Tolerant konung offer för terrordåd

I dessa tider när blodiga terrordåd i Paris skakar världen kan det vara på sin plats att påminna om ett annat terrordåd, eller åtminstone attentat, i samma stad. Det drabbade visserligen bara en enskild individ men i gengäld en av de mest populära och toleranta statscheferna i historien; Henrik IV av Frankrike.

Henrik tillhörde genom sin far en sidogren av huset Capet som vid tiden för hans födelse spelade en ganska obetydlig roll i politiken. Hans mor var hugenott och skall ha påverkat sin man att ansluta sig till det protestantiska lägret. Hennes far var konung av Navarra och vid hans död övertog hon i praktiken regentskapet. Efter moderns död ärvde Henrik själv sin morfars rike.[1]

Det Frankrike där Henrik växte upp präglades av oroligheter och krig, ungefär som Mellanöstern i våra dagar. Som det brukar vara när ett land drabbas av inbördes strider var bakgrunden komplex; sociala spänningar, oenighet mellan de ledande familjerna återverkningar av utrikespolitiska beslut, det faktum att landet saknade en självklar ledare och oenigheten mellan katoliker och protestanter(hugenotter), som i sin tur hämtade näring i de andra konflikthärdar jag nämnt, ledde till att landet under 1500-talets andra hälft befann sig i ett närmast permanent tillstånd av inbördeskrig. De olika försöken att hitta en fredlig lösning ändade i nya krig och blodiga massakrer, med Bartolomeinatten i augusti 1572 som värsta exempel. Unge Henrik tvingades balansera mellan de olika lägren och bytte bland annat religion minst tre gånger i sitt liv. Det ständiga växlandet av trosuppfattning och kontakterna i båda lägren bör ha gett fursten en relativt nykter syn på trosläror och dessas värde.  Efter många om och men, som bland annat omfattade kungamord och mord på en av tidens mer framstående adelsmän, blev Henrik av Navarra Frankrikes konung 1589. Det dröjde dock enda till 1594 innan Paris öppnade sina portar för honom. Han hade då definitivt blivit katolik året innan. När katolikerna efter den gamle kungens död 1589 krävde att Henrik genast skulle konvertera för att få bli kung undrade han om de verkligen önskade sig en kung som bara bytte tro utan vidare: Det vore närmast detsamma som ateism, menade han.

Henriks stora mål sedan han blivit konung var ENIGHET. Alla måste samarbeta för Frankrikes bästa, oavsett stånd eller religion. Han hävdade det individuella ansvaret framför massans oreflekterade underkastelse under en ledare och han framhöll vikten av att ingen samhällsgrupp gynnades på någon annans bekostnad. Hans mest kända insats för fred och endräkt är ediktet i Nantes 1598. Det innebar att katolicismen å ena sidan erkändes som fransk statsreligion, medan hugenotterna å andra sidan garanterades rätten att fritt utöva sin tro i områden som de behärskade vid tiden för ediktets införande. Vidare fick de rätt att inneha statliga tjänster. Hugenotterna tilldelades också vissa städer i landet som eget territorium. Paris förblev dock en alltigenom katolsk stad och det var inte tillåtet att utöva protestantisk gudstjänst vid hovet, inom armén eller i sådana städer där katolska biskopar residerade.[2] Ediktet var alltså en kompromiss avsedd att tillfredsställa båda sidor i så stor utsträckning som möjligt. Kungen förklarade samtidigt att alla som tjänade landet skulle ses som goda medborgare utan hänsyn till trosuppfattning.

Dessvärre innebär tolerans inget garanterat skydd mot fanatism och detta var något som också Henrik IV fick erfara. 14 maj 1610 verkade kungen orolig och nervös. Han siade om sin snara död, vilket dock inte tycks ha varit helt ovanligt. På eftermiddagen lämnade han Louvren för att besöka en av sina ministrar i dennes bostad. Då vagnen tvingades stanna på en trång gata hoppade en man upp på fotsteget och stack kungen två gånger i bröstet med en dolk. Det första hugget gjorde mindre skada men det andra trängde in nära hjärtat. Med blod rinnande ur munnen viskade Henrik två gånger: ”Det är ingenting”, varpå huvudet föll framåt. Sannolikt avled han omedelbart.

 

Mördaren var en katolsk munk och lärare som regelbundet ansattes av visioner och uppenbarelser. Enligt vissa uppgifter skall han först ha planerat att övertala kungen att omvända samtliga hugenotter till katolicismen men då han inte lyckades få kontakt med Henrik fattade han beslutet att döda honom.[3] Som straff för sin gärning blev han söndersliten mellan fyra hästar. Av någon anledning används hans namn, Ravaillac, på svenska närmast som beteckning för en lättsinnig skojare, något av en playboy, vilket ju inte alls behöver vara negativt. Kanske är det läge att ändra betydelsen av detta ord till ”fanatiker”, med betoning på religiös fanatism. Med detta synsätt skulle de män som i vår tid utför terrordåd i Henrik IV:s huvudstad alla kunna betecknas som Ravaillacer.[4]            

      

 

                

---

[1] Henrik föddes i staden Pau vid Pyrenéernas fot, i likhet med  Karl XIV Johan av Sverige 210 år senare.

[2] Se ”ediktet i Nantes”, Wikipedia.

[3] Se ”Ravaillac”, Wikipedia..

[4] Detta inlägg bygger huvudsakligen på Sven Wikbergs bok ”Henrik IV”, (Stockholm 1942).

Oycksbringande kunganamn

Är du skrockfull? Vägrar du stiga in i ett hus om du måste gå under en stege eller ser ändlösa olyckor framför dig om en svart katt korsar din väg. Avstår du från en middag om ni är sammanlagt 13 gäster vid bordet?

Huruvida kungar är mer lagda för skrock än andra människor är omöjligt att säga men i ett speciellt avseende verkar de genom tiderna ha varit mycket vidskepliga; beträffande namnen på sina söner. Inom flera dynastier finns exempel på dopnamn som länge varit populära och som, till synes oförklarligt, plötsligt försvunnit ur längderna. Om en kung sedan vågat använda dem är det ett faktum att vissa av prinsarna fått ett olyckligt liv.[1] Här följer några exempel.

Ett otvetydigt fall utgörs av det svenska kunganamnet Erik. Enligt den delvis fiktiva kungalängden är detta namn fortfarande det näst vanligaste kunganamnet i Sverige (14 regenter), endast överträffat av Karl (16 regenter). Även om vi utesluter de fiktiva kungar som tilldelats namnet Erik är det tydligt att det haft en positiv klang under medeltiden. När Bogislav av Pommern utsågs till Margaretas efterträdare i slutet av 1300-talet ändrades namnet till Erik av Pommern. Efter Erik XIV:s sinnessjukdom och avsättning 1567-68 försvinner namnet helt ur kungafamiljen för drygt 300 år. Den son som Gustav V, eller kanske Victoria, lät döpa till Erik visade sig ha epilepsi och vara lätt utvecklingsstörd. Han tillbringade ett kort liv i obemärkthet innan han avled på Drottningholms slott, knappt 30 år gammal.

Ett lika påtagligt exempel på ett populärt kunganamn som plötsligt blivit bannlyst utgörs av Filip i Frankrike[2]. Filip II August var en av de stora franska regenterna under medeltiden. Han utvidgade kronans makt till flera områden som tidigare legat under adelns kontroll och gynnade borgarna och handeln. Efter hans död 1223 blev det sed att någon prins i varje generation bar namnet Filip. Genom olika omständigheter kom också flera av dem att bestiga tronen, även om de inte alltid fötts till kungar. Under Filip VI utbröt hundraårskriget och år 1346 led fransmännen det fruktansvärda nederlaget vid Crécy, där deras kavalleri närapå förintades av de engelska bågskyttarna och kung Filip tvingades ta till flykten. Att pesten bröt in över Europa strax efteråt åstadkom visserligen en för Frankrike välbehövlig paus i striderna men gjorde knappast bokslutet över Filips regering mer upplyftande vid hans död 1350.  Det dröjde nästan exakt tre sekler innan någon ny Filip föddes i det franska kungahuset. Med Ludvig XIV:s yngre bror, hertig Filip av Orleans, grundades å andra sidan en ny gren av huset Bourbon, som än i dag pretenderar på den avskaffade franska tronen. Det förtjänar dock att nämnas att ”Filip jämlike” avgav den fällande rösten när Ludvig XVI dömdes till döden 1793, vilket inte räddade honom från giljotinen senare samma år.

Det ryska furstenamnet Alexej utgör ett gränsfall eftersom det aldrig varit särskilt vanligt inom tsarfamiljen och å andra sidan inte varit helt bannlyst som namn. Sedan Peter den Store mer eller mindre på egen hand torterat sin son till döds i början av 1700-talet ansågs det dock inte lämpligt för ryska tronföljare att bära detta namn. Om någon höjde på ögonbrynen när Nikolaj II år 1904 kallade sin efterlängtade arvinge Alexej fick de mer än rätt. Pojkens blödarsjuka hade följdverkningar som delvis bidrog till revolutionen 1917. Angående Ryssland kan också nämnas att det tidigare ganska populära tsarnamnet Ivan helt försvinner efter avsättningen av den lille Ivan VI 1741

I England upphör det under medeltiden relativt vanliga kunganamnet Rickard att användas efter den enligt myten ondskefulle Rickard III:s död 1485

Som synes saknas det inte exempel på svartlistade namn inom europeiska kungahus. Kanske det är läge för Victoria och Daniel eller Carl Philip och Sofia att klämma till med en liten Erik om de i framtiden får en son. Kanske bör prinsarna William och Henry fundera på att ge en framtida son namnet Richard, eller vore detta att frambesvärja republikens lömska skugga?        

                       

---

[1] Jag har inte kunnat finna något kvinnonamn som utmärkt sig på samma sätt. En möjlig förklaring kan vara att prinsessor i regel inte förutsetts bli regenter och att man därför inte varit lika noga med att ge dem ”ofarliga” dopnamn.

[2] För enkelhetens skull används svensk stavning.

Solkungarnas svägerskor

Då den unga hertiginnan av Södermanland, Hedvig Elisabet Charlotta, på sommaren 1775 vistades hos sin svärmor på Ullriksdal utanför Stockholm läste hon, enligt My Helsings nyligen utgivna bok, flera memoarer av personer som vistats vid europeiska hov. Detta inspirerade henne till att i brevform skildra livet vid svågern, Gustav III:s hov. Hennes anteckningar och andra efterlämnade papper utgör en viktig källa för historiker som behandlar den gustavianska tiden.

Om man ställer frågan vilka förebilder Charlotte haft är det svårt att tänka sig att Elisabet Charlotta av Pfalz inte varit en av de viktigaste, kanske den mest betydelsefulla. Denna kvinna, som i historien är känd under smeknamnet ”Liselotte”, hade flera likheter med sin sentida namne. Som de flesta europeiska kungligheter var de släkt på långt håll. På mödernet härstammade båda från lantgreve Vilhelm V av Hessen[1]. Bägge hade god iakttagelseförmåga, skarp tunga och vass penna. Bägge deras män var bröder till furstar som lade ned stor energi på att stärka kungamakten i sitt respektive rike och att utgöra mittpunkten, solen, vid sina respektive hov. Liselotte blev dock aldrig drottning av Frankrike, medan hertiginnan av Södermanland så småningom besteg den svenska tronen.

Liselotte kom från tämligen kaotiska förhållanden och togs under några år om hand av sin faster Sofia av Pfalz, som hon skrev många brev till under tiden i Frankrike.[2] Knappt tjugo år gammal giftes flickan bort med Filip av Orléans, yngre bror till Ludvig XIV av Frankrike. Och kom 1672 till sitt nya land.

Den nya hertiginnan visade sig vara både energisk och roande men också kontroversiell i sitt uppträdande. Hon kunde utan besvär jaga en hel dag och vägrade att bära mask till skydd mot solen. För en sentida betraktare tycks hon motsvara alla klassiska fördomar om tyskars matvanor; hon älskade korv och surkål  och drack helst öl. Hennes språkbruk var kanske roligt om man hade humor men knappast passande för en medlem av den franska kungafamiljen. Ibland var det rent vulgärt: ”Jag är så förkyld att jag ser ut som en morot som någon skitit på”, kunde hon skriva, eller: ”jag känner mig eländig som en gammal hund”. Kungens utomäktenskapliga barn kallades ”muslortar” och hans trogna väninna Madame de Maintenon avfärdades med epitet som ”Den gamla gumman, häxan, horan” eller ”sopan”. Å andra sidan hade hertiginnan självironi. Apropå sin tilltagande fetma skrev hon att: ”Jag skulle nog duga att äta om jag ugnstektes som en spädgris”. Det egna ansiktet definierades som ”en blandning av grävling, katt och apa”.

Hertig Filip var mer intresserad av män än kvinnor men lyckades ändå göra sin hustru gravid. Enligt henne var han dock tvungen att placera ut helgonbilder och radband i sin närhet för att gå iland med uppgiften. Efter två lyckade havandeskap bröt makarna den fysiska kontakten och hertiginnan kunde i lugn och ro ägna sig åt brevskrivning, jakt, mat och hundar: ”De bästa människor jag träffat i Frankrike”. Några tankar på att blanda sig i statsangelägenheterna tycks hon inte ha haft, såvida hon inte var personligt berörd

 Kontroverser med kungen uppstod sällan men när så skedde visade hertiginnan att hon var en självständig individ. När Ludvig inledde ”Det pfalziska kriget” under förevändning att försvara svägerskans ”rättigheter” sedan hennes bror avlidit utan arvinge, blev Liselotte förtvivlad. ”Mitt namn används till att ödelägga mitt land”, utbrast hon i brev till släkten och förmådde inte dölja sina känslor för offentligheten. Hon fick en reprimand för sin oförmåga att behärska sig.  När kungen arrangerade äktenskap mellan hertiginnans son och en av sina illegitima döttrar blev brudgummens mor så chockerad att hon helt sonika vände Ludvig ryggen och lämnade rummet, efter en knappt märkbar nigning. Sonen fick en örfil som straff för att han accepterat giftermålet. Om hon utsattes för kritik, exempelvis för sin stötande vokabulär eller sin oförmåga att hålla efter släkt och hovdamer, gjorde Liselotte klart att hon inte tog ansvar för andras dumheter och för egen del minsann tänkte fortsätta att säga vad hon ville – det hade kungen själv sagt att hon fick göra inom familjen, så det så!    Ibland använde Liselotte dock charm för att klara sig ur en knipa. När kungen en gång förebrådde henne för några brev, där Madame de Maintenon i vanlig ordning svartmålades, försvarade hon sig storartat: ”Jag skulle inte avsky Maintenon om jag inte älskade er och trodde att hon berövat mig er gunst”.  Kungen brast i skratt

Åren gick och. så småningom dog hertig Filip.  Enligt gammal sed borde Liselotte nu ha gått i kloster, vilket dock inte blev fallet. Hon hann uppleva sin svåger konung Ludvigs död och frapperades av hans lugn inför slutet:  Det verkade närmast som om han förberedde sig inför en vanlig resa, tyckte änkehertiginnan.  Själv levde Liselotte fram till 1722. In i det sista bevarade hon sin cyniskt humoristiska stil. ”Kyss mig ordentligt”, sade hon på dödsbädden till en uppvaktande hovdam. ”Jag är på väg till det land där alla är jämlika”.[3]                  

 

När hertiginnan av Södermanland ett drygt halvsekel efter sin namnes död satte sig att skriva sin journal över livet vid sin svåger Gustav III:s hov, var hon kanske medvetet inställd på att inte anamma sin föregångares språkbruk. Hennes anteckningar och brev är, såsom de återges av Helsing och andra, klara och skarpa i sina omdömen men saknar Liselottes tendens till vulgaritet. Kvickheten och självironin är dock gemensamma drag. Innan den 15åriga Elisabet Charlotta reste till Sverige 1774 skrev hon en självkaraktäristik, där hon bland annat konstaterade: ”Jag har en oförfärad och fräck uppsyn, som ibland blottar den godhet som jag då och då visar”. Hon anklagade också sig själv för en benägenhet att driva med omgivningen och påpekade, troligen på order av sin guvernant, att hon på denna punkt måste bättra sig. Vidare menade hon sig ha gott omdöme, uppskatta samtal med begåvade människor och att fälla kvicka anmärkningar. Däremot undvek hon, i motsats till de flesta ”livliga personer”, att diskutera saker hon inte begrep. Vad utseendet beträffade var hon ingen skönhet men led å andra sidan inte av detta. Sin ”illa formade örnnäsa” och den ”missformade” munnen tillskrev hon de grimaser hon brukat göra som barn och fortfarande ägnade sig åt ibland. Det var med andra ord en självsäker och glad tonåring som lämnade Eutin 1774 för att gifta sig med hertig Karl av Södermanland, den äldste av Gustav III:s bröder.

Hertiginnan sade sig inledningsvis finna behag i sin makes sällskap men då paret misslyckats med att bli med barn svalnade känslorna. När Sophie Piper senare beklagade sig över sitt eget äktenskap tröstade Charlotte henne med att greve Piper åtminstone var värd respekt, vilket var avgörande för ett fungerande förhållande. Uppenbarligen uppfyllde hertigen inte sin hustrus krav i det avseendet. När paret blev allt mer kritiskt till kungen beklagade sig hertiginnan över makens oförmåga att agera när det gällde.  

I motsats till Liselotte tycks Charlotte tidigt ha drömt om att spela en politiskt aktiv roll. I sitt ”månadsbrev” från februari 1779 kritiserade hon drottning Sofia Magdalenas obenägenhet att bli sin makes rådgivare, vilket hon ansåg vara en hustrus uppgift och mot slutet av 1780.talet skrev hon till hertig Karl och hävdade att hon inte skulle anse sig värdig att kallas hans hustru om hon inte gav honom goda råd när så krävdes. Förhållandet till kungen tycks också i hög grad ha påverkats av hans benägenhet att visa förtroende för henne. Om han öppet diskuterade problem med henne blev hon i sin tur benägen att släta över de fel och brister hon fann hos svågern. Var han å andra sidan mer distanserad blev hennes kritik starkare, en ganska begriplig reaktion med vår tids synsätt.

I väntan på att få en mera framträdande plats på den politiska scenen skapade Charlotte vad som med modernt språkbruk närmast kan betecknas som en ”tjejklubb”. Förutom hertiginnan själv ingick Sophie von Fersen,(senare gift Piper), Jeanna von Lantingshausen och Camille de Pons, dotter till den franske ambassadören.[4]  För Charlotte var Sophie utan tvivel viktigast. De var nästan jämnåriga och hade varit kompisar sedan Sophies mor sammanfört dem under resan till Sverige. De bildade rentav en egen ordern för ”den sanna vänskapen” och ristade in sina namn på ett träd vid hertigparets slott Rosersberg. Även Camilles namn togs med men, av någon anledning, inte Jeannas.

Att läsa de citat ur hertiginnans korrespondens som Helsing återger är närapå som att läsa nutida E-postmeddelanden eller sms från en ung tjej till hennes kompisar. På vårvintern 1785 visade det sig, på grund av dåligt väglag, omöjligt att äta ute vid Fiskartorpet på Djurgården men, skrev Charlotte till Sophie. ”om jag råkar er och Jeanna på Djurgården, eftersom ni har kommit överens om att promenera där, kan vi slå följe en stund till fots. Var snäll och meddela mig era planer och underrätta även Jeanna”.

Sommaren 1787 firade gänget midsommar tillsammans. Efter dansen kring stången, som hertiginnan av hänsyn till sin värdighet nöjde sig med att iaktta på håll, åkte man ut på Mälaren. Sällskapet plockade blommor i en öppen park vid stranden och frampå småtimmarna åt man en tidig frukost vid ett värdshus, varefter det var dags att åka hem till Rosersberg. ”Jag har nog aldrig haft så roligt”, skrev Charlotte glatt till prinsessan Sofia Albertina. Ibland funderade hertiginnan över vad eftervärlden skulle säga om den hittade vänkretsens inbördes korrespondens. Det klokaste de skrivit var snarast att beteckna som det minst vansinniga, tyckte hon men det viktigaste var att hon hade så goda vänner. Jämfört med det var eftervärldens dom inte särskilt viktig.        

Gustav III:s sista år blev turbulenta för hertiginnan av Södermanland. Kriget mot Ryssland och dess följdverkningar gick direkt ut över hennes vänner och kungens agerande gentemot adeln kränkte dessutom hennes känsla för det passande. Det var aristokratins lidande, snarare än folkets, som fick henne att vända sig mot svågern. Hon tycks dock inte ha varit helhjärtat för oppositionen, bortsett från under riksdagen 1789. När kungen deltog i ett bröllop, som svägerskan stod för, blev hennes omdömen om honom så positiva att vännerna misstänkte att hon bytt sida i den politiska striden. Strax före skottet på maskeraden skrev hon att hon kände ömhet för svågern, trots de sorger han vållat henne och hon fördömde attentatet som ”det värsta tänkbara brott”. Då kungen avlidit konstaterade Charlotte att han varit ”ett stor man och ett geni men ingen god kung” . Med detta eftermäle var Sveriges solkung  ett avslutat kapitel för Hedvig Elisabet Charlotta, hertiginna av Södermanland. I motsats till Liselotte av Orleans, som dog några år efter Ludvig XIV, var hennes liv dock långt ifrån slut.  Nu var hon hustru till den nye kungens förmyndare och i sinom tid skulle hon bestiga tronen                 

           

 

                

---

[1] Även stamfar till Fredrik I av Sverige.

[2] Fastern hade med andra ord samma namn, även om stavningen är annorlunda, som drottning, Charlottas bästa väninna Sophie von Fersen, till vilken hon dedicerade sina anteckningar från Gustav III:s hov. Sofia av Pfalz är dessutom stammoder till drottning Lovisa Ullrika.

 

[3] Uppgifterna om Liselotte är hämtade från Antonia Frasers bok ”Ludvig XIV och kärleken”.

[4] Det är troligt att även andra räknads in i vänkretsen men av Helsing framgår att dessa tre var de viktigaste av Charlottes vänner.. Jag har valt att ange både familjenamn och makens namn för Sophie eftersom hon är känd under båda i historien. Jeanna anges med makens efternamn medan Camille anges med faderns. Hon var visserligen gift men äktenskapet tycks i praktiken inte ha existerat

Drottningen,en utsatt hjältinna

I en nätartikel i SVD 1/10 2015 skriver Dick Harryson om konung Hans hustru Kristina, som försvarade Stockholm mot Sturarna 1501. Hon kämpade tappert för att bevara slottet åt sin man men tvingades så småningom ge upp. Harryson ondgör sig över att hennes hjältemodiga insatts glömts bort i vår historia.

Med tanke på att denna drottning, som jag själv faktiskt inte kände till innan jag läste artikeln, var gift med en dansk kung är det kanske inte så konstigt att hennes tapperhet fallit i glömska. I Sverige är det ju Sturarna som sedan gammalt är hjältar medan danskarna är skurkar. Sten Sture d. y:s änka, som också hette Kristina, är betydligt mer ihågkommen för sitt försvar av Stockholms slott nära 20 år efter kung Hans tid.

Ändå är den bortglömda drottningen ett symptom på den undanskymda roll regenternas hustrur brukar spela i historieskrivningen. Även den svensk som inte vet något om historia har någon gång hört talas om Gustav Vasa eller Gustav III. Frågar man samme svensk vad dessa kungars drottningar hette får man säkerligen nollställt ansikte till svar. För att en drottning ska ihågkommas måste hon i regel uppfylla ett av två kriterier; antingen har hon själv regerat, som Gustav Adolfs dotter, eller också har hennes makes regering slutat i katastrof och drottningen gjorts till syndabock; Marie Antoinette är känd av de flesta. Förr i världen tillskrevs hon alltid det okunnigt cyniska yttrandet att folket väl kunde äta bakelser. Nu mera vet man att denna replik också tillskrivits andra drottningar och kanske aldrig yttrats. Under ryska revolutionen var det på samma sätt drottningen som utgjorde måltavla för oppositionens kritik. Hon ansågs vara spion åt tyskarna i första världskriget och det sades att hon drogade ner sin make. I Sverige utgör Karin Månsdotter ett gränsfall. Hennes giftermål med kung Erik antas ha utlöst hertigarnas uppror men kring henne finns samtidigt ett romantiskt skimmer, som gör henne mer lämpad att spela rollen av helgon än av lömsk förförerska.

Att drottningar så ofta antingen glöms bort eller hängs ut beror naturligtvis tilldels just på att de är kvinnor. Kvinnor har länge betraktats som underlägsna i förhållande till männen och drottningar blir därför närmast vanemässigt förbisedda, både av sin samtid och av eftervärlden. En drottning som på något sätt dominerar sin omgivning eller enbart framstår som färgstarkare än mannen blir å andra sidan lätt misstänkliggjord på förhand. Om regimen sedan faller är syndabocken given.

Bortsett från problematiken kring könens olika roller finns det ofta en etnisk aspekt med i spelet. Då Europas kungar själva styrde sina länder var deras äktenskap för det mesta symboler för fredsslut och ingångna fördrag. En kung som just avslutat ett krig kunde plötsligt gifta sig med en ung prinsessa från det land han nyss bekrigat. Det kunde rentav hända att en drottning fick uppleva hur hennes man bekrigade det land hon kom ifrån, trots att deras äktenskap alltjämt var i kraft. Det är inte svårt att föreställa sig den misstänksamhet och de sneda blickar en sådan drottning, ofta ung och oerfaren, fick utstå i sin nya omgivning. Därtill kom att släkten därhemma gärna betraktade flickan som en sorts permanent sändebud, vilket hade att föra sitt hemlands talan inför maken och hans ministrar. Furstinnan stod följaktligen inför valet vilket land hon främst skulle tjäna, det nya eller det gamla. Minsta misstag kunde tolkas som opålitlighet av båda parter.

Franska och ryska revolutionen utgör som sagt de tydligaste exemplen på hur just drottningen gjordes till syndabock i orostider Genom att beteckna statsöverhuvudets hustru som ”österrikiskan” respektive ”tyskan” markerade revolutionärerna särskilt att de var främlingar i landet och därmed opålitliga. (I tsaritsans fall var detta särskilt orättvist, eftersom hon inte var ”tyska” i bokstavlig mening utan hessiska. Hennes hemland hade en gång invaderats av Preussen, som nu utgjorde ledande makt inom det nya tyska kejsardömet. För övrigt hade Alexandra till stor del vuxit upp i England och om hon kände lojalitet mot något annat land än Ryssland var det mormodern, drottning Victorias, imperium). Det faktum att till och med Napoleon III:s spanska hustru betecknades som ”spanjorskan” av de upprörda parisarna vid sammanbrottet 1870, trots att Spanien inte deltog i fransktyska kriget, visar att kritiken ytterst bottnade i ren xenofobi.

De drottningar som klarat sig bäst, både i sin samtid och inför eftervärlden, är utan tvekan de som levt en längre tid i skymundan och fått tid att vänja sig vid politikens och omgivningens krav. Framgångsrika drottningar, som Elisabet I av England eller Katarina den stora av Ryssland, började som obetydliga statister på den politiska scenen och deras liv var ofta hotade. Så småningom nådde de dock maktens höjder och kunde börja använda sin intelligens och begåvning i sina rikens tjänst.

Ändå har drottningarna genom tiderna ofta spelat en stor roll i sina länders kulturliv och arbetat intensivt för de fattiga i samhället. Några exempel är Karl X:s och Karl XI:s drottningar i Sverige och Anna av Österrike i Frankrike. Ibland har de även spelat en medlande roll, som Gustav Vasas Katarina Stenbock. Som Harrysons ovan nämnda artikel visar har de i kritiska lägen kunnat vara lika tappra som någon Gustav Adolf eller Karl XII. Det är tid att, i jämställdhetens namn, göra drottningarna lika kända som kungarna.      

                   

                 

Tankar kring ett giftermål

För en vecka sedan var jag på Livrustkammaren då den nyutkomna boken ”politik och passion” presenterades. I denna bok diskuterar en grupp historiker ett antal kungliga svenska äktenskap genom tiderna. Man har som grundläggande ståndpunkt att sådana äktenskap i regel är avsedda att på olika sätt stärka eller spegla den rådande samhällsstrukturen. Dessa giftermål skall, hävdar man; skapa fred och allianser, säkra tronföljden och stärka dynastin, samt spegla samhällets normer.

Ett svenskt kungligt äktenskap som brukar beskrivas som ett klart brott mot alla dessa principer är självklart Erik XIV:s förening med Karin Månsdotter i juli 1568. Under själva bokpresentationen kom just detta exempel inte på tal men vid den efterföljande frågestunden undrade en i publiken hur författargruppen ställde sig till kung Eriks giftermål. En av skribenterna svarade att kungens handlingssätt varit ”lite dumt” och fortsatte med att, ungefär, säga: ”Han kunde väl ha plockat upp någon tråkig prinsessa från Tyskland, gjort henne till drottning och haft tomtebolycka med sin älskarinna och sina barn”.

Även om detta sades i skämtsam ton tyder formuleringen på en god portion förakt för kungen. Man får intrycket att han glömt sina plikter och av ren passion kastat sig i armarna på en simpel bondflicka. Det tycks inte finnas någon tanke på att andra skäl kan ha styrt Eriks handlande, trots att den enklaste läsning i ämnet klargör att kungen i flera år före sitt äktenskap sökt en hustru av kunglig börd. I rättvisans namn skall erkännas att jag i skrivande stund inte läst antologin som presenterades förra torsdagen men enbart professorns nedlåtande uttryckssätt vid tillfället gjorde mig beklämd.Under de senaste dagarna har jag studerat vad ett antal skribenter genom tiderna haft att säga om kung Eriks giftermål med Karin Månsdotter och i själva verket förvånats över den neutrala ton de flesta hållit.

Anders Fryxell är kritisk till giftermålet i första bandet av ”Berättelser ur svenska historien”, (1982 års upplaga). Hans inställning framgår genom små antydningar, som när Karin definieras med epitetet ”den forna pigan”. Författaren verkar representera, eller åtminstone tala för, den aristokrati som opponerade sig mot kungens handlingssätt på 1560-talet. Han påpekar å andra sidan att det var först sedan de utländska frierierna misslyckats som Erik tog det omvälvande steget.

Knut Carlqvist intar motsatt ståndpunkt i sin populärt skrivna ”Kung Erik av folket”, (1996). Han påpekar att det efter Sturemorden och kungens sinnessjukdom blivit ännu svårare än tidigare att hitta en furstlig gemål och att det, sedan Karin fått en son, fanns en arvinge till tronen. Carlqvist menar att Erik tappat tålamodet med allt intrigerande och alla dröjsmål och beslutat utnyttja sin suveräna rätt att gifta sig med vem han önskade.

De tre andra skribenter jag läst; Ingvar Andersson, Alf Henriksson, och Hermann Lindqvist, nämner i stort sett bara giftermålet utan att avge något omdöme. Andersson betecknar kungens beslut som ”uppseendeväckande”, vilket det otvivelaktigt var. I stort sett tycks eftervärlden ha accepterat konung Eriks handlande, åtminstone under det senaste seklet.

Att mot denna bakgrund yttra sig direkt nedlåtande om en händelse som inträffade för så länge sedan och dessutom i ett läge där behovet av en tronarvinge bevisligen var akut finner jag betänkligt. Det står naturligtvis var och en fritt att ha sin uppfattning om Erik XIV:s äktenskap, i synnerhet när omdömet kommer från en fackman. Personligen såg jag dock gärna en neutralare hållning. Det vore exempelvis möjligt att beteckna giftermålet som ”riskfyllt eller ”vågat”, vilket inte innebär något annat än att konstatera faktum. Gustav Vasas äldste son är varken den förste eller siste politiker som tagit risker och sådana brukar som bekant bedömas efter resultatet. Den glansfulle men ibland labile Erik XIV led tillräckligt medan han levde utan att behöva utstå hån nära 450 år efter sin död                     

 

                       

Solnedgång över Frankrike

Det berättas att Österrikes kejsare någon vecka efter skotten i Sarajevo 1914 skall ha sagt: ”Det är bara jag som inte dör”. Två århundraden tidigare måste liknande tankar ha föresvävat Ludvig XIV,

År 1711 hade Ludvig regerat i 50 år, om man räknade från hans reella makttillträde vid kardinal Mazarins död 1661. Lade man till de år kungen stått under sin mors och sin försteministers övervakning och förmynderskap blev det 68. Då Ludvig grep regeringstyglarna var kungamakten försvagad. Sedan Henrik IV:s död 1610 hade Frankrike i realiteten styrts av ministrar, av vilka två varit utlänningar. Antingen hade kungarna varit omyndiga eller för svaga att själva ta ledningen. Ministrarnas styre var ofta impopulärt och under sin barndom hade Ludvig sett upprörda folkmassor marschera mot palatset i protest mot hans mors och hennes gunstlings politik, Vid några tillfällen hade kungafamiljen rentav måst fly från Paris. När Ludvig grep makten 1661 hade han som huvudmål att stärka kungamaktens ställning inåt och sitt rikes stormaktsställning utåt. Inåt hade allt gått planenligt. I början av 1710-talet fanns i Frankrike ingen politisk fraktion som vågade trotsa Ludvig XIV. Det nya kungaresidenset Versallies var en tydlig symbol för solkonungens makt: ”Staten, det är jag”, kunde han med rätta säga, samtidigt som han bemödat sig att ha kompetenta medhjälpare omkring sig. Vad arvtagare till tronen beträffade, en viktig detalj i tryggandet av kungamakten, rådde det i början av 1700-talet ingen brist på sådana. Vid sekelskiftet 1700 var kungen sedan länge farfar och fyra prinsar stod redo att i tur och ordning gripa spiran. Drygt tio år senare tycktes plötsligt allt falla sönder.

De gamla ministrarna drottningen och kungens bror var sedan länge borta och nu krävde döden sina skördar bland Ludvigs ättlingar. I april 1711 dog den snart 50årige kronprinsen i smittkoppor och tio månader senare följde hans äldste son och sonhustru honom i graven. I mars 1712 dog hertigen av Bretagne, kungens äldste sonsonson. Ytterligare två år senare dog hertigen av Berry, den yngste sonsonen. På sommaren 1715 var bara den femårige Ludvig av Anjou kvar av kungens ättlingar inom äktenskapet. Men alltjämt var den gamle fursten, som fötts på 1630-talet vid liv.

Samtidigt hade den franska utrikespolitiken gått över styr. Efter den spanske kungen Karl II:s död hade en fransk prins utsetts till arvtagare i Madrid. Detta ledde till krig som orsakade stora förluster i döda och sårade, också bland adeln. Till råga på allt drabbades Frankrike av den fruktansvärda kölden 1708-09, samma köld som lamslog karolinerna i Ryssland. Vinstockarna förstördes och bläcket stelnade då man skrev brev. Några år senare var kungen så desperat av alla motgångar och olyckor att han i en proklamation manade folket att hålla ut och försäkrade att han önskade fred men att fienden ställde för stora krav. I ett brev till en av sina generaler  sade han sig hellre vilja dö i strid än se fienden inta ”min huvudstad”, om han nu menade Paris eller Versailles.  Slutligen fick man fred med både Habsburg och Storbritannien. Den franske prinsen Filip erkändes som spansk kung men han fick inte ärva den franska tronen. En del besittningar i Flandern förblev i fransk ägo men mycket gick förlorat. Dessutom tvingades den engelske tronpretendenten James Edvard, som växt upp i Versallies och varit så älskad av kungen, att lämna landet. Det var knappast möjligt att se allt detta som annat än nederlag. Utåt tog kungen alla katastrofer med behärskning: ”Vi måste underkasta oss”, hade han sagt vid sonens död 1711 och pekat mot himlen, Men det var tydligt att de ständiga bedrövelserna tog på krafterna: ”Jag kommer att lida mindre i nästa värld”, hoppades han sorgset.
Ludvig hade dock inte förlorat sin handlingskraft. På sommaren 1714 förkunnades, till de bördsmedvetnas förskräckelse, att kungens båda söner med markisinnan de Montespan upptagits i tronföljden. Under förutsättning att alla andra arvsberättigade avled skulle tronen gå till hertigen av Maine och därefter till hans bror Toulouse. Visserligen verkade detta vara en avlägsen möjlighet men de senaste årens dödsfall visade hur snabbt situationen kunde ändras. Med detta beslut hade Ludvig gjort vad han kunde för att stärka tronföljden och dynastin. Nu återstod endast att invänta slutet.     

På sensommaren 1715 kände kungen smärtor i ena låret och det konstaterades att kallbrand utbrutit. Läkarna vågade inte amputera benet och även om så skett hade Ludvig förmodligen inte levt länge. Vid denna tid led han av både gikt och njursten och de som såg honom förfärades över hur avmagrad han blivit. Den 17 augusti intog kungen sängen för gott, med hovläkaren Fagon ständigt vid sin sida. 
Den 25 augusti inföll den helige Ludvigs dag, en av de största helgdagarna i Frankrike. Denna dag fick kungen definitivt besked att inget mer stod att göra. Medan en kör musiker höll konsert nere i parken och utanför hans rum biktade han sig och tog nattvarden, varefter han började ta avsked av sitt hov och sin familj. Allt skedde offentligt, på samma sätt som kungen alltid hade levt. Hans svägerska tyckte att det var som om kungen förberedde sig för en vanlig resa. Han manade sin brorson, hertigen av Orleans som skulle förestå riket under efterträdarens omyndighet, att sköta kungadömet som om det varit hans eget och också att respektera Madame de Maintenon, som varit Ludvigs trogna följeslagerska i många år. Hon hade enbart givit honom goda råd, sade han och på alla sätt sökt frälsa hans själ. 
Också den lille kronprinsen kallades in. Pojken var fem år gammal. Kungen hade varit ett år yngre då hans egen far dog, sjuttiotvå år tidigare. Vilka faror och frestelser väntade gossen som nu stod vid hans säng? Den döende såg på prinsen och sade: ”Ni kommer att bli en stor kung. Tag inte efter min smak för krig. Försök leva i fred med era grannar”. Han lade också   sin efterträdare om hjärtat  att söka lindra folkets nöd: ”vilket jag olyckligtvis aldrig förmått göra”. Det var som om han besvor pojken att inte regera som han själv gjort, som om han redan anade den kommande revolutionen.

Prinsarna av blodet manades att hålla sams, säkert med tanke på de oroligheter kungen själv upplevt under Fronden Hovmän som beklagade det förestående dödsfallet fick en lugn tillrättavisning: ”Trodde ni jag var odödlig? Själv har jag aldrig trott det”. Avskedet från Madame de Maintenon var särskilt svårt.   Hon var tre år äldre än han och sannolikt hans morganatiska hustru sedan drottningens död 32 år tidigare. Ludvig var orolig; hur skulle det nu gå för henne, hon hade ju inte samlat på sig något att leva av. ”jag tänker endast på min Gud”, svarade den fromma gamla damen. Ludvig tröstade sig också med att de snart skulle ses igen, hon kunde inte ha långt kvar menade han. Av tradition borde en kunglig älskarinna lämna hovet då kungen låg för döden. Flera gånger reste Madame också sin väg men kallades ständigt tillbaka. Först efter tredje avskedet skildes de för alltid.

31 augusti förlorade kungen medvetandet men vaknade till då bönerna för döende lästes. ”Herre bistå mig”, viskade han. Klockan 8.15, 1 september 1715 avled Ludvig XIV lugnt och stilla, fyra dagar före sin 77-årsdag. En epok i fransk historia var tillända.                 

     

Förbjuden kärlek i Berchtesgaden

 

 

 

Vad tänker ni på då ni hör namnet Berchtesgaden? Den som kan sin nazihistoria vet att Adolf Hitler hade ”landställe” i den bayerska byn vid gränsen till Österrike och att en del av andra världskrigets drama utspelade sig där Chamberlain besökte Berchtesgaden under sina försök att hindra kriget och det var där Hitler fick veta att de allierade landstigit i Normandie. Några av nazisternas byggnader finns fortfarande kvar; ”Örnnästet” och Albert Speers hus står alltjämt som minnen över det förflutna.

Vad inte många vet är att Berchtesgaden även spelat en liten roll i en kärlekshistoria som på sin tid skakade det ryska tsarhovet. Några år före första världskriget bodde en bror till tsar Nikolaus II där med sin förbjudna kärlek.

 

Storfurst Michail Aleandrovitj var yngste son till tsar Alexander III och hans hustru Maria, född Dagmar av Danmark. Pojken var omtyckt av föräldrarna och var glad och öppen. Han vågade rentav skoja med sin grove och ibland ganska stränge far. Något fursteämne ansågs han dock inte vara. Ministern Witte berättar i sina memoarer, som Radzinskij citerar, att han i anslutning till tsar Alexanders död inför kejsarinnan uttryckt oro över att låta Nikolaus bestiga tronen, eftersom han tydligen ansåg denne för svag för uppgiften.   Tsaritsan svarade att Michail i så fall skulle bli tsar: ”Han har ännu mindre viljestyrka”. Andra i familjen drog sig inte för att ge ”Misja” vänliga men en smula nedlåtande öknamn.

Som de flesta rika playboys på den tiden älskade fursten snabba bilar. Han hade dock en otrevlig benägenhet att somna vid ratten, vilket kunde få vanskliga följder Det behöver knappast sägas att storfursten också var förtjust i brudar och inte heller är det förvånande att dessa kvinnor inte nödvändigtvis var av furstlig börd.

Under 1900-talets första hälft blev det allt vanligare att europeiska furstar gifte sig ”under sitt stånd”, trots att de ansågs bryta mot reglerna för kungligheter och riskerade att gå miste om sin upphöjda ställning. Som bekant förlorade tre svenska prinsar sina titlar och värdigheter på 1930-talet till följd av ”opassande” giftermål och 1936 tvingades Edvard VIII att abdikera från den brittiska tronen efter giftermålet med Mrs Simpson. Också Tsarernas Ryssand drabbades av sådana kriser åren före revolutionen. Flera storfurstar, bland dem tsarens farbror Pavel miste sina titlar och måste lämna landet. Det var inte bara det att deras tilltänkta hustrur var av låg börd; påfallande ofta var de dessutom frånskilda, vilket inte kunde accepteras i ett ortodoxt land. År 1906 kom turen till tsar Nikolaus’ yngre bror.

Michail hade redan 1901 blivit kär i en hovdam och planerat att fly med henne. Detta hugskott hade dock stoppats av änkekejsarinnan Maria. Fem år senare var sonens känslor tydligen djupare. Kvinnan han förälskat sig i denna gång hette som gift Natalija Wulfert. Hon var några år yngre än storfursten, dotter till en advokat och redan inne på sitt andra äktenskap, efter att ha skilt sig från sin förste man. Kapten Wulfert tjänstgjorde vid ett gardesregemente där storfurst Michail var överste. Natalia såg mycket bra ut. Det franska sändebudet i Petersburg talade senare om hennes ”aristokratiskt rena ansikte”. Hennes sätt att röra sig var behagfult, ögonen klara och sammetsmjuka. Tsarens bror bestämde sig; denna kvinna skulle bli hans hustru.

Tsaren vägrade, om än med tungt hjärta, att ge sitt samtycke. Men de båda älskande lämnade Ryssland och började resa runt i Europa. Vad den försmådde äkta mannen tänkte om detta har jag inte funnit någon uppgift om. Så småningom fick paret en son, Georgi. Ännu var de dock inte gifta.

På sommaren 1912 slog de sig ner i den bayerska alpbyn Berchtesgaden, vid gränsen till Österrike.[1] Här fick Michail nyheten att hans brorson, den ryske tronföljaren, blivit svårt sjuk. Om pojken dog skulle Michail bli tronföljare och inte ha någon möjlighet att gifta sig med den lågbördiga och frånskilda Natalija. Det gällde att handla raskt. Vare sig kejsarinnan Maria felbedömt sin sons karaktär, hans kärlek gjort honom mer energisk eller Natalija tog befälet i ett svårt läge, reste de genast till Wien och lät sig vigas i en ortodox kyrka. Så snart ceremonin var genomförd återvände de till Berchtesgaden och meddelade per telegram tsaren vad som hänt.

Nikolaus II blev chockerad. Hans omedelbara reaktion tyder på att brodern vid avresan från Ryssland uttryckligen lovat att inte gifta sig med Natalija, vilket han nu ändå gjort. När det dessutom visade sig att tronföljarens svåra sjukdom bidragit till giftermålet blev tsaren ”särskilt upprörd”. Säkert kände sig den prövade fadern sviken både på ett mänskligt och på ett dynastiskt plan. För att ändå visa god vilja gav han sin nya svägerska titeln ”grevinnan Brassova”, medan brorsonen blev greve.

Då första världskriget bröt ut återvände Michail till Ryssland, av allt att döma väl mottagen av brodern, som aldrig var långsint och satte sammanhållning i familjen före det mesta, med undantag för sin hustrus kontroversiella vänner. Tyvärr ledde brödernas försoning på sikt till katastrof På sommaren 1918 sköts Michail, som under några korta timmar efter broderns abdikation varit tsar, till döds i Perm. Hans hustru och son lyckades lämna Ryssland men drygt tio år senare dog ”greve Brassov i en bilolycka. Den vackra Natalija levde i små omständigheter i Paris till sin egen död 1952.                             

---

[1] Robert K Massie, vars bok om Nikolaus och Alexandra utgör huvudkällan för denna text, anger inte var storfursten bodde. Kanske var det i familjen Bechsteins villa på Obersalzberg eller i deras mindre hus längre upp på berget, där Hitler bodde under sina första år i Berchtesgaden.

 

 

 

 

 

 

                            

 

 

                           

---

[1] Robert K Massie, vars bok om Nikolaus och Alexandra utgör huvudkällan för denna text, anger inte var storfursten bodde. Kanske var det i familjen Bechsteins villa på Obersalzberg eller i deras mindre hus längre upp på berget, där Hitler bodde under sina första år i Berchtesgaden.