tisdag 29 november 2016

När "svärmor" styrde Danmark


Älskarinnor och älskare är en vanlig företeelse inom kungahusen. Att en kung eller drottning haft en utomäktenskaplig förbindelse har periodvis nästan tillhört vanligheten. Det är förövrigt inte så underligt med tanke på kungligheternas utsatta ställning: man kan tänka sig att sådana relationer utgjort och kanske än idag utgör, ett sorts fritidsnöje och chans till avkoppling för kungar och andra högt uppsatta personer. Ibland har älskarinnorna – älskarna, utövat politisk makt. Särskilt från 1700-talet finns det flera exempel från Europas hov: Potemkin i Ryssland, Pompadour i Frankrike, Struensee i Danmark, Godoy i Spanien. En annan variant är när outsiders som fått politiskt inflytande utpekats som älskare till en kunglighet utan att detta kunnat bevisas; kardinal Mazarin i Frankrike och Rasputin i Ryssland. En mer ovanlig företeelse är när en anhörig till kungens älskarinna lyckas förvärva inflytande och rentav bli rikets ”premiärminister”. Så skedde emellertid i Danmark på 1500-talet. Den i Sverige så beryktade Kristian II, ”Kristian tyrann”, var i början av seklet dansk ståthållare i Norge. I denna egenskap lär han ha styrt rätt egenmäktigt som den furste modell Machiavelli han redan var. En dag mötte han en ung holländska i staden Bergen. Flickan hette Dyveke och var i de sena tonåren. Hennes mor, Sigbrit, drev ett värdshus i staden.[1]  Prinsen blev genast förälskad i den unga flickan och inledde en relation med henne. Då Kristian år 1513 reste till Danmark för att bestiga sin faders tron följde både Dyveke och Sigbrit honom dit. De skaffade sig bostad nära slottet i Köpenhamn. Att Kristian två år efter trontillträdet äktade prinsessan Elisabet, sondotter till kejsar Maximilian och syster till den blivande Karl V, ändrade ingenting i hans förhållande till sin älskarinna. År 1517 dog Dyveke plötsligt. Kristian blev förtvivlad. En framstående adelsman som avrättades i slutet av året skall enligt traditionen ha misstänkts för giftmord på mätressen. Efter detta ökade kungens misstänksamhet mot adeln.  Det finns emellertid uppgifter om att mannen i själva verket anklagats för andra brott[2]. Dyvekes död innebar dock inte slutet på hennes mors karriär. Under kommande år fungerade Sigbritt i praktiken som Danmarks premiärminister. Som sådan strävade hon att främja borgarnas intressen men också att förbättra deras sanitära standard. Hon utfärdade en lag som ålade dem att göra rent i sina hus, åtminstone en gång i veckan, Det var också hon som var högste chef både vid drottningens och kronprinsens hov. Att konungens ”styvsvärmor”, en borgarkvinna från Holland, på detta sätt skaffat sig en ställning som något slags statsminister, var naturligtvis oacceptabelt för rikets adel. Som så ofta då en outsider skaffar sig politiskt inflytande viskades det om att magi hade ett finger med i spelet. Det blev så småningom också populärt att anklaga ”mor Sigbrit” för att ha initierat blodbadet i Stockholm 1520.[3] Några år därefter störtades Kristian II både i Sverige och Danmark-Norge.. Sigbrit följde honom i landsflykten. Kristians svåger Karl V ställde dock som villkor för att ge exkungen sitt bistånd att han bröt med sin rådgivare. Så skedde även. Vad som sedan hänt Sigbrit tycks höljt i dunkel.[4]              



[1] Exakt hur de träffades tycks oklart. Enligt en version skulle mor och dotter ha sålt kakor på en gata i Bergen, då plötsligt prins Kristian kommit förbi, tagit för sig av godsakerna och blivit förtjust i den yngre expediten. Detta påminner starkt om legenderna kring hur Erik XIV mötte Karin Månsdotter. Enligt Wikipedia möttes de på en fest i Bergens rådhus https://sv.wikipedia.org/wiki/Dyveke_Sigbritsdatter.
[2] Om avrättningen verkligen var en följd av Dyvekes död påminner detta om Ivan den förskräckliges häftiga reaktion vid hans första hustrus död.
[3] Med tanke på att många borgare avrättades i blodbadet måste man ställa sig frågande till detta. Det är naturligtvis möjligt att  Sigbrit  ingivit kungen tankenn att låta avrätta den svenska högadeln och att det hela, som så ofta gått över styr nör massakern väl inletts.

[4] https://sv.wikipedia.org/wiki/Sigbrit_Willoms

onsdag 23 november 2016

Tronföljare på hemligt uppdrag


I mitten av februari 1623 färdades tre ryttare på vägen mot Dover. Åtminstone två av dem hade skägg och svarta huvor för ansiktena. Enligt passen var de bröder och hette Thomas och John Smith. Överhuvudtaget var det något underligt med det lilla sällskapet: De avvek ideligen från vägen och genade över fält och diken. De var också ovanligt rundhänta med pengar. En färgkarl i Gravesend fick tjugotvå shilling för att ha forslat dem över floden. Han stirrade förvånat på de båda männen med huvor för ansiktet och pistoler i bältet; var de kanske ute för att duellera? Han sände bud till stadens magistrat men främlingarna fick obehindrat fortsätta. I Canterbury blev de dock hejdade. Stadens borgmästare, som fått rapport om de mystiska resenärerna, frågade dem vad de hade för sig. De ene av de båda bröderna, en lång och ståtlig man på cirka 30 år, strök tillbaka huvan från ansiktet: ”Jag är markisen av Buckingham, sa han lågt. Jag är på väg till kusten för att inspektera flottan men vi vill inte att det kommer ut i förväg. De två andra är mina sekreterare”. Den förbluffade borgmästaren lät under många ursäkter sällskapet fortsätta sin färd. Om han anat sanningen skulle han säkert blivit ännu mer förvånad. Mannen han talat med var verkligen George Villiers, markis av Buckingham, kung Jakob I:s gunstling. Den andre svartklädde mannen var emellertid inte hans sekreterare utan i själva verket HKH Charles av Wales, Englands och Skottlands tronföljare.[1] De var på väg till Spanien på ett mycket hemligt uppdrag. Bakgrunden till denna högst okonventionella resa var en blandning av politik och romantik.  Kung Jakob I bedrev förhandlingar med spanska hovet om att gifta bort sin son och tronföljare med Infantan Maria, syster till kung Filip IV.[2]  Planerna på ett spanskt giftermål var dock inte populära i England. De båda ländernas relationer var ansträngda sedan långt tillbaka och i synnerhet efter armadans misslyckade invasion på drottning Elisabets tid. Det nyligen påbörjade trettioåriga kriget, som naturligtvis ännu inte hette så, hade gjort stämningen än värre. Kung Jakobs dotter Elisabet var gift med kurfurst Fredrik av Pfalz, ”vinterkungen”, vars böhmiska uppror mot kejsaren i Wien krossats några år tidigare. Det engelska parlamentet och också grupper bland folket ansåg att man borde engagera sig på protestanternas sida i det kontinentala kriget för att garantera sin förfördelade furstinnas rättigheter. Gamle kung Jakob menade tvärtom att en allians med det katolska Spanien borde leda till samma resultat. Kanske kunde de spanska habsburgarna förmås att överge sina fränder i Österrike mot att deras prinsessa blev drottning av England. Samtidigt var kungen medveten om risken att stöta sig med hemmaopinionen med säte i parlamentet. Prins Karl själv var till än början inte heller förtjust i tanken men övertalades av sin far och dennes bäste vän, markisen av Buckingham, att acceptera giftermålet. Efter en tid blev han rentav romantiskt förälskad i prinsessan från det exotiska landet, fast de aldrig träffats. Förhandlingarna drog emellertid ut på tiden och så småningom framkastade den spanske ambassadören att allt skulle redas upp om prinsen själv reste till Madrid. Både Karl och Buckingham tände på idén och lyckades också få kungens tillstånd att fara men Jakob darrade inför tanken. Vad kunde inte hända, vilka villkor kunde inte spanjorerna ställa och vad skulle parlamentet hemma säga om man måste ge förmåner åt katolikerna. Kungen var orolig för både sonens och sin älskade vän Buckinghams rykte.[3]  I februari 1623 gav sig prinsen och Buckingham i alla fall iväg. Officiellt skulle de besöka en egendom Buckingham hade nära London. Kungen tog farväl med en förmaning att de måste vara tillbaka ”på fredag”. Buckingham svarade att kungen fick ursäkta om de kanske blev borta något längre, man vet ju aldrig vad som kan hända, eller hur? I själva verket visste båda parter att det skulle dröja innan resenärerna kom tillbaka. Bortsett från de små äventyr som redan nämnts lyckades Buckingham och prinsen oantastade ta sig till Dover, där två medföljande väntade på dem, engelsmän som kände till förhållandena vid spanska hovet. Man åkte över Frankrike och besökte bland annat Louvren i Paris, där franska kungafamiljen då bodde. Den kvällen höll hovet maskeradbal, som de engelska gästerna beskådade på avstånd. Den unga franska drottningen Anna var syster till Karls tilltänkta brud och hennes åsyn lär ha gjort prinsen än mer angelägen att komma till Spanien. Resan genom Frankrike fortsatte och prinsen tycktes allt ivrigare att nå målet. I början av mars anlände man till Madrid, Det var Buckingham som tog de första kontakterna vid hovet. Den stränga spanska etiketten uteslöt ett möte på tumanhand mellan de tilltänkta makarna. Prinsen fick tillsvidare nöja sig med att inspektera flickan under kungafamiljens dagliga tur i vagn i en park i staden. Exakt vad som hände är oklart men prinsessan lär ha rodnat vid anblicken av den engelske gästen. Det tog en månad innan de sågs på nära håll: då hade den hemlighetsfulla visiten för länge sedan närmast övergått till ett officiellt statsbesök, med högtidliga intåg, processioner, fyrverkerier och dyrbara gåvor. Genast visade sig stora skillnader i de presumtiva makarnas temperament. Karl var så upphetsad inför mötet att han helt enkelt avgav en kärleksförklaring till prinsessan, som å sin sida höll ett konventionellt anförande En Infanta höll på formerna. Allt tycktes ändå gå väl; fortsatta gåvor, fester… Det stora problemet var, som ofta vid kungliga giftermål från reformationen till för något sekel sedan, religionen. Det stod helt klart att spanjorerna väntade sig att den engelske tronföljaren skulle konvertera till katolicismen. Att en spansk prinsessa skulle anta någon form av protestantisk lära var fullständigt uteslutet.[4]  Åtminstone måste de engelska katolikernas rättigheter garanteras. När den engelske ambassadören i Madrid tog upp saken med prinsen av Wales och frågade om denne planerade att konvertera, förnekade Karl detta på det bestämdaste och kung Jakob hemma i London gjorde i sina brev till Buckingham och sonen klart att tanken att han själv skulle konvertera för att underlätta Karls giftermål var omöjlig: ”Jag är ingen monsieur som byter religion lika lätt som han byter skjorta”, deklarerade kungen.[5] Därmed var i praktiken tanken att gifta bort den engelske --skotske tronföljaren med Spaniens prinsessa avskriven, även om man utåt ännu inte gett upp. Tonen blev allt desperatare på ömse håll. Buckingham och Karl begärde vackrare juveler från England, dyrbarheter som anstod en spansk prinsessa och engelska gäster vid Habsburgs hov. I London satt den allt sjukare Jakob och längtade efter både tronföljaren och sin gunstling Buckingham, ”mina kära pojkar”. Dessutom blev han alltmer pressad av politiker som undrade vad deras tronföljare egentligen höll på med borta i Madrid. Diskussionerna med spanjorerna fortsatte trots detta och på engelsk sida började man så smått förbereda bröllopet.  I det sammanhanget upphöjdes Buckingham från markis till hertig, för att imponera på hovet i Madrid.[6]  Att redogöra för alla turerna i denna tragikomiska historia skulle dra ut för långe på tiden. Det räcker med att konstatera att kontroverserna mellan de engelska gästerna och spanjorerna blev allt bittrare. Det visade sig bland annat att Spanien inte hade några planer på att byta sida i kriget på kontinenten, vilket som sagt var en av baktankarna med hela projektet i London. När slutligen en spansk präst hindrades från att besöka en katolik i det engelska följet, ställde Filip IV ultimatum: alla engelska protestanter måste skickas bort om prinsen av Wales vill stanna i Madrid . Nu bestämde sig Karl och Buckingham för att resa hem, dock under sken av att giftermålet med Maria fortfarande var aktuellt. När prins Karl tog avsked av kung Filip i slutet av augusti 1623 skedde det i all vänskaplighet. Buckingham å sin sida var rasande och sade till den spanske ”premiärministern” Olivarez att denne fick ta på sig ansvaret för misslyckandet. Därpå red hertigen och prins Karl till Santander i norra Spanien, där en engelsk flotta väntade för att ta hem sin blivande drottning. Nu fick de nöja sig med kronprinsen. Vid nyheten att flottan var redo att föra hem dem blev hertig Buckingham så glad att han kysste budbäraren och gav honom en diamantring. Den spektakulära friarresan var över. Hur gick det med Infantan Maria? Hon blev så småningom gift med den tyskromerske kejsaren Ferdinand III, som 1648 undertecknade Westfaliska freden.[7] Med tanke på den blivande Karl I:s öde var det kanske lika bra att det engelska frieriet inte fullbordades.[8]                            



[1] Jag kommer i fortsättningen att använda det svenska namnet Karl på prinsen av Wales.
[2] Spanska prinsessor kallas än i dag Infanta.
[3] Man kommer att tänka på Gustav Vasas oro över sonen Eriks planer att resa till England för att fria till drottning Elisabet 1560.
[4] Det normala är som bekant att den kvinnliga parten anpassar sig till mannens religion, eftersom hon flyttar till sin makes rike. Å andra sidan är det inte unikt att en prinsessas anhöriga fordrar att hon får behålla sin religion, exempelvis när Gustav IV Adolf förhandlade om giftermål med en rysk prinsessa. Att kräva att mannen anpassar sig till hustruns religion är däremot ytterst ovanligt bland Europas dynastier, kanske unikt.
[5]  Syftar förmodligen på Henrik av Navarra, som blev katolik för att kunna bestiga Frankrikes  tron.
[6]  Hertigen av Buckingham har blivit odödlig genom Dumas roman ”De tre musketörerna”.

[7] https://sv.wikipedia.org/wiki/Maria_Anna_av_Spanien
[8] Denna text bygger i stort på kapitel 3 i Christopher Hibberts bok Charles I  (1968).

fredag 11 november 2016

Johan III, kort skiss över hans liv och död


Den gamle kungen låg döende i sin säng. Regelbundet mumlade han på latin: ”Ur djupen ropar jag till dig, Herre! Herre, hör min bön”! Han hade viskat dessa ord många gånger under de senaste månadernas regelbundna sjukdomsanfall och förvisso var det en plågad själ som nu gick mot slutet.

Johan III var, som de flesta av Vasaätten, en komplicerad människa. Han var varmt religiös och familjekär; det sista en egenskap som går igen hos de flesta av Gustav Vasas barn, vad de än kan ha gjort sig skyldiga till i sin egenskap av kungar. Dessutom var Johan stor estet och slottsbyggare, något som fått kosta mycket under hans regeringstid. Han strävade allvarligt efter att skapa en svensk kyrka som kunde förena de stridande trosriktningarna med en återgång till kyrkofädernas lära från kristendomens första tid. Hans intresse för läsning var så stort att den realistiske fadern varnat honom för att grubbla och studera alltför mycket. Samtidigt var Johan en maktpolitiker som med stor sannolikhet begått brodermord, näst efter stöld det äldsta av alla brott enligt den Bibel han så ivrigt läste. Han hade också skilt brorsonen Gustav från hans familj och dömt honom till ett kringflackande, ensamt liv i Europa. De senaste åren hade flera män ur högadeln suttit fängslade utan att egentligen ha anklagats för något annat än att ha utfört sitt arbete, sedan kungen ångrat att han låtit sin son bli polsk kung. Hustrur som under processen mot herrarna bett om nåd för sina män hade antingen blivit negligerade eller så grundligt utskällda att de svimmat av chocken.  Johans liv hade varit lika ombytligt som hans karaktär. Som Gustav Vasas favoritson fick han Finland att styra över och satsade mycket på sitt hertigdöme. Han var också den i familjen som lyckats ingå det finaste giftermålet, en riktig kungadotter från det mäktiga Polen. En kort tid senare fängslades han av brodern Erik och satt fyra år inspärrad på Gripsholm, med en dödsdom svävande över sig och rädd att skiljas från sin kära Katarina. Plötsligt vände vinden, Johan släpptes och utropades något år senare till kung i sin ”galne” broders ställe . Den nye kungen gick till verket med entusiasm. Han hade planer på att utvidga det fotfäste svenskarna, delvis med hans hjälp, fått på andra sidan Östersjön några år tidigare. 1581 intogs den Ingermanländska staden Narva, vilket blev den stora vinsten i öster under Johans regeringstid. Hemma byggdes eller ombyggdes många slott och kyrkor, med Kalmar slott som det mest kända exemplet. Det var också under Johans tid som tornet med de tre kronorna uppfördes på slottet i Stockholm, det som gav slottet dess namn. Med särskild iver ägnade sig kungen åt sina försök att skapa ett nytt kyrkosystem för att få ordning på de förvirrade förhållandena efter reformationen. Allt detta medförde naturligtvis kostnader; ekonomiskt, materiellt och, inte minst, i människoliv på grund av det långa kriget med Ryssland. 1583 dog Johans hustru Katarina, vilket blev en viktig vändpunkt i hans liv. Nu miste han kanske den enda människa han verkligen litat på och älskat. Efter detta blev hans humör och tillvaro allt sämre.[1]   Oppositionen mot Johans kyrkopolitik växte och understöddes av brodern hertig Karl. Kungens andra giftermål 1585 väckte anstöt inom familjen och två år senare reste sonen Sigismund till Polen för att krönas till dess konung. Som nämnts tidigare hade vasasönerna ett nära förhållande till sina barn. I Johans fall var det kanske särskilt påtagligt beträffande Sigismund, som kommit till världen under föräldrarnas fångenskap på Gripsholm. Hur som helst ångrade kungen snart att han släppt iväg sin son och sökte 1589 få honom att återvända hem. När detta misslyckades, mer på grund av påtryckningar från svensk och polsk högadel än tack vare Sigismunds kärlek till sitt nya land, utsattes de svenska riksråd som en gång verkat för Sigismunds val i Polen för en våldsam förföljelse från kung Johans sida. Flera av dem arresterades och vid 1590-års riksdag anklagades de för att ha förrått kungen. De sades bland annat önskat att Johans släkt skulle dö ut och vållat splittring mellan kungen och hertig Karl.[2]  Någon dom fälldes inte mot de fängslade herrarna men de utsattes för stark kritik och i den arvförening som fastställdes av ständerna infördes kvinnlig tronföljd, vilket stärkte möjligheterna för Johans släktgren att hålla sig kvar på tronen. Genom att hertig Karl utsågs till förmyndare för en eventuellt omyndig konung stärktes också hans ställning.[3]  Ingenting av allt detta kunde dock i längden trösta Johan. Kanske anade han att hans familj skulle förlora tronen på samma sätt som Eriks gren en gång gjort. Nu, på hösten 1592, fanns inget mer att göra än att invänta slutet.

Kungen bad och erkände att han syndat mot Gud och himmelriket. Detta var kanske mer av en konventionell bikt från en botfärdig själ än uttryck för ånger över något specifikt brott, eller… Då man frågade den gamle fursten om han önskade förlåta sina fiender svarade han: ”Alla som utan Guds förtörnelse kan skonas må frigivas”. Var det en allmän amnesti eller syftade han på de fängslade riksråden? 17 november 1592 viskade Johan III: ”Jag vet att min förlossare lever.” Därmed slöt han sitt oroliga liv.[4]

       



[1] Det är påfallande att alla de tre vasasöner som besteg tronen hade ett nära förhållande till sin första(I Eriks fall enda), hustru Iför eftervärlden är det främst  Karin Månsdotter som  anses ha  utövat ett lugnande inflytande på sin man Men så var också fallet med Katarina Jagellonica och Maria  av Pfalz https://sv.wikipedia.org/wiki/Katarina_Jagellonica https://sv.wikipedia.org/wiki/Maria_av_Pfalz.   .
[2] Erik XIV hade på sin tid riktat liknande beskyllningar mot högadeln strax före Sturemorden.
[3] Att Johan lyckades behålla tronen berodde kanske på att denne, i motsats till sin äldre bror, undvek att samtidigt råka i konflikt med sina bröder OCH högadeln.
[4] Denna text bygger på Lars Ericsons biografi över Johan III från 2004, främst kapitel 17 ”Åter i Reval, ridån går upp för slutakten”, samt på  Åke Ohlmarks´ bok Konungen är död, en tusenårig krönika om svenska monarkers slut från 1983, kapitlet om Johan III.

lördag 5 november 2016

Splittraren som drömde om enghet /Johan III:s kyrkopolitik

Sverige fick nyligen besök av påven själv. Syftet sägs, förutom att högtidlighålla minnet av reformationen som inleddes för snart 500 år sedan, vara att verka för samförstånd mellan katoliker och protestanter. Huruvida besöket får önskad effekt eller om det alls har någon betydelse i en tid som, i vår del av världen, tycks bli alltmer sekulär är en fråga som får bedömas i efterhand. Det är värt att notera att det redan på 1500-talet fanns människor som drömde om att ena den splittrade kristna kyrkan. En av dem var Johan III av Sverige, Gustav Vasas näst äldste son. Man får uppriktigt sagt hoppas att våra dagars enhetssträvare har större framgång än han. Sämre kan det knappast gå.
Johan föddes i ett land och en familj som var splittrad av religionsstrider. Man kan förenklat säga att katolska kyrkans överhöghet var kastad över ända utan att man ännu hittat någon egentlig ersättare. I en tid då religionen inte gick ut på att ”tro” i den bemärkelse vi vanligen ger ordet utan snarare att underkasta sig Gud var osäkerheten om vilken trosriktning som var den rätta ett allvarligt problem som i högsta grad angick landets statsöverhuvud. Kungasonen Johan var intresserad av religionsfrågan på ett personligt plan. I sin ungdom var han omgiven av lärare som studerat vid protestantiska universitet och släktingar som var katoliker, plus en far som plundrade och stängde katolska kloster. Då han några år satt inspärrad på Gripsholm tillsammans med sin katolska hustru, tog han tillfället i akt att läsa flera teologiska verk. Efter maktövertagandet 1568 skyndade sig den nye kungen att låta stadfästa den kyrkoordning som i stort sett legat färdig i konceptform de senaste tio åren. I sin slutgiltiga utformning var kyrkoordningen, som antogs 1572, en kompromiss mellan katolskt och protestantiskt. I en avslutande paragraf lät man förstå att tillägg kunde komma att göras i efterhand, vilket öppnade för ändringar i såväl katolsk som protestantisk riktning.[1]  Exakt var Johan III egentligen stod i religiöst avseende var en fråga som debatterades redan av hans samtid. Det talades lite spydigt om kungens ”egen religion”. Antonio Possevino, ett sändebud från Rom som vistades i Sverige flera år på 1570-talet, uppgav senare att kungen faktiskt konverterat till katolicismen inför honom, även om det skett i hemlighet. Vi kan inte veta om detta påstående är sant men det kan inte heller avfärdas utan vidare Vad vi vet är att kungen önskat en religion som byggde på de bruk som gällt i den fornkristna kyrkan och att han uttryckt åsikten att svenska präster som vigts efter den siste katolske biskopens avgång 1531 inte kunde räknas som fullvärdiga i ämbetet. Under perioden 1574-77 gick Johan till offensiv på det kyrkliga området. Vid 1574-års riksdag framlade kungen proposition om diverse ändringar i kyrkans ritual, t.e.x borde ”Fadern” omtalas i andra person istället för tredje i samband med nattvarden. När misstankar om att kungen ville återinföra katolicismen luftades förnekade Johan rasande detta och for ut i förbannelser mot samtidens teologer, som inte gjorde annat än att åstadkomma splittring. Han framhöll också sin egen, enligt hans mening, stora kunskap i teologiska frågor. När riksdagen sedan skulle välja ny ärkebiskop lyckades kungen med adelns hjälp manipulera resultatet så att en man han själv litade på valdes istället för den kandidat som en majoritet bland prästerna föreslagit. Nästa steg var införandet av ”Nova ordinantia” en skrift som beskrevs som ett ”tillägg” till kyrkoordningen från 1571 men som närmast var en ny kyrkolag. Där diskuterades både olika ritualer inom kyrkan, med särskild betoning på mystiken i nattvarden och administrativa frågor, som tillvägagångssättet vid biskopsval. I stort sett innebar den att flera bruk från den katolska tiden återinfördes och att kungens makt över kyrkan ökade.[2]  Ordinantian antogs med tvekan av det svenska prästerskapet: Man påpekade dock att man inte tänkte acceptera några ”villfarelser”, vare sig i själva religionen eller i kyrkans ritualer. Det sista och mest kända steget i Johans kyrkopolitik var den mässordning eller liturgi som populärt kallas ”Röda boken” och som trycktes 1576. I ett förord förklarades att syftet med skriften var att hejda den tendens till disciplinupplösning som gjort sig märkbar inom kyrkan efter reformationen, på samma sätt som reformationen å sin sida hade motverkat katolska kyrkans tendens till vidskepelse.  Liturgin utgjorde en blandning av protestantiska och katolska böner men tog också upp böner som prästen borde be hemma innan han gick till altartjänsten. De katolska inslagen var särskilt påtagliga i samband med nattvarden. Avvikelserna från protestantiska mässan var med vår tids ögon inte alltför stora men för dåtida protestanter var de illavarslande. Då kungen i februari 1577 lade fram mässordningen för ständerna motiverades den med att prästerskapet behövde disciplineras i största allmänhet. När prästeståndet följande dag ställdes inför kungen markerades skillnaden mellan opponenter och anhängare på ett närmast bibliskt sätt genom att de som stödde liturgin stod på kungens högra sida. Johans centrala roll framhölls också genom att man uttryckligen framhöll att kungen själv tolkade liturgin som att den överensstämde med Guds ord. Kungens parti påpekade dessutom att präster som konstrade kunde riskera att förlora sina inkomster. För säkerhets skull hade några särskilt högljudda opponenter försatts ur spel i förväg, dvs. de förvisades från Stockholm. Liturgin antogs alltså minst sagt under hot. Vad som var tänkt att ena svenska kyrkan visade sig snart istället splittra den. De missnöjda prästerna fick stöd av kungens yngre bror, hertig Karl, som gav flera av dem tjänst i sitt hertigdöme. Förutom kungens olika skrifter hyste kritikerna stor motvilja mot den prästskola som grundats ute på nuvarande Riddarholmen av en norsk jesuit som i folkmun kallades ”Klosterlasse”. Denne tvingades så småningom lämna Sverige men den negativa publiciteten kring honom undergrävde ytterligare kungens kyrkoprogram. Johan fortsatte dock envist hålla fast vid detta och påpekade vid ett tillfälle 1588 att även om han inte stod under påvens eller någon annan potentats teologiska överhöghet, fanns det positiva sidor hos katolska kyrkan. Han framhöll också det gemensamma gods som förenar alla kristna, Som Bibeln och trosbekännelsen.[3] Även om ungefär hälften av de svenska stiften slutligen uttalade sitt stöd för kungens liturgi lyckades han aldrig helt tygla oppositionen. Med åren kom andra politiska problem i förgrunden, som förmådde Johan att närma sig den protestantiske hertig Karl i strid med adeln; under kyrkostridens dagar var förhållandet det omvända. Mot slutet av sitt liv förmåddes Johan III göra vissa eftergifter beträffande liturgin. Året efter kungens död i november 1592, avskaffades liturgin av Uppsala möte. Därmed hade lutherdomen i stort sett segrat i kampen om svenskarnas själar för åtskilliga sekler framåt.[4]       

                                       



[1] Kyrkoordningen låg i själva verket färdig 1571 och benämns efter detta år. Den antogs dock inte förrän 1572.
[2] Det är inte otänkbart att Johans kyrkopolitik inspirerats av Henrik VIII:s modell för den anglikanska kyrkan, som innebar en blandning av katolskt och protestantiskt. Henrik strävade efter självständighet från Rom utan att underkasta sig Luther eller någon annan av tidens andliga ledare. Kungen skulle vara kyrkans enda överhuvud. Johan kan ha tagit intryck av detta system under sin vistelse i England vid slutet av 1550-talet
[3] Förmodligen åsyftas trosbekännelsen från kyrkomötet i Nicaea 325.
[4] Min text bygger i stor utsträckning på Lars Ericsons biografi över Johan III från 2004, kapitlet ”kyrkofursten”. Jag har också använt mig av min egen D-uppsats för SU från 2006 Tro eller egennytta, tänkbara motiv till motståndet mot Johan III:s  kyrkopolitik på 1560-talet. En viktig bok i denna uppsats är Ragnar Ohlssons biografiska studie över biskop Abraham Angermannus från 1946.Det bär tilläggas att undertiteln på uppsatsen råkat bli felaktig, skall vara "1570-talet". 

tisdag 25 oktober 2016

Älskarinnan och kronprinsessan


Den som studerar kungahusens historia kan försynt undra varför Tv-producenter och manusförfattare envisas med att hitta på berättelser om fiktiva familjer och deras inbördes intriger. Det finns tillräckligt material till åtskilliga skandalromaner hos de gamla dynastierna. Förr i världen utnyttjades detta stoff av de stora mästarna. Alexandre Dumas berättelse om de tre musketörerna bygger delvis på en sådan historia ur verkligheten. En liten episod från 1700-talets Versailles, som kanske inte skulle duga för en hel roman men åtminstone till ett kapitel eller en kortare fars i TV, är småkriget mellan älskarinnan och kronprinsessan.
I början av 1770-talet härskade Ludvig XV i Frankrike. Han var 60 år gammal och hade varit kung sedan han var 5. Egentligen ville han nog aldrig bli kung. Allra bäst trivdes han i mindre, intimare kretsar, gärna med en attraktiv dam i spetsen. I vår tid är han nog mest känd just för sina många älskarinnor. I slutet av 1760-talet hade den mest kända av dessa, Madame Pompadour nyligen avlidit. Hon ersattes snart av en kvinna som egentligen hette Jeanne Bécu. Jeannes familj på moderns sida kom från ganska enkla förhållanden men hade ändå lyckats ställa det så bra för sig att flera släktingar till henne hade anställning på tjänarnivå både vid hovet och i andra finare hushåll. Vem flickans far var är okänt men det är tänkbart att han var en munk som fördrivits från sitt kloster. Jeanne vistades några år i en klosterskola, där eleverna inte enbart lärde sig att be och sköta ett hushåll utan även konsten att mucisera, dansa och teckna. Den unga flickan tycks också tidigt ha behärskat konsten att attrahera karlar. Efter att ha lämnat skolan vid 14 års ålder lyckades hon bli indragen i flera kärlekshistorier på de platser där hon fick anställning. Det är sannolikt att hon fick en dotter med en av sina arbetsgivare. Slutligen kom Jeanne i kontakt med greve Jean-Baptiste du Barry, en fattig adelsman som i realiteten inte tycks ha varit något annat än hallick åt furstar och andra förnäma personer vid hovet. Hans stora dröm var att få en av sina flickor ”anställd” på posten som HM konungens officiella mätress. Tillsvidare nöjde han sig med att ta Jeannes tjänster i anspråk för egen del och presenterade henne offentligt som sin älskarinna. Detta hindrade å andra sidan inte greven att ”låna ut” Jeanne, som nu var lite över 20 år, till personer av högre rang. Eftersom tanken var att hon på sikt skulle bli kungens favorit fick hon samtidigt undervisning i hur man uppförde sig vid hovet. På våren 1768 kom Jeanne för första gången till slottet I Versallies där Ludvig XV snart fick ögonen på henne.[1] Sedan det visat sig att damen både var frisk och attraktiv förklarade kungen att hon skulle bli hans mätress. Då man invände att hon var av alltför låg börd för denna post svarade Ludvig att man väl fick gifta bort henne med en adelsman, vilket också skedde på hösten 1768.[2] Den utvalde var ingen annan än greve Guillaume du Barry, bror till hallicken Jean-Baptiste. Genom detta giftermål, som var rent formellt, hade Jeanne Bécu blivit Madame du Barry, det namn hon är känd under i historien. I april 1769 presenterades hon officiellt vid hovet under sitt nya namn och hade därmed fått rätt att på jämställd fot röra sig bland hovets förnämsta medlemmar. Många av dessa var emellertid fortfarande chockerade över att en kvinna av bondesläkt, vars far till på köpet var okänd, fått en sådan ställning. Bland de mest upprörda var kungens tre ogifta döttrar. Inom kort fick de ett utmärkt tillfälle att ta hämnd på den ”skamlösa” kvinnan i och med att en nykomling av långt förnämare börd dök upp på scenen. I maj 1770, alltså något år efter du Barrys ankomst, anlände den 14-åriga ärkehertiginnan Marie Antoinette av Österrike till hovet för att gifta sig med kronprins Ludvig. Flickan var inte särskilt intellektuellt begåvad men glad, livlig och charmerande. En sak hon dessvärre inte fått undervisning i inför avresan från Wien var förekomsten av kungliga älskarinnor vid franska hovet och hur man som nykomling bäst borde förhålla sig till sådana. När prinsessan i samband med det första mötet med hovet på slottet La Muette såg en kvinna med stora blå ögon, fyllig barm och översållad med smycken nyfiket betrakta henne, frågade hon sin nya hovmästarinna vem damen var. Den etikettsmedvetna men diplomattiska hovdamen svarade att kvinnan i fråga ”var kungen till behag”. Prinsessan utropade glatt: ”Åh, då är vi rivaler, för jag vill också vara kungen till behag”. I själva verket utbröt snart ett mindre krig mellan Madame du Barry och tronföljarens hustru och det fördes på det effektivaste sätt man kunde tänka sig vid hovet i Versailles, genom etikettens oomkullrunkliga system. Kungens tre döttrar, ”Mesdames Tantes”, som de kallades, lärde raskt sin ingifta brorsdotter vad hon ”behövde veta” om livet vid hovet. Framför allt lärde de henne att förakta faderns mätress. Eftersom Madame du Barry inte fick tilltala den nya kronprinsessan utan att först ha blivit tilltalad var det lätt att ignorera henne: Marie Antoinette sade helt enkelt inte ett ord till mätressen. För oss kan detta verka som en bagatell, särskilt med tanke på att Jeanne var kungens favorit och fick allt hon pekade på. Men det faktum att hovets första dam så tydligt tog avstånd från henne visade att Madame du Barry inte var allsmäktig och gav vind i seglen åt dem som ogillade henne. Ludvig XV var möjligen innerst inne road över denna ministrid men han avskydde etikettsbråk och andra liknande tvistigheter. Dessutom var det naturligtvis inte önskvärt att någon öppet ifrågasatte vilka kvinnor konungen av Frankrike behagade umgås med. Han beslöt sig för att ingripa.  
Nu inleddes en följetong med samtal och skrivelser fram och tillbaka. Vi måste minnas att mycket stod på spel. En utländsk prinsessa hade som deluppgift att skapa goda relationer mellan sitt födelseland och det land dit hon skickats för giftermål. Att i den situationen negligera en person som kungen i det nya hemlandet uppskattade var snudd på förräderi. Det kunde leda till att en allians uppbyggd genom år av tålmodigt arbete raserades på ett par minuter. Dessutom hade Marie Antoinette ännu inte lyckats ha fullbordat samlag med sin man, vilket teoretiskt innebar att deras äktenskap kunde upplösas. Alltså blev den privata tvisten mellan prinsessan och mätressen en statsangelägenhet i två europeiska stormakter. Ludvig XV bad den österrikiske ambassadören övertala Marie Antoinette att ge med sig och man kom överens att diplomaten vid en mottagning skulle börja konversera Madame du Barry, varvid prinsessan ”av en slump” skulle gå fram och hälsa på både ambassadören och mätressen. Nyheten kom olyckligtvis ut i förtid (få saker var hemliga i Versallies), och just som det stora ögonblicket var inne ingrep kungens äldsta hemmavarande dotter i handlingen. Hon gick fram till Marie Antoinette och sade i bestämd ton: ”Det är dags att gå. Vi måste vänta på kungen hos min syster Victoire”. Prinsessan lydde genast uppmaningen, kanske av rädsla, kanske glad att få en anledning att ställa in det avtalade mötet. Nu blev Ludvig XV arg på allvar: ”Jag märker att era råd inte haft någon verkan", sade han till Österrikes ambassadör. "Då tvingas jag själv ingripa”. Ilbud till Maria Teresia i Wien: ”Kungen är rasande. Ärkehertiginnan MÅSTE tala till Madame du Barry”.[3]  I ett personligt brev till dottern påpekade kejsarinnan i skarpa ordalag att hon måste anpassa sig till sederna vid franska hovet. Om man begärde något vanhedrande av henne skulle hon naturligtvis säga nej men det fanns ingen rimlig anledning att avstå från att hälsa på en av kungens närmaste vänner, oavsett vederbörandes ursprung. Ny scen, nytt förberett ”improviserat” möte. Denna gång skulle det ske i samband med nyårsmottagningen inför 1772.[4]  Om man lyckats bättre med att dölja vad som var i görningen, kungen tagit sina envisa döttrar i upptuktelse eller Marie Antoinette insett allvaret i situationen; nu gick allt som det skulle. Som i förbigående vände sig kronprinsessan åt Madame du Barrys håll och yttrade helt kort: ”Det är många människor i Versailles idag”.[5]  Därmed var allt frid och fröjd och alla lyckliga, utom ”Mesdames Tantes”, får man förmoda.

Madame du Barrys välde varade ytterligare drygt två år, till Ludvig XV:s död på våren 1774. Efter att en tid ha tvingats gå i kloster återupptog hon sitt behagliga liv i den franska societeten, fast hon länge var förbjuden att visa sig i Versailles. Hon avrättades under revolutionen i december 1793, knappt två månader efter Marie Antoinette[.6]                                               



[1] Versallies hade vid denna tid blivit en mindre stad med flera hus förutom det kungliga residenset
[2] Kungen hade många ”periodiska” förhållanden med kvinnor av låg börd. Problemet var att en officiell mätress också hade en viss representativ roll, i synnerhet när kungen var ogift eller, som i detta fall, änkling. Därav hovets indignation över den nya favoriten.
[3] De Österrikiska prinsessorna benämndes ärkehertiginnor och ambassadören kallade fortfarande Marie Antoinette så i sin korrespondens med kejsarinnan.   Författaren Stanley Loomis, som specialiserat sig på det sena franska 1700-talet, menar i sin bok Den farliga vänskapen(svensk översättning 1973), att Ludvig XV:s äldsta dotter, som i grund och botten avskydde Marie Antoinette lika mycket som du Barry, med sin intrig avsett att skandalisera både faderns mätress och kronprinsessan. 
[4] Marie Antoinette hade då bott i Frankrike över 1,5 år.
[5] Meningarna går isär huruvida Marie Antoinette någonsin talade till Madame du Barry igen. Zweig menar att så inte var fallet medan Fraser hävdar att hon vid ett senare tillfälle på liknande sätt fällde några konventionella ord som kunde anses vara riktade till favoriten, vilket väckte kungens gillande.
[6]  Denna text bygger på Stefan Zweigs biografi över Marie Antoinette från 1933(1989-års svenska utgåva), kapitel IV "Kampen om ett ord",  Antonia fFasers biografi över samma drottning i svensk översättning 2002, kapitel 5/7 och https://sv.wikipedia.org/wiki/Madame_du_Barry.

måndag 17 oktober 2016

Jag gjorde det inte med flit - Marie antoinettes död.


De som sett henne tidigare tyckte att hon verkade totalt förändrad. Hon var varken någon drottning i ståtliga kläder eller en maktlysten, ondskefull tyrann, bara en trött kvinna med blekt ansikte, vitt hår och klädd i en lappad svart klänning till tecken på sorgen efter hennes man som avrättats för knappt nio månader sedan. Under sommaren hade sonen tagits ifrån henne och för ungefär två månader sedan hade hon själv förts från le Temple till Conciergeriet, ett av de fängelser där revolutionens fiender förvarades. Det var i rättssalen i detta fängelse hon nu stod åtalad, hon som en gång varit Versallies första dam och Frankrikes drottning, Marie Antoinette av Österrike och Lorraine. Men även om hon verkade förkrossad och var omgiven av fiender hade hon inte förlorat sin värdighet. I någon mån var det kanske de senaste årens tragedier och sorger som förlänat henne denna värdighet. För många i sin omgivning, särskilt de äldre adelsdamerna vid hovet och släktingarna hemma i Österrike hade hon länge framstått som en kvinna enbart upptagen av sina privata nöjen, vilket kanske var något överdrivet. Samtidigt var hon en öm och klok mor, som älskade sina barn utan att skämma bort dem alltför mycket. Om någon kränkte hennes värdighet som drottning blev hon genast formell och majestätisk. Hon visste vem hon var och vad hennes ställning fordrade av henne i svåra stunder. Gustav III av Sverige hade några år tidigare betecknat henne som: ”En furstinna vars mod och ståndaktighet skulle inge även hennes fiender det livligaste intresse”. Nu stod hon inför domarskranket för att bevisa riktigheten av hans omdöme.
Rättegången hade föregåtts av förberedande förhör, som varat i två dagar och den anklagelseakt som sedan upprättats hade förelagts drottningens advokat utan att denne fått en rimlig chans att gå igenom materialet innan rättegången började. På hans önskan skrev hon till nationalkonventet och anhöll att rättegången skulle uppskjutas, utan att bevärdigas något svar. Den mest hatade representanten för l’ancien re’gime ägde ingen rätt i revolutionärernas ögon, till skillnad från Ludvig XVI som faktiskt fått tid att förbereda sig ”som om jag kunde vinna”. Förberedd eller inte, drottningen var redo att svara på rättens frågor, vilket hon visat redan under det förberedande förhöret. Åklagarsidans syfte var inte så mycket att få reda på sanningen som att visa vilken avskyvärd varelse och förräderska den åtalade var men de fann snart att hon var dem för slipad. Den som i efterhand läser dialogen mellan åklagaren och den svarande kan knappast undgå att känna beundran över slagfärdigheten hos den anklagade: I syfte att visa att drottningen var motståndare till den nya republiken frågade man om hon ansåg monarkin nödvändig för folkets lycka:

”Det är omöjligt för en ensam person att avgöra detta”, förklarade drottningen.

Var hon inte ledsen över att hennes son aldrig skulle få ärva tronen?

”Jag kommer aldrig att för min sons räkning beklaga något som länder hans land till fördel”.

Man anklagade henne för att ha lärt kungen den förställningskonst med vilken han så länge förlett folket.

”Om folket blivit förlett är det inte av min man eller mig”.

Vilka ansåg hon då hade förlett folket?

”Om jag kunde namnge dessa personer skulle jag göra det. I mitt intresse har det tvärtom legat att upplysa folket”.

Man kom också in på hur mycket pengar drottningens favoritslott petit Trianon hade kostat i ombyggnad och försköningar. Här medgav faktiskt Marie Antoinette att slottet kanske kostat mer än hon skulle ha önskat. Det var lätt att dras in i en utgiftskarusell utan att reflektera. Ingen kunde vara ner angelägen än hon att saken reddes ut.

Det mest dramatiska ögonblicket under processen kom när en fanatisk och oborstad revolutionsman vid namn Hébert påstod att drottningen förgripit sig på sin minderårige son och lärt honom vissa sexuella övningar, kanske i förhoppningen att därmed försvaga honom så att hennes inflytande skulle bestå efter att han bestigit tronen. Åklagaren och rättspresidenten, som märkte att anklagelsen snarast generade åskådarna, föredrog att inte gå vidare i ämnet och drottningen kommenterade inte den fruktansvärda anklagelsen. Men en jurymedlem ville veta mera: ”Medborgare ordförande. Den anklagade har inte svarat på de uppgifter som medborgare Hébert lämnat angående vad som förekommit mellan henne och hennes son”.
Drottningen lyfte stolt huvudet och sade med en röst som förmodligen vibrerade av sinnesrörelse:

”Om jag inte svarat beror det på att naturen vägrar att reagera på en sådan anklagelse mot en mor. Jag vädjar till alla mödrar som kan finnas här”.

Församlingen i salen ryckte till. Några kvinnor ropade att rättegången borde avbrytas. För ett ögonblick glömde man den hatade drottningen och såg en kvinna och mor som anklagats för det vidrigaste man kan föreställa sig när det gäller relationen mellan föräldrar och barn. Många kände sig personligt träffade.[1] Efteråt undrade Marie Antoinette om hon kanske tagit i för mycket. Hon hade nämligen hört en av åhörarna kommentera hennes stolthet i detta ögonblick. Advokaten lugnade henne: Om hon fortsatte som hittills skulle allt gå bra.[2] Drottningens lysande attityd hjälpte dock inte. Att hon faktiskt lyckats vinna åhörarnas sympati måste närmast ha försämrat hennes ställning i fanatikernas ögon. Vid slutet av rättegången fick hon frågan om hon ville tillägga något. Hon påpekade då att hon före rättegången inte vetat vilka som skulle vittna och vad dessa vittnen skulle säga. Några konkreta bevis hade egentligen inte framlagts mot henne. Hon slutade med att säga att hon i sitt äktenskap stått under sin mans inflytande och varit tvungen att foga sig efter hans önskan. Strax efteråt dömdes hon till döden. Det var natten till 16 oktober1793.[3]  Hon tillbringade sina sista timmar med att skriva brev till sin svägerska Elisabet som fortfarande satt i le Temple. Hon bad sina anhöriga att ta hand om varandra och poängterade att de inte fick försöka hämnas henne. Hon tog också upp sonens beskyllningar och bad Elisabet att förlåta brorsonen; han var så liten och förstod inte allvaret i vad han sagt. Sist sände hon hälsningar till släktingar och vänner.  Vid åttatiden på morgonen klädde hon på sig ett vitt linne och en vit klänning för att föras till avrättningen. Under denna procedur var hon, som hon varit hela tiden i fängelset, övervakad av en gendarm. Man band också hennes händer, vilket inte varit fallet med hennes man. Hon fick inte heller göra sin sista färd i en kaross, som Ludvig XVI fått göra, utan i en vanlig kärra. I täten för processionen red en skådespelare som ropade: ”Här är den skändliga Antoinette. Nu är hon kväst, mina vänner”. I stort sett förblev drottningen lugn under färden. Då hon såg Tuilerierna, där kungafamiljen bott under de första revolutionsåren, fick hon emellertid tårar i ögonen. När man kom fram till Place du Carrousel, där schavotten stod, steg hon ur kärran utan hjälp. Hon gick lugnt upp för trappan men råkade trampa bödeln på foten: ”Jag gjorde det inte med flit”, sade hon. Detta blev drottningens sista ord. Avrättningen verkställdes klockan 12 15 16 oktober 1793.     
"Jag gjorde det inte med flit". På sätt och vis kan dessa ord ses som en beskrivning av Marie Antoinettes liv. I vår tids perspektiv var drottningen otvivelaktigt skyldig. Hon förestod ett system där kungen härskade över folket och där mycket av statens pengar gick till kungafamiljens privata nöjen och slottsbyggen. Man kan föreställa sig det ramaskri som skulle uppstå om en modern politiker levde på samma sätt. Sedd ur dåtida perspektiv, före 1789, blir bilden emellertid en annan. Drottningen var en snäll och varmhjärtad person som fann det helt naturligt att hjälpa sina vänner och som vi har sett var hon också tapper i motgången. Man kan med rätta fråga sig hur det etikettsbundna franska hovet hade reagerat om deras drottning plötsligt hade begärt att få besöka några "vanliga" undersåtar för att få reda på hur de levde. I den bemärkelsen var Marie Antoinette oskyldig.               

              



[1] Det var kronprinsen själv, den åttaårige Louis Charle, som beskyllt sin mor för att ha gjort sexuella närmanden mot honom. Som Marie Antoinette senare skrev är det lätt att få ett barn att säga vad man vill. Pojken var vid denna tid skild från sin familj och helt i händerna på sina vaktare i le Temple. När han utfrågats mer i detalj om vad som hänt hade han blivit påtagligt osäker. Som vi sett hindrade det inte Hébert från att lägga fram sin anklagelse i domstolen. Det inträffade orsakade en evig bryning mellan pojken, hans syster och deras faster, vilka satt i i samma fängelse men åtskilda från honom.  
[2] Det är svårt att veta hur denna ”publikreaktion” skall tolkas. I översättningen av Zveig används adjektivet ”stolt” vilket kan anses som ett uttryck för beundran. Hos Fraser används ordet ”arrogant”, vilket har en mer negativ klang Stefan Zweig, Marie Antoinette, en olycklig drottnings historia, 1989-års svenska utgåva s. 300. Antonia Fraser Marie Antoinette, svensk översättning 2002, s.412.
[3] Jag berör här de partier av rättegången jag själv ansett viktiga eller belysande. Naturligtvis omnämns bara en bråkdel av rättegången i historiska verk. (Det citat av Gustav III som återges ovan återfinns i Thorsten Sandbergs bok "Gustav III:s spioner", inläst på cd av Bruno Årfors). 

söndag 9 oktober 2016

Slottsbranden





Stockholm 7 maj 1697

Det var en vacker men något blåsig dag i Stockholm. Fåglarna sjöng i träden och människor av alla stånd utförde sina sysslor som vilken annan dag som helst. Men ingen som befann sig i huvudstaden denna dag skulle någonsin glömma vad de gjort och vad de sett och de som levde tillräckligt länge för att uppleva de kommande årens alla prövningar skulle komma att se det som skedde denna dag som ett varsel. Ja, många anade i sina hjärtan vad som skulle följa redan då katastrofen inträffade ty vid denna tid sågs en i sig omskakande händelse ofta som tecken på Guds vrede, så att en katastrof förväntades ha fler och värre tragedier i sitt följe.

Också på Tre kronor var det en lugn, vanlig dag, om än med en känsla av otrygghet i luften. Bortsett från sorgen över kungens död en månad tidigare hade man hamnat i en oklar politisk situation. Den nye kungen var en omyndig gosse på nära femton år men eftersom kungar vanligen blev myndiga vid sjutton års ålder var det inte långt kvar innan han kunde förväntas ta makten. Detta innebar att ingen vågade fatta viktiga beslut av fruktan för att inom en snar framtid få stå till svars inför sin konung. Det fanns ämbetsmän, som den gamle greve Piper, vilka menade att kungen borde förklaras myndig redan nu men ingen visste om så skulle ske. Till allt detta kom att den gamle kungen ännu inte begravts, vilket på sätt och vis innebar att han fortfarande var Sveriges regent. Alla tyckte sig därför leva i ett sorts vakuum, där ingen riktigt visste vem som hade att befalla och vem som hade att lyda.

Också Magnus Lejonstedt, sedan några år förste kammarpage hos kungamodern Hedvig Eleonora, märkte av detta. Inte så att människor inte utförde sina sysslor men allt skede i en sävligt långsam lunk, helt olik det snabba tempo som normalt utmärkte alla på slottet, från kanslichefen Piper ned till minsta piga. Ändå var det inte fråga om den slöhet som utmärker dem som känner sig fria från alla förpliktelser och tvång; det kändes snarare som den olustiga stämning man erfar en stilla, kvav dag då allt är lugnt på ytan men ett åskväder samlar sig till urladdning. Magnus ruskade olustigt på sig, varför gick han med såna tankar. Det var bara naturligt att stämningen blev lite dov i tider som dessa. Han skyndade vidare uppför trappan som ledde till paret Lindbergs vindskammare. Sven Lindberg var slottets brandmästare medan fru Margareta Lindberg sysslade med sömnad. Hennes arbeten var mycket populära inom slottet och det var för att hämta en ny klänning åt änkedrottningen som Magnus denna majdag var på väg upp till parets kammare.

Brandmästarens rum var mörkt och kallt, ty där fanns inga gobelänger eller värmande täcken på väggarna. Trots att det var maj brann en brasa i den öppna spisen och en av brandmästarens knektar stod och värmde händerna vid elden. Brandmästaren stod bredvid honom och fru Margareta satt fördjupad i sin sömnad.

– Fy tusan, sade knekten och gnuggade händerna. Ute i stan är det vår, men här är så kallt som det vore november.

– Så sant, Anders, så sant sade brandmästaren. Så här års är det bättre att vara ute än inne. Ta en droppe så du står ut oppe vid rikssalen. Han höll fram en kanna mot knekten.

-          Tack, mäster, sade denne. Räcker’e om han får pengarna efter passet?

-          Visst, svarade den gamle mannen som haltade en smula då han gick. Jag vet att jag kan lita på mina pojkar. Jag behöver pengarna, han behöver värmen. Vi hjälps åt alla. Brandmästarhustrun såg upp från sitt arbete med rynkade ögonbryn och öppnade munnen för att säga något men hejdade sig då hon blev varse kammarpagen.

-          Nej, se herr Lejonstedt, utbrast hon och log. Hennes majestäts klänning är klar. Jag hoppas verkligen hon skall bli nöjd.

-          Det blir hon säkert, fru Margareta, svarade Magnus och log tillbaka. Under de tre år jag tillhört hennes hushåll har ingen gjort vackrare dräkter åt henne än ni.

-          Så han säger, sade brandmästarfrun och skrattade. Nå, här är den. Hon höll fram en lång, svart klänning med silvertyg på ärmarna. Änkedrottningen gick alltid i svart sedan makens död nära fyrtio år tidigare. Magnus tog emot den och nickade uppskattande.

-          Gott arbete som alltid, Madame, sade han.

-          Vill han ha något att dricka, frågade fru Lindberg. Det måste kosta på att gå ända hit upp. Magnus skakade på huvudet, men hon sträckte fram kannan som hennes man ställt ifrån sig.

-          Han kan behöva något stärkande, han som gör sin plikt i motsats till andra här. Hon gjorde en handrörelse mot sin man och knekten. Brandmästaren öppnade munnen för att försvara sig men hans hustru höjde handen och stirrade plötsligt mot taket. I samma ögonblick kände Magnus en stickande lukt i näsan och måste behärska sig för att inte nysa. Fru Margareta hade blivit mycket blek.

-           Det brinner, ropade hon. Slottet brinner!

Brandmästaren tog ett vacklande steg bakåt och vände sig till sin underordnade.

-          Vad står han där för, opp och hjälp Mats!

Knekten sprang uppför den trappa som ledde från brandmästarens kammare till vinden ovanför rikssalen, vilket var en av de poster där två knektar dygnet runt stod på vakt för att övervaka att elden inte kom lös. Däruppe förvarades sprutor och vattenkar om olyckan skulle vara framme. Magnus visste att knektarna tjänstgjorde i skift om tolv timmar och att de en gång i timmen skulle bulta i golvet för att visa att de stod på post. Han hann just undra varför mannen på vinden inte slagit larm då knekten Anders kom tillbaka. Han var svart i ansiktet, håret stod på ända och han hostade våldsamt.

-          Det … det går inte, flämtade han och Mats är i…inte där.

-          För tusan, karl. Vi måste släcka! ropade brandmästaren och störtade upp för vindstrappan med knekten efter sig. I samma ögonblick kom slottsfogden, den högste ansvarige för ordningen på slottet, in i kammaren från andra hållet.

-           Vad står på, utbrast han jag kände röklukt! Ingen svarade. Efter någon minut kom brandmästaren och knekten åter ner i kammaren. De vacklade, höll för näsan och tycktes färdiga att falla ihop på golvet.

-           Vinden är övertä...änd flämtade brandmästaren. Vi ka..an inte komma åt vattenkaret. Slottsfogden gav honom en mörk blick men upptäckte plötsligt Magnus.

-           Gudskelov att ni är här, sade han. Spring till kungamodern och slå larm. Jag fruktar att slottet är förlorat.

Utan att egentligen tänka på vad han gjorde grep Magnus den klänning han skickats att hämta och sprang ned för kammartrappan. Samtidigt kom brandvakter från andra vindar springande i motsatt riktning, antagligen för att berätta att det brann även på deras vaktställen. På sin väg mötte Magnus många oroliga människor som hört springande steg och upprörda röster och nu undrade vad som stod på, men i den del av slottet där kungafamiljen bodde hade man ännu ingenting märkt. När Magnus nått fram till änkedrottningens privata svit hejdade han sig ett ögonblick, knackade lätt på dörren och ryckte sedan upp den utan att vänta på svar. Änkedrottningen såg upp från den måltid hon just höll på att förtära och sade i halvt road, halvt förebrående ton:

-          Vad vill detta säga, Lejonstedt? Först låter ni mig vänta i en evighet, sedan kommer ni springande som om någon satt eld i era kläder.

Magnus försökte återfinna behärskningen. Han andades djupt och sade, så lugnt han kunde:

-           Ers majestät, slottet brinner. Vinden ovanför Rikssalen är övertänd och slottsfogden tror att inget finns att göra. En av de uppvaktande hovdamerna gav plötsligt till ett genomträngande skrik och pekade ut mot borggården, där man redan kunde se rök dra förbi fönstren.

Hedvig Eleonora stirrade en sekund på den förfärliga synen och blev dödsblek.

-           O, Gud, utbrast hon och sjönk ned i sin stol. Vårt slott förtärs av eld. Först min sons död och nu detta! Hur har vi förbrutit oss mot Herren att han låter allt ont övergå oss?

-          Ers majestät, sade en lakej, ni måste genast sätta er i säkerhet. Drottningen sökte resa sig men föll maktlös tillbaka mot stolsryggen.

-           Jag kan inte, klagade hon. Jag är slagen med lamhet!

Magnus sprang fram:

-          Hjälp mig att lyfta henne, ropade han.

Sex starka män ur drottningens vakt skyndade till och med gemensamma krafter lyckades de och Magnus lyfta upp den gamla damen och bära henne ut ur rummet. 

Då de kom ut i korridoren mötte de den unge kung Karl och hans systrar som kom springande från sina rum. Kungen och hans äldre syster Hedvig verkade upphetsade men samlade, medan den yngsta flickan inte tycktes förstå vad som hände.

-           Gudskelov! ropade änkedrottningen och pekade på sin sonson. Du lever! Hon tycktes ha återfått något av sin rörelseförmåga men så utstötte hon ett nytt jämmerskrik:

-           Min son, för Guds skull, rädda hans kropp!        

Alla stod som beläten vid dessa ord, som om drottningens förlamning spritt sig till dem alla vid tanken på vad som hotade den döde kungen

-          Var barmhärtiga, jämrade sig den gamla. Min son har tjänat Gud och riket i all sin tid. Skall hans kropp förtäras av eld, som en otrogen kättare!

Tolv man ur livgardet kom skyndande i korridoren. Den unge kung Karl vände sig till dem och sade med en stämma som om han lett en armé i ett fältslag:

-           Sex av er tar hand om min fars kropp och ni andra bådar upp folk för räddningsarbetet. Var man på post för land och konung! ”Han verkar upplivad, tänkte Magnus, som om faran sporrade honom”.

De sex som fått order att rädda kungens lik beredde sig att lyda, då änkedrottningen plötsligt grep sin kammarpage i armen..

-          Följ dem, viskade hon. Mana dem att göra sin plikt om de förlorar modet. Ni räddade mitt och prinsessans liv i Kungsör för tre år sedan. Rädda nu min son åt Gud och den vigda jorden.

Magnus skyndade efter gardisterna och de nådde snart fram till den dödes svit, vars ingångsdörr var målad med de tre kronorna. Det var mörkt och dammigt i rummen, där ingen vistats sedan kungens död. Svarta skynken hängde för fönstren och hindrade allt ljus att tränga in. Ekkistan stod i kungens sovrum, med två vaxljuskandelabrar på var sida och en blågul fana draperad över locket. Just som de sex männen beredde sig att lyfta sin börda hördes ett knakande från taket och ett intensivt ljussken utifrån trängde in i rummet. Gardisterna ropade till och sprang mot dörren men hejdades av Magnus.

-          Fega uslingar, ropade han, tänker ni låta kungen brinna upp. Fullgör er plikt eller jag sticker er med värjan!

Han gjorde en gest mot den värja han numera alltid bar vid sidan, även om den främst var avsedd som statussymbol. De sex männen tycktes tveka men så segrade disciplinen, eller om det nu var rädslan. De grep sin tunga börda och marscherade ut ur rummet, med Magnus efter sig.

Ute i korridoren myllrade människor fram och tillbaka. Så var det givetvis alltid men för första gången på sex år såg Magnus ren och skär rädsla i hovfolkets ögon. Om inte väldisciplinerade soldater stått utposterade och tydligt angivit vart var och en skulle bege sig hade det troligen utbrutit panik. Ämbetsmän störtade till sina olika lokaler för att rädda så mycket de kunde av handlingar och inredning, medan andra sökte bärga personliga ägodelar. Gardisterna hade ingen svårighet att ta sig fram eftersom man kände igen uniformerna och förstod vad de bar på. Då de kom ut på borggården dök livgardets chef, Henric von Lieven upp. Han var lång, med grånat hår och rak hålning.

-          Bra gjort, gossar, ropade han till sina män. Kungen måste till Riddarholmskyrkan genast. Unge kungen och systrarna blir det väl alltid någon råd för. De är hos Bengt Oxenstierna tillsvidare. Men den döde måste till kyrkan, kosta vad det vill. Han satte sig i spetsen för tåget som hastigt lämnade slottsområdet, Magnus blev obeslutsamt stående kvar och tittade sig omkring.   

Kärror med förspända hästar stod så nära fönstren som möjligt för att kunna bärga föremål som kastades ut på borggården. Det låg redan otaliga saker på marken som man inte hunnit plocka upp; husgeråd, kläder, böcker, dokument, krossade skulpturer… En del hästar trampade oroligt och gnäggade högt men larmet var så intensivt att det knappt hördes. Plötsligt dök en man upp på borggården. Hans svarta hår stod på ända och ögonen tycktes tränga ut ur huvudet på honom. Ansiktet var dödsblekt som om han sett en vålnad:

-          I klentrogne, ropade han med gällt hög röst. Sade jag er inte att detta skulle hända. Gud har sänt sin heliga eld till straff för våra synder. Bered er inför domens dag, bättra er! Slottsfogden kom skyndande, tätt följd av kungens överhovpredikant, Georg Walin:

-           Grip den mannen, beordrade slottsfogden och pekade på den upprörde förkunnaren. Sätt honom i källaren vid Stortorget. Det kan vara han som vållat detta.

Några knektar grep mannen och halvt ledde, halvt släpade bort honom. Hela tiden skrek han ut sina förutsägelser. Hovpredikanten följde dem på något avstånd, kanske för att söka lugna den gripne. Magnus kände igen mannen. Det var en officer i flottan som sedan i vintras sökt upp höga ämbetsmän och präster och förutspått att himlens eld snart skulle bryta lös över huvudstaden. Ingen hade brytt sig om hans varningar. Man höll honom närmast för galen. Magnus trodde sig minnas att karln hette Ekrot men var inte säker. Han undrade om de legat något i de där spådomarna. Som ett svar på hans tankar hördes plötsligt ett dunder och marken skalv som om jorden själv bävat. Magnus vände sig om och såg att elden nått det stora tornet med riksvapnet, det torn efter viket slottet fått sitt namn. Dundret kom från de åtta kanoner som placerats där och som nu störtade ned i änkedrottningens vinkällare. I nästa ögonblick följde klockan i tornet efter med en klang som slog lock för öronen. Utan att tänka sprang Magnus ut från slottsområdet, ut på Norrbro. Hundratals människor stod och tittade på branden, säkert större delen av stadens befolkning. Under absolut tystnad betraktade de hur den stora borgen som dominerat staden i 400 år uppslukades av elden. Det stora tornet hade hittills stått emot men nu gav det efter och sjönk sakta ned bland flammorna. Det sista man såg var de tre kronorna, symbolen för den svenska stormakten.

-          För tusan, utbrast en rödbrusig man. Där föll kronorna av huvudet på huset Pfalz.

Magnus erinrade sig plötsligt vad han hört folk säga då han först kom till slottet för sex år sedan: ”Om tre kronor faller, faller Sverige!

Sakta började han gå mot Riddarholmen. Han måste söka upp änkedrottningen i Oxenstiernas hus.       







Kommentar.

Denna text bygger i stort sätt på historiska fakta. Den enda namngivna person som inte existerat är kammarpagen Magnus. Jag har i någon mån inspirerats av Olov Svedelids ungdomsroman ”Slottet brinner”, som skildrar tiden omedelbart före och efter Tre kronors brand genom en ung tjänares ögon. Denne pojke ingår inte i Hedvig Eleonoras hushåll men får i uppgift att underrätta henne att elden kommit lös. Han har för tillfället tjänst som brandknekt och dras senare in i utredningen kring branden. Scenen i änkedrottningens rum är nästan ordagrant hämtad ur Svedelids bok, liksom i någon mån scenen hos brandmästaren.  Den efterföljande skildringen av hur kungens lik bärgas är dock min egen. Av någon anledning tycks det råda viss oenighet om vad brandmästarfrun hette i förnamn. Dokumentära böcker benämner henne ”Ingeborg”, medan Svedelid kallar henne ”Margareta”. Eftersom min första kontakt med slottsbranden skedde genom Svedelid har jag valt att använda hans version. Också hos Svedelid sitter hon och syr då branden börjar. Att hon tjänstgjort som Hedvig Eleonoras sömmerska kommer ur min fantasi. Slottsbranden var verkligen en katastrof, inte minst psykologiskt och den drabbade Sverige i en tid som redan var fylld av dystra händelser, med kungens död en månad tidigare och en fruktansvärd hungersnöd ute i landet, som pågått de senaste åren. Med tanke på tidens fallenhet för järtecken och stark gudsfruktan var det kanske inte så underligt att en officer i flottan började profettera om eld och brand över Stockholm redan kring årsskiftet 1696-97. Löjtnant Ekot förhördes efter branden men hade alibi. Det blev brandmästare Lindberg och hans folk som fick ta smällen. Det visade sig att Lindberg gett knektarna sprit mot att de uträttat privata ärenden åt familjen. Med vakthållning mot eldfara var det inte så noga. Dessutom var det förmodligen brandmästarens otäta spis som ställt till med branden. Den gamle mannen dömdes till gatlopp och fängelse men överlevde inte piskningen utan avled av sina skador. De båda knektarna Anders och Mats försvann i fångenskap. Även om branden var ett fruktansvärt slag, dels rent psykologiskt, dels med tanke på allt som förstördes, kunde det ha varit värre: Änkedrottningen sade senare att om detta hänt på natten skulle ingen i slottet ha överlevt. Som det nu var räddades alla.[1]        

           

                                 























[1] Jag vet uppriktigt sagt inte om någon dog utanför slottet. Elden spred sig till Skeppsholmen där många fattiga var inhysta. Jag har inte hittat någon uppgift om hur många som kan ha omkommit där.