söndag 8 december 2019

Då Maria Stuart kunde ha blivit Englands drottning.


När en drottning ligger i barnsäng är uppståndelsen stor. Om allt går väl står glädjen högt i tak, särskilt om det blir en son. Är det en flicka skiftar reaktionerna. Har familjen redan en son är det både praktiskt och trevligt med en prinsessa. Skulle det röra sig om första barnet spelar könet i regel ingen större roll, bättre tider kommer. Har familjen enbart döttrar höjer hovfolket på ögonbrynen: Blir det någonsin en son? Kanske någon släkting börjar hoppas på att ärva tronen för egen del.[1] Ingen prinsessas födelse torde ha väckt sådan förstämning som Maria Stuarts på slottet Linlithgow i Skottland 8 december 1542. Inte nog med att barnet var en flicka; de pojkar kungaparet tidigare fått var döda och kungen, Jakob V, låg just nu döende på ett slott i närheten, nedbruten av sorg och motgångar. Dessutom var den skotska armén i stort sett knäckt, eller åtminstone högst opålitlig efter det senaste nederlaget mot engelsmännen.[2] Av allt att döma skulle alltså Skottland inom kort ”styras” av ett spädbarn som dessutom var flicka. Det gick som man fruktat. När kungen fick besked om sin dotters födelse drog han en djup suck: ”Kronan kom med en flicka, den kommer att försvinna med en flicka”, mumlade han och vände sig mot väggen. Några dagar senare var han död.[3]

Skottland befann sig nu i samma läge som man gjort vid kung Alexander III:s död nära 300 år tidigare. Då hade kungens dotterdotter, prinsessan Margareta av Norge, varit närmaste arvinge till tronen. Den engelske kungen Edvard I lyckades något senare driva igenom ett avtal om giftermål mellan prinsessan och hans egen son och tronarvinge Edward av Caernarfon. Olyckligtvis, för Edvard, hade prinsessan avlidit några år senare och den tid av förvecklingar och krig inletts som slutade med huset Stuarts uppstigande till makten år 1371. Nu drömde en sentida ättling till Edvard Longshanks om att äntligen fullfölja sin förfaders plan att förena de båda rikena, om nödvändigt med våld. Så snart Henrik VIII fått veta att Jakob V avlidit och efterträtts av sin sex dagar gamla dotter, tog han kontakt med representanter för den skotska adeln för att få till stånd ett avtal om giftermål mellan Maria Stuart och den engelske tronföljaren Edvard, prins av Wales. I detta sammanhang kom de högättade skottar som nyligen blivit engelska krigsfångar väl till pass: Förhandlarna fanns så att säga redan på plats. Det var lätt att, mot klingande mynt och löfte att få återvända hem, övertala dem att verka för ett giftermål Skottland-England. I juli 1543 slöts ett fördrag i Greenwich som bekräftade den framtida föreningen.[4] Maria Stuarts mor vägrade dock att sända sin dotter till London, om av religiösa skäl eller fruktan för den vid detta laget smått legendariske ”hustrumördaren” Henrik VIII får lämnas därhän. Kanske handlade hon av vanlig moderlig omtänksamhet.[5] Till detta kom en naturlig tvekan från skotsk sida inför tanken att i praktiken göra sitt rike till en engelsk provins. Några månader senare, i början av 1544, föddes dessutom en prins, en Dauphine, i Frankrike. Flera skotska röster höjdes för att den lilla drottningen borde giftas bort med den franske tronföljaren istället för den engelske. Kung Henrik reagerade omedelbart. En engelsk här sändes in i Skottland, med order att bränna de viktigaste städerna och att döda alla invånare på de platser där man mötte motstånd. Soldaterna lydde order och det kungliga residenset Holyrood utsattes för beskjutning. Förödelsen blev stor men den oskyldiga Maria hade förts i säkerhet och var utom räckhåll för engelsmännen.[6] I slutänden blev det Frankrike som tog hem spelet. På sommaren 1548 fördes den sexåriga drottningen över havet för att växa upp vid hovet i Paris och i sinom tid gifta sig med dess tronföljare Frans.[7]

Vi vet hur det slutade. Efter sin franske makes död återvände Maria Stuart till Skottland 1561, knappt 19 år gammal. Efter några års kamp med den upproriska adeln och den strängt protestantiska kyrkan tvingades hon fly till England, där hon slutligen avrättades av sin släkting Elisabet. Låt oss för ett ögonblick vara kontrafaktiska. Vad hade hänt om Maria Stuart skickats till England som planerat? Hennes tilltänkte make Edvard(senare Edvard VI), avled knappt 16 år gammal 1553 och efterträddes i tur och ordning av sina båda systrar, katoliken Maria och protestanten Elisabet. Om Maria Stuart växt upp vid engelska hovet och kanske till och med hunnit vigas vid Edvard VI skulle en presumtiv tronarvinge ha funnits till hands vid den unge kungens död. Visserligen är det knappast troligt att rådet utan vidare utsett en minderårig skotsk prinsessa till ensam engelsk regent men om Maria Tudor, som i verkligheten också skedde, tagit makten efter de förvecklingar som följde på Edvards död, kunde läget ha blivit ett annat. Maria Tudor var inbiten katolik och hyste av djupt personliga skäl motvilja mot halvsystern Elisabet. Maria Stuart hade också katolskt påbrå och kom med tiden att framstå som en kunglig symbol för katolicismen. Edvard VI och hans ministrar var protestanter och skulle säkert ha sökt uppfostra Maria Stuart i samma lära. Men vid tiden för Marias Tudors maktövertagande var hennes namne ännu ung och borde vara möjlig att ”omskola”. Dessutom var hon till hälften en Tudor och född av katolska föräldrar i ett bortom allt tvivel lagligt äktenskap.[8] Här hade således funnits en möjlighet att gå förbi Elisabet med en kvinna av odiskutabelt kunglig börd, av katolsk tro och uppväxt i England, naturligtvis under förutsättning att Maria Tudor själv inte lyckats nedkomma med en arvinge.  Hade Maria Stuart, vars olycksöde fängslat och alltjämt fängslar så många, i tidens fullbordan blivit Englands drottning i istället för den av historien så högt aktade Elisabet om Henrik VIII:s planer gått i lås. Hur hade Europa i så fall utvecklats?               

                                       



[1] Alla dessa scenarior utgår självfallet från en tid då statschefen styrde riket och kvinnlig tronföljd amsågs mindre lämpligt.
[3] Kungahuset Stuart hade grundats på 1300-talet genom giftermålet mellan kung Robert 1:s dotter och adelsmannen Sir Walter Stewart.
[4] Ingen av de sekundärkällor jag haft tillgång till går i detalj in på fördragets innehåll. Zweig menar i sin biografi över drottningen från 1935 att avtalet stipulerar att Maria Stuart ”genast” skall skickas till England, samt(vilket måste ha väckt betänklighet i Skottland), att riket, om flickan avlider, ändå skall övergå till England.. Fraser berör överhuvudtaget inte fördragets innehåll, nämner bara var och när det slutits.
[5] Då Maria av Guise några år tidigare själv varit på tal som gemål till Englands kung skall hon, då engelsmännen prisade hennes storväxthet, ha svarat att även om hon var lång var hennes hals liten. Maria gifte sig istället med den skotske kungen.
[6] Detta härjningståg går i historien under beteckningen ”det hårdhänta frieriet.
[7] Den rent historiska delen av denna text bygger på första kapitlet av Stefan Zweigs biograf över Maria Stuart från 1935(svensk översättning i nyutgåva 1990 ) och Antonia Frasers bok henrik VIII:s sex hustrur(svensk översättning 1995), främst s. 386 och 399.
[8] Maria Stuarts farmor var äldre syster till Henrik VIII.  

söndag 1 december 2019

Kung Johan II - Vem var han och hur dog han?


Vem Johan III var vet kanske inte alla svenskar. Däremot vet de förmodligen att vi haft en kung med det ordningsnumret. Om inte annat kan de lätt hitta honom i regentlängden. Den svensk som läst sin politiska historia från vasatiden och framåt har hört eller sett namnen på våra regenter under de senaste 500 åren i något sammanhang. Hur mycket de sedan vet om respektive kung är en annan sak. Om Johan III alltså är lätt åtkomlig för den intresserade, hur är det då med Johan II? Har det överhuvudtaget funnits en svensk kung med detta ordningsnummer. Vår regentlängd bygger än idag på Johannes Magnus uppställning i hans bok Alla Göta – och Sveakonungars historia från 1500-talet. Johan III:s båda bröder, Erik och Karl, använde boken som underlag då de fastställde sina egna platser i regentlängden, trots att det varken funnits 13 kungar med namnet Erik eller 8 kung Karl före dem. Broder Johan lyckades dock pricka rätt bland regenterna: Han var verkligen den tredje svenske kung som bar namnet Johan. Vem var då hans närmaste föregångare med detta namn?[1]

Johan II är identisk med ”kung Hans”, en relativt bortglömd men inte helt okänd kung i vår historia. Den som studerat Kalmarunionen närmare har förmodligen stött på namnet. Kung Hans var pappa till den i Sverige så avskydde Kristian II, Kristian Tyrann. Han föddes 1455 och dog 1513.[2]  Johans egen far, Kristian I, var den förste i släkten Oldenburg att bestiga Danmarks tron, vilket han uppnådde genom att gifta sig med den förre kungen Kristoffers av Bayern änka.[3] Den nya dynastin sökte upprätthålla Kalmarunionen som drottning Margareta med tålamod och krig skapat i slutet av förra århundradet, men vars stabilitet naggats ordentligt i kanten genom efterträdarens äventyrliga politik och inte minst Engelbrekts uppror i början av 1400-talet. För Kristian I slutade det med nederlaget vid Brunkeberg 1471. Men sonen Hans var fast besluten att återuppta hans verk. Han måste dock först bli godkänd som kung även i Danmark och Norge, vilket inte kunde ske utan eftergifter till rådsadeln. Samtidigt strävade kungen i tidens anda att stärka furstens makt på bekostnad av adelns: en minst sagt svår balansgång. Dock visade ”kung Johan” förmåga att bedriva politiskt spel, inte minst i förhållande till Sverige. Efter att ha underblåst och utnyttjat de motsättningar som fanns mellan riksföreståndaren Sten Sture d. ä och svenska riksrådet belägrade han Stockholm och lyckades genom förhandlingar bli vald till svensk kung i oktober 1497. Vid den efterföljande kröningen i november slogs såväl svenskar som danskar till riddare och representanter för båda sidor tilldelades förläningar. I anslutning till förhandlingarna om maktfördelningen mellan kung och råd utsågs också kungens son Kristian till svensk tronföljare, vilket bekräftades formellt något år senare, på våren 1499.[4]

Olaus Petri, som ju efter sina erfarenheter från 1520 inte hade något skäl att prisa danskarna, sade senare om kung Hans att han varit ”en from och redlig man” och att hans regering präglats av lugn och ordning. Om något negativt kunde anföras fick det skrivas på fogdarna, av vilka några varit ”arghe”(grymma eller hårda), och ”gjort mycket övervåld”. Detta med ”from och redlig” är som bekant en smakfråga. Kanske var det Olofs hantverksbakgrund som fick honom att uppskatta kung Hans, som i sin strävan att begränsa adelns makt helt följdriktigt gynnade borgarna.  Han skall också ha varit trofast mot sina vänner och effektiv i sitt arbete som regent. Adeln fick dock känna på en annan sida av kungens karaktär. Den danske rikshovmästaren Laxman, som 1501 överfölls och kastades i vattnet i Köpenhamn av kung Hans män, skulle förmodligen inte ha instämt i Olaus Petris positiva omdöme. Inte heller den norske adelsman som mördades på ett skepp i Oslo, sedan han kommit för att söka förlikning med kungens parti. Också inom den svenska adeln uppkom med tiden motstånd mot kung Hans. Trohetseden till kungen uppsades och initiativet övergick än en gång till Sten Sture d.ä.[5]  Kampen om herraväldet var dock ännu inte över och vid midsommartid 1505, sedan Sten Sture avlidit, infann sig kungen med stora truppstyrkor i Kalmar i ett försök att få till stånd en uppgörelse.[6] När de svenska representanterna inte infann sig till mötet dömdes deras ledare i sin frånvaro som förrädare till döden, varpå ett antal borgare avrättades i deras ställe.[7] Under de närmaste åren fördes kriget mellan unionskonung och svenska riksföreståndare ömsom med vapen, ömsom förhandlingar, utan att något väsentligt genombrott skedde. Under tiden avled kung Hans i februari 1513. Det vilar något mystiskt över detta dödsfall. Såväl nätartiklar som professor Lars Olof Larsson konstaterar helt kort att kungen avlidit medan Åke Ohlmarks ger en saftig skildring av hur han mördats av representanter för dansk högadel som ogillat hans borgarvänliga politik. I spetsen för de sammansvurna skall ha stått ingen mindre än kungens egen son Kristian, otålig att bestiga sin faders tron. Den hatade tyrannen skulle således ha lagt fadermord till sitt i svenska ögon redan digra syndaregister. Enligt denna berättelse skall kung Hans först ha kvävts med en säck av sonen, varpå de övriga i tur och ordning gått fram och huggit honom i huvudet med pikar. Ohlmarks skriver att kungens kranium uppvisar spår av flera hugg. Men varför nämns inte detta mord av andra historiker?[8] Hur kung Hans än mötte döden fördes hans kropp inte till domkyrkan i Roskilde som skett med föräldrarna och senare danska kungar utan till franciskanernas kyrka i Odense. Senare flyttades den till domkyrkan i samma stad. Där vilar nu kvarlevorna av kung Johan II av Sverige.                          



[1] För ordningens skull kan noteras att ”Johan I” är identisk med Johan Sverkerson, son till kung Sverker den yngre. Denne Johan regerade Sverige, eller åtminstone delar av dagens Sverige, i början av 1200-taket och var den siste kungen av Sverkersätten https://sv.wikipedia.org/wiki/Johan_Sverkersson. 
[2] Att kung Hans är identisk med Johan II förstod jag plötsligt då jag första gången läste Lars Ericsons biografi över Johan III från 2004.  Där citeras en rapport från Johans barndom, som visar att tekniken att låta de två bröderna Erik(blivande Erik XIV), och Johan dela rum skapat vissa komplikationer. Erik var fyra år äldre än lillebror Johan som vid tillfället var 2-3 år. Rapportören meddelade att ”hertig Erik” ibland blev störd i sin sömn av ”hertig Hans”. Jag minns än hur det omedelbart slog mig att Kristian tyranns far måste vara ”Johan II”. 
[3] Hur länge släkten Oldenburg suttit på danska tronen kan diskuteras. Huvudgrenen utslocknade i och med Fredrik VII:s död 1863. Men även det nuvarande kungahuset Glücksburg utgör en gren av Oldenburg och härstammar från en yngre son, eller noga räknat sonson, till Kristian I. Som så ofta är frågan vilken dynasti en viss kunglighet tillhör sist och slutligen upp till den enskilde betraktaren att avgöra. Om man utgår från att huset Oldenburg utslocknade 1863, innehade de tronen i 415 år, vilket är svårslaget.   
[4] Detta användes som ett bärande argument av kung Kristians anhängare 20 år senare, vid de förhandlingar som ledde till hans kröning och det efterföljande Stockholms blodbad.
[5] En av de borgar som höll ut längst var Stockholm, som försvarades av kungens hustru Kristina av Sachsen https://sv.wikipedia.org/wiki/Kristina_av_Sachsen.
[6] Att det blev just Kalmar berodde på att slottet ännu hölls av kung Hans män.
[7] Kung Hans borgarvänliga inställning hade uppenbarligen sina begränsningar.
[8] Ohlmarks uppgifter återfinns i Konungen är död, en tusenårskrönika om svenska monarkers slut(1983), s. 67. I övrigt bygger texten på Lars-Olof Larsson, Kalmarunionens tid –från drottning Margareta till Kristian II(1997), s. 375 ff och på https://sv.wikipedia.org/wiki/Hans_(kung).    

söndag 17 november 2019

riksbyggarens syster


Familjen Vasa hör till de mera kända släkterna i svensk historia. Av de sju medlemmar av dynastin som suttit på Sveriges tron är åtminstone tre så kända att de flesta än idag kan säga ungefär när de levde och vad de gjorde, dvs. vad de associeras med.[1] Men vasarna är naturligtvis mer än sina kungar. En gestalt i släkten som få känner till är Margareta. Det är i sig inte underligt. Hennes politiska roll var närmast obefintlig, men kanske är hon värd att lyftas fram just av det skälet, som ett exempel på många kvinnors öde i historien. Dessutom blev hon på sätt och vis stammoder för en ny svensk adelsdynasti som i fortsättningen skulle stå nära tronen och höra till den absoluta högadeln.

Att Margareta är så pass okänd kan bero på att hon levde alldeles i början av släktens storhetstid. Hon var syster till dynastigrundaren Gustav Vasa och hann bara uppleva de första turbulenta åren av broderns regering.[2]  Redan i slutet av 1400-talet tillhörde vasarna de förnämaste släkterna i Sverige. Fadern var riksråd och genom modern kom familjen att efter sekelskiftet 1500 höra till de maktägande Sturarnas innersta krets.[3] Både Margareta och Gustav vistades vid sturehovet. Det är möjligt att systern hade större intellektuell begåvning än sin mera praktiskt lagde bror eftersom hon tydligen läste mer än han och senare i livet diskuterade litteratur med biskop Brask. År 1516 gifte sig Margareta, eller giftes bort, med Joakim Brahe, en ung adelsman som ingick i riksföreståndarens följe. Trots att bägge var i tonåren och deras äktenskap blev kort hann de få fyra barn av vilka två uppnådde vuxen ålder. Parets huvudsäte var gården Tärna nordväst om Nyköping, som Joakims släkt fått genom hans farmors första äktenskap.  

Strax efter Margaretas och Joakims giftermål inleddes den serie händelser som ledde fram till Stockholms blodbad och i förlängningen till vasarnas uppstigande på tronen. Joakim ingick, enligt vad Gustav Trolle senare påstod, i den grupp män som intog och plundrade hans borg och bar hand på honom själv. När krigslyckan några år senare vänt och Kristian II bjöd in Sveriges högadel till kröningsfest i Stockholm varnades Joakim av svågern Gustav, som något år tidigare flytt ur sin fångenskap i Danmark, för att resa. Enligt sonen Per, som då förmodligen var nyfödd, svarade Joakim att han inte kunde hålla sig borta; hur skulle det i så fall gå med familjen? Joakim ansåg förmodligen att han knappast hade något att frukta för egen del. Även om den amnesti som utlovats till äventyrs visade sig ihålig kunde det rimligen inte drabba honom. Han var ju bara en väpnare som tjänat sin herre, Sten Sture. Däremot är det tänkbart att broderns varning gjorde verkan på Margareta. Enligt Per Brahe skall hon nämligen ha gripits hemma på Tärna efter blodbadet, därifrån förts till Nyköping och sedan vidare till Danmark. Det är svårt att förstå varför Margareta skulle ha tillåtits återvända hem efter händelserna i november 1520, medan de andra högadliga änkorna hölls kvar på Stockholms slott. Om hon verkligen deltagit i kröningsfesten, upplevt den plötsliga rannsakningen av Sturarnas anhängare och sett sin makes avrättning på Stortorget, borde hon rimligen själv ha föredragit att stanna hos sina anhöriga, bland dem hennes egen mor. Och varför skulle Kristian först ha släppt henne hem bara för att sedan låta gripa henne? Kanske kom makarna överens om att Margareta borde stanna hemma då Joakim reste till kröningen. Gustav hade otvivelaktigt hållits fången av kung Kristian och borde veta vad hans ord var värt. Om nu verkligen något försåt låg bakom inbjudningen till kröningen, skulle åtminstone inte Margareta drabbas. Att hon nyligen nedkommit med en son kunde vara ett fullt godtagbart skäl att utebli och gjorde henne kanske också benägen att avstå från en krävande resa.[4]

Nyheten om makens död måste ha slagit ned som en bomb på Tärna i samband med att Margareta arresterades. Dessutom hade hennes far och andra släktingar mött samma öde. Samtidigt konfiskerade kronan de dömdas egendomar. Allt hade tagits ifrån dem. Efter någon tid fördes som tidigare nämnts Margareta, barnen och hennes mor till Danmark. Fångenskapen blev svår och flera av de fängslade avled, bland dem Margaretas mor Cecilia Månsdotter. Då hade brodern Gustav redan inlett sitt uppror mot danskarna i Dalarna.[5] Även om han var långt ifrån ensam i sin kamp var det han som, inte minst till följd av den hjälp i form av pengar, soldater och vapen han fått från Lübeck, i juni 1523 kunde låta utropa sig till kung i Strängnäs. Därmed hade den 26åriga Margareta plötsligt blivit syster till Sveriges konung. Ungefär samtidigt hade Kristian II:s ställning försvagats också i Danmark. Han avsattes och efterträddes av farbrodern Fredrik(I), som började förhandla om de svenska fångarnas befrielse. Margareta Vasa tycks ha släppts någon gång på hösten 1523, eftersom hon då enligt räkenskaperna tilldelades vissa förläningar.[6]  Följande år förlovades hon i hast bort med Johan av Hoya, en tysk adelsman som på Lübecks rekommendation trätt i tjänst hos den nye kungen. Gustav Vasa insåg säkerligen greve Johans värde både som diplomat och krigare. Ännu hade han ingen egen regering, inga beprövade tjänare eller någon egen försvarsmakt. Hans kapacitet att själv agera utrikesminister var inte särdeles utvecklad. Alltså anställdes Johan av Hoya vid det plötsligt uppkomna svenska hovet. Äktenskapet med Margareta hade säkert till syfte att knyta den ”nye mannen” fastare till Sveriges intressen. Greve Johan var nu släkt med släkten. I samband med äktenskapsförhandlingarna tilldelades han Stegeborgs slott och län i Östergötland, där Margareta tidvis tycks ha vistats. Av brevväxlingen med biskop Brask framgår nämligen att de två ”varit till samtal” på Stegeborg och att prelaten tydligen funnit samvaron angenäm. Han kallar henne ”vår gode besynnerlige(särskilda), vän” och de bytte också böcker med varandra.[7] Margareta kom dock att under de närmaste åren huvudsakligen bo i Finland. Några månader efter giftermålet tilldelades greve Johan Viborg och Nyslott för att övervaka gränsen mot Ryssland. Margareta tyckte inte om Viborg, beläget i rikets östligaste ände och ofta mörkt och kallt. Dessutom var hennes man som regel ute på resa för Gustavs räkning, medan hon förväntades se om hus och familj. Hon hade nu två nya söner att ta hand om och det finns tecken på att hennes hälsa inte var den bästa.  Kanske var det därför hon i brev till sin bror bad att han skulle ta sig an den nu drygt fem år gamle Pers uppfostran. Kungen sade dock nej, vilket Eriksson tolkar som att han ”inte var intresserad” av sin systerson. Med tanke på att Gustav senare skulle göra Per Brahe till en av sina närmaste män är detta säkert en orättvis bedömning. Kungens ställning var ännu inte säkrad. Han var varken krönt eller gift och förde tålamodsprövande förhandlingar med Danmark om exakt var gränsen mellan de båda länderna skulle gå. I detta läge hade kungen behov av kloka, lojala medarbetare, inte av att ta ansvar för en femårs pojke. Ser man på Gustavs brev till Margareta vid denna tid verkar det ha rått en viss distans mellan dem. Kungen förhör sig oroligt om systerns hälsa och ber henne berätta om hon behöver något. Å andra sidan vägrar han som sagt ta emot hennes äldste son och dröjer länge med att tacka ja till hennes inbjudan till Viborg.[8] Bortsett från kungens omtalade misstänksamhet och lynnighet kan broderns(och systerns?), avvaktande hållning helt enkelt ha berott på att de glidit isär. Åren efter 1520 hade varit svåra för dem båda men förlöpt på olika sätt; den ena en fånge under svåra förhållanden, den andre en politisk flykting som först utsetts till något slags korsning mellan gerillaledare och general och sedan kung. De såg världen från olika vinklar.    

Efter några år började fru Margareta följa sin man på hans många resor. Bland annat var hon med då greven reste till Rostock för att få ett slut på den pinsamma historien med Daljunkern, den man som sade sig vara son till riksföreståndaren Sten Sture den yngre. Det hela slutade med att ynglingen avrättades.[9] Någon tid senare råkade Margareta i händerna på de mot Gustav Vasa upproriska ”Väsgötaherrarna”.  Detaljerna kring vad som hände är dunkla men inget tyder på att Margareta skall ha behandlats illa. Eftersom hon var kungens syster bemöttes hon med aktning och släptes snart fri. Inom kort var upproret kväst. Strax därefter biträdde greve Johan vid förhandlingarna om kungens första äktenskap och när bröllopet stod 1531 fanns både greven och hans hustru bland gästerna. Kanske var det sista gången som bror och syster träffades. Mot mitten av 1530-talet blev situationen för herrskapet på Viborg allt vanskligare. Gustav Vasa sökte nu på allvar göra sig fri från Lübecks inflytande och gick i det sammanhanget ironiskt nog ihop med sin gamle fiende Danmark, vars nye kung var lika angelägen som han att bemästra Hansan och hålla Kristian Tyrann borta från sitt rike. Gustav fann sin svåger alltmera ohörsam och en sommardag 1534 tog Johan av Hoya sitt pick och pack och lämnade Viborg tillsammans med sin familj. Enligt styvsonen Per Brahe gav han sken av att resa till kungen, som då befann sig i Kalmar, men styrde i stället mot Reval, dagens Tallinn. Till kungen skrev han att han blivit sjuk och ämnade söka bot på andra sidan Östersjön. Då de landstigit lämnade greve Johan sin hustru och deras gemensamma barn och fortsatte själv mot sina domäner i dagens nordtyskland. Av någon anledning tog han styvsonen Per med sig: Kanske fruktade han att hustrun skulle svika honom om han lät henne behålla sin svenskfödde son. Pojken, som nu var kring 14 år, sattes i skola hos styvfaderns släktingar. Därefter fortsatte Johan till Lübeck, där han utsågs att delta i kriget mot Danmarks nye kung Kristian III, som nu var allierad med Sverige. Vid ett slag på Fyn togs Johan av Hoya till fånga och mördades nästan genast av sina vakter. Hans hustru var kvar i Reval. Hon var uppenbarligen inte barskrapad men hennes krafter var tydligen på upphällningen, av fysiska eller psykiska påfrestningar, kanske båda. Gustav tycks än en gång ha intagit en avvaktande hållning. Han skall ha bett henne återvända hem, men när hon frågade om hon i så fall måste gifta sig igen svarade han att hon själv fick avgöra om hon ville komma tillbaka. Margareta Vasa avled vid omkring 40 års ålder i Reval nyårsafton 1536 och ligger begravd i stadens domkyrka. Hennes son med Joakim Brahe återvände på morbror Gustavs anmaning till Sverige, där han inledde en lysande karriär och så småningom blev en av rikets tre första grevar.[10]  Som en nyck av ödet ligger också en annan svensk kvinna ur vasatiden begravd i Tallinns domkyrka, Sophia Gyllenhielm. Hon var utomäktenskaplig dotter till Johan III och Karin Hansdotter. Precis som sin gammelfaster giftes hon bort med en krigare som gått i svensk tjänst, fransmannen Pontus De la Gardie. Sophia dog efter några år i barnsäng men blev precis som Margareta stammoder till en av Sveriges mest ryktbara släkter, Där ligger de alltså nära varandra, två kvinnliga statister på vasarnas scen men grundare av varsin ädel ätt.      

                                     



[1] Gustav Vasa, Gustav Adolf och Kristina.
[2] Exakt när Margareta föddes tycks osäkert. I sin biografi över sonen Per Brahe, den äldre, i skuggan av tronen en biografi över Per Brahe D.Ä(2009), som utgör huvudkälla för denna text, anger Bo Eriksson henne som kungens yngre syster, vilket stämmer med en uppgift att hon föddes 1497 https://sv.wikipedia.org/wiki/Cecilia_Månsdotter_(Eka).
[3] Cecilia Månsdotter, som Eriksson konsekvent kallar Magnusdotter, var halvsyster till Sten Sture den yngres hustru Kristina Gyllenstierna.
[4] Eriksson tycks trots allt utgå från att Margareta deltagit i kröningsfesten. Han föreställer sig hur hon reagerar på sin mans avrättning osv. Om Per Brahes uppgift att hon gripits hemma på familjegården är riktig måste den rimliga slutsatsen dock bli att hon inte varit ögonvittne till blodbadet i Stockholm. Per hade naturligtvis inga personliga minnen av händelserna men Margareta talade säkert upprepade gånger om den traumatiska tiden med sin son. Han kan ha haft vissa dunkla hågkomster av deras gemensamma fångenskap i Danmark. Exakt när Per Brahe föddes tycks osäkert men enligt en uppgift skedde det i maj 1520. Han var i så fall ett halvt år gammal då fadern avrättades 
[5] Det verkar som om fångarna förts till Danmark sommaren 1521 just för att förhindra att de kom i upprorsmännens händer.
[6] Eriksson nämner tyvärr inte vilka dessa förläningar var.
[7] Med tanke på att Gustav Vasas förhållande till Hans Brask för att uttrycka sig diplomatiskt inte alltid var det bästa, kan man gissa att syskonen haft olika uppfattning i exempelvis kyrkofrågor.
[8] Eriksson ger intrycket att Gustav Vasa aldrig kom till Finland under Margaretas tid där. Herman Lindqvist nämner dock i sin bok När Finland var Sverige(2013), att kungen reste i landet sensommaren 1530 och att greve Johan mötte honom i Åbo. Rimligen bör Gustav då också ha träffat sin syster och hennes barn.
[9] Numera lutar historikerna åt att Daljunkern faktiskt var son till Sten Sture den yngre, ungefär som en del hävdar att minst en av ”prinsarna i Towern” sannolikt undkommit. Man kan undra vilken uppfattning Margareta Vasa, som bör ha levt nära Nils Sture under fångenskapen i Danmark eller åtminstone kort före Stockholms blodbad, haft i saken, Träffade hon Daljunkern i samband med hans död?
[10] Av Margaretas två söner med greve Johan tycks den ene ha dött vid drygt 20 års ålder. Den andre blev biskop i Tyskland och avled år 1574 https://sv.wikipedia.org/wiki/Margareta_Eriksdotter_(Vasa).  

torsdag 7 november 2019

6 november - en dag för gemenskap?


Så har 6 november än en gång passerat och för tredje året i följd satt jag i Riddarholmskyrkan i Stockholm och lyssnade på konsert och tal till Gustav II Adolfs minne. Det var som vanligt vackert och stämningsfullt och tänkvärda ord om historiens värde, delvis baserat på krigarkungens nedskrivna tankar fälldes. Noterbart var att årets sammankomst tycktes fokusera särskilt på Finland. Flera av de stycken som framfördes var författade av finlandssvenska poeter, som Topelius och Runeberg. Det är i och för sig inte första gången jag hört ”Björneborgarnas marsch” 6 november, men ändå var det som det finska eller finlandssvenska inslaget betonades särskilt starkt i år. I Finland kallas 6 november ”svenska dagen”. Det är en dag då finlandssvenskar förväntas manifestera sin rätt att existera eller åtminstone umgås, under lustbetonade eller allvarsamma former. Numera lär kopplingen till Lützen vara mindre betonad än förr.[1] Det tycks inte råda något tvivel om att finnarna spelade en särskild roll under stormaktstidens krig. De finska ryttarna, hakkapeliterna, sågs som något av ett elitgarde, som kungarna gärna hade som en sorts livvakt under mer komplicerade operationer. Gustav Adolf skall efter Breitenfeld ha sagt att näst efter vår herre var det finska rytteriets förtjänst att hans här tog hem segern. Hur mycket av svenskarnas framgångar i trettioåriga kriget som med rätta kan tillskrivas specifikt finska insatser får lämnas därhän. Klart är i alla händelser att Torsten Stålhandske från Finland hörde till dem som efter kungens död bevarade nerverna och lyckades samla soldaterna till ny kraftsamling och anfall, vilket gjorde det psykologiska nederlaget betydligt mindre än det annars skulle ha blivit.[2]

I vår tid anses det inte riktigt fint att hylla gamla krigarbragder. Gör man det som svensk riskerar man att stämplas som rasist eller något annat negativt. Frågan är om svenskarna, i likhet med sina landsmän i den forna östra rikshalvan borde ägna 6 november åt gemenskap. Eftersom dagen i Finland kallas Svenska dagen borde den kanske i Sverige bära namnet ”Finska” eller ”svenskfinska dagen”, En dag då svenskar och finnar tillsammans erinrar sig sin gemensamma kultur och historia i både krig och fred.                   



[2] Lützen kan både beskrivas som ett svenskt nederlag, eftersom kungen stupade och en seger eftersom svenskarna behöll slagfältet och dessutom erövrade ett antal kanoner. Angående general Stålhandske, se https://sv.wikipedia.org/wiki/Torsten_Stålhandske.  

söndag 3 november 2019

Jöran Person och andra "dåliga rådgivare".




Det är inte många personer i Sveriges historia som betecknas som ”onda”. Oftast rör det sig om utlänningar, som ”Kristian tyrann” eller generalen Wallenstein från 30-åriga kriget. Kanske beror det på att Sverige är ett land med relativt få inbördeskrig. Vi brukar kunna enas om det mesta även om man kanske gnäller lite i början, som efter reformationen eller vid omröstningen om EU-medlemskapet på 1990-talet. Därför är vi också nyanserade i bedömningen av dem som förlorat en strid; alla har rätt till sin uppfattning. Kanske är det ingen slump att en av de få svenskar som faktiskt utmålats som något av Satan själv definitivt hör till den förlorande sidan i ett av våra få inbördeskrig. Idag förknippas hans namn snarast med en sorts sentida kollega, som visserligen också fått utstå kritik men inte så nedgörande och framför allt inte så, bokstavligt talat, förkrossande kritik som sin äldre namne. Förmodligen har en och annan redan gissat vem det rör sig om? Just det – Jöran Person, Erik XIV:s nära medarbetare.

När Erik först blev sjuk och sedan avsattes framställdes Jöran som mannen som vänt kungen mot högadeln och slutligen hetsat honom till mord. Hertig Johan(inom kort Johan III), hävdade i samband med maktövertagandet 1568 att Kung Erik gisslat och betungat sina undersåtar som en hård husbonde pryglar sin åsna, medan Jöran Person ”gått före” och visat vägen.[1] Äldre historiker, som Carl Silverstolpe, skrev på 1800-talet om hur korrupt Jöran varit. Han roffade åt sig gårdar och rikedomar från sina offer, hette det. Från 1800-talet är också den tavla av Georg von Rosen som de flesta antagligen associerar med Jöran Person: Där ser man kung Erik med den vackra, vitklädda, späda Karin Månsdotter vid sin sida och borta vid väggen står den svartklädde ministern med penna i hand, otåligt väntande på kungens underskrift av något dokument, gissningsvis en dödsdom. Att bilden är tänkt att framställa Jöran som ond, Karin som god och kungen som sliten mellan två krafter är uppenbart.[2] Samtidigt menade Georg Starbäck, också vid slutet av 1800-talet, att Jöran i stort sett varit en ärans man som helt enkelt strävat att göra sitt bästa.[3] Strindberg, som ofta använde Starbäcks berättelser ur svenska historien (1885), som källa för sina historiska dramer och gärna vände upp och ner på historiska ”sanningar” framställer också sekreteraren positivt i Erik XIV(1899). Bilden av ”den onde Jöran Person” är naturligtvis fängslande, i synnerhet om Karin Månsdotter framställs som god: Ett helgon har inte stort värde om det inte finns en djävul i närheten. Så långt som att skapa ett begrepp av Jörans namn, på samma sätt som ”Quisling” sedan kriget betecknar en förrädare, har man dock inte gått. ”En Rasputin” är däremot ett begrepp man ibland stöter på, även om det inte händer så ofta. Grigori Rasputin har i europeisk historieskrivning och inte minst i legendbildningen tilldelats ungefär samma roll som Jöran Person i Sverige, sin konungs ”onda ande” eller dålige rådgivare.[4] Vad man än tycker om dessa båda män vore det emellertid ett stort misstag att placera dem i ”samma fack”. Jöran Person var en studerad man som läst för Melankton i Wittenberg och återvänt hem med dennes rekommendation på fickan i mitten av 1550-talet. Det öppnade dörrarna till kungens kansli i Stockholm. Rasputin var en olärd bonde och i det närmaste analfabet. En del av hans dragningskraft bestod just i att han inte tillhörde etablissemanget och aldrig kom dit. Han var tsarparets, och främst tsaritsans ”vän”, som visserligen kunde ge råd när så begärdes men framför allt hade till uppgift att trösta och understödja i kritiska lägen, särskilt när tronföljaren fått ett nytt anfall av blödarsjuka. I motsats till Jöran Person hade han aldrig någon officiell befattning.[5]   

För att förstå Jörans betydelse och ställning vid Erik XIV:s hov måste vi se honom i ljuset av hans egen tid. I mitten av 1500-talet sökte alltfler furstar hävda sin självständighet gentemot både kyrkan och adeln. Sådana tendenser hade visserligen märkts tidigare, men i och med reformationen såg furstarna i Europa, särskilt i Norden, norra Tyskland och England, en chans att en gång för alla befria sig från den besvärliga påvemakten. Också adeln utgjorde ett hinder för furstar som strävade att bygga upp en centralstyrd stat med maktmonopol för fursten. Ett sätt att komma förbi adeln var att knyta till sig begåvade män, i något enstaka fall kvinnor, ur medelklassen och göra dem till sina förtrogna.[6] Jöran Person i Sverige och Thomas Cromwell i England är kanske de mest kända exemplen. Jöran hade som sagt studerat i Wittenberg. Cromwell tycks däremot inte ha läst vid universitet men hade i gengäld rest mycket i Europa innan han kom till engelska hovet. De båda furstar dessa män kom att tjäna påminde på ett säreget sätt om varandra. Henrik VIII och Erik XIV var båda ”andra generationen kungar”, söner till fäder som själva gjort sig till kungar och omgivna av adelsmän som, om de så önskade, kunde hävda större anspråk på tronen. Att båda kungarna länge inte hade några arvingar gjorde inte saken bättre. I Eriks fall blev resultatet en mångårig jakt på lämpliga drottningkandidater tills han slutligen, halvt i desperation halvt av kärlek får man förmoda, äktade den kvinna av folket som utgjort hans stöd de senaste åren och nyligen givit honom en son.[7] Jöran Persons och Cromwells uppgift hos respektive monark blev att utföra de uppgifter deras herrar inte själva vågade eller kunde befatta sig direkt med. I England bestod det främst i medmonterandet av klosterlivet men också i att leda högmålsprocesser mot misstänkta personer. I Sverige, där kyrkans makt redan var krossad på Jöran Persons tid, blev processerna hans viktigaste syssla. Jöran spelade, till olycka för sig själv, en viktig roll under kung Eriks första strid med hertig Johan, då han efter hertigens fängslande läxade upp denne för hans ”olämpliga” politiska vägval. Senare var det tydligen Jöran som hade det högsta ansvaret för bevakningen av de höga fångarna på Gripsholm 1563-67.[8] När sedan Erik XIV avsattes var Jörans öde avgjort: Han hade förödmjukat den stolte hertig Johan och säkert också ingett honom skräck. Sådant kunde inte ske ostraffat. Den arme mannen hängdes i en galge, togs ned, rådbråkades och fick slutligen huvudet avhugget, allt i levande tillstånd. Thomas Cromwell blev också avrättad, men på order av sin egen herre sedan det senaste äktenskapet fallerat.[9] Att Jöran Person hängts ut i historieskrivningen beror naturligtvis på att hans fiender vann striden och länge kunde styra hans eftermäle men dessutom, vilket är nog så viktigt, lyckades den kung han tjänade inte ”hålla färgen” i ett kritiskt ögonblick. Att en kung tog livet av några aristokrater var i sig inget ovanligt på 1500-talet. Att han ingick kontroversiella äktenskap kunde visserligen ge anledning till höjda ögonbryn inom aristokratin men så länge monarken utåt visade sig samlad vågade man knappast protestera; kungens ord var lag och endast Gud kunde döma.[10] Erik XIV bröt samman efter Sturemorden 1567. Han flydde från ansvaret han ådragit sig genom att beordra avlivandet av några av sitt rikes främsta aristokrater. Under ett halvår var han ur stånd att styra riket. Därmed brast han i rollen som kung och ingav inte bara sina fiender hat utan också förakt. När han sedan gifte sig med en före detta krogpiga var måttet rågat. Högadeln och hertigarna enades om att störta honom. Men en kung kan inte vara ensam skyldig till sina brott, ty det skulle innebära att den kungliga okränkbarheten sattes ur spel.. Framför allt kan han inte själv ha initierat sin förbrytelse; någon har ”förlett” honom. Den logiska syndabocken blev i detta fall Jöran Person. På senare tid har historikerna försökt upprätta sekreterarens rykte. Carlqvist påpekar att Jöran inte förrådde sin herres hemligheter på tortyrbänken, trots att han plågades fruktansvärt. Han var trogen sin konung och den stat som höll på att byggas upp. I motsats till andra hovmän höll han fast vid sin övertygelse in i döden och kunde inte mutas, vilket gjorde honom än mer hatad: ”Jöran Person var en man”. fastslår Carlqvist kärnfult.[11] Framför allt var han dock ett barn av sin tid.                            



[1] Jerker Rosén, Jöran Person, kung Eriks rådgivare, i ”Den svenska historien 5 Sverige blir en stormakt” Bonniers samlingsutgåva (Stockholm 1980).
[2] Ändå finns det i princip ingenting som säger att Karin söker intala kungen nåd. Hon kan lika gärna ha till uppgift att lugna och stärka Erik inför ett svårt beslut. Det är främst klädseln som gör Karin och Jöran till motpoler i von Rosens målning.
[3] Synen på Jöran Person genom tiderna diskuteras av Knut Carlqvist i kapitel 8 av hans bok Kung Erik av folket(1996).
[4] På s. 146 i Nikolaj II, storfurste av Finland av Jorma och Päivi Nikula(svensk översättning 2010), återges ett klassiskt fotografi av tsarfamiljen där någon, troligen en finsk kortmakare, lyckats foga in Rasputins ansikte. Han står bakom en av tsardöttrarna och framträder som en dunkel, mörk figur ungefär som Jöran Person på von Rosens tavla, bara med den skillnaden att Rasputins ondska framtonar än tydligare.   
[5] Jöran Person var ”prokurator”, dvs. åklagare i ”konungens nämnd”, den specialdomstol som först haft till uppgift att utreda den lagliga grunden för det stora förvärv av egendomar kronan gjort under Gustav Vasas regering. Med tiden kom nämnden dock främst att syssla med politiska mål. Efter kung Eriks avsättning framställdes den närmast som en skräckdomstol, vilket numera anses vara överdrivet. Nämnden kan ses som en föregångare till våra dagars högsta domstol.
[6] Ett exempel på en kvinna i motsvarande ställning är ”Mor Sigbrit”, mor till Kristian II:s älskarinna Dyvecke, som efter dotterns död fick stort inflytande och i praktiken fungerade som något av Danmarks premiärminister. Hon ansågs av sina fiender vara en häxa som förtrollat kungen https://bosonshistoria.blogspot.com/2016/11/nar-svarmor-styrde-danmark.html 
[7] Henrik VIII valde som bekant att regelbundet byta drottning i sin strävan efter arvingar till tronen. Både Henriks och Eriks äktenskapliga karriär blev legendarisk, fast på olika sätt.
[8] Enligt Mattsson underrättades i första hand Jöran om vilka som på olika sätt försökte få kontakt med hertigparet, Eva Mattsson, furstinnan, Katarina Jagellonica(2018), s. 169-70.
[10] Om monarken i fråga råkade vara en drottning kom saken dock i ett annat läge, vilket Maria Stuarts öde visar.
[11] "Man" i betydelsen någon som står för sina åsikter, Carlqvist, s. 100.

tisdag 22 oktober 2019

Hertig Johans sambo.


Det är en gammal sanning att kvinnorna glöms bort i historien. När det gäller kungligheter ligger det förmodligen något i det, åtminstone på lekmannanivå. De flesta svenskar vet på ett ungefär när Gustav Vasa och Gustav III levde, men hur många kan namnge deras drottningar? En kategori kvinnor som sticker ut är mätresserna, kungarnas älskarinnor. Vem Madame Pompadour var vet de flesta, så till vida som de har hört namnet och att hon var älskarinna åt en fransk kung på 1700-talet. Varför just älskarinnor till kungliga personer ofta blir ihågkomna är en intressant fråga: Beror det på att de ofta är av enkelt ursprung, eller symboliserar de den dekadenta, utsvävande kungamakten i republikanernas ögon? I Sverige är Karin Månsdotter det stora namnet inom kategorin kungliga älskarinnor. Att hon blivit odödlig är inte konstigt: Inte nog med att hon från ingenstans blev Erik XIV:s favoritälskarinna, eller frilla som det hette. Hon blev till och med hans lagvigda hustru och drottning. Karin Hansdotter är däremot ett mindre känt namn. En svensk med ytlig kunskap om Vasatiden associerar förmodligen till kung Eriks drottning och tror att någon råkat säga eller skriva fel efternamn. I vår forna östra rikshalva vet man antagligen bättre besked, för det var i Finland Karin Hansdotter tillbringade mesta tiden av sitt liv. Hon var älskarinna till hertig Johan, Gustav Vasas andre son som senare blev Johan III och kanske var hon i praktiken hans hustru, om än inte vigd inför altaret.  

Som ofta när det gäller ”vanliga människor” i äldre historia tvistas det om Karins bakgrund. Länge trodde man, inte så förvånande, att hon var från Finland och att hon kanske rent av lärt hertig Johan tala finska. Numera anser man dock att hon var född i Sverige. I fråga om härkomst var hon förnämare än sin namne och ”svägerska” på Tre kronor. Hennes mor var nämligen adlig, om än på sidolinjen. Hon hette Ingeborg och var utomäktenskaplig dotter till riksrådet Åke Hanson Tott. Även Karin Hansdotters mormor var utomäktenskaplig dotter till en adelsman, som, bland annat, förde en sparre i sitt vapen. Ingeborg Åkesdotter skall ha erkänts av sin far och satts i nunnekloster. När kung Gustav inledde reformationen lämnade hon dock klostret och gifte sig med en munk, som efter reformationen blivit kyrkoherde. Hans namn var Hans Nicolai. Förmodligen var han av Stockholmsborglig bakgrund. Äktenskapet med Ingeborg skall ha kostat honom tjänsten som präst.[1] Kanske Ingeborgs släktingar hjälpte den avdankade prästfamiljen med bostad och underhåll. Ingeborg och Hans fick två döttrar, Anna, som själv gifte sig med en präst och Karin, som anses vara född 1539. Hur Karin och prins Johan träffades är osäkert. Enligt en uppgift från 1600-talet fick Karin tjänst som hovdam eller jungfru hos Katarina Stenbock, Gustav Vasas tredje gemål. I räkenskaperna för Stockholms slott nämns å andra sidan en fatburspiga med namnet Karin Hansdotter som haft tjänst i början av 1550-talet men som efter 1555 plötsligt försvinner ur rullorna. Att börja som hovdam och sedan avancera till kunglig älskarinna eller rentav drottning var inget ovanligt för tiden. Skulle prins Johan verkligen ha förgapat sig i en kökspiga? Å andra sidan visar broder Eriks meritlista att detta inte var någon omöjlighet för Vasasönerna. Vilken position Karin Hansdotter än hade sin första tid i kunglig tjänst måste hon ha varit tilldragande för att väcka unge Johans intresse. Det är också sannolikt att hon var intellektuellt begåvad. Johan läste mycket och grubblade mycket över tidens religiösa problematik. Han skulle knappast ha fallit för och än mindre behållit en kvinna som inte i något avseende kunde ”matcha” honom. Som vi skall se finns också andra indicier på att Karin redan tidigt var en erfaren kvinna som visste hur man förde sig vid ett hov.

1555 utbröt krig mellan Sverige och Ryssland. För att följa det på nära håll och, som det verkar, även i avsikt att få en klar bild av förhållandena i öster, reste Gustav Vasa till Finland på sensommaren och stannade där nära ett år. Då han i juli 1556 beredde sig att återvända hem utsågs sonen Johan till hertig av Finland, vilket inledningsvis omfattade ungefär dagens Södra Finland och Åland. Senare kom också övriga delar av området att räknas in i Johans maktsfär. Någon gång mellan faderns avresa till Finland och skapandet av hertigdömet inledde Johan sitt förhållande med Karin Hansdotter. Han var då omkring 18 år, hon 16. Johan hade vid samma tid fått eget rum eller våning på slottet i Stockholm, vilket bör ha underlättat deras relation. När Johan tog sitt hertigdöme i besittning sommaren 1556 ingick Karin i det hov han snabbt skapade omkring sig. Det påfallande är att Karin i räkenskaperna för Åbo slott betecknas som ”Vår nådiga fru”, alltså i praktiken som Johans hustru.[2]   När hertigen våren 1559 inledde sin resa till England för brodern Eriks räkning följde Karin honom till Stockholm och sedan en bit på vägen mot hamnen i Älvsborg innan hon återvände till Åbo. Man får förutsätta att Gustav Vasa kände till deras förhållande, i stora drag eller fullt ut. Kungen hade bestämda åsikter om vad Johan borde göra eller inte göra med residenset i Åbo och klagade en gång på att han inte fick regelbundna rapporter om vad sonen hade för sig, i motsatts till hertig Erik, som hörde av sig från Småland minst en gång i veckan.[3] Inget tycks tyda på att kungen blivit särskilt upprörd över Johans förhållande med Karin, vilket säkert varit fallet om hon inte ansetts värdig den representativa roll hon uppenbarligen spelade. När fadern låg för döden sommaren 1560 kallade Johan Karin till sig i Stockholm. Hon avreste i juni och hade då minst ett av parets fyra barn i följe, sonen Augustus. Gossen blev dessvärre sjuk och avled i Stockholm. Kanske var resans påfrestningar för stora. Han begravdes i Storkyrkan i september 1560, en dryg vecka före farfadern Gustav Vasas bortgång. Återigen är Karins speciella ställning påfallande. Inte ens Ludvig XIV vågade 100 år senare öppet presentera sina utomäktenskapliga söner vid hovet i Paris, åtminstone inte så länge hans mor var i livet. Hertig Johan tvekade inte att be sin älskarinna komma till sig, dessutom i ett läge när kung Gustav låg på sitt yttersta och möjligheten att Johan skulle bli tillförordnad regent måste ha föresvävat honom.[4]  När parets yngsta barn, dottern Lucretia, föddes tidigare samma år, medan Johan ännu vistades vid engelska hovet, firades nedkomsten med stor fest på Åbo slott. Kalaset varade i två dagar.[5] När Johan senare blivit kung, sedan många år var gift med en polsk kungadotter och Karin fått ny familj i Finland adlades hennes man, på villkor att han var trogen ”oss vår älskelige käre husfru och bägges våra livsarvingar”. Allt detta pekar entydigt på att Karin Hansdotter inte var Johans ”älskarinna” i den mening vi normalt lägger i ordet, dvs. mannens tillfälliga tidsfördriv utan något större värde utöver det rent sexuella. Karin och Johan tycks snarast ha levt i vad vi skulle kalla samvetsäktenskap eller samboförhållande. Paret fick fyra barn, av vilka tre blev vuxna.[6]

Hur nära än Johan och Karin kan ha stått varandra gick hennes tid vid hans sida mot sitt slut efter kung Gustavs död 1560. Hertigen hade ambitiösa planer, som omfattade giftermål med den polska prinsessan Katarina. Karin kördes ändå inte på porten. ”Vår ”trotjänarinna”, som hon nu kallades, försågs med ett antal egna gårdar och giftes bort med en av Johans tromän, Klas Westgöte. Sorgligt nog drogs denne in i den maktkamp som snart uppstod mellan hertigen och dennes halvbror Erik XIV. Klas avrättades och Karins tillgångar konfiskerades, så att hon lär ha blivit helt utplundrad. Utplundringen skedde dock inte på kung Eriks önskan: Denne tog tvärtom familjen under sitt beskydd och förordnade att Karin Hansdotter skulle återfå de egendomar Johan givit henne, däremot endast en begränsad del av vad som tillhört hennes avrättade make.[7] Ändå måste de närmaste åren ha varit påfrestade för Karin, allrahelst som hon varit gravid när hennes make avrättades. Som tur var hade hennes mor, fru Ingeborg, stått vid hennes sida sedan skilsmässan från Johan och man får hoppas att de båda kvinnorna tillsammans lyckades ta sig igenom det värsta, både fysiskt och psykiskt. Men nya tider stundade.  

På hösten 1568 avsattes kung Erik av sina bröder och hertig Johan övertog makten som kung Johan III. Redan kort därefter inledde han processen med att återskaffa vad hans förra ”sambo” förlorat och som tydligen, trots Eriks föranstaltningar, inte återlämnats fullt ut. Dessa processer var emellertid ännu tjugo år senare icke slutförda. I början av 1570-talet gifte sig Karin Hansdotter med fogden Lars Henriksson Hodeel, som då bodde på Liuksiala kungsgård i Kangasala socken i Finland, granne till hennes eget huvudsäte Växjö gård. Tillsammans fick de dottern Anna. Karin hade nu fem barn i livet, tre från förhållandet med Johan och två från sina senare äktenskap. Nåden fortsatte lysa över familjen och med tiden blev både Karins barn med Johan och deras styvfar Lars Henriksson adlade.[8] Kung Johan tog också över barnen till Sverige för att utbilda dem vid sitt hov. Dottern Sofia gifte sig med tiden med fältherren och diplomaten Pontus De la Gardie, som aktivt medverkat vid hennes fars maktövertagande 1568. Trots den stora ålderskillnaden(han var drygt 30 år äldre), tycks deras korta äktenskap ha varit lyckligt, i alla fall med den tidens mått. De fick tre barn tillsammans. Kort efter Sofias giftermål, i början av 1580-talet, blev hennes yngre bror Juljus, omkring tjugo år, ståthållare på Åbo slott. Det var visserligen mest en titel men eftersom hans styvfar samtidigt utsågs till befallningsman på slottet flyttade de alla dit. Åter var Karin Hansdotter värdinna på Åbo. Ibland väntade man att Johan III skulle hälsa på i sitt gamla residens men tyvärr blev det inte av. Dessvärre blev lyckan också kort. Den unge ståthållaren dog kort efter sin utnämning och två år senare följde systern Sofia honom i graven efter att ha fött sitt tredje barn. Efter ytterligare två år(i november 1585), drunknade Karin Hansdotters svärson De la Gardie. Dessutom hade dottern Lucretia avlidit tidigare samma år. Därmed var det sista av Johan III:s och Karin Hansdotters barn borta. I gengäld hade Karin tre barnbarn att ta hand om, bland dem den blivande fältherren Jacob De la Gardie. Dessutom var ju hennes två döttrar från senare äktenskap i livet. Hennes man, fogden Henriksson, dog dock 1591, som det verkar dessutom i en plötslig psykisk sjukdom. Karin Hansdotter drog sig nu tillbaka till gården Växjö, som hon fått av sin forne partner Johan III. Till granne hade hon drottning Karin Månsdotter, som bodde på hennes döde makes gamla residens Liuksiala. Där satt de nu, två kvinnor med samma förnamn, älskarinna till varsin vasakonung. Den ene dessutom en tid Sveriges drottning. De hade båda upplevt hårda och växlingsrika liv i skuggan av ett stort dynastiskt drama. Vad talade de om när de träffades? De båda kvinnorna blev också mormor till varsin fältherre som de hann se bli tonåring, Jacob De la Gardie och Åke Tott, son till Erik XIV:s och Karin Månsdotters dotter Sigrid. (På så sätt blev rivalerna Erik XIV och Johan III morfar till varsin av brorsonen Gustav Adolfs bästa generaler).
Karin Hansdotter dog 1596. Exakt när är inte fastslaget men troligen var det mot slutet av året. Hon blev drygt 55 år gammal. Var hon ligger begravd är också osäkert men en sten med hennes vapen som hittades 1922 tyder på att hennes stoft vilar i Åbo domkyrka. I så fall var det säkert något av barnbarnen, kanske Jacob De la Gardie, som begravde henne där. Hennes namne, Erik XIV:s drottning, ligger begravd i samma kyrka. [9]                      

              

                   



[1] Om detta stämmer innebär det ironiskt nog att Karin Hansdotter på faderns sida var av samma ursprung som den av hertig Johan så avskydde Jöran Person, brodern Eriks rådgivare. Bekant är den klassiska scenen där Johan efter sitt fängslande 1563 vägrar att låta sig dömas av en ”prästekläpp”, en son av en präst eller munk. Att inleda ett förhållande med en kvinna av samma ursprung var tydligen acceptabelt i hertigens ögon. 
[2] Karin Månsdotter och hennes ”kollegor” vid kung Eriks hov betecknades ”Kunglig majestäts frilla”.., tills Karin gifte sig med Erik. Inte heller brodern Magnus älskarinna Valborg Eriksdotter kallas nådig frun i räkenskaperna. 
[3] Erik var de sista åren före Gustav Vasas död hertig över Kalmar, Kronoberg och Öland, med Kalmar slott som residens.
[4] Erik hade vid denna tid inlett sin planerade resa till England för att själv träffa drottning Elisabet. Om inte budet om faderns död nått fram i sista minuten hade tronföljaren varit utom räckhåll och Johan rimligen övertagit regentskapet i väntan på hans återkomst.
[5] Att Karin Hansdotter uppenbarligen accepterades av Finlands adel även då hertigen inte var på plats indikerar att hon var en god värdinna, fullt kompetent att leda ett furstligt hov. Enligt Gardberg var det Luccretia som föddes 1560. Enligt andra uppgifter var det sonen Julius https://sv.wikipedia.org/wiki/Katarina_Hansdotter 
[6] Endast dottern Sofia fick barn. Genom hennes äktenskap blev Karin Hansdotter stammoder till den svenska adelsfamiljen De la Gardie, vars grevliga ätt finns kvar än idag.
[7] De båda antagonisterna Erik och Johan hade det positiva gemensamt att de ömmade för sina bröders älskarinnor – hustrur. På samma sätt som Erik skyddat Karin Hansdotter gav Johan senare hennes namne drottning Karin en egen gård i Finland, varvid Karin Månsdotter betecknades som ”vår broders efterleverska”. Erik XIV gjorde också sitt bästa för svägerskan Katarina Jagelonica och såg till att hon fick tillgång till vad hon behövde under fångenskapen på Gripsholm, trots att hennes och Johans tillgångar förverkats till kronan vid fängslandet 1563. Också hertig Magnus frilla fick förövrigt gåvor av Erik.  Detta var emellertid inte unikt för Vasasönerna. Sedan Rikard III år 1483 av allt att döma låtit mörda sina brorsöner i Towern, tilläts systrarna att lämna sin fristad och vistas vid hans hov utan att något hände dem Det var tydligen europeisk praxis vid slutet av medeltiden att kvinnor i görligaste mån skulle hållas skadelösa när det uppstod tvist i kungliga familjer  
[8] Barnen fick namnet Gyllenhielm. 
[9] Denna text bygger huvudsakligen på C J Gardbergs bok Tre Katarinor på åbo slott(1988).