torsdag 16 mars 2023

kungasonen och grevedottern - Gustav Adolf och Ebba Brahe

 

Kärlekshistorien mellan konung Gustav II Adolf och adelsdamen Ebba Brahe hör till de mest omtalade händelserna av detta slag i Sveriges historia. Ändå var det som hände vid svenska hovet i början av 1610-talet, som Zweig skriver apropå en likande händelse i äldre historia: ”egentligen något av det mest naturliga man kan tänka sig” – två unga människor förälskade sig i varandra. Det blev ingen offentlig skandal – ingen enlevering eller något hemligt bröllop, ingen tog sitt liv eller gjorde något annat dramatiskt. De båda ungdomarna tvingades efter några år helt enkelt acceptera att de inte hade någon framtid tillsammans och levde vidare på skilda håll. Arne Losman framkastar i sin Brahekrönika(I grevarnas tid 1994), att episoden då det begav sig knappast varit allmänt känd. Det var först 150 år senare, då ett skimmer låg över Gustav Adolfs dagar, som hjältekungens hopplösa kärlek väckte dramatikers och historikers intresse, inte minst den konungs som bar det ena av hans dubbelnamn och som aldrig glömde att understryka sitt släktskap med vasakungarna.

Ebba Brahe tillhörde den gren av släkten som valt att ställa sig på hertig Karls sida i inbördeskriget mellan denne och brorsonen Sigismund. Till tack för detta fick hennes far överta grevskapet Visingsborg efter en äldre bror som gått i exil. Det nya kungaparet gynnade på olika sätt de medlemmar av familjen som stannat i hemlandet och eftersom Brahe även rent rangmässigt tillhörde de förnämsta släkterna i riket kom de att stå hovet nära. Det var alltså fullt naturligt att greve Magnus enda dotter vid 15 års ålder sändes att uppvakta den för sin manhaftighet och viljestyrka redan omtalade drottning Kristina av Holstein-Gottorp.[1]

Det hov Ebba kom till våren 1611 måste ha präglats av osäkerhet och sorg. Dels hade danskarna nyligen förklarat krig och hotade Kalmar slott, ett av våra viktigaste fästen mot den store grannen i söder. Dels låg Karl IX närmast för döden. Den gamle kämpen som så länge satt fruktan och skräck i adeln, gjort så många av dess kvinnor till änkor och dess barn faderlösa men också kommit sitt hertigdöme att blomstra genom grundande av nya städer, satsningar på bergsbruk och arbetskraftsinvandring från både dagens Belgien och den östra rikshalvan Finland, var nu trött och slagrörd. Hans försök att utmana danske kungen på duell bemöttes med öppet hån och förakt. Äldste sonen Gustav Adolf var knappt sjutton år. Hur skulle det gå med Sverige?  I oktober 1611 avled kungen och efter några månader av förmyndarregering tillträdde sonen som regent.

Enligt en ofta återgiven vers var Ebba Brahe mycket vacker: ”Gud målade en himmel under himlen, pannan var som kristall, kinderna skära av morgonrodnad, läpparna som rosor”... Ett visserligen sentida men ändå samtida porträtt visar mycket riktigt en kvinna med vackert, välformat ansikte och ett lockigt ljusbrunt hår med påtaglig lyster.[2]  Den drygt ett år äldre Gustav Adolf lär ha sett ut som något av en viking – blond, ljus hy, hög panna, smalt ansikte, ett litet ljust skägg, blå ögon.[3]   

Detaljerna kring Ebbas och kungens förhållande är höljda i dunkel. Vad vi har kvar är ett antal brev från Gustav Adolf till Ebba och ett från Ebba till kungen. Gissningsvis har Gustav förstört hennes övriga brev, kanske sedan förhållandet tagit slut eller redan medan det pågick för att skydda sitt hjärtas hemligheter för hovets och(inte minst), kungamoderns blickar. Ebba och Gustav bör ha träffats under barndomen och kanske också lekt med varandra. Deras mer passionerade känslor bör, efter dateringen på bevarade brev, ha uppstått någon gång under 1612 eller något tidigare. En kvalificerad gissning är att det skett i samband med den nye kungens sorgearbete efter Karl IX:s död. Ebbas mor hade dött på våren 1611. Här stod två jämnåriga, vackra ungdomar som båda just förlorat en förälder och var på väg mot en ny fas i livet, han dessutom i egenskap av kung av en visserligen fortfarande svag men ambitiös östersjömakt - för närvarande invecklad i krig med Danmark, Polen och Ryssland.  Att Gustav Adolf i det läget förälskat sig i en av moderns vackraste(den vackraste)? hovjungfrur är psykologisk sett fullt naturligt. Ebba var säkert både rörd och smickrad och tvekade inte att besvara hans känslor.[4]   De som i vår tid citerat eller givit ut ett urval av de bevarade breven har antingen, i sin strävan att i möjligaste mån återge originalen, gjort breven svårlästa för en sentida läsekrets eller tvärtom, berövat dem all känsla av tidsfärg och autenticitet.[5] Att Gustav Adolf älskat sin ”hjärtans alldrakäraste fränka” står i viket fall bortom allt tvivel.

Att göra Ebba Brahe till drottning var i princip ingen omöjlighet. Hon var varken av bondesläkt som Karin Månsdotter, eller en adelsflicka utan arv att medföra i hemgift som Johan III:s andra hustru Gunilla Bielke. Hennes far var av den förnämsta grevliga ätten i landet, herre till Visingsborg och president i den nygrundade Svea hovrätt. Blev Ebba drottning fanns det en möjlighet att ett av rikets grevskap skulle återgå till kronan. Kvinnor ärvde visserligen inte jord av sina fäder, men sådant kan en kung alltid lösa om han önskar. Paret var dessutom nästan jämnårigt, i motsats till vad som varit fallet både i Erik XIV:s och Johan III:s äktenskap, för att inte tala om Gustav Vasas tredje. Det är inte uteslutet att Karl IX rentav skulle understött sonens äktenskapsplaner om han hört talas om dem, eller blivit rosenrasande vid blotta tanken. Ett äktenskap inom Sveriges förnämsta adel borde garantera aristokratins lojalitet med den regerande grenen av huset Vasa och kanske förmå några av dissidenterna i Polen att återvända hem. Å andra sidan skulle det av nödvändighet samtidigt ha stärkt inflytandet hos de släkter den gamle kungen så länge bekämpat och kanske riskerat att göra hans son till ett verktyg i deras händer - Allt är möjligt inom kontrafaktisk historieskrivning. Som det var blev det änkedrottning Kristina av Holstein-Gottorp som hade avgörandet i sina händer och om eftervärlden är ense om något, är det att hon i högsta grad motarbetade sonens planer på äktenskap med en inhemsk adelsdam.

Karl IX:s änka brukar framställas som sträng och elak därför att hon hindrade sonen att gifta sig med den kvinna han älskade. Svante Norrhem påpekar i sin biografi om Ebba Brahe från 2007 att drottningens agerande även kan ses med andra ögon: Det var hennes uppgift att hjälpa Gustav Adolf att ingå en allians som kunde gagna riket – att inte göra det vore att brista i ansvar för familjen och landet. En konungs giftermål var en angelägenhet för staten, inte en fråga om privata känslor. Om kungen till äventyrs glömde detta var det omgivningens plikt att påminna honom. En mor hade här vissa företräden eftersom hon fortfarande kunde göra anspråk på att bli åtlydd, även om sonen råkade vara kung. Detta må vara riktigt och logiskt resonerat men drottning Kristinas handlande får ändå något grymt över sig, då man märker att hon agerade olika i förhållande till sin son och hans älskade. Gustav Adolf fick inte direkt avslag på sin önskan att gifta sig med Ebba. Istället manade modern honom att vänta några år för att ”pröva kärleken”. Om han efter denna tid fortfarande var kär i flickan skulle de få gifta sig, lovade Kristina. Rådet i sig verkar klokt ur vår moderna, rent mänskliga synpunkt: Hur många förälskelser inledda i tonåren håller ett helt liv? Men Ebba utsattes tydligen för en stark press att ge upp tanken på sin kunglige tillbedjare. I januari 1615, då deras kärlek pågått omkring 3 år, bad hon Gustav Adolf att sluta verka för ett framtida giftermål, eftersom hon fick lida för hans envishet. I synnerhet riskerade hon änkedrottningens onåd. I sitt svarsbrev manade kungen Ebba att hålla ut: Han var säker på förklarade han, att om de båda visade sig ståndaktiga kunde änkedrottningens vrede ”vändas med tiden till dess större kärlek”. Att änkedrottningen å ena sidan gav sin son halva löften om ett framtida äktenskap med Ebba, å andra sidan pressade flickan att bryta med honom luktar onekligen en aning hyckleri och grymhet. Å andra sidan antyder kungens trosvissa övertygelse att det vore möjligt att övertala änkedrottningen att mor och son uppriktigt älskat varandra. Hennes strävan var i första hand att ge sonen ”ett värdigt” äktenskap, inte att trakassera hans ungdomsförälskelse.  Man bör även hålla i minnet att andra kvinnor genom tiderna motarbetat sina söners äktenskapsplaner, inte minst i furstedynastier.[6]

Under loppet av 1615 tycks det ha blivit allt tydligare, åtminstone för Ebba, att de älskandes giftermålsplaner höll på att rinna ut i sanden. På hösten föregående år hade hon flyttats från kungamoderns hov till Strömsholm, där den nu snart 80-åriga Katarina Stenbock residerade. De flesta menar att Kristina flyttat Ebba från sitt hushåll för att öka avståndet till Gustav Adolf och därigenom göra slut på romansen.[7] Det måste ha varit med minst sagt blandade känslor Gustav Vasas änka tog emot sin unga släkting i huset. Omkring sextio år tidigare hade hon själv varit i Ebbas situation, fast tvärtom. Trots att hon varit trolovad med en man hon älskade hade hon vid 17 års ålder mer eller mindre tvingats gifta sig med en 40 år äldre man med tandvärk, dåliga ben och hetsigt humör bara därför att han råkade vara kung. Nu stod hon inför en ung kvinna, av allt att döma djupt förälskad i en ung monark som älskade henne tillbaka men de tu fick inte bli till ett eftersom föräldrarna vägrade ge sitt tillstånd. Mannen ifråga var dessutom Katarinas styvsonson. Ingen tycks ha intresserat sig för Ebbas mera personliga relationer till sin nya härskarinna men kanske var förflyttningen till Strömsholm verkligen positiv för henne. Katarina Stenbock visste vad Ebba gick igenom och kunde säga de rätta tröstande orden. Hon hade dessutom personlig erfarenhet av familjen Vasa. Kanske hjälpte hon Ebba Brahe att förstå att(för att citera hennes egen make), ”det bär mer galla än honung”, att vara drottning vid deras hov, hur förälskad hon än var just nu. Vore det inte bättre att ta sig en man ett snäpp ned på samhällsstegen, en man som vore henne värdig även fast han inte var kung. En sådan man uppenbarade sig snart nog, greven och generalen Jakob De la Gardie.

Deras bröllop stod vid midsommartid 1618 med kungahusets främsta medlemmar närvarande, alla utom Gustav Adolf som förstårligt nog höll sig borta denna dag med motiveringen att han hade mycket att göra. Kanske var det trots allt en lättnad för alla att han inte deltog i bröllopet. Vad kungen och Ebba innerst inne kände vet vi inte men tiden läker alla sår. Åren gick. Ebba och Jakob fick många barn och började etablera sig som den främsta högreståndsfamiljen i landet, åtminstone vad magnificens beträffade. Gustav Adolf fann sin furstliga brud, gifte sig och drog ut i nya krig. Så kom drabbningen vid Lützen i november 1632 – Kungen var död. Efter flera månader fördes liket hem till Sverige. Änkedrottning Maria Eleonoras ”oresonliga” sorg och fiendskapen mellan henne och rådet är välbekant. En av de få inom adeln som ägde hennes förtroende var, enligt Norrhem, gripande nog ingen annan än Ebba Brahe. Hon skall bland annat ha tjänstgjort som budbärare mellan änkedrottningen och rådet vid de segslitna förhandlingarna om kungens begravning.[8] Jag har inte hittat någon som bekräftar eller styrker denna uppgift men om det stämmer måste Maria Eleonora verkligen ha litat på Ebba Brahe – de måste ha varit goda vänner. Scenen som framträder är rörande efter nära 400 år - Två kvinnor som borde varit bittra rivaler sörjer tillsammans den man de båda älskat. Kanske gav det drottningen stöd och tröst att tala med den kvinna som i ungdomen älskat hennes make och på sätt och vis delade hennes förlust. Kanske rördes Ebba av mötet med den kvinna som vigts vid den man hon en gång drömt att dela livet med. Man kan anta att en sådan syn skulle ha glatt Gustav Adolf.

Ebba Brahe avled vid 78 års ålder 1674.     

 

         

                             



[1] Enligt en historia skall Ebbas mor på dödsbädden ha bett sin väninna drottningen att ta hand om hennes dotter. Det finns i sig inget ologiskt i detta men familjens rang förutsatte närmast en tjänst i drottningens hushåll för flickan, oavsett föräldrarnas personliga relationer.

[2] Kusinen Per Brahe den yngre har samma vackert glänsande ljusbruna hår på ett porträtt från ungdomstiden. Det är dock kortare än Ebbas.

[3] Som bekant blev han med tiden tämligen fet. Ovanstående beskrivning är hämtad ur Gustav II Adolf, tal & skrifter(2013) redaktion och urval Mikael Mosesson, s. 44. Urval av kungens och Ebbas kärleksbrev återges på s. 44-55

[4] Det är naturligtvis fullt möjligt att Ebba varit den som tagit initiativet till ett varmare förhållande men jag betvivlar detta. Om Ebba varit djärv nog att förklara kungen sin kärlek, borde hon också varit stark nog att uthärda änkedrottningens pikar och snubbor. Gustav Adolfs brev tyder snarast på att han oroat sig för hur hans käresta skulle klara påfrestningarna.   

[5] Mosesson återger breven med moderniserad stavning men med dåtida språkbruk. Även om vissa ord förklaras i noter gör detta texten onödigt svårläst. Detta gäller i synnerhet Ebbas enda bevarade brev till kungen(19 oktober 1614), där den ursprungliga stavningen bevarats intakt.  Norrhem å sin sida återger korta ”citat” ur kungens brev, där denne tilltalar Ebba med ”du”, betecknar änkedrottningen som ”min mamma” och talar om Ebbas ”pappa”. Naturligtvis använde Gustav II Adolf aldrig så moderna uttryckssätt om sin mor, vare sig i brev eller dagligt tal: Han sade ”Hennes Majestät, min Frumoder”. Ebbas far var ”Er herrfader”. (Frågan är om någon svensk tonåring överhuvudtaget betecknade sina föräldrar ”mamma” eller pappa” på 1600-talet). Historikern Hans Villius behärskade på sin tid konsten att göra äldre texter begripliga för lekmän utan att därför förstöra tidsfärgen, en konst väl värd att bevara.     

[6] Det är ett historiskt faktum att flera ”stora kungar” haft dominanta mödrar som sökt styra sina söners äktenskap och i högsta grad visat sitt ogillande i de fall där pojkarna trotsat deras vilja. Franska änkedrottning Anna(Ludvig XIV:s mor), avstyrde på det bestämdaste sonens planer(hur allvarligt menade de nu var), att gifta sig med en systerdotter till kardinal Mazarin. Napoleons dominanta mor tålde inte den frånskilda Josephine som svärdotter, trots att hon tvingades acceptera fakta i tretton år. Lovisa Ulrika såg Gustav III:s giftermål med en dansk prinsessa närmast som en personlig förolämpning. Såväl Gustav III som Napoleon hade förövrigt Gustav Adolf som idol.

[7] Anders Fryxell hävdar i sina Berättelser ur svenska historien, andra bandet(nyutgåva 1982), att det var Gustav Adolf som ville skydda sin älskade från moderns trakasserier och därför ombesörjde flyttningen. Ebbas farmor var syster till Katarina Stenbock.

[8] Svante Norrhem, Ebba Brahe, makt och kärlek under stormaktstiden(2007).

söndag 5 mars 2023

Kungadottern och grevesonen - Anna Vasa och Gustav Brahe

Historier om kändisars kärleksliv i allmänhet och kungligheters i synnerhet hör väl till det mest kittlande att fantisera kring och skvallra om för allmänheten. Kungligheter som av kärlek gifter sig med en enkel undersåte är ett klassiskt sagotema och verkliga kungligheters kärleksliv utgör ofta ett kärt tema för historiker. Särskilt spännande blir det om det verkligen handlar om kärlek – inte tillfällighetsaffärer av det slag som 16-1700-talets enväldiga kungar brukar förknippas med, utan verklig lidelse där allt vad kunglighet och värdighet heter plötsligt förlorar sin betydelse för de inblandade. Ju hopplösare kärleken är, desto mer fängslande blir egentligen historien. Ett känt exempel med svenska förtecken är förhållandet mellan Axel von Fersen och Marie Antoinette – Inte nog med att hon var drottning, gift med kungen av Frankrike och därför oåtkomlig för en simpel adelsman. Deras relation utspelades också mot bakgrund av en revolutionär tid som tillslut krossade dem båda. Deras brev till varandra och om varandra förmedlar minnet av en både vacker och sorglig kärlekssaga.

Kärleken mellan Gustav II Adolf och Ebba Brahe är idag kanske mindre allmänt känd men brukar nämnas i böcker om tiden. På 1700-talet, inte minst under Gustav III, var det ett kärt ämne inom svensk dramatik. Bilden av hjälten som räddade Sverige från det katolska hotet men inte lyckades övertala sin mor att få gifta sig med kvinnan han älskade var (och är väl ännu i viss mån), gripande att föreställa sig. En tredje, som det verkar halvt mytisk, kärleksrelation är den mellan Johan III:s dotter prinsessan Anna och Gustav Brahe.

Gustav Brahe var andre överlevande son till greve Per Brahe den äldre och alltså kusinbarn till Gustav Vasas söner.[1] Trots att han var omkring tio år äldre uppfostrades han vid Johan III:s hov tillsammans med kungaparets båda barn, Sigismund och Anna. Relationen mellan kungadottern och grevesonen har uppenbart fängslat romanförfattare genom tiderna men vad som egentligen är sant tycks osäkert. Min egen personliga kunskap om denna kärlekshistoria baseras på två romanförfattares verk: Anna Sparres Prinsessan av Vasa(1991), och Rune Pär Olofssons romansvit med motiv från vasatiden från 1970-talet. Båda är ense om att Gustavs och Annas kärleksrelation inleds under Annas tidiga tonår i början av 1580-talet, även om de känt varandra tidigare. Därefter är bilden skiftande. Hos Sparre är Gustav den ”gåpåiga” i förhållandet. Den 25-årige greven möter den 15-åriga prinsessan och blir genast förälskad. Utan tvekan eller hämningar vill han gifta sig med Anna som ganska snart besvarar hans känslor. Kungaparet motsätter sig tanken, om än kanske delvis av olika skäl. De unga skils åt för en tid men hinner innan dess med flera möten, av vilka ett slutar med en kärleksscen som med vår tids ögon halvt om halvt kan betecknas som våldtäkt på minderårig.  (Senare hävdas rent av att Anna vid detta tillfälle skulle ha blivit gravid och gjort abort under en tids vistelse i Vadstena kloster).[2] Förhållandet fortsätter trots detta och blir med tiden allmänt accepterat. De många politiska och personliga påfrestningarna nöter dock ned prinsessans kärlek alltmer och då det under exilen i Polen visar sig att Brahe fått en son med en annan kvinna bryter Anna förhållandet, trots att vänskapen formellt fortsätter. På Brahes dödsbädd försonas paret.

Hos Olofsson är bilden mer nyansrik. Anna är redan under barndomen svärmiskt förälskad i sin avlägsne frände, som tillslut närmast flyr från hovet och gör krigstjänst i Baltikum. Vid sin återkomst möter han på nytt prinsessan och blir nu verkligen förälskad men söker ändå hålla en viss distans till henne, erinrande rangskillnaden: ”Du är prinsessa, jag är ingenting”. Även om också Anna tvekar inför det slutgiltiga steget, är det här närmast hon som är den pådrivande – några gånger säger hon sig rentav vara redo att leva med Gustav utan äktenskaplig vigsel(ett på den tiden närmast hedniskt tänkesätt). Det är dock först i samband med Sigismunds val till polsk kung 1587, då Anna är nitton och Gustav tjugonio år, som förhållandet fullbordas i fysisk mening. Trots detta finns hos honom hela tiden en önskan att bryta förbindelsen – som han känner ingenstans leder och skadar dem båda. Brahes förhållande med en polsk hovdam inleds här mycket tidigare än hos Sparre och Anna känner både till och accepterar det, om än med sorg. Vad hon innerst inne känner är oklart men att Gustav fortfarande har en stor plats i hennes hjärta är tydligt. Då hovdamen blir gravid är det närmast som en befrielse för Brahe, men han vågar inte, som han först planerat, ”visa hennes mage” för prinsessan.[3] Förhållandet är slut men vid ett tillfälle gråter Brahe vid minnet av det förgångna.

Anna Vasa och Gustav Brahe tillhörde båda den förlorande sidan i kampen om kronan och makten i vasatidens Sverige. De var dessutom samtida med så färgstarka och betydelsefulla karaktärer som en Karl IX, Gustav Adolf, Ebba Brahe och kansler Oxenstierna. Kanske är det därför deras kärlek snarare tycks intressera romanförfattare än historiker. De fakta som presenteras i saken är påfallande knappa. Vad man tycks ense om är att Gustav Brahe konsekvent varit lojal mot Johan III:s släktgren av vasafamiljen men varken Fryxell i sina Berättelser ur svenska historien från mitten av 1800-talet eller Lars Ericson Volker i sin biografi över Johan III(2004), säger något om ett förhållande mellan honom och prinsessan Anna.[4] Populärhistorikern Herman Lindqvist skriver å andra sidan i sin bok De vilda vasarna(2016), att Anna ”uppenbarligen hade en nära relation” med Brahe men att Sigismund ansett att hon borde gifta sig med en kunglighet. Författaren gör dock ingen stor affär av saken utan fokuserar mer på prinsessans sociala och hortikulturella verksamhet under de många åren i polsk exil. Går man till frågan vem som först påstått att de två haft en kärleksrelation kan det finnas skäl till misstänksamhet. Arne Losman citerar i sin krönika över släkten Brahe hertig Karl(Karl IX), som i sin egen rimkrönika nämner att Anna haft hemliga möten med Brahe i Erik Sparres hus i Stockholm. Sparre var gift med Gustavs äldre syster Ebba. Där, skriver hennes farbror, behagade det Anna att Brahe ”kom i kammeren allene och klappade hennes vite bene”. Han brukade också spela på luta för henne.[5]

Karl IX utmärker sig sällan för finkänslighet i omdömen om sina motståndare och Anna Vasa hörde till de mest avskydda. Han kunde skriva om henne som den personifierande ondskan och ”orsak till rikets olycka och undergång”. Å andra sidan var hertigen samtida med de händelser han skildrade och han bör ha haft tillgång till förstahandsuppgifter när det gällde brorsdotterns kärleksliv, i synnerhet om historien med Brahe varit känd vid hovet. Att han uttrycker sig oförskämt betyder inte nödvändigtvis att han i sak far med osanning om Annas och Gustavs förhållande.[6]  Det finns också uppgifter om att Brahe en gång anhållit om prinsessans hand hos brodern Sigismund och då fått ”ett åtminstone inte nekande svar”.[7] Som synes, inte mycket till konkreta fakta. Vad vi vet är att Gustav Brahe var den ende av de fyra bröderna i sin generation av släkten som konsekvent stod på Sigismunds sida i kampen mot hertig Karl och att han, andre överlevande son i Sveriges förnämsta ätt utanför kungahuset, var den ende som aldrig gifte sig. Inte heller Anna Vasa gjorde det, trots att hon var dotter till en regerande konung, syster till en annan konung och hade många friare genom åren. Hon är därmed den(bortsett från drottning Kristina), första av tre svenska prinsessor sedan Gustav Vasas dagar som aldrig ingått äktenskap.[8] Kanske Anna efter många om och men drog slutsatsen att ett äktenskap med Gustav trots allt var för riskabelt och kanske Brahe drog samma slutsats som Fersen 200 år senare: ”Jag kan ej tillhöra den enda kvinna jag ville tillhöra. Den enda som verkligt älskat mig. Därför vill jag inte binda mig vid någon”. Detta hindrade som bekant inte greve Fersen att ha förhållanden med andra kvinnor men dessa förhållanden minskade å andra sidan inte heller hans kärlek till drottningen.

Gustav Brahe avled i exil i Polen 1615. Anna, likaledes i exil, följde honom tio år senare.                          



[1] Han var farbror till Gustav Adolfs ungdomskärlek.

[2] Även om det inte sägs rent ut kan man gissa att Anna efter detta blivit ofruktsam.

[3] I sitt förhållande med denna hovdam fick Brahe sonen Johan som tillsammans med en utomäktenskaplig kusin 1646 adlades Örnevinge av drottning Kristina, en anspelning på örnvingarna i Brahesläktens vapen Örnevinge nr 352 - Adelsvapen-Wiki(tabell 4). Det kan noteras att denne utomäktenskaplige Braheättling i sin tur gifte sig med en utomäktenskaplig ättling till Erik XIV.

[4] I förordet till första bandet i1982 års nyutgåva av Anders Fryxells Berättelser ur svenska historien skriver Axel Strindberg att förlaget(Gidlunds), här publicerat ”ett urval som torde utgöra de viktigaste kapitlen”. Det är alltså tänkbart att den kände akademikern och prästmannen behandlat Brahes och prinsessans förhållande i originalet till sitt stora verk. I nyutgåvan av andra bandet nämns endast att Brahe, som uppfostrats tillsammans med kung Johans barn ”var och förblev alltid med dem nära förbunden”. Att ”Ondagsbbröllopet”, den skandal som Anna Vasa oftast förknippas med, överhuvudtaget inte nämns kan också tyda på att nyutgivarna i stort sett valt att ”hoppa över” vad författaren eventuellt skrivit om prinsessans stormiga liv. Att Ericson Volker, som när hans biografi över Johan III gavs ut fortfarande bara kallade sig Ericson, inte nämner prinsessans förhållande till Brahe kan förklaras med det uppenbara att fadern varit hans huvudperson.    

[5] Olofsson skildrar just ett sådant hemligt möte hemma hos Sparres i sin roman Lyckans tärning(1972), dock utan några slippriga undertoner i hertig Karls stil. Arne Losman, I grevarnas tid, en Brahe-historia genom 400 år(1994), s. 51.

[6] Hertigens hätskhet bottnade antagligen i insikten att Anna i praktiken var den enda i sin släktgren av vasafamiljen som hade kraft att stävja hans egna maktambitioner. Hon var protestant men absolut lojal med sin katolske bror och hon hade bevisligen stark vilja. Det är fascinerande att kontrafaktiskt fråga sig hur Sverige utvecklats under 1600-talet om Anna övertagit Sveriges tron medan brodern vistades i Polen. Hertigens allmänna omdömen om brorsdottern citeras av Lindqvist.

[8] De övriga två är Gustav III:s syster Sofia Albertina och Oscar I:s dotter Eugénie.   

måndag 27 februari 2023

Ebba och Margareta Brahe - två adliga änkor under vasatiden.

En vagn stannade utanför slottet i Warszawa och en kvinna klädd i svart och med slöja för ansiktet steg ur. Två små barn, en pojke på åtta år och en flicka på tre, gick vid hennes sida, men hon tycktes inte märka dem. Hon höll sitt huvud högt och gick med fasta steg. Det låg något av envis beslutsamhet i hennes hållning, som hos någon som står på gränsen mellan stor förtvivlan och stort mod, mellan tapperhet och vansinne. I sina armar bar hon ett litet skrin av trä.

-          Jag vill träffa kungen, sade hon till alla hon mötte. Jag varken äter, dricker eller sover förrän jag träffat honom och fått säga vad jag har på hjärtat. Allteftersom hon vandrade genom slottet slöt flera släktingar, vilka liksom hon själv flytt hit, upp bakom henne - hennes bror Gustav, systern Sigrid och svågern Johan Gyllenstierna. Alla sökte de övertala henne att åtminstone byta kläder innan hon fick audiens hos kungen – det var förövrigt inte säkert att han kunde ta emot genast. Också de vakter hon passerade sökte hejda henne med ord och åtbörder. Kvinnan reagerade inte, gick bara vidare. Hon hade uppenbart ingen tanke på annat än att tala med kung Sigismund.  Med slottsvakten talade hon polska men med sina släktingar svenska. Man kunde förstå att hon var en högt uppsatt dam från kungens födelseland.

När de slutligen nådde konungens arbetsrum fann de denne djupt försjunken i ett schackproblem som sysselsatt honom sedan gårdagskvällen. Han steg emellertid genast upp och vände sig mot kvinnan:

-          Kära fru Margareta, sade han, det gör mig ont att se er klädd som änka.

Kvinnan svarade inte direkt, neg bara djupt som det anstår en adelsdam inför sin herre. Därpå ställde hon träskrinet hon burit i sin famn på golvet och föll på knä:

-          Ers majestät, sade hon med fast och klar stämma. Jag har kommit att förmedla det krav på hämnd som min herre och man och hans ädle broder inte längre kan uttala. Med dessa ord öppnade damen skrinet – de närvarande bleknade. I skrinet låg huvudskålen av en man.

-          Detta är min makes huvud, sade kvinnan. Han offrade det i kampen för Ers majestäts krona. Om ni undsatt Kalmar, som ni lovade, skulle min man ännu vara i livet. Han miste sitt huvud i kampen för er sak och ni gjorde intet för att hjälpa honom.

Kungen tycktes inget ha att svara. Han bara stod och såg på kvinnan med en skygg och sorgsen blick. Hon fortsatte:

-          Min svåger har också dött för er skull, avrättad som förrädare liksom min herre och man. Min svåger och hans vänner väntade att deras konung skulle sända lagkloka och lärda män till deras bistånd vid rättegången men de väntade förgäves. Jag har ingen rätt att klandra min konung men varför svek ni era trognaste anhängare i deras nöd?

Sigismund tycktes fortfarande ur stånd att ge ett klart svar. Kvinnan vände nu blicken mot taket och talade som om hon vänt sig till Gud Fader själv:

-          Min konung kan jag förlåta men aldrig mina bröder. Jag förbannar dem för vad de gjort mot min make, mot hans bror och mot sitt land!

Med detta lade hon åter ned sin makes huvudskål i skrinet, varpå hon brast i hejdlös gråt och föll till golvet.

 

Så skildrar författaren Rune Pär Olofsson i romanen Domens dag(1975), mötet mellan kung Sigismund och adelsdamen Margareta Brahe. Scenen utspelas kort efter Linköpings blodbad, där Margaretas svåger Erik Sparre och några andra adelsmän avrättats. Margaretas egen make(krigaren Johan Sparre), har avrättats nästan ett år tidigare då hertig Karls trupper intagit Kalmar. Margareta för med sig makens huvudskål som minne av den döde.[1]

 

Margareta Brahe var inte den enda svenska adelsdam som sörjde en död make kring sekelskiftet 1600. Vid denna tid fanns ett ovanligt stort antal änkor inom landets högsta skikt. De utgjorde de kvarblivna spillrorna efter det(eller de, vilket man vill), inbördeskrig som oregelbundet blossat upp under 1500-talets senare del – från Gustav Vasas död till Linköpings blodbad och vars efterdyningar skulle fortsätta under det nya seklets första årtionde. Det var ett krig om makt och inflytande, ett krig mellan kungabröder men också mellan kungamakt och adelsvälde. De sista åren fick kampen dessutom en religiös dimension genom striden mellan katoliken Sigismund och protestanten hertig Karl(Karl IX). En del av dessa kvinnor drabbades särskilt hårt. De döttrar av ätten Sture vars män haft oturen att strida på den förlorande sidan i kriget mellan Sigismund och hertigen, hade i sin ungdom fått uppleva hur deras far och två av deras bröder mer eller mindre mördats av Erik XIV. Trettio år senare såg de sina män halshuggas i Linköpings blodbad.[2] En annan dam ur högadeln hade ”turen” att slippa se sin man avrättad eftersom han dog en naturlig död innan hans fäste föll. Istället blev hennes ende son avrättad, mer eller mindre som ersättning för att hertig Karl inte fått tillfälle att döma hans far.[3] I detta sorgespel intar ändå de två systrarna Ebba och Margareta Brahe en särställning, inte så att deras öde skulle vara mer beklagansvärt än de andra änkornas men deras för tiden ovanligt långa liv sticker ut.

 

Ebba och Margareta Brahe kom ur rikets rangmässigt sett förnämaste familj näst efter vasarna.[4] Deras far, Per Brahe den äldre, var systerson till Gustav Vasa och hade liksom denne mist sin far i Stockholms blodbad, då han själv knappt var halvårsgammal. När han blivit vuxen trädde han i morbroderns tjänst och hörde till dem som kungen var verkligt nöjd med – en aktningsvärd ställning vid vasahovet. När Brahe gifte sig 1549 stod kungen för bröllopet på Gripsholm. När Gustav några år senare själv gifte sig för tredje gången blev han svåger med sin systerson.[5] Brahe hörde alltså verkligen till kungahusets innersta krets. Vid kusinen Eriks kröning 1561 upphöjdes han dessutom till en av Sveriges tre första grevar. I sitt äktenskap fick Brahe tretton barn, av vilka fyra söner och fyra döttrar nådde vuxen ålder. Ebba(född 1555), var äldst av döttrarna. Margareta föddes fyra år senare. Som nära släktingar till kungahuset hade familjen en självskriven plats vid hovet. Alla syskonen Brahe var anställda i olika befattningar i vasafamiljens närhet.

Ebba och Margareta kom att gifta sig med två bröder Sparre, Erik och Johan. Deras far Lars Siggeson var veteran från Gustav Vasas befrielsekrig mot danskarna. Han var marsk, dvs. högste ansvarig för kungens trupper i krig och hörde precis som Per Brahe till kungens närmaste förtrogna.  Trots att Siggeson var avsevärt äldre gifte han sig på Gripsholm 1549, samtidigt med Brahe.[6] Vid marskens död 1554 var hans båda söner fyra och tre år gamla. Att de åtminstone periodvis växt upp i Per Brahes hushåll och då lärt känna hans döttrar är troligt.[7]

I sin ungdom studerade Erik Sparre vid universitet i Tyskland och Italien. Han talade och skrev både latin och italienska och stod genom livet i kontakt med flera av tidens europeiska politiker och tänkare. I sin egen politiska gärning liksom i de skrifter han författade hävdade han att kungamakten borde stå under lagen och att adeln skulle bistå konungen med råd. Den kungliga absolutismen var honom förhatlig. Med denna politiska agenda var det vanskligt att tjäna de temperamentsfulla vasasönerna. Icke desto mindre gjorde Erik Sparre stora insatser som diplomat och ämbetsman och framstod under några år på 1590-talet som den svenska adelns ledande gestalt. Hans största prestation, propagerandet för Sigismunds kandidatur till polska tronen 1587, kom dock att stå honom dyrt och på sikt bidra till hans sorgliga slut. Vid giftermålet 1578 med Per Brahes äldsta dotter Ebba låg detta emellertid långt fram i tiden. Kung Johan med familj och andra släktingar och vänner bevistade bröllopet, som varade i flera dagar och hölls i änkedrottning Katarina Stenbocks hus i nuvarande Gamla stan i Stockholm. Trots de många sysslorna i statens tjänst hann Sparre även utföra sina plikter som äkta man – Erik och Ebba fick tolv barn, av vilka tio levde till vuxen ålder.   

Om Erik Sparre var ämbetsman var den drygt ett år yngre Johan soldat och hovman. På 1580-talet tjänstgjorde han i armén i Baltikum och utnämndes till ryttmästare vid hovfanan, dvs. konungens livgarde, som tack för sina tjänster. Han tycks också mer entydigt än brodern ha hållit sig till Sigismunds parti, eftersom han en period tjänstgjorde som hovmarskalk hos dennes syster Anna. Hans vana vid soldatliv gjorde honom kanske mindre sedesam(eller mindre försiktig)? än brodern. Vid mitten av 1580-talet lyckades Johan bli invecklad i en skandalartad kärleksaffär med en tysk adelsflicka, samtidigt som han var förlovad med broderns svägerska Margareta Brahe. Stackars broder Erik fick rycka ut och ordna giftermål för damen med en medlem av släkten Bagge, varpå denne hotade Johan till livet eftersom hans hustru blivit berövad sin oskuld före äktenskapet. Kung Johan III ingrep omedelbart och utfärdade intyg på att hans tappre soldat och namne stod under kungligt beskydd vilket innebar att Sparre var räddad. Det är ändå lätt att föreställa sig att den snart 70-årige greve Brahe haft en del mindre positiva synpunkter på tidens ungdom i allmänhet och dottern Margaretas fästman i synnerhet. Trots allt detta gifte sig Johan och Margareta slutligen 1587. Deras äktenskap blev dock inte lika fruktsamt som syskonen Eriks och Ebbas – Johan och Margareta fick bara två barn men var av allt att döma lyckliga tillsammans.[8]

Vid tiden för Margaretas och Johans giftermål började dock molnen skocka sig på ätterna Brahe-Sparres himmel. Johan III:s ruelse över att han låtit sonen Sigismund bli kung av Polen gick ut över dem som ”administrerat valkampanjen”, främst Erik Sparre och svågern Erik Brahe. Under de närmaste åren satt de periodvis i husarrest och var utestängda från den politiska makten. En kortare period satt också Johan Sparre fängslad. Efter Johan III:s död tycktes allt för en tid ordna upp sig. Bröderna Sparre och deras vänner var åter bland de främsta i riket. Särskilt Erik tycks ha sökt balansera mellan hertig Karl och Sigismund utan att riktigt ta ställning för någondera parten. Mot slutet av 1590-talet visade sig detta tillvägagångssätt ohållbart och rådsherrarna flydde till kungen i Polen. Sedan Sigismunds trupper besegrats vid Stångebro i september 1598 utlämnades de rådsherrar som befann sig i kungens läger till hertigen, bland dem Erik Sparre. Brodern Johan hade av Sigismund strax före Stångebro utsetts till ståthållare på Kalmar slott. Sorgligt nog lät kungen inte evakuera slottets besättning efter sitt nederlag utan lät Sparre stanna i Kalmar då han själv återvände till Polen. De löften om förstärkningar som kan ha givits visade sig vara tomma ord. I maj 1599 tvingades slottet kapitulera för hertig Karl och bara någon dag senare halshöggs Johan Sparre i närvaro av sin maka och dottern Beata, omkring två år gammal. Tio månader senare kom turen till Erik Sparre och hans närmaste vänner i riksrådet. Eftersom dessa herrar utlämnats av Sigismund, inte tvingats kapitulera för anfallande trupper, bestods de en rättegång som naturligtvis var politiskt färgad. I mars 1600 dömdes de till döden i Linköping. Bortsett från den i sig traumatiska upplevelsen att se sin make avrättad fick Ebba Brahe uppleva att tre av hennes bröder satt i domstolen som dömde Erik Sparre till döden.[9]     

 

”Här bliva idag tjugotvå faderlösa barn och fyra bedrövade änkor. Deras tårar och vårt oskyldiga blod ropar dagligen till Gud, det vet jag”, sade Gustaf Banér vid stupstocken i Linköping sekunderna före sin avrättning 20 mars 1600. Han bortsåg då från de avrättningar som ägt rum i Kalmar, Åbo och Viborg de senaste åren när hertig Karl gjort upp med sina fiender och som berövat andra kvinnor och barn deras makar, fäder och söner. Dessutom bortsåg han, vilket är nog så viktigt, från det lidande Clas Fleming och hans män orsakat Finlands allmoge under klubbekriget några år tidigare, alltunder försäkran att de ”tjänade kung Sigismund”. Hur man än väljer att se på Sigismunds, hertig Karls och högadelns agerade kring sekelskiftet 1600 var Linköpings blodbad kulmen på ett maktspel som pågått sedan Gustav Vasas död fyrtio år tidigare. Under de närmaste årtiondena skulle ett nytt Sverige sakta men säkert utvecklas – ett land med en utvidgad förvaltning och statsapparat, en fast styrelseform, en riksdagsordning, postväsende, nya städer och universitet grundade. De flesta av de kvinnor ur högadeln som blivit änkor under vasasönernas inbördeskrig hann uppleva början av denna utveckling. De dog under 1610-talet, då Sverige fortfarande förde krig i Polen och ännu inte var någon stormakt. Men de två systrarna Brahe, bröderna Sparres änkor, levde ännu i många år. Som ”förrädare” hade Erik Sparre förlorat sina förläningar efter hertig Karls(Karl IX), seger, men med tiden återlämnades det mesta till Ebba Brahe. Hon hade också glädjen att se sina barn göra goda giften och lovande karriärer i statens tjänst. Flera barnbarn växte upp omkring henne. Hon kunde konstatera att hennes make levde vidare i deras ättlingar. Man kan undra vad hon tänkte då en annan Ebba Brahe nästan blev Sveriges drottning, ungdomskärlek åt sonen till den man som dödat hennes make.[10] Uppgifterna om Ebba ”den äldres” dödsår varierar men de flesta uppger 1634, vilket innebär att hon blev 79 år gammal.[11] Hon begravdes i Öja kyrka i Södermanland, nära makens familjegods Sundby. Erik Sparres kvarlevor hade tidigare flyttats dit på Gustav Adolfs befallning.

Margareta Brahe levde många år i exil i Polen och Danmark. Hennes son stred på katolsk sida i Spanien innan också han reste till Danmark. Gustav Adolf lät omsider Margareta återvända till Sverige, där hon liksom systern småningom återfick de gods som Karl IX dragit in till kronan. Margareta avled 1638, vid drygt 78 års ålder. Hon begravdes i släktkyrkan på Visingsö, där brorsonen Per Brahe den yngre höll på att skapa sig ett eget litet rike. Det sägs att ett skrin av trä alltjämt står på hennes kista, skrinet med makens huvudskål.[12]

Ebba och Margareta Brahe föddes mot slutet av Gustav Vasas regering. När de avled hette Sveriges omyndiga regent drottning Kristina.                  

          

          

 

      



[1] Margaretas ord till kungen återges här nästan ordagrant från romanen. Beskrivningen av vad som händer omkring dem är dock något nerkortad. Omdömet att den sörjande änkan svävar mellan tapperhet och vansinne är mitt eget. Domens dag utgör sista delen i Olofssons romansvit med motiv från vasatiden och med särskilt fokus på hur familjerna Brahe och Sparre påverkades av epokens politiska växlingar.  

[2] Dessa kvinnor var Margareta och Christina Sture, döttrar till Svante Stenson Sture och hustrur till Ture Nilson Bielke respektive Gustav Banér.

[3] Clas Fleming, ståthållare på Åbo slott, var hertig Karls beslutsammaste motståndare och avled hastigt av sjukdom i april 1597. Sonen Johan avrättades i Åbo blodbad i november 1599. Fleming var gift med Ebba Stenbock.  

[4] Denna Ebba Brahe skall inte förväxlas med sin legendariska brorsdotter med samma namn, kung Gustav Adolfs ungdomskärlek. Namnet Ebba, som antas vara en femininform av Eberhard(vildgalt), var mycket populärt inom svensk adel under 1500-talet. Enbart inom familjen Brahe fanns det tre kvinnor med detta namn under årtiondena kring sekelskiftet 1600.   

[5] Per Brahe var gift med Beata Stenbock, äldre syster till Gustav Vasas tredje drottning Katarina. Beata var även syster till Ebba Stenbock och alltså ovannämnde Clas Flemings svägerska.

[6] Lars Siggesons(Sparre), andra hustru var Brita Trolle, mor till Erik och Johan Sparre.

[7] I Olofssons romaner framställs Brahe som de facto styvfar för åtminstone Erik Sparre. Bo Eriksson skriver dock i sin biografi över Brahe(i skuggan av tronen2009), att uppgifterna om Sparres barn- och ungdomsår är ”få och motstridiga”. Uppgifterna om Sparres åskådning och politiska gärning är hämtade ur Eriksons bok s. 362-67

[8] I Olofssons roman argan list(1973), frågar Margareta Brahe vid ett laddat möte sin otrogne fästman om han åtrår henne på samma sätt som han åtrådde den tyska adelsdamen. Då Sparre förläget försäkrar att han älskar Margareta svarar hon: ”Visa det nu, Johan”! Sedan Sparre efter viss tvekan kastat sig över henne bakifrån är de försonade och redo att gifta sig. Även om denna scen(förhoppningsvis)? inte är historiskt korrekt finns ingen anledning att tvivla på att äktenskapet byggt på äkta känslor. För uppgifter om Johan Sparres liv, se Sparre af Rossvik nr 7 - Adelsvapen-Wiki(tabell 35). Uppgiften att Sigismund sänt Sparre till Finland och de baltiska provinserna för att ”emottaga invånarnas trohetsed och uppmana dem till ståndaktighet emot konungen” måste rimligen vara en felskrivning för att han manat dem att strida för Sigismund, mot hertig Karl.  

[9] Detta bör inte ses som hjärtlöshet eller exceptionell feghet från bröderna Brahes sida. De kan ha intalat sig att hertig Karl skulle benåda deras svåger och de andra sedan domen väl var fälld. Oavsett detta var tidens praxis att den som väl åtalats för förräderi i princip redan var dömd. Henrik VIII:s många skenprocesser mot misshagliga hustrur och adelsmän hade varit ogenomförbara om nära släktingar till de anklagade vägrat sitta i domstolen.   

[10] En av Ebbas och Erik Sparres söner lär dessutom ha tjänstgjort som budbärare mellan de båda älskande, i hemlighet för den stränga kungamodern Kristina av Holstein-Gottorp.

[11] Brahe nr 1 - Adelsvapen-Wiki(tabell 3), uppger 1635 som dödsår.

[12] Enligt andra uppgifter skall Johan Sparres skalle istället förvaras i släktsamlingarna på Skokloster, där en släkting lämnat in den på 1830-talet. Man får hoppas att den trots allt ”begravts” tillsammans med hustrun. 

söndag 12 februari 2023

Konsten att ha kungligt samlag.

Kungen trädde ut ur sin kammare. Uppvaktningen stod utanför med ljus i händerna, helt efter befallning. Där var medlemmar ur både den svenska och polska sviten. Under högtidlig musik till luta gick tåget genom slottet mot drottningens svit, där HM:s kvinnliga uppvaktning i sin tur väntade. Under djupa reverenser för konungen förde så kvinnorna in sällskapet i drottningens förmak, alltjämt åtföljda av de spelande musikanterna. Den myndiga hovmästarinnan, en högbördig dam från drottningens habsburgska hemland, knackade nu på sin härskarinnas dörr och anmälde(efter att först ha gått in till drottningen), konungens ankomst. Därpå trädde hon åter ut i förmaket och meddelade att hennes matmor var redo att mottaga sin herre. Sedan konungen inträtt i sängkammaren fördrev uppvaktningen sin väntan i förmaket under glatt samspråk, trakterade med vin och konfekt av damerna. De spekulerade om deras herre månne skulle lyckas att fullfölja sina äktenskapliga plikter denna natt, ty det var syftet med hela tillställningen: Konung Sigismund III av Polen, blivande konung av Sverige, skulle för första gången ”sova med sin hustru”. Det visade sig emellertid snart att konungen var alltför oerfaren. Under gråt och klagan flydde han sin hustru och sprang till sin egen kammare. Sedan en av hovmännen givit sin konung en kort lektion i kvinnokroppens funktioner, samt en hovdam givit sin drottning dito information om de manliga, möttes paret åter nästa natt – nu dock i hemlighet. Denna gång gick experimentet betydligt bättre.   

Ungefär så beskriver författaren Rune Pär Olofsson det första rent fysiska mötet mellan kung Sigismund och hans hustru Anna av Habsburg i romanen argan list(1973). I skrivande stund har jag inte funnit någon historisk uppgift som kan bekräfta detta, med vår tids ögon, farsartade intermezzo men det är inte uteslutet att det verkligen ägt rum.[1]  Av de sex manliga regenter som regerade Sverige 1560-1660 var Sigismund faktiskt den ende som inte hade någon officiell älskarinna före sin tronbestigning och sitt giftermål. Han blev dessutom kung vid en för släkten exceptionellt tidig ålder, därtill i ett för honom på alla sätt främmande land.[2] Visserligen var han inte ensidigt katolskt uppfostrad men jesuiterna och den varmt religiösa katolska modern hade alltid spelat stor roll för honom. Det är därför fullt möjligt att Sigismund var sexuellt oerfaren, kanske rentav fullkomlig oskuld, då han våren 1592 gifte sig med prinsessan Anna av Österrike. Att hon var sexuellt oerfaren är säkert – En prinsessa med sexuell erfarenhet vid sitt giftermål skulle i princip ha setts som förtappad och definitivt borträknad för alla finare giften. På sätt och vis var det kanske tur att så många prinsar under medeltiden och renässansen hade älskarinnor före eller under äktenskapet – åtminstone ena parten kunde förväntas vara mentalt förberedd på vad som väntade. Om man sedan betänker att ett kungapars sexuella relationer nästan in i vår tid var allt annat än privata och följdes noga av hela hovet och utländska sändebud, kan man förvåna sig att så pass många kungliga äktenskap ändå bar frukt i form av arvingar och ibland rentav i äktenskaplig lycka.

Bristen på diskretion och vanlig finkänslighet och taktkänsla i fråga om kungligheters intimaste angelägenheter blir påtaglig när man studerar de spår som ibland finns kvar i källor från tidigmodern tid. När kung Henrik VIII mot slutet av 1520-talet ville skilja sig från Katarina av Aragonien hölls en rättegång för att fastställa om drottningen haft samlag med sin första gemål, vilket enligt kanonisk rätt kunde ifrågasätta legitimiteten i det senare äktenskapet.[3] Vittnen beskrev detaljerat händelserna på kvällen och morgonen efter bröllopsfesten i november 1501. Den spanska prinsessan hade förts till brudgemaket och lagts till sängs. När prinsens följe anlände en stund senare, fann de Katarina liggande ”som drottningar gör”.[4] Morgonen därpå hade prinsen begärt att få dricka, för som han sade: ”I natt har jag varit mitt i Spanien”.  Slutsatsen var att prinsen hade ”begagnat prinsessan som sin hustru” på bröllopsnatten.[5]

De verkligt stora problemen verkar ha kommit på 1700-talet. Om det berodde på inavel, rädsla för sex, ren slump eller andra faktorer går inte att avgöra, men under de sista årtiondena före franska revolutionen uppvisar ett stort antal kungahus individer med påtagliga sexuella svårigheter. I Sverige är Gustav III:s komplicerade förhållande till sin drottning och ryktena kring hovstallmästare Muncks roll i historien väl bekanta. Frågan huruvida tsar Paul I var sin officielle fars son eller inte har aldrig kunnat utredas med säkerhet och länge troddes greve Fersen vara far till den franske kronprinsen. Även om DNA-prov numera lär bevisa att så inte är fallet, är det dokumenterat att Ludvig XVI länge var sexuellt hämmad, säkert av både fysiska och psykiska orsaker.[6]  

Journalisten Gerd Ribbing som på 1950-talet skrev en personlig och medkännande biografi över Gustav III:s drottning Sofia Magdalena, jämställer tidens kungligheter med cirkusdjur som uppträder inför publik:

-          Kungliga barn uppfostras och omformas från mänsklighet till onatur, så att de skulle bli till cirkusvarelser, enbart skapade att uppträda inför folket och uteslutande för att behaga folket i varje rörelse, varje ord, varje detalj i utseendet och i deras lysande kläder. En kunglighet som vågar gå utanför ramen riskerar avsättning, kanske till och med avrättning. Eftervärlden har sedan en tendens att fördöma dessa olyckliga människor för minsta karaktärsfel, trots att de uppfostrats i en så fullkomligt artificiell miljö, menar Ribbing.[7]

Även om detta synsätt kanske är en aning överdrivet i sitt medlidande, med tanke på vilka förbrytelser många furstar gjort sig skyldiga till genom tiderna, stämmer beskrivningen när det gäller kungliga äktenskap. En kunglighets giftermål har in i modern tid varit en statsangelägenhet, ingen privatsak. Att ingå ett kontroversiellt äktenskap av kärlek eller personlig åtrå var länge en av de få handlingar som kunde leda till att regenten avsattes eller att barnens legitimitet ifrågasattes. Misstankar om otrohet eller(och), sexuella utsvävningar ingår nästan alltid i propagandan när kungahus störtas i revolutioner. Den stora vinsten för kungligheter med att deras politiska makt i våra dagar upphört i de flesta länder, är kanske just att deras äktenskap inte längre har politisk betydelse. Giftermål är visserligen nödvändigt för att dynastin skall överleva, men det är inte längre en fråga om liv eller död, fred och krig, makt och inflytande. Även om medierna numera bevakar kungligheter nästan lika ivrigt som forna dagars hovmän, har vår tids regenter ändå betydligt större möjlighet till personlig lycka.

Hur gick det förresten för Sigismund och hans drottning Anna? Jo, de tycks ha blivit mycket lyckliga. De visade sin kärlek till varandra så öppet att den polska adeln lär ha höjt på ögonbrynen. Bland annat sov de alltid i samma rum, vilket var mycket ovanligt för kungligheter på 1500-talet. En i våra ögon mer kontroversiell vana var att de brukade dricka ur samma bägare. Tyvärr dog Anna vid bara 25-års ålder och av deras fem barn överlevde bara sonen Vladislav. Kort efter Annas död förlorade Sigismund sin svenska krona och även om han behöll den polska var hans liv fyllt av svårigheter. Han är dock en av få svenska kungar som upplevt ett fullt lyckligt äktenskap.                                    



[1] Olofsson skriver på försättsbladet till sin roman, som i sin tur är den andra i en svit på fyra om vasatiden sedd ur några av de främsta adelsätternas synvinkel, att ramen för hans berättelse är historisk men att han låtit fantasin löpa beträffande vissa detaljer. Varken Stefan Östergren(i sin på tidens politik inriktade biografi över Sigismund från 2005), eller populärhistorikern Herman Lindqvist i sina mer personhistoriskt färgade böcker om vasarna omnämner någon äktenskapsscen i stil med vad Olofsson skildrar.     

[2] Sigismund valdes till polsk kung vid 21 års ålder och hade länge svårt att finna sig tillrätta i sitt nya rike. De första åren sökte han mer eller mindre sälja Polen till en habsburgsk prins. Farbrodern Erik ärvde tronen vid nära 27 års ålder. Fadern Johan och rivalen farbror Karl var 30 respektive 50 år då de övertog makten i Sverige. Dessa båda hade dessutom i flera år styrt egna hertigdömen och envist hävdat sin självständighet gentemot kungamakten i Stockholm.  

[3] Katarina var först gift med Henriks äldre bror prins Arthur, som avled fem månader efter bröllopet.

[4] Dvs att hon låg redo för samlaget. 

[5] Andra vittnesmål pekade på motsatsen, inte minst Katarinas av Aragonien upprepade försäkringar resten av livet att hennes förste man aldrig haft samlag med henne. Rättegången kring Katarinas första äktenskap skildras kortfattat i kapitel 8 av Antonia Frasers bok Henrik VIII:s sex hustrur(svensk översättning 1995.

[6] Bortsett från hovets vanliga viskningar kring högheternas sexliv, vilket kunde vara nog för att hämma en blyg tonåring, vore det inte underligt om den ständiga fokuseringen på Ludvig XV:s minst sagt aktiva kärleksliv ingivit den försynte och moraliskt lagde sonsonen viss ovilja mot att själv utöva dessa aktiviteter.

[7] Gerd Ribbing, Gustav III:s hustru Sofia Magdalena(1958), s. 100-02.