söndag 19 maj 2024

Solkungen besöker sitt folk - en natt i Flandern 1670

 

Den som gör en resa har något att berätta, brukar man säga. Sanningen i denna sentens fick Ludvig XIV:s hov en gång erfara. Den episod, (eller kanske incident)? Det handlar om är tyvärr knapphändigt skildrad i de böcker jag haft tillgång till, så vi får fylla ut texten med lite bakgrundsmaterial innan vi kommer in på själva händelsen.

Ludvig XIV inledde i praktiken sin regering 1661 då kardinal Mazarin avled, trots att kungen vid den tiden var gott och väl tjugo år gammal.[1] Fem år senare avled också änkedrottning Anna och Ludvig var nu Frankrikes obestridde härskare. Hans utrikespolitiska mål var att värna Frankrikes ställning som stormakt och ”befria” landet från den inringning han ansåg att man hotades av från rivalen Habsburg. Habsburgarna hade två huvudgrenar – den ”tyskromerska” under kejsaren i Wien och den spanska som styrdes från Madrid. Denna senare gren härskade också i stora delar av dagens Belgien och Luxemburg(Spanska Nederländerna). Ludvig XIV hade i samband med sitt faktiska trontillträde ingått äktenskap med den spanska prinsessan Maria Teresia. Hennes far och Ludvigs mor var syskon och de hade båda aktivt verkat för äktenskapet.  Enligt den spanska successionsordningen hade Maria Teresia, i egenskap av sin fara äldsta barn, rätt till tronen. Dessa rättigheter hade naturligtvis fråntagits prinsessan då hon blev fransk drottning, men i Spanska Nederländerna fanns vissa möjligheter till arv.

1667 begärde Ludvig XIV hertigdömet Brabant för sin gemåls(läs Frankrikes), räkning.[2] Detta ledde till det korta ”Devolutionskriget”, som slutade med freden i Aachen 1668.[3] Freden slöts efter medling av den så kallade ”Trippelalliansen”, som uttryckligen tillkommit för att stävja de franska expansionsplanerna.[4] Slutet blev att Frankrike erhöll ett antal städer och platser i Brabant medan andra återlämnades till Spanien. Solkungens erövringshunger var dock långtifrån stillad och i syfte att göra England mera vänligt sinnat sände kungen våren 1670 sin svägerska, född engelsk prinsessa att förhandla med släkten i London.[5]

Prinsessan eskorterades på vägen mot Dunkerque av ett minst sagt imponerade följe – här kom inte bara kungen, drottning Maria Teresia och hertigen av Orléans och andra medlemmar av kungliga familjen, utan också kungens båda mätresser – den gamla och den nya, hovkompositören Lully, komediförfattaren Moliére, poeten Racine, hovmålare som hade till uppgift att föreviga viktiga tilldragelser, ett stort antal soldater samt, naturligtvis, tjänare och andra anställda för alla dessa upphöjda personer.[6] Till råga på de oerhörda besvär det även under normala förhållanden måste ha inneburit att transportera denna hovarmé på marsch, var våren 1670 mycket regnig i Flandern. Floderna svämmade över och hovets damer både skrek och svimmade i tron att deras sista stund var kommen. Till slut fick man söka skydd i en bondstuga som ”bara hade ett enda rum”. Husets invånare var inte redo att ta emot Frankrikes konung med tillhörande hov, varken rent praktiskt eller psykologiskt. Maten var inte i klass med vad man var van vid och de förnäma gästerna fick vackert sova, i den mån de fick någon sömn den natten, på golvet - fast de lär ha haft kuddar och madrasser, förmodligen ur eget medhaft bagage. I synnerhet Maria Teresia, uppfostrad vid det strikta spanska hovet, fann detta arrangemang djupt skakande. Den enda som tog situationen med fattning var en syster till markisinnan de Montespan, kungens senaste mätress: ”Det här är som Jesu födelse i stallet”, konstaterade hon filosofiskt.[7]

Ingen av de sekundärkällor jag haft tillgång till har mer att säga om denna(förmodligen), för sin tid unika händelse: Ludvig XIV:s hov får härbärge i en bondstuga. Inga uppgifter ges om bondens eller hans hustrus namn, vilka närmare omständigheter de levde under eller om de belönades efteråt. En annan högst intressant fråga gäller de rent praktiska svårigheterna: Om bondstugan bara hade ett rum, hur i helsicke lyckades man inkvartera ett följe på cirka 30 000 människor utan att samtliga kvävdes eller klämdes till döds. Den enda logiska förklaringen är att bara de förnämsta gästerna hade kvarter i familjens boningshus. Kanske fanns det stall och loft på ägorna där ett antal tjänare fick samsas om utrymmet eller spred man ut sig på olika håll i trakten. Hur som helst måste detta ha varit en händelse ingen kunde glömma. Som sagt: ”Den som gör en resa har något att berätta.       

 

                                       



[1] Närmare bestämt 22. Ludvigs far övertog makten från sin mor genom en statskupp vid 16 års ålder 1617.

[2] Detta hertigdöme omfattade stora delar av dagens Belgien(med Bryssel), samt en del av Södra Holland. Enligt då gällande bestämmelser hade barn i första äktenskapet oavsett kön förtur till arv i dessa områden.  

[4] Denna allians omfattade Spanska Nederländerna, England och Sverige. Svenskarna önskade upprätthålla status quo i Europa för att bevara de vinster man gjort i Westfaliska freden.

[5] Prinsessan Henriette Anne var dotter till Karl I och hade vuxit upp som politisk flyktning i Frankrike under inbördeskriget och Cromwells regim. Hon var gift med kung Ludvigs yngre bror, hertig Filip av Orléans..

[6] Sammanlagt lär denna stad på marsch ha räknat 30 000 personer.

[7] Denna text bygger på Antonia Fraser, Ludvig XIV och kärleken(svensk översättning 2008), främst s. 141-42 och Herman Lindqvist, Ludvig XIV, Solkungen(2011), s. 133-34.

fredag 10 maj 2024

Sic transit gloria mundi - Ludvig XV:s död 10 maj 1774

 

Ludvig XV är på samma gång en av de mest kända och mest okända kungarna av Frankrike. De flesta känner förmodligen till namnet på minst en av hans många älskarinnor men kan sannolikt inte peka på något han själv gjort eller sagt.[1] Det är i och för sig inget att skämmas för men samtidigt djupt sorgligt. De som kände Ludvig XV förmedlar bilden av en människa som var långt ifrån obegåvad men samtidigt oerhört osäker på sig själv. Om Ludvig XIV var för stolt saknade hans efterträdare helt stolthet, konstaterar en memoarförfattare och fortsätter: ”Mätresserna var de enda han trodde älskade honom tillräckligt för att säga honom sanningen. Därför följde han alltid deras råd, vilket bidrog till finansernas fördärv, den värsta aspekten av hans regering”. Andra talar om kungens oerhörda blyghet och försagdhet. ”Ofta verkade han önska tala om något viktigt men fick inte fram det, Istället kom han med någon frivol fråga”. En minister minns: ”Han var den bästa människa i världen men talade alltid om rikets affärer som om någon annan styrde dem.[2]

Om man känner till bakgrunden är det inte svårt att förstå varför Ludvig XV var försagd och blyg. Född som nummer fem i tronföljden och andre sonsonson till Solkungen Ludvig XIV, fann han sig plötslig vid fem års ålder vara konung av Frankrike. Alla nära släktingar – föräldrar, farfar, en äldre och en yngre bror var döda. Det enda råd på vägen pojken hann få kom från den gamle kungen, som själv bestigit tronen vid fyra års ålder men trots allt haft en omtänksam mor och kloka ministrar att styra riket under omyndigheten. På dödsbädden hade den 77årige Ludvig XIV sagt till sin efterträdare: ”Ni kommer att bli en stor kung. Men ta inte efter min smak för krig. Försök leva i fred med era grannar”. Uppväxtåren blev ensamma och dystra. Omgiven av äldre män, iakttagen av alla men inte älskad av någon – utom guvernanten som behandlade honom som den pojke han var men som då gossen var sju år med våld skildes från honom, blev Ludvig naturligtvis tillknäppt och försagd. Att han genom livet kom att hysa en särskild böjelse för kvinnligt sällskap(först sin polska hustru, därefter en rad älskarinnor), är i det ljuset mer än begripligt. Från början hade också folket varit uppriktigt förtjust i sin kung och kallat honom ”Ludvig den älskade”. Men när åren gick utan att något verkade hända, när hovlivet trampade på utan några mer omfattande politiska reformer, när nya tankar om förnuft och individens frihet vann allt större genklang hos de intellektuella - medan det enda nya som sipprade ut från Versallies tycktes vara namnet på kungens senaste mätress, övergick kärleken i allt större kritik och avståndstagande. När en ryttarstaty över Ludvig XV restes på ett av Paris´ större torg, där kungen framställdes omgiven av antika gudinnor som symboliserade vishet och dygd, dök en lapp upp med det satiriska påpekandet att här förevisades dygderna till fots medan lasten satt till häst. Nu, i början av maj 1774, efter att ha suttit på tronen i nära 59 år, tycktes tiden vara inne för kungen att själv anträda den sista färden.

Ludvig XV hade lagat sjuk i feber sedan slutet av april. Den första tiden var man inte alltför orolig över hans tillstånd men efter några dagar upptäckte en tjänare eller möjligen kungen själv(uppgifterna går isär), röda fläckar i hans ansikte. Det var tydligt att han hade smittkoppor, en sjukdom som på den tiden i regel innebar döden.[3] Nu uppstod den penibla situation som vanligen inträdde vid envåldshärskares dödsbäddar: när och av vem skulle den allsmäktige fursten underrättas att det var tid att bereda sig för döden och likt varje annan dödlig bekänna sina synder för Gud? Till och med då solkungens fromma, om också inte helt fläckfria, mor legat för döden drygt ett sekel tidigare hade detta vållat omgivningen huvudbry. Slutligen ingrep Ludvig XIV: ”Vad är detta, man berövar drottningen hennes salighet. Det är inte tid för smicker längre”![4] 1774 gällde det en man vars sedeslöshet nästan blivit legendarisk och vars senaste maìtresse en titre, Madame du Barry, troget satt vid sin döende herres sida. Enligt sedvana måste en döende konung sända bort sin älskarinna innan han mottog sista smörjelsen och hon fick sedan inte återkomma, även om han tillfrisknade. Att först ångra en utomäktenskaplig förbindelse i tron att man var döende och sedan återuppta den då man blev frisk ansågs väl hädiskt även för en konung av Guds nåde. Slutligen fattade Ludvig XV själv det ödesdigra beslutet. Han vände sig till du Barry:

-          Madame, jag är sjuk. Jag vet vad som måste göras.

Därmed lämnade hon hovet. Ändå försökte kungen en stund senare kalla henne tillbaka. Då han fick veta att hon rest droppade några tårar på hans kinder.[5]   Detta skedde 4 maj 1774 men ännu fem dagar senare var kungen vid liv, trots att ansiktet svartnat av bölder och utslag. På eftermiddagen nästa dag var hans lidande äntligen över. Ljuset i fönstret till hans rum släcktes, det osvikliga tecknet på vad som hänt och genom slottet hördes det obligatoriska tillkännagivandet: ”Konungen är död! Leve Konungen”!

 

Det kan inte påstås att man höll på någon sorgetid vid hovet. Delvis berodde det kanske på ritualen – kungens död var en etikettsfråga som allt annat vid hovet. Utrymmet för djupare känslor var snålt tilltaget, om det alls existerade. Det gällde också att snabbt få iväg det nya kungaparet från Versallies, de fick inte riskera att bli smittade av kopporna. Så snart gamle kungens död vederbörligen bekräftats fördes de och övriga kungafamiljen till ett mindre slott i närheten. Ändå är det tydligt att mycket få sörjde den döde. Hans rykte var så skamfilat att de flesta tycks ha sett hans hädanfärd som en befrielse. När kistan i ovanligt hastig fart fördes till Saint-Denis(den kungliga begravningskyrkan), utslungade åskådarna hånfullt det glädjerop kungen brukat låta höra då han var på jakt: ”Tallyho, tallyho”.[6]

Folkets reaktion på kung Ludvigs död var utan tvivel ett tecken på den nya tid som väntade runt hörnet: Kungamakten kunde inte längre räkna med undersåtarnas okritiska lojalitet enbart baserat på att man ansågs ha fått sin makt av Gud. Inom tjugo år skulle kungadömet gå under i revolutionen. Monarkin återinfördes visserligen för en period efter Napoleon men Ludvig XV var den siste franske kung som levde och dog i tron på den absoluta kungamaktens ofelbarhet. Enbart av den anledningen är hans död för precis 250 år sedan värd att ihågkommas. Samtidigt är det tydligt att denne man inte var någon despotisk tyrann (lika lite som sonsonen som nu besteg tronen och senare avrättades i giljotinen). Efter vad vi vet framstår Ludvig XV tvärtom som en välmenande, godhjärtad man, av ödet placerad på en post han inte var vuxen och i en tid vars nya krav han inte förstod. Hans och sonsönernas öde kan mycket väl sammanfattas i den välkända latinska sentensen Sic transit gloria mundi, så förgår världens härlighet.[7]        

      

               

               



[1] Madame Pompadour har i historien närmast blivit ett begrepp, ett förkroppsligande av älskarinnan som styr riket i sin konungs ställe. Det är talande för eftervärldens syn på henne att Anthony Bevour i sin bok om Berlins fall apropå Eva Braun konstaterar att hon var ”raka motsatsen till en Pompadour”, dvs. att hon saknade makt i Nazityskland.   

[2] Se Louis XV - Wikipedia. De ovanstående citaten har översatts från engelska av skrivaren.

[3] Ludvig XV hade tidigare haft smittkoppor eller någon liknande sjukdom och då klarat sig. Flera av Marie Antoinettes systrar hade under en epidemi på 1760-talet drabbats av kopporna och avlidit. Om så inte skett skulle Maria Teresias yngsta dotter sannolikt aldrig blivit drottning av Frankrike. Koppornas härjningar hade med andra ord en minst sagt betydelsefull inverkan på såväl Marie Antoinettes som Frankrikes historia.

[4] Anna av Österrike avled i januari 1666. Ludvig XIV:s ord återges i Antonia Frasers bok Ludvig XIV och kärleken(svensk översättning 2008).

[5] Trots att du Barry alltså inte kunde väntas återvända tycks en del hovmän gjort sig redo att besöka henne, då kungens dödskamp drog ut på tiden och man trodde att han kanske skulle tillfriskna. 

[6] Den snabba färden hade dock inget med Ludvig XV:s dåliga rykte att göra, utan handlade åter om rädsla för smittspridning.

[7] Denna text bygger huvudsakligen på Antonia Frasers och Stefan Zwegs biografier över Marie Antoinette, vilka båda ger en relativt utförlig beskrivning av Ludvig XV:s sista dagar. Som antytts ovan skiljer sig författarna på vissa punkter. Zweig beskriver exempelvis hur kungen för att bevisa sin ånger över sitt ”syndiga liv” tvingats att, genom sin biktfader, offentligt erkänna sina fel och lova bot och bättring om han tillfrisknade. Någon sådan ”ceremoni” nämns inte av Fraser. Antonia Fraser, Marie Antoinette(svensk översättning(2002), s. 115-17 och Stefan Zweig, Marie Antoinette, en olycklig drottnings historia(svensk översättning i nyutgåva 1989), kapitel 6. 

fredag 3 maj 2024

Ett talande klassiskt citat - Chamberlain, Shakespeare och Münchenkonferensen

 

”Premiärministern gick runt och tog alla ministrar i hand. Folkmassan pressade sig fram mot raden av poliser för att se bättre – det var reportrar, flygmekaniker, bybor, skolpojkar, en mor som höll sin baby i famnen. Kameramännen svängde runt för att följa Chamberlain på hans tur. Han log stort, vinkade med hatten i handen. Han strålade förtjust som ett barn. Till sist stod han framför ett batteri av mikrofoner.

-          När jag var en liten pojke, började han och väntade tills det blivit tyst, brukade jag säga till mig själv: Om jag inte lyckas vid första försöket så är det bara att försöka igen och igen och igen och det har jag gjort också den här gången. I handen hade han en papperslapp, som han nu kastade ett öga på för att kontrollera de ord han förberett:

-          När jag kommer tillbaks från Berlin, hoppas jag kunna säga som Hetsporren i Henrik IV – att ”på nässlan fara plockar man blomman säkerhet”.

Han nickade för att understryka det han just sagt och folkmassan jublade. Han log och viftade med hatten igen och vände sig sedan mot planet”.[1]

 

Så skildrar författaren Robert Harries den brittiske premiärministern Neville Chamberlains avsked till åskådarna inför sin resa till München 29 september 1938. Även om vissa detaljer inte stämmer med verkligheten(Chamberlain talade aldrig om att ”komma tillbaka från Berlin”, dit han ju heller inte reste), finns det inget tvivel om att scenen i sina huvuddrag återger stämningen och känslorna den där morgonen på flygplatsen utanför London. Det är också säkert att Chamberlain höll det tal som återges ovan och att han, vilket är det väsentliga här, citerade en rad ur Shakespeares ”Henrik IV”.[2]   

 

Mycket har sagts och skrivits om Münchenkonferensen och inte minst om vad Chamberlain sade efter återkomsten till England nästa dag. Hans tal om ”peace in our Time”(fred i vår tid), hör väl till de mest omdebatterade och avhånade formuleringarna av någon regeringschef i modern historia, kanske genom tiderna. Han har beskyllts för naivitet och godtrogenhet i förhållande till Hitler och för att ha svikit tjeckerna, kanske rentav med sin eftergivenhet ha bidragit till krigsutbrottet ett år senare. Ändå sade Chamberlain bara vad folket och de flesta andra just då ville höra och önskade skulle vara sant – Han hade ju faktiskt slutit avtal med Hitler och kunde knappast omedelbart ha sagt att alltihop förmodligen var bortkastat och bedrägeri från motpartens sida. Det finns egentligen inget klandervärt i vad Neville Chamberlain valde att säga vid hemkomsten från München – det var inte mer än vad vilken politiker som helst skulle ha sagt i hans kläder. Talet vid avfärden till Tyskland – om att plocka säkerhetens blomma från farans nässla, har däremot sin särskilda innebörd och borde kanske ha stämt premiärministern till eftertanke inför vad han just stod i begrepp att göra. En verklig Shakespearenörd som hörde talet skakade kanske på huvudet: Var detta verkligen rätt citat att ta till då man reste för att hindra ett krig vid förhandlingsbordet! Låt oss titta lite närmare på vad Chamberlain egentligen råkade säga. I vilket sammanhang förekommer dessa ord ursprungligen?     

 

Shakespeares ”Henrik IV” utspelar sig i det tidiga 1400-talets England. Dramat skrevs i två delar och skildrar, som framgår av namnet, huvuddragen av den engelske kung Henrik IV:s regering 1399-1413.  Den replik som intresserar oss är hämtad ur pjäsens första del.

Det är ett splittrat rike vi möter i dramats början. Den engelske storbaronen Henrik Bolingbroke har störtat sin frände och föregångare Rikard II från tronen och låtit utropa sig till kung. Som ofta i sådana lägen radar problemen snart upp sig. Redan har ett uppror slagits ned och den avsatte kungen mördats i sitt fängelse. Men de som en gång hjälpt kung Henrik till makten börjar irritera honom. Besvärligast är den stolta adelssläkten Percy, med huvudsäte vid gränsen mot Skottland i norr. Dess arvtagare, den stolte Henry(Harry – för sin tapperhet och impulsivitet kallad ”Hotspur, hetsporren”), har just besegrat skottarna i ett stort slag men vägrar nu att ge sina fångar till kungen.[3]  Ett villkor är att denne i sin tur löser ut ädlingen Edmund Mortimer, en svåger till Percy som inte haft lika stor tur i sin kamp mot walesarna i väster. Problemet ur kungens synvinkel är att denne riddare har ett visst anspråk på tronen och dessutom förefaller opålitlig. Det passar därför inte kungen illa att Mortimer förblir i fångenskap.[4] Efter ett häftigt gräl med Henrik IV beslutar sig den vredgade Hotspur att göra uppror mot ”usurpatorn”. Efter viss tvekan deltar också fadern och farbrodern och anhängare börjar uppbådas. Det visar sig dock att många av Percys´ underlydande tvekar att ställa upp. En av dem påpekar i brev riskerna med en revolt. Den store krigaren utropar föraktfullt:

-                 Det är farligt att bli förkyld, farligt att sova, farligt att dricka. Men bland farans nässlor skall vi plocka säkerhetens blomma.[5]  

 

När Neville Chamberlain citerade dessa klassiska ord inför resan till München var det troligen med innebörden att efter den tid av fara för krig som man nu genomled, skulle den permanenta säkerheten vinnas: De stundande förhandlingarna med Hitler skulle med andra ord leda till fred för överskådlig tid. I original har Hotspurs ord närmast motsatt innebörd: Att förhandla leder ingenstans. Bara genom att våga ett uppror mot kung Henrik finns chansen att uppnå verklig säkerhet för adeln. Sett med 1930-talets ögon, liksom med vårt eget 2020-tal till måttstock kan den stolte riddarens ord rentav ses som en maning att bekämpa totalitära despoter. Endast genom att göra motstånd mot dem, bland ”farans nässlor”, kan vi vinna ”blomman säkerhet”.

Undrar om någon gjorde liknande reflektioner inför Münchenkonferensen.

              

       



[1] Ur Robert Harries´ roman München (svensk översättning 2019), inläsning av Reine Brynolfsson. 

[3] Detta innebar i praktiken att Percy betraktade sig som suverän furste, oberoende av ”centralregeringen” i London. Percy hade 14 september 1402 vunnit en stor seger mot skottarna i slaget vid Homildon Hill(i Shakespeares pjäs kallat ”Holmedon”), och därvid bland annat tagit earl Archibald Douglas till fånga. Vad som i realiteten orsakat osämja mellan Percy och kungen tycks ha varit att den senare velat hindra de som deltagit i striden från att lösa ut sina fångar, detta för att hindra dessa att återvända till Skottland och återgå i krigstjänst vid en eventuell engelsk invasion. Följden blev istället att skottarna gick samman med sin besegrare mot Henrik IV. Se Battle of Homildon Hill - Wikipedia.

[4] Släkten Mortimer innehade motsvarande ställning i gränsområdena mot Wales som Percy vid skotska gränsen. Edmunds syster Elisabet var gift med Henry ”Hotspur”. Mortimer hade i juni 1402, några månader före svågerns seger mot skottarna, fallit i fångenskap hos Walesiska rebeller. Henrik IV misstänkte att han mer eller mindre givit sig fången, en tanke som tycktes bekräftad när Mortimer senare gifte sig med rebelledarens dotter. Olyckligtvis hade Mortimers dessutom möjlighet att göra anspråk på tronen eftersom deras mor var sondotter till Edvard III, därtill genom en äldre broder till kung Henriks far, hertig John av Lancaster. Liksom i fråga om de skotska fångarna från Homlidon förbjöd kung Henrik att Mortimer löstes ut, en faktor som ingalunda minskade klyftan mellan Kronan och familjen Percy. Allt detta stämmer i stort med Shakespeares upplägg, utom att Percys svåger aldrig var tronpretendent. Hans yngre brorson, också han med namnet Edmund, sågs dock som pretendent av kung Henriks fiender, då han i rakt nedstigande led härstammade från Edvard III:s andre son Lionel, hertig av Clarence.              

[5] Shakespeares ”Henrik IV” ur TV-serien ”Hollow of the Crown”, baserad på Shakespeares krönikespel, översättning för SVT Nicklas Källén svensk medietext(2012)..   

fredag 26 april 2024

Shakespeares lättsinnige hjälte - eller far och son, Henrik IV och kronprins Henrik

 

En del historiska personer är mer kända som skönlitterära gestalter än för den roll de verkligen spelat i historien. För något sekel sedan visste alla svenskar vem Gustav Vasa var men snarare i egenskap av ”frihetshjälte” än kung. Det var dalaäventyren fokuset låg på – den ensamme mannen som, för att citera kungen själv ”gick i skog och skjul klädd i vadmalsklut, drack vatten och åt ynkeliga”, för att sedan, som genom ett under, lyckas samla en armé av tappra dalamän och befria sitt land från den grymme Kristian Tyrann. Hur mycket som var sant i detta spelade mindre roll(och gör det kanske än i dag för den som älskar berättelser). Alla som läst Dumas´ klassiska roman om musketörerna vet vem kardinal Richelieu var - utan att egentligen veta någonting annat än att han var en fransk statsman som sysslade med intriger, vilket han otvivelaktigt gjorde även om dessa inte tog sig fullt så romantiskt dramatiska uttryck som i boken. Den bild som förmedlas av Dumas speglar främst adelns syn på ”uppkomlingen”, som många säkert både hatade och beundrade.

Övergår vi till engelsk medeltidshistoria är det ofta Shakespeare som format bilden. Även om engelsmännen väl inte utan vidare tar hans krönikespel för historisk sanning är det i regel honom man förhåller sig till, vilket märks av det faktum att historiker som behandlar engelskt 1400-tal ofrånkomligen i något sammanhang kommer in på vad Shakespeare skrivit. För en svensk med intresse för ”rosornas krig” utgör den store mästarens verk nästan oundvikligen den första kontakten med epoken och vissa repliker är bevingade– Vem har inte någon gång sagt sig beredd att offra ett kungarike(för en häst eller något annat), utan att kanske ha en aning om var citatet/ travestin kommer ifrån.

Den som läst Shakespeares dramer med motiv från engelsk senmedeltid har lärt sig att epoken rymmer en stor skurk och en stor hjälte – Rikard III och Henrik V. Rikard är en förhållandevis känd figur även i Sverige, kanske för att renodlad ondska fascinerar publiken mer än tapperhet eller bragder i krig, kanske även tack vare den kända repliken om kungariket och hästen. Ändå har den historiske Henrik V betydligt starkare kopplingar till svensk historia än Rikard – Henriks syster var gift med unionskungen Erik av Pommern och hade under sin tid som drottning mycket gott anseende i Sverige. Hennes bror lät grunda ett Birgittakloster i England 1415, samma år som han drog ut i krig mot Frankrike och vann den stora segern vid Agincourt, som skildras så färgstarkt i ”Henrik V”.     

Den pjäs av Shakespeare som är av intresse här är emellertid ”Henrik IV”, som ursprungligen skrevs i två delar under åren kring sekelskiftet 1600.[1] Pjäsen skildrar, förutom kungens besvär med upproriska baroner, vacklande hälsa och ett stundom dåligt samvete, kronprins Henriks(i dramat ofta kallad Harry eller Hal), lättsinniga leverne. Även om den unge mannen visar sig tapper i strid, sitter han helst på krogen med sina ”lastbara kumpaner”, under ledning av den fete och försupne men ändå smått charmige sir John Falstaff. Vid ett tillfälle rånar sällskapet en grupp pilgrimer på väg till Canterbury, varpå några av medlemmarna för skojs skull rånar de övriga på bytet. Gamle kung Henrik är minst sagt bekymrad över sonens uppförande, särskilt som han själv har att tampas med forna vänner som blivit rebeller. Under ett samtal manar han allvarligt prinsen att inte ta sin ställning för given:

-          Din plats i rådet har du blivit av med. Den innehas istället av din bror. Du blir allt mera som en främling för oss, för hovet och för prinsarna av blodet. Allt hopp om framtiden för dig är grusat och redan nu tycks alla förutspå ditt snara fall.

 

Kungen framhåller därpå sin egen vana att alltid uppträda diskret och värdigt och hur detta förskaffat honom folkets aktning. Som varnande exempel utpekas Rikard II (som några år tidigare blivit avsatt):

 

-          Den förre kungen lät sig underhållas av tomma gester och av gyckelspel. Han blandade sin kunglighet med narrar och fjäskade för att bli populär.

Detta, fortsätter kung Henrik, ledde till att undersåtarna slutligen blev likgiltiga inför Rikard, vilket i sin tur medförde hans fall. Och, utbrister fadern hotande:

-          På denna punkt är nu du, Harry. Du har mist prinsens privilegier. Vartenda öga tröttnat på att se dig jämt och ständigt, utom mitt.

 

Trots att far och son denna gång försonas återtar prinsen snart sitt lättingsliv och när han, i tro att fadern avlidit, sätter kronan på sitt huvud och fadern sedan vaknar upp synes allt förlorat för prinsen. I ett sista samtal lyckas dock ”Harry” övertyga fadern om sina goda avsikter och kungen dör i frid efter att ha rått sonen att genom krig utomlands(läs Frankrike), uppnå enighet i England. Vid kröningen fördriver Henrik V sina gamla vänner från sig och en ny tid av storhet verkar gry. Vägen till segern vid Aigincourt har börjat.[2] 

Hur pass mycket historisk verklighet som ligger bakom detta är osäkert. Samtida krönikörer talar dunkelt om att Englands blivande hjältekonung under sin kronprinstid ”tjänade Venus likaväl som Mars” och att en förändring till det bättre skedde sedan han bestigit tronen.[3] Det nämns också att en del av Henriks vänner från ungdomen förvisats efter faderns död. Några mer konkreta exempel på vilka ungdomssynder prinsen av Wales skall ha gjort sig skyldig till ges dock inte. Att det rått spänningar mellan far och son tycks klart men dessa verkar snarare haft sin grund i skilda åsikter i fråga om politisk strategi och kanske i misstänksamhet och ren avundsjuka från Henrik IV:s sida. För att förstå detta måste vi kortfattat redogöra för bakgrunden till huset Lancasters tronbestigning år 1399 – 200 år innan Shakespeare författade sitt verk.  

 

Familjen Lancaster var, som redan antytts, inte rättmätiga innehavare av den engelska tronen. Deras anfader John av Gaunt, en yngre son till Edvard III, hade genom giftermål förvärvat stora jordegendomar och av sin far dessutom upphöjts till hertig av Lancaster.[4] Då hertigens son Henrik(kallad Bolingbroke efter det gods i Lincolnshhire där han föddes), fortsatte faderns inbringande giftermålssrategi, var familjen mot slutet av 1300-talet rikets största jordägare, näst efter Kronan själv. Sorgligt nog avled Edvard III vid den för tiden höga åldern av 64 år och efterlämnade som tronarvinge den endast tioårige sonsonen Rikard. Som det ofta blir då en mäktig furste dör följde nu en tid av instabillitet och oro, både inom högadeln och bland folket i gemen. Då Rikard stegvis tog över styrelsen visade han ett stort intresse för konst och kultur men även stark misstänksamhet mot sina många farbröder och kusiner, särskilt familjen Lancaster. Därtill kom en oförmåga att kontrollera sina känslor, och beroende av gunstlingar, något högadeln efter vanligheten ogillade.[5]  

 

År 1398 kom Henrik Bolingbroke genom olika omständigheter i onåd hos kungen, som passade på tillfället att förvisa honom ur riket för en period av tio år. Då gamle hertig John kort senare avled drog kungen dessutom in hertigdömet Lancaster till kronan och förklarade kusinens förvisning för evig. Samtidigt lät han uppfostra Bolingbrokes äldste son(döpt till Henrik liksom sin far), vid hovet, tilldelade honom ett årligt underhåll, dubbade honom till riddare och tog med sig den omkring 12 år gamle eller snarare unge pojken på fälttåg till Irland 1399.[6] Att på detta sätt ta vård om sonen till en framstående adelsman som kommit i onåd eller till och med avrättats var inte ovanligt under senmedeltiden. Både Richard av York och Henry Tudor(blivande Henrik VII), uppfostrades av personer lojala mot det regerande kungahuset, trots att deras närmaste släktingar betraktades som förrädare. Rikard II kan ha tagit hand om sin unge frände av omtanke eller (som en del historiker tror), hållit honom som gisslan för faderns goda uppförande i exilen. Vilka planer kungen än hade kom de försent. Sommaren 1399 återvände plötsligt Henrik Bolingbroke till England och var på några veckor i praktiken landets herre. Kungen som i hast återvänt från Irland tvingades ge upp och fördes fängslad till London. I september 1399 utropades hertig Henrik Bolingbroke av parlamentet till konung Henrik IV av England.  Trots att den nye kungen nått sin tron buren på en vind av, som det verkar, allmänt stöd från både folket och adeln radade problemen snart upp sig - dels med walesare och skottar i gränsområdena, dels med tidigare vänner som krävde inflytande som tack för sina tjänster. Att vara kung av England hade förvisso inte varit någon dans på rosor de senaste århundradena. Bråk och gräl inom familjen förekom ofta och kungar som Henrik III och Edvard II hade hållits fängslade, för kortare tid eller tills de avlidit eller ”försvunnit”. Ändå hade sedan mitten av 1100-talet successionen i stort gått från far till son utan större problem i huset Plantagenet. I och med Rikard II:s avsättning skapades emellertid ett prejudikat som under 1400-talet skulle följas av ständigt nya uppror, statskupper mord och förhoppningsfulla tronpretendenter.[7]

Kort efter kung Henriks kröning sändes hans son och namne till gränsen mot Wales för att, åtminstone till namnet, leda kampen mot upprorsmännen där. Då några år senare den ryktbare Henry Percy ”Hotspur”, som varit prinsens läromästare i krigskonst, vände sig mot den kung han en gång hjälpt till makten ledde prinsen de kungliga truppernas avantgarde under slaget vid Shrewsbury i juli 1403, där Percy stupade.[8]  

Vid tiden för Shrewsbury var prins Henrik drygt 16 år gammal.[9] Några år senare blev han ensam befälhavare för trupperna vid gränsen till Wales. Hans framgångar och ryktbarhet blev emellertid så stora att kungen, hans egen far, började fatta misstankar. När underhusets talman en gång i kungens närvaro prisade tronföljarens förtjänster skedde detta på ett sätt som knappast kunde tolkas som annat än svidande kritik mot kungens egen politik – Det talades om ynglingens benägenhet att lyssna på råd och omge sig med ”kloka rådgivare”. De ständiga upproren, hans egen sviktande hälsa - samtidigt som äldste sonen tycktes bli allt populärare, gjorde helt enkelt Henrik IV avundsjuk och kanske också ängslig för sitt eget öde.

Kungen föredrog uppenbart sin andre son Thomas, som han 1412 upphöjde till hertig av Clarence. Det är i detta sammanhang värt att notera att Thomas följt sin far i exilen 1398 medan den äldre brodern, som vi sett, under faderns bortovaro tagits om hand av Rikard II.[10] Förvecklingarna minskades ingalunda av att kungen och tronföljaren var oense om vilken av de två ledande fraktionerna i Frankrike England helst borde stödja. Då prinsen 1411 en längre tid fungerat som regent, slöt han ett avtal med hertigen av Burgund och sände sina egna trupper till hans hjälp, varpå Henrik IV följande år slöt ett avtal med sagde hertigs motståndare och sände trupper till deras hjälp under ledning av Thomas av Clarence. (Det vore knappast förvånande om Europas ledare vid denna tid hyste vissa tvivel om engelsmännens omdöme och förmåga att styra sig själva).

Under åren kring 1410 tycktes dock inte råda några tvivel om att Henrik IV gick mot slutet. Periodvis var han så sjuk att han inte kunde styra riket. Äldste sonen lär till och med ha manat sin far att abdikera.  

Till mångas förvåning, kanske främst prinsens, repade sig kungen emellertid vintern 1411-12 och återtog styrelsen. Följderna tycktes bli katastrofala för tronföljaren. Flera av hans närmaste män avskedades eller arresterades. Prinsen förklarade sig värdigt ha gjort sitt bästa under regentskapet men blev ändå politiskt isolerad.[11] Han hade emellertid inte förlorat sin stolthet. Då han i juli 1412 manades att följa sin bror Thomas i fälttåget mot Burgunds motståndare genmälde prins Henrik i ett offentligt brev, eller kanske snarare manifest, att detta tyvärr var omöjligt, eftersom han inte tilldelats ett nog stort följe ”vare sig till att tjäna kungen värdigt eller vidtaga lämpliga mått och steg att skydda vår person”. Han förnekade vidare alla de anklagelser för att vilja sabotera expeditionen till Frankrike som, enligt prinsen, spritts av några ”ondskans söner” vilka hade till syfte att ”attackera den lagliga successionen”, dvs. förbigå Henrik som tronföljare.[12]  I vad som ögonskenligen såg ut som en vandring till Canossa men samtidigt var ett smart sätt att demonstrera sin makt reste prinsen kort därpå till London med ett följe(”vars like aldrig skådats i de dagarna”) och begärde att få träffa sin far. Sedan Henrik IV efter viss tvekan beviljat audiens, kastade sig prinsen på knä inför monarken, räckte honom sin dolk och utropade:

-          Mitt liv är inte så kärt att jag skulle vilja leva en dag om det vore till ert misshag.

Efter denna scen, som onekligen verkar teatralisk men ändå är i klass med vad man kunde vänta av en medeltida riddersman som önskar betyga sin vördnad inför överheten, kunde kungen inte annat än omfamna sin äldste son. Han förklarade samtidigt att frågan om vilka som spridit ”falska rykten” om prinsens heder måste vänta till nästa parlament, vilket skulle samlas i början av 1413, alltså om cirka sex månader.

Spänningen fortsatte stiga med nya teatrala scener som följd. En gång lär någon rentav ha försökt mörda tronföljaren. I februari 1413 stod det dock klart att kungen en gång för alla låg på sitt yttersta. Det planerade parlamentet ställdes in och den 20 mars avled Henrik IV. Det finns olika versioner av den försoningsscen som skall ha ägt rum mellan far och son vid dödsbädden. Enligt en berättelse, som stammar från Frankrike och som Shakespeare möjligen haft till förlaga då han skrev sitt drama, skall kungen ha uttryckt oro för hur sonen skulle hävda sig på tronen – då han ju inte hade större rätt till den än fadern haft. Prinsen svarade:

-          Jag skall skydda tronen med mitt svärd liksom ni har gjort.[13]  

 

Med Henrik V:s trontillträde inleddes en segerrik men kort och blodig epok i Englands historia.[14]                  

            

 

      

                                   



[1] Angående ”Henrik IV:s” tillkomsthistoria, se Henrik IV (pjäs) – Wikipedia.

[2] Citaten ur ”Shakespeares pjäser är hämtade från TV-serien ”Hollow of the Crown”, baserad på Shakespeares krönikespel(2012. Översättning för SVT Nicklas Källën Svensk medietext).

[3] Prinsen var alltså lika stor vällusting som krigare. Alla översättningar från engelska till svenska i denna text, förutom från Shakespeares dramer, är skrivarens egna.

[4] John och den äldre brodern Lionel(av Clarence)). blev därmed Englands första hertigar.

[5] Som exempel på kung Rikards dåliga lynne kan nämnas att han en gång dragit svärd mot en parlamentsledamot som kritiserat honom. Vid sin första gemåls död blev kungen å andra sidan så deprimerad att han lät riva deras älsklingslott Sheen manor, då han inte längre ville bo där.

[6] Det är möjligt att Rikard II planerat att på sikt ge hertigdömet Lancaster till sitt kusinbarn eller kanske till och med återlämna det till Boingbroke. I de donationer av markområden och befattningar som tidigare innehafts av Lancaster vilka gjordes kort efter hertig Johns död i februari 1399, noterades att de endast gällde ”tills Henrik, hertig av Hereford(Bolingbrokes titel före faderns död), eller hans arvinge anhållit om dem ur Konungens hand i enlighet med landets lag eller mottagit andra garantier från Konungen i denna egenskap(av hertig)”. Tanken kan ha varit att unge Henrik, som senare blev Henrik V, skulle återfå släktarvet på sin myndighetsdag vid 21 års ålder, eller att Bolingbrokes förvisningsdom på sikt skulle upphävas och han tillåtas återvända hem. I båda fallen skulle hertigens av Lancaster egenskap av vasall till konungen kraftigt ha understrukits och kungamakten därmed varit stärkt. Angående bestämmelserna om Lancasters arv, se Kathryn Warner, Richard II – A true King’  fall(2017), s. 267.         

[7]  Av de sex engelska regenterna från Henrik IV:s tronbestigning 1399 till Henrik VII:s död 1509 var Henrik V den ende som både ärvde tronen helt lagenligt efter sin far och höll sig kvar på den livet ut utan att vare sig avsättas, mördas, stupa i strid mot rebeller eller tvingas i exil för kortare tid. Därtill kommer den olycklige ”Edvard V”. den äldste av ”prinsarna i Towern”, som försvann 1483 utan att någonsin ha regerat. Shakespeare har förvisso en poäng då han i ”Rikard II” låter biskopen av Carlisle förutspå att avsättningen skall följas ”av skräck och uppror och landet bli ett Golgata, en plats för huvudskallar”. Tudortidens krönikörer pekade gärna på sambandet mellan Rikard II:s öde och senare omvälvningar Avsättningen av kung Rikard gjorde dock inte ”rosornas krig" oundvikligt.. Den utlösande faktorn bakom detta var främst Henrik VI:s oförmåga att hantera tidens utmaningar och hans periodiska sinnessjukdom. 

[8] Det var dock inte prinsen som dödade Percy i ett tappert envig, som i Shakespeares ”Henrik IV”. Den ädle riddaren skall istället ha träffats av en pil då han öppnat visiret för att torka svetten ur pannan, knappast en hjältes död.. 

[9] Tidpunkten för blivande Henrik V:s födelse är osäker, eftersom han då bara var en av många prinsar av blodet vars födelse inte ansågs värd att notera. Earle anser att gossen föddes någon gång 1387. Curry anger dock, baserat på en senare astrologisk notering, att Henrik kom till världen klockan 11 22 på förmiddagen 16 september 1386. Engelska Wikipedia anger för närvarande detta datum medan Sverige anger 16/9 1387. Även dateringen för brodern Thomas’ födelse är osäker – på engelska 1387, svenska 1388. Jag drar slutsatsen att prins Henrik var omkring 16 år gammal i juli 1403. 

[10]Hertigen av Clarence hade under 13- och tidigt 1400-tal samma ställning som hertigen av York senare fått – titeln bars av kungens andre son eller äldste bror. Det var Edvard IV som i början av 1470-talet gjorde sin yngre son Richard till hertig av York, säkerligen beroende på att hertig George av Clarence då alltjämt var i livet. Henrik VII gav 1494 sin andre son(blivande Henrik VIII), titeln hertig av York, antagligen för att hämma ”tillväxten” av de pretendenter som sade sig vara hertig Richard av York, den yngre av ”prinsarna i Towern”. Därefter tycks det ha blivit sedvana att ge engelske regentens andre son titeln hertig av York.        

[11] Kanske var det nu han tog för vana att hålla till på krogen, även om uppgifterna är osäkra.

[12] Curry tolkar allt detta som att prinsen verkligen planerat att störta fadern från tronen.

[13] I Shakespeares drama varnar Henrik IV sin son att denne visserligen är tryggare på tronen än han själv varit, eftersom han ärver den lagligt, men ändå inte säker nog. Han bör därför ”sysselsätta lättrörda sinnen med fejd i annat land”.

[14] Denna text bygger huvudsakligen på första kapitlet av Anne Currys minibiografi över Henry V Playboy Prince to Warrior King(2016), och på de tre första kapitlen av Peter Earle, The life and timess of Henry V(1972).