Bartolomeinatten, fanatism eller nödvärnshandling?

 

Amiral Gaspard de Coligny var irriterad. För några dagar sedan hade kungen bett honom ge sig till tåls angående krigståget mot Nederländerna: ”Låt mig ägna mig åt nöjen 4-5 dagar”, hade han sagt. ”Sedan ger jag mitt ord på att vi skall tåga mot Nederländerna tillsammans”.  Idag, 22 augusti 1572, hade Coligny infunnit sig i rådet, bara för att finna att kungen inte var där utan lät sig företrädas av hertigen av Anjou, han som alltid visat ovilja mot hugenotterna och till och med lett rojalisterna mot dem i det senaste kriget, trots att han var knappt mer än pojken! När amiralen tillslut fått tag på kungen hade denne varit på väg ut på bollbanan och inte alls varit hågad att diskutera allvarliga saker. Nå, om hovet behagade driva med honom vore han beredd att åter ta till vapen, det hade han sagt änkedrottningen vid mötet för två veckor sedan. Men egentligen trodde han inte det skulle vara nödvändigt – unge kung karl stod på hans sida, det visste han. Kallade inte kungen honom för ”min fader!” Nu var amiralen på väg till sin bostad inte så långt från Louvren i centrala Paris. Medan han gick gatan fram i den kvava sommarhettan granskade han en böneskrift som lämnats till honom. Till tecken på sin rang åtföljdes han av omkring tio av sina närmaste män. Plötsligt märkte amiralen att ena skobandet gått upp och stannade för att rätta till det. I nästa ögonblick small två skott.[1] Amiralen träffades i vänster arm och höger hand. Ett finger slets nästan av och blod började rinna. Coligny var dock vid medvetande och man kunde avgöra att kulorna kommit från ett hus som ägdes av en före detta lärare till hertigen av Guise, katolikernas ledare inom franska högadeln! Några män sprang in i huset och fann snart mordvapnet, en hakebössa som uppenbart tillhörde någon inom familjen Guise. Attentatsmannen hade dock kommit undan. Den sårade fördes snabbt hem och den kula som blivit kvar i kroppen togs ut. Den ståndaktige Coligny lär inte ha yttrat ett ord av klagan, trots att operationen måste ha varit plågsam.

Inom kort visste hela Paris vad som hänt. Hugenotterna strömmade till för att höra hur deras hjälte mådde och stämningen blev snart hotfull. Man hade kommit till Paris för att fira bröllopet mellan unge kung Henrik av Navarra och den katolska prinsessan Margareta(Margot i familjen), änkedrottningens yngsta dotter. Denna vigsel var tänkt att bidra till freden, men vad skulle nu hända -  borde man kanske lämna staden genast? Nej, Coligny ville stanna, åtminstone tills vidare. Det var hans plikt mot kungen och mot Frankrike. Också kungafamiljen besökte den skadade. Kung Karl IX var mycket upprörd:

-          Skall det aldrig ta slut, ropade han då han fick nyheten mitt i bollspelet. Aldrig annat än bekymmer!

Både kungen, hans bror Anjou och änkedrottning Katarina kom till amiralens bostad. Kungen och Coligny talade lågt med varandra men de båda andra drog sig snart undan från sjuksängen. De märkte alltför väl att amiralens anhängare betraktade dem med mörka blickar, anande var trådarna till attentatet löpte samman. Misstanken var dessutom helt riktig. Drottning Katarina av Medici hade verkligen initierat mordförsöket på Coligny. Hon hade önskat eliminera en potentiell säkerhetsrisk, ett hot mot rikets inre lugn och stabilitet, dessutom en man som ville dra in Frankrike i ett riskabelt krigståg mot Spanska Nederländerna för att understödja sina trosbröders frihetskamp. Nu riskerade allt att sluta i katastrof, ett nytt inbördeskrig eller kanske rentav en protestantisk vedergällningsaktion riktad mot henne själv och övriga kungafamiljen. Katarina hade upplevt mycket i sin dag, inklusive att som ung flicka leva instängd i ett kloster för att undgå pöbelns raseri i hemstaden Florens. Hon visste när det gällde att vara smidig diplomat och när det gällde att slå till först. Nu var tiden inne för det senare. Nästa dag utgick order – amiral Coligny och så många som möjligt av hans anhängare skall dödas innan de hinner försvara sig! På morgonen nästa dag, 24 augusti 1572, inleddes den massaker som i historien blivit känd som Bartolomeinatten. Huvuddelen av morden var koncentrerade till Paris men efterdyningarna skulle sprida sig över landet och pågå en dryg månad. Minst 10-, kanske så många som 30 000 människor tros ha mist livet, men vad eller vem låg egentligen bakom?

 

Liksom det i dessa metoo-präglade tider tycks finnas en benägenhet hos vissa feminister att framställa män som varelser totalt utlämnade åt sina drifter och enbart intresserade av kvinnan som sexobjekt, fanns det förr och säkert än idag i vissa kretsar av vår kultur en benägenhet att misstänkliggöra kvinnor med inflytande och makt, såvida inte dessa kvinnor haft turen att, åtminstone på sikt, tillhöra den segrande sidan.[2] Ett exempel på detta utgörs av författaren och folkskolläraren Sven Wikbergs framställning av änkedrottning Katarina av Medici och hennes roll i Bartolomeinatten. Även om Wikberg redogör för drottningens ofta mycket påfrestande förflutna, som lärt henne att enbart lita på sig själv för att skydda sig och de sina, framställs Katarina ändå i huvudsak som en hård och hänsynslös varelse:

-          Man kan ifrågasätta om hon var i stånd till djupare känslor, vare sig för sina barn eller för religionen. Hon sägs ha varit katolska kyrkan tillgiven, men man finner henne samtidigt hysa en viss böjelse för protestantismen. Det starkaste draget hos henne är en otrolig maktlystnad. Hon visar sig känslokall och grym, opålitlig och lömsk. Likt katten, som leker med råttan, kunde hon ena dagen kallblodigt och charmfullt leka med sina motståndare för att nästa dag låta dem cyniskt bli offer för sin professionelle giftblandare … Tendensen fortsätter då Wikberg kommer in på drottningens ambition att spela ut de olika religiösa och maktpolitiska partierna mot varandra:

-          I allt detta spel behövdes både katoliker och hugenotter, men ingen fick genomskåda hennes syften och ingen annan än hon själv skulle vara den verkligt starka. Nu hade emellertid det ödesdigra förhållandet inträffat, att hon blivit undanträngd av hugenotten Coligny.

Efter blodbadet i Paris skall Katarina ha varit, eller åtminstone framstått som, totalt oberörd. Förmodligen led hon av någon rubbning i sitt känsloliv, gissar Wikberg. Amiral Coligny, en av de första som dödades under bartolomeinatten, framställs i kontrast till detta som den personifierade ädlingen – en moraliskt högststående man som, även om hans ambitioner ibland kunde vara oförenliga med verkligheten, alltid främst tänkte på sitt lands och sina underlydandes bästa. Ofta betecknas han helt enkelt som ”den store mannen”.[3]   

Wikbergs bok verkar, vilket i sig är logiskt med tanke på tidsandan i konservativa kretsar kring förra sekelskiftet, skriven av någon som uppfostrats med Luthers katekes och lärt sig att katolicism i allmänhet och maktfullkomliga katolska drottningar i synnerhet står för om inte det absolut onda så i alla fall något mycket negativt.[4]   För den som läser den svenskfödde engelske historikern Leonie Freidas biografi över drottning Katarina av Medici blir bilden av bakgrunden till den ohyggliga massakern 1572 och framför allt av drottningen själv en helt annan, trots att huvuddragen i Wikbergs karaktäristik – maktlystnaden, hänsynslösheten, till och med benägenheten att förgifta motståndare, finns med hos Freida. Det är inte så mycket de enskilda egenskaperna i drottningens karaktär som sättet att belysa dem och den tid där dramat utspelades som förändrats i den sentida biografin. Därmed blir också synen på Bartolomeinatten och vad som låg bakom den en annan.[5]                                    

         Sensommaren 1572, då hugenotter och katoliker samlades i Paris för att fira bröllopet mellan katoliken prinsessan Margot och hugenottkungen Henrik av Navarra, var stämningen överhettad i dubbel bemärkelse. Liksom är fallet 450 år senare hade Frankrike genomgått en period av svår torka och missväxt. Många fattiga sökte sig till huvudstaden i hopp om mat och arbete. Paris blev så överbefolkat att många sov i gator och gränder, som var trånga, smala och smutsiga.  Hettan höll i sig och rykten och motrykten korsade luften. Också politiskt var stämningen orolig. Det hade den varit i 13 år, ända sedan kung Henrik II dött i en olyckshändelse under en tornering 1559. Även om denne konungs erövringsplaner i Italien inte krönts med framgång hade han varit en tapper, ridderlig man, vars pondus och naturliga majestät förmått ena de olika fraktionerna vid hovet. Alla kungens fyra söner var minderåriga, dessutom fysiskt sjukliga och utrustade med minst sagt instabila psyken. Det var tydligt att någon annan måste ta över den faktiska makten i landet. Inom kungafamiljen var nyblivna änkedrottning Katarina av släkten Medici den som låg närmast till. Hon hade kommit från Italien för över tjugo år sedan och länge setts som en oönskad främling utan värde men med tålamod, envishet och takt lärt sig vad som gällde vid hovet och med tiden begåvats med sju överlevande barn, fyra söner och tre döttrar. Mest begåvad var yngsta dottern Margareta, som kallades Margot. Egendomligt nog stod hon långt ifrån sin mor, som kanske kände att hon inte kunde kontrollera flickan lika lätt som de andra. Pojkarna var som sagt bräckliga i flera avseenden. För Katarina var det självklart att hennes uppgift från och med nu skulle bli att vaka över landet och tronen och se till att hennes franska familj fick behålla sitt arv. På ett sigill som hon lät förfärdiga några år efter makens död kallade hon sig ”Frankrikes lärarinna”. Posten som Frankrikes de facto härskare var dock konkurrensutsatt från flera håll – där fanns den ärkekatolska familjen Guise, som egentligen inte sågs som riktiga fransmän eftersom de härstammade från hertigdömet Lorraine i nordöstra delen av dagens Frankrike på gränsen mot spanska Nederländerna. Guiserna var tappra krigare och hade lyckats skaffa sig en framskjuten ställning vid franska hovet. Själva ansåg de sig härstamma från Karl den store och vara minst lika förnäma som kungahuset Valois. En gång hade en Guise djärvheten att inleda ett förhållande med kungadottern Margot, vilket mamma Katarina fick reda på. Kavaljeren hann fly i tid men prinsessan blev slagen och misshandlad för sin svaghet att vilja ”kasta bort sig” på en ”simpel” hertig.[6] En annan konkurrent om makten var familjen Bourbon, som länge varit i onåd men som faktiskt stod närmast i tronföljden om Valois skulle dö ut. Deras huvudman var kung över den franska delen av Navarra vid Pyrenéernas fot, som han ärvt genom äktenskap. Hans svärfar hade varit Navarras kung och svärmodern var en fransk prinsessa av huset Valois. Nu residerade Bourbon och hans hustru i staden Pau i Béarn. Deras son hette Henri(Henrik), och skulle i sinom tid ärva sin mors och morfars rike.

Som om inte detta räckte fanns dessutom den nya protestantiska religionen med i spelet. I Frankrike var det främst kalvinismen, strängare än lutherdomen och med en ambition att ställa prästerskapet över kungamakten, som fick överhanden. Många borgare av lägre status, hantverkare och lärlingar men också många lärda och adelsmän, anslöt sig till den nya läran. Bland furstarna var det främst Bourbonerna som blev protestanter, eller hugenotter som fransmännen sade.[7] Särskilt drottningen av Navarra, som brevväxlade med Calvin, var en varm anhängare av den nya läran och förmådde sin man att, om än något halvhjärtat, ansluta sig till hugenotterna. Hennes svåger, prins Louis av Condé, var en mer renodlad anhängare av den nya tron.

Redan före Henrik II:s död 1559 hade det förekommit religiösa oroligheter i Frankrike och människor hade bränts på bål. Efter kungens död blev läget snabbt allvarligare. Änkedrottning Katarina var katolik men försökte åstadkomma någon form av uppgörelse med hugenotterna. Hon och hennes medarbetare insåg att förföljelse bara skulle förvärra situationen – kanske kände drottningen ibland som Wikberg tror en viss böjelse för protestantismen, ungefär som 1700-talets kungar kunde läsa upplysningsfilosoferna utan att därför nödvändigtvis bli demokrater. Flera gånger ingicks överenskommelser som tillät hugenotterna att hålla sina gudstjänster på vissa platser och till och med ha kontroll över vissa städer, bara de uppförde sig städat och inte ställde till bråk. Problemet var att ingendera parten var nöjd med detta. Hugenotterna kunde inte förstå varför de inte fick predika var som helst och överallt och för ärkekatoliker var det en styggelse att ens förhandla med ”kättarna”. Resultatet blev att båda sidor misstrodde Katarina, som inte verkade vilja ta ställning åt något håll. Dessutom pågick det krig i Spanska Nederländerna, där den protestantiska befolkningen försökte göra sig fri från överhögheten i Madrid. Båda sidor förväntade sig hjälp från sina trosbröder i Frankrike. Under 1560-talet utbröt det regelbundet inbördeskrig mellan de två partierna i landet. Katolska sidan, som hade sitt huvudsäte i Paris, vann oftast de större drabbningarna, men hugenotterna hade kontroll över flera städer vid atlantkusten där de styrde i stort sett som de ville. En viktig bas för dem var La Rochelle. De korta krigen följdes av fredsuppgörelser, som sedan inte efterlevdes vilket ledde till nya krig som spädde på bitterheten. Att flera av de ledande på båda sidor mördades eller stupade ledde också till att personliga vendettor uppstod som ytterligare bränsle på brasan. Flera gånger planerade hugenotterna att kidnappa änkedrottningen eller i varje fall oskadliggöra Guiserna, som de betraktade som sina farligaste motståndare. En gång höll de Paris under belägring och stoppade tillförseln av livsmedel till staden. Man kan förstå att änkedrottningen började tröttna framåt slutet av 1560-talet. Det märktes att hon blev alltmer benägen att tillgripa ”hårdare tag” mot hugenotterna.

I början av 1570-talet hade man ändå kommit så långt att ledarna på båda sidor var benägna att göra ett nytt försök att komma överens, om det var möjligt. Som vanligt i hovkretsar skulle konflikten lösas med ett giftermål – prinsessan Margot skulle gifta sig med Henrik av Navarra, som nu blivit kung i sitt rike. En av dem som kom till Paris för att sköta förhandlingarna på hugenotternas sida var deras militäre ledare, amiral Gaspard de Choligny, greve av Chatillion, medkem av en av Frankrikes äldsta familjer.[8] Han hade tjänat sitt land väl i flera krig och uppförde sig alltid värdigt och allvarligt som det anstår en verklig adelsman. Fast han kämpat på motståndarsidan i flera år hävdade han alltid att han var sin konungs trogne tjänare, det var bara de ”dåliga rådgivarna,” inte kungahuset han ville ha bort, Han hade förmodligen blivit lite arrogant genom den allmänna respekt han åtnjöt hos sina egna – han var alltid säker på att han visste bäst hur saker och ting skulle skötas.[9] Vid den här tiden var det Katarinas andre son Karl(IX), som var kung till namnet, även om modern fortfarande bestämde i praktiken. Han var drygt tjugo år, blek och sjuklig av tuberkulos men drömde om att bli en stor krigare. Han blev närmast förälskad i den krigiske hugenottledaren och lyssnade gärna på Colignys uppmaning att fransmännen borde enas i ett krig för frigörelsen av protestanterna i Spanska Nederländerna. För änkedrottning Katarina lät detta som rena katastrofen. Hon hade slutit den nya uppgörelsen för att få fred, inte för att dra in Frankrike i ett storkrig med det katolska Spanien. Coligny vägrade lyssna på sådana argument och sade vid ett rådsmöte i början av augusti 1572 att om kungen inte började krig i Nederländerna: ”då må Gud bevara honom för ett annat, som han inte kan frigöra sig från”.  Amiralen hotade alltså med ett nytt inbördeskrig inför sittande regeringsmöte. Nu fattade änkedrottningen sitt beslut – Coligny måste röjas ur vägen.

Det var inte svårt att hitta villiga medhjälpare till attentatet. Hertigen av Guise vars far mördats några år tidigare ville få hämnd och lät en av sina anställda, som var van vid denna typ av tjänster, få tillträde till sin forne informators hus, som låg bra till på vägen mellan kungaslottet Louvren och amiralens bostad. Attentatet skulle ske då Coligny var på väg hem från ett av sina regelbundna besök hos kungen. Man väntade till efter bröllopet mellan Margot och Henrik av Navarra, som hölls 18 augusti 1572. Fyra dagar senare avlossades skotten mot Colligny. Som vi sett överlevde han med skador ”bara” i armar och händer. Nu var läget verkligen kritiskt för drottning Katarina. Meningen hade varit att amiralens död skulle se ut som en privat uppgörelse mellan ovänner. Nu misstänkte alla vad som hänt. Stämningen blev allt hätskare i Paris, båda sidor började beväpna sig, rykten flög genom de trånga gatorna. Det låg på mer än ett sätt åska i luften. Vi vet inte vad Katarina tänkte eller kände när attentatet mot Coligny misslyckades. Vad vi vet är att hon och hennes yngre son Anjou dagen efter attentatet(23 augusti), sökte upp kung Karl och begärde att han skulle ge order om avrättningen inte bara av Coligny  utan av alla hugenotter i staden eller åtminstone av alla de ledande. De påpekade hur mycket elände Frankrike fått utstå de senaste åren på grund av religionskrigen. Efter vad som hänt amiralen skulle hugenotterna säkert angripa kungen om de inte oskadliggjordes. Den stackars kungen, som blivit så förtjust i Coligny under förhandlingarna om systerns bröllop, kunde inte stå emot pressen: ”Ja, ja, döda dem allesammans”, sade han tillslut.

Under dagen sågs män gå omkring på de värdshus där kända hugenotter bodde och anteckna deras namn. Tidigt på morgonen nästa dag, 24 augusti 1572, sankt Bartolomeus dag, ringde stormklockan i kyrkan vid Justitiepalatset i Paris, signalen till att blodbadet kunde börja. Den första som angreps var amiral Coligny och hans husfolk. Den sjuke hörde bullret av soldater och förstod vad som skulle ske, kanske hade han anat slutet redan efter det misslyckade attentatet. Coligny klädde på sig morgonrock och började be. Till de som var hos honom sade han: ”Rädda er själva. Jag överlämnar mig åt Gud”. ”Är ni amiral Coligny”, frågade en av de inträngande. ”Ja”, svarade han, ”men jag hade räknat med att dödas av en adelsman och inte av en simpel knekt”. Soldaten stack då ihjäl honom och kroppen kastades ut genom ett fönster. Därute väntade hertigen av Guise tillsammans med en oäkta son till Henrik II. Hertigen betraktade sin fiende: ”Ja, det är han”, sade han kort, gav kroppen en spark och avlägsnade sig. Det värsta blodbadet i Frankrike före revolutionen fortsatte. Som nämnts tidigare kan 30 000 människor ha avlivats under den kommande månaden men alla var inte hugenotter. Många privata uppgörelser har säkert skett under dessa dagar under det lössläppta vansinnet. Henrik av Navarra skonades dock. Några dagar efter massakern i Paris konverterade han till den katolska tron. Han skulle byta religion minst två gånger till i sitt liv. Men ödet skulle vända bödlarnas vapen mot dem själva. Katarina av Medici dog i januari 1589, ensam och desillusionerad över det öde som väntade hennes ätt. Några månader senare mördades hennes älsklingsson, den förre hertigen av Anjou nu kung Henrik III av Frankrike. De hade tillsammans initierat Bartolomeinatten. Strax före moderns död hade kung Henrik själv låtit mörda hertig Henri av Guise, den tredje initiativtagaren till massakern 1572. Med Henrik III:s död var kungaätten Valois utslocknad. Han efterträddes av Henrik av Navarra av huset Bourbon, samme Henrik som skonats under blodbadet. Han besteg nu tronen som Henrik IV, än idag ansedd som en av Frankrikes största ledare genom tiderna - en  man som under sin alltför korta regering verkade för tolerans  och samförstånd. Katarinas av Medici ansträngningar att bevara tronen åt sina barn hade visat sig förgäves..

Hur skall man se på Bartolomeinatten, som en bestialisk massavrättning  framdriven av katolsk fanatism eller en ”nödvärnshandling” som spårade ur? Själv är jag böjd för det senare. Tiden var sådan den var och de flesta människor oavsett religion såg främst till sina familjers, släkters eller trosförvanters fördel. Begrepp som medmänsklighet eller mänskliga rättigheter fanns ännu inte inskrivna i någon lag. Framför allt utgör blodbadet i Frankrike i augusti 1572 ett av många exempel på vad människan är i stånd till då hon låter sig styras av fördomar eller rädsla.[10]                                                 

                    

---

[1] Freida uppger endast ett skott, Wikberg två.

[2] Ett exempel på en av eftervärlden ofta negativt bedömd kvinna kan vara Marie Antoinette, en genomgående hyllad kvinna den ståndaktiga Kristina Gyllenstierna. 

[3] Sven Wikberg, Henrik IV, hugenott och konung(1942), främst sidorna 32-55 och 64-94. Angående Sven Wikberg som person, se 889 (Svenskt författarlexikon / 1. 1900-1940 A-Ö) (runeberg.org).

[4] Samma attityd går att spåra i den inställning till Karl I och hans drottning som torgförs i Wikbergs bok om Oliver Cromwell(1943). Det bör dock påpekas att mitt omdöme om författaren bygger på knapphändiga uppgifter.

[5] Leonie Frieda, Katarina av Medici, en biografi(svensk översättning 2005).

[6] Mer om detta och liknande händelser i det samtid Sverige, se Dynastihistoria: Buller vid svenska och franska hovet (bosonshistoria.blogspot.com).

[7] Det finns olika förklaringar på var ”hugenott” som beteckning för franska protestanter kommer från. Wikberg menar att det sannolikt har sitt ursprung i det tyska ordet eigenossen, edsvuren, medan Freida hävdar att det syftar på den plats, Hugues, där motståndarna till den katolska familjen Guise år 1560 samlades för att förbereda ett anfall mot det slott där kungafamiljen då vistades, Freida, s. 156.    

[8] Benämningen ”amiral” åsyftar här inte chefen för flottan utan närmaste man till överbefälhavaren, en sorts vice ÖB eller försvarsminister.

[9] Freida betecknar, i motsats till Wikbergs närmast panegyriska porträtt, Coligny som ”älskad av sina anhängare men inte älskvärd”. Han var, menar hon, i sitt nit för protestantismen lika fanatisk som familjen Guise i sin katolska tro. I det avseendet utgjorde de båda ett lika stort hot mot stabiliteten i Frankrike.   

[10] Som jämförelse kan slutligen påpekas att de inbördesstrider som skakade Sverige under Vasatiden framstår som helgbråk jämförda med Bartolomeinatten.

19 augusti 1772 - Sveriges brumaire

 

Kungen satt på Silvertronen, den som alla kungar använt vid större ceremonier sedan Kristinas dagar. Han bar krona på huvudet och var iförd sin högtidsmantel. Rösten var hög och befallande:

-          Gode Herrar och Svenske Män.

Uppfylld av den innerligaste bedrövelse över det tillstånd fäderneslandet nu befinner sig i och tvungen att visa Eder sanningen uti sin fulla dag, då Riket står på bredden av sitt fall, bör det inte förundra er om jag idag ej mottager er med de glada känslor som alltid uppfyllt mitt hjärta, då ni inför tronen varit församlade.[1]

 

 Vad än åhörarna kan ha tänkt, vilka känslor de enskilda ledamöterna än hyste i detta ögonblick, måste alla närvarande ha insett att en ny epok tog sin början här och nu. Om den skulle leda till gott eller ont fick framtiden utvisa, men att något nytt stod för dörren kunde ingen bortse från. Det var den 21 augusti 1772 i Rikssalen på Stockholms slott och konung Gustav III höll inför de församlade ständerna det tal som officiellt bekräftade att hans kupp krönts med framgång. Den Gustavianska tiden hade börjat.

Kungen fortsatte med att förmana de församlade – Det partihat som så länge härskat bland dem hade splittrat land och folk så att man nästan kunde hävda att de blivit till två folkslag, vilka endast lyckats med att gemensamt sönderslita riket. Bortsett från att det arma folket fått betala kostnaderna i form av en handlingsförlamad statsapparat som inte varit i stånd att lindra deras elände med hungersnöd och dyrtid, utan endast fokuserat på att stärka det för tillfället styrande partiet, så hotades nu riket av utländska makter som utnyttjade den inbördes splittringen till egen fördel genom mutor och annan form av korruption. Han, Gustav III, hade sedan sitt trontillträde 1/5 år tidigare upprepade gånger manat till försoning och enighet – fanns det någon i denna sal som kunde förneka det? I så fall stod det honom fritt att tala! Ständerna hade emellertid envist fortsatt med sitt käbblande. Detta var inte den frihet man så länge sagt sig företräda, ofta i polemik mot kungamakten: Detta var despotism och godtycke. I denna situation hade kungen inte haft annat val än ”att gripa till de medel som hjälpt andra frimodiga folkslag och fordom Sverige självt under Gustav Vasas fana ifrån ett olidligt välde och förtryck”.  Folket hade också genast visat det ”nit för fäderneslandet som fordom brunnit i Engelbrekts och Gustav Eriksons hjärtan” och helhjärtat ställt sig på kungens sida. Det var en segrare som talade. Samtidigt försäkrade han att han inte kommit hit som envåldshärskare. Han ville endast att nationen skulle enas och att lagarna skulle gälla lika för konung och ständer, inte som de senaste årtiondena då kungen behandlats som en buse som man hunsat med hursomhelst, medan ständerna å sin sida handlat helt efter eget huvud.

Vilken uppfattning enskilda akademiker och andra må ha haft eller har om Frihetstiden kontra Gustav III, måste man medge att talet inför ständerna denna dag är ett mästerverk i retorikens konst. Det var inte sista gången kungen höll brandtal mot ständerna i allmänhet och adeln i synnerhet, men helt säkert var detta det största ögonblicket i hans politiska liv.      

Exakt vid vilken tidpunkt planerna på en statsvälvning i Sverige börjat utformas kan diskuteras. För Gustav själv väcktes tanken säkert redan 1756, då han som 10-åring såg sina föräldrar förödmjukas efter det misslyckade kuppförsöket under sommaren. Flera av deras nära vänner – personer som prinsen var van att se dagligen, arresterades och avrättades. Hans lärare byttes ut och föräldrarna hotades närapå med avsättning. Gustav måste ha sagt sig att han en dag skulle återupprätta kungamaktens och familjens ära.[2] De mer konkreta planerna på en statskupp tog dock form först framemot mitten av 1760-talet. 1766 är ett märkesår i sammanhanget. Gustav var då tjugo år och myndig sedan fyra år tillbaka. Han stod i begrepp att, om än med stor vånda, gifta sig med en dansk prinsessa, vilket i sin tur innebar att han skulle få ett eget hov helt avskilt från föräldrarna. Han var med andra ord redo att bli vuxen och ta ansvar. Även andra makter ivrade för att svenska kungahuset borde ta ett fastare grepp om landets styre. Frankrike, som så länge subventionerat hattpartiets politik, började finna det alltmer meningslöst att spendera pengar på dessa opålitliga svenska politiker.[3] När kronprinsen två år senare, 1768, aktivt verkade för inkallandet av en urtima riksdag, skedde detta med Versallies uttryckliga gillande och dess indirekta bistånd.[4]  Hovpartiet misslyckades emellertid att vid detta tillfälle ta initiativet. Istället hade hattarna återkommit i regeringsställning.  Stämningen i svensk politik var mycket upphetsad mot slutet av 1760 och början 1770-talet. Både ”hattar” och ”mössor” sökte nog, var och en på sitt vis, göra sitt bästa för landet men det politiska klimatet var nu så explosivt att det måste ha varit svårt för vem som helst att tänka och reflektera över vad som borde göras. Efter 1766 blev det närmast sedvana att byta ut regeringen, dvs. riksrådet, så fort ständerna samlades och förlorarna såg i bästa fall sina karriärer förstörda, åtminstone till nästa riksdag(ofta fick de hårt fängelse på någon fästning).  De olika kotterierna visade dessutom en benägenhet att gå till ytterligheter också med reformer som i sig var nog så berättigade. När mössorna efter maktövertagandet 1766 sökte strama åt ekonomin, efter de många åren av hattarnas stundom alltför generösa satsningar på industri och handel, uppstod deflation, flera viktiga industrier lades ned och människor förlorade sina jobb. Eftersom politikerna inte hade några fastställda löner var korruptionen utbredd i deras led – hattarna fick pengar från Frankrike, mössorna från Ryssland, Storbritannien eller Danmark. Det var inte heller så noga med partitillhörigheten – en liten handtryckning i form av pengar kunde få vem som helst att byta åsikt.[5] 

Det fanns alltså många anledningar till missnöje med det rådande systemet vid tiden för Adolfs Fredriks död i februari 1771. Det omedelbart aktuella läget spelade också den nye kungen i händerna. Vid den riksdag som inkallades våren 1771 i samband med Gustav III:s kröning, fick mössorna makten. Deras maktbas låg denna gång bland präst- och borgarståndets mellanskikt – personer som inte utan vidare kunde räkna med politiskt inflytande trots att de ofta var både rika och begåvade. I upplysningstidens anda drömde de om förändringar i privilegiesamhället, vilket i sin tur skrämde adeln som såg sin ställning hotad.[6] En stärkt kungamakt kunde bromsa denna utveckling.   Bönderna å sin sida misstrodde av tradition ”herrarna” i Stockholm. Kungamakten utgjorde i deras ögon folkets skydd mot adeln. Även händelserna utrikes talade för att ”En stark man” borde ta ledningen i Sverige. Våren och sommaren 1772 förbereddes Polens första delning mellan Ryssland, Österrike och Preussen. Fruktan för motsvarande utveckling i Sverige var tillsynes inte helt obefogad och hovpartiet försummande inte att framhålla Polen som varnande exempel.  Dessutom var den nye kungen uppenbart något alldeles särskilt. För första gången på över 100 år hade statschefen själv hållit invigningstalet till ständerna då riksdagen samlades i juni 1771. Hans maningar till endräkt och samförstånd hade inte underlåtit att göra intryck även på dem som av princip ogillade tanken på en stark kungamakt.[7] I motsats till frihetstidens regenter, av vilka två av tre varken behärskat svenska flytande eller varit intresserade av politik, var Gustav III en man som tycktes kunna styra ett land. Han ingav helt enkelt förtroende.

Det var mot denna bakgrund som Gustav III 19 augusti 1772, sedan det visat sig att de kungatrogna trupper som väntades från Finland och Skåne inte skulle hinna fram i tid för att avvärja mössornas avsikt att arrestera kungen, själv tog kommandot och på några timmar gjorde sig till Stockholms och i praktiken Sveriges obestridde herre. När det gäller händelseförloppet 19-21 augusti 1772 tycks historikerna eniga. Frågan är vad som drev Gustav III och om kuppen var berättigad. Den franske historikern Auguste Geoffroy ger i sin bok om Gustav III:s förhållande till Frankrike från 1864 bilden av Sverige som ett land i politisk anarki och under hot att delas mellan Ryssland och Preussen. Gustav III räddade situationen. Sten Carlsson framhåller i kontrast till detta frihetstidens många förtjänster och utveckling mot politisk demokrati. Sverige var långt ifrån så utlämnat åt främmande makters nycker som 1800-talets skribenter föreställde sig och som Gustav III själv gjorde allt för att poängtera. Å andra sidan, fortsätter Carlsson, är det långt ifrån säkert att hattar och mössor själva drivits av något demokratiskt nit och ifråga om tolerans mot oliktänkande var Gustav III långt mer liberal än sina företrädare vid makten.[8] Herman Lindqvist ventilerar båda tänkesätten men synes mest benägen att ställa sig på kungens sida, särskilt vad gäller Rysslans försök att aktivt styra svensk politik vid tiden för statskuppen. Båda synsätten har fog för sig – naturligtvis överdrev Gustav III frihetstidens mörka sidor i sitt tal inför ständerna 21 augusti 1772, såsom politiska ledare i regel gör när de beskriver motståndares misstag eller dåliga egenskaper. ”Tjusarkungen” hör som bekant till våra mest omdebatterade ledargestalter i historien, men ingen nyanserad forskare förnekar hans politiska begåvning, äkta intresse för kultur och benägenhet att förlåta fiender. Också samtida som i efterhand varit minst sagt kritiska till Gustav III:s gärning erkänner att läget 1772 var sådant att de politiskt medvetna överlag hälsade kungens statsvälvning med glädje.[9] Sett till tiden är maktövertagandet 19 augusti dessutom ett mästerverk i sig. Att göra statskupp på en enda dag, utan blodsutgjutelse och våldsamheter bortsett från att några få motståndare, bland dem Pechlin, internerades en kortare tid, är en prestation som även idag skulle väcka uppseende. Gustavs kallblodiga lugn, åtminstone på ytan, är också påfallande. När Napoleon nära 30 år senare, i november 1799, stod inför den konstituerande församlingen i Saint-Cloud för att proklamera sitt maktövertagande, tappade han helt koncepterna och tvingades lämna salen då ledamöterna protesterade och kallade honom tyrann. Endast med hjälp av brodern Luciens och Murats soldater kunde situationen räddas. Ändå hade Napoleon vid den tiden betydligt större personlig erfarenhet av krig, upplopp och potentiellt livsfarliga situationer än vad Gustav III hade i augusti 1772. Gustav tappade dock inte fattningen i farans stund, vilket också gjorde intryck på omgivningen. Vad gäller konsten att göra statskupp måste initiativtagaren till vad som kan kallas Sveriges brumaire sägas ha skött sig bättre än sin fransk-korsikanske efterföljare.[10]             

---

[1] Talet är här lätt moderniserat Se 17720821 – Gustav III: Tal till ständerna den 21 augusti 1772 – Svenska tal.  

[2] Angående händelserna 1756. Se Dynastihistoria: Kuppförsök i midsommartid - revolutionsförsöket i Sverige 1756 (bosonshistoria.blogspot.com).

[3] Den franske ambassadören konstaterade i början av 1766 att korruptionen i svensk politik nu hade nått sådana nivåer att den översteg hans finansiella förmåga. Han hade tagit som regel att inte betala ut några ”arvoden” innan de tjänster han önskade verkligen blivit utförda: ”Jag har att göra med folk som sakna all blygsel och dessutom med en penningflod, som det är mig omöjligt att överstiga”. Hertig Choiseul (Frankrikes utrikesminister), svarade under våren ovannämnda år med att i en skrivelse till sin man i Stockholm döma ut hela det Frihetstida svenska styrelseskicket, som enligt honom varken gagnade Sverige eller Frankrike(som förbundspartner), samt uppmana ambassadören att ”använda edra insigter och talanger till att utforma en handlingsplan”, vars första syfte skulle vara ”att återställa konungamakten i Sverige genom Frankrikes inflytande”. Auguste Geffroy, Gustaf III och franska hofvet(svensk översättning 1864), s. 21 och 39-40.     

[4] Den senaste riksdagen, där mössorna tagit makten, hade hållits 1766. Enligt bestämmelserna skulle ständerna kallas vart tredje år. Gustav hade emellertid förmått sin far att vägra delta i regeringsarbetet, liksom ämbetsverken att inte godkänna bruket av namnstämpel, om inte riksdag inkallades i förtid.   

[5] En person som var särskild känd för detta var den slipade intrigmakaren Carl Fredrik Pechlin, ursprungligen född i Holstein men uppväxt i Sverige. Trots att han växlade mellan hattar och mössor stod han dock fast i sin motvilja mot kungligt envälde, vilket å andra sidan inte hindrade honom att förhandla med hovet när så ansågs lämpligt, exempelvis inför riksdagen 1768. Misstanken ligger nära att den gode Pechlin, som var känd för sin spirituallitet och stundom giftiga humor, innerst inne njöt av det politiska spelet för dess egen skull Därför var han också den ende av kungens motståndare som var Gustav III värdig. In i det sista förnekade han sin delaktighet i sammansvärjningen 1792, hur uppenbara bevisen än var.   

[6] Populärhistorikern Herman Lindqvist går i sin bok Gustavs dagar(1997), så långt som att jämföra stämningen vid riksdagens öppnande i Stockholm 1771 med ständerförsamlingen i Versallies 1789.

[7] Gustav III:s tal till ständerna den 25 juni 1771 - Wikisource.

[8] Sten Carlsson, ”Ständerväldets fall och dess eftermäle”, Svenska historien del 9, hattar, mössor, Ostindiska kompaniet(1967-68, nyutgåva 1978), s. 217-19.  

[9] Om detta, se exempelvis Olle Häger och Hans Villius. Sammansvärjningen, dokument kring mordet på Gustav III(1986(, s.9-10.

[10] Enligt den revolutionära kalendern genomförde Napoleon sin statskupp 18 Brumaire år VIII.

Dansk prinsessa gav Skottland Orkney - Margareta av Skottland

 

Den som är intresserad av sjökrigshistoria i allmänhet och de två världskrigen i synnerhet känner till Scapa Flow, den fjärd utanför Orkneyöarna i Skottland där Storbritannien hade sin hemmaflotta. Det var här en tysk ubåtskapten en natt i oktober 1939 lyckades sänka slagskeppet Royal Oak. De krigsfartyg som i maj 1941 sattes in för att sänka tyskarnas stolthet ”Bismarck” utgick till stor del härifrån. Vad man däremot kanske inte vet är att Orkneyöarna tillföll Skottland och i förlängningen Storbritannien genom äktenskapet mellan en skotsk kung och en nordisk prinsessa under senare delen av 1400-talet, Jakob III och Margareta.

Margareta var dotter till Kristian I, den förste danske kungen av ätten Oldenburg. Eftersom hennes far kort efter Margaretas födelse för några år lyckades bli kung även över Sverige, var hon under sin barndom prinsessa i alla de tre nordiska rikena. Att flickan fick namnet Margareta är en tydlig indikation på att fadern och kanske särskilt modern, drottning Dorothea, hade ambitionen att återskapa drottning Margaretas Kalmarunion som sprängts genom svenskarnas utbrytning några år tidigare.[1] Som så ofta i äldre tid är mycket lite känt om Margaretas barndom men det är sannolikt att modern haft det yttersta ansvaret för hennes uppfostran. I enlighet med sedvanan i kungliga familjer planerades flickans giftermål tidigt. Den franske kungen Karl VII skall på ett tidigt stadium ha föreslagit äktenskap med Skottlands minderårige kung.[2] Det dröjde dock till 1469 innan Margareta reste till Skottland. Hon var då 13 år.

Jakob III var omkring fem år äldre än sin brud. Hans far hade dött i en olycka med en kanon då äldste sonen var 9 år. Till råga på allt pågick just ett av de inbördeskrig som regelbundet skakade det lilla öriket. Som så ofta i Skottland blev den omyndige kungen en lekboll i händerna på diverse adliga fraktioner som sökte dra nytta av det maktvakuum som uppstått. Giftermålet med Margareta var ett utmärkt tillfälle för Jakob att göra sig fri och inleda sitt personliga styre.[3]  Dessutom utvidgades det skotska territoriet. Ända sedan tidig medeltid hade skottarna hyst intresse för de norskkontrollerade ögrupperna och öarna i Nordsjön och Atlanten, som Shetlandsöarna Orkneyöarna och Isle of Man. Under 1200-talet hade norrmännen gått med på att överlåta flera av dessa öar mot ett årligt underhåll. Nu pantsattes Orkney- och Shetlandsöarna som en del av den nya skotska drottningens hemgift. Då Kristian I inte lyckades betala den erfordrade summan kom dessa öar att stanna inom skotsk- senare brittisk kontroll.[4]  Jakob III var som kung framför allt inriktad på att odla kontakterna med Europas stormakter, inberäknat grannriket arvfienden England. Detta väckte irritation hemma i Skottland där man också ansåg att kungen borde engagera sig mera i inhemska lagfrågor. I kontrast mot detta framstod drottning Margareta som en fulländad furstinna. Hon förde sig väl och var noga med sina kläder och dyrbarheter. Av allt att döma var det Margareta som skötte den representativa, sällskapliga sidan av regentskapet medan kungen fördjupade sig i utrikespolitiken. Man kan misstänka att drottning Dorothea, som under uppväxtåren hemma i Danmark lett sin dotters utbildning i drottningskap, nu var nöjd med Margaretas framsteg i sitt nya hemland. Å andra sidan bidrog den skillnad i temperament som uppenbarligen förelåg kanske till svårigheter mellan makarna. Jakob och Margareta tycks periodvis ha levt åtskilda och deras rent fysiska samliv anses snarare ha haft till syfte att producera arvingar än att uttrycka fysisk kärlek.[5] Då earlen av Ross anklagades för förräderi och berövades sitt ståthållarskap 1476 lade sig drottningen ut för honom, vilket gjorde att han fick sitta kvar i parlamentet och då kung Jakob någon tid berövades sin makt visade drottningen större intresse för sönerna än för sin man.  Detta var i och för sig inget unikt i tiden – kungliga äktenskap ingicks av politiska skäl mellan kontrahenter som i regel var mycket unga och aldrig hade träffats före vigseln. En drottning som födde minst en tronarvinge inom rimlig tid efter giftermålet och dessutom förde sig väl i officiella sammanhang hade i princip uträttat vad som förväntades av henne. Att hon dessutom manade till mildhet mot makens politiska motståndare och andra som av något skäl kommit i svårigheter var inte heller mer än som förväntades – drottningar skulle tala för nåd och försoning i pressade lägen. Om familjens ställning hotades var naturligtvis sönernas väl och ve i princip viktigare än kungens – Det var ju deras arv som måste skyddas. Ingenting tyder heller på någon direkt fientlighet mellan Jakob och Margareta. Drottningens underhåll och apanage utföll regelbundet och utan komplikationer, vilket sannerligen inte hörde till vanligheten vid europeiska hov under medeltiden.[6]

 

Drottning Margareta av Skottland, dotter till unionskonungen Kristian I, avled i juli 1486 på Stirling Castle i centrala Skottland och begravdes i det närliggande augustinerklostret Cambuskenneth Abbey. Hon blev 30 år gammal. Jakob III lär ha försökt helgonförklara henne, ett bevis så gott som något på att de åtminstone inte var fiender. Vid sin egen död två år senare i samband med ett uppror begravdes kungen i samma kyrka. Deras grav skadades svårt under reformationen men restaurerades på order av drottning Victoria.[7]       

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

           

---

[1] Efter Engelbrekts uppror och kung Eriks avsättning på 1430-talet hade kungens systerson Kristofer(populärt kallad Kristofer av Bayern), efterträtt sin onkel i de tre rikena Danmark, Sverige och Norge respektive 1440, 1441 och 1442. Hans gemål, Dorothea av Brandenburg, hade i morgongåva bland annat tilldelats de svenska landskapen Närke och Västmanland, med Örebro slott som huvudresidens. Efter kungens plötsliga död i januari 1448 gifte den unga drottningen om sig med Kristian av Oldenburg, vilket verksamt underlättade denne stormans väg till tronen. Svenskarna hade emellertid valt sin landsman Karl Knutsson)Bonde), till ny konung. Även norrmännen gjorde detta men förmåddes snart erkänna Kristians regentskap. Drottning Dorothea vägrade acceptera förlusten av sina svenska egendomar och verkade aktivt för att hennes nye make skulle göra anspråk även på den svenska tronen. Detta mål uppnåddes 1457, bara för att än en gång gå förlorat 1464. Dorothea skulle under hela sitt återstående liv(hon avled1495), kämpa för att få tillbaka sina svenska gods eller få kompensation för förlusten. Det är slående att hon tillhörde det Brandenburgska furstehuset Hohenzollern, samma släkt som Gustav III:s mor den stolta Lovisa Ulrika.      

[2] Eftersom kung Karl avled 1461, dvs. nästan tio år före Margaretas giftermål, kan han på sin höjd ha tagit de första trevande kontakterna i ärendet, kanske medan Jakob II ännu var i livet. Varför Frankrikes kung engagerat sig i en dansk prinsessas giftermål framgår inte. En kvalificerad gissning är att Frankrike önskat stärka Skottlands ställning i en situation där huset York stod i begrepp att ta makten i England, vilket kunde befaras leda till ett återupptagande av de engelska anspråken på Frankrikes tron.

[3] Av de nio regenterna i huset Stuart/Stewart 1371-1603, blev endast de två första kungar vid vuxen ålder. Robert II och III var i gengäld med tidens ögon mycket gamla, drygt femtio år, vid sina respektive trontillträden. Av de återstående sju var tre rena spädbarn och ingen över femton år. Mot denna bakgrund är det inte konstigt att Skottland regelbundet drabbades av inbördeskrig under senmedeltiden och renässansen. Religions- och successionskrigen under följande århundraden gjorde för övrigt att Skottland på intet sätt förskonades från krig första tiden efter samgåendet med England.   

[4] I februari 1472, dvs. för nästan exakt 550 år sedan, förklarade det skotska parlamentet Orkney- och Shetlandsöarna inkorporerade med det skotska riket, dock med möjlighet för Kristian I och hans arvingar att lösa in dem. Öarna har därefter förblivit i skotsk-brittisk hand, även om danskarna då och då sökt återta dem. Om detta, se 550 Years Ago: how Shetland became part of Scotland - part 2 | Shetland Museum & Archives (shetlandmuseumandarchives.org.uk)

[5] Paret fick tre söner under perioden 1473-79. Äldste sonen, blivande Jakob IV, lärde sig danska av sin mor. Denne konungs äktenskap med en engelsk kungadotter blev för övrigt första steget till den engelska Stuartdynastin och samgåendet mellan England och Skottland. Om detta, se Dynastihistoria: Storbrittaniens stammoder. (bosonshistoria.blogspot.com)

[6] En bidragande orsak till detta var kanske att Jakob III:s egen mor, drottning Maria av Gueldres, avlidit redan 1463, alltså innan Margareta kom till Skottland

[7] Denna text bygger huvudsakligen på Wikipedias artiklar James III of Scotland - Wikipedia, Margaret of Denmark, Queen of Scotland - Wikipedia, samt Margaret of Denmark, Queen of Scots – The Freelance History Writer. Se även Alf Henrikson, Dansk historia del I)1989), s. 238-39.