måndag 27 februari 2023

Ebba och Margareta Brahe - två adliga änkor under vasatiden.

En vagn stannade utanför slottet i Warszawa och en kvinna klädd i svart och med slöja för ansiktet steg ur. Två små barn, en pojke på åtta år och en flicka på tre, gick vid hennes sida, men hon tycktes inte märka dem. Hon höll sitt huvud högt och gick med fasta steg. Det låg något av envis beslutsamhet i hennes hållning, som hos någon som står på gränsen mellan stor förtvivlan och stort mod, mellan tapperhet och vansinne. I sina armar bar hon ett litet skrin av trä.

-          Jag vill träffa kungen, sade hon till alla hon mötte. Jag varken äter, dricker eller sover förrän jag träffat honom och fått säga vad jag har på hjärtat. Allteftersom hon vandrade genom slottet slöt flera släktingar, vilka liksom hon själv flytt hit, upp bakom henne - hennes bror Gustav, systern Sigrid och svågern Johan Gyllenstierna. Alla sökte de övertala henne att åtminstone byta kläder innan hon fick audiens hos kungen – det var förövrigt inte säkert att han kunde ta emot genast. Också de vakter hon passerade sökte hejda henne med ord och åtbörder. Kvinnan reagerade inte, gick bara vidare. Hon hade uppenbart ingen tanke på annat än att tala med kung Sigismund.  Med slottsvakten talade hon polska men med sina släktingar svenska. Man kunde förstå att hon var en högt uppsatt dam från kungens födelseland.

När de slutligen nådde konungens arbetsrum fann de denne djupt försjunken i ett schackproblem som sysselsatt honom sedan gårdagskvällen. Han steg emellertid genast upp och vände sig mot kvinnan:

-          Kära fru Margareta, sade han, det gör mig ont att se er klädd som änka.

Kvinnan svarade inte direkt, neg bara djupt som det anstår en adelsdam inför sin herre. Därpå ställde hon träskrinet hon burit i sin famn på golvet och föll på knä:

-          Ers majestät, sade hon med fast och klar stämma. Jag har kommit att förmedla det krav på hämnd som min herre och man och hans ädle broder inte längre kan uttala. Med dessa ord öppnade damen skrinet – de närvarande bleknade. I skrinet låg huvudskålen av en man.

-          Detta är min makes huvud, sade kvinnan. Han offrade det i kampen för Ers majestäts krona. Om ni undsatt Kalmar, som ni lovade, skulle min man ännu vara i livet. Han miste sitt huvud i kampen för er sak och ni gjorde intet för att hjälpa honom.

Kungen tycktes inget ha att svara. Han bara stod och såg på kvinnan med en skygg och sorgsen blick. Hon fortsatte:

-          Min svåger har också dött för er skull, avrättad som förrädare liksom min herre och man. Min svåger och hans vänner väntade att deras konung skulle sända lagkloka och lärda män till deras bistånd vid rättegången men de väntade förgäves. Jag har ingen rätt att klandra min konung men varför svek ni era trognaste anhängare i deras nöd?

Sigismund tycktes fortfarande ur stånd att ge ett klart svar. Kvinnan vände nu blicken mot taket och talade som om hon vänt sig till Gud Fader själv:

-          Min konung kan jag förlåta men aldrig mina bröder. Jag förbannar dem för vad de gjort mot min make, mot hans bror och mot sitt land!

Med detta lade hon åter ned sin makes huvudskål i skrinet, varpå hon brast i hejdlös gråt och föll till golvet.

 

Så skildrar författaren Rune Pär Olofsson i romanen Domens dag(1975), mötet mellan kung Sigismund och adelsdamen Margareta Brahe. Scenen utspelas kort efter Linköpings blodbad, där Margaretas svåger Erik Sparre och några andra adelsmän avrättats. Margaretas egen make(krigaren Johan Sparre), har avrättats nästan ett år tidigare då hertig Karls trupper intagit Kalmar. Margareta för med sig makens huvudskål som minne av den döde.[1]

 

Margareta Brahe var inte den enda svenska adelsdam som sörjde en död make kring sekelskiftet 1600. Vid denna tid fanns ett ovanligt stort antal änkor inom landets högsta skikt. De utgjorde de kvarblivna spillrorna efter det(eller de, vilket man vill), inbördeskrig som oregelbundet blossat upp under 1500-talets senare del – från Gustav Vasas död till Linköpings blodbad och vars efterdyningar skulle fortsätta under det nya seklets första årtionde. Det var ett krig om makt och inflytande, ett krig mellan kungabröder men också mellan kungamakt och adelsvälde. De sista åren fick kampen dessutom en religiös dimension genom striden mellan katoliken Sigismund och protestanten hertig Karl(Karl IX). En del av dessa kvinnor drabbades särskilt hårt. De döttrar av ätten Sture vars män haft oturen att strida på den förlorande sidan i kriget mellan Sigismund och hertigen, hade i sin ungdom fått uppleva hur deras far och två av deras bröder mer eller mindre mördats av Erik XIV. Trettio år senare såg de sina män halshuggas i Linköpings blodbad.[2] En annan dam ur högadeln hade ”turen” att slippa se sin man avrättad eftersom han dog en naturlig död innan hans fäste föll. Istället blev hennes ende son avrättad, mer eller mindre som ersättning för att hertig Karl inte fått tillfälle att döma hans far.[3] I detta sorgespel intar ändå de två systrarna Ebba och Margareta Brahe en särställning, inte så att deras öde skulle vara mer beklagansvärt än de andra änkornas men deras för tiden ovanligt långa liv sticker ut.

 

Ebba och Margareta Brahe kom ur rikets rangmässigt sett förnämaste familj näst efter vasarna.[4] Deras far, Per Brahe den äldre, var systerson till Gustav Vasa och hade liksom denne mist sin far i Stockholms blodbad, då han själv knappt var halvårsgammal. När han blivit vuxen trädde han i morbroderns tjänst och hörde till dem som kungen var verkligt nöjd med – en aktningsvärd ställning vid vasahovet. När Brahe gifte sig 1549 stod kungen för bröllopet på Gripsholm. När Gustav några år senare själv gifte sig för tredje gången blev han svåger med sin systerson.[5] Brahe hörde alltså verkligen till kungahusets innersta krets. Vid kusinen Eriks kröning 1561 upphöjdes han dessutom till en av Sveriges tre första grevar. I sitt äktenskap fick Brahe tretton barn, av vilka fyra söner och fyra döttrar nådde vuxen ålder. Ebba(född 1555), var äldst av döttrarna. Margareta föddes fyra år senare. Som nära släktingar till kungahuset hade familjen en självskriven plats vid hovet. Alla syskonen Brahe var anställda i olika befattningar i vasafamiljens närhet.

Ebba och Margareta kom att gifta sig med två bröder Sparre, Erik och Johan. Deras far Lars Siggeson var veteran från Gustav Vasas befrielsekrig mot danskarna. Han var marsk, dvs. högste ansvarig för kungens trupper i krig och hörde precis som Per Brahe till kungens närmaste förtrogna.  Trots att Siggeson var avsevärt äldre gifte han sig på Gripsholm 1549, samtidigt med Brahe.[6] Vid marskens död 1554 var hans båda söner fyra och tre år gamla. Att de åtminstone periodvis växt upp i Per Brahes hushåll och då lärt känna hans döttrar är troligt.[7]

I sin ungdom studerade Erik Sparre vid universitet i Tyskland och Italien. Han talade och skrev både latin och italienska och stod genom livet i kontakt med flera av tidens europeiska politiker och tänkare. I sin egen politiska gärning liksom i de skrifter han författade hävdade han att kungamakten borde stå under lagen och att adeln skulle bistå konungen med råd. Den kungliga absolutismen var honom förhatlig. Med denna politiska agenda var det vanskligt att tjäna de temperamentsfulla vasasönerna. Icke desto mindre gjorde Erik Sparre stora insatser som diplomat och ämbetsman och framstod under några år på 1590-talet som den svenska adelns ledande gestalt. Hans största prestation, propagerandet för Sigismunds kandidatur till polska tronen 1587, kom dock att stå honom dyrt och på sikt bidra till hans sorgliga slut. Vid giftermålet 1578 med Per Brahes äldsta dotter Ebba låg detta emellertid långt fram i tiden. Kung Johan med familj och andra släktingar och vänner bevistade bröllopet, som varade i flera dagar och hölls i änkedrottning Katarina Stenbocks hus i nuvarande Gamla stan i Stockholm. Trots de många sysslorna i statens tjänst hann Sparre även utföra sina plikter som äkta man – Erik och Ebba fick tolv barn, av vilka tio levde till vuxen ålder.   

Om Erik Sparre var ämbetsman var den drygt ett år yngre Johan soldat och hovman. På 1580-talet tjänstgjorde han i armén i Baltikum och utnämndes till ryttmästare vid hovfanan, dvs. konungens livgarde, som tack för sina tjänster. Han tycks också mer entydigt än brodern ha hållit sig till Sigismunds parti, eftersom han en period tjänstgjorde som hovmarskalk hos dennes syster Anna. Hans vana vid soldatliv gjorde honom kanske mindre sedesam(eller mindre försiktig)? än brodern. Vid mitten av 1580-talet lyckades Johan bli invecklad i en skandalartad kärleksaffär med en tysk adelsflicka, samtidigt som han var förlovad med broderns svägerska Margareta Brahe. Stackars broder Erik fick rycka ut och ordna giftermål för damen med en medlem av släkten Bagge, varpå denne hotade Johan till livet eftersom hans hustru blivit berövad sin oskuld före äktenskapet. Kung Johan III ingrep omedelbart och utfärdade intyg på att hans tappre soldat och namne stod under kungligt beskydd vilket innebar att Sparre var räddad. Det är ändå lätt att föreställa sig att den snart 70-årige greve Brahe haft en del mindre positiva synpunkter på tidens ungdom i allmänhet och dottern Margaretas fästman i synnerhet. Trots allt detta gifte sig Johan och Margareta slutligen 1587. Deras äktenskap blev dock inte lika fruktsamt som syskonen Eriks och Ebbas – Johan och Margareta fick bara två barn men var av allt att döma lyckliga tillsammans.[8]

Vid tiden för Margaretas och Johans giftermål började dock molnen skocka sig på ätterna Brahe-Sparres himmel. Johan III:s ruelse över att han låtit sonen Sigismund bli kung av Polen gick ut över dem som ”administrerat valkampanjen”, främst Erik Sparre och svågern Erik Brahe. Under de närmaste åren satt de periodvis i husarrest och var utestängda från den politiska makten. En kortare period satt också Johan Sparre fängslad. Efter Johan III:s död tycktes allt för en tid ordna upp sig. Bröderna Sparre och deras vänner var åter bland de främsta i riket. Särskilt Erik tycks ha sökt balansera mellan hertig Karl och Sigismund utan att riktigt ta ställning för någondera parten. Mot slutet av 1590-talet visade sig detta tillvägagångssätt ohållbart och rådsherrarna flydde till kungen i Polen. Sedan Sigismunds trupper besegrats vid Stångebro i september 1598 utlämnades de rådsherrar som befann sig i kungens läger till hertigen, bland dem Erik Sparre. Brodern Johan hade av Sigismund strax före Stångebro utsetts till ståthållare på Kalmar slott. Sorgligt nog lät kungen inte evakuera slottets besättning efter sitt nederlag utan lät Sparre stanna i Kalmar då han själv återvände till Polen. De löften om förstärkningar som kan ha givits visade sig vara tomma ord. I maj 1599 tvingades slottet kapitulera för hertig Karl och bara någon dag senare halshöggs Johan Sparre i närvaro av sin maka och dottern Beata, omkring två år gammal. Tio månader senare kom turen till Erik Sparre och hans närmaste vänner i riksrådet. Eftersom dessa herrar utlämnats av Sigismund, inte tvingats kapitulera för anfallande trupper, bestods de en rättegång som naturligtvis var politiskt färgad. I mars 1600 dömdes de till döden i Linköping. Bortsett från den i sig traumatiska upplevelsen att se sin make avrättad fick Ebba Brahe uppleva att tre av hennes bröder satt i domstolen som dömde Erik Sparre till döden.[9]     

 

”Här bliva idag tjugotvå faderlösa barn och fyra bedrövade änkor. Deras tårar och vårt oskyldiga blod ropar dagligen till Gud, det vet jag”, sade Gustaf Banér vid stupstocken i Linköping sekunderna före sin avrättning 20 mars 1600. Han bortsåg då från de avrättningar som ägt rum i Kalmar, Åbo och Viborg de senaste åren när hertig Karl gjort upp med sina fiender och som berövat andra kvinnor och barn deras makar, fäder och söner. Dessutom bortsåg han, vilket är nog så viktigt, från det lidande Clas Fleming och hans män orsakat Finlands allmoge under klubbekriget några år tidigare, alltunder försäkran att de ”tjänade kung Sigismund”. Hur man än väljer att se på Sigismunds, hertig Karls och högadelns agerade kring sekelskiftet 1600 var Linköpings blodbad kulmen på ett maktspel som pågått sedan Gustav Vasas död fyrtio år tidigare. Under de närmaste årtiondena skulle ett nytt Sverige sakta men säkert utvecklas – ett land med en utvidgad förvaltning och statsapparat, en fast styrelseform, en riksdagsordning, postväsende, nya städer och universitet grundade. De flesta av de kvinnor ur högadeln som blivit änkor under vasasönernas inbördeskrig hann uppleva början av denna utveckling. De dog under 1610-talet, då Sverige fortfarande förde krig i Polen och ännu inte var någon stormakt. Men de två systrarna Brahe, bröderna Sparres änkor, levde ännu i många år. Som ”förrädare” hade Erik Sparre förlorat sina förläningar efter hertig Karls(Karl IX), seger, men med tiden återlämnades det mesta till Ebba Brahe. Hon hade också glädjen att se sina barn göra goda giften och lovande karriärer i statens tjänst. Flera barnbarn växte upp omkring henne. Hon kunde konstatera att hennes make levde vidare i deras ättlingar. Man kan undra vad hon tänkte då en annan Ebba Brahe nästan blev Sveriges drottning, ungdomskärlek åt sonen till den man som dödat hennes make.[10] Uppgifterna om Ebba ”den äldres” dödsår varierar men de flesta uppger 1634, vilket innebär att hon blev 79 år gammal.[11] Hon begravdes i Öja kyrka i Södermanland, nära makens familjegods Sundby. Erik Sparres kvarlevor hade tidigare flyttats dit på Gustav Adolfs befallning.

Margareta Brahe levde många år i exil i Polen och Danmark. Hennes son stred på katolsk sida i Spanien innan också han reste till Danmark. Gustav Adolf lät omsider Margareta återvända till Sverige, där hon liksom systern småningom återfick de gods som Karl IX dragit in till kronan. Margareta avled 1638, vid drygt 78 års ålder. Hon begravdes i släktkyrkan på Visingsö, där brorsonen Per Brahe den yngre höll på att skapa sig ett eget litet rike. Det sägs att ett skrin av trä alltjämt står på hennes kista, skrinet med makens huvudskål.[12]

Ebba och Margareta Brahe föddes mot slutet av Gustav Vasas regering. När de avled hette Sveriges omyndiga regent drottning Kristina.                  

          

          

 

      



[1] Margaretas ord till kungen återges här nästan ordagrant från romanen. Beskrivningen av vad som händer omkring dem är dock något nerkortad. Omdömet att den sörjande änkan svävar mellan tapperhet och vansinne är mitt eget. Domens dag utgör sista delen i Olofssons romansvit med motiv från vasatiden och med särskilt fokus på hur familjerna Brahe och Sparre påverkades av epokens politiska växlingar.  

[2] Dessa kvinnor var Margareta och Christina Sture, döttrar till Svante Stenson Sture och hustrur till Ture Nilson Bielke respektive Gustav Banér.

[3] Clas Fleming, ståthållare på Åbo slott, var hertig Karls beslutsammaste motståndare och avled hastigt av sjukdom i april 1597. Sonen Johan avrättades i Åbo blodbad i november 1599. Fleming var gift med Ebba Stenbock.  

[4] Denna Ebba Brahe skall inte förväxlas med sin legendariska brorsdotter med samma namn, kung Gustav Adolfs ungdomskärlek. Namnet Ebba, som antas vara en femininform av Eberhard(vildgalt), var mycket populärt inom svensk adel under 1500-talet. Enbart inom familjen Brahe fanns det tre kvinnor med detta namn under årtiondena kring sekelskiftet 1600.   

[5] Per Brahe var gift med Beata Stenbock, äldre syster till Gustav Vasas tredje drottning Katarina. Beata var även syster till Ebba Stenbock och alltså ovannämnde Clas Flemings svägerska.

[6] Lars Siggesons(Sparre), andra hustru var Brita Trolle, mor till Erik och Johan Sparre.

[7] I Olofssons romaner framställs Brahe som de facto styvfar för åtminstone Erik Sparre. Bo Eriksson skriver dock i sin biografi över Brahe(i skuggan av tronen2009), att uppgifterna om Sparres barn- och ungdomsår är ”få och motstridiga”. Uppgifterna om Sparres åskådning och politiska gärning är hämtade ur Eriksons bok s. 362-67

[8] I Olofssons roman argan list(1973), frågar Margareta Brahe vid ett laddat möte sin otrogne fästman om han åtrår henne på samma sätt som han åtrådde den tyska adelsdamen. Då Sparre förläget försäkrar att han älskar Margareta svarar hon: ”Visa det nu, Johan”! Sedan Sparre efter viss tvekan kastat sig över henne bakifrån är de försonade och redo att gifta sig. Även om denna scen(förhoppningsvis)? inte är historiskt korrekt finns ingen anledning att tvivla på att äktenskapet byggt på äkta känslor. För uppgifter om Johan Sparres liv, se Sparre af Rossvik nr 7 - Adelsvapen-Wiki(tabell 35). Uppgiften att Sigismund sänt Sparre till Finland och de baltiska provinserna för att ”emottaga invånarnas trohetsed och uppmana dem till ståndaktighet emot konungen” måste rimligen vara en felskrivning för att han manat dem att strida för Sigismund, mot hertig Karl.  

[9] Detta bör inte ses som hjärtlöshet eller exceptionell feghet från bröderna Brahes sida. De kan ha intalat sig att hertig Karl skulle benåda deras svåger och de andra sedan domen väl var fälld. Oavsett detta var tidens praxis att den som väl åtalats för förräderi i princip redan var dömd. Henrik VIII:s många skenprocesser mot misshagliga hustrur och adelsmän hade varit ogenomförbara om nära släktingar till de anklagade vägrat sitta i domstolen.   

[10] En av Ebbas och Erik Sparres söner lär dessutom ha tjänstgjort som budbärare mellan de båda älskande, i hemlighet för den stränga kungamodern Kristina av Holstein-Gottorp.

[11] Brahe nr 1 - Adelsvapen-Wiki(tabell 3), uppger 1635 som dödsår.

[12] Enligt andra uppgifter skall Johan Sparres skalle istället förvaras i släktsamlingarna på Skokloster, där en släkting lämnat in den på 1830-talet. Man får hoppas att den trots allt ”begravts” tillsammans med hustrun. 

söndag 12 februari 2023

Konsten att ha kungligt samlag.

Kungen trädde ut ur sin kammare. Uppvaktningen stod utanför med ljus i händerna, helt efter befallning. Där var medlemmar ur både den svenska och polska sviten. Under högtidlig musik till luta gick tåget genom slottet mot drottningens svit, där HM:s kvinnliga uppvaktning i sin tur väntade. Under djupa reverenser för konungen förde så kvinnorna in sällskapet i drottningens förmak, alltjämt åtföljda av de spelande musikanterna. Den myndiga hovmästarinnan, en högbördig dam från drottningens habsburgska hemland, knackade nu på sin härskarinnas dörr och anmälde(efter att först ha gått in till drottningen), konungens ankomst. Därpå trädde hon åter ut i förmaket och meddelade att hennes matmor var redo att mottaga sin herre. Sedan konungen inträtt i sängkammaren fördrev uppvaktningen sin väntan i förmaket under glatt samspråk, trakterade med vin och konfekt av damerna. De spekulerade om deras herre månne skulle lyckas att fullfölja sina äktenskapliga plikter denna natt, ty det var syftet med hela tillställningen: Konung Sigismund III av Polen, blivande konung av Sverige, skulle för första gången ”sova med sin hustru”. Det visade sig emellertid snart att konungen var alltför oerfaren. Under gråt och klagan flydde han sin hustru och sprang till sin egen kammare. Sedan en av hovmännen givit sin konung en kort lektion i kvinnokroppens funktioner, samt en hovdam givit sin drottning dito information om de manliga, möttes paret åter nästa natt – nu dock i hemlighet. Denna gång gick experimentet betydligt bättre.   

Ungefär så beskriver författaren Rune Pär Olofsson det första rent fysiska mötet mellan kung Sigismund och hans hustru Anna av Habsburg i romanen argan list(1973). I skrivande stund har jag inte funnit någon historisk uppgift som kan bekräfta detta, med vår tids ögon, farsartade intermezzo men det är inte uteslutet att det verkligen ägt rum.[1]  Av de sex manliga regenter som regerade Sverige 1560-1660 var Sigismund faktiskt den ende som inte hade någon officiell älskarinna före sin tronbestigning och sitt giftermål. Han blev dessutom kung vid en för släkten exceptionellt tidig ålder, därtill i ett för honom på alla sätt främmande land.[2] Visserligen var han inte ensidigt katolskt uppfostrad men jesuiterna och den varmt religiösa katolska modern hade alltid spelat stor roll för honom. Det är därför fullt möjligt att Sigismund var sexuellt oerfaren, kanske rentav fullkomlig oskuld, då han våren 1592 gifte sig med prinsessan Anna av Österrike. Att hon var sexuellt oerfaren är säkert – En prinsessa med sexuell erfarenhet vid sitt giftermål skulle i princip ha setts som förtappad och definitivt borträknad för alla finare giften. På sätt och vis var det kanske tur att så många prinsar under medeltiden och renässansen hade älskarinnor före eller under äktenskapet – åtminstone ena parten kunde förväntas vara mentalt förberedd på vad som väntade. Om man sedan betänker att ett kungapars sexuella relationer nästan in i vår tid var allt annat än privata och följdes noga av hela hovet och utländska sändebud, kan man förvåna sig att så pass många kungliga äktenskap ändå bar frukt i form av arvingar och ibland rentav i äktenskaplig lycka.

Bristen på diskretion och vanlig finkänslighet och taktkänsla i fråga om kungligheters intimaste angelägenheter blir påtaglig när man studerar de spår som ibland finns kvar i källor från tidigmodern tid. När kung Henrik VIII mot slutet av 1520-talet ville skilja sig från Katarina av Aragonien hölls en rättegång för att fastställa om drottningen haft samlag med sin första gemål, vilket enligt kanonisk rätt kunde ifrågasätta legitimiteten i det senare äktenskapet.[3] Vittnen beskrev detaljerat händelserna på kvällen och morgonen efter bröllopsfesten i november 1501. Den spanska prinsessan hade förts till brudgemaket och lagts till sängs. När prinsens följe anlände en stund senare, fann de Katarina liggande ”som drottningar gör”.[4] Morgonen därpå hade prinsen begärt att få dricka, för som han sade: ”I natt har jag varit mitt i Spanien”.  Slutsatsen var att prinsen hade ”begagnat prinsessan som sin hustru” på bröllopsnatten.[5]

De verkligt stora problemen verkar ha kommit på 1700-talet. Om det berodde på inavel, rädsla för sex, ren slump eller andra faktorer går inte att avgöra, men under de sista årtiondena före franska revolutionen uppvisar ett stort antal kungahus individer med påtagliga sexuella svårigheter. I Sverige är Gustav III:s komplicerade förhållande till sin drottning och ryktena kring hovstallmästare Muncks roll i historien väl bekanta. Frågan huruvida tsar Paul I var sin officielle fars son eller inte har aldrig kunnat utredas med säkerhet och länge troddes greve Fersen vara far till den franske kronprinsen. Även om DNA-prov numera lär bevisa att så inte är fallet, är det dokumenterat att Ludvig XVI länge var sexuellt hämmad, säkert av både fysiska och psykiska orsaker.[6]  

Journalisten Gerd Ribbing som på 1950-talet skrev en personlig och medkännande biografi över Gustav III:s drottning Sofia Magdalena, jämställer tidens kungligheter med cirkusdjur som uppträder inför publik:

-          Kungliga barn uppfostras och omformas från mänsklighet till onatur, så att de skulle bli till cirkusvarelser, enbart skapade att uppträda inför folket och uteslutande för att behaga folket i varje rörelse, varje ord, varje detalj i utseendet och i deras lysande kläder. En kunglighet som vågar gå utanför ramen riskerar avsättning, kanske till och med avrättning. Eftervärlden har sedan en tendens att fördöma dessa olyckliga människor för minsta karaktärsfel, trots att de uppfostrats i en så fullkomligt artificiell miljö, menar Ribbing.[7]

Även om detta synsätt kanske är en aning överdrivet i sitt medlidande, med tanke på vilka förbrytelser många furstar gjort sig skyldiga till genom tiderna, stämmer beskrivningen när det gäller kungliga äktenskap. En kunglighets giftermål har in i modern tid varit en statsangelägenhet, ingen privatsak. Att ingå ett kontroversiellt äktenskap av kärlek eller personlig åtrå var länge en av de få handlingar som kunde leda till att regenten avsattes eller att barnens legitimitet ifrågasattes. Misstankar om otrohet eller(och), sexuella utsvävningar ingår nästan alltid i propagandan när kungahus störtas i revolutioner. Den stora vinsten för kungligheter med att deras politiska makt i våra dagar upphört i de flesta länder, är kanske just att deras äktenskap inte längre har politisk betydelse. Giftermål är visserligen nödvändigt för att dynastin skall överleva, men det är inte längre en fråga om liv eller död, fred och krig, makt och inflytande. Även om medierna numera bevakar kungligheter nästan lika ivrigt som forna dagars hovmän, har vår tids regenter ändå betydligt större möjlighet till personlig lycka.

Hur gick det förresten för Sigismund och hans drottning Anna? Jo, de tycks ha blivit mycket lyckliga. De visade sin kärlek till varandra så öppet att den polska adeln lär ha höjt på ögonbrynen. Bland annat sov de alltid i samma rum, vilket var mycket ovanligt för kungligheter på 1500-talet. En i våra ögon mer kontroversiell vana var att de brukade dricka ur samma bägare. Tyvärr dog Anna vid bara 25-års ålder och av deras fem barn överlevde bara sonen Vladislav. Kort efter Annas död förlorade Sigismund sin svenska krona och även om han behöll den polska var hans liv fyllt av svårigheter. Han är dock en av få svenska kungar som upplevt ett fullt lyckligt äktenskap.                                    



[1] Olofsson skriver på försättsbladet till sin roman, som i sin tur är den andra i en svit på fyra om vasatiden sedd ur några av de främsta adelsätternas synvinkel, att ramen för hans berättelse är historisk men att han låtit fantasin löpa beträffande vissa detaljer. Varken Stefan Östergren(i sin på tidens politik inriktade biografi över Sigismund från 2005), eller populärhistorikern Herman Lindqvist i sina mer personhistoriskt färgade böcker om vasarna omnämner någon äktenskapsscen i stil med vad Olofsson skildrar.     

[2] Sigismund valdes till polsk kung vid 21 års ålder och hade länge svårt att finna sig tillrätta i sitt nya rike. De första åren sökte han mer eller mindre sälja Polen till en habsburgsk prins. Farbrodern Erik ärvde tronen vid nära 27 års ålder. Fadern Johan och rivalen farbror Karl var 30 respektive 50 år då de övertog makten i Sverige. Dessa båda hade dessutom i flera år styrt egna hertigdömen och envist hävdat sin självständighet gentemot kungamakten i Stockholm.  

[3] Katarina var först gift med Henriks äldre bror prins Arthur, som avled fem månader efter bröllopet.

[4] Dvs att hon låg redo för samlaget. 

[5] Andra vittnesmål pekade på motsatsen, inte minst Katarinas av Aragonien upprepade försäkringar resten av livet att hennes förste man aldrig haft samlag med henne. Rättegången kring Katarinas första äktenskap skildras kortfattat i kapitel 8 av Antonia Frasers bok Henrik VIII:s sex hustrur(svensk översättning 1995.

[6] Bortsett från hovets vanliga viskningar kring högheternas sexliv, vilket kunde vara nog för att hämma en blyg tonåring, vore det inte underligt om den ständiga fokuseringen på Ludvig XV:s minst sagt aktiva kärleksliv ingivit den försynte och moraliskt lagde sonsonen viss ovilja mot att själv utöva dessa aktiviteter.

[7] Gerd Ribbing, Gustav III:s hustru Sofia Magdalena(1958), s. 100-02.

tisdag 31 januari 2023

När Vaggeryd fick celebert besök.

 

De flesta kungligheter drömmer förmodligen om att någon gång vara enbart sig själva, inte behöva tänka på exakt vad de säger och gör och umgås med människor som inte vet eller bryr sig om vilka de är. En sådan önskan är fullt naturlig men kan visa sig svåruppfylld och dessutom leda till obehagliga överraskningar.

Författaren Anna Sparre, som skrev flera historiska romaner och avled 1993, var i sin barn- och ungdom under första hälften av förra seklet nära vän till prinsessan Astrid, dotter till prins Carl, brorsdotter till Gustav V och under en kort tid drottning av Belgien innan hon tragiskt avled i en bilolycka 1935. Annas far var industrimannen och politikern Theodor Adelswärd, som bland annat grundat Sveriges första kontorsmöbelföretag i Åtvidaberg i Östergötland och lyckats göra det till en verklig storindustri. Prinsessans far hade titeln hertig av Västergötland och brukade på somrarna hålla till på godset Fridhem utanför Norrköping. Familjerna kom att umgås nära och Astrid och Anna, som var jämnåriga, blev snart de bästa vänner. Periodvis gick de till och med i samma skola. När flickorna vid mitten av 20-talet båda stod i begrepp att förlova sig kom de överens om att Anna skulle annonsera sin förlovning först, så att hennes blivande man kunde vara med på prinsessans bröllopsfest med kronprins Leopold – både i Sverige och i Belgien.[1] Under kommande år fortsatte vänskapen att växa mellan de båda familjerna. De fick sina första barn ungefär samtidigt och höll kontakten med regelbundna telefonsamtal och brev. Det hände rentav att familjen Sparre hälsade på hos Belgiens kronprinspar i deras sommarnöje utanför Bryssel. När prinsessan besökte sitt gamla hemland, med maken i släptåg, var samvaron med bästa kompisen Anna eller ”vännen min”, som de ömsint kallade varandra, en kär tradition. Det var under ett sådant besök som den lite smålustiga episod som här skall berättas ägde rum.[2]

Efter semestern på Fridhem var det dags för prinsparet att åka hem till Belgien. Astrid åkte med barnen per båt medan Leopold tog familjens bil, en Bugatti med stort B på för att markera nationaliteten. Enligt planerna skulle Belgiens kronprins hälsa på familjen Sparre i det hus nära Ljungbyhed i Skåne där de bodde. Anna gjorde sällskap i bilen och berättade senare vad som hände.

Sedan de kommit in i Småland blev färdkamraterna hungriga och började söka matställe. Leopold, som var fritidsklädd i kortärmad blå skjorta och grå flanellbyxor, ville ogärna äta på en finare restaurang med tanke på risken att bli igenkänd. Han föreslog en omelett och ett glas vin ”på något idylliskt värdshus vid någon sjö”, ett önskemål som kanske var (och ännu är?), lättare att uppfylla i Frankrike eller Belgien än i Småland vid början av 1930-talet. I Vaggeryd söder om Jönköping fann våra resenärer slutligen ett hus med ordet MAT skrivet på utsidan. Stället torde knappast ha liknat ett pittoreskt värdshus i Centraleuropa men situationen var nu alltmer kritisk. Kronprins Leopold stannade bilen och han och hustruns väninna steg in på matserveringen. De möttes av en stark doft av lök och cigarrer. Redan här började kronprinsen se något skeptisk ut men det var bara att fortsätta. En leende värdinna uppenbarade sig:

-          God dag, vad önskas, Dagens, sill och potatis eller biff med lök och stekt potatis? Tyvärr, något vin har vi inte.

Leopold lär nu ha sett ”rysligt sur ut”. Kanske sände han en medlidandets tanke till sin älskade Astrid, tackande Gud att ha räddat henne från detta tydligen allvarligt underutvecklade land där en stackars vägfarande kunglighet tvingades dricka pilsner till lunchen. Sparre(och säkert också Leopold), skrattade gott åt situationen, tacksamma att inte ha blivit igenkända. Men det var för tidigt. Då de steg ut från serveringen ”stod halva Vaggeryd runt Bugattin”. Någon hade sett den flotta bilen med B:et på och anat vem som gästade deras lilla samhälle. Det var inget annat att göra än att fly, eller som Anna Sparre skrev långt senare: ”Vi fräste ut genom grindhålet och fortsatte söderut”.[3]

Den som gör en resa har som bekant något att berätta och, som populärhistorikern och journalisten Herman Lindqvist förnumstigt brukar påpeka i sina kåserisamlingar, alla resor är inte nöjesresor. Blivande Leopold III av Belgien suckade säkert något liknande efter sina erfarenheter av en matservering i 1930-talets Småland.                            



[1] Greve Clas Sparre var flygingenjör och vid mitten av 1930-talet chef för centrala flygverkstaden i Västerås. Född i Finland deltog han på den vita sidan i inbördeskriget och var systerson till marskalk Mannerheim.

[2] Det framgår inte av Sparres berättelse exakt när resan med kronprins Leopold ägde rum. Gissningsvis bör det ha varit i det tidiga 1930-talet.

[3] Anna Sparre, Vännen min(1985), s. 185-86.

söndag 29 januari 2023

konsten att komma in på slottet.

 

Utländska gäster i det förrevolutionära Versallies lär ibland ha höjt på ögonbrynen över att det var så lätt att ta sig in. Samtidigt som kungen framställdes som solen, den fasta punkt kring vilken allt kretsade och bara under högst exceptionella omständigheter kom i kontakt med sina undersåtars vardag, stod hans palats i princip öppet för alla som kom och gick. Delvis berodde detta på att det var praktiskt omöjligt att övervaka alla ingångar och hemlighetsfulla krypin i den stora anläggningen men också på att kungen enligt gammal tradition förväntades vara tillgänglig för undersåtarna. De torgmadammer som hade tillstånd att uppehålla sig på slottsområdet var kända för sitt ofta oförblommerade sätt att kommentera högheternas fel och brister. Trots att två kungar i rad hade mördats under religionskrigens epok tycks man på 1700-talet ha utgått från att ingen skulle våga bära hand på Frankrikes ”alldrakristligaste konung”. Medan kungligheters och hovfolks minsta rörelse reglerades av en strikt etikett, från morgonuppstigning till sänggående, var det därför i princip möjligt för vilken mördare som helst att ta sig fram till kungen.[1] På samma sätt levde 17- och det tidiga 1800-talets ryska tsarer i princip helt oskyddade för attentat. Peter den store gick gärna ensam på gatorna i Petersburg och Katarina den stora älskade att promenera i sina trädgårdar utan mer än en eller två man i sällskap. Visst hade ryska härskare dödats genom åren men faran kom ofta just från palatsets eget garde, de som skulle skydda tsaren för attentat. Dessutom erkände man aldrig att en tsar blivit mördad – det hette att han blivit ”akut sjuk” och tyvärr avlidit. Att en vanlig simpel undersåte skulle bära hand på sin närmast gudomlige härskare var otänkbart.[2]  Hur var det i Sverige? Någon djupare studie över svenska kungars allmänna skydd genom tiderna har jag inte funnit. Men vi vet att Anckarström vid ett tillfälle tog sig fram till paviljongen på Haga och ut ur parken utan att bli upptäckt. Ändå finns det ett antal smålustiga historier om högt uppsatta personer, till och med kungligheter, som haft svårigheter med nitiska vakter när de försökt komma in på slottet i Stockholm.

En som, när det var försent, nog önskade att han inte kommit in på slottet var Erik Johansson(Vasa), 1520. När kung Kristians vakter stängt portarna för att inleda rannsakningen med den döde Sten Stures anhängare, uppenbarade sig plötsligt den hetlevrade adelsmannen och propsade på att bli insläppt. ”Omöjligt, kungens order”. Erik Johansson redogjorde då med höjd stämma för exakt vem han var, vilka gods han ägde, släktens ärorika förflutna osv, samt hotade den uppstudsige knekten med handgripliga efterräkningar, här och nu, om han inte omedelbart släpptes fram. Soldaten gav med sig, med påföljd att Erik Johansson nästa dag avrättades tillsammans med ett stort antal borgare, adelsmän och präster för kätteri och förräderi i vad som blivit känt som Stockholms blodbad. Hur hade vår historia sett ut om Gustav Vasas far låtit sig nöja med vaktens ord och hållit sig undan?

En decemberkväll 1754 kom friherrinnan von Höpken åkande över Skeppsbron mot det nya Stockholms slott. Hon hade tjänstgjort vid hovet men nyligen ingått äktenskap med kanslipresidenten baron von Höpken och i denna egenskap for hon nu för att presentera sig hos den spanske ambassadörens hustru. Därefter bestämde hon sig för att besöka sina forna ”arbetskamrater” på slottet och se hur de hade det. I södra valvet hejdades karossen: ”Inga vagnar på borgården. Försvinn eller vi sticker ihjäl hästarna”! Lång palaver med gardisterna och deras närmaste överordnade. Tillslut fick vagnen fortsätta genom valvet men inte stå kvar på inre borggården. Friherrinnan fick bekväma sig gå ut på slottsbacken för att hitta sitt ekipage. ”Jag lyder bara order”, sade vakten högdraget. Det hela berodde förmodligen på ett missförstånd. Riksråden och deras hustrur hade exklusiv rätt att låta sina vagnar köra in på inre borggården, men några dagar tidigare hade drottningen känt sig dålig och bett att få slippa ljudet av vagnshjul utanför sina rum. Nu var hon emellertid bättre – Vaktsoldaterna hade helt enkelt misstolkat ett tillfälligt arrangemang för en permanent bestämmelse. Den obetydliga incidenten höll i själva verket på att utlösa fullskalig regeringskris. Kanslipresidenten och de andra rådsmedlemmarna, som anade en personlig förolämpning från hovets sida, reagerade våldsamt på vad som hänt. De tjänstgörande vakterna arresterades, vilket i sin tur gjorde kung Adolf Fredrik rasande. Diskussioner om vem som hade högsta makten över kungens garde följde. Den gången redde allt upp sig, men ett och ett halvt år senare skulle spänningarna mellan kung och råd resultera i kupplaner och avrättningar av några av rikets främsta adelsmän.

I november 1926 gifte sig svenska prinsessan Astrid med Belgiens kronprins Leopold. Det blev ett både storslaget och glatt bröllop. Detta var efter första världskriget men före 30-talets depression och arbetslöshet. Därför gladde sig både kungligheter och folk åt vad som skedde och någon risk för attentat tycks inte ha funnits. På bröllopsdagens morgon steg brudgummens far, kung Albert av Belgien, upp och lämnade slottet för att ta en promenad i Gamla stan. När han återvände hejdades han av en vaktpost. ”Jag är Belgiens kung”, förklarade gästen på franska. ”Jag bor på slottet”. Ingen reaktion, porten förblev stängd. I am the King of Belgium”, försökte Albert på engelska. Fortfarande ingen effekt, soldaten stod som fästad i marken. ”Ich bin der König von Belgien”, yttrade majestätet på sitt östra grannfolks tungomål, nu förmodligen smått desperat.  Soldaten tycks på detta stadium ha förstått ungefär vad mannen framför honom försökte säga men dragit slutsatsen att han stod inför en sinnesförvirrad person – kanske tänkte han att en kung inte kommer vandrande ensam tidigt på morgonen och helt enkelt ber att få stiga in på Stockholms slott. Han gjorde hur som helst en rörelse mot pannan: Var nog bäst att tillkalla förstärkning. Ytterligare tre man ur vakten kom nu springande och kände igen kungen. Med förfäran viskade de till sin kamrat vem mannen var. Antagligen såg de katastrofen hota: Bröllopet inställt, diplomatiska förbindelser brutna eller åtminstone omedelbart avsked från tjänsten. Inget i den stilen inträffade. Vaktposten fick tvärtom beröm för sitt nit och kung Albert lär samma afton vid galamiddagen ha berättat sitt äventyr, till såväl sin egen som övriga gästers munterhet.[3]

Även svenska prinsar, eller snarare FD prinsar, som gästat utländska hov har haft svårigheter att komma in i det allra heligaste. Lennart Bernadotte berättar i sina memoarer att han en gång vid ett besök i London avtalat att träffa prinsgemålen Philip och vid ankomsten presenterat sig som ”greve Bernadotte”. Vakten såg konfunderad ut och verkade beredd att kalla på förstärkning. ”Greve Bernadotte har redan varit här idag”. Det visade sig att ”kusin Jonny”(Carl Johan Bernadotte), hälsat på någon timme tidigare.  Tydligen utgick ansvariga funktionärer från att två grevar Bernadotte inte kunde uppenbara sig på samma dag men, som Lennart skrev senare: ”Episoden gjorde inte att träffen med Philip blev mindre kul”. Av detta axplock ur historien ser vi att tillträde till kungliga slott inte alltid är så lätt åtkommen, även utan rädsla för attentat.[4]                        



[1] Detta fick också sina följder. Ludvig XV blev vid ett tillfälle lätt knivskuten av en sinnesförvirrad man och när man 1789 fått larm om det stora tåget ut mot Versallies(det som slutade med att kungafamiljen fördes till Paris), visade det sig att grindarna rostat fast i öppet läge.

[2] Så mycket större blev chocken vid det första attentatet på öppen gata mot Alexander II 1866.

[3] Historien förtäljer inte vid vilket valv episoden inträffade. Inte heller framgår hur kung Albert lyckats ta sig ut ur slottet utan frågor eller genom vilken dörr han gått ut.

[4] Uppgifterna om franska och ryska  hovet återfinns i olika böcker om Marie Antoinette och Madame Pompadour samt Peter och Katarina den stora. Herman Lindqvist skildrar händelserna kring Stockholms blodbad i sin bok De vilda vasarna(2016, författaruppläsning), För fler detaljer kring episoden med vagnen 1754 hänvisas till Dynastihistoria: Parkeringsförbud och regeringskris (bosonshistoria.blogspot.com) och där gjorda hänvisningar. Kung Alberts upplevelser återges av Anna Sparre i hennes bok om sin vänskap med prinsessan(senare drottning) Astrid,  Vännen min(1985), s. 110 och Lennart Bernadotte berättar kortfattat om besöket i London i Mainau min medelpunkt(1995), s. 23.    

måndag 23 januari 2023

Den motvillige påven.

 

5 januari 2023 begravdes den abdikerade påven Benedictus XVI i Rom. Händelsen har blivit mycket omskriven och både då påven låg på lit de parade och vid själva begravningen i Peterskyrkan samlades en stor mängd människor för att ta farväl. Det faktum att Benedictus abdikerat från påvestolen väckte uppmärksamhet, både då det skedde 2013 och nu vid hans död nära tio år senare. Även om det under 1400-talets strider inom katolska kyrkan förekom att påvar tvingades abdikera, är det bara en påve som före Benedictus på eget initiativ lämnat sitt höga ämbete – Celestinus V 1294. Vem var då Celestinus V?

Vid Celestinus trontillträde var katolska kyrkans ställning i Europa både stark och svag på en gång. Å ena sidan var hela Västeuropa nu definitivt kristnat och påvens makt sträckte sig från Kastilien i söder till Nidaros i norr. Furstar som konungarna av England och Aragonien hade under det senaste seklet tvingats böja sig för auktoriteten hos härskaren i den eviga staden. Ingen som bekände sig till den kristna läran, sådan den uttolkades i väster, kunde trotsa påven utan att riskera bannlysning och uteslutning ur gemenskapen. Samtidigt hotades Roms allmakt av såväl inre som yttre krafter. De sista kristna besittningarna i Heliga landet hade nyligen fallit och det rike som under en kort glansperiod innefattat Jerusalem och de övriga heliga platserna i Österlandet var för alltid upplöst. Även om världsliga makthavare erkände Roms auktoritet fanns det enskilda som var förmätna nog att ha sin egen syn på tillvaron och makterna som styrde den. Korståget mot katarerna hade lett till ett formligt inbördeskrig i Sydfrankrike och i förlängningen skapandet av inkvisitionen.[1] Ironiskt nog var själva Rom ofta plågat av inbördes maktstrider, vilket föranledde påvarna att regelbundet residera utanför sin huvudstad. Frågan om vem som var värdig att bära Petri mantel och tiara avgjordes inte av enbart helighet och fromhet och kunde dra ut på tiden åratal, till nesa och skam för kristenheten. Ett fenomen som blivit allt vanligare under 1200-talet var tiggarordnarna, vars medlemmar slutit sig samman för att i kyskhet och fattigdom främja Guds rike på jorden. Medan dominikanerna(svartbröderna), främst ägnade sig åt att uppspåra kättare var franciskanerna(gråbröderna), framför allt kända just för sitt enkla liv och sin strävan att med sitt exempel vända människorna från denna världens goda mot Guds himmelska rike. Som alltid när det gäller religiösa sammanslutningar fanns det skiftningar inom gruppen. Medan majoriteten av gråbröderna, de så kallade konventalerna med tiden blev mer världsligt sinnade och byggde sig kloster och kyrkor, strävade spiritualerna att mer bokstavstroget följa i Franciskus av Assisi spår och leva eremitliv. En av dessa världsfrånvända män hette Pietro Angelerio, mer känd som ”Pietro av Morrone” och kom mer eller mindre av en slump att i juli 1294 koras till påve Celestinus V.

Pietro kom från en fattig jordbrukarfamilj i mellersta Italien. Han antogs länge ha varit född 1215 men senare forskning pekar på att han i själva verket föddes redan 1209. Pojken visade tidigt intresse för det andliga och inspirerad av sin mor, som anade en storslagen framtid för sonen, inträdde han i benediktinerordern vid 17 års ålder. Trots att han alltså inte var franciskan drogs han till denna ordens mer bokstavstrogna gren och isolerade sig i en grotta vid Montana del Morrone, en del av Apenninerna. Pietro var nu omkring 30 år.

Trots sin förkärlek för eremitliv grundade han några år senare en egen klosterordern, vars medlemmar efter hans upphöjelse kom att betecknas celestiner. Man förväntades leva helt efter sin grundares asketiska föredöme. Denna ordern godkändes av påven 1264, men när rykten  gick om att antalet klosterordnar skulle begränsas reste Pietro 1272 till det påvliga konsiliet i Lyon för att åter få sin ordern bekräftad. Sammanslutningen inordnades under Pietros gamla ordern Benediktinerna, men fick i praktiken stor självständighet med rätt att behålla de tillgångar man kunde förvärva. Detta ledde till ett uppsving för den nya grupperingen – flera kloster i den asketiske eremitens efterföljd grundades.[2] Pietro själv visade emellertid föga intresse att inträda i rollen som abbot utan drog sig åter undan till sitt liv i avskildhet. Så plötsligt, som en blixt från klar himmel, förändrades allt.

I april 1292 avled påve Nicolaus IV och ännu en lång period av interregnum inleddes. Efter två år hade konklaven fortfarande inte lyckats utse en efterträdare. Den gamle eremiten vid berget, nu möjligen drygt 80 år, tog sig då för att skriva ett brev till den höga församlingen, vari hotades med gudomlig vedergällning såframt icke en efterträdare till den helige Petrus snarast utsågs. Man kan undra hur många gånger den stackars munken ångrade sitt varningsord, ty vid genomläsandet av detta brev reste sig konklavens högst rankade medlem, dekanen Latino Malabranca, och utropade: ”I Faderns, Sonens och den Helige andes namn, jag väljer broder Pietro di Morrone till påve”. Konklaven instämde omedelbart. Eremiten slog ifrån sig och lär först ha försökt fly men övertalades slutligen av en stor delegation, ledd av Neapels kung och dennes äldste son, att acceptera vad som i tidens ögon säkerligen framstod som en Gudi befallning. Sedan valet officiellt kungjorts, kröntes Pietro i benediktinernas kyrka i staden L’Aquila 29 augusti 1294 och antog namnet Celestinus V.[3]

Det visade sig snart att den forne eremiten inte var lämpad att utöva kristenhetens högsta ämbete. Han blev främst ett verktyg i händerna på furstehuset Anjou, som aktivt bidragit till hans upphöjelse och höll också mest till i deras huvudstad Neapel.  Med tanke på den långvariga process som föregått hans eget val stadfäste han än en gång de striktare bestämmelser för påveval som införts av tidigare påvar. Efter ett knappt halvår på sin post hade Celestinus emellertid fått nog och införde regeln att en påve har rätt att abdikera, vilken förmån han därefter skyndsamt utnyttjade 13 december 1294. I motiveringen för sitt handlande talade han om sin egen oförmåga att uppfylla den höga uppgiften, sin önskan om ett rent samvete och att få återvända till sitt eremitliv. Men så blev inte fallet. Den nye påven, Benedetto Caetani(numera Bonifatius VIII), var av helt annat virke än sin företrädare. Han var av förnäm familj, lärd och oerhört maktlysten. Det sista han önskade sig var en FD påve som framtida motståndare kunde samlas kring. Han lät därför fängsla Celestinus, som efter sin abdikation sökt fly från Italien. Den gamle mannen sattes i husarrest på slottet Fumone nära staden Ferentino, ungefär 6 svenska mil sydöst om Rom. Han uppvaktades(eller övervakades)? av två munkar från den ordern han själv grundat. Påve Celestinus avled 19 maj 1296, mint 81, kanske 87 år gammal. Han begravdes i staden L’Aquila, i samma kyrka där han krönts till påve knappt två år tidigare. Där ligger han ännu begravd. Rykten gick att påve Bonifatius låtit mörda sin företrädare men några bevis för detta finns ej. Celestinus V helgonförklarades 1313, sjutton år efter sin död. Hans minnesdag i katolska kyrkan är 19 maj.[4]                   

            



[1] ”Katarer(de rena)”, är ett samlingsnamn på de trosriktningar som under 11 och 1200-talet framträdde på olika håll i Europa och som kritiserade katolska kyrkan för att ha avfallit från den sanna kristna läran i sin strävan efter politisk och ekonomisk makt. Man förnekade bland annat Kristi mänsklighet, då han inte kunde ha varit delaktig i den värld som skapats av en ond gud och där människornas själar hölls fångna i sina kroppar. Kristus hade sänts till jorden i en skenkropp för att leda människorna till frälsning. I Sydfrankrike, där dessa tankar fick särskild stor spridning, gick rörelsen under beteckningen ”albigenser” efter den plats där de hade sitt huvudfäste.  Under 1200-talet utfördes regelrätta korståg mot rörelsen, som dock inte ansågs vara helt krossad förrän i början av 1300-talet. Det svenska ordet kättare har sitt ursprung i ordet katarer.

[2] Celestinerordern synes dock under kommande sekler inte ha haft större spridning celestiner-orden | SAOB. Den upplöstes mot slutet av 1800-talet.

[3] L’Aquila är idag huvudstad i provinsen med samma namn, vilken i sin tur ingår i regionen Abruzzo i centrala Italien. Morrone, där Pietro levde sitt eremitliv, ligger i denna region. Än idag hålls varje år i slutet av augusti en fest i L’Aquila till minne av påve Celestinus kröning.      

[4] Denna text bygger huvudsakligen på svenska och engelska Wikipedias artiklar om Celestinus V Celestinus V – Wikipedia. För bakgrunden till hans trontillträde och situationen för katolska kyrkan vid denna tid, se Göran Hägg, Påvarna, två tusen år av makt och helughet)2006), kapitel VII.