lördag 15 juni 2024

Prins på sommarlov


 

                                                    Stenhammar år 2020

 

Så har sommarlovet börjat! Sommarlov är väl något av det finaste som finns när man är liten och längtar efter att vara fri från allt pluggande. Sommarsemestern är säkert också efterlängtad bland de vuxna men samma njutning som Sommarlovet för ett solbarn är det ändå inte. Undrar när detta med sommaren och konsten att njuta av den gjorde sitt inträde bland svenska ungdomar: Kom det i och med skolpliktens införande 1842 eller senare, när detta med att gå i skolan hunnit sätta sig på allvar. Eller är det kanske tvärtom så att gåvan att njuta särskilt av sommaren är en gammal nordisk tradition vi fått i blodet tack vare våra långa mörka vintrar – våra vackraste sommarpsalmer är ju betydligt äldre än den allmänna svenska skolplikten. Hur som helst är sommarlovets ljuvlighet åtminstone en sekelgammal företeelse för majoriteten svenska skolbarn, vilket man hittar exempel på inte minst i Astrids Lindgrens böcker. En skolkille som var jämnårig med henne och som verkligen längtade till sommaren under vinterns studier var prins Lennart Bernadotte, sonson till Gustav V och son till prins Wilhelm.[1] För honom innebar sommaren inte bara att vara ledig från skolan, även om hemläxorna tyvärr ofta var många. Framför allt innebar den att komma bort från det stelt formella hovet i Stockholm, där man alltid måste vara så försiktig med vad man sa och gjorde och(inte minst), att få träffa pappa Wilhelm – eller ”Farsan”, som det blev när Lennart börjat i gymnasiet och titlarna lagts bort mellan far och son.

Prins Wilhelm bodde på Stenhammars slott i Sörmland vid sjön Valdemaren i Flens kommun. Egendomen är känd sedan medeltiden och har genom århundradena tillhört olika släkter, som Rosenhane och Ribbing. Våra dagars Stenhammar, som är detsamma som på Wilhelms tid, uppfördes på 1600-talet men fick sitt nuvarande utseende vid mitten av 1800-talet. Prinsen, som också var hertig av Södermanland, hade tilldelats egendomen genom en donation av hovmarskalken och riksdagsmannen Robert von Kraemer vid dennes död 1903.[2]  Här brukade prins Wilhelm tillbringa somrarna, annars var han mest på resor i fjärran land. Med åren gjorde han sig ett namn både som reseskildrare, novellist och poet. Stenhammar blev känt som en vitterhetens boning dit många medlemmar ur dåtidens svenska kulturelit gärna sökte sig. [3]

För sonen Lennart var väl den intellektuella aspekten av livet på Stenhammar inte så viktig de första åren. Roligare var att fritt få umgås med barnen till godsets många anställda och hälsa på i ladugården och smedjan. Särskilt kul var att iaktta smedens smått ironiska minspel mot barnsköterskan, när hon sökte hålla sin skyddsling under uppsikt: ”Jag vet minsann en del om den här killen du inte känner till”, sade hans blick. Överhuvudtaget innebar Stenhammar strålande möjligheter att själv jobba och mecka med nya tekniska underverk, vare sig det gällde första egna båten eller motorcykeln. En gång samlades pojkarna till stort sjöslag ute i viken, beväpnade med våta handdukar och sjögräs. Just när striden stod som hetast kom prins Lennart för full fräs med nya motorbåten in mellan de två flottorna, varvid samtliga krigare ”störtade i plurret”. Sonens seger bevittnades från bryggan av prins Wilhelm, som låg raklång med benen viftande i luften och skrattade så tårarna stod honom i ögonen.[4]  Allt var förstås inte bara glam och stoj på Stenhammar. Som redan nämnts fanns det läxor att göra och till lunchen skulle man vara punktlig och något så när välvårdat klädd(i den mån nu en skolgrabb i busåldern kan vara det). När man var bortbjuden till grannfamiljer i trakten gällde det också att uppföra sig städat, inte alltid så lätt det heller för en tonårskille. Men leken låg ändå alltid nära till hands på Stenhammar, särskilt som prins Wilhelm själv verkar ha haft minst en buspojke sittande i ögat:

-          Min son, brukade han säga, om skalkar(skojare, bedragare), lockar dig, följ med en bit och se vad de gör.

En annan regel var:

-          Du får göra vad du vill. Men kommer du hem och har dränkt dig, då får du smörj.   

Ibland gick leklystnaden och skämten kanske väl långt – som när Wilhelm, Lennart och deras vänner besökte en granne som ägde en mycket värdefull porslinssamling. Själva medförde de överskottsporslin som de skaffat i en affär. Sedan värdfolket stolt förevisat sina rariteter och dragit sig tillbaka, började gästerna från Stenhammar krossa det överblivna porslinet med ljudligt krasande. Det stackars värdparet var förtvivlade – frun i huset bröt närapå samman fullständigt. Så mycket större blev glädjen när de upptäckte att dyrgriparna stod kvar i sina skåp, fullständigt oskadda. Att köra bil som en fartdåre på Sörmlands vägar, dessutom med fötterna på ratten och händerna under stjärten, är väl knappast rekommendabelt i våra dagar. Ändå är det just vad Lennart Bernadotte påstår att hans far gjorde ”när han var på spralligt humör”. ”Ja”, suckade en gång historieprofessor Alma Söderhjelm efter en racerkörning: ”Jag har ju tänkt mig att på något sätt förenas med familjen Bernadotte och blir det inte i livet så kanske i döden”.[5]

Sommarens stora höjdpunkt var förstås midsommarfesten. Förberedelserna pågick hela dagen och på midsommaraftons kväll tågade gårdens herre, sonen Lennart(bärande svenska flaggan), gårdens övriga ungar och ett antal vuxna bort till festplatsen för resning av majstången och kvällens dans. Som på alla bättre fester hade värden första dansen ensam med gårdens första dam – i det här fallet inspektorns fru eftersom prins Wilhelm var frånskild. Därefter trädde övriga gäster fram. Efter ett tag drog sig värdfolket tillbaka till slottet för kvällens middag. Dessa tillställningar var roliga, men med tiden kom det så mycket folk att det privata mer intima midsommarfirandet dessvärre upphörde. För Lennart var det heller inte så bekvämt att plötsligt uppträdda i kostym, finklädd som ”herrskapsbarn, han som ville vara kompis och stoja med de andra grabbarna och tjejerna på gården. Då var det bra mycket trevligare att gå klädd i oljig motorcykeloverall! Men allting har som bekant sina sidor och midsommar var ändå årets bästa tid.

 

Glada fester, practical jokes med grannar och sjökrig med kompisar i all ära – när man läser greve Lennarts memoarer, är det tydligt att det verkligt magiska med Stenhammar var naturen! Att midsommaren stod så högt i kurs hos pojken, som med åren utvecklades till man, berodde just på de vita sommarnätterna. Att sova medan månen lyste där ute eller inte se soluppgången en tidig morgon, kändes som att försumma något viktigt. Natursvärmeriet blev bara starkare av att det kopplades samman med den oerhörda frihetskänsla det innebar att vistas på Stenhammar, i kontrast mot det inrutade livet vid hovet i Stockholm. Vi låter Lennart själv beskriva hur en natt på faderns gods kunde te sig:

-          Jag hängav mig åt ett mystiskt försmältande, jag öppnade alla själens dörrar, jag insöp sommarnatten, och den levde sig in i mina djupaste hjärterötter för att stanna där och leva kvar som en ständig längtan genom ungdomstid och mannaår. …Det vita slottet sov på sin kulle och murarna återkastade redan gryningsljuset. Detta var hemma.

(I sammanhanget kan nämnas att Lennart Bernadotte inte är ensam om att ha upplevt slottet vid Valdemaren som något av en fristad och kontrast mot livet i huvudstadens salonger. Någon gång vid mitten av 1700-talet skrev skalden, hovmannen och tidningsmannen Olof von Dalin en dikt som nästan lika gärna kunde ha författats 170 år senare av den unge prins Lennart. Första strofen lyder:

-          Stenhammar, skönaste verk av naturen,

Hur skall jag sjunga din fägnad och pris?

Nyss ifrån Stockholm som fågeln ur buren

Vördar jag dig långt mer än Paris.

Längre fram talas om hur ”all täckhet här uppslagit sitt läger” och att ”konst och natur åt varandra här le”

Men, avslutar poeten så sin dikt:

-          tänk att Karin, som Stenhammar äger,

vackrast dock är utav allt vad vi se).[6]       

Stenhammar var med andra ord på fler sätt än ett symbolen för och början till frigörelse för den man som i sinom tid skulle skapa sitt berömda och älskade blomsterparadis på slottet Mainau vid Bodensjön.[7]

Med denna text om sommarlivet för en kunglighet för ett sekel sedan, önskas en trevlig sommar till såväl barn som vuxna.

       

 

                 

              



[1] Lennart var 1,5 år yngre än Astrid. Hon föddes i november 1907, han i maj 1909.

[2] Stenhammar tilldelades kungahuset med särskild företrädesrätt för hertigen av Södermanland. Eftersom Kraemer både var poet och företagit resor i främmande länder, kan man nog utgå från att han varit nöjd med hur egendomen skulle komma att användas och utvecklas under Wilhelms tid. Det slott Wilhelm mottog var alltså vad exteriören beträffade ungefär 50 år gammalt. Idag ägs Stenhammar av kung Karl Gustaf.

[3] Bland de ännu i våra dagar omtalade kan nämnas Albert Engström(författare och tidningsman), Pär Lagerkvist(författare), Einar Nerman(konstnär och tecknare), och skådespelaren Anders de Wahl.

[4] Det framgår inte exakt när denna festliga episod ägt rum. Av Greve Lennarts berättelse att döma bör pojken ha varit någonstans mellan 12-14 år, vilket skulle innebära att drabbningen stått under perioden 1921-23, alltså för lite drygt 100 år sedan.  

[5] Vi får komma ihåg att bilen för ett sekel sedan var något helt annat än i våra dagar - minst lika mycket en lyxartikel att ”ha kul med” eller skryta med som ett fortskaffningsmedel, Kärleken till bilar och höga farter lär som bekant gå i arv inom huset Bernadotte. Vår egen Karl Gustaf har fått böta för fortkörning en eller ett par gånger. Dock icke(får man hopas), efter bilkörning för fot..

[6] Denna ”Karin”(Catharina), Ribbing, gift med friherre Gabriel Falkenberg, hade förövrigt en bror som hette Lennart. Det var under en sommar på Stenhammar Lennart Bernadotte första gången träffade sin blivande hustru, Karin Nissvandt. Slump eller öde, är man frestad fråga. Dalins dikt återges i sin helhet i Carl Asplunds och Lennart Bernadottes gemensamt utgivna minnesbok Prins Wilhelm och Stenhammar(1965), vilken undertecknad en gång ägt men i skrivande stund synes ha förlorat. Se tills vidare 373 (Illustrerad svensk litteraturhistoria / 3. Frihetstiden) (runeberg.org). Angående slottet Stenhammars historia, se Stenhammars slott – Wikipedia.      

[7] Denna text bygger huvudsakligen på Lennart Bernadotte, Käre prins, god natt)1977), kapitlet ”Friheten på sommarslottet.

tisdag 4 juni 2024

Generalguvernören

 

När jag och två medföljare för någon vecka sedan besökte Sveaborg i Finland, visade guiden oss bland annat en portal med svenska riksvapnet. De tre kronorna, i gul färg, var visserligen fullt synliga men urblekta. Vad hade hänt? Det var generalguvernör Bobrikov, förklarade vår vägvisare. ”Han ville få bort allt som påminde om den tid då Finland var en del av Sverige och gav order att riksvapnet här skulle slipas bort. Det gick inte, så då fick det vara kvar”. Vi fortsatte vår i flera avseenden angenäma promenad – solskensväder, vackra byggnader, trevligt sällskap men det vandaliserade riksvapnet väckte tankar. Själva handlingen var i och för sig inte mer än man kunde vänta sig - Nikolaj Bobrikovs gärning som rysk generalguvernör i Finland i början av förra seklet är inte obekant för en svensk som läst och forskat kring Nikolaj II:s sorgliga regering åren före revolutionen. Men låg det ändå inte något betecknande i att guvernören misslyckats i sin strävan att utplåna det svenska riksvapnet på den fästning som en gång kallades ”Nordens Gibraltar”?

 

När Finland 1809 övergick till Ryssland efter 1808-09 års krig, fick landet i stort sett behålla sina svenska lagar. Tsaren regerade med utgångspunkt från Gustav III:s regeringsform 1772 och räknades som finsk storfurste. Landet hade egna mynt, egen armé vars soldater inte var förpliktade att tjänstgöra utanför de egna gränserna och egen tull. Man fick egen lantdag med modell efter svenska ståndsriksdagen och i Petersburg inrättades ett särskilt kansli med ansvar för finska angelägenheter. Finskan var, vid sidan av svenskan, officiellt ämbetsspråk i förvaltningen Överhuvudtaget sökte ryssarna bejaka det finska inslaget i landet i syfte att motverka invånarnas(högst eventuella) längtan att återförenas med Sverige. Man kan säga att Finland snarare var anslutet till Ryssland än en del av det väldiga imperiet. Naturligtvis fanns det avigsidor – under de första nära 60 åren inkallades lantdagen överhuvudtaget inte, under Nikolaj I stängdes det finska kansliet i Petersburg och under Krimkriget angreps Finland av västmakternas flottor. Men i det stora hela fick finnarna reda sig själva. För första gången sedan Karl XII:s dagar slapp de oroa sig för att bli anfallna av sin mäktige granne och de kände att deras överhet brydde sig om dem. Särskilt Alexander II:s regeringstid präglades av ett gott förhållande mellan Petersburg och Helsingfors – infrastrukturen förbättrades, nya skolor öppnades Mariehamn på Åland grundades. Mot slutet av 1800-talet inträdde emellertid en påtagig färändring.         

Vare sig det berodde på fruktan att Finland skulle kunna utgöra brohuvud för fientliga truppstyrkor, en önskan hos moderlandet att öka kontrollen över provinserna i allmänhet – med tanke på den tilltagande revolutionära aktiviteten i Ryssland kring förra sekelskiftet, att en finsk officer i en bok manat sina landsmän att ta till vapen mot den ryska överheten eller tsarens irritation vid upptäckten att han inte kunde köpa ett finskt frimärke med ryska rubler -1898 utsågs Nikolaj Bobrikov till finsk generalguvernör.

Bobrikov var omkring 60 år vid sin ankomst till Finland. Som gammal stabsofficer var han van vid ett system där order var order och överheten befallde. Tsarens ord var lag och hans befallningsman tsarens förlängda arm: Att tvista med guvernören var detsamma som att tvista med tsaren, närapå med Gud Fader själv och följaktligen uteslutet.[1] Guvernören hade delvis på egen hand satt upp handlingsplanen för sin nya uppgift. I korthet gick den ut på att stegvis göra Finland till en helt integrerad del av ryska kejsardömet: Rubeln skulle ersätta Marken som officiellt mynt, ryskan göras till förvaltningsspråk, finska tullen avskaffas, finska armén uppgå i den ryska. Det motstånd som oundvikligen skulle uppstå måste ”krossas till varje pris”, noterade Bobrikov i sitt betänkande. Tsar Nikolaj godkände upplägget. Med friskt mod, får man förmoda, reste Finlands nye styresman i oktober 1898 att ta sitt fögderi i besittning.

Redan början borde ha väckt betänkligheter. När Bobrikov inför finska senaten förklarade hur de alla från och med nu i första hand skulle tjäna ”sitt fosterland Ryssland”, förstod ingen vad han sade eftersom talet var på ryska. Det första verkligt påtagliga tecknet på vad som höll på att ske var det så kallade ”februarimanifestet” från 1899. Enligt detta fråntogs lantdagen rätten att delta i lagstifttingen, om dessa lagar var att betrakta som ”rikslagar”, dvs. berörde hela ryska riket. Bland annat ansågs frågor om finska militären numera endast angå tsaren, eftersom arméns göranden och låtanden var en angelägenhet för riket, eller hur? I praktiken innebar detta att finska lantdagen fråntagits sin lagstiftningsrätt. Många trodde att tsaren ”tvingats” skriva under manifestet av ”dåliga rådgivare” men oavsett vad man ansåg om bakgrunden till vad som hänt var bitterheten och vreden stor i Finland. 1899 steg vattnet ovanligt högt i de finska vattendragen. Mer eller mindre uttalat såg många detta som ett straff för tsarens brott mot de principer som fastställts 90 år tidigare. Genom att markera hur högt vattnet stigit 1899 markerade man också sitt missnöje med februarimanifestet och den förryskningspolitik som nu inletts.

I början avstod man dock från att mer handgripligt angripa Bobrikov, hans underlydande eller tsaren. Som så ofta tillgrep man satir och allegorier. Dikter och berättelser om ”Bobban” trycktes i finska tidningar, utan att censuren under lång tid insåg vem som åsyftades. En dikt, skriven i bästa Kallevallastil, antydde att generalguvernören kanske handlade på egen hand, tsaren ovetande:

-          Visste husbonden i huset,

han, den vördnadsvärde dommarn,

här i höga huvudgården,

till vad bragder du är skyldig,

att du har ett hemskt förflutet,

ner till helvettet du sändes,

till den hetaste av klyftor,

där din skam du kunde dölja…

 

Målningar visade finska sagohjältar som plöjde åkrar där ormar i de ryska färgerna stack upp huvudet. Bobrikov fann, vilket också är vanligt i diktaturer, att vissa missnöjesyttringar var svåra eller omöjliga att bekämpa – hur förbjuder man människor att lägga blommor på Alexander II:s staty i Helsingfors som en hyllning till en tidigare tsar som värnat Finlands särart och återinvigt lantdagen eller att sjunga ”Vårt land”, när tidigare tsarer andäktigt lyssnat till nationalhymnen och gjort honnör?

 

Naturligtvis visste tsaren vad som hände – ytterst var det han som godkände den nya politiken i Finland. Men flera personer i hans närhet förstod hur vansinnig denna inriktning var. Tsarens mor, född dansk prinsessa, skrev till sin son och varnade honom: Såg han inte vad som hände! Finnarna hade ju hittills trivts och varit lyckliga under den ryska överhögheten men nu hade split och bråk uppstått där – allt ”av kärlek till fosterlandet”. ”Det är ett säreget sätt att visa fosterlandskärlek på”, påpekade änkedrottningen sarkastiskt. Kort sagt, Bobrikov måste avskedas.  Men tsaren vägrade. På sitt vanliga stillsamma, mjuka sätt försäkrade han sin mor att han bara följde sitt samvete och vad som var bäst för Ryssland. Det var naturligtvis möjligt att han hade fel, men han måste göra som hans samvete bjöd honom. Han förstod att hon skulle reagera negativt och bad, som den lydige pojke han i grund och botten var hela sitt liv: ”Var snäll och bli inte ond på mig, skänk mig blott din medkänsla och bed i dina tankar att Guds osynliga hand skall visa mig min tunga jordiska väg ”.[2] De många deputationer med upprop om ett stopp på förryskningspolitiken, som kom från flera länder och undertecknats av många framstående personer – både kulturellt och politiskt, togs för det mesta inte emot av tsaren.[3] 

 

Åren gick. Tyglarna drogs åt alltmer – 1903 fick Bobrikov diktatorisk fullmakt att avbryta möten, upplösa föreningar och landsförvisa personer som uppfattades som fientliga mot Ryssland.[4] Detta minskade å andra sidan inte finnarnas motstånd, som fortfarande tog sig subtila uttryck. Då guvernören en gång besökte en mekanisk verkstad i Helsingfors för att tacka de anställda för deras goda arbete, vägrade arbetsledaren skaka hand utan stod stilla i enskild ställning – Det kunde ju inte vara passande att ta en så ”hög herre” i hand.  Först i och med utbrottet av rysk-japanska kriget 1904 blev situationen explosiv. Grupper bildades som verkade för ett mer aktivt motstånd mot ockupanterna än civil olydnad och finurliga satirer. Som ofta hörde unga studenter till de ivrigaste revolutionärerna och naturligtvis var Bobrikov deras främsta hatobjekt. En av dessa unga män hette Eugen Schauman, av adlig finlandssvensk börd och medlem av en släkt som innehaft både militära och administrativa tjänster sedan 1600-talet. Han var född i dagens Ukraina 1875 men hade avlagt studentexamen i Helsingfors. 1904 var han ämbetsman av lägre grad i finska senaten. Hans far hade gjort strålande karriär i Ryssland men som så många andra råkat i onåd på grund av sin kritik mot förryskningspolitiken. Schauman stod i kontakt med en grupp revolutionärer som flera gånger försökt mörda Bobrikov men misslyckats. Nu förklarade han sig redo att själv utföra dådet.

 

16 juni 1904 gick Bobrikov uppför trappan till sitt kansli i senaten. Schauman gick fram till honom och avlossade ett skott som tydligen träffade halsen men inte så allvarligt att generalguvernören riktigt förstod vad som hänt. Attentatorn begick därefter självmord genom att skjuta sig i hjärtat. Bobrikov fortsatte lugnt upp till sammanträdesalen, där man uppmärksammade vad som hänt:

-          Är ni skadad, frågade senatens vice ordförande.   

-          Nej, svarade generalguvernören kort.

-          Ni har blod på halsen.

-          Då är jag alltså skadad, mumlade Bobrikov, bleknade och sjönk ner på en stol. Strax därefter fördes han till sjukhus men avled följande dag.

 

Den överväldigande majoriteten av Finlands folk gladde sig åt Bobrikovs öde. En av de få som höjde ett varningens finger var en då drygt 30-årig man, som läst både historia och litteratur vid universitetet men som på senare år sadlat om till juridiken. Han verkade aktivt för Finlands sak men var överlag snarare böjd för kompromisser än konfrontationer. En kort tid hade han varit biträdande professor i förvaltningsrätt vid universitetet i Helsingfors. Nu hade han tjänst som överdirektör vid statskontoret. Egentligen hette han Johan Gustaf Hellstên men hade förfinskat sitt namn i tonåren. Dagen efter Bobrikovs död skrev han en artikel där det påpekades att ett mord inte kunde vara rätt sätt att lösa Finlands problem: ”Ett brott är alltid ett brott, inga ändamål kan ändra på den saken”. Denne man skulle tjäna sitt land i vått och torrt det närmaste halvseklet och tillsammans med Mannerheim räknas som en av det moderna Finlands grundare. Han har gått till historien under namnet Juho Kusti Paasikivi. Nu, juni 1904, var han dock som sagt ganska ensam om att beklaga Nikolaj Bobrikovs öde. Inte ens tsaren tycks ha blivit särskilt upprörd – kanske hade modern och andras övertalningsförsök till slut börjat verka. Det fanns rentav de som trodde att ryska säkerhetstjänsten haft ett finger med i spelet vid attentatet.[5]

Den nye generalguvernören, furst Obolenski, var av helt annat virke än Bobrikov. Han reste runt i sin provins och lyssnade till vad folket hade att säga. Även om detta inte räckte för att stoppa den revolutionära andan inom oppositionen, gick nu utvecklingen i Finland mot en klar liberalisering. Inom några år hade man en modern tvåkammarriksdag med kvinnlig rösträtt(Finland var första land i Norden att få rösträtt för kvinnor 1906). Efter ytterligare ett årtionde blev Finland en självständig stat.

Och på Sveaborg syns alltjämt de svenska kronorna på sin portal, om än något skamfilade efter Bobrikovs order. Vore kanske idé för vissa politiker i dagens Ryssland att erinra sig den gamle stabsofficerens öde.[6]                     

 

                                 



[2] Vad som inte framkommer här är vilken hållning tsarens hustru, tsaritsan Alexandra, intog i Finlandsfrågan. Med tanke på det inflytande hon på relativt kort tid skaffade sig över sin gemål och hennes misstro mot svärmodern, vilken för övrigt var ömsesidig, är det en kvalificerad gissning att hon rått sin ”Nicky” att tvärtom visa hårdhet mot de uppstudsiga finnarna. Det kan inte ha varit lätt för den i grund och botten välmenande mannen att jämka mellan dessa två oförenliga kvinnor i hans liv.

[3] Då så en gång verkligen skedde skall Nikolaj II ha svarat med följande, för oss naiva men för denne konstant konfrontationsrädde man typiska replik: ”Jag förstår inte den här kritiken. Är Rysslands lagar på något sätt sämre än de finska”? Man kan tycka vad man vill om detta men sådan var den man som styrde Ryssland de sista 22 åren före revolutionen.

[4] En av dem som drabbades var Carl Mannerheim, äldre bror till den blivande marskalken, vilken å sin sida vid denna tid troget tjänade Ryssland. Gustav Mannerheim lär aldrig ha slutat vörda minnet av sin forne herre, tsaren. Det är knappast förvånande att det före revolutionen nästan rådde total brytning mellan syskonen.

[5] I Ryssland är som bekant allt möjligt

[6] Denna text bygger huvudsakligen på Jorma & Päivi Turomi-Nikula. Nikolaj Ii Storfursten av Finland(svensk översättning 2010), Kapitel VIII-XI.                

söndag 19 maj 2024

Solkungen besöker sitt folk - en natt i Flandern 1670

 

Den som gör en resa har något att berätta, brukar man säga. Sanningen i denna sentens fick Ludvig XIV:s hov en gång erfara. Den episod, (eller kanske incident)? Det handlar om är tyvärr knapphändigt skildrad i de böcker jag haft tillgång till, så vi får fylla ut texten med lite bakgrundsmaterial innan vi kommer in på själva händelsen.

Ludvig XIV inledde i praktiken sin regering 1661 då kardinal Mazarin avled, trots att kungen vid den tiden var gott och väl tjugo år gammal.[1] Fem år senare avled också änkedrottning Anna och Ludvig var nu Frankrikes obestridde härskare. Hans utrikespolitiska mål var att värna Frankrikes ställning som stormakt och ”befria” landet från den inringning han ansåg att man hotades av från rivalen Habsburg. Habsburgarna hade två huvudgrenar – den ”tyskromerska” under kejsaren i Wien och den spanska som styrdes från Madrid. Denna senare gren härskade också i stora delar av dagens Belgien och Luxemburg(Spanska Nederländerna). Ludvig XIV hade i samband med sitt faktiska trontillträde ingått äktenskap med den spanska prinsessan Maria Teresia. Hennes far och Ludvigs mor var syskon och de hade båda aktivt verkat för äktenskapet.  Enligt den spanska successionsordningen hade Maria Teresia, i egenskap av sin fara äldsta barn, rätt till tronen. Dessa rättigheter hade naturligtvis fråntagits prinsessan då hon blev fransk drottning, men i Spanska Nederländerna fanns vissa möjligheter till arv.

1667 begärde Ludvig XIV hertigdömet Brabant för sin gemåls(läs Frankrikes), räkning.[2] Detta ledde till det korta ”Devolutionskriget”, som slutade med freden i Aachen 1668.[3] Freden slöts efter medling av den så kallade ”Trippelalliansen”, som uttryckligen tillkommit för att stävja de franska expansionsplanerna.[4] Slutet blev att Frankrike erhöll ett antal städer och platser i Brabant medan andra återlämnades till Spanien. Solkungens erövringshunger var dock långtifrån stillad och i syfte att göra England mera vänligt sinnat sände kungen våren 1670 sin svägerska, född engelsk prinsessa att förhandla med släkten i London.[5]

Prinsessan eskorterades på vägen mot Dunkerque av ett minst sagt imponerade följe – här kom inte bara kungen, drottning Maria Teresia och hertigen av Orléans och andra medlemmar av kungliga familjen, utan också kungens båda mätresser – den gamla och den nya, hovkompositören Lully, komediförfattaren Moliére, poeten Racine, hovmålare som hade till uppgift att föreviga viktiga tilldragelser, ett stort antal soldater samt, naturligtvis, tjänare och andra anställda för alla dessa upphöjda personer.[6] Till råga på de oerhörda besvär det även under normala förhållanden måste ha inneburit att transportera denna hovarmé på marsch, var våren 1670 mycket regnig i Flandern. Floderna svämmade över och hovets damer både skrek och svimmade i tron att deras sista stund var kommen. Till slut fick man söka skydd i en bondstuga som ”bara hade ett enda rum”. Husets invånare var inte redo att ta emot Frankrikes konung med tillhörande hov, varken rent praktiskt eller psykologiskt. Maten var inte i klass med vad man var van vid och de förnäma gästerna fick vackert sova, i den mån de fick någon sömn den natten, på golvet - fast de lär ha haft kuddar och madrasser, förmodligen ur eget medhaft bagage. I synnerhet Maria Teresia, uppfostrad vid det strikta spanska hovet, fann detta arrangemang djupt skakande. Den enda som tog situationen med fattning var en syster till markisinnan de Montespan, kungens senaste mätress: ”Det här är som Jesu födelse i stallet”, konstaterade hon filosofiskt.[7]

Ingen av de sekundärkällor jag haft tillgång till har mer att säga om denna(förmodligen), för sin tid unika händelse: Ludvig XIV:s hov får härbärge i en bondstuga. Inga uppgifter ges om bondens eller hans hustrus namn, vilka närmare omständigheter de levde under eller om de belönades efteråt. En annan högst intressant fråga gäller de rent praktiska svårigheterna: Om bondstugan bara hade ett rum, hur i helsicke lyckades man inkvartera ett följe på cirka 30 000 människor utan att samtliga kvävdes eller klämdes till döds. Den enda logiska förklaringen är att bara de förnämsta gästerna hade kvarter i familjens boningshus. Kanske fanns det stall och loft på ägorna där ett antal tjänare fick samsas om utrymmet eller spred man ut sig på olika håll i trakten. Hur som helst måste detta ha varit en händelse ingen kunde glömma. Som sagt: ”Den som gör en resa har något att berätta.       

 

                                       



[1] Närmare bestämt 22. Ludvigs far övertog makten från sin mor genom en statskupp vid 16 års ålder 1617.

[2] Detta hertigdöme omfattade stora delar av dagens Belgien(med Bryssel), samt en del av Södra Holland. Enligt då gällande bestämmelser hade barn i första äktenskapet oavsett kön förtur till arv i dessa områden.  

[4] Denna allians omfattade Spanska Nederländerna, England och Sverige. Svenskarna önskade upprätthålla status quo i Europa för att bevara de vinster man gjort i Westfaliska freden.

[5] Prinsessan Henriette Anne var dotter till Karl I och hade vuxit upp som politisk flyktning i Frankrike under inbördeskriget och Cromwells regim. Hon var gift med kung Ludvigs yngre bror, hertig Filip av Orléans..

[6] Sammanlagt lär denna stad på marsch ha räknat 30 000 personer.

[7] Denna text bygger på Antonia Fraser, Ludvig XIV och kärleken(svensk översättning 2008), främst s. 141-42 och Herman Lindqvist, Ludvig XIV, Solkungen(2011), s. 133-34.

fredag 10 maj 2024

Sic transit gloria mundi - Ludvig XV:s död 10 maj 1774

 

Ludvig XV är på samma gång en av de mest kända och mest okända kungarna av Frankrike. De flesta känner förmodligen till namnet på minst en av hans många älskarinnor men kan sannolikt inte peka på något han själv gjort eller sagt.[1] Det är i och för sig inget att skämmas för men samtidigt djupt sorgligt. De som kände Ludvig XV förmedlar bilden av en människa som var långt ifrån obegåvad men samtidigt oerhört osäker på sig själv. Om Ludvig XIV var för stolt saknade hans efterträdare helt stolthet, konstaterar en memoarförfattare och fortsätter: ”Mätresserna var de enda han trodde älskade honom tillräckligt för att säga honom sanningen. Därför följde han alltid deras råd, vilket bidrog till finansernas fördärv, den värsta aspekten av hans regering”. Andra talar om kungens oerhörda blyghet och försagdhet. ”Ofta verkade han önska tala om något viktigt men fick inte fram det, Istället kom han med någon frivol fråga”. En minister minns: ”Han var den bästa människa i världen men talade alltid om rikets affärer som om någon annan styrde dem.[2]

Om man känner till bakgrunden är det inte svårt att förstå varför Ludvig XV var försagd och blyg. Född som nummer fem i tronföljden och andre sonsonson till Solkungen Ludvig XIV, fann han sig plötslig vid fem års ålder vara konung av Frankrike. Alla nära släktingar – föräldrar, farfar, en äldre och en yngre bror var döda. Det enda råd på vägen pojken hann få kom från den gamle kungen, som själv bestigit tronen vid fyra års ålder men trots allt haft en omtänksam mor och kloka ministrar att styra riket under omyndigheten. På dödsbädden hade den 77årige Ludvig XIV sagt till sin efterträdare: ”Ni kommer att bli en stor kung. Men ta inte efter min smak för krig. Försök leva i fred med era grannar”. Uppväxtåren blev ensamma och dystra. Omgiven av äldre män, iakttagen av alla men inte älskad av någon – utom guvernanten som behandlade honom som den pojke han var men som då gossen var sju år med våld skildes från honom, blev Ludvig naturligtvis tillknäppt och försagd. Att han genom livet kom att hysa en särskild böjelse för kvinnligt sällskap(först sin polska hustru, därefter en rad älskarinnor), är i det ljuset mer än begripligt. Från början hade också folket varit uppriktigt förtjust i sin kung och kallat honom ”Ludvig den älskade”. Men när åren gick utan att något verkade hända, när hovlivet trampade på utan några mer omfattande politiska reformer, när nya tankar om förnuft och individens frihet vann allt större genklang hos de intellektuella - medan det enda nya som sipprade ut från Versallies tycktes vara namnet på kungens senaste mätress, övergick kärleken i allt större kritik och avståndstagande. När en ryttarstaty över Ludvig XV restes på ett av Paris´ större torg, där kungen framställdes omgiven av antika gudinnor som symboliserade vishet och dygd, dök en lapp upp med det satiriska påpekandet att här förevisades dygderna till fots medan lasten satt till häst. Nu, i början av maj 1774, efter att ha suttit på tronen i nära 59 år, tycktes tiden vara inne för kungen att själv anträda den sista färden.

Ludvig XV hade lagat sjuk i feber sedan slutet av april. Den första tiden var man inte alltför orolig över hans tillstånd men efter några dagar upptäckte en tjänare eller möjligen kungen själv(uppgifterna går isär), röda fläckar i hans ansikte. Det var tydligt att han hade smittkoppor, en sjukdom som på den tiden i regel innebar döden.[3] Nu uppstod den penibla situation som vanligen inträdde vid envåldshärskares dödsbäddar: när och av vem skulle den allsmäktige fursten underrättas att det var tid att bereda sig för döden och likt varje annan dödlig bekänna sina synder för Gud? Till och med då solkungens fromma, om också inte helt fläckfria, mor legat för döden drygt ett sekel tidigare hade detta vållat omgivningen huvudbry. Slutligen ingrep Ludvig XIV: ”Vad är detta, man berövar drottningen hennes salighet. Det är inte tid för smicker längre”![4] 1774 gällde det en man vars sedeslöshet nästan blivit legendarisk och vars senaste maìtresse en titre, Madame du Barry, troget satt vid sin döende herres sida. Enligt sedvana måste en döende konung sända bort sin älskarinna innan han mottog sista smörjelsen och hon fick sedan inte återkomma, även om han tillfrisknade. Att först ångra en utomäktenskaplig förbindelse i tron att man var döende och sedan återuppta den då man blev frisk ansågs väl hädiskt även för en konung av Guds nåde. Slutligen fattade Ludvig XV själv det ödesdigra beslutet. Han vände sig till du Barry:

-          Madame, jag är sjuk. Jag vet vad som måste göras.

Därmed lämnade hon hovet. Ändå försökte kungen en stund senare kalla henne tillbaka. Då han fick veta att hon rest droppade några tårar på hans kinder.[5]   Detta skedde 4 maj 1774 men ännu fem dagar senare var kungen vid liv, trots att ansiktet svartnat av bölder och utslag. På eftermiddagen nästa dag var hans lidande äntligen över. Ljuset i fönstret till hans rum släcktes, det osvikliga tecknet på vad som hänt och genom slottet hördes det obligatoriska tillkännagivandet: ”Konungen är död! Leve Konungen”!

 

Det kan inte påstås att man höll på någon sorgetid vid hovet. Delvis berodde det kanske på ritualen – kungens död var en etikettsfråga som allt annat vid hovet. Utrymmet för djupare känslor var snålt tilltaget, om det alls existerade. Det gällde också att snabbt få iväg det nya kungaparet från Versallies, de fick inte riskera att bli smittade av kopporna. Så snart gamle kungens död vederbörligen bekräftats fördes de och övriga kungafamiljen till ett mindre slott i närheten. Ändå är det tydligt att mycket få sörjde den döde. Hans rykte var så skamfilat att de flesta tycks ha sett hans hädanfärd som en befrielse. När kistan i ovanligt hastig fart fördes till Saint-Denis(den kungliga begravningskyrkan), utslungade åskådarna hånfullt det glädjerop kungen brukat låta höra då han var på jakt: ”Tallyho, tallyho”.[6]

Folkets reaktion på kung Ludvigs död var utan tvivel ett tecken på den nya tid som väntade runt hörnet: Kungamakten kunde inte längre räkna med undersåtarnas okritiska lojalitet enbart baserat på att man ansågs ha fått sin makt av Gud. Inom tjugo år skulle kungadömet gå under i revolutionen. Monarkin återinfördes visserligen för en period efter Napoleon men Ludvig XV var den siste franske kung som levde och dog i tron på den absoluta kungamaktens ofelbarhet. Enbart av den anledningen är hans död för precis 250 år sedan värd att ihågkommas. Samtidigt är det tydligt att denne man inte var någon despotisk tyrann (lika lite som sonsonen som nu besteg tronen och senare avrättades i giljotinen). Efter vad vi vet framstår Ludvig XV tvärtom som en välmenande, godhjärtad man, av ödet placerad på en post han inte var vuxen och i en tid vars nya krav han inte förstod. Hans och sonsönernas öde kan mycket väl sammanfattas i den välkända latinska sentensen Sic transit gloria mundi, så förgår världens härlighet.[7]        

      

               

               



[1] Madame Pompadour har i historien närmast blivit ett begrepp, ett förkroppsligande av älskarinnan som styr riket i sin konungs ställe. Det är talande för eftervärldens syn på henne att Anthony Bevour i sin bok om Berlins fall apropå Eva Braun konstaterar att hon var ”raka motsatsen till en Pompadour”, dvs. att hon saknade makt i Nazityskland.   

[2] Se Louis XV - Wikipedia. De ovanstående citaten har översatts från engelska av skrivaren.

[3] Ludvig XV hade tidigare haft smittkoppor eller någon liknande sjukdom och då klarat sig. Flera av Marie Antoinettes systrar hade under en epidemi på 1760-talet drabbats av kopporna och avlidit. Om så inte skett skulle Maria Teresias yngsta dotter sannolikt aldrig blivit drottning av Frankrike. Koppornas härjningar hade med andra ord en minst sagt betydelsefull inverkan på såväl Marie Antoinettes som Frankrikes historia.

[4] Anna av Österrike avled i januari 1666. Ludvig XIV:s ord återges i Antonia Frasers bok Ludvig XIV och kärleken(svensk översättning 2008).

[5] Trots att du Barry alltså inte kunde väntas återvända tycks en del hovmän gjort sig redo att besöka henne, då kungens dödskamp drog ut på tiden och man trodde att han kanske skulle tillfriskna. 

[6] Den snabba färden hade dock inget med Ludvig XV:s dåliga rykte att göra, utan handlade åter om rädsla för smittspridning.

[7] Denna text bygger huvudsakligen på Antonia Frasers och Stefan Zwegs biografier över Marie Antoinette, vilka båda ger en relativt utförlig beskrivning av Ludvig XV:s sista dagar. Som antytts ovan skiljer sig författarna på vissa punkter. Zweig beskriver exempelvis hur kungen för att bevisa sin ånger över sitt ”syndiga liv” tvingats att, genom sin biktfader, offentligt erkänna sina fel och lova bot och bättring om han tillfrisknade. Någon sådan ”ceremoni” nämns inte av Fraser. Antonia Fraser, Marie Antoinette(svensk översättning(2002), s. 115-17 och Stefan Zweig, Marie Antoinette, en olycklig drottnings historia(svensk översättning i nyutgåva 1989), kapitel 6. 

fredag 3 maj 2024

Ett talande klassiskt citat - Chamberlain, Shakespeare och Münchenkonferensen

 

”Premiärministern gick runt och tog alla ministrar i hand. Folkmassan pressade sig fram mot raden av poliser för att se bättre – det var reportrar, flygmekaniker, bybor, skolpojkar, en mor som höll sin baby i famnen. Kameramännen svängde runt för att följa Chamberlain på hans tur. Han log stort, vinkade med hatten i handen. Han strålade förtjust som ett barn. Till sist stod han framför ett batteri av mikrofoner.

-          När jag var en liten pojke, började han och väntade tills det blivit tyst, brukade jag säga till mig själv: Om jag inte lyckas vid första försöket så är det bara att försöka igen och igen och igen och det har jag gjort också den här gången. I handen hade han en papperslapp, som han nu kastade ett öga på för att kontrollera de ord han förberett:

-          När jag kommer tillbaks från Berlin, hoppas jag kunna säga som Hetsporren i Henrik IV – att ”på nässlan fara plockar man blomman säkerhet”.

Han nickade för att understryka det han just sagt och folkmassan jublade. Han log och viftade med hatten igen och vände sig sedan mot planet”.[1]

 

Så skildrar författaren Robert Harries den brittiske premiärministern Neville Chamberlains avsked till åskådarna inför sin resa till München 29 september 1938. Även om vissa detaljer inte stämmer med verkligheten(Chamberlain talade aldrig om att ”komma tillbaka från Berlin”, dit han ju heller inte reste), finns det inget tvivel om att scenen i sina huvuddrag återger stämningen och känslorna den där morgonen på flygplatsen utanför London. Det är också säkert att Chamberlain höll det tal som återges ovan och att han, vilket är det väsentliga här, citerade en rad ur Shakespeares ”Henrik IV”.[2]   

 

Mycket har sagts och skrivits om Münchenkonferensen och inte minst om vad Chamberlain sade efter återkomsten till England nästa dag. Hans tal om ”peace in our Time”(fred i vår tid), hör väl till de mest omdebatterade och avhånade formuleringarna av någon regeringschef i modern historia, kanske genom tiderna. Han har beskyllts för naivitet och godtrogenhet i förhållande till Hitler och för att ha svikit tjeckerna, kanske rentav med sin eftergivenhet ha bidragit till krigsutbrottet ett år senare. Ändå sade Chamberlain bara vad folket och de flesta andra just då ville höra och önskade skulle vara sant – Han hade ju faktiskt slutit avtal med Hitler och kunde knappast omedelbart ha sagt att alltihop förmodligen var bortkastat och bedrägeri från motpartens sida. Det finns egentligen inget klandervärt i vad Neville Chamberlain valde att säga vid hemkomsten från München – det var inte mer än vad vilken politiker som helst skulle ha sagt i hans kläder. Talet vid avfärden till Tyskland – om att plocka säkerhetens blomma från farans nässla, har däremot sin särskilda innebörd och borde kanske ha stämt premiärministern till eftertanke inför vad han just stod i begrepp att göra. En verklig Shakespearenörd som hörde talet skakade kanske på huvudet: Var detta verkligen rätt citat att ta till då man reste för att hindra ett krig vid förhandlingsbordet! Låt oss titta lite närmare på vad Chamberlain egentligen råkade säga. I vilket sammanhang förekommer dessa ord ursprungligen?     

 

Shakespeares ”Henrik IV” utspelar sig i det tidiga 1400-talets England. Dramat skrevs i två delar och skildrar, som framgår av namnet, huvuddragen av den engelske kung Henrik IV:s regering 1399-1413.  Den replik som intresserar oss är hämtad ur pjäsens första del.

Det är ett splittrat rike vi möter i dramats början. Den engelske storbaronen Henrik Bolingbroke har störtat sin frände och föregångare Rikard II från tronen och låtit utropa sig till kung. Som ofta i sådana lägen radar problemen snart upp sig. Redan har ett uppror slagits ned och den avsatte kungen mördats i sitt fängelse. Men de som en gång hjälpt kung Henrik till makten börjar irritera honom. Besvärligast är den stolta adelssläkten Percy, med huvudsäte vid gränsen mot Skottland i norr. Dess arvtagare, den stolte Henry(Harry – för sin tapperhet och impulsivitet kallad ”Hotspur, hetsporren”), har just besegrat skottarna i ett stort slag men vägrar nu att ge sina fångar till kungen.[3]  Ett villkor är att denne i sin tur löser ut ädlingen Edmund Mortimer, en svåger till Percy som inte haft lika stor tur i sin kamp mot walesarna i väster. Problemet ur kungens synvinkel är att denne riddare har ett visst anspråk på tronen och dessutom förefaller opålitlig. Det passar därför inte kungen illa att Mortimer förblir i fångenskap.[4] Efter ett häftigt gräl med Henrik IV beslutar sig den vredgade Hotspur att göra uppror mot ”usurpatorn”. Efter viss tvekan deltar också fadern och farbrodern och anhängare börjar uppbådas. Det visar sig dock att många av Percys´ underlydande tvekar att ställa upp. En av dem påpekar i brev riskerna med en revolt. Den store krigaren utropar föraktfullt:

-                 Det är farligt att bli förkyld, farligt att sova, farligt att dricka. Men bland farans nässlor skall vi plocka säkerhetens blomma.[5]  

 

När Neville Chamberlain citerade dessa klassiska ord inför resan till München var det troligen med innebörden att efter den tid av fara för krig som man nu genomled, skulle den permanenta säkerheten vinnas: De stundande förhandlingarna med Hitler skulle med andra ord leda till fred för överskådlig tid. I original har Hotspurs ord närmast motsatt innebörd: Att förhandla leder ingenstans. Bara genom att våga ett uppror mot kung Henrik finns chansen att uppnå verklig säkerhet för adeln. Sett med 1930-talets ögon, liksom med vårt eget 2020-tal till måttstock kan den stolte riddarens ord rentav ses som en maning att bekämpa totalitära despoter. Endast genom att göra motstånd mot dem, bland ”farans nässlor”, kan vi vinna ”blomman säkerhet”.

Undrar om någon gjorde liknande reflektioner inför Münchenkonferensen.

              

       



[1] Ur Robert Harries´ roman München (svensk översättning 2019), inläsning av Reine Brynolfsson. 

[3] Detta innebar i praktiken att Percy betraktade sig som suverän furste, oberoende av ”centralregeringen” i London. Percy hade 14 september 1402 vunnit en stor seger mot skottarna i slaget vid Homildon Hill(i Shakespeares pjäs kallat ”Holmedon”), och därvid bland annat tagit earl Archibald Douglas till fånga. Vad som i realiteten orsakat osämja mellan Percy och kungen tycks ha varit att den senare velat hindra de som deltagit i striden från att lösa ut sina fångar, detta för att hindra dessa att återvända till Skottland och återgå i krigstjänst vid en eventuell engelsk invasion. Följden blev istället att skottarna gick samman med sin besegrare mot Henrik IV. Se Battle of Homildon Hill - Wikipedia.

[4] Släkten Mortimer innehade motsvarande ställning i gränsområdena mot Wales som Percy vid skotska gränsen. Edmunds syster Elisabet var gift med Henry ”Hotspur”. Mortimer hade i juni 1402, några månader före svågerns seger mot skottarna, fallit i fångenskap hos Walesiska rebeller. Henrik IV misstänkte att han mer eller mindre givit sig fången, en tanke som tycktes bekräftad när Mortimer senare gifte sig med rebelledarens dotter. Olyckligtvis hade Mortimers dessutom möjlighet att göra anspråk på tronen eftersom deras mor var sondotter till Edvard III, därtill genom en äldre broder till kung Henriks far, hertig John av Lancaster. Liksom i fråga om de skotska fångarna från Homlidon förbjöd kung Henrik att Mortimer löstes ut, en faktor som ingalunda minskade klyftan mellan Kronan och familjen Percy. Allt detta stämmer i stort med Shakespeares upplägg, utom att Percys svåger aldrig var tronpretendent. Hans yngre brorson, också han med namnet Edmund, sågs dock som pretendent av kung Henriks fiender, då han i rakt nedstigande led härstammade från Edvard III:s andre son Lionel, hertig av Clarence.              

[5] Shakespeares ”Henrik IV” ur TV-serien ”Hollow of the Crown”, baserad på Shakespeares krönikespel, översättning för SVT Nicklas Källén svensk medietext(2012)..