onsdag 4 september 2019

Kampen om Skottland del I - Kung Alexanders död




”En svart gestalt tornade upp sig framför honom:

-          Ers nåd.

Alexander genomfors av lättnad.

-          Ta mina tyglar, ropade han till Adam i blåsten. Jag måste sitta av. Winter kan inte bära mig uppför här.

-          Vänta, ers nåd, så rider jag ner bredvid er. Marken är fastare längre fram. Jag kan leda er.

-          Var försiktig. Jag är precis vid kanten, varnade kungen, som kände hur regnet sipprade in innanför huvan så att en isande rännil försvann nedför ryggraden.

Adam manövrerade sin häst mellan kungen och klipporna som reste sig invid stigen. En plötslig blixt lyste upp hans anletsdrag och avslöjade ett spänt uttryck när han lutade sig fram och tog tag i kungens tyglar, samtidigt som han lugnade sin egen häst med knäna.

-          Nå, sade Alexander och gjorde sig beredd. En sista ansträngning.

-          En sista ansträngning, ers nåd, upprepade Adam och knuffade till honom.

Det första Alexander förnam var ett ryck då hästen krängde till. Han gissade ögonblickligen att den blivit halt, vilket bekräftades av hans gälla skri. Hans eget skrik förvandlades till en flåsande grymtning när han föll framåt och fick sadelknappen av trä i magen.

Han försökte få tag om hästens hals för att hålla sig fast, då han på nytt drabbades av smärta den här gången i benet, som plötsligt träffades av någonting från sidan. Han insåg att det var Adams häst och att väpnaren hade släppt taget om hans tyglar. Sedan föll han och Winter ned i mörkret.”

Så skildrar Robyn Young den skotske kungen Alexander III:s död en stormig natt i mars år 1286 i upptakten till romanen Revolt(svensk översättning 2011). I romanen har den engelske kungen Edvard I sänt ut sin hemlige agent att mörda Alexander innan denne hunnit avla barn med sin nya franskfödda hustru och drottning. Det viktiga är att mordet ser ut som en olycka. Att kung Alexander verkligen dog den där stormiga marsnatten, på väg att besöka sin nya hustru står klart. Att det skulle röra sig om ett mord är mera osäkert. Historikern Marc Morris, som uppenbarligen läst på sitt ämne, nämner den skotske kungens död helt kort i sin biografi över Edvard I från 2008. Han beskriver det inträffade som en olyckshändelse.[1] Hur det än förhåller sig med kung Alexanders död, blev den upptakten till en tid av förvecklingar och krig vars mer akuta fas inte skulle upphöra förrän nära 30 år senare och vars efterdyningar tillspetsat lade sig först i och med Maria Stuarts död 1587 och Jakob VI:s trontillträde som engelsk kung år 1603. I våra dagar, när brexititfrågan skakar om Storbritanniens politiska system och får vissa skottar att plädera för självständighet från England väcks kanske, medvetet eller omedvetet minnet av den där stormiga natten för över 700 år sedan och allt lidande den i förlängningen orsakade Skottland. Vad var det då som egentligen hände och vilka följder fick det?



När kung Alexander trotsade ovädret 18 mars 1286, ansåg han sig säkert ha både privata och dynastiska skäl till det. Bortsett från hans eventuella längtan efter kvinnligt sällskap hade tronföljdsfrågan de senaste åren blivit akut. De båda söner han fått med sin engelskfödda drottning Margareta, syster till kung Edvard I, hade avlidit, den äldste för bara två år sedan. Dottern Magaret, som gifts bort med Norges konung Erik, hade också avlidit, efterlämnande dottern Margareta, kallad Maud. Hon var nu tre år och levde vid sin faders hov. Alexander hade nyligen förmått rikets stormän att erkänna hans dotterdotter som efterträdare om han avled utan manlig arvinge. Men tanken att se riket i händerna på en kvinna eller, om oturen var framme, ett barn, som inte ens var infödd skotska kan inte ha tilltalat vare sig kungen eller stormännen. Alexander hade därför 1285 gift om sig med den franska grevedottern Yolande av Dreux, släkt med franska kungahuset och också med Alexander själv genom hans mor.[2] Tydligen bodde hon för tillfället inte med kungen i mars 1286. Kanske Alexander ville hålla henne borta från pressande politiska diskussioner. När han red för att besöka henne störtade hästen av okänd anledning utför klippbranten. En tid trodde man att drottningen hunnit bli gravid och utsåg ett kommande förmyndarråd för den väntade arvingen. Exakt vad som hände är oklart. I Youngs roman dör barnet vid födelsen, ingalunda en ovanlig företeelse under medeltiden. Det är också möjligt att det rörde sig om en skengraviditet, inte heller ett okänt fenomen vid denna tid. Hur som helst var nu Alexanders ätt utslocknad och frågan om efterträdare måste lösas. En makt som hade starka intressen att bevaka därvidlag var Skottlands granne England, ännu långt ifrån en europeisk stormakt men ett betydligt större och framför allt resursstarkare rike. Åtminstone på ytan hade det under de senaste decennierna rått ett närmast vänskapligt förhållande mellan de båda länderna. När den endast tio år gamle Alexander år 1251 gifte sig med den jämnåriga Margareta av England, var det svärfar Henrik III som stod för bröllop och vigsel. Även om de storslagna festligheterna i York i någon mån varit avsedda att imponera på en obetydlig granne, hade sedan allt tyckts väl. Några år senare hade Englands dåvarande kronprins Edvard avlagt artighetsvisit hos sin svåger Och när Edvard själv kröntes till kung 1274 var Alexander med vid festbanketten, där han och ett antal skotska adelsmän red in i festsalen, släppte hästarna lösa och lät vilka som ville bland gästerna fånga dem. Den som tog en häst fick behålla den. Det stod emellertid klart att engelsmännen gärna såg sig som överherrar i grannriket. När Alexander senare kom för att avlägga den ed han som ägare av vissa engelska landområden var skyldig London tycks man där ha försökt utforma ceremonin så att det kunde tolkas som att Skottland var vasallrike till England, vilket Alexander III bestämt avstyrde. Trots detta tycktes de personliga relationerna mellan Englands och Skottlands kungahus vid mitten av 1280-talet lika varma som någonsin.    

Att Skottlands kung 1285 gifte om sig med en fransk adelsdam bör ha oroat engelska regeringen. Det innebar inte bara att Skottlands kungahus kunde räkna med nya arvingar utan också att Skottland vände sig från England mot dess stora rival på kontinenten.[3]  Det kan alltså ha funnits anledning för Edvard I att röja sin före detta svåger ur vägen innan denne hann befästa sin nya allians med en tronföljare. Dessutom skulle England, om Alexander efterträddes av sin norska dotterdotter, genom ett giftermål mellan henne och kung Edvards son vara i utmärkt läge att för alltid befästa sitt inflytande i Skottland och i praktiken göra det till en engelsk provins. Problemet med detta resonemang är att den engelske kungen i mars 1286 knappast var mer välförsedd med arvingar än sin skotske kollega.[4]  Hur som helst föll Alexander III:s häst utför en klippa 18 mars 1286.[5] Exakt hur det skedde blev aldrig utrett. Nu måste först och främst tronföljdsfrågan lösas.   

                   





[1] Huvudkälla för denna text är Marc Morris, A great and terrible king, Edward I and the forging of Britain(2008). För en beskrivning av Alexander III:s död, se s. 232-33. I övrigt hänvisas till de utförliga sidanvisningarna i bokens personregister: Alexander III, king of Scotland.  
[3] Det rådde visserligen inga stridigheter mellan England och Frankrike vid denna tid men de besittningar engelsmännen haft och ännu hade på andra sidan kanalen utgjorde ändå en potentiell motsättning, som några år senare mycket riktigt ledde till krig.
[4] Edvard I hade 1286 varit gift med Eleonora av Kastilien i drygt 30 år. Paret hade fått 15 barn men av de fyra sönerna var nu endast den knappt 2-årige Edward av Caernarfon i livet. En av kung Edvards äldre söner, Alfonso, hade dessutom avlidit vid hela 10 års ålder, strax efter sin yngste brors födelse. Det var alltså långt ifrån säkert att Edvard I själv vid sin död skulle ha någon självklar efterträdare.  
[5] Både svenska och engelska wikipedia uppger 19 mars 1286 som kungens dödsdag, medan Morris uppger 18 mars. Förmodligen utgår Morris från den kväll då Alexander III red från Edinburgh för att besöka sin drottning, medan man på nätet valt att utgå från den dag liket påträffades. För enkelhets skull följer texten Morris datering.

måndag 26 augusti 2019

Napoleons födelse


Det började dramatiskt, som man har rätt att vänta sig när det gäller en framtida härskare, om inte över världen så i alla fall över Europa. Dramatik hörde för övrigt närmast till vardagen på Korsika, denna ö där de olika klanerna ständigt låg i vendetta med varandra och där den vilda terrängen med sina berg och skogar utgjorde ett utmärkt tillhåll för stråtrövare. Därför hade den unga Letizia Ramolino omgivits av en eskort av bastanta manliga släktingar då hon en dag i juni 1764 trädde in i katedralen i Ajaccio för att äkta den några år äldre juris studerande Carlo Buonaparte.[1] Äktenskapet blev lyckligt, åtminstone ansåg Letizia det under sitt långa, växlingsrika liv.[2] Det dramatiska inslaget höll sig dock kvar och skulle som bekant på intet sätt upphöra när Carlo avlidit och Letizias näst äldste son blivit stor och tagit världen med storm. Förutom de mer ordinära stridigheterna mellan inhemska klaner rasade under 1760-talet kampen mellan korsikanska patrioter som drömde om självständighet och Genua, som önskade bevara republikens överhöghet över de genstörtiga öborna. Till detta kom att Frankrike på senare tid alltmer blandat sig i spelet genom att bistå genueserna med soldater. På våren 1768 tröttnade slutligen republiken på de besvärliga korsikanerna och sålde helt sonika ön till Frankrike. Detta väckte ingalunda patrioternas sympati. Under sin ledare, den beundrade Pasquale Paoli, fortsatte de sin frihetskamp. Carlo Buonaparte var en av Paolis närmaste män. Frihetsledaren imponerades av den unge mannens talekonst och hade dessutom behov av duktiga jurister i arbetet att utforma en korsikansk författning. Också Carlos vackra hustru väckte generalens beundran, även om hon senare på direkt fråga av sin berömde son lär ha förnekat att Paoli någonsin lagt ann på henne.[3] Vid tiden för Korsikas överlåtande till Frankrike hade makarna Buonaparte redan varit vid Paolis sida i fält en tid. Carlo hade till och med skickats som sändebud till Rom för partisanernas räkning och gjort gott intryck vid den heliga stolen. Dessvärre visade han samtidigt en benägenhet att göra av med pengar och måste därför låna till hemfärden av en landsman som stod påven nära.[4] Trots att Letizia sommaren 1769 hade en årsgammal son att ta hand om och dessutom åter var gravid, följde hon striderna mot fransmännen på så nära håll som möjligt. Efter några inledande framgångar måste kvinnorna, barnen och en del män fly till otillgängliga grottor, där de så småningom fick veta att fransmännen segrat men var beredda till förhandlingar. Carlo Buonaparte lämpade sig utmärkt att ingå i en sådan delegation, dels tack vare sina tidigare erfarenheter som diplomat, dels därför att han talade franska. Efter en kort tvekan accepterade han inte bara rollen som förhandlare utan valde också att stanna på Korsika, medan general Paoli reste till England. Efter en resa som inte var utan äventyr kom makarna Buonaparte slutligen hem till Ajaccio i juni 1769. Nu återstod bara för Letizia att hämta krafter inför den kommande förlossningen av ett nytt barn.

15 augusti 1769 firades Marie himmelsfärd. Den fromma fru Buonaparte befann sig i katedralen och åhörde med djup vördnad den vackra psalmsången, då hon plötsligt kände värkarna komma. Det var inget tvivel, barnet var på väg.[5] Letizia skyndade hem men hann inte upp i sitt rum i en av de övre våningarna i familjens residens. På en soffa i sin svärmors vardagsrum medkom hon med en pojke. Förlossningen lär ha varit ovanligt lätt. Modern födde utan vånda. Gossen fick namnet Nabulione - Napoleon.[6]                    



[1] Det tycks råda oenighet om exakt hur gammal Letizia var då hennes andre son föddes. Stirling säger 19 år så när som på några dagar, Lindqvist nära 20. 1764 var hon alltså 13-14 år gammal, för övrigt den vanliga giftasåldern för en europeisk prinsessa under medeltiden och tidigmodern tid.
[2] Paret fick 8 barn under perioden 1768-1784, plus två tidigare barn som dog i späd ålder. Även om det uppstod rykten kring både Napoleon och en av hans yngre bröder, anser Stirling tanken att Letizia skulle bedragit sin man som utesluten. Hennes djupa religiositet likaväl som hennes varma känslor för maken gjorde ett sådant handlingssätt främmande för henne. 
[3] Letizia skall rent ut ha sagt att Paoli ”var ur stånd att uträtta något i det avseendet”, vilket ”alla kvinnor visste”.
[4] Det är inte uteslutet att Carlo i detta sammanhang träffade en man som då hette Angelico Braschi och som 1755 utsetts till påvlig skattmästare och kanik vid Peterskyrkan. Knappt 30 år senare skulle Braschi som påve Pius VI tvingas kapitulera för den unge Napoleon Bonapartes armé https://sv.wikipedia.org/wiki/Pius_VI.
[5] En anmärkningsvärd omständighet är att firandet av den heliga jungfruns himmelsfärd i Frankrike, som ju Korsika nu tillhörde, fick sitt verkliga genombrott i samband med den väntade nedkomsten av den blivande Ludvig XIV. Marie himmelsfärd firades visserligen av tradition på Korsika men det är fascinerande att Napoleon föddes på en dag som indirekt förknippades med Frankrikes störste ledare före revolutionen. Slaget vid Waterloo utkämpades dessutom 18 juni 1815, nästan exakt 100 år efter solkungens död.  
[6] Denna text bygger främst på första kapitlet av Monica Stirlings bok Letizia, Napoleons moder(svensk översättning 1962) och första kapitlet av Herman Lindqvists biografi över Napoleon82004).

torsdag 8 augusti 2019

Den "dålige konungen" - Edvard II, Robin Hood och Gustav IV Adolf.


Vad innebär det att vara en dålig konung? Hur avgör man om en kung eller annan typ av statsman varit bra eller dålig för sitt land. Om en viss ledare enligt sunda förnuftet måste betraktas som dålig eller rentav ond, innebär det att personen ifråga inte kan ha agerat positivt vid vissa tillfällen? Häromdagen fick jag anledning att fundera över detta.

I sin bok Mannen från Barnsdale, historien om Robin Hood och hans legend(2006), diskuterar historikern Dick Harrison hur legenden om den tappre mannen från Sherwoodskogen utvecklats genom tiderna, från de första medeltidsballaderna, genom 1500-talets folkliga skådespel, till våra dagars filmer. Frågan om verkligheten bakom legenden diskuteras också. En detalj som sticker den ordinäre Robinälskaren i ögonen är att den tidigast kända balladen talar om ”kung Edvard”, inte Rikard Lejonhjärta eller prins John. Det finns också indicier på att den ”verklige” Robin Hood levde kring ett sekel senare än vad vi vanligen utgår ifrån, då England under lång tid oavbrutet regerades av en kung med namnet Edvard. I ovannämnda ballad berättas hur ”kung Edvard”, som beslutat söka upp den fredlöse för att få till stånd någon form av uppgörelse, imponeras så av hans ädelmod, trohet mot konungen och kunnighet i bågskytte att han benådar honom och bjuder honom tjänst vid hovet. Robin tjänar också kungen en tid men återvänder sedan till sitt fria liv i skogarna. Ett historiskt faktum är att en man vid namn Robin Hood haft tjänst som kammartjänare hos kung Edvard II under en stor del av år 1324. Året innan vistades kungen bevisligen i Nottingham vid flera tillfällen. Under ett tidigare skede av kungens regering omtalas i rättegångsprotokoll från Wakefield i Yorkshire en man vid namn Robert Hood som stått anklagad för en del mindre förbrytelser och vid ett tillfälle ålagts böter för vägran att göra krigstjänst. Det är tänkbart, om än inte odiskutabelt, att det rör sig om samme man. Ett problem med att placera verklighetens Robin Hood under Edvard II:s regering kan vara att denne kung av tradition inte förknippas med ädelmod eller eftertanke, tvärtom. Berättelserna om kungens ”lösaktiga”, homosexuella böjelser och förföljelser av sina fiender är otaliga, liksom hans beroende av tvivelaktiga gunstlingar. Slutligen avsattes han år 1326 och avled följande år, troligen mördad. ”Det är något här som inte stämmer”, konstaterar Dick Harrison och förklarar diskrepansen mellan balladens ädle ”kung Edvard” och verklighetens Edvard II med folkets föreställningar om ”den gode konungen” i kontrast mot de förtryckande fogdarna och adelsmännen i lokalsamhället. Även om den ”verklige” Robin Hood levt under en omoralisk kung, kan folkfantasin mycket väl ha försett balladens furste med de goda egenskaper man under medeltiden föreställde sig att konungen ägde. Vem ”kung Edvard” i verkligheten varit spelade säkert mindre roll för de som skrev, återgav eller lyssnade till berättelserna om sin mystiske hjälte från skogen.[1]    Harrisons uppläggning tycks utgå från att Edvard II med hänsyn till sitt skamfilade rykte inte kan tänkas ha visat barmhärtighet och ädelmod vid åtminstone något enstaka tillfälle, exempelvis i förhållande till Robin Hood. Enligt min åsikt är det tvärtom så att vad vi vet om kungens vanor och karaktär närmast talar för just ett sådant agerande som tillskrivs balladens gode konung.

Som ung hade prins Edvard berett sin fader många bekymmer.[2] Han omgav sig med ett gäng ungdomar under ledning av den lågadlige gascognaren Piers Gaveston. De visade en för kungen minst sagt irriterande tendens att hellre ägna sig åt torneringar och andra nöjen än de krig fadern var engagerad i. Vid ett tillfälle orsakade de skadegörelse på biskop Walter Langtons ägor, trots att denne var en av kungens närmaste förtrogna. Bland annat dödade de hans hjortar. När prinsen ställdes till svars för sitt tilltag, svarade han högdraget och arrogant och kom för en tid i onåd hos fadern. Vännen Gaveston förvisades men återkallades genast av den nye kungen som överöste honom med titlar och ömhetsbevis. Under sitt fortsatta liv visade kung Edvard II, förutom sin sannolika homosexualitet, böjelse för sysselsättningar som traditionellt inte förknippades med kunglig värdighet, som trädgårdsarbete och murning. Överhuvudtaget allt som hade med hantverk eller fysiskt arbete utomhus att göra roade honom i hög grad.  Då högadeln efter några år avrättat Gaveston sörjde kungen häftigt och de svåra repressalier som tio år senare drabbade ledarna för ett krossat uppror bör rimligen, åtminstone vad gäller earlen av Lancaster, ses som en försenad hämnd. Vi ser här ett dystert exempel på en furste som inte finner sig tillrätta i sin roll och därför för en i grunden destruktiv politik till sin egen och rikets olycka. Med tanke på Edvards egna eskapader i ungdomen, kärleken till friluftsliv och hans fortsatta beroende av en klick gunstlingar är det inte underligt om han kände en viss dragning till folk som Robin Hood och hans män. Kanske önskade han innerst inne att han själv vore fribrytare i skogarna snarare än innehavare av Englands tron. Skall Edvard II kallas en dålig konung, beklagansvärd eller rentav beundransvärd, med tanke på att han kanske skonade den man som genom seklernas lopp utvecklats till en av mänsklighetens eviga idoler?[3]

Det finns många liknande exempel i historien. Ett utgörs av de båda antagonisterna Sigismund och Karl IX i tur och ordning kung av Sverige. Med vår tids mått är det Sigismund som är ”den gode” medan Karl IX får spela rollen av tyrannisk bödel. Sigismund var fridsam, godhjärtad, i allmänhet beredd till kompromisser och i det stora hela en blyg och osäker man. Det är knappast troligt att han med sin bakgrund i det allmänt toleranta Polen planerade att med våld återinföra den katolska tron i Sverige, även om han själv definitivt var katolik. Farbrodern Karl var hänsynslös i sin politik och har många människors blod på sina händer. Hans under stundom okontrollerbara raseriutbrott är omvittnade. Men vilka hade följderna blivit om Sigismund segrat i inbördeskriget på 1590-talet? Med största sannolikhet hade adelns makt stärkts ytterligare, med kungen under långa perioder boende i Polen. Redan under Johan III:s tid hade tendenser i denna riktning kunnat skönjas – adeln behövde inte längre göra rusttjänst, antalet ärftliga förläningar ökades, adelns rättsliga immunitet hade, åtminstone på papperet, stärkts. De adelsmän som på 1590-talet stred för Sigismund var ofta minst lika angelägna att behålla sina privilegier som att kämpa för ”den laglige kungen”. Den adelsman som var kungen mest hängiven, finländaren Claes Fleming, var minst lika grym mot bönderna i sitt fögderi som hertig Karl mot sina adliga motståndare, vilket ledde till ”Klubbekrigets” utbrott 1597 och det grymma krossandet av revolten följande år. Hur blodig Karl IX än må ha varit ledde hans seger trots allt till att statens maktmonopol garanterades i Sverige. Han var också en duktig och målmedveten administratör. Var han en ”dålig konung” eller rätt man för sin tid?[4]

En monark som fått nästan lika dåligt anseende i Sverige som Edvard II i England är Gustav IV Adolf, som avsattes 1809. Att han var osmidig i politiken och i synnerhet när hans principer var med i spelet står klart. Men kan han därför helt kort avfärdas som ”dålig konung”? Hans principfasthet ledde ju ändå till att man kunde lita på hans ord, ja var ja och nej var nej som Skriften lärde. Att han vägrade förhandla med Napoleon blev ödesdigert för honom själv och också för riket på kort sikt, men i vår tid är det å andra sidan på modet att kritisera krigsårens samlingsregering för eftergivenhet mot Hitler.[5]

Vad avgör om en ledare bör definieras som bra eller dålig – framgångar/motgångar, värderingar, konjunkturer?           

                          



[1] Dick Harrison, Mannen från Barnsdale, historien om Robin Hood och hans legend(2006), ljudbok.
[2] Edvard var son till Edvard I och blev den förste engelske prinsen av Wales 1301. Fadern dog 1307.
[3] För studium av Edvard II och hans motsägelsefulla karaktär kan hänvisas till Alison Weir, Isabella she – wolf of France, queen of England(2005), särskilt sid. 37-39.
[4] Jag har här främst använt mig av Herman Lindqvists inläsning av sin egen bok När Finland var Sverige.
[5] Se Mats Wikmans biografi över Gustav IV Adolf.

onsdag 31 juli 2019

Den romantiska drottningen


I skänkrummet på ett litet värdshus i kurfurstendömet Brandenburgs huvudstad Berlin satt en vårafton år 1620 en grupp män samlade kring ett bord. De förde sig och var klädda som officerare. Ett påfallande inslag var deras ungdom, ingen över 35 år. De hade sånär gott miste om husrum för natten. I dessa oroliga tider, när inbördeskrig nyligen utbrutit borta i Böhmen, visste man aldrig vilka slags människor som strök omkring. En omtänksam värdshusvärd släppte inte in vem som helst i sitt logi: De kunde ju vara legoknektar. Sällskapet hade emellertid släppts in sedan de visat sig vara svenskar och inte på krigsfot, åtminstone inte här och nu. Det hade ärende till staden och stod under ledning av pfalzgreve Johan Kasimir, svåger till svenske kungen Gustav Adolf. En av gästerna, kanske i 25-årsåldern, hade vackert ljust hår, klara blåa ögon och rödlätt ansikte. Man kunde ana tecken till en begynnande fetma. Han verkade glad och skämtsam som de andra, nästan lite upprymd som om han var ute på ett spännande äventyr. Trots att han enligt passet hette Gustav Karlson, var överste och alltså inte främst i rang i sällskapet, var det på något underligt sätt som om han intog en särställning bland sina kamrater. Man kunde inte säga hur det märktes. Kanske det var något obestämt i deras sätt att se på honom, eller kanske någon varit oförsiktig nog att buga sig då han talat. I själva verket var den unge mannen Sveriges konung, Gustav Adolf, kommen till Berlin att fria till kurfurst Georg Wilhelms syster Maria Eleonora.[1]

Våren 1620 hade Gustav Adolf varit kung i nära tio år. Han hade redan upplevt en allvarlig förälskelse i en adelsficka hemma i Sverige och, till prästerskapets fasa, skaffat oäkta barn med en holländsk borgarkvinna. Kort sagt, det var hög tid att få honom passande gift med någon furstinna innan han trasslade till sitt liv ännu mera. Dessutom gällde det som vanligt att skaffa landet en tronarvinge.[2] Valet föll småningom på kurfurstens av Brandenburg dotter, prinsessan Maria Eleonora. Det låg bra till geografiskt i förhållande till Danmark. Problemet var att flickan halvt om halvt var bortlovad till Gustav Adolfs kusinbarn och(åtminstone på papperet), rival om den svenska tronen, Vladislav Vasa. Även om det kanske roade Gustav Adolf att ”bräda” sin polske frände och även om det ur taktisk synpunkt var lämpligt att på detta sätt försvaga Polens strategiska ställning, är det förstårligt om brandenburgarna tvekade att sända sin prinsessa till Sverige. Svenskarna må så smått ha börjat få vind i seglen vid den här tiden men Polen var ännu så länge kulturellt och politiskt en betydligt mer högtstående nation än det ensliga, kalla riket uppe i norden. Kunde man förövrigt lita på denna uppkomlingsdynasti, som sedan stamfadern Gustav Vasas dagar tycktes ha fått upproret i blodet och vars medlemmar ägnade all energi åt att avsätta varandra. Hur länge skulle Gustav Adolf sitta på sin tron?[3] Dessutom var Preussen vasall under Polen varför man inte utan vidare kunde avvisa ett polskt frieri, alldra minst till förmån för dess konungs värste fiende. Gustav Adolf däremot var alltmer hågad att våga sig på saken och hade nu alltså begivit sig till Berlin att möta sin presumtiva gemål, dock försiktigtvis inkognito. Brudens mor, som under tiden blivit änka, var å andra sidan vidtalad och alltmer intresserad av sin svärson in spe. Sedan sällskapet installerat sig på värdshuset lät de meddela kurfurstinnan om sin ankomst. Under de närmaste dagarna träffade kungen, alltjämt i skepnad av överste Karlson, Maria Eleonora flera gånger. Hon blev omedelbart betagen: Hon hade bara ögon för kungen, konstaterade en medlem i delegationen efter en middag som hållits för gästerna. En gång lär hon ha pussat honom i sin egen kammare. Men allt var inte avgjort. Sällskapet fortsatte genom Tyskland för att besiktiga andra tänkbara drottningkandidater. Enligt maximen att resor är till för att göra spännande, lite ovanliga och kanske skamliga saker; sådant man inte gör hemma, passade kungen vid ett tillfälle på att tjuvtitta på en katolsk gudstjänst.[4]  Det var nog bara för att studera fiendens avguderi, skrev en följeslagare ursäktande. Brandenburg var dock inte glömt. Inom kort återvände man till Berlin, där såväl brud som svärmor fortfarande var entusiastiska för giftermålet. Problemet var att kurfurst Georg Vilhelm, Gustav Adolfs blivande svåger, inte var det: Han var inte ens i Berlin när svenskarna kom tillbaka. Trots detta ansågs paret som förlovat. Gustav Adolf reste hem för att förbereda festligheterna. Då dök kurfursten upp och försökte stoppa projektet. Änkekurfurstinnan förde därför sin dotter till ett avlägset slott, där hon fick invänta det rätta ögonblicket att resa till Sverige. När problematiken inte visade tecken på att lösas drog sig modern inte för att stjäla vad hon ansåg vara Maria Eleonoras berättigade hemgift ur furstendömets skattkammare.[5] Så småningom kom prinsessan i alla fall iväg, eskorterad både av sin mor och av en stor svensk delegation under Axel Oxenstiernas ledning. I november 1620 stod bröllopet i Stockholm.[6]

Under sådana dramatiskt romantiska omständigheter började det äktenskap som mer än något annat i Sveriges kungliga historia skulle komma att förknippas med häftig, nästan sjuklig pasion från drottningens sida. Maria Eleonora skulle sörja sin döde make så häftigt att det väckte omgivningens ovilja. På hösten 1640, nästan exakt tjugo år efter ankomsten till Sverige, skulle hon lämna landet under lika romantiskt dramatiska omständigheter som hon kommit.[7] Trots att denna drottning kanske mer än de flesta andra förtjänar medkänsla och sympati har man in i vår tid närmast sett henne som förryckt. Är svenskarna rädda för starka känslor?                        



[1] Den återgivna scenen är fiktiv men det lär stämma att sällskapet hade svårt att finna logi.
[2] Den utomäktenskaplige sonen, Gustav Gustavson, 1616-1653, adlades sedermera Wasaborg. 
[3] Av de svenska vasakungarna var Kristina den enda som hade en far som ärvt tronen genom ”naturlig avgång”.
[4] Ungefär som kommunistledare i Kreml lär ha tittat på Hollywoodfilmer under kalla kriget. Man kan kanske gissa att Gustav Adolf personligen inte hade något emot katolicismen(något hans dotter kände till)?   
[5] Med tanke på att syftet med giftermålet från svensk sida var att få goda relationer med Brandenburg, var tillvägagångssättet kanske inte det bästa.  
[6] Denna text bygger på Herman Lindqvist. När Sverige blev stormakt, kapitel 5.

tisdag 23 juli 2019

"Vår av hjärtat älskade hustru", Edvard I och Eleonora av Kastilien




                                                Leeds Castle, Kent

Kungliga äktenskap förknippas sällan med kärlek. För bara något sekel sedan var regeln att kungligheter gifte sig av dynastiska skäl, för att forma värdefulla allianser eller bekräfta ett fredsfördrag mellan två länder. Äktenskap var tillkomna för att producera tronarvingar, inte för att parterna älskade varandra. Så hade det varit åtminstone sedan medeltiden, troligen sedan antiken. När man talar om kärlek i samband med kungliga äktenskap är det nästan alltid med en negativ underton. Det ses som något farligt, lite skrämmande, närmast sjukligt . Ännu Sven Stolpe talar om drottning Maria Eleonoras ”förvirrade uppträdande” efter kung Gustav Adolfs död 1632 och anför som exempel att hon låtit förvara kungens hjärta i sitt rum, trots att hjärtat efter en avliden kunglighet ofta begravdes för sig.[1] Drottning Victorias ”hysteriska sorg” efter prins Alberts död är också välkänd och Erik XIV:s giftermål med Karin Månsdotter anses än idag av vissa historiker som ett ologiskt steg: Kungen hade otvivelaktigt varit ur balans en tid före vigseln. Med undantag för just kung Erik är det påfallande ofta drottningar förknippas med och klandras för lidelsefull, närmast sjuklig kärlek. Det finns naturligtvis kungar som älskat sina hustrur, men eftervärlden associerar i regel inte dessa kungar med personlig kärlek. Om ämnet alls berörs ses det som något positivt, ett tecken på att dessa män trots allt varit i stånd att älska.[2] En suverän som definitivt älskade sin första gemål och visade det inte minst vid hennes död var den engelske medeltidskungen Edvard I, regent under senare delen av 1200-talet. Edvard var gift med den kastilianska prinsessan Eleonora.[3]

Eleonora var halvsyster till kung Alfons – Alfonso X av Kastilien. Han var en mycket lärd men också ärelysten furste som i början av 1250-talet kastade sina blickar över Pyrenéerna på Gascogne, som då var en engelsk besittning under stark press av Frankrike.[4] Den engelske kungens äldste son hade nyligen utnämns till hertig av Gascogne. Alfons försökte lägga området under sig genom att understödja lokala rebeller men då projektet visade sig svårgenomförbart satsade han istället på att gifta bort sin unga syster med hertigdömets nominelle herre, prins Edvard.[5] Förutom kravet att hans blivande svåger skulle erhålla stora landområden i förläning av sin far kung Henrik, fordrade Alfons att Edvard skulle resa till Kastilien för ett möte samt att själv få dubba honom till riddare. Så blev också beslutat och i september 1254, efter några veckors vistelse i Gascogne, avreste prinsen med stort följe mot Burgos, dit man kom fram i mitten av oktober. Detaljerna om vad som hände är knapphändiga men 1 november dubbades Edvard planenligt till riddare, mötte sin maka och gifte sig med henne, Han var 15 år, hon knappt 13. För oss kan det verka chockerande att kvinnor eller snarare flickor giftes bort så unga, men detta var fullt normallt i kungliga familjer ungefär fram till franska revolutionen. Det fanns kloka röster som varnade för att flickor kunde ta skada av tidiga graviditeter men i stort sett betraktades en kvinna som könsmogen i och med att hon fått sin första mens. En kvinna som inte fått barn senast vid 30-års ålder sågs å andra sidan som misslyckad. Edvards far, kung Henrik III, verkar ha hört till de mer omtänksamma, för när den knappt 13 åriga prinsessan ett halvår efter bröllopet fick missfall och nedkom med en dödfödd dotter, beordrades Edvard att resa till sina förläningar på Irland medan förberedelser gjordes för Eleonoras mottagande i London. Morris tolkar detta som ett försök från Henriks sida att skydda svärdottern från alltför nära kontakter med sin man. Den egensinnige Edvard trotsade ändå sin far och reste efter hustrun till London. Om det berodde på passionerad förälskelse eller något annat skäl får lämnas därhän. De närmaste åren blev besvärliga för kungafamiljen, med inbördeskrig, pöbelupplopp och periodvis fångenskap både för kungen och Edvard. Kanske var det därför som Eleonora fick vara ifred i nästan 10 år efter missfallet. Åtminstone blev hon inte gravid under den tiden. Men från mitten av 1260-talet tog det fart på allvar. Under en period på omkring 20 år föddes ytterligare 14 barn i äktenskapet, i genomsnitt ett vartannat eller vart tredje år men ibland med bara ett år emellan. En gång fick de tvillingar, av vilka den ena dog. Flickorna var livskraftigare än pojkarna: av 11 döttrar uppnådde 5 vuxen ålder medan bara en av pojkarna, yngste sonen Edvard, blev vuxen.[6] Det sägs att kungaparet skall ha åsidosatt sina barn till förmån för sin egen varma relation, men enligt Morris stämmer inte detta. Edvard och Eleonora var inte mer distanserade från sina barn än vad kungliga föräldrar i regel varit nästan in i vår tid. Kung Edvard gav  sonen Alfonso, som levde tills han var tio år och räknades som tronarvinge, leksaker då han var liten och hade redan börjat ge honom en mans kläder och utrustning, svärd, hästar osv, då han avled. Pojken hann också agera som faderns ställföreträdare vid en ceremoni i Westminster Abbey i London. Drottningen frågade regelbundet efter barnens hälsa. Att föräldrarna å andra sidan inte visade större sorg utåt när så många av deras barn avled, vilket Edvards egen far däremot kunde göra i motsvarande läge, kan just ha berott på att de vant sig vid dödens härjningar i familjen.[7] Att Edvard och Eleonora var mycket fästa vid varandra står klart. I stort sett varje gång kungen gav sig ut på resa följde hon med. Så snart de kunde drog de sig tillbaka till någon av sina många egendomar där de levde ett fridfullt ”semesterliv” tillsammans. Drottningen satsade mycket på anläggandet av trädgårdar och införskaffade exotiska frukter från hemlandet, som apelsiner, till sina privata egendomar. Hon hade minst två spanska trädgårdsmästare i sin tjänst. Leds Castle i Kent var kungaparets särskilda favoritställe. Det där med kungaparets många egendomar utgör för övrigt ett eget kapitel i deras liv tillsammans. Eleonora ansågs nämligen vara expert på att lägga sig till med andras egendomar. En liten vers om kungaparets girighet som bevarats åt eftervärlden lyder i min egen svenska översättning ungefär:

           Vår konung allt vårt guld vill ha

            Vår drottning våra gårdar ta.[8]


En inkomstkälla som många i engelska högadeln begagnade sig av och som drottningen ansågs särskilt skicklig på var att köpa upp fordringar från judiska köpmän som själva kommit i trångmål på grund av kronans många restriktioner mot dem och sedan indriva skulderna för egen räkning.[9]  Hon ansågs inte heller ha fullgjort den för en drottning klassiska uppgiften att agera stötdämpare åt undersåtarna och mana sin man till mildhet, snarare tvärtom. Eleonora blev alltså inte särskilt populär i sitt nya hemland men åtnjöt i gengäld sin makes oreserverade kärlek, vilket inte varit alla drottningar förunnat.

På hösten 1290, då hon var nära 50 år blev drottningen sjuk. Man förde henne mot Lincoln för att hon där skulle vara nära relikerna av ett helgon som tydligen ansågs ha särskild kraft. Men under färden blev hon allt sämre och 28 november 1290 avled drottning Eleonora hemma hos en lokal adelsman. Edvard blev förkrossad. I ett brev skrev han om Eleonora ”som vi av hjärtat älskade i livet och ej kan upphöra att älska i döden”. En ståtlig begravning iscensattes. Sedan hennes inälvor och hjärta tagits ur kroppen och begravts för sig fördes drottningen i en magnifik procession mot London, dit man nådde den 17 december. På de platser där följet hade stannat under sin färd restes magnifika monument med ett kors överst. Det blev sammanlagt tolv monument i marmor och sten. Tre av korsen finns fortfarande kvar och bevarar, enligt Morris, alltjämnt något av sin storslagenhet trots att de är illa åtgångna. [10] Det var inte heller nog för kungen att resa ett gravmonument åt sin hustru i Westminster Abbey. Också i katedralen i Lincoln och klostret Blackfriars i London, där inälvor och hjärta gravsatts, restes minnesmärken.[11] Allt detta gjorde mycket för att förgylla Eleonoras i samtiden som vi sett ganska skamfilade rykte. Man kan undra vad exempelvis Axel Oxenstierna hade tyckt om en sådan sorg av en konung för sin drottning.[12]         

                                     



[1] Sven Stolpe, Jeanne d’Arc, den heliga Birgitta och drottning Kristina Tre historiska kvinnoöden, föfattarinläsning(1987).  
[2] Två exempel är hertig Karls(Karl IX), varma relation till första hustrun, Maria av Pfalz och Karl XI:s tydligt visade sorg vid hans drottning Ulrika Eleonoras död 1693.
[3] Huvudkälla till följande text är Marc Morris’ biografi över Edvard Ifrån 2008, A great and terrible king, Edward I and the Forging of Britain, främst kapitel 1, 6, 7 och 8. Översättningarna till svenska är mina egna.   
[4] Gascogne var det sista av de besittningar engelsmännen haft i Frankrike sedan Vilhelm Erövrarens dagar.
[5] Engelska tronföljare hade då ingen fastställd titel. Edvards och Eleonoras son blev den förste engelske ”prinsen av Wales”.
[6] Edvard II, född i april 1284, efterträdde fadern 1307 men avsattes 1326 och dog under mystiska omständigheter året efteråt. 
[7] Det kan vara värt att notera att de många döda barnen inte fick Edvard att misstänka att äktenskapet med Eleonora var ”fördömt av Gud”, så som skedde drygt 200 år senare då en annan engelsk kung inte lyckats få livskraftiga söner med en aragonisk prinsessa. Angående uppfattningen att kungaparet älskat varandra mer än barnen, se https://sv.wikipedia.org/wiki/Eleonora_av_Kastilien_(1241–1290)
[8] ”The king would like to get our gold/The queen our manors faiir to hold. Ändå betecknar författaren Robyn Young i sin roman Revolt(svensk översättning 2011), Eleonora som sin makes "förnuft och eftertanke. Hans barmhärtighet och visdom". Om hon anser sig ha faktisk grund för den beskrivningen eller bara önskat knyta ann till den klassiska föreställningen om hur en drottning bör uppträda får lämnas därhän. Eleonora av Kastilien spelar för övrigt en obetydlig roll i Youngs romansvit, som handlar om skottarnas kamp för självständighet kring sekelskiftet 1300. Huvudperson i berättelsen är skottarnas kung Robert I, Robert Bruce.  
[9] Förmodligen hyste Eleonora som ”god” kristen kastilianska en särskild ovilja för såväl judar som muslimer.

[10] Charing Cross i London erinrar fortfarande om Eleonoras död och Edvards djupa sorg.
[11] Endast graven i Westminster finns kvar idag.
[12] Edvard I gifte några år senare om sig med den 17-åriga prinsessan Margareta av Frankrike, faster till hans egen blivande svärdotter Isabella. Trots den stora åldersskillnaden, Edvard var nu över 50 år, tycks äktenskapet ha blivit förhållandevis lyckligt. Paret fick tre barn.

lördag 13 juli 2019

Johan III:s kröning, vad tänkte gästerna?


Alla var där, det var det order på. Kung Johan hade befallt adeln att infinna sig till kröningen klädda som det anstod deras stånd och rang. Behövdes det kunde de skaffa tyg till nya kläder i Stockholm, det skulle snart komma en sändning från Tyskland. Och guldkedjor om halsen! Hade man inga egna fick man låna i släkten. Det gällde ju att vara ”kungen till behag och riket till ära”.[1] Det finns i och för sig ingenting som tyder på att adeln skulle ha infunnit sig motvilligt till Johan III:s och hans drottning Katarinas kröning i Uppsala 10 juli 1569. Tvärtom! För första gången under vasariden närvarade adeln vid kröningen av en monark som skulle vara deras kung, inte en påstridig snåljåp, som fadern eller en tyrannisk mördare, som brodern. Det var ju de och inga andra som gjort honom till kung genom att sluta sig till hans uppror. De nya vindarna märktes genast. Antalet grev- och friherreskap ökades och adelns privilegier stärktes. Nu behövde de inte göra rusttjänst längre för att förtjäna sitt adelskap och deras förläningar blev ärftliga. Och nu fick man en riktig drottning, en prinsessa av ädlaste ursprung, inte en simpel bondflicka som den där galningen Erik kommit dragandes med den där dagen för nästan precis ett år sedan.[2] Det var ingen ände på alla förbättringar som nu hade skett i Sverige.

Historiker har anmärkningsvärt lite att säga om Johan III:s och drottning Katarinas kröning. Inte ens Lars Ericson berör ämnet närmare i sin biografi över kungen från 2004. Man inregistrerar på sin höjd att den ägt rum och kanske sägs också något om kungens instruktioner till adeln och att dess privilegier stärktes. Herman Lindqvist avfärdar ceremonin som ”en blek kopia av Eriks glansfulla fest sju år tidigare”.[3] Det tycks alltså inte ha hänt något anmärkningsvärt i samband med kröningen: Ritualen genomfördes planenligt, festerna hölls som de skulle och glädjen stod säkert högt i tak. Ändå måste gästerna, åtminstone några, ha grubblat över framtiden. Den nye kungen hade vunnit sin tron genom uppror och sådant sätter sina spår. Hur berättigat ett uppror än kan synas, har man förgripit sig på den naturliga ordningen och den som vunnit makten med en revolt löper alltid risk att förlora den på samma sätt. Som den döende Henrik IV säger till sin efterträdare då han i Shakespeares pjäs ser tillbaka på sitt liv:

-          Gud vet, min son, på vilken smygväg, vilka krumma stigar jag denna krona vann. Själv vet jag bäst hur tryckande hon satt på denna hjässa, liksom ett äretecken gripet med våld. Och många var de som klandrade mig för att ha vunnit henne med deras hjälp. [4]             



Den levnadskloke Pehr Brahe, nära de 50 och alltså för tiden ganska gammal, bör ha funderat i liknande banor under kröningen 1569. Hans egen far hade mist huvudet vid blodbadet i Stockholm i samband med kung Kristians kröning 1520 och som systerson till gamle kung Gustav var han själv van vid en stark och dominant furstemakt som det gällde att böja sig för. Bara ett år tidigare hade han personligen fört fram Karin Månsdotter till altaret vid vigselakten med kung Erik. Nu hade Johan plötsligt blivit kung genom uppror. Hur länge månde hans välde bestå?    De yngre adelsmännen och kung Johan själv tänkte säkert inte i sådana banor under kröningen. För Johan var det självklart att han segrat. Hans halvbror hade varit en galen tyrann, som hotat att sända hustrun till den lika tyranniske ryske tsaren och som dessutom själv gift sig med en simpel bondflicka. Sådant kunde naturligtvis varken gudomlig eller världslig rätt tolerera. Brodern utgjorde visserligen ett potentiellt hot i sin fångenskap men det fick man reda ut senare. Detta var Johans och hans hustrus egen festdag. Säkert drömde kungen om det nya kyrkoprogram han så smått börjat planera. Den svenska kyrkan skulle rustas upp och mässan återfå något av den värdighet som förlorats under reformationen.[5]  

En intressant fråga är vad drottningen, Katarina Jagellonica, tänkte och kände under ceremonin i Uppsala. Att hon gladdes på sina egna och sin makes vägnar kan vi förutsätta, men erfor hon samtidigt ett styng av oro och dåligt samvete? Det sägs att Katarina sökte hjälpa den avsatte Eriks familj i fångenskapen. Hon skall ha haft kontakt med Karin Månsdotter och så gott hon kunde strävat att lindra den ”oskyldiga flickans” lott. Hon har också hindrat eller avrått sin man att låta mörda brorsonen, Eriks son prins Gustav.[6] Det är naturligtvis möjligt att detta gjordes av ren barmhärtighet men kan det också ha funnits andra, djupare liggande orsaker? Hur man än såg på den avsatta bondflickan, var hon nu en del av kungafamiljen. Enligt kanonisk rätt var hon och Katarina systrar, eftersom de var gifta med två bröder. Dessutom var de gifta med två vasasöner, vilket inte alltid var så lätt med tanke på herrarnas minst sagt koleriska temperament. Sådant skapar solidaritet. Därtill kom att både Erik och Karin var smorda kungligheter. Att avsätta dem innebar ett brott mot Guds lagar och mot den oskrivna princip som säger att konungen är okränkbar. Om en kung kunde avsättas, vad fanns det då för garantier att inte också Katarinas egen familj en dag fick lida samma öde? Katarina hade sett nog av familjen Vasa för att veta att de inte var särskilt samvetsömma och kanske skulle också Gud utkräva straff för vad man gjort mot den laglige konungen. Såg drottningen under kröningen för sin inre syn redan sonens kommande avsättning och exil. Var det i själva verket därför hon senare verkade för sonens kandidatur som polsk kung? Idel spekulationer men inte utan sitt värde.          







[1] Py Sörman, Spelet kring drottningen(1943), s. 162.
[2] Karin Månsdotter kröntes till drottning i Storkyrkan i Stockholm 5 juli 1568.
[3] Herman Lindqvist, Historien om Sverige, del II, ”Gustav Vasa och hans söner och döttrar”, (1993), s. 362-63.
[4] Henrik av Lancaster, kallad Bollinbroke, hade år 1399 avsatt sin kusin och företrädare Rikard II och själv bestigit Englands tron. Henrik var den förste kungen i dynastin Lancaster, ”Röda rosen”. Han avled 1413. Shakespeares pjäs om kungen trycktes i slutet av 1590-talet, alltså kort efter Johan III:s död. Man kan bara beklaga att ingen svensk dramatiker varit i stånd att skildra vasatiden med samma mästerskap, även om Strindberg gjorde en ansats kring sekelskiftet 1900. Ovanstående citat är hämtat ur 1986 års svenska radiodramatisering av pjäsen, ingående i serien ”Rosornas krig”, Med Per Myrberg i rollen som Henrik IV. Se https://sv.wikipedia.org/wiki/Henrik_IV_(pjäs)     
[5] Det mest kända resultatet av detta blev den så kallade ”Röda boken”, som dock drogs in omedelbart efter Johans död.
[6] Se exempelvis Sörman, s. 171-72.

måndag 8 juli 2019

Korståget som slog fel.


Häromdagen ställde jag följande fråga på min hemsida https://www.facebook.com/bosonshistoria/”Vad tänker ni på när ni hör ordet ”Medeltiden”? Jag fick inte många svar men de som kom in hade i regel en mörk underton. Det talades om pest, sjukdomar död. En kommentar var lite gladare och talade om samhällsförändringar, men också här relaterades till pesten. Den ljusaste kommentaren nämnde förändringar i skriftspråket och tidens vackra handskrifter. En person nämnde den heliga Birgitta, till nyligen Sveriges enda riktiga helgon.

Medeltiden förknippas alltså i stort sett med mörker och elände och, vilket är intressant, med 1300-taket. Ändå omfattar ”medeltiden” en betydligt längre period. Om man följer den allmäneuropeiska betydelsen sträcker sig epoken över ett helt årtusende, från Västroms fall 476 till renässansen. Frågan när denna senare epok börjar är å andra sidan också omdebatterad: Petrarca ansåg i slutet av 1300-talet att han levde under en antik renässans. I Sverige betecknar ”Medeltiden” som regel tiden från svearnas kristnande under 10-1100-talet till upplösandet av Kalmarunionen och Gustav Vasas makttillträde.[1]  För svenskar i allmänhet är det ändå de två sista århundradena, de mörkaste med digerdöd och unionsstrider, som fått symbolisera hela epoken. Denna period kallas ibland för Senmedeltiden, medan de tidigare benämns Tidig medeltid och Högmedeltiden. Bland fackmän är ”Riddartiden” ett annat vedertaget namn för epoken och säger man det blir associationerna säkert mer romantiska, om inte mindre blodiga. Man tänker på riddare, ädla jungfrur, sankt Jöran och kung Arthur. Vi övergår sakta i sagans värld. Ett ord som gärna dyker upp när vi talar om äldre medeltid är korståg eller korstågstiden. Korstågen upphörde just kring sekelskiftet 1300 och utgör därför ett ganska passande riktmärke när man vill fastställa senmedeltidens början.[2] Eftersom svenskar i regel är anglonormandiskt skolade förknippar de förmodligen korstågen med Rikard Lejonhjärta, Englands ridderlige furste från slutet av 1100-talet. Råkar man vara frankofon, vilket inte är så vanligt i Sverige, är det kanske Ludvig IX(den helige), man i första hand tänker på.[3] Trots att ingen av dem uppnådde det stora målet, att återta Jerusalem från ”de otrogna” muslimerna, blev både Rikard och Ludvig legendariska genom sina resor till heliga landet. Att fara på korståg var under perioden 1100-1300 det finaste en europeisk adelsman eller kung kunde göra, måttet på en sann riddare. En mindre känd kunglig korsfarare är Edvard, sonson till kung Rikards bror prins John, Johan utan land. Trots att han idag, som kung Edvard I, snarare förknippas med de första allvarliga försöken att skapa ett enat Storbritannien än med kamp för kristendomens seger är Edvards resa till Palestina en intressant berättelse.   

När Edvard mot slutet av 1260-talet beredde sig att resa till vad vi idag kallar Mellanöstern var han kronprins, son till den 60 år gamle kung Henrik III och själv nära trettio.[4]  Tiderna var turbulenta både hemma i England och i orienten. De senaste tio åren hade inbördeskrig rasat mer eller mindre konstant i England, där adelsoppositionen varit mycket nära att lyckas begränsa kungamakten. En tid hade både kung Henrik och sonen Edvard suttit i husarrest men Edvard lyckades fly, befria fadern och besegra rebellernas ledare. Ännu rasade småstrider men kampen var i praktiken över. Skönt att komma ifrån ett tag, tyckte förmodligen prinsen. I heliga landet skockades ovädersmolnen. Nyligen hade den egyptiska sultandynastin störtats av sina egna slavsoldater, mameluckerna, som därefter själva tagit makten. Deras ledare Baybars gick omedelbart till offensiv i avsikt att beröva de kristna ”frankerna” deras sista besittningar på islamisk mark. Larmrop hördes från de kvarvarande kristna garnisonerna: Väst måste sända förstärkningar! Nu beredde sig prins Edvard att i kung Rikards efterföljd dra ut i kampen mot de otrogna. Även kung Ludvig av Frankrike rustade sig emellertid att fara på korståg och som han en gång förut utfört detta ädla värv, samt för tillfället hade mer i kassakistan än sina fränder på andra sidan kanalen, föll det sig naturligt att han stod i spetsen för företaget. Han gav också ett ansenligt lån till systersonen Edvard i anslutning till korståget.[5] Ändå höll penningbristen på att stjälpa hela projektet innan det ens börjat. Parlamentet var inte överdrivet förtjust i tanken att bevilja skatter till storslagna planer som sedan inte förverkligades, något man fått uppleva flera gånger under Henrik III:s långa regering. Kungen själv var inte heller särskilt entusiastisk för sonens korstågsdrömmar. Han satsade hellre på sin fina nya kyrka i London, Westminster Abbey. Dessutom var inbördeskriget ännu inte helt avslutat och många mindes de senaste årens strider med bitterhet. Efter många om och men beviljades emellertid de pengar som behövdes, åtminstone till en del och på sensommaren 1270 kunde prins Edvard äntligen sätta segel mot Frankrike. Med sig hade han kring 220 riddare. Det låter inte särskilt manstarkt men siffran inberäknar bara prinsens närmaste män, männen ur de förnämsta släkterna, de som stod Edvard närmast. Varje högadelsman hade med sig ett eget litet följe av vasaller och tjänare. Man tror att uppåt 1000 personer deltog i expeditionen.[6]   Med i följet fanns också kronprinsens hustru, Eleonora av Kastilien, som ogärna lämnade sin man ensam och vars närvaro kom att spela en viss roll. [7]

När man i september 1270 kom fram till den stad vid franska medelhavskusten där man gjort upp att möta franske kungen, visade det sig att Ludvig redan gett sig av men inte till Akko, som ligger i dagens Israel, utan till Tunisien i Nordafrika. Kungens yngre bror Karl hade övertalat honom att hjälpa till att bevaka sina personliga intressen där. Vad skulle engelsmännen göra? De följde efter, för att vid sin ankomst till Tunis i november finna att kung Ludvig avlidit drygt två månader tidigare, 25 augusti.[8]  Hans bror Karl, som var kung av Sicilien, hade gjort upp avtal med den lokale härskaren och var på väg hem när Edvards styrka anlände. Man beslöt att följas åt till Sicilien, men där blev det storm och flera av de franska skeppen förstördes. Fransmännen återvände nu hem med sin döde kung medan Edvard, som lyckats bevara sin eskader i stort sett oskadd, beslöt att fortsätta till ”Outremer”, som korsriddarna kallade sina besittningar i heliga landet.[9] Kanske kände Englands tronarvinge en stark triumf i sitt bröst då hans flotta åter satte segel. Frankrike var slaget ur brädet, mer av sjukdom och stormar en av strider. Nu skulle han Edvard, en ättling av den store Lejonhjärta, som de kristnas nye härförare åter ta upp kampen och kanske bli den som återförde det heliga Jerusalem i kristna händer.

I Akko var stämningen dyster vid den engelska flottstyrkans ankomst på våren 1271. Sultan Baybars hade fortsatt sin skoningslösa offensiv och tycktes omöjlig att stoppa. Det verkade vara en tidsfråga innan också Akko skulle falla och de kristnas heliga rike vara förlorat. Engelsmännens ankomst ingav visserligen en känsla av hopp men det var bara alltför tydligt att den lilla styrkan på sin höjd kunde störa sultanens operationer, inte vända krigslyckan på allvar. Man sökte därför allierade och fann sådana i de iranska mongolerna, som var gamla fiender till mameluckerna och dessutom hade personlig revansch att utkräva på Baybars sedan denne besegrat dem i strid tio år tidigare. Mongolerna gick till offensiv i Syrien på vintern 1271, varpå de kristna följde upp med motsvarande offensiv i Israel och belägrade ett fort mellan Akko och Jerusalem. Man lyckades dock inte dra väsentlig fördel av sitt tillfälliga överläge, vilket fick sultanen att ironiskt konstatera att det knappast var troligt att frankerna skulle kunna inta Jerusalem, när de inte ens kunde erövra en mindre fästning. Inte heller mongolernas offensiv hade gett önskat resultat. Överhuvudtaget talade flera faktorer på båda sidor för att ett fördrag borde slutas mellan kristna och muslimer. Ingen vann längre på detta krig i dödläge, medan däremot alla tjänade på det ömsesidiga handelsutbyte som kunde fortsätta att blomstra om status quo upprätthölls. I april 1272 slöts också ett stilleståndsavtal på tio år mellan kristna och muslimer i heliga landet. En av få som var missnöjd var den engelske tronföljaren, som i förhållandet till muslimerna var mera ideolog än pragmatiker och säkert undrade till vad gagn han rest hit när trosbröderna nu valde att sluta fred inom ett år efter hans ankomst. Han vägrade kategoriskt att underskriva något fredsfördrag.[10] Några månader senare, sommaren 1272, inträffade emellertid en händelse som tycks ha fått prinsen att längta hem eller åtminstone bort från denna gudsförgätna kuststad som verkade bestå av pacifister. Detaljerna är dunkla men någon tog sig uppenbarligen in till prinsen i hans rum i Akko och stack honom med en dolk, kanske förgiftad, i bröstet. Uppdragsgivare skall ha varit sultanen, som förmodligen nu betraktade prins Edvard som det enda verkliga kristna hotet mot hans välde. Enligt en version av händelsen skall prinsens hustru desperat ha börjat suga ut det förgiftade blodet ur såret. Andra säger att hon gråtande fördes ut ur rummet, övertygad om att maken var förlorad.[11]  Några dagar verkade Edvard sväva mellan liv och död. Han skrev testamente men återhämtade sig sakta och överlevde, främst genom att läkarna skar ut köttstycken ur de skadade delarna av hans kropp. Alltfler av prinsens följeslagare insåg att korstågsdrömmen var över och återvände hem. I november 1272 följde han själv exemplet och lämnade Akko. Det var inte enbart av leda vid svaga riddare. Bud hade kommit från England: Henrik III var döende. Tronföljaren måste hem och se om sitt hus. Heliga landet var glömt. En ny karriär väntade den blivande Edvard I.[12]              

                                       



[2] Korstågstidens slut anges i regel till år 1291 då Akko, den sista mer betydande kristna besittningen i mellanöstern, erövrades av sultan Kalill av Egypten. 
[3] De båda kungarna levde nästan ett århundrade efter varandra. Egendomligt nog blev Rikard inte helgonförklarad, vilket däremot är fallet med Ludvig. Kanske Rikards engelska familj, brodern Johan och dennes son Henrik, inte var tillräckligt ivriga att genomföra ett sådant projekt.
[4] Edvards son, Edvard II, blev senare den förste engelske tronföljare som fick titeln Prins av Wales. Såvitt jag kunnat finna fanns under 1200-talet ingen särskild titel avsedd för tronarvingen. Däremot tycks vissa titlar, exempelvis earl av Cornwall, ha öronmärkts för kungliga personer.   
[5] Ludvig IX:s tidigare korståg 1248 hade dock inte slagit väl ut. Kungen hade i själva verket blivit krigsfånge och måst friköpas mot lösen. Ludvigs drottning var moster till prins Edvard.
[6] Det låter kanske också i underkant, med tanke på att syftet sades vara att bekämpa en offensivt inriktad armé. Men planen förutsatte som sagt att franske kungen skulle ta ledningen av företaget. Dessutom fanns ju de soldater som redan var stationerade i Mellanöstern att tillgå. Det var snarare en undsättningskår än en verklig armé som drog ut under Edvards ledning.   
[7] Det var inte så ovanligt att hustrur till högt uppsatta korsfarare åtföljde sina män. Så hade drottning Margareta av Frankrike gjort då kung Ludvig dragit ut 20 år tidigare.
[8] Fortfarande en helig dag inom katolska kyrkan. Kung Ludvig IX helgonförklarades 1297.
[9] ”Landet på andra sidan havet”.
[10] I romanen Brödraskapet(svensk översättning 2007), låter författaren Robyn Young tvärtom Edvard vara en av dem som initierar fredsfördraget, dock mer i tanke att få fria händer för sina expansionsplaner på brittiska öarna än för att sluta fred med ”de otrogna”.  
[11] Oavsett om historien med den desperat blodsugande kronprinsessan är sann eller inte, visar den på det för kungligheter ovanligt intima förhållandet mellan Edvard I och Eleonora av Kastilien.
[12] Edvard I regerade England 1272-1307. Denna text bygger på tredje kapitlet av Marc Morris bok A great and terrible king, Edward I and the Forging of Britain(2008).