tisdag 2 april 2024

"Jag har en tid måst försumma mig i ridning" - "Man såg bara eld och hörde bara skrik". Karl XII och Gustav III skriver hem från kriget

 

När Karl XII i juli 1709 satte sig att, med egen hand eller hjälp av sekreterare, skriva till de ansvariga i Sverige om nederlaget vid Poltava, hävdade han först att allt i stort sett varit väl i armén. Enda problemet var den förlust man dessvärre lidit några veckor tidigare och som det nu gällde att så snabbt som möjligt söka reparera. Hur man än väljer att se på kungens lägesanalys är det påfallande att inget nämns om vad han själv upplevt den senaste tiden – inget om skottskadan i foten några dagar före slaget, den panikartade reträtten från Poltava, de nära rådgivarna som försvunnit i fångenskap, flykten över Dnjepr eller den svåra färden över ändlösa stäppmarker, där många stupat av utmattning och då kungen måste ha lidit av den svåra hettan, smärtorna i foten och (kanske), rädsla att hinnas upp av ryssarna. Inget om de olyckliga som i sista stund, just då de stått redo att korsa floden Bug, verkligen hanns upp av fienden och antingen höggs ned eller föll i deras händer. Det väsentliga för kungen synes vara att redogöra för vad som hänt och därvid tona ned de mörkaste sidorna av saken – en förlust har otvivelaktigt ägt rum, medger kungen till synes med viss motvilja, men denna förlust kan med visshet repareras bara alla samlar sig och snabbt och målmedvetet arbetar på att upprusta armén på nytt. Då skall man inom kort kunna ”bringa alltsammans till önskligt slut” och av fienden(ryssarna), ”vinna allt vad man åstundar” Sammanfattningsvis: Det viktiga är inte vad som hänt vid Poltava utan vad som nu måste göras.[1] För en utomstående med dryga tre seklers distans till händelserna verkar brevet vara skrivet av någon som visserligen hört talas om nederlaget vid Poltava men inte själv varit där. Det är dock ett ovedersägligt faktum att Karl XII var med vid Poltava och att han både såg och hörde vad som hände, att han tvingades fly över Dnjepr och att han måste ha plågats både andligt och fysiskt av sin fotskada, av nesan att tvingas lämna armén och av den svåra flykten över stäppen.

 

Brevets distanserade ton kan delvis förklaras med dess rent officiella status. Skrivelsen är ställd ”till Defensionskommissionen”, (alltså dåtida motsvarigheten till försvarsdepartementet), i Stockholm. Syftet är således att tillkännage fakta – att armén just lidit ett nederlag och att man snabbt måste återskapa stora delar av krigsmakten, för tillfället osäkert hur stora. Vad som rent konkret hänt kungen och hans män i samband med eller efter slaget saknar då betydelse. Vad som gäller ät att lösa de problem som uppkommit, inte att beklaga sig(eller reflektera)? över vad som hänt.[2] Även i mer privata brev(om nu ordet privat alls är ett relevant begrepp i samband med Karl XII), visar kungen dock en tendens att distansera sig från vad som händer i kriget, vare sig det gäller segrar eller nederlag. När han i augusti 1708 beskriver segern vid Holowczyn för sin äldre syster Hedvig Sofia återges själva drabbningen ganska noga: Vi får reda på att ”fienden”(ryssarna), stått på motsatta sidan av en ”liten bäck”, att svenskarna tagit sig över denna och att strid utbrutit, varpå följer en kortfattad redogörelse för bataljens olika skeden men inget sägs om hur Karl XII själv upplevt slaget eller vad som hänt honom.[3] Stundtals är tonen så opersonlig att man återigen kommer att tänka på en utanförstående rapportör: Det talas om ”de svenska regementena”(inte mina eller ens våra regementen). Först när det skildras hur armén efter slaget stått stilla några veckor meddelar kungen att ”jag hoppas att snart åter byta läger”. Verkligt personlig blir tonen först när Karl XII kommer in på Hedvig Sofia själv. Han säger sig ha ”förnummit att min kära syster har varit något opasslig”, men tackar sedan Gud att hon ”alldeles övervunnit densamma” och ber Vår Herre att bevara henne ”vid oupphörlig hälsa och välmåga”. Han undertecknar sig som sin systers ”allra underdånigaste och trognaste broder och tjänare

                       Carolus”.

I ett litet PS diskuteras avslutningsvis en förfrågan Hedvig Sofia gjort beträffande ett tilltänkt äktenskap mellan två nära släktingar. Kungen anser det olämpligt med tanke på kyrkolagens bestämmelser i ämnet, samt tillägger i mer personlig ton: ”Dessutom tror jag att det är lyckligare för honom, som är en soldat, om han slipper att hava hustru”.[4]

 

Då kungen 9 augusti 1709(nästan på dagen ett år efter brevet om slaget vid Holowczyn), än en gång fattade pennan för att skriva till de sina därhemma hade många omskakande händelser nyligen inträffat. Inte nog med att armén lidit ett svårt nederlag, att han själv tvingats fly till turkiskt område och dessutom ådragit siig en skottskada i vänstra foten redan före slaget – en skada så pass allvarlig att man en tid fruktat för hans liv. Efter ankomsten till Bender hade Karl XII dessutom fått veta att den återstående armén, som han vid sin avfärd lämnat general Lewenhaupt ansvaret för, kapitulerat till ryssarna utan strid. I praktiken var den svenske kungen nu en bricka i turkiske sultanens politiska spel. Det borde alltså finnas mycket att berätta, kanske till och med amledning att be om råd. Men icke! Kungens tankar plågades av helt andra saker: Hur stod det till med Hedvig Sofia! Han skrev att ett ”elakt rykte gjort mig alldeles försoffad(handlingsförlamad). Det påstods att systern skulle ha dött i ”stora mässlingen”. Det kunde väl ändå inte stämma! Skulle både Karl och den yngre systern Ulrika Eleonora ha förlorat den som var ”all vår förnöjelse på jorden”. Nej! Kungen hade kommit fram till att det inte kunde vara sant och därvid ”repat mod”. Nu bad han än en gång Vår Herre bevara ”båda mina kära systrar och låte dem alltid njuta och fröjdas över välmåga”.[5] Först därefter - efter att ha undertecknat sig som deras ”trogne broder och tjänare”, närmast som ett PS i förbigående, kommer kungen in på den förlust armén ”på slutet” lidit vid Poltava ”på grund av en särdeles händelse”, en förlust han dock hoppas snart ”kunna reparera”. Vad kungen personligen angår har han några dagar före slaget fått en skottskada i foten, som tyvärr gjort att ”jag en tid måst försumma mig i ridning”.  Detta är allt vad Karl XII har att säga, både för egen del och arméns, om vad som redan 1709 var en kännbar förlust och som eftervärlden senare skulle beteckna som ”Sveriges största militära nederlag genom tiderna”. Ändå visar sorgen över Hedvig Sofias död och hans ovilja att i förstone acceptera den att Karl XII långt ifrån var någon känslolös människa.[6]   

Som vi vet lyckades Karl XII aldrig vända motgången till seger. Efter hans död 1718 var Sveriges baltiska besittningar förlorade och landets ställning som östersjöstormakt över. Drömmen om revansch fanns dock kvar och från och med nu var det Ryssland, inte Danmark, som var Sveriges huvudfiende och utgjorde ett latent hot. Under de närmaste 100 åren efter Poltava och Fredrikshald skulle Sverige vara i krig med Ryssland ytterligare tre gånger, varav två som offensiv part. Det kom dock att dröja 70 år efter Karl XII:s död innan en svensk kung åter ledde sina trupper i strid – Gustav III. Hur beskrev han de drabbningar han bevittnade och deltog i under ryska kriget 1788-90? 

Som kungen såg det var kriget ett försvarskrig mot en hotfull granne. Det gällde att åter skaffa Sverige en stabil gräns i öster och dessutom stoppa ryssarnas försök att blanda sig i landets inre angelägenheter, något som inträffat av och till sedan Nystadfredens dagar. Exakt vad man hoppades uppnå är något oklart. Att ett anfall mot Petersburg planerades är säkert men hoppades kungen verkligen kunna återta allt som gått förlorat i början av seklet och efter ”hattarnas krig” på 1740-talet? Det intryck man får är att Gustav snarast ”chansat” på en offensiv i ett läge när ryssarna var koncentrerade på ett krig i Turkiet: Man fick se hur bra det gick och sedan göra det bästa av det. Åtminstone skulle man söka återta de delar av Finland som förlorats i freden 1743. Efter en incident i gränstrakterna mellan svenskt-finskt och ryskt territorium natten till 28 juni 1788 var kriget ett faktum.[7]  Det visade sig snart att officerarnas lojalitet mot sin konung inte var vad den varit under Karl XII. Då trupperna kort efter krigsutbrottet beredde sig att anfalla Fredrikshamn vid Kymmene älv, som nu var gränsstad mellan Sverige-Finland och Ryssland, syntes tecken på missnöje i krigsledningen, vilket tillsammans med rent praktiska svårigheter tvingade svenskarna att retirera. Djupt bekymrad skrev Gustav III till sin syster Sofia Albertina 5 augusti 1788: ”Vi är tvungna att flytta vår vänstra flygel något längre tillbaka ,,,Vi har här en förfärlig kyla, alldeles som om vi vore i oktober: hur kommer det väl att bli i vinter? Vårt vinterkvarter blir nog förfärligt”.[8]

Olikheten kunde knappast vara större jämfört med de brev Karl XII 80 år tidigare skrev till sin syster. Inte nog med att Gustav III förmedlar en helt annan närvarokänsla i vad han beskriver. Han drar sig inte heller för att uttrycka oro för framtiden och, indirekt, ett tvivel på en slutlig seger. Tendensen är tydlig även senare.  Då kungen i juni 1789, ett år efter krigsutbrottet, själv ledde sina landbaserade trupper i en framgångsrik offensiv vid Kymmene älv, skrev han i brev till sin gunstling Armfelt om hur ”jag gick emot en corps(trupp eller kår), av 5 000 man som skulle angripa oss. Fienden blev slagen och förföljd. Jag mår väl. Farväl”.[9]  Något verkligt genombrott lyckades man dock inte åstadkomma och de tillfälliga framgångarna vändes snart i motgångar. I likhet med Karl XII ägde Gustav III emellertid förmågan att dölja sin oro över utståndna nederlag för omgivningen(undantaget en snäv krets av rådgivare). Ett brev från augusti 1789 visar att han kunde vara lika beslutsam som sin företrädare:

-          Mitt liv står i Guds händer, och jag ska inte ta ett enda steg tillbaka av fruktan för att riskera mitt liv.

 

Ändå är det som sagt tydligt att Gustav berörs av krigets elände på ett helt annat sätt än Karl XII eller(kanske troligare), är betydligt öppnare med sina känslor. Efter en framgångsrik men blodig räd på ryskt område vid månadsskiftet april-maj 1790 skriver kungen till sin hustru Sofia Magdalena:

-          Massakern på fienden var fruktansvärd och drabbningens sista ögonblick något helt gräsligt … Man kunde bara se eld och hörde bara skrik. Han berättar att man sovit under bar himmel två nätter i rad och att han liksom de andra legat vid lägerelden i den stränga kylan. Trots detta mådde de alla bra, försäkrade Gustav III sin drottning. Efter ytterligare ett anfall mot Fredrikshamn i maj, då flera ryska fartyg skjutits i sank och delar av deras artilleri förstörts, konstaterade kungen att åsynen av de döda och halvdöda fiendernas kroppar och kroppsdelar i vattnet gjorde honom beklämd: ”Jag kände endast fasa som varje mänsklig person måste erfara, och ej glädje över segern”.

 

Desto större var kungens glädje över den stora segern vid Svensksund 9 juli samma år, då ryssarna förlorade nästan hela sin skärgårdsflotta. ”Den gode Guden vinden och mina officerares duglighet har gett oss den mest fullständiga seger som det är möjligt”, utbrast han i ett brev till Armfelt dagen efter och menade att Sverige inte upplevt en sådan triumf sedan Narva nittio år tidigare. Men det hade varit påkostande: ”jag är så trött att jag är rädd att det märks på mitt brev”, ursäktade han sig.[10]

Med detta var kriget i praktiken slut. Freden slöts i Värälä vid Kymmene älv 14 augusti 1790. Sverige hade visserligen inte vunnit något materiellt på kriget men behövde inte heller göra några landavträdelser. Dessutom hade den rätt Ryssland i praktiken haft sedan Nystadfreden att blanda sig i Sveriges inre angelägenheter uteslutits ur det nya avtalet - Ett av de viktigaste skälen för kriget var således uppnått. Gustav III var nöjd.[11]  

 

Reflektioner

Vi har genom några ovan återgivna exempel sett hur Karl XII respektive Gustav III rent stilistiskt valt att beskriva vad de sett och upplevt under sina krig mot Ryssland. Att det föreligger en påtaglig skillnad behöver knappast påpekas. Vad som hos Karl beskrivs med en för vår tid förvånande, nästan skrämmande distans och känslokyla återges av Gustav med en påtaglig ton av närvaro och engagemang som förefaller oss långt mer tilltalande, oavsett vår eventuellt olika syn på respektive monark i allmänhet och deras krigföring i synnerhet. Samtidigt är det viktigt att komma ihåg att dessa två män har nästan 100 år mellan sig. Karl XII levde under absolutismen, med rötter i 1600-talets tro på Konungen som Guds ofelbare ställföreträdare på jorden, Gustav III under upplysningen, med dess tankar om förnuft och känsla. Dessa skiftande tidsandar påverkade inte bara kungarnas sätt att förhålla sig till omvärlden utan även beteendet hos folk i allmänhet.  Historikern Hans Villius har i olika sammanhang visat på hur exempelvis en karolinsk soldat i sina anteckningar sällan gör rent personliga reflektioner kring de umbäranden som beskrivs, medan en gustaviansk adlig konspiratör i sin bekännelse kan utfara i mångordiga beskrivningar av sin egen uselhet och oro för familjens öde. Om den karolinske soldaten i allmänhet sökte hålla en något så när neutral ton till sina beskrivningar av död och lidande, faller det sig naturligt att deras högste ledare överträffade dem alla i att hålla distans till vad han såg och upplevde, också efter ett sådant nederlag som Poltava. Samme Villius menar att Karl XII, som vid 15 års ålder ”fann sig i besittning av den absoluta makten i en av Europas mäktigaste stater” redan tidigt valde att sluta sig inom sig själv och av allt att döma ”fastställde vissa principer för sitt tänkande och handlande, principer som hans medfödda envishet hjälpte honom att hålla fast vid. Redan i unga år stelnade Karl XII i en form han aldrig förmådde bryta sig ur”. Ändå fick han bevisligen både meniga soldater och officerare att följa honom, från landstigningen på Själland sommaren 1700 till skottet vid Fredriksten nära tjugo år senare.

Gustav III:s förmåga att samla folk kring sig är lättare att förstå för en nutida betraktare. På ett helt annat sätt än Karl XII och de flesta av sina föregångare var han medveten om folkopinionens betydelse och lade ständigt an på att vinna den med medryckande storståtliga tal, med bröd och skådespel.[12]  Hans mästerskap som regissör och skådespelare i sitt eget drama gör det å andra sidan svårt att veta vad som är äkta och vad som är spel för gallerierna. Att hans avsmak inför synen av de många döda och sårade i Fredrikshamn var äkta kan vi kanske förutsätta, men det hindrade honom inte från att kort efter fredsslutet i Värälä börja planera för ett nytt krig, mot det revolutionära Frankrike. Om Karl XII i princip hade en enda mask, den enväldige krigarkungens, hade Gustav III istället så många att eftervärlden i stort sett kan välja vilken man önskar, motivera sitt val med autentiska källuppgifter och sedan finna andra, av allt att döma lika autentiska, vittnesmål som pekar i motsatt riktning. Det är inte egendomligt att dessa två kungar, Karl XII och Gustav III, blivit de mest omdebatterade i vår historia.                     

                       

                      



[1] För en mer utförlig redogörelse för detta brevs innehåll och reflexioner kring dess innebörd och mening, se Dynastihistoria: Konsten att meddela ett nederlag - Karl XII:s brev till Sverige efter slaget vid Poltava (bosonshistoria.blogspot.com).

[2] Det bör poängteras att kungen då detta brev skrevs(11 juli 1709) ännu inte visste att general Lewenhaupt kapitulerat med den återstående armén. Han fick veta detta först 3 augusti efter ankomsten till Bender.

[3] Slaget vid Holowczyn stod 4 juli 1708(enligt gamla stilen) vid vattendraget Vabitj i dagens Belarus. Vabitj betecknas i vår tid ömsom som en å, ömsom en flod eller biflod till lDrutts och Dnjepr. Se Slaget vid Holowczyn – Wikipedia och där gjorda anvisningar. Karl XII:s brev är daterat 4 augusti 1708.

[4] Kursiveringen av pronomenet jag är min, inte kungens.

 

[5] Hedvig Sofia hade avlidit i december 1708 vid endast 27 års ålder. Dödsorsaken var smittkoppor, vilket kungen förmodligen definierade som ”stor mässling”. Nyheten nådde armén bara någon vecka före Poltava. Med tanke på kungens starka känslor för sin syster vågade omgivningen inte berätta vad som hänt. Först efter ankomsten till Bender avslöjades sanningen. Karl XII blev förtvivlad. Han stängde in sig i sitt tält och vägrade träffa någon. Som framgår av ovanstående brev vägrade kungen, sedan första chocken lagt sig, att acceptera fakta. Det lär ha dröjt något år innan sanningen nådde fram. Hedvig Sofia var ett år äldre än kungen. Nästan på dagen och den i familjen som stod honom närmast.(Brevet om segern vid Holowczyn synes enbart skrivet för henne – det talas om ”min kära syster” Brevet från Bender talar uttryckligen om ”båda mina kära systrar”). Kanske Karl XII omedvetet ”kapslade in” sin besvikelse och oro efter Poltava i sorgen efter Hedvig Sofia.     

[6] I motsats till brevet till Defensionskommissionen tycks de båda breven till familjen inte ägnats större uppmärksamhet av eftervärlden. Militärhistorikern Peter From omnämner dem helt kort i sina böcker Katastrofen vid Poltava(2007) respektive Kalabaliken i Bender(2009). Inga anda faktaböcker jag studerat omnämner breven mer utförligt. Författaren Lars Widding återger dock i sin romansvit om Karolinertiden några brev av kungens hand, bland annat de ovan citerade. Naturligtvis föreligger risken att författaren tagit sig friheten att ändra eller utesluta något i texten men då Froms korta citat stämmer med ordalydelsen hos Widding, återger jag här författarens version i övertygelsen att den i huvudsak överensstämmer med Karl XII:s egna ord och formuleringar. Se Lars Widding, En tid för hjältar(1974), s. 285-88 och samme författares En tid för vreden(1975), s. 287-88.   

[7] Vare sig Gustav III iscensatt ett fingerat ryskt anfall(som eftervärlden länge antagit), eller det varit fråga om ett ryskt ofrivilligt intrång på svensk mark, som Rainer menar, är det fascinerade att kriget faktiskt började på dagen 79 år efter slaget vid Poltava. Visserligen hade den gregorianska kalendern införts i Sverige 1753, vilket innebar att tiden förskjutits 11 dagar framåt(enligt den nya tidräkningen stod slaget vid Poltava 8 juli). Ändå är datumet ödesmättat. Om Gustav III verklige fingerat ett anfall kan man undra om han velat ”spotta oturen i ansiktet”. Till detta kommer att ”Viborgska gatloppet”, som kan ses som förspelet till den lysande segern vid Svensksund, utspelades 4 juli 1790, 82 år efter Karl XII:s seger vid Holowczyn. Angående bakgrunden till krigsutbrottet 1788, se Dynastihistoria: Konsten att fingera en krigsorsak - eller konsten att skylla kriget på sin fiende? Inledningen av Gustav III:s ryska krig (bosonshistoria.blogspot.com)   

[8]  Följande citat ur Gustav III:s brev är hämtade ur Claes Rainers bok Gustav III:s ryska krig – när tidens brev och dagböcker berättar(2023).

[9] Kursiveringen av pronomenet jag är än en gång min.

[10] Detta brev återges i Katarina II och Gustaf III, en återfunnen brevväxling, utgiven av Gunnar von Proschwitz(1998), s. 231-34. Även ryska historiker jämförde under 1800-talet Svensksund med Narva, naturligtvis i omvänd betydelse.

[11] Ryssland hade vid freden i Nystad efter Stora nordiska kriget i kryptiska och potentiellt hotfulla ordalag lovat att garantera 1720 års svenska regeringsform, som gav all praktisk makt åt ständerna. Ryssland skulle, sades det, inte blanda sig i svenska angelägenheter ”utan fast hellre på varjehanda sätt söka att hindra och förebygga allt vad som däremot förehas och Hans tsariska majestät kunnigt bliva kunde”.

[12] Karl XII riktade sig sällan eller aldrig till hela armén med ett tal, inte ens efter Poltava.

tisdag 19 mars 2024

Konsten att meddela ett nederlag - Karl XII:s brev till Sverige efter slaget vid Poltava

 

Kungen satte pennan till papperet. Nu gällde det att formulera sig på rätt sätt. Det var den 11 juli 1709 i det lilla fästet Otjakov, på gränsen mellan det Osmanska Turkiet och Ryssland.[1] Två veckor tidigare, 28 juni, hade den svenske kungen Karl XII lidit ett allvarligt nederlag mot ryssarna vid fästningsstaden Poltava i Ukraina och med ett mindre följe av soldater, tjänare, präster mm samt ett antal kosacker under sin hövding Mazepa, måst fly över Dnjepr mot Turkiet för att inte riskera att falla i fiendens händer. Nu satt eller kanske snarare låg han här vid Otjakov och beredde sig att skriva till myndigheterna hemma om vad som hänt.

Han inledde med att konstatera att det var länge sedan man fått underrättelser från Sverige och att man på hans sida inte heller haft möjlighet att skriva några brev. Därefter hävdade han att läget i stort sett varit bra i armén: ”Så att man inom kort förmodat att hava så stor överhand över fienden, att han skulle nödgas ingå sådant slut som man åstundade av honom”. Men, fortsatte kungen sin rapport: ”dock är hänt, att den 28 förledne månad genom ett öde och olyckligt tillfälle de svenske trupper lidit avbräck i ett fältslag”.

Detta hade inte skett så mycket på grund av fiendens tapperhet eller mångfald – ryssarna hade tvärtom inledningsvis tvingats vika, eller som kungen sade, fienden hade i ”förstone stadigt blivit driven”. Det topografiska läget och befästningarna på platsen hade emellertid varit så fördelaktiga för ryssarna att i synnerhet det svenska fotfolket, men också rytteriet, ”lidit en stor avbräck”. Även om förlusten var ”fuller(mycket), stor”, var kungen säker på att det skulle vara möjligt ”att finna utvägar(så), att fienden härigenom ej skall vinna någon överhand, ej heller den ringaste förmån”. För att detta skulle kunna uppnås, fordrade dock ”högsta nödvändigheten” att i synnerhet infanteriregementena snarast återskapades och försågs med all den utrustning – kläder, vapen tält mm, ”som de förr hava haft ”.[2] Eftersom man i nuläget inte kunde veta exakt hur stor förlust kavalleriet lidit men det redan stod klart att också den varit kännbar, var det säkrast att även rusthållarna gjorde sig redo att sätta upp nya ryttarregementen. Detta, framhöll kungen, gällde särskilt Östgöta kavalleriregemente: ”som helt och hållet måste ånyo rekryteras”. Det var nu mycket viktigt, fortsatte konungen, att inte gripas av panik och ”släppa verket handlöst” utan att man istället, för att använda ett modernt uttryck, ”satte till alla klutar” för att få armén i stånd igen: ”på det (att), man inom kort må bringa alltsammans till önskligt slut”. Då var att förmoda, i trots av den förlust man otvivelaktigt lidit, att ”fienden inom kort skall åter kunna så tvingas, att man lärer kunna vinna av honom allt vad man åstundar”. Sådan var konung Karl XII:s ”nådiga vilja och befallning” till de ansvariga i Stockholm två veckor efter slaget vid Poltava.[3]

Med tanke på att Poltava anses vara Sveriges största nederlag genom tiderna - med nära 7 000 stupade och omkring 3 000 man tagna som krigsfångar redan i samband med själva slaget, bortsett från de omkring 16 000 man som kapitulerade strax efter att kungen lämnat sin sargade armé och som han inte fick vetskap om förrän cirka tre veckor efter att brevet skrivits, har eftervärlden höjt på ögonbrynen åt Karl XII:s ”ignoranta” sätt att skildra katastrofen. Militärhistorikern Peter From medger visserligen det behov som måste ha funnits att inte sprida panik hemma i Sverige, men undrar ironiskt om den kula som sårade Karl XII:s vänstra fot några dagar före slaget i själva verket träffat honom i huvudet.[4] Även Bengt Liljegren, som tycks mer förstående angående kungens sätt att skildra nederlaget, konstaterar med en misstänkt underton av ironi, att Karl XII onekligen har ”ett optimistiskt sätt att se på saken”. Hur skall man då ”rättvist” tolka detta brev?

För att börja med själva innehållet, vad som verkligen står i brevet, är det för det första osäkert om Karl XII ensam författat det. Enligt populärhistorikern Herman Lindqvist visar det bevarade konceptet att innehållet genomgåtts och ändrats flera gånger innan det färdiga aktstycket sänts iväg.[5] För det andra kan det ifrågasättas om brevet verkligen negligerar Poltava i den utsträckning som eftervärlden tycker sig finna. Karl XII medger ju trots allt att ett nederlag ägt rum – stora delar av armén måste sättas upp på nytt och det är ”av högsta nödvändighet” att så sker. Det är inte uteslutet att såväl rytteri som infanteri måste omskapas från grunden. Det är först när detta skett som svenskarna kan räkna med att ”inom kort” vinna av fienden(ryssarna),”allt vad man åstundar”. Nog framgår det att något allvarligt hänt och att snabb handling är av nöden. Man kan fråga sig vad de historiker som kritiserat Karl XII för ignorans efter Poltava väntar sig att kungen skulle ha gjort eller sagt – utropat att allt nu var förlorat och likt muslimerna i det rike där han vistades kastat sig på knä mot Mecka, bedjande den Store Guden om barmhärtighet? Sådant eller liknande beteende hade varken stått i överensstämmelse med Karl XII:s personlighet eller varit lämpligt med tanke på det svåra läget. Inte ens i vår tid skulle en ledare, folkvald eller totalitär, som lidit ett stort nederlag i krig utan vidare erkänna att den gjort just detta, trots att nyheten(och insikten), om vad som hänt i våra dagar skulle nå ut över världen mycket snabbare än för drygt 300 år sedan.

Politiska ledares ord bör överhuvudtaget sällan tas för bokstavligt givna. Därmed inte sagt att de regelmässigt ljuger men vad de säger är ofta vad de önskar, vågar eller måste säga. Man kan jämföra med Chamberlains tal vid återkomsten från München i september 1938. Liksom Karl XII efter Poltava, om än så att säga av motsatt orsak, har den brittiske premiärministern kritiserats för blindhet för realiteter – för sin naivitet att lita på Hitler. Hans ord om ”Peace in our time”(fred i vår tid). torde väl tillhöra de mest avhånade formuleringarna i historien. Ändå sade han bara vad han förväntades säga, vad folket just då ville höra och vad han själv säkert önskade vara sant. Han kunde ju knappast meddelat åskådarna att hans överläggningar förmodligen varit bortkastade, att Hitler säkert snart skulle angripa Tjeckoslovakien samt att ett nytt världskrig antagligen var att vänta inom något år. Det hade inte givit poäng hos det egna folket men däremot Hitler anledning att, med en viss rätt, hävda att britterna i själva verket önskade krig och att Chamberlain endast rest till Tyskland för att inför världen framstå som fredsängel medan han i själva verket förberedde anfall på Tyskland. Genom sina storstilade ord vid hemkomsten visade Chamberlain världen att han och hans land gjort vad de kunnat. Om det nu ändå blev krig, skulle inget tvivel finnas om var skulden låg. Det kunde ju också finnas en möjlighet att Hitler verkligen talade sanning när han sade sig inte ha flera krav i Europa sedan Sudetområdet överlåtits. Det är svårt att veta vilka följderna blivit om Storbritannien intagit en fastare hållning gentemot Nazityskland 1938. I alla händelser ansåg Chamberlain själv att de rustningar som vidtagits inom försvaret efter München gjort Storbritannien starkare vid krigsutbrottet i september 39 än vad man varit ett år tidigare, oavsett hur kriget kunde tänkas sluta. ”Med tillträde till alla arkiv kommer man att se att jag från början insåg vår militära svaghet och gjorde mitt bästa för att uppskjuta kriget om jag inte kunde undvika det”, skrev han till en anhörig sedan kriget inletts. Kanske anade Chamberlain vilken ände allt skulle ta redan på flygplatsen efter hemkomsten från Tyskland, även om han inte basunerade ut det till alla. Inte heller vid Otjakov i juli 1709 hade ett sådant agerande varit lämpligt.[6]

Oavsett om Karl XII själv författat sin skrivelse och om dess relativt optimistiska ton speglar hans  verkliga syn på läget eller inte, är det berättigat att fråga sig: Hur stort var egentligen nederlaget vid Poltava när det hände? Harald Gustafsson, professor em i historia vid Lunds universitet, diskuterar i SVD:s streckare 27/2 2024 under rubriken Kring ryktet om en svensk stormaktstid när själva begreppet ”Stormaktstiden” egentligen kom till. 1600-talets svenskar visste knappast att de levde under någon stormaktstid, hävdar Gustafsson. Begreppet lanserades först vid mitten av 1800-talet. Samma sak kan sägas om ”katastrofen vid Poltava”.  För oss är ”Poltava” ett begrepp. Alla vuxna svenskar, hur historielösa de må vara i allmänhet, har någon form av förhållande till detta begrepp. De vet att det syftar på en plats där Sverige led ett svårt militärt nederlag i början av 1700.talet (hur många vet att staden ligger i Ukraina)? och att detta innebar slutet på vår ”stormaktstid”. Detta beror naturligtvis i sin tur på att vi vet vad som hände efter Poltava, hur allt slutade. Vi vet att Karl XII kommer att sitta strandsatt fem år på turkiskt område och att han sedan kommer att dö vid en norsk fästning, nästan tio år efter det stora nederlaget. Karl XII var lyckligt okunnig om detta i augusti 1709. Han visste bara att han tyvärr just hade lidit nederlag vid en liten fästning i Ukraina och att många av hans soldater hade stupat. Vad sade att detta innebar slutet på Sveriges status som östersjömakt? Det fanns exempel på tidigare lägen då allt verkat ”förlorat” för Sverige. År 1605 hade en svensk här så gott som utplånats vid Kirkholm utanför Riga och Karl IX hade tvingats fly för de polska husarerna.[7] Såväl armén som riket hade åter byggts upp. Vid Nördlingen 1634 hade visserligen (i motsats till vid Poltava), inga svenska landskaosregementen deltagit men eftersom ledningen var svensk betraktades bataljen ändå som ett svenskt nederlag. Axel Oxenstierna konstaterade bekymrat efter slaget att de flesta verkade ta svenskarnas och därmed protestanternas sak för förlorad: ”Jag vet snart ingen som kronan(Sverige), kan lita på. De som förr har höjt oss till himlen säga nu vår nation vara orsak till deras undergång”. Icke desto mindre stod Sverige fjorton år senare där som segrare och (tillsammans med Frankrike), garant för westfaliska freden.[8]

Vare sig Karl XII hämtade stöd ur det förflutnas erfarenheter vid sin lägesanalys två veckor efter Poltava eller inte är det rimligen mot den bakgrunden man bör se hans inställning – vad som förlorats kunde alltid återvinnas, bara alla enades till förnyad kraftsamling. Svenskarnas stridsförmåga var heller inte krossad i och med Poltava. Även om kungen själv aldrig fick uppleva något nytt Narva, Kliszów eller Holowczyn, kunde hans soldater ännu bita ordentligt ifrån sig. Bara åtta månader efter Poltava segrade Stenbock vid Helsingborg och det finns flera tillfällen under det fortsatta kriget då historien mycket väl kunde ha tagit en annan vändning – Vad hade hänt om tsar Peter fångats vid Prut eller Stenbock, som kungen önskade, lyckats ta sig till Polen 1713. Hade nederlaget vänts i seger och skulle vi i så fall efter 300 år kommit ihåg Poltava mer än Kirkholm eller Nördlingen?

Som vi vet vände sig inte turen igen. Karl XII stupade och Sveriges ställning som stormakt var över. Men drömmen om revansch fanns kvar långt efteråt. Vid minst två tillfällen under det följande århundradet sökte svenskarna få tillbaka åtminstone något av vad som förlorats i Stora nordiska kriget. Ännu 1797, nära 90 år efter Poltava, sände Gustav IV Adolf en delegation till fredskonferensen i Rastatt med motiveringen att Sverige, som garant för westfaliska freden, hade rätt och skyldighet att delta i en kongress där Europas framtid avgjordes. Det var inte förrän efter 1809 som de sista drömmarna om ett återskapat svenskt östersjövälde krossades. Några decennier senare började, enligt Harald Gustafssons ovan omnämnda artikel, ”stormaktstiden” användas som beteckning för det svenska 1600-talet. Lite tillspetsat kan man hävda att det var först i och med förlusten av Finland som Poltava verkligen blev ”Poltava”. Att Karl XII två veckor efter slaget skulle ha insett att allt var förlorat är mot den bakgrunden inte särskilt sannolikt.                             

                                                  

            

 

 

 

 

 



[1] Dagens Otjakiv i södra Ukraina.

[2] Återupprustning av infanteriet högsta prioritet med anda ord.

[3] Brevet återges här efter Bengt Liljegrens biografi över Kar XII från 2000, s.192-93. Egendomligt nog återger de flesta bara valda delar av kungens brev. Av de fyra sekundärkällor jag använt mig av är det bara romanförfattaren Lars Widding som i En tid för hjältar(1974), återger hela(?), brevet. Där finns bland annat en kortare instruktion om vad som nu bör ske med de ryssar som genom åren blivit krigsfångar. Kungen skriver att de bör hållas strängt isolerade, både vad gäller kontakter med omgivningen och möjlighet att skriva brev: ”till dess man härifrån kan träffa ett visst avtal med fienden angående utväxlingen”.

[4] Peter From, Kalabaliken i Bender, Karl XII:s turkiska äventyr(2009), s. 55. Skottskadan nämns för övrigt överhuvudtaget inte i kungens brev. Familjen fick däremot veta vad som hänt i ett brev från augusti 1709, där kungen kort nämner att denna skottskada ”en tid hindrat mig att rida”.

[5] Herman Lindqvist. Historien om Sverige del IV ”Storhet och fall”(1995), s. 395-98. Universitetsbibliotekarie Bengt Nilson i Linköping, som på egen hand forskat kring Karolinertiden och som jag haft förmånen att utbyta tankar med på sociala medier, betecknar brevet som ”delvis en kansliprodukt”. Kanske var det den trogne Casten Feif, mannen som efter greve Pipers fängslande vid Poltava kom att inta platsen som Karl XII:s  sekreterare och närmaste medarbetare i civila spörsmål, som hjälpte sin i juli 1709 med säkerhet ännu inte fysiskt och kanske inte heller andligt helt återställde herre att författa brevet och föreslå de lämpliga formuleringarna.   

[6]  Bibliotekarie Bengt Nilsson jämför för sin del Karl XII:s brev från Ostiakov med ett annat berömt och debatterat tal från 1930-talet – Per Albin Hanssons trösterika försäkran att ”vår beredskap är god”. För såväl kungen som Per Albin(på sätt och vis en sentida Carl Piper ned närmast kunglig envåldsmakt), gällde det att ingjuta hopp i folket under en svår tid. Angående Neville Chamberlains förhållningssätt gentemot Tyskland, se Ian Kershaw, Ödesdigra val, tio beslut som förändrade världen 1940-41(svensk översättning 2009). S. 38-41.      

[7] Av en ursprunglig här om nära 11 000 man förlorade svenskarna uppskattningsvis mellan 7-8, kanske rentav 9 000 vid Kirkholm(dagens Salaspils sydöst om Riga.). Sett enbart till arméernas numerär före de båda slagen och antalet stupade i själva striden var förlusterna större vid Kirkholm än vid Poltava. Slaget vid Kirkholm – Wikipedia.

[8] Den svenskledda armén vid Närdlingen tycks faktiskt ha varit något större än vid Poltava – 25 600 man mot 24 700. Förlusterna i döda var mindre 1634 än 1709, kring 6000 mot uppskattningsvis kring 7-9 000.. förlusten i fångar på svensk sida under själva slaget var dock större 1634, 6000 mot nära 3000. Se Slaget vid Nördlingen – Wikipedia och Slaget vid Poltava – Wikipedia.     

måndag 11 mars 2024

Kunglig kulturkrock

 

Ett sätt för den som i forna tider grundat en ny kungadynasti att få erkännande från andra furstar var att vinna ett krig. Ett annat, som visserligen kostade mindre resurser i form av människoliv men ofta var minst lika påfrestade för de inblandade kungligheterna, var att ingå ett storslaget giftermål - för egen eller för barnens räkning. Sådana processer tog ofta tid och ett eventuellt avslag kunde vara nästan lika förödande för en uppkomlingsmonarks prestige som att ha förlorat ett stort fältslag.[1] Därför var det ett stort, nervpåfrestande projekt när Englands nytillträdde kung Henrik VII kring sekelskiftet 1500 ville gifta bort sin son och tronföljare med det spanska kungaparet Ferdinand och Isabellas yngsta dotter Katarina.[2]   

Henry Tudor hade tillträtt tronen 1485 efter sin seger över Rikard III vid Boswoth Field. Slaget innebar höjdpunkten i det inbördeskrig som rasat av och till i tretio år och som snart skulle kallas rosornas krig. Efterdyningarna av konflikten hade dock inte hunnit lägga sig och både Henrik VII och Henrik VIII skulle under sina regeringar låta avrätta och fängsla personer som med större eller mindre rätt hävdade, eller kunde hävda, egna anspråk på tronen.[3] Allt detta gjorde spanjorerna något tveksamma inför tanken att gifta bort en av kungaparets döttrar med den nye prinsen av Wales – ”med tanke på vad som dagligen händer med kungar av England”, som ett sändebud sarkastiskt uttryckte saken.[4]  För Ferdinand och Isabella var det emellertid angeläget att etablera ett gott förhållande med det ännu ganska obetydliga öriket i norr, inte minst med tanke på deras gemensamma fientlighet mot Frankrike. Dessutom tycktes kung Henrik faktiskt på väg att befästa sin makt – sannolikheten att han skulle hålla sig kvar på tronen blev allt större. För Henrik VII var ett äktenskap mellan hans äldste son Arthur och en dotter till ”de katolska majestäten”, som fördrivit morerna ur Spanien, som att vinna miljonvinsten i ett lotteri. Huset Tudor skulle ta plats bland Europas stora dynastier. Att det skulle bli parets yngsta dotter Katarina som fick äran(?), att sändas till England tycks ha stått klart redan från början, kanske betingat av att de båda kontrahenterna stod nära varandra i ålder- prins Arthur var nio månader yngre än Katarina och de första kontakterna hade tagits då de ännu var spädbarn. Katarinas namn antydde dessutom på ett fint sätt hennes engelska härkomst.[5]

Sensommaren 1501 hade alla formaliteter avklarats och den 15-åriga Katarina avreste mot England med sitt stora följe av tjänare, läkare, adelsmän och två muslimska tärnor. En mycket viktig person i sällskapet var hennes höghets första hovdam, Dona Elvira Manuel drottning Isabellas speciella representant, utsedd att vaka över hennes dotters vandel och säkerhet i det främmande landet – en dam med mycket bestämda åsikter i vett och etikett.[6] Efter en svår resa med stormar och sjösjuka landsteg man slutligen i Plymouth 2 oktober 1501. Den unga prinsessan väckte genast sina blivande undersåtars kärlek med sitt älskvärda sätt och fromma ödmjukhet, en kärlek som skulle hålla hennes liv ut och vara till stor tröst under kommande svåra dagar. Nu gällde det emellertid främst att väcka konung Henriks och blivande maken prins Arthurs kärlek. De var redan på väg för att möta henne.[7]  Sammanträffandet skedde i biskopens av Bath palats i Dogmersfield, Hampshire. Det höll på att sluta i katastrof med en gång. Vid dörren till prinsessans rum hejdades brudgum och svärfar av den stränga Dona Elvira: ”Omöjligt att möta prinsessan utan slöja före bröllopet. Spanska seder!” Ferdinand och Isabella må ha drivit morerna ur Spanien men arvet från den muslimska tiden satt djupt. Englands kung trodde inte sina öron. Vad var detta! Här kom han, ättling av Rikard Lejonhjärta och Vilhelm erövraren, han som för 16 år sedan vunnit sin krona på slagfältet och var fullt övertygad om att han stammade från den legendariske kung Arthur, för att presentera sin arvinge, detta nya skott på kungahusets stamträd, för dess blivande brud och någon utländsk matrona försöker hindra dem med hänvisning till spanska seder och bruk. Var det en förolämpning eller ännu värre, hade prinsessan något fysiskt fel, någon missbildning som spanjorerna försökte hålla hemlig tills det skulle vara för sent vid altaret? Kungen förklarade, lugnt men skarpt, exakt vem han var, vem han hade med sig och att ”spanska seder” självklart inte gällde här i England. Teoretiskt kunde scenen ha slutat i skandal, brutna löften och kanske rent av krig mellan England och Kastilien-Aragonien. Allt stod på spel för båda parter.

 Vem som löste knuten förtäljer inte historien. Kanske den stränga duennan Elvira insåg att här gällde det Spaniens och därmed också hennes drottnings och skyddslings intressen. Eller kanske Katarina själv ingrep. Hon var noga med seder och bruk, särskilt när det gällde religionen men också upplärd till att bli drottning av England så länge hon kunde minnas – en roll hon skulle fullfölja in i det sista, även då hon officiellt inte längre var drottning. Hur som helst, kung Henrik och hans son fick se prinsessan, utan slöja för ansiktet. Uppenbarligen blev de, åtminstone Henrik VII, nöjda med den ljushåriga om än lite småväxta och rundlagda flickan för färden fortsatte mot London i bästa samförstånd. Bröllopet stod 14 november 1501, med vigsel i St Paul och bankett på Baynard’s Castle vid Themsen efteråt. Vare sig det nu var prins Arthur eller hans yngre bror Henrik som följt kungen till mötet med Katarina, på bröllopsfesten var det den tioårige Henrik som ”stal showen” genom sin glansfulla dans. Han blev så varm att han måste ta av sig jackan. Arthur lär ha dansat helt pliktskyldigt med en adelsdam. En och annan som närvarade och jämförde de båda bröderna måste ha undrat om det ändå inte var hertig Henrik av York som var deras blivande kung. Här på festen förde han sig i alla fall som det verkliga kungaämnet i familjen. Om någon tänkte i dessa banor slog förutsägelsen in. Knappt fem månader senare avled prins Arthur av Wales på sitt slott Ludlow. Därmed blev Katarina änka och unge Henrik tronföljare. I sinom tid skulle de gifta sig och bli kung och drottning av England- Detta ledde i sin tur på sikt till nya förvecklingar som skulle skaka både England och Europa i sina grundvalar. Men det är en annan historia.[8]                       



[1] Ett bekant svenskt exempel utgörs av Erik XIV:s mångåriga försök att skaffa sig en passande drottning bland Europas furstehus. För eftervärlden har det närmast blivit rutin att håna den olycklige kungens trevare till olika prinsessor och drottningar, vanligen flera samtidigt. Ändå gjorde Erik bara vad de flesta europeiska furstar gjorde på 1500-talet när de önskade bilda allianser genom ett äktenskap. Att enbart fria till en prinsessa skulle ha varit närmast amatörmässigt eftersom prestigeförlusten då blev mycket större om man misslyckades. En klok furste hade alltid ”flera bollar i luften” då man sökte äktenskapsallierade.          

[2] Formuleringen ”spanska kungaparet” ovan är anakronistisk. Spanien som kungarike uppstod i själva verket först sextio år senare, då Filip II tilldelades Spanien som sin del av det stora arvet efter sin far kejsar Karl V. Eftersom Ferdinand av Aragonien och Isabella av Kastilien för eftervärlden kommit att symbolisera Spaniens enande, väljer jag ändå att här beteckna dem som spanskt kungapar.  

[3] Det råder viss oenighet om exakt när ”rosornas krig” upphörde, om det var vid Boswoth 1485 eller vid Stole Field två år senare, då pretendenten Lambert Simnels uppror mot Henrik VII krossades. Om även Perkin Warbeck ganska amatörmässiga revolt medräknas, upphörde konflikten först hösten 1497. Motsvarande frågeställning kan för övrigt göras angående konfliktens begynnelse: skedde det, som de flesta numera hävdar, 1455 eller, som Hall och Shakespeare menar, redan i och med Rikard II:s avsättning 1399?        

[4] Ändå var Spanien som bekant inte någon idyll under senare delen av 1400-talet, då lika lite som senare. Isabellas av Kastilien väg till tronen och äktenskapet med Ferdinand av Aragonien gick över förvecklingar som knappast står efter det samtida England vad gäller dramatik och våldsamheter, Se Isabella I av Kastilien – Wikipedia.  

[5] Katarinas morfars mor var prinsessan Catherine, gift med Henrik III av Kastilien och dotter till John av Gaunt i dennes andra äktenskap med en kastiliansk prinsessa. Katarina härstammade alltså både från Edvard III och från huset Lancaster(Röda rosen). Hon föddes några månader efter slaget vid Boswoth. Kanske namnvalet gjordes som en antydan om hennes förmodade framtid.

[6] I översättningen betecknas Dona Elvira som Katarinas ”första hovdam” och ”första kammarfru”. En vanlig svensk beteckning på sådana korsningar mellan tjänsteande och förmyndare brukar vara hov- eller överhovmästarinna.

[7]  I första delen av Margaret Georges Henrik VIII:s självbiografi, ”kärlek och överdåd”(svensk översättning 1989, s. 52-54), är det Arthurs yngre bror, prins Henrik hertig av York, som följer sin far till det första mötet med den spanska prinsessan. Han blir genast förälskad i henne, trots att han ännu bara är tio år. Med tanke på att boken utformats i memoarform med Henrik som berättare, är det förklarligt om författaren tagit sig friheten att ”ersätta” den historiskt sett obetydlige äldre brodern med Englands legendariske vällustkung. Icke desto mindre uppger BBC:s dokumentär Henry VIII(1997), att unge Henry och inte prinsen av Wales följt sin far till mötet med Katarina. Fraser uppger dock att prins Arthur reste för att möta sin blivande brud, i faderns sällskap.      

[8] Denna text bygger huvudsakligen på första kapitlet av Antonia Frasers bok Henrik VIII:s sex hustrur(svensk översättning 1995).