måndag 15 juli 2024

Trolldom vid kungens hov - processen mot hertiginnan av Gloucester 1441

 

I vår tid är trolldom och häxeri ett spännande inslag i sagor och fantasyberättelser. Ingen i vår del av världen blir idag på fullt allvar anklagad för att försöka skada sina medmänniskor med hjälp av svart magi och den som eventuellt själv säger sig syssla med det blir nog närmast betraktad som psykfall. Men för 3-400 år sedan kunde misstankar om trolldom få fruktansvärda följder även i Västeuropa. Vissa människor troddes äga särskilda förmågor och hade man otur blev man utpekad som häxa eller trollkarl, i förbund med djävulen. I Sverige förknippas denna företeelse med vad som kallas ”Det stora oväsendet” på 1660-70-talen, då ett stort antal kvinnor dömdes för häxeri och brändes på bål. Den vanligaste anklagelsen under denna masspsykos var att ha flugit till djävulen i Blåkulla på nattliga fester med kidnappade barn, som ofta själva berättade om vad de upplevt – detaljerade beskrivningar av vidriga utsvävningar med sexualitet och drickande. Vissa barn angav till och med sina egna mödrar. Sådana historier är naturligtvis rena fantasifoster och de som drabbades var oftast kvinnor av lägre status – utslagna, förvirrade eller bondkvinnor ur den stora massan. Någon gång kanske borgarkvinnor som ansågs ha varit ovanligt framgångsrika eller som på annat sätt ”stack ut” i mängden. Däremot var det inte så vanligt att verkligt förnäma kvinnor utpekades på 1600-talet – ju finare bakgrund, desto större chans att någon ingrep för att stoppa vansinnet. I äldre tid hände det däremot att personer ur samhällets högsta skikt misstänktes för att ha bedrivit svartkonst och sådana anklagelser var, och är i någon mån än idag, svårare att motbevisa eftersom gränsen mellan ordinär läkekonst och magi är svår att urskilja under medeltiden. Till och med kungligheter kunde drabbas. Som i det tidiga 1400-talets England.

Sommaren och hösten 1441 rådde panikstämning vid engelska hovet. Några anställda hos hertiginnan av Glouchester, faster till kung Henrik VI, hade gripits misstänkta för att genom trolldom ha försökt mörda kungen. Även hertiginnan själv var misstänkt.        

England var då om inte ett land i gungning så åtminstone en stat i djup politisk kris. Det krig man sedan Edvard III:s dagar ett sekel tidigare - med avbrott för kortare fredsperioder, fört i Frankrike och som ytterst handlade om rätten till den franska tronen, gick nu allt sämre. Under krigarkungen Henrik V hade man lagt under sig stora delar av norra Frankrike med Paris och Normandie. Den engelske kungen hade till och med lyckats bli erkänd som tronarvinge efter den sinnessjuke Karl VI. Sedan föll dråpslaget – Kung Henrik avled plötsligt 31 augusti 1422 vid 35 eller 36 års ålder.[1] Ett barn på nio månader ersatte en krigshjälte på tronen. Den högsta makten fördelades mellan den dödes två kvarvarande bröder - John, som var hertig av Bedford, tog hand om de franska besittningarna medan Humphrey av Glouchester blev högste ansvarig för styret hemma i England.

De första åren gick allt tämligen väl, med hänsyn till de motsättningar som fanns under ytan. Den engelska hären i Frankrike fortsatte också att skörda vissa framgångar. En viktig vändpunkt blev Jeanne d’Arcs uppdykande på scenen 1429. Engelsmännen måste ha gripits av fasa: En bondkvinna, knappt mer än en flicka, uppenbarar sig hos fransmännen, lyckas ena de splittrade viljorna, häver belägringen av Orléans och besegrar den segerrika engelska armén i slag efter slag, Vad var detta! Ett verk av djävulen eller ett tecken att Gud vänt sitt ansikte ifrån dem?[2] Jeanne greps visserligen efter något år och brändes på bål men pendeln i kriget hade vänt en gång för alla. Från 1429 och framåt hade fransmännen övertaget. Engelsmännens inställning till kvinnor ”med gåvor” bör ha påverkats av detta.

Motsättningarna inom förmyndarregeringen blev med åren allt större och tydligare. Hertig Humphrey var en motsägelsefull karaktär – å ena sidan lärd humanist, tapper soldat och allmänt känd för sitt älskvärda sätt. Å andra sidan maktlysten, oerhört mån om sin värdighet, lynnig och obetänksam. Han hade bland annat gift sig i hemlighet med grevinnan av Hainaut trots att denna på papperet fortfarande var gift med hertigen av Bretagne, som hon flytt ifrån då han varken lyckats försvara hennes arvsrättigheter eller visat sig som god äkta man.[3] Vad kriget i Frankrike beträffade ansåg hertig Humphrey att det obetingat måste föras till ett segerrikt slut – allt annat vore en skymf mot den döde hjältekungens minne.

Hertigens främste rival i rådet var kardinal Henry Beaufort. Dessa herrar var totalt oförmögna att samarbeta, vilket delvis sannolikt berodde på deras gemensamma om ock i kardinalens fall något hemlighetsfulla härkomst. Beaufort var i själva verket halvfarbror till hertigen av Glouchester.[4] Som många utomäktenskapliga barn hade Beaufort förstått att med eget nit vinna den framgång han inte utan vidare kunde vinna genom börd. Förutom sin höga ställning inom kyrkan hade hans sinne för affärer gjort honom rik: Han hade ofta bekostat kronans utgifter ur egen ficka. Att bli rik på handel garanterade visserligen inflytande men var inte särskilt populärt inom högadeln, som såg med misstänksamhet och avsky på dessa ”uppkomlingar”, som nått sin ställning genom eget bedrivande och inte genom anor. När sakskälen tröt kunde man alltid slå kardinalen i ansiktet med hans ”oäkta” börd. Att kardinalen dessutom förordade kompromisser och fred med Frankrike, där hertigen förordade krig, gjorde ingalunda deras förhållande bättre. Unge Henrik VI var slutligen den ende som kunde förmå de båda stridstupparna att sluta käbbla och istället koncentrera sig på rikets affärer. Personligen visade Henrik å sin sida en tendens att föredra kardinalen framför hertigen.[5] 

Hösten 1437 förklarades Henrik VI myndig och tillträdde regeringen, utan att företa några större förändringar i det forna regentskapsrådet. Samtidigt stod det allt klarare att en uppgörelse måste ske i frågan om Frankrike. Hertigen av Bedford, en klok statsman som förstått att göra sig omtyckt i sina provinser, hade avlidit två år tidigare och fransmännen hade gått till förnyad offensiv. Paris var förlorat och Normandie tycktes stå i begrepp att falla. Alltfler röster på engelska sidan talade för fred. Å andra sidan var det omöjligt att offentligt erkänna att man förlorat kriget, vilket skulle innebära ett medgivande att hela denna satsning, som kostat många liv och stora pengar under ett sekel, varit ett meningslöst misstag. Resultatet blev att regeringen utåt i stort sett låtsades att allt var bra i de franska provinserna, samtidigt som man vägrade skicka förstärkningar dit och i hemlighet sökte utvägar att dra sig ur hela soppan med något så när bibehållen prestige. Hertigen av Gloucester vägrade emellertid hårdnackat att höra sådant tal – Kriget måste fortsätta och segern vinnas, punkt! För kung Henrik och hans parti blev den forne lordprotektorn alltmer en belastning. Antingen måste han röjas ur vägen eller neutraliseras politiskt. Det var här som talet om häxeri kom in i bilden.

Hertigen hade sedan flera år låtit annullera sitt äktenskap med den belgiskfranska grevinnan och istället äktat en av hennes hovdamer Eleanor Cobham, en dam ur engelska lågadeln som hertigen – helt i enlighet med huset Lancasters traditioner, haft ett förhållande med medan han ännu var gift med sin första hustru.[6] Hertigparet samlade kring sig ett litet hov av lärda vittra män och kvinnor, vilket var helt i enlighet med deras rang och värdighet. Eleanor var dock ytterst ärelysten och medveten om att hon hade goda utsikter att bli drottning. Så länge kung Henrik inte var gift(vem visste förresten om denne bleksiktige krake ens var i stånd att få barn), stod hennes man närmast i tronföljden efter sin brorson.  Hertiginnan hade i sitt hov också ett antal astrologer och stjärntydare. Trots att de flesta furstar ägnade sig åt denna medeltida vetenskapsgren som ett bekvämt sätt att förutsäga framtiden, var kyrkan kluven i sin inställning till astrologi. Det var kanske inte direkt förbjudet, men såg man inte upp kunde följderna bli allvarliga.

Bland hertiginnans bekanta fanns även en kvinna med det nordiskklingande namnet Margery Jourdemayne. Hon var, efter vad man tror sig veta, omkring 30 år gammal men kan ha varit något yngre eller äldre vid tiden för den process som blev hennes öde.[7] Margery var känd för sin kunskap angående örter och växter och anlitades gärna av kvinnor som antingen önskade bli havande eller tvärtom göra slut på en oönskad graviditet. Hon rådfrågades även när det gällde att brygga kärleksdrycker. Kundkretsen var stor och hon kom snart i beröring med samhällets högsta kretsar. En del sade att hon också var synsk – Hon skall sålunda ha förutspått hertigen av Somerset, en brorson till kardinal de Beaufort, att han skulle komma att dödas ”vid en borg(under the Castle”). Så länge han stred på öppna fältet fanns dock intet att frukta.[8]  

Redan i början av 1430-talet hade myndigheterna haft ögonen på Margery, som hållits fängslad på Windsor Castle en tid anklagad för häxeri och trolldom. Den gången kom hon undan med blotta förskräckelsen mot löfte att icke vidare ägna sig åt svartkonst. Men, som Harrison skriver: ”Inget tyder på att hon höll löftet”.[9] Nio år senare fanns ingen nåd att få. Sommaren 1441 arresterades Margery på nytt och sattes i Towern. Samtidigt fängslades ett antal medlemmar i hertigens av Glouchester hushåll, bland dem hans hustrus kaplan och sekreterare. Hertiginnan själv greps mitt i middagen i sitt Londonresidens.

De gripna anklagades för att ha sökt döda Henrik VI med hjälp av svart magi. Hertiginnans kaplan, en man vid namn Bolingbroke som var känd för sina kunskaper i astrologi, sades dels ha förutsagt kungens död genom ett horoskop, dels tillverkat en vaxbild av kungen som han sedan antingen låtit bränna eller stuckit nålar i. För sådant fanns ingen nåd. Margery Jourdemayne brändes på bål i oktober 1441 och den stackars kaplanen hängdes, rådbråkades, hackades i bitar, samt blev halshuggen, allt i levande tillstånd.[10] Med hänsyn till hennes höga börd undkom hertiginnan Eleanor med livet men förvisades från hovet och fick illbringa resten av sitt liv på allt ensligare platser, bland annat på Isle of Man. Dessförinnan hade hon visats upp utanför tre kyrkor i London, barfota med tänd ljus i handen, sig själv till nesa och androm till skräck och varnagel. Hon avled 1452.

Syftet med allt detta var som förut nämnts att tysta Eleanors make, hertigen av Gloucester, vars inställning till kriget i Frankrike inte längre stämde med de styrande kring kungen. Detta mål uppnåddes också. Hertigen satt visserligen kvar i rådet men hans politiska inflytande var krossat för alltid. Han avled i februari 1447, 56 år gammal. Rivalen kardinal Beaufort, som sannolikt satt igång hela historien för att komma åt sin fiende, fick inte mycket tid att njuta av sin seger. Han avled själv i april samma år. Den som vill kan se denna häxprocess som en vändpunkt i Englands medeltidshistoria i allmänhet och Henrik VI:s liv i synnerhet. Under hans förmyndartid hade de styrande trots allt drivits av en gemensam önskan att hålla ihop landet. Efter processen var inget sig likt. De närmaste 40 åren skulle präglas av split, osämja, inbördeskrig, statskupper, mord. Först med en ny dynasti på tronen, familjen Tudor, skulle arbetet att åter ena England politiskt påbörjas.[11] 

    

                                                    



[1] Karl VI avled i oktober 1422, knappt två månader senare.

[2] Att det helt enkelt kunde röra sig om en ung människa uppfylld av en önskan att rädda sitt land var dåtidens människor främmande. Varje individ förväntades fylla sin uppgift i den samhällshierarki som ytterst var skapad av Gud själv. En person av enkelt ursprung som höjde sig över sitt stånd måste i princip antingen vara ett helgon eller stå i de mörka makternas tjänst. Det är därför inte underligt att Jeannes anhängare tillskrev henne diverse underbara förmågor(som att i ungdomen ha varit i stånd att locka till sig fria fåglar och göra dem tama), medan fienderna kallade henne en förtappad häxa.   

[3] Hainaut var ett grevskap i Tyskromerska riket på gränsen mellan dagens Frankrike och Belgien. Mons och Valenciennes var dess viktigaste städer. Edvard III:s hustru Fillipa, stammoder till släktena Lancaster och York, kom från Hainaut. 

[4] Kardinalen var son till John av Gaunt i dennes utomäktenskapliga(dock senare legaliserade), förhållande med Catherine Swynford och alltså halvbror till Henrik IV, hertig Humphreys far. Hertigen härstammade liksom Henrik V från John av Gaunts äktenskap med Blanche av Lancaster, medan kardinalen var en frukt av det tredje och som sagt född före giftermålet. Angående släkten Beauforts väg till makten, se Dynastihistoria: Konsten att legitimera kungliga bastarder. (bosonshistoria.blogspot.com).       

[5] Shakespeare återger just ett sådant gräl med kungen som medlare i första delen av sitt drama ”Henrik VI”. Med tanke på att kungen knappast var känd för sin förmåga att utöva auktoritet, snarare tvärtom, kan man gissa att dessa ingripanden i det långa loppet inte haft större verkan.

[6] Hertig Humphrey hade två barn, sonen Arthur och dottern Antigone. Forskningen är dock osäker på om båda dessa barn varit en frukt av hertigens äktenskap med Eleanor Cobham. Äktenskapet med grevinnan av Hainaut var barnlöst. Se Eleanor, Duchess of Gloucester - Wikipedia.

[7] Engelska Wikipedia anger Margerys födelseår till ”before 1415”. Hennes make tillhörde en välbärgad familj av bondesläkt och efternamnet antas komma från franskans jour de main, ett äldre ord för daglönare, jordarbetare. Om det stämmer, vore onekligen intressant att utforska huruvida detta ord i sin tur har normandiskt – nordiskt, ursprung: ”jordman”. Se Margery Jourdemayne - Wikipedia.

[8] Somerset stupade sedermera i envig under det första slaget vid St Allbands 22 maj 1455, den strid som anses utgöra inledningen till ”Rosornas krig”. Enviget stod utanför ett värdshus vars skylt föreställde en borg: dess namn var ”the Castle”. Då hertigen upptäckte detta insåg han att spelet var förlorat, sänkte värjan och lät sig dödas. Spådomar är som bekant ofta dubbeltydiga I författaren Conn Igguldens roman Trinity(Solvargsvensk översättning 2015, uppläsare Torsten Wahlund), är det dock en romsk spåkvinna(zigenerska), som på en marknad i den blivande hertigens ungdom avger spådomen. Weir talar om ”a soothsayer”, ,en siare.   

[9] Med tanke på att Margery tydligen bedrivit sin praktik i minst tio år då hon greps 1441, har man nog rätt att förmoda att hon som senast föddes 1412, troligen tidigare.

[10] Man kan föreställa sig den skräck som spreds vid engelska hovet då Henrik VI några år efter processen drabbades av psykisk sjukdom och i över ett år var onåbar för omgivningen, utan att efteråt ha något minne av mellantiden. Inte ens att han fått en son, Att som dömd förrädare hackas i bitar var för övrigt ett etablerat straff under senmedeltid och renässans. Jöran Persson, Erik XIV:s sekreterare, är ett känt svenskt exempel.

[11] Motsättningarna inom Henrik VI:s förmyndarregering och händelserna de första åren efter hans makttillträde skildras av Alison Weir i Lancaster and York, the Wars of the Roses(1995, nyutgåva 2009), kapitel 5-6. Dick Harrison berör kortfattat processen mot hertiginnan Eleanor i sin bok Häxprocesserna(2021), kapitlet ”Medeltidens häxor”.

söndag 7 juli 2024

Lärd diplomat blir påve - Benedictus XI

 

Inte många svenskar kan namnet på en eller flera påvar, möjligen med undantag för den påve som sitter nu och hans närmaste föregångare. En relativt känd påve ur historien är Alexander VI - Rodrigo Borgia, som regerade kring 1500. Han används ibland som avskräckande exempel på katolska kyrkans korruption och skörlevnad. Är man intresserad av reformationen och tiden däromkring så kanske man hört namn som Leo X eller Clemens VII. Den som studerat drottning Kristina vet möjligen att Alexander VII var påve när hon kom till Rom.[1] Men detta är undantag som bekräftar regeln – Påvarnas historia är inget huvudämne för en ordinärt intresserad svensk. En påve som nog inga andra än nördar och medeltidshistoriker hört talas om är Benedictus XI, som var påve ett drygt halvår 1303-04. Han avled under inte helt klarlagda omständigheter 7 juli 1304.

Benedictus hette egentligen Nicolaus Bocasini och kom från staden Treviso i nordöstra Italien, ungefär tre svenska mil norr om Venedig.[2] Familjen tycks ha varit av lägre borglig härkomst, med fadern anställd som notarie i förvaltningen och modern som tvätterska eller annan typ av tjänsteande vid dominikanerklostret i staden. En farbror var präst. Uppenbart hade man gott anseende i klerikala kretsar, ty år 1246, då fadern avled och Nicolaus var sex år, tilldelades änkan och hennes barn ett legat av en dominikanerbroder, med en klausul om att sonen skulle erhålla en större del av beloppet på villkor att han själv inträdde i predikobrödernas(dominikanernas), orden.[3] Tydligen var det inget att diskutera: Nikolaus skulle inträda i det andliga ståndet. Farbror prästen fick tjänstgöra som förste lärare i det kommande kallet.

Vad pojken än tyckte och tänkte, visade han sig ha hamnat på rätt plats i livet. Efter att vid 14 års ålder ha gjort sitt inträde i orden, blev han snart själv lärare för ungdomar med andliga framtidsplaner. Under kommande år tjänstgjorde han vid flera olika konvent. Från 1268-86, alltså från 28 till 46 års ålder, blev han alltid utsedd till högste ansvarig för utbildningen vart ha än kom inom dominikanerorden, trots att han aldrig studerat vid universitet. 1286 utsågs han till prior, högste föreståndare, för dominikanerna i Lombardiet. Skrivarsonen från Treviso hade uppnått en verklig maktposition. Ytterligare tio år senare utsågs Nikolaus till mästare för hela dominikanerorden. Han var 56 år.

Katolska kyrkan befann sig just då i ett brydsamt läge. Ett drygt år tidigare, i december 1294, hade påve Celestinus V, en olärd men djupt from eremit som valts till påve då man inte lyckats hitta någon bättre, abdikerat från sitt ämbete och efterträtts av en mycket lärd och till ursprunget förnäm men också stolt och högmodig man, Bonifacius VIII. Dennes krav på absolut lydnad under påvestolen av såväl bonde som konung liksom hans behandling av sin företrädare, som han låtit internera, hade redan väckt kritik inom kyrkan. Nu utfärdade dominikanernas nye ordensmästare förbud för sina bröder att kritisera den Helige faderns utnämning eller handlingar. Belöningen kom två år senare: I december 1298 utsågs Nicolaus Bocasini till kardinalspräst vid dominikanernas kyrka sankta Sabina på Aventinen i Rom. Efter ytterligare något år blev han kardinalbiskop av Ostia och dekanus i Kurian – alltså uppsyningsman inom den påvliga förvaltningen. Än en gång hade Bocasini fått det högsta förtroende man kunde tänka sig i hans ställning. Han sändes dock snart som legat, dvs. påvlig ambassadör, både till Ungern och till Frankrike.  Kanske var syftet med det senare uppdraget att gjuta olja på vågorna i det minst sagt infekterade gräl som sedan några år rasade mellan franska kronan och påvedömet. I så fall misslyckades Bocasini grovt. I september 1303 överfölls påve Bonifacius i sitt hem utanför Rom av trupper, dels under fransk ledning, dels med stöd av den påvefientliga familjen Colonna. Kardinal Bocasini var en av de få som förblev Bonifacius trogen i denna svåra stund. Han hölls därför fängslad några dagar men släpptes snart och återvände med den svårt chockade påven till Rom. Någon månad senare var Bonifacius död.

På rekordkort tid – en enda dag, beslutade konklaven att välja Bocasini till påve. Det verkar som om syftet varit att få en påve som inte skulle vara alltför hätsk mot den franske kungen, trots kardinalens obrottsliga lojalitet mot Bonifacius. Bocasini tillträdde sitt ämbete 22 oktober 1303 och antog namnet Benedictus XI.

Det blev, som vi redan sett, inte något långlivat pontifikat. Den nye påven skyndade sig att lyfta den bannlysning som Bonifacius lagt på Frankrikes kung Filip men bannlyste å andra sidan alla dem som aktivt deltagit i överfallet på hans företrädare. Benedictus hann också arrangera fred mellan England och Frankrike i det krig som länderna de senaste åren fört angående rätten till furstendömet Akvitanien i sydvästra Frankrike. Så mycket mer hann den gamle diplomaten och dominikanläraren inte uträtta innan han plötsligt avled i Perugia i mellersta Italien 7 juli 1304 - för 720 år sedan. Det sades att påve Bonifacius gamle fiende, franske kungens minister Nogaret, skulle ha låtit mörda Benedictus med hjälp av förgiftade fikon som hämnd för att denne lyst honom i bann. Eftervärlden tycks varken vilja bekräfta eller avskriva dessa uppgifter. (Med kännedom om vad denne man annars visat sig i stånd till är tanken åtminstone inte omöjlig).[4] Påve Benedictus var hur som helt död. Efter honom inleddes den epok som betecknas som ”påvarnas babyloniska fångenskap” i Avignon, en nedgångsperiod för kyrkans anseende.

Benedictus XI förklarades salig 1773 nära 470 år efter sin död. Hans minnesdag, 7 juli, firas både av katolska kyrkan och av hans älskade dominikanerorden.[5]             

       

 

 

 

 

 

 

 

 

 

    

           



[1] Leo X(Giovanni de' Medici), var påve 1513-21, känd för sin samling av antika manuskript. Bar det högsta ansvaret för bannlysningen av Sten Sture den yngre. Clemens VII(Giulio de' Medici), påve 1523-34, bevittnade Roms förstörelse 1527 och betraktades länge som ett verktyg i Karl V:s händer, trots att han sökte inta en neutral hållning i tidens världsliga och religiösa stridigheter. Alexander VII(Fabio Chigi(, påve 1655-67, även känd som författare av poesi och dramer. Var Vatikanens representant vid förhandlingarna om Westfaliska  freden och mottog, som nämnts ovan, drottning Kristinas konvertering till katolicismen    

[2] Namnen återges med svensk namnform..

[3] ”Svartbröder” är ett populärt namn i Sverige.

[4] I romanen Rekviem(2009), låter författaren Robyn Young mycket riktigt Filip den Skönes hänsynslöse minister Nogaret mörda påve Benedictus med hjälp av förgiftade fikon.

[5] Denna text bygger huvudsakligen på Benedictus XI – Wikipedia och Pope Benedict XI - Wikipedia. Angående den i texten nämnde Celestinus V, se Dynastihistoria: Den motvillige påven.. (bosonshistoria.blogspot.com) 

söndag 30 juni 2024

Den lärde muraren

 

 

Sir Thomas Moyle, ägare till godset Eastwell Park i grevskapet Kent i sydöstra England, betraktade med tillfredställelse arbetarnas flit. Han höll på att renovera och bygga ut sitt hus och allt tycktes gå som han önskade. Det var en vacker sommardag år 1530. Kanske stod sir Thomas och begrundade de senaste ryktena om de egendomliga turerna kring kung Henriks skilsmässa från drottning Katarina, som aldrig tycktes nå ett avgörande eller njöt helt enkelt av det varma solskenet. Nu var det visst tid för folkets middagsmål. Plötsligt såg han något besynnerligt: en av arbetarna, en äldre murare med grånat hår, satt ett stycke ifrån sina kamrater och läste en bok. Det var inte vanligt att en hantverkare kunde läsa – det fanns folk som menade att sådant var direkt olämpligt. Tjänstefolk och andra lägre stående varelser borde inte lära sig läsekonsten. Hur skulle det gå om de inte utförde sitt arbete utan uppförde sig som lärda män från Cambridge eller Oxford och vilka farliga, upproriska tankar kunde de inte få i sitt huvud! Sir Thomas skyndade bort mot mannen, om för att ge honom en skrapa eller inte är ovisst men hejdade sig helt perplex när han märkte vilken sorts bok mannen studerade. Den var skriven med latinsk skrift! Nu blev sir Thomas nyfiken på allvar. Ven var denne egendomlige man. Helt artigt men med förundrat tonfall hälsade han muraren och frågade hur denne lärt sig de lärdes linqua franca. Svaret gjorde honom nästan vimmelkantig.

-          Jag är Richard Plantagenet, förklarade mannen lågt. Min far var kung Rikard III.[1]

Muraren berättade att han var född 1469, vilket innebar att han vid tiden för mötet var drygt 60 år. Som liten hade han uppfostrats i ett avskilt hus på landsbygden av en kvinna han trott vara sin mor. Vid 11-års ålder fördes han till London, där en informator lärt honom läsa och skriva och också undervisat honom i latin. Mannen hade hela tiden visat sig vänlig och omtänksam men vem som bekostade studierna fick pojken aldrig veta. Det märktes dock att någon högt uppsatt eller åtminstone rik person hade intresse för honom - Regelbundet kom det pengar och nya snygga kläder. En gång hade han förts till ”ett ståtligt hus”, där en ”magnifikt klädd man med stjärna och sammetsband”[2] talat med honom och givit honom några guldmynt.

I augusti 1485 hade ynglingen åter kallats från sina studier. Nu fördes han till en slätt där en armé slagit läger. Här fanns också en paviljong med de tre lejonen, Englands kungliga vapen. Pojken ledsagades till denna och stod åter inför ”den magnifikt klädde mannen”, som han nu förstod var kung Rikard själv.

Kungen hade hastigt omfamnat honom:

-          Mitt barn, sade han. Jag är din far och om jag segrar skall jag offentligt erkänna dig som min son. Men skulle det gå så illa att jag förlorar, måste du hålla dig dold och inte låta någon veta vem du är, ty ingen som står mig nära kommer att gå säker.

Därmed hade kungen givit honom en börs av guld och bjudit honom farväl. Senare förstod unge Richard att han fått besöka Bosworth Field dagen före det berömda slaget.

Sedan kungen stupat följde Richard sin ”fars” råd – reste till London, sålde sina dyrbara kläder och sin börs och använde pengarna att utbilda sig till mutare - vilket han nu alltså varit i över 40 år.

Sir Thomas blev rörd och säkert också imponerad av mannens berättelse, som han tydligen inte såg någon anledning att tvivla på.[3] Upphetsad av tanken att bland sina tjänare ha en ättling till Vilhelm Erövraren och Rikard Lejonhjärta, bjöd han den förnäme hantverkaren en tjänst i sitt hushåll, men denne bad helt ödmjukt om en stuga på godsherrens mark där han i frid kunde ägna sig åt sina studier. Så skedde och i tjugo års tid bodde sedan den lärde eremiten i sitt hus tills han avled i november 1550, vid 81 års ålder.[4]               

Sir Thomas Moyle blev med tiden en både rik och inflytelserik man, talman i underhuset och sheriff i Kent. Han avled i oktober 1560. Sägnen om den mystiske kungaättlingen levde vidare i familjen men inte förrän dåvarande earlen av Winchelsea, en ättling till sir Thomas, i början av 1700-talet i gravboken för Eastwells församling fann en notis om begravning för en Richard Plantagenet 22 november 1550, insåg han att det kunde finnas någon sanning i berättelsen.

Men Var legenden sann? Rikard III:s kärleksliv är långt mindre legendariskt än hans äldre bror, Edvard IV:s men också denne man, som i sin propaganda gärna framställde sig som renlevnadsman, sägs ha erkänt två utomäktenskapliga barn, sonen John och dottern Katherine, som av flera skäl anses vara avlade före äktenskapet med Anne Neville 1472. Inget är dock känt om deras mödrar eller dessas bakgrund.[5] Om Rikard redan erkänt två utomäktenskapliga barn – varför väntade han över 15 år och till strax före den drabbning som skulle bli hans död med att avslöja sanningen för det tredje? Det har också framkastats att den lärde muraren i själva verket skulle vara identisk med hertigen av York, den yngre av de båda ”prinsarna i Towern”, som också hette Richard och av många tros ha kommit undan farbroderns lömska anslag 1483. Beteckningen ”Plantagenet” skulle passa in på honom. Weir, som i sin bok driver tesen att båda Edward IV:s söner mördats i Towern och med farbror Rikard som ansvarig, avfärdar denna senare teori helt och hållet: Om muraren i Eastwell verkligen var av kungligt påbrå, menar hon, bör han ha varit Rikard III:s illegitime son och inget annat. Att dåvarande hertigen av Gloucester inte avslöjat sin hemlighet tidigare kan bero på att han velat skydda barnets mor, vem det än var.

Ytterligare en möjlighet är att Rikard helt enkelt och simpelt inte haft tid att erkänna sitt sista snedsprång. Om berättelsen är sann skall pojken som nämnts vara född 1469, oklart vilken tid på året. Det rådde då ett spänt förhållande i den kungliga familjen. Brytningen mellan kung Edvard IV och dennes forne mentor och stridskamrat earl Warwick(”Kungamakaren)”, som periodvis också varit förmyndare åt Rikard av Gloucester, var definitiv och under några månader hölls kungen till och med fängslad på Warwicks slott. Mot slutet av året tvingades earlen släppa sin fånge men deras relation kunde inte repareras. Efter ytterligare någon tid anslöt sig Warwick till den avsatta kungafamiljen Lancaster(Röda rosen), och återinsatte Henrik VI på tronen. Både Edvard IV och Rikard av Gloucester tvingades fly till Burgund(Nederländerna). Sedan de återvänt i maj 1471, Warwick stupat och både Henrik VI och hans son dödats, var det snart tid för Rikard att gifta sig med Anne Neville, Warwicks dotter.

Om hertigen under dessa minst sagt kaotiska förhållanden inte ansett sig ha tid eller möjlighet att erkänna ytterligare ett utomäktenskapligt barn, vore det i sanning förklarligt. Enligt vad sonen senare berättat skall fadern ju ändå diskret ha sörjt för hans utbildning och omvårdnad. Också det hastiga mötet i augusti 1485 kan förklaras utifrån rådande förhållanden. Kung Rikard hade då nyligen förlorat först sin son, prinsen av Wales, och sedan sin hustru. Allt han arbetat för tycktes på väg att falla samman. Han hängdes också, med rätt eller orätt, ut av sina fiender som brorsönernas mördare. Kanske närde kungen i detta svåra läge en önskan att möta sin av allt att döma flitige och välartade son innan han gick ut i striden. Om han segrade kunde gossen kanske rentav utnämnas till tronföljare eller åtminstone tilldelas något inkomstbringande hertigdöme, som i sin tur kunde locka en rik arvtagerska – allt sådant som med tiden kunde ge upphov till nya mäktiga dynastier.[6] Så blev som vi vet inte fallet. Kung Rikard stupade och sonen dömdes till ett obemärkt liv som hantverkare och senare som studerande eremit, ett liv han å andra sidan tycks ha varit fullt nöjd med och som definitivt var tryggare än att tillhöra ett medeltida furstehus.

Allt detta är dock bara spekulationer. Vad vi har av konkreta bevis är en stuga på godset Eastwells mark som än idag lär kallas ”Plantagenet cottage", byggd på samma plats där den lärde murarens hus en gång stod. I församlingskyrkan i Eastwell, svårt skadad under andra världskriget, står en kista som enligt inskriptionen ”antas vara Richard Plantagenets, 22 december 1550”. Innehåller denna sarkofag kvarlevorna efter den siste sanne ättlingen till Vilhelm Erövraren?[7]

                            



[1] Kungar och blivande kungar omtalas i texten med svensk namnform, medan övriga namn återges med engelsk. En fördel med detta är att minska risken för förväxling. Rikard III kallas sålunda ”Rikard”, både före och efter tronbestigningen medan släktingar med samma namn återges ”Richard”. Alla översättningar från engelska till svenska är mina egna.

[2] ”Star and garter”, strumpebandsordens insignier.

[3] Om historien är sann, kan man gissa att sir Thomas Moyle inte fått höra den ”i ett svep” utan under flera kortare samtal.

[4] Berättelsen återges här i stort sett efter Weir. Richard of Eastwell - Wikipedia anger att mötet skall ha ägt rum omkring 1546, nära tjugo år senare än Weir, vilket knappast är troligt med tanke på att muraren redan år 1530 skall ha varit drygt 60 år. Naturligtvis vet vi inte hur vädret var den dagen eller exakt när på året mötet skedde. Det verkar dock, med tanke på det pågående husbygget, troligare att det varit sommar än vinter.

[5] Se Richard III of England - Wikipedia, under rubriken ”issue”.  

[6] Detta är skrivarens personliga tankar om bakgrunden till den förmodade kungasonens öde.

[7] Denna text bygger huvudsakligen på Alison Weir, Richard III and the Princes in the Tower(bearbetad nyutgåva 2014), s.  176-77). 

söndag 23 juni 2024

Prinsarna och lejonet

 

En tidig vårkväll 1914 steg en lång man i 30-årsåldern iland från en oceanångare på kajen i Marssele i Frankrike. Han tycktes helt lugn och glad att ha kommit hem till Europa efter en kanske ansträngande resa. I tullen gick man igenom hans bagage utan större intresse – det var sent och tjänstgörande kontrollant längtade hem till familjen och sängen. Plötsligt upptäckte tullmannen en flätad korg med lock i passagerarens packning:

-          Vad innehåller korgen, monsieur, frågade han artigt.

-          Inget som behöver förtullas, svarade mannen lika artigt men kanske med ett något egendomligt, liksom vaksamt ansiktsuttryck.

Tjänstemannen rynkade pannan:

-          Tyvärr, det är många som försöker smuggla in saker. Jag måste be att få se innehållet i korgen.

-          Finns ingen anledning, framhärdade resenären envist,

Tullaren blev nu alltmer övertygad om att han hade en storförbrytare framför sig – kanske en spritsmugglare, terrorist eller spion utsänd av tyskarna.

-          Jag blir tvungen att tillkalla överinspektören, förklarade han myndigt.

En nyfiken folkmassa hade nu börjat samlas, hur skulle detta sluta. Vem var den envise mannen, en mördare, förfalskare?

Överinspektören infann sig iförd, som berättaren skriver. ”galonerad mössa, glasögon och pipskägg”.

-          Vad finns i denna utsökt flätade korg, frågade han.

-          Inget tullpliktigt, upprepade den långe mannen.

Nu var myndigheternas tålamod slut:

-          Min Herre, jag frågade vad som finns i korgen. Om ni inte svarar, blir vi tvungna att tillgripa andra medel.         

Mannen böjde sig fram och viskade, så att alla närvarande hörde:

-          Det ät ett lejon i korgen.

De kringstående tog det som skämt och lustigheterna haglade. Men tullinspektören ansåg att det roliga fick vara slut. Försökte främlingen driva med Frankrikes representant!

-          Min gode man, skämta inte med republikens myndigheter. Öppna omedelbart korgen!

Mannen öppnade nu äntligen korgen och – voilá, upp hoppade en lejonunge, med morrhåren på ända och dessutom iförd en egendomlig blågul klädnad, som ett slags överrock.

Det blev först alldeles tyst, så bröt allmänt skratt ut bland de samlade och mannen med lejonet kunde lugnt fortsätta sin resa. Man kan förmoda att ingen av de närvarande glömde scenen på länge.[1]

 

Mannen med sitt exotiska ressällskap var ingen annan än prins Wilhelm, yngre son till Sveriges kung Gustav V. Han hade varit på resa på den afrikanska savannen och en kväll hittat den lilla varelsen, som fått tassar och nos svedda av en gräsbrand.  Mamman hade flytt med sina övriga ungar. Prinsen och hans följeslagare tog hand om djuret tills vidare, fullt beredda att återlämna honom om modern skulle visa sig. Så skedde emellertid inte och alltså fick ungen följa sin räddare eller kidnappare, vilket man vill, på resan hem till Europa och Sverige. Han fick heta Simba.[2] Prins Wilhelms nya vän visade sig vara världens charmtroll. Alla älskade honom och ville kela med honom – undantaget möjligtvis den dam på franska Rivieran som i hastigheten fick bomullsklänningen uppriven av ett alltför leklystet lejon vilket, som prinsen senare skrev, resulterade i att ”damen fick en chock och jag en saltad räkning från modemagasinet tvärs över gatan”. Annars lär det för det mesta ha gått bra, även om prinsen i sina memoarer antyder att en del vådligheter ägt rum. Resan mot Norden fortsatte.[3]

Hemma på Stenhammar i Sörmland fann sig husets nye invånare tydligen väl till rätta. Simba brukade ligga som en annan vaktpost på trappan och spana ut över omgivningarna. En del besökare skall ha tvekat att passera medan de bofasta snart vande sig vid nykomlingen från Afrikas stäpper. En som genast blev kompis med Simba var husets son prins Lennart, fem år vid tillfället. Far och son beskriver i sina respektive memoarer hur de två lekte så det stod härliga till, både på Stenhammar och i villan på Djurgården i Stockholm.[4] När Lennart var i närheten var Simba alltid noga med att hålla klorna i styr, vilket det annars var si och så med enligt Wilhelm. Lennart för sin del skriver att det räckte med att menande säga ”Simba, nå nå nå”, för att hans nye vän skulle, om uttrycket tillåts, hålla sig i skinnet.

Nu är som bekant en sörmländsk herrgård inte den bästa platsen för ett afrikanskt lejon att växa upp på, hur väl omhändertaget det än blir. Wilhelm reflekterar i sina minnen över om det alls var moraliskt rätt att ta det stackars djuret från dess ursprungliga och rätta miljö. Men, som han skriver, om ingen hade tagit hand om den skadade lejonungen skulle han ha dött, ensam och övergiven på den brinnande savannen. Och då var det ju bäst att han fick en tid som sällskapsdjur i Sverige, eller hur?

Vilken åsikt man än har om saken hade tiden snart kommit då beslutet måste fattas – Skulle Simba skjutas eller överlämnas till en djurpark med professionella skötare? Avgörandet påskyndades av det plötsligt utbrutna första världskriget, som kallade Wilhelm till sina plikter i flottan. Det fick bli djurparken i Köpenhamn. Senare konstaterade prinsen att det kanske varit bättre med ett skott i tinningen. Då han två år senare besökte djurparken kände Simba inte igen sin forne vän och kort därefter kom beskedet att lejonet avlidit i en okänd sjukdom.

 

En inte alltigenom lustig historia, kan man tycka. Men både prins Wilhelm och sonen Lennart fick i alla fall ett vackert minne för livet och Simba en tid av verklig kärlek från människorna. För resten – nästa gång ni står i tullen och ser någon som inte vill öppna bagaget: Håll avståndet, man vet ju aldrig.[5]           

                   



[1] Återgivandet av de båda tullmännens reflektioner är naturligtvis helt fiktivt från min sida.  I övrigt återges episoden i tullen så som prins Wilhelm skildrar den i sin bok-

[2] Lejon på swahili.

[3] Som exempel på hur omtyckt Simba gjorde sig skall nämnas att det blågula skynke han hade på sig vid ankomsten till Frankrike var en pläd eller filt till skydd mot kylan som två snälla damer stickat åt honom under båtresan, givetvis i hans nya ”hemlands” färger.

[4] Oakhill, nu Italiens ambassad.

 

[5] Denna text bygger på, prins Wilhelm, Episoder(1951), kapitlet om Simba. Se även Lennart Bernadotte,Käre prins, god natt(1977), s. 26.