onsdag 19 mars 2025

En självhärskares uppväxt

 

I mitten av januari 1744 färdades två kvinnor i vagn genom Tyskland, Polen och Baltikum mot ryska huvudstaden Petersburg. De reste med begränsat följe – en hovdam, en officer, några kammartjänare och jungfrur och en kock. Att de var av någorlunda fin släkt var tydligt, bönder färdades ju inte i vagn och knappast heller borgare. Borgarkvinnor gav sig dessutom inte ut på långresor praktiskt taget ensamma. Nej, de måste vara av adlig börd. I resedokumenten kallade de sig ”grevinnorna Reinbeck”. Man kunde gissa att den yngre av de båda resenärerna, en flicka på dryga 14 år, var dotter till den äldre, en dam på dryga 30. Emellanåt blev färden påfrestande. Det var svårt att få tag på hästar och de fick ofta sova på enkla skjutshåll – till och med i gästgivarnas egna boningsrum, omgivna av husgeråd, snoriga ungar och familjens(säkert inte alltid rumsrena), djur.   I synnerhet den äldre av de båda kvinnorna var mycket irriterad över att tvingas leva under så simpla förhållanden, medan den unga flickan snarast verkade nyfiken. När de omsider nådde Kurland var bekymren emellertid över. Detta var ryskkontrollerat område och de mottogs som kejsarinnans ärade gäster. I Riga hölls den första stora mottagningen. Nu hävdes inkognitot och de två damerna framträdde som vad de var: Hertiginnan Johanna av Anhalt-Zerbst och hennes dotter Sophie. Färden fortsatte. För den äldre kvinnan var det en resa mot ett misslyckande. Trots sina höga ambitioner(eller snarare på grund av dessa), skulle hon snart förvisas från Ryssland och genom de krig som senare kom att skaka Tyskland skulle familjen också förlora sitt furstendöme. Hertiginnan skulle dö som skuldsatt flykting i Paris. Hennes dotter färdades å andra sidan mot en strålande karriär. Hon skulle sluta sina dagar i sitt palats i Petersburg över femtio år senare som Rysslands självhärskare, Katarina den stora.     

Sveriges Karl XIV Johan sade lite skrytsamt mot slutet av sitt liv att ingen följt en bana sådan som hans. Sett till hans ursprung och att han slutade som dynastigrundare - en dynasti som efter 200 år fortfarande innehar svenska tronen, är det sant att få kan mäta sig med borgarsonen från Pau. Men Katarina II(den stora), av Ryssland är definitivt i position att ta upp tävlan. Det finns exempel på kvinnor av lägre börd som nått lika högt i livet, till och med blivit regenter. Men hur många kvinnor av visserligen furstlig men obetydlig familj, utan egentlig egendom och inflytande, hämtad från utlandet och länge betraktad som bara en liten pjäs i det stora spelet, slutar som regent över ett imperium, en av sitt nya lands viktigaste och mest legendariska härskare och i det närmaste grundare av sin egen dynasti?

Den flicka som skulle bli Katarina den stora föddes i nuvarande nordvästra Polen i den stad som nu heter Szczecin men som för oss är mer känd som Stettin, 2 maj 1729.[1] Om hon kommit till världen några år tidigare skulle hon ha fötts som svensk undersåte, för Stettin hörde till den del av svenska Pommern som gått förlorad vid fredsförhandlingarna med Preussen i slutskedet av stora nordiska kriget.[2] Efter Westfaliska freden och fram till fredsslutet 1720 hade staden varit huvudstad i svenska Pommern. Nu lydde den under kung Fredrik Wilhelm av Preussen. Kommendanten i stadens fästning hette Christian August och var yngre bror till hertigen av Anhalt-Zerbst, ett litet furstendöme i dagens Sachsen-Anhalt. Han var 39 år gammal och gift med en drygt tjugo år yngre flicka, Johanna Elisabet av Holstein-Gottorp. Det var detta par som i maj 1729 fick dottern Sophie Frederike Auguste eller ”Fiekchen”(ibland ”Fike”), som hon kallades i familjen.[3]

”Fiekchens” familj var visserligen inte kunglig, vare sig på faderns eller moderns sida, men Johanna Elisabet kom från en familj med starka kopplingar till de stora furstehusen runt Östersjön. Hennes kusin Karl Fredrik var hertig av Holstein men också systerson till den svenske krigarkungen Karl XII. Han hade till stora delar fått sin uppfostran i Sverige och ansågs av många, sig själv inberäknad, som rättmätig arvtagare till svenska tronen efter Karls död.[4] Dessutom var han gift med Peter den stores äldsta dotter Anna. De hade en son som var något år äldre än Fiekchen och hette Karl Peter Ulrik. Eftersom han var ättling av både svenska och ryska kungahuset var han en seriös kandidat till att ärva båda tronerna – åtminstone vad gällde anor. Hans andliga förståndsgåvor var kanske inte de lämpligaste för att ärva ett eller flera stora riken.

Johannas egen nära familj innehöll också intressanta personligheter. Hennes far bar titeln ”furstbiskop av Lübeck”, en till namnet ståtlig men inte särskilt inflytelserik position. Av hans elva barn levde hela åtta till vuxen ålder, ganska ovanligt i det tidiga 1700-talet. Johanna var sjunde barnet i syskonskaran. En äldre bror till henne hade varit förlovad med ryska prinsessan Elisabet, syster till hertig Karl Fredriks maka.  Fästmannen hade emellertid avlidit i smittkoppor just som bröllopet skulle firas. Det sades att Elisabet sedan dess hyste speciell värme för den dödes familj. En annan äldre bror till Johanna hette Adolf Fredrik och hade övertagit titeln som biskop av Lübeck sedan både fadern och den äldre brodern avlidit. Han skulle i sinom tid utses till kung i Sverige.              

Med denna, för en nutida läsare något förvirrande men för samtiden stolta, bakgrund var det kanske inte så konstigt att Johanna kände sig felplacerad som hustru till garnisonsstaden Stettins kommendant. Hon ansåg sig ha ”gift ned sig” och drömde om att spela en roll i det politiska spelet om Europa. Att hennes första barn blev en flicka och förlossningen dessutom så svår att hon lär ha legat till sängs drygt fyra månader efteråt, gjorde att hon fick ”en komplicerad relation” till sin dotter – Sophie sade långt senare att hon ”inte blev mer än tåld” av sin mor. I gengäld visade fadern ”större glädje än omgivningen”, tillade hon. Sophies förhållande till fadern tycks alltid ha varit gott. På grund av ett olyckstillbud då hon var sju år blev Sophie sned i ryggen och fick bära korsett ett par år. Detta pinoredskap var säreget nog tillverkat av stadens bödel, tydligen den bäste ”läkare” staden Stettin hade att erbjuda. Denne yrkesman tillrådde även att en ”ung oskyldig flicka” var morgon skulle gnida in patientens axlar och ryggrad med saliv. Om det nu var korsetten, saliven eller något annat – efter tre år var Sophie återställd och pinoredskapet kunde läggas av.

Sophie var både livlig och beläst. Familjen var visserligen av furstlig rang men eftersom de i praktiken närmast var att betrakta som småborgare, mötte det inga hinder att flickan lekte med ”vanliga” barn i trakten. En av kompisarna från den tiden berättar att Sophie inte kunde sägas ”vara direkt vacker” men att hennes allmänna attityd och sätt att föra sig gjorde ett behagligt intryck. Det var oftast Sophie som var ledaren när ”gänget” var ute och lekte. Hon berättade senare att ”man)modern)? ofta sade henne att hon var ful och att hon därför lade särskilt an på att få bra resultat i studierna, eftersom hon tydligen inte kunde behaga som kvinna. Efteråt var hon inte säker på om hon verkligen varit ”så ful som man påstod”, men ett porträtt från barndomen hon såg på senare år fick henne att instämma: ”Om det verkligen var likt hade man inte fel”.[5] Sophies bästa vän i världen var guvernanten(i det här fallet troligen en kombination av lärare och sällskapsdam), Elisabeth Cardel, med smeknamnet Babette. De läste franska tillsammans och hade ”Fike” gjort bra ifrån sig läste ”Babette” gärna högt för henne. Kejsarinnan Katarina beskriver sin forna lärare som ”Ett mönster av dygd och klokhet” och hon hade ”en naturligt högsint själ, bildning och ett hjärta av guld. En kvinna man kunde önska alla barn”. Det är inte utan att man misstänker att ”Babette” utgjort den verkliga modersgestalten i lilla ”Fikes” liv.

Någon alltigenom lydig elev var Sophie emellertid inte. I religionsundervisningen(Sophie var naturligtvis protestant), hade hon en benägenhet att ställa besvärande frågor till de präster som undervisade henne – vad var egentligen omskärelse för något, hur kunde romerska kejsare som aldrig upplevt kristendomen vara dömda till helvetet? Minst en gång hotade henne den ärevördige prästen med stryk, varvid ”Barbette” ingrep och uppmanade sin skyddsling att byta samtalsämne.[6]    Då hon vid en mottagning förväntades kyssa kappfållen på konungen av Preussen(som ju var hennes fars överherre), nekade Sophie med motiveringen att hon var så kortväxt att hon inte nådde upp – Näsvist, tyckte Fredrik Wilhelm I: En begåvad, glad lagom uppkäftig tjej med skinn på näsan – det är bilden vi får av den flicka som skulle bli en av Rysslands mest berömda härskare och definitivt dess viktigaste kvinnliga regent. Men ännu visste hon inget om sitt öde.

Åren kring 1740, då Sophie var mellan 11 och 13 år, skedde stora förändringar på Europas troner som direkt inverkade på hennes familj. Senhösten 1741 gjorde ryska prinsessan Elisabet, yngre dotter till Peter den store, statskupp i Petersburg och utropade sig till kejsarinna. Eftersom hon inte tänkte gifta sig hämtade hon efter några månader systersonen Karl Peter Ulrik till Ryssland och gjorde honom till sin tronarvinge. Peter och Sophie hade träffats på släktmöten vid de små tyska furstehoven och verkade komma relativt bra överens. Ett giftermål mellan dem båda hade redan diskuterats. Sophie skrev senare att hon i stort sett varit inställd på ett giftermål med blivande hertigen av Hollstein. Vid det här laget hade hennes ”fulhet” börjat försvinna. Hon tyckte faktiskt själv att hon blev vackrare för varje dag och hon hörde faderns anställda diskutera vilken framtid som kunde tänkas vänta henne. När unge Karl Peter blivit rysk storfurste och tronarvinge, blev han ännu mer spännande i Sophies ögon. Dessutom hade hon blivit spådd av en siarkunnig man att en dag äga tre kronor: ”Tanken att bli drottning tilltalade mig”, erkänner Katarina oförbehållsamt i sina minnen.

Det fanns flera omständigheter som gjorde Sophie attraktiv som rysk storfurstinna.  Hennes far hade blivit hertig av Anhalt-Zerbst. Även om det som sagt inte var mycket att skryta med, lät det bra – det är ju onekligen finare att vara dotter till en hertig än till Stettins kommendant, särskilt om man kandiderar till att bli rysk kejsarinna.     Fredrik Wilhelm av Preussen hade dött något tidigare. Han efterträddes av sonen Fredrik(snart kallad den store), Fredrik drömde om att stärka sitt rikes ställning i Europa. Om dottern till en av hans vasaller gifte sig med Rysslands tronarvinge(som sades vara mer preussare än ryss till sin läggning), borde det gynna hans intressen.[7]

Det slutliga avgörandet låg självklart i kejsarinnan Elisabets händer. Varför hon valde en obetydlig tysk småfurstinna till maka åt sin systerson, Rysslands blivande tsar, är osäkert. Troyat ger intrycket att det i stort sett var Sophies mor som initierade projektet. Hennes äldre bror hade ju en gång varit förlovad med Elisabet och när den ryska prinsessan genomfört sin statskupp, gratulerade hennes ”svägerska” till framgången. Därmed var kontakten etablerad och eftersom det var viktigt för Elisabet att snabbt befästa sin makt låg Sophie bra till att giftas bort med Peter. Tetzlaff framhåller flickans ”låga” ursprung som en paradoxal men viktig faktor. En dotter till hertigen av Anhalt-Zerbst skulle inte bereda några svårigheter. Hon hade inga mäktiga släktingar som skulle ta sig ton vid ryska hovet och själv skulle hon bara vara tacksam att ”plockats upp” från faderns ”furstendöme” – ingen risk för konkurrens om makten, såsom kunde bli fallet om Peter gifte sig med exempelvis en preussisk eller polsk kungadotter.

Nyårsdagen 1744 anlände en kurir till Zerbst, där hertigfamiljen då befann sig. Han medförde ett brev till hertiginnan Johanna med ett mycket viktigt och hemlighetsfullt budskap från ryska kejsarinnan – Johanna och Sophie var inbjudna att besöka hennes hov. Vad det gällde stod inte utsagt men, som kejsarinnan sade: Hon var säker på att Johanna var ”alltför upplyst att inte fatta arten av den brådska Hennes Majestät kan visa att se er här tillsammans med er dotter, om vilken det ryktesvis sägs förtjusande ting”. – med andra ord, Sophie var påtänkt som hustru till ryske tronarvingen. Elisabet poängterade att det var viktigt att de reste snabbt och att resan skedde med största möjliga sekretess – Det här var ju en ren chansning. Om den där okända fickan inte passade för ändamålet måste man kunna skicka hem henne så obemärkt som möjligt. Alltså skulle de resa med liten svit och utan att någon officiellt visste vad som pågick. Precis när brevet från Ryssland anlänt dök det upp ännu en kurir på löddrig springare. Han kom från Berlin och hade med sig brev från kung Fredrik av Preussen, som förklarade att han gärna ville bereda Sophie ”exceptionell lycka” och därför önskade att hon skulle bli bortgift med Rysslands tronarvinge. Samtidigt passade han på att bjuda familjen att göra en avstickare till hovet i Berlin, på vägen till Ryssland.            

Nu följde några dagars intensiva diskussioner mellan Sophies föräldrar. Christian August var långt ifrån säker på att ett ryskt giftermål skulle bereda hans dotter ”exceptionell lycka”, snarare kunde hon vänta sig exceptionell sorg och fördömelse. Såg man till läget i Ryssland var det minst sagt osäkert. Det var ju bara knappt två år sedan kejsarinnan Elisabet själv tagit makten genom en statskupp. Vem visste hur länge hon fick sitta på tronen? Så var det religionen – Sophie måste konvertera till rysk ortodoxi för att gifta sig med tronföljaren, en otänkbar sak för dottern till den lutheranske hertigen av Anhalt-Zerbst. Hustrun avfärdade hans oro. Chansen var helt enkelt för bra för att missa. Tänk vad hon, Johanna, skulle kunna uträtta som svärmor till Rysslands tronföljare – hon kunde närma Ryssland till Preussen![8]  Som vuxna(och kanske särskilt vuxna av furstlig börd), har för sed stängde föräldrarna sin dotter ute från dessa samtal. Men Sophie märkte vad som försiggick – Dels hade hon ju länge varit inställd på att gifta sig med Karl Peter Ulrik, nu storfurst Peter av Ryssland. Dels hade hon hunnit ”tjuvläsa” tillräckligt av innehållet i det ryska brevet för att fatta vad det rörde sig om. Tillslut gick hon till sin mor och sade rent ut att hon var trött på alla dessa fånigheter. Varför inte säga som det var! Johanna blev svarslös och började plötsligt berätta för ”Fike” vilket förfärligt barbarland Ryssland var. Var det verkligen ett land att flytta till, än mindre regera över?

Nära trettio år senare hävdade kejsarinnan Katarina att hon avfärdat moderns oro med överlägset lugn: ”Jag känner att allt kommer att gå bra”. Men var den 14åriga flickan verkligen så kallblodig. Är det sant att hon hårdhjärtat vägrade att avslöja ens för den trogna ”Barbette”, som hon snart skulle skiljas från för alltid, vad som planerades. Den stackars kvinnan grät och frågade varför ”Fike” var så tystlåten och sluten om målet med den förestående avfärden. De som alltid varit vänner! Men ”Fike” förblev kall och sade att hon lovat hålla tyst. Man vill gärna tro att hon i verkligheten svek sitt ord och berättade för sin väninna vad som stod på. (Åtminstone gav de säkert varandra ett par ordentliga kramar innan det var tid att ta farväl).

Hur det än förhöll sig med den unga flickans känslor – en knapp vecka efter att brevet från Ryssland anlänt lämnade Sophie och hennes föräldrar slottet i Zerbst, med några få tjänare och ett minimum av kläder.[9] Delvis berodde det kanske på att den puritanskt lagde Christian August var snål av sig men kejsarinnan hade ju också anbefallt sina gäster att färdas enkelt och diskret. Officiellt var man bara på väg att avlägga visit hos Fredrik II av Preussen. Det första målet var mycket riktigt hovet i Berlin, där unga Sophie till sin mors förvåning och harm blev finare placerad än hon själv – vid kungens sida! Fredrik konverserade ”Fike” om allt mellan himmel och jord och tycks ha funnit henne charmant. (Men han kunde knappast förutse den kvällen att han en dag skulle föreslå inte en utan två lämpliga brudar i rad åt Sophies son och arvtagare. Än mindre att de två skulle hjälpas åt att, med ”bistånd” av Österrike stycka upp Polen). Hertigparet av Zerbst och deras dotter stannade i Berlin fem dagar.[10]  Till synes reste man sedan mot Stettin men vid Oder tog hustru och dotter farväl av sin make och far. (Han hade inte fått följa med till Ryssland). Från och med nu och tills de nådde rysskontrollerat område var Johanna och hennes dotter ”grevinnorna Reinbeck”. Den verkliga resan hade börjat.  Utan att någon av de tre visste det, föräldrarna fick aldrig uppleva det, inleddes därmed också ett nytt kapitel i Rysslands och Europas historia.[11]                    

 

 

                    

           



[1] Då Katarina senare skrev sina memoarer angav hon sitt födelsedatum enligt dåtida rysk tidräkning till 21 april 1729. Den julianska kalendern låg på 1700-talet 11 dagar efter den i de flesta västeuropeiska länder gällande gregorianska. Sverige behöll dock juliansk tidräkning till 1753. Enligt Katarinas egen uppgift inledde hon arbetet på sina minnen på sin 42årdag, 21 april(rysk tid), 1771. Hon hade då varit rysk självhärskare i nära nio år.   

[2] Stettin var den första större stad som föll för Gustav Adolfs trupper efter landstigningen 1630. Staden var då residensstad i det självständiga hertigdömet Pommern.

[3] Smeknamnet stavas olika i olika böcker. Tetzlaff skriver ”Fiekchen”,Troyat ”Figchen”

[4] Karl Fredrik var son till Karl XII:s äldre syster Hedvig Sofia och dennes make hertig Fredrik IV av Holstein-Gottorp. Hedvig Sofia var kungens favoritsyster och hertigen hans lek- och stridskamrat de första krigsåren. En del antog därför att kungen ämnade utse sin systerson till tronföljare, i synnerhet som ”finansministern” Görtz tillhört Karl Fredriks stab innan han gått i svensk tjänst. Som bekant blev det istället Karls yngre syster och hennes man som efter kungens död i november 1718 besteg svenska tronen.

[5] Kejsarinnan Katarina blev sedermera närmast legendarisk för sina många älskare. Sammanlagt 12 lär vara kända till namnet.

[6] Dessa skildringar från Katarinas barndom uppvisar flera likheter med Sveriges drottning Kristinas ”självbiografi” hundra år tidigare. Båda beskriver i sina minnen en ansträngd relation till sin mor och att de i ungdomen ansetts fula. Hos båda återfinns också ordväxlingar med lutherska präster angående vissa religiösa dogmer. Man bör komma ihåg att båda dessa kvinnor, som var för sig och på olika sätt gjort exempellösa karriärer och som båda, om än av olika skäl konverterat till en annan tro, haft intresse av att i efterhand framhålla sin egenart i förhållande till kvinnor i allmänhet.  Det är beklagligt att den tredje legendariska drottningen i Europas historia, Elisabet I av England, inte skrivit likartade memoarer.

[7] Ytterligare ett dödsfall kring decennieskiftet 1740 var svenska drottningen Ulrika Eleonora, som avled 1741. Därmed inleddes den process som två år senare ledde till att Sophies morbror Adolf Fredrik, efter direkta påtryckningar från Ryssland, utsågs till svensk tronföljare. Elisabet av Ryssland är med andra ord initiativtagare både till blivande Katarina den storas ankomst till Ryssland och ”gustavianska dynastin” i Sverige.  

[8] Då man läser dessa skildringar, som bygger på Katarinas sentida memoarer, får man onekligen känslan av att det var Johanna, inte hennes dotter, som skulle gifta sig med Rysslands tronarvinge.

[9] Sophie hade exempelvis inte med sig en enda riktig festklänning och modern hade bara två hovdräkter i bagaget.

[10] Det är troligt att Sophie under vistelsen i Berlin träffade kung Fredriks yngre syster Lovisa Ulrika, som var nio år äldre än hon och som ett halvår senare skulle resa till Sverige för att gifta sig med Sophies morbror, Adolf Fredrik.

[11] Denna text bygger huvudsakligen på Marie Tetzlaffs och Henri Troyats biografier över Katarina den stora(svensk översättning 1997 respektive 1979/nyutgåva 1987). Beskrivningen av Katarinas barndom och inledningen av resan till Ryssland omfattar hos Troyat bokens hela första kapitel och början på det andra. Hos Tetzlaff s. 11-28.

söndag 9 mars 2025

Kungliga älskare - sedeslösa utsugare eller förtroliga vänner?

 

En företeelse som förknippas med kungligheter och hov från förr är mätressen eller älskaren. Kungligheters eventuella tro eller otrohet är fortfarande något som minst sagt intresserar kändisjournalister. Om en kunglighet i sin ungdom någon gång besökt vad som förr kallades ”ett glädjehus”. målas vederbörande ut som förtappad – antagligen konstant otrogen och säkert också slösaktig med apanaget, vilket skattebetalarna självklart får stå för. Inget stimulerar svenska republikaner så som misstankar om skörlevnad vid hovet. Så där har det alltid varit – Både under franska och ryska revolutionen utgjorde fantasieggande historier om drottningarnas sexualvanor hörnstenen i aktivisternas propaganda mot den förhatliga monarkin.[1] Enligt den oskrivna men gyllene regel som säger att en otrogen drottning(dvs. om drottningen är gift med en regerande kung), blir straffad och skild från sin man medan kungarna kan ha hur många älskarinnor de vill, är det nästan alltid kvinnorna som får status av mätresser. En gift drottnings älskare klassas däremot som förrädare och kan räkna med att bli offentligt avrättad vid skampålen, eller kanske rentav mördad.[2] En regerande drottnings utomäktenskapliga partners får å andra sidan i regel samma inofficiella rang som sina kvinnliga motsvarigheter och kan se fram emot att skrivas in i historien, ofta med ett drag av mystik över sig.[3]  

När man talar om kungligheters utomäktenskapliga kärleksliv associeras det nästan alltid med lösaktighet, en sorts förnämare prostitution. Som jag nyss påpekade är rykten om sexuella utsvävningar ett ständigt återkommande inslag i republikanska eller allmänt kungafientliga arsenaler. Kungarnas njutningslystnad ställs underförstått i kontrast mot undersåtarnas förmodat strävsamma pliktmedvetenhet eller lidanden till följd av krig och hårt skattetryck. Monarken i säng med sin ”favorit” ses som symptom på likgiltighet för folket, eller åtminstone så att vederbörande kunglighet är helt utlämnad åt sina lustar, ur stånd att tänka på annat än sin egen bekvämlighet eller fysiska tillfredställelse.            

Nu finns det förvisso exempel på kungar som av allt att döma varit fixerade vid sin sexualitet på ett sätt som kan betraktas som sjukligt. Vår egen Fredrik I är beryktad för sin jakt på unga flickor långt upp i 70åråldern. Hans mest berömda älskarinna Hedvig Taube var 16 år när deras förhållande inleddes, kungen 54. Hon var förlovad med en ung adelsman och lär inte alls ha velat bli kunglig mätress men det var bara att foga sig – ”för släktens skull”.[4]

De flesta monarker som är kända för ett ”avancerat” sexliv har haft flera förhållanden på en gång och vanligen fortsatt ”ragga” partners in i det sista. Också här finns förmodligen tendenser till något snedvridet – en i sig helt naturlig längtan efter vanlig normal kärlek som med tiden slagit över i maniskhet. Tittar man närmare på vilka kungliga kärleksrelationer som blivit ihågkomna av historien, finner man å andra sidan att det rör sig om mer eller mindre fasta förhållanden – vänskapsförbindelser som utvecklats till kärlek eller tvärtom kärleksförbindelser som övergått i vänskap. Alla svenskar med någon kunskap i historia vet vilka Marie Antoinette och Axel von Fersen var - åtminstone känner de igen namnen.[5] Exakt hur långt deras förhållande sträckte sig kan vi inte veta men att det rörde sig om mer än vanlig hovkurtis mellan en drottning och en aristokratisk kavaljer är bortom allt tvivel. Nya böcker skrivs efter 200 år.

Ett idag mindre känt förhållande med kunglig anknytning är det mellan Henrik II av Frankrike och Diane de Poitiers på 1500-talet. Det var å andra sidan så avancerat att kungen i praktiken hade två drottningar samtidigt på ett sätt som förmodligen är unikt i västerlandets moderna historia. Då man besökte en stad gjorde mätressen sitt intåg ena dagen, drottning Katarina dagen därpå. Ansvariga funktionärer fick byta baner och färger, så det blev rätt dekorationer för rätt ”drottning”. Diane och Henrik hade träffats när han var liten och kom hem till Frankrike efter fyra års fångenskap i Spanien med många själsliga sår att läka. Diane tog hand om prinsen och efter några år var de ett par. Diane var ingen skamlös prostituerad utan en klok och sund kvinna med för tiden avancerade tankar kring hygien och motion. När Henrik gifte sig med en italiensk adelsdam såg de ingen som helst anledning att sluta vara tillsammans, samtidigt som Diane gav nykomlingen välmenta råd hur hon bäst skulle bli gravid med sin make. Med tiden svalnade kungens känslor för mätressen tillräckligt mycket för att han skulle göra andra damer sin kur, varvid hon vid minst ett beramat tillfälle inte drog sig för att offentligt läxa upp honom för olämpligt beteende.  Ändå blev hon kvar vid hovet fram till kungens död och vägrade in i det sista att ge ifrån sig de smycken Henrik skänkt henne: ”Jag lyder befallningar endast från kungen”, replikerade hon kalt när budbärare manade henne ge ifrån sig dyrbarheterna, medan kungen låg på sitt yttersta. Diane de Poitiers avled på ett av sina gods 1566.[6]

Om Diane de Poitiers numera är bortglömd(utom bland specialister på franskt 1500-tal), är Madame de Pompadour närmast ett begrepp. Hon har kommit att symbolisera den kungliga mätressen på ett sätt som har få motsvarigheter – de flesta har hört namnet, även om de antagligen inte kan placera det kronologiskt. Den som läst på om de sista kungarna före franska revolutionen och då inte enbart fokuserat på Marie Antoinettes öde, vet vem Pompadour var. Hon var den konstant sextörstande Ludvig XV:s stora kärlek. Den från sin barndom ensamme, blyge och säkert djupt olycklige kungen tycks ha funnit verklig frid och harmoni enbart i kvinnligt sällskap, företrädesvis i horisontalläge. Pompadour, som egentligen hette Jeanne Antoinette de Poisson, kom från en borglig familj med kontakter. Ursprunget var en aning dunkelt vad fadern beträffade, men barskrapade var de inte. Jeanne gifte sig med brorsonen till en av familjens beskyddare och fick då bostad i ett slott som låg i utkanten av en skog där kungen brukade jaga. De båda såg varandra och efter någon tid och dragande i diverse trådar hit och dit, introducerades den 23åriga damen vid hovet i Versallies hösten 1745.

Att en kvinna av borgerlig härkomst upphöjdes till kungens officiella älskarinna var närmast ett helgerån mot allt vad seder och skick hette. De flesta var övertygade om att hon skulle göra bort sig och kastas ut förr eller senare men de väntade förgäves, även om det lär ha varit nära ett par gånger. Jeanne var ett glatt och trevligt sällskap och lite lagom oförskämd på det där charmiga sättet som upphöjda personer nog innerst inne längtar efter men aldrig skulle komma på själva – hon gav omgivningen smålustiga smeknamn. En av hennes forna mentorer blev ”mitt kära dumhuvud”, en annan ”den fullfjädrade duvan”(vad det nu syftade på). Kung Ludvig skrattade och hade hur ”kul” som helst åt sin älskarinnas små skämt. Efter ett tag gav han själv sina döttrar lite vulgära smeknamn, vilket de nog inte var så förtjusta i. Jeannes yngre bror blev också kungens ”lille bror”.[7] Paret lät bygga sig små ”eremitage” i parkerna till olika kungliga slott där de kunde vara tämligen ostörda. Här hände det att kungen själv lagade kvällsvarden åt dem båda. Det märktes alltid när Ludvig träffat sin kära Jeanne – han blev glad, skämtsam och mer tillgänglig. Åren gick. Med tiden blev Jeanne både markis och hertig och känd som Madame de Pompadour.[8]  Ett tag drev hon en egen teatergrupp i Versallies, åter till bigotta hovmäns förfäran.

Med tiden tornade allvaret upp sig. Jeanne blev äldre och orkade inte tillfredställa kungen som förr. Då blev hon istället något av Frankrikes inofficielle premiärminister – förhandlade med ambassadörer, deltog i konseljer, korresponderade med generaler i fält. Ludvig skaffade sig både två och flera hålldamer men Jeanne blev kvar på sin post, tills hon avled i april 1764, 42 år gammal. Kungen var i slottskyrkan då han fick dödsbudet. ”Bara jag förstår vad jag förlorat”, viskade han till sändebudet. När Madame Pompadour några dagar senare fördes till Paris för att begravas i ett kapucinkloster, steg kungen ut på ett slags altan för att se processionen. Hon färdades med all den ståt som anstod hennes hertigliga rang. Kungen betraktade följet nedanför sig och sade: ”Detta är den enda respekt jag kan visa henne.”(Underförstått, hon var värd mycket mer). Ludvig XV avled tio år senare, i maj 1774.[9]

En manlig motsvarighet till Frankrikes Pompadour är Rysslands furst Potemkin. Liksom sin nära tjugo år äldre franska kollega förknippas han med överdåd och lyx och liksom henne var han ofantligt mycket mer värd för sin härskare.  Grigori Potemkin föddes i en by nära Smolensk, i vad som då var gränsområdet mellan Ryssland och Polen. Kanske bidrog detta till den språkbegåvning han senare utvecklade. Familjen var lågadlig men inte särskilt välbärgad och när fadern, en pensionerad officer som stridit mot svenskarna vid Poltava, avled 1745 flyttade modern med sin son till Moskva. Grigori var då sex år. Under uppväxtåren studerade pojken både kyrkans liturgi och flera språk – förutom sitt modersmål, latin och grekiska talade han polska, tyska och franska. Han skall också ha förstått engelska och italienska. Han pendlade mellan intresse för religion och intresse för krigaryrket. Efter att ha fått medalj för utomordentliga resultat vid universitetet i Moskva och i den egenskapen presenterats vid hovet, blev han plötsligt relegerad och slog sig på soldatlivet. Potemkin beskrevs som lång och ståtlig med brunt hår och var dessutom känd för sitt glättiga sätt och sin humor. Kombinationen av ståtlig krigare, intellektuell läggning och sällskapligt sätt – ovanlig i 1700-talets Ryssland, har med säkerhet tilltalat damerna, inte minst den kvinna Potemkin skulle komma att viga sitt liv åt.

Då Potemkin gick in i armén var han omkring 20 år. Vid den tiden gick kejsarinnan Elisabets regering mot sitt slut och efter hennes död 1761 besteg systersonen tronen som Peter III. Efter ett halvår störtades han i en statskupp sommaren 1762, under ledning av hans hustru kejsarinnan Katarina, som fått hjälp av flera gardesregementen. Potemkin hörde visserligen inte till de ledande kuppmännen men tjänstgjorde vid ett av de medverkande regementena. Han ingick sedermera i den grupp som satts att bevaka den avsatte kejsaren. Under denna turbulenta tid mötte han för första gången Katarina.[10]

Sedan kejsarinnan övertagit tronen som Katarina II(den stora), kom Potemkin att under de närmaste åren tjäna henne i olika egenskaper – som hovman, administratör och krigare. Efter tolv år, 1774, inleddes deras förhållande – det är till och med möjligt(enligt Montefiore nästan säkert), att de gift sig i hemlighet. Detta märks inte minst på de brev och små biljetter Katarina skrivit till Potemkin – hon kallar honom ofta ”min älskade make”, även om också mer färgstarka beteckningar, som ”min gyllene fasan”, förekommer. Vid hovet behandlades lågadelsmannen från provinsbygderna som om han var fullvärdig medlem av kejsarfamiljen och tidens diplomater var överlag säkra på hur det förhöll sig. Det mer intima förhållandet mellan Katarina och Potemkin varade dock endast cirka två år, 1774-76 – troligtvis blev det för ”stressigt” för dem båda att upprätthålla en nära, varm relation och samtidigt klara av allt arbete och alla intriger vid hovet. Potemkins tid som förste älskare var över. Den nära vänskapen och samarbetet med kejsarinnan Katarina varade livet ut.[11]

Under 1780-talet tillbringade Potemkin sin mesta tid i Rysslands nyerövrade provinser vid Svarta havet. Här grundade han bland annat den ryska Svarta havsflottan.[12] Slutligen avled han, stilenligt dramatiskt och romantiskt, i oktober 1791 under en resa över den bessarabiska steppen. Sedan någon tid hade han plågats av vacklande hälsa och feber. När krafterna sinade bad han helt enkelt att bli buren ur vagnen, eftersom ”det inte är någon mening att fortsätta längre”. Så dog den man som med åren blivit något av Rysslands vicekung - ute i vildmarken, omgivet av ett mindre hov av officerare, präster, tjänare, vänner och släktingar. Han blev 52 år gammal. Budskapet om vad som hänt nådde kejsarinnan en vecka senare. Hovfolket trodde nästan hon skulle följa honom i döden omedelbart. Hon var ifrån sig av sorg och lät ingen utom läkaren komma in till henne för att slå åder. Hennes barnbarns informator skrev ”Det var inte en älskare hon sörjde, det var en vän”. Katarina avled fem år senare, i november 1796.[13]               

               

                       



[1] Det är mot denna bakgrund inte underligt att Gustav Vasa på 1500-talet rörde upp himmel och jord vid misstanken att dottern Cecilia ”umgåtts intimt” med en tysk greve. Än värre var att äldste sonen inte skött saken med diskretion.

[2] Så skedde med älskarna till Kristian VII:s respektive George I:s gemåler. .

[3] Detta förutsatt att drottningen ifråga sköter saken med viss diskretion och finess. Maria Stuarts smått vådliga manövrerande mellan olika äkta män ledde som bekant till att hon avsattes som drottning av Skottland 1567, för övrigt nästan samtidigt som Erik XIV avsattes från svenska tronen, delvis på grund av ett vågat giftermål. 

[4] Hur pass ”olycklig” Hedvig i slutänden blev är osäkert. Hon fick hur som helst fyra barn med kungen, varav två pojkar levde till vuxen ålder. Äldste sonens födelse förlänade modern titel av tysk riksgrevinna och pojkarna blev grevar Hessentein. Ingen kan säga annat än att Hedvig Taube verkligen vann materiellt på att ”ge sig åt kungen”. Med tanke på att hon dog i barnsäng vid 29 årsålder, är väl å andra sidan fråga om hon själv skulle beteckna sig som ”lycklig”. Hedvig Taube är för övrigt den enda kvinnan i svensk historia som haft rang av kunglig mätress i traditionell europeisk(främst fransk) stil. 15- och 1600-talets kungliga frillor var snarast en form av sambos som kungen/prinsen levde med tills han gifte sig. Några av dem hade i praktiken rang som de facto hustru. Karin Månsdotter blev som bekant också drottning. De kvinnor som några kungligheter av huset Bernadotte haft förhållande med har i flera fall varit kända till namnet men aldrig haft rang av maitresse en titre ii klassisk fransk stil.    

[5] Axel von Fersen anses vara det svenska öde ur historien fransmän i allmänhet är mest intresserade av, föga förvånande med tanke på att han förknippas med deras mest legendariska drottning. 

[6] Förhållandet mellan Diane de Poitiers och Henrik II behandlas tämligen utförligt i  Leonie Freidas biografi över Henriks drottning Katarina av Medici(svensk översättning 2005). Se även Dynastihistoria: Kungen som hade två drottningar och Dynastihistoria: Den bedragna mätressen..

[7] Lindqvist återger dessvärre dessa smeknamn enbart på franska. I Antonia Frasers biografi över Marie Antoinette(svensk översättning 2002), får vi dock veta att Ludvig XV betecknade de döttrar som levde kvar vid hovet som respektive ”Suggan, Trasan” och ”Larven”. 

[8] Titeln kom från en grannfamilj till Jeanne. När den utslocknat ”köpte” kungen helt enkelt namnet Pompadour av arvingarna, liksom också deras gods 

[9] Herman Lindqvist, Madame de Pompadour – intelligens, skönhet, makt(2008).

[10] Exakt vad som hänt Peter III är, som ofta när det gäller avsatta monarker i äldre tid, omtvistat. Officiellt dog han i ett anfall av ”hemorrojdisk kolik” några dagar efter sin avsättning. Forskningen synes ense att han blivit dödad – men skedde det genom kallblodigt mord eller i ett gräl med fångvaktarna? Montefiore utgår från att han mördats, mer eller mindre på Katarinas order. Eftersom Potemkin inte omnämns bland ”de misstänkta” är det dock inte troligt att han varit delaktig i mordet. Å andra sidan råder inget tvivel om att han varit närvarande i huset.

[11] Katarina den stora lär ha sammanlagt 12 av forskningen kända älskare. Hur många älskarinnor Ludvig XV och Henrik II, för kortare eller längre tid, hållit sig med är mg i skrivande stund obekant.

[12] Potemkin annekterade också Krim, vilket kanske inte ses som särskilt berömvärt i våra dagar.

[13] Potemkins och Katarina den storas liv skildras av Simon Sebag Montefiore i Potemkin och Katarina den stora – en kejserlig förbindelse(svensk översättning 2005).

onsdag 26 februari 2025

"Överlämna allt åt...", Peter den stores död

 

”Och vad hjälper det en människa om hon vinner hela världen, men förlorar sin stjäl”, frågar Jesus retoriskt i Matteusevangeliet.[1] Detta tänkespråk är något som i synnerhet självhärskande despoter borde ta sig tid att begrunda, ty deras envåldsmakt och krav på fullständig underkastelse utestänger dem i längden från normal gemenskap med omgivningen. Även deras förtrogna och närmaste familj fruktar dem alltför mycket för att kunna ge eller ta emot verklig kärlek eller vänskap. Mitt i all sin framgång finner de att de i själva verket är ensammare och olyckligare än den ringaste av sina undersåtar. De må ha vunnit ära – eller åtminstone respekt, för egen del och rentav gjort sitt rike till ett mindre imperium men själva har de förlorat allt av verkligt värde. Så var det för tsar Peter(känd som den store), av Ryssland vid mitten av 1720-talet

Peter hade regerat i 35 år och burit titeln tsar i dryga fyrtio. Under den tiden hade Ryssland förvandlats i grunden – åtminstone på ytan. Stora delar av den baltiska östersjökusten hade övergått i rysk ägo. Finska Karelen med Viborg var också erövrat. En ny huvudstad hade grundats på tidigare svensk mark. En rysk östersjöflotta skapades och hade redan vunnit sina första segrar. Ryssland var den nya stormakten i östersjöområdet. Inom riket var kyrkans politiska makt krossad efter ungefär samma mönster som i Sverige och England 200 år tidigare. Man strävade att efterlikna de västeuropeiska hoven och dess aristokrati. Influenser från Europa var välkomna och kontakter med Väst ansågs nu vara något positivt. En förvaltning efter europeiskt(delvis svenskt), mönster började byggas upp. Efter sina segrar i kriget mot svenskarna hade Peter låtit utropa sig till imperator. Det verkligt väsentliga var emellertid att ingen fristående maktfaktor längre kunde bjuda staten motstånd – där tsaren fanns, där fanns makten.[2] Hans ombud i det väldiga riket lydde hans befallningar utan att knota – annars väntade i bästa fall knutpiska och förvisning till Sibirien, i värsta en utdragen plågsam död på Schavotten eller i tortyrkammaren. Peter den store var Rysslands obestridde härskare.

Den långa kampen hade emellertid haft sitt pris. På ett sätt som saknade motstycke i tidigare rysk historia påverkades hela samhället under Peter I av regentens politik. Tsarens iver att omforma Ryssland i allmänhet och hovet och aristokratin i synnerhet efter västeuropeiskt mönster var chockerande och fick många att betrakta sin härskare som antikrist personifierad.[3] Dessutom mobiliserades folkets alla fysiska och materiella resurser för det långa kriget med Sverige. Ingen kunde dra sig undan detta, varken livegna eller adel. Normalt sågs tsaren som något av en förkroppsligad gudom, högt ovan vanliga dödliga. Den nya politiken bar emellertid så tydligt Peters signet att han för folket kom att framstå som på en gång mer förmänskligad och mer frånstötande än sina föregångare och undersåtarna började knota. Rapporter berättade om bönder som öppet önskade att någon skulle döda den despotiske självhärskaren.    Även inom den närmaste familjen mötte Peter kraftig opposition. Hans första gemål hade kastats i kloster, eftersom hon inte ”passade in” i makens nya politik. Deras gemensamme son greps av sådan fruktan för sin far att han till slut rymde hemifrån och sökte asyl hos kejsaren i Wien. Med en blandning av hot och löften lockades prinsen hem igen, bara för att fängslas, berövas sin arvsrätt och stämplas som förrädare. Följden blev en process som kom att beröra såväl adeln som prästerskapet och (i någon mån), borgerskapet. Alla med minsta anknytning till tronföljaren förhördes, underkastades tortyr och många framstående personer avrättades brutalt. Också den suspenderade tronföljaren avled i fängelse, mer eller mindre ihjälpiskad av sin egen far. En utländsk diplomat skrev i en hemlig rapport om stämningen i Ryssland efter tronföljarens död:

-          Miljoner människors suckar stiger mot himlen och hos varje människa döljer sig en gnista raseri som endast väntar att någon skall sätta fyr på brasan.

 

Men i praktiken vågade ingen längre opponera sig mot Peter. Oppositionen var effektivt tystad. Några år senare kunde tsaren låta kröna sin nya gemål Katarina(en livländsk kvinna av bondesläkt som först varit krigsfånge och sedan i tjugo år Peters älskarinna och hustru), till tsaritsa - en revolutionerande handling, både med tanke på hennes ursprung och att tsarens hustru normalt inte kröntes.[4] Det kunde verka som en total seger men vid mitten av 1720-talet tonade mörka moln upp sig på tsarens himmel.

 

Ingen av de söner Peter fått med Katarina hade överlevt barndomen. Endast två(noga räknat tre vid denna tid), döttrar var i livet. Sonsonen, en son till den döde tronföljaren, var knappt tio år gammal och tsaren var av förståliga skäl inte förtjust i tanken att låta en ättling av den ”suspenderade” sonen ärva tronen. Alltså fanns ingen självklar tronföljare. Peters egna krafter började dessutom svikta. Han led av njurproblem och variga sår dök upp på låren. Till råga på allt fick tsaren på hösten 1724 klart för sig att hans gemål, en av de få personer han helt litade på, dels trasslat in sig i en korruptionshärva, dels av allt att döma varit otrogen med en kammarherre, Willem Mons.[5] Även om man kan ifrågasätta påståendet att Katarina varit otrogen – skulle hon verkligen ha vågat ta en sådan risk, kom hon för en tid i svår onåd hos sin make. Den förtvivlat rasande Peter slog sönder speglar och hotade att behandla både sin hustru och hennes närmaste på samma sätt. Katarina skall dock ha förblivit lugn och stillsamt undrat om palatset verkligen kunde kallas vackert längre, så som Peter härjade med inredningen. Om det nu var detta lugn hos den anklagade som imponerade på tsaren, om han insåg att hon faktiskt var oskyldig till otrohet, eller att en process mot Katarina i praktiken kunde tolkas som en annullering av hela den politik han fört under huvuddelen av sin regering – någon officiell anklagelse riktades inte mot kejsarinnan.[6] Hon miste dock kontrollen över sin ekonomi och rätten att själv utfärda order. Efter en tid försonades paret men det märktes att Peter var tagen av vad som hänt. Den ende han verkligen litat på hade visat sig opålitlig.  

Ändå vägrade denna kraftnatur att ge allt förlorat. Han fortsatte sina dryckeslag och inspektioner av olika industrier och byggnadsarbeten och ofta tog han i gammal god stil själv del i hantverket.

 En dag i slutet av december 1724, då tsaren var på väg hem till Petersburg, såg han ett fartyg som gått på grund. Han kastade sig i vattnet och tog personligen befäl över räddningsarbetet. De nödställda tog sig iland men efter hemkomsten drabbades Peter av feber. Till än början låtsades han som det inte var något att bry sig om – julen firades som vanligt med böner, fester och supande. I början av januari intog tsaren sängen, men funderade fortfarande över landets framtid. Nu då kriget mot Sverige var slut, skrev han i ett brev, ville han koncentrera sig på Rysslands andliga utveckling, konst och vetenskap. Men nu var krafterna oåterkalleligen slut. Tsaren hade problem med urinblåsan och dessutom tycks han ha fått återfall i en venerisk sjukdom. Han plågades svårt och sade att det var som att ha ett hus på bröstet. Då besvären avtog biktade han och mottog nattvarden, försäkrande sin tro på Guds allsmäktighet och nåd. För omgivningen, möjligtvis med undantag av prästerskapet, var frågan om Peters själ och dess eventuella frälsning emellertid av sekundär betydelse. De väntade bara på en sak – Vem skulle tsaren utse som sin efterträdare, sonsonen, hustrun Katarina eller kanske någon av döttrarna. Då han tillfälligt hämtade sig så pass att han kunde utfärda order, gällde det dock andra frågor.[7] Så, eftermiddagen 27 januari 1725, grep Peter en penna och började skriva: ”Överlämna allt åt…”. Där tog krafterna slut och pennan föll till golvet. Efter en stund försökte han fortsätta men fick ett våldsamt krampanfall och föll själv till golvet, där han blev liggande. Vid 6tiden på morgonen nästa dag, 28 januari 1725, avled tsar Peter I, den store, av Ryssland, 52 år gammal.[8]

Efter att ha legat på lit de parade en dryg månad begravdes tsaren i Peter-Paulfästningens katedral 10 mars 1725, tillsammans med en yngre dotter som nyligen avlidit. Det blev en ståtlig jordfästning, med representanter från prästerskapet, armén och förvaltningen närvarande – plus naturligtvis utländska ambassadörer och en mängd nyfikna av folket. Predikan hölls av ärkebiskopen av Pskov, en av Peters främsta medarbetare inom kyrkan, som i storvulen ton talade om hur den döde ”höljt Ryssland med odödlig ära” och att han ”gjort det älskat av de goda och fruktansvärt för sina fiender”.

 

Så dog den man som på gott och ont gjort Ryssland till en europeisk makt att räkna med. 300 år senare har världen dessvärre ännu stora svårigheter med dem som försöker hålla Peters imperialistiska arv vid liv. Men vad man än i efterhand må tycka om Peter I och hans ”arvtagare”, utgör denne man, i likhet med sin svenske trätobroder Karl XII, en personlighet utöver det vanliga, ett ofrånkomligt bidrag till Europas historia.[9]                          

       



[1]  Matteus 16:26 enligt Bibeln 1917. Enligt Bibeln 2000 lyder citatet ”vad hjälper det en människa om hon vinner hela världen men måste betala med sitt liv”. En kvalificerad gissning är att den äldre versionen mer korrekt återger den ursprungliga innebörden av Jesu ord.

[2] I svenska översättningen från franska av Troyats bok(nyutgåva 1993), uppges en aning missvisande att Peter I erhöll titeln ”Kejsare” efter freden med Sverige 1721. Detta är förvirrande för en svensk eftersom orden kejsare och tsar båda har sitt ursprung i det romerska Caesar. I själva verket tilldelades Peter titeln imperator efter fredsslutet med Sverige. Som bekant har både det engelska emperor och franskans empereur sitt ursprung i denna romerska hederstitel för en segerrik general. Imperator ingick sedan bland de ryska härskarnas titlar fram till revolutionen men tsar förblev deras ”vardagliga” beteckning..

[3] Det mest kända exemplet är den så kallade ”skäggskatten”. Tsaren såg de långa ryska skäggen som ett uttryck för barbari och krävde att den som önskade behålla sitt skägg skulle erlägga en summa i vederlag. I annat fall skulle skäggen klippas med våld. För den som aspirerade på en tjänst vid hovet eller i förvaltningen blev det snart omöjligt att vara skäggig. För ryssar i allmänhet var skägget å andra sidan en symbol för vem man var – att man var en god ortodox kristen, precis som de skäggiga profeterna i Bibeln. Visst vårdade man sitt skägg men tanken att klippa av det var närmast ett helgerån. Man blev som en hedning

[4] Detta hade i själva verket bara inträffat en gång tidigare, då den polska furstedottern Marina gifte sig med den förste ”falske Dimitri” under Stora oredan i början av 1600-talet.  

[5] Mons var född i Ryssland men av holländsk släkt. Som extra krydda i dramat hade hans äldre syster Anna en gång varit älskarinna åt tsar Peter, som övervägt att gifta sig med henne. Anna hade emellertid inlett ett förhållande med en utländsk diplomat och avpolletterats som kejserlig mätress. (Man kan kanske förvåna sig att hon inte råkade värre ut). Anna gifte sig med sin diplomat och avled i tuberkulos 1714.    

[6] Det är också påfallande att Mons ”bara” blev halshuggen, inte lemlästad eller på annat sätt plågad till döds som man kunde vänta sig när en undersåte haft fräckheten att inleda en kärleksaffär med tsarens gemål. Det finns å andra sidan liknande exempel i historien. När Henrik VIII:s kammartjänare Thomas Culpeper 1541 anklagades för att ha haft samlag med kungens femte drottning, blev han endast halshuggen medan en annan man, som haft förhållande med drottningen innan hon gifte sig, rådbråkades till döds.

[7] Bland annat befallde Peter att straffångar och desertörer skulle benådas. Sådant hörde till god sed då en konung låg för döden. Svenske kungen Johan III förkunnade på sitt yttersta 1592 att ”Alla som utan Guds förtörnelse kan förskonas må frigivas”.

[8] Datum anges här efter dåvarande rysk tidräkning, som på 1700-talet låg 11 dagar efter den gregorianska. Enligt den senare avled Peter I 8 februari 1725. Vid denna tid gällde dock den julianska tidräkningen ännu i Sverige.

[9] Denna text bygger huvudsakligen på Henri Troyat, Peter den store(svensk översättning1981, nyutgåva 1993). Främst s. 301-13. För flera texter om Peter den store hänvisas till Dynastihistoria: Den olycklige tronföljaren, del 1. Skuggan av en mäktig fader. och Dynastihistoria: Katarina I del I. Katarina och Peter.

fredag 14 februari 2025

Attentat i Versallies

 

En kväll i början av januari 1757 steg kung Ludvig XV ut ur slottet i Versallies för att åka till det mindre Trianon längre bort i parken. Det var i Trianon han helst höll till. Det var inte bara bekvämare och trevligare än det stora slottet – som i stort sett bara var en representationsbyggnad för Konungen, inte en bostad för en enskild man. Dessutom var det betydligt enklare att hålla värmen i Trianon, vilket var av särskilt värde så här på vintern. Då kungen med sitt sällskap kom ut på slottsgården samlades en mängd människor kring honom vilket inte var ovanligt, även om kungen helst undvek större folksamlingar och bara umgicks förtroligt med en snäv krets av rådgivare och vänner. Plötsligt i trängseln kände kungen att någon knuffade till honom och i nästa ögonblick rann en varm ström av blod ned för hans högra sida. Någon hade huggit honom med en kniv.

Ludvig XV blev skräckslagen:

”Jag är mördad”, ropade han. ”Det var mannen i hatt, där! Döda honom inte”!

En mindre panik uppstod, människor sprang och skrek. Kungen fördes hastigt till sin sängkammare i slottet, medan attentatsmannen omedelbart greps.

Eftersom kungen planerat att tillbringa natten i Trianon var bokstavligt talat ingenting förberett i Versallies – inga lakan i sängen, ingen av kungens personliga tjänare på plats, varken läkare eller präster tillstädes.[1] Trots att man snart gjorde bedömningen att skadan knappast var allvarlig, var kungen så skakad av vad som hänt att han var säker på att han skulle dö. Attentat mot kungar och ledande politiker var i och för sig inte någon alldeles unik företeelse i fransk historia. Under religionskrigens tid hade två kungar i rad mist livet genom knivdåd. Ludvig XIII:s förmyndare hade också mördats i ett attentat 1617. Dessa händelser låg emellertid mer en 100 år bakåt i tiden och hade ägt rum före Solkungens tid. Tanken att någon med berått mod på öppen gata, eller snarare slottsgård, skulle anfalla ”den alldrakristligaste kungen”, Ludvig XIV:s ättling och efterträdare, var så otrolig att ingen på allvar kunde föreställa sig den. Detta var mer än ett angrepp på en enskild individ – det var ett angrepp på en princip, närmast ett helgerån.[2]  

Attentatsmannen hette Robert Damiens. Han gjorde ett allmänt förvirrat intryck men hävdade att hans avsikt inte varit att döda kungen. Han menade att Ludvig XV fattade dåliga beslut och leddes av dåliga rådgivare. Med sitt angrepp hoppades han förmå kungen att slå in på en ny kurs. Till professionen var han betjänt och hade tjänstgjort i flera adliga och borgliga familjer med anknytning till Parisparlamentet – den domstol som bland annat hade till uppgift att registrera nya lagar och på så sätt ge dessa sitt godkännande. Oftast var parlamentet samarbetsvilligt men var medlemmarna missnöjda kunde de utgöra en farlig härd för revolt mot kungamakten. Sådant hade hänt förr, inte minst under Fronden vid mitten av 1600-talet. På senare tid hade kungens relationer med parlamentet varit minst sagt ansträngda. En viktig faktor var, paradoxalt nog som det kan tyckas, en femprocentig inkomstskatt som var avsedd att inte enbart drabba bönderna utan också adel och borgare och som tagits ut för att bekosta Frankrikes krig både i Europa och mot engelsmännen på världshaven. Varken de rika borgarna eller kyrkans högste kunde tåla en sådan reform, varför parlamentet vägrat godkänna den med efterföljande oroligheter till resultat. Krigen var inte bara dyra – de gav inte heller den utdelning man hoppats på, trots att armén skördat framgångar på slagfältet. Dessutom fanns en religiös faktor med i bilden. Kungen och kyrkan hade länge motarbetat jansenismen som å andra sidan fått stor spridning just bland borgarna i Parisparlamentet. Nyligen hade biskopen av Paris förklarat att den som inte kunde visa intyg på att ha biktat sig för en ”ortodox” katolsk präst inte heller fick motta nattvarden på dödsbädden. Detta upprörde Paris borgerskap – ingen hade rätt att neka någon sista smörjelsen inför slutet.[3] Den (i religiöst avseende, om också inte alltid i sitt leverne), fromme katoliken Ludvig XV ställde sig på kyrkans sida. Därmed var han en fiende och tyrann i jansenisternas ögon. Den yttersta orsaken till missnöjet låg dock sannolikt hos Ludvig XV själv. Enkelt kan man säga att han fordrade lydnad men själv inte förde sig som en kristen kung borde göra. 1757 hade Ludvig regerat i nära 35 år och varit kung i 47. Vid det här laget var han mera känd för sina utsvävningar(verkliga och uppdiktade), än för sina framgångar som statsman eller krigare. Han betraktades allmänt som ett viljelöst redskap i händerna på sina mätresser, med Madame Pompadour i spetsen. Att det i grund och botten handlade om en ensam, blyg och osäker människa som sökte trygghet i sin förtvivlade strävan att klara en uppgift han inte var vuxen, hade opinionen varken praktisk möjlighet eller psykologisk förmåga att förstå. De såg bara en man som fordrade deras krafter och pengar till krig och slottsbyggen, medan han själv levde som sultanen i något muslimskt harem. Folket började helt enkelt tröttna. En ny tid med en ny syn på vad en kung borde göra och representera närmade sig alltmer. Den hade i själva verket redan inträtt, även om det skulle ta 30 år till innan den bröt ut i revolution. För den som ville se var attentatet en allvarlig varning.[4]

 

Kungen låg nu alltså sjuk. Även om såret efter kniven, som redan nämnts, visat sig vara ytligt var Ludvig fortfarande säker att han skulle dö. Långa stunder låg han instängd med präster och biktade sina synder. Enligt kutym måste en döende kung som önskade bereda sig för nästa värld visa god vilja genom att sända bort sin älskarinna. Om han sedan tillfrisknade fick hon inte återvända. Att först be Gud om förlåtelse för ett utomäktenskapligt förhållande och sedan återuppta det på nytt ansågs väl magstarkt även för en kung av Frankrike.[5] Nu förväntades att Madame de Pompadour skulle lämna hovet. Efter tolv åt ”i tjänsten” var hon visserligen mer av väninna och rådgivare än sexpartner åt kungen, men hon var hans Maitraise en titre och symboliserade i mångas ögon Ludvigs ”syndfullhet”.[6] Pompadour hade hållit sig borta från kungen sedan attentatet inträffat. Hon satt i sin våning i Versallies och väntade på slutet – eller på att kallas till kungen. Många som avundades hennes ställning sökte upp henne för att, som de trodde, njuta av hennes kommande fall. En av kungens döttrar bad till och med mätressen att självmant dra sig tillbaka ”för kungens bästa”. Ett tag var hon inställd på att resa till sitt hus i Paris men andra, som kände Pompadour och visste hur mycket hon betydde för Ludvig, rådde henne att stanna kvar. Kungen skulle säkert ta kontakt med henne. Detta intrigspel pågick en dryg vecka, varpå kungen plötsligt steg upp från sin bädd och lämnade sin svit, iförd en kappa han lånat av en av sina förtrogna. När han kom tillbaka verkade han lugn och avspänd. Alla var säkra på att han varit hos Pompadour. Exakt vad som hänt är osäkert men vänner till mätressen beskriver det som att hon tröstat kungen och hjälpt honom att komma över vad som hänt. Ludvig hade fått ny kraft att fortsätta leva. Istället för att Pompadour förvisades befalldes två av hennes ledande fiender att lämna hovet. Mätressen hade ridit ut stormen.

För Robert Damiens fanns dock ingen storm att rida ut. Eftersom han förgripit sig på kungen – nästan på Gud själv, kunde hans öde bara bli ett. Trots att han redan torterats svårt och bland annat fått fotsulorna brända dömdes han till en utdragen och fasansfull död, där man efter att ha utsatt den olycklige mannen för fruktansvärda plågor med hjälp av eld, sökte slita sönder hans kropp mellan hästar. När det inte lyckades högg man av hans lemmar, en i taget. Hela tiden var han vid medvetande.[7]  

Som de flesta suveräner, kungar eller despotiska politiker, tog Ludvig XV attentatet som bevis för att lagarna måste stramas åt – inte som symtom på behovet av reformer. Skrifter som ”spred oro” och ”uppeggade folket” belades med dödsstraff(författaren). Den som tryckte dylika skrifter fängslades. Som alltid visade sig åtgärderna på sikt meningslösa. Det är svårt, för att inte säga omöjligt, att tysta opinionen med våld. En trösterik tanke i vår egen oroliga tid.[8]                                              

 



[1] Dessa båda kategorier yrkesmän hade så att säga varsin livsavgörande uppgift i en krissituation – läkarna skötte kungens fysiska, prästerna hans andliga välbefinnande.  

[2] Utländska besökare lär ha förvånats över hur lätt det var att komma in i Versallies. Också efter attentatet mot Ludvig XV stod slottet i princip öppet för alla, under förutsättning att de var något så när anständigt klädda. När ett uppbåd av missnöjda parisare tågade mot Versallies i oktober 1789 visade det sig att slottsgrindarna rostat igen och inte kunde stängas. Den stora anläggningen med många hemlighetsfulla gångar och lönntrappor, omgiven av en mindre stad där människor ur alla samhällsklasser dagligen rörde sig fullt öppet och lagligt, måste i praktiken ha varit omöjlig att bevaka effektivt. Dessutom var det praxis att undersåtarna hade rätt att se sin kung. Man kan säga att franske kungen på 1700-talet levde avskilt från folket men inte folket från kungen. Som bekant gick Gustav III i stort sett ensam på maskeradbalen 1792, trots varningar och trots den pågående revolutionen i Frankrike. En förklaring kan vara att insikten om en ny tid, där kungens person inte längre var okränkbar, helt enkelt inte ”hunnit sätta sig”. Som vi vet har svenska politiker mördats även i vår tid, vilket väckt både skräck och förvåning.  

[3] Jansenismen var en avart inom katolska kyrkan som fått sitt namn efter sin grundare, den Holländske teologen Cornelius Jansen, under 1600-talets första hälft. I likhet med Calvin hävdade man att människan, såsom ohjälpligt fallen i synd, endast kan undfå frälsning genom Guds särskilda nåd. Medlemmarna, som hade hela kloster i sin ägo, bedrev flaggelantism(självspäkning), för att frälsa sig och föll ofta i extas. Jansenismen hade förbjudits av påven 1713 men rörelsen levde envist vidare. Det är att märka att Hugenotterna under 1500-talet på motsvarande sätt hade sitt starkaste fäste inom borgerskapet-    

[4] Om någon enskild person skall klandras för det spända opinionsläget årtiondena kring revolutionen, är det snarare Ludvig XIV än Madame Pompadour, Marie Antoinette eller dessa kvinnors respektive kungar. Solkungen byggde ett system där allt fokuserade på kungen av Guds nåde. Duktiga ministrar fanns naturligtvis – Ludvig XIV saknade inte begåvning att bedöma människor. Det fick dock aldrig råda tvivel om var den egentliga makten låg: hos Konungen . Så ordnade han det eftersom detta styrelseskick passade honom. Efterträdarna tänkte han inte på.

[5] Till och med Madame de Maintenon hade visats bort då Ludvig XIV låg på sitt yttersta 1715, trots att hon sannolikt var kungens morganatiska hustru sedan nära trettio år. Inte desto mindre hade Ludvig XV år 1744 berett sig att återta sin dåvarande mätress, som han förvisat under en svår sjukdom. Damen hade emellertid själv avlidit innan hon hann återkallas. Det är därför inte förvånande att försiktiga hovmän då kungen åter låg för döden 1774 beredde sig att uppsöka Madame du Barry(Ludvigs sista mätress), om hon till äventyrs skulle sändas efter på nytt. Den gången avled emellertid majestätet som förväntat var.   

[6] Madame Pompadour, som egentligen hette Jeanne Antoinette Poisson, hade i stort sett samma ställning i Frankrike som furst Potemkin i Ryssland. Från att ha varit sin härskares älskare/älskarinna, blev de deras främste rådgivare och i praktiken en sorts premiärminister. Båda har i historien kommit att symbolisera den maktfullkomlige kungaälskaren och båda var utan tvivel sin suveräns stora kärlek i livet. Detta hindrade givetvis varken Ludvig XV eller Katarina den stora att samtidigt unna sig andra, ytligare förhållanden.   

[7] Notera att Anckarström 34 år senare ”bara” pryglades tre dagar i rad och att man vid avrättningen högg av huvudet och handen samtidigt. Kroppen sönderhackades först efter att den dömde avlidit. Pinan var här inte en del av straffet på det sätt som varit fallet i Frankrike 1757. Å andra sidan innehåller avrättningen av livländaren Patkul 1707(dömd för förräderi mot Karl XII), flera inslag som känns igen från straffet av Damiens. Även dödstraff speglar sin tid.

[8] Denna text bygger huvudsakligen på Herman Lindqvists biografi Madame de  Pompadour, intelligens, skönhet, makt(2008), kapitlet ”attentatet mot Ludvig XV”.