måndag 15 januari 2024

Piers Gaveston, kungens gunstling - del II, En evigt älskad folkfiende

 

Redan innan Gaveston återvänt till England hade den nye kungen beslutat att utnämna honom till Earl av Cornwall. Denna titel tilldelades vanligen bara kungliga personer och hade senast tillhört en yngre son till Johan utan land och dennes familj.[1] När Gaveston väl återvänt och mottagits med stor värme av kung Edvard såg denne raskt till att gifta bort honom med sin 13åriga systerdotter Margaret, vars far varit earl av Glouchester. Därmed var Gaveston både förnämligt gift och försedd med inkomster från ett eget litet ”rike”. Dessutom blev han kungens ingifte systerson.(Vid den tornering som hölls i samband med bröllopet och där de tävlande tydligen delats in i lag, hade Gavestons sida fräckheten att besegra i stort sett samtliga medlemmar av den engelska aristokratin, vilket knappast gjorde dessa herrar vänligare stämda mot favoriten).

 Ett annat giftermål som måste förberedas var kungens eget. Edvard var sedan några år förlovad med franske kungens dotter Isabella. Enligt Weir skall Gaveston ha motsatt sig äktenskapet, eftersom han i egenskap av Bearnaesare med egendomar i Gascogne ogillat ett ökat franskt inflytande i England. Edvard II lät sig dock övertalas att genomföra giftermålet.[2] Då kungen i början av 1308 reste till Frankrike för att hämta sin brud utsågs Gaveston till rikets regent i hans frånvaro. Den uppgiften borde naturligtvis ha tilldelats någon med tveklöst kungligt blod i ådrorna – kanske kungens styvmor änkedrottning Margareta eller hans kusin earlen av Lancaster, inte en obetydlig provinsadelsman som nyss kommit tillbaka från exilen. Allt fler höjde på ögonbrynen: Var skulle detta sluta?

Vid hemkomsten i början av februari fortsatte det på samma sätt – Gaveston blev överhöljd med omfamningar och kramar som om han och kungen inte setts på åratal och vid kröningen i Westminster Abbey, 25 februari 1308, bar Gaveston kronan i processionen med riksregalierna och var klädd i både purpur och pärlor – Han såg ut som någon romersk gudom(eller kanske som ”kejsarens” älskare). I vilket fall som helst var han betydligt praktfullare än någon av de andra deltagarna i kyrkan. Vid kröningsmiddagen i Westminster Hall var rummet prytt med kungens och Gavestons vapen, inte drottningens. Kungen verkade totalt likgiltig för sin unga hustru.[3]      

Kungligheters sexuella preferenser har ofta debatterats i historien. Prinsar som Ludvig XIV:s yngre bror hertig Filip anses av eftervärlden ha varit mer eller mindre bisexuella och ännu fler har misstänkts vara det. I Sverige har både drottning Kristina och Gustav III av och till definierats som bi- eller till och med rent homosexuella. Gustaf V:s preferenser var ännu på 1950-talet närmast en statsangelägenhet som engagerade både rättsväsendet, pressen och allmänheten i stort. Jakob I, Englands förste kung av huset Stuart som regerade nästan på året 300 år efter Edvard II, var känd för sina manliga gunstlingar, av vilka George Villiers, hertig av Buckingham, är den mest kände. I likhet med Piers Gaveston var Buckingham en ståtlig, äventyrlig lågadelsman som på kort tid gjorde sig närmast allsmäktig. I likhet med sin medeltida föregångare blev han allmänt hatad och liksom denne fick han ett grymt slut. Ett mera närliggande men mindre känt svenskt fall utgörs av riddaren Bengt Algotsson, Magnus Erikssons förtrogne som i generationen efter Edvard II gjorde kometkarriär vid hovet och blev den ende ickekunglige svensk före Daniel Westling som fick hertigtitel(av Finland). Algotsson anklagades både för ett homosexuellt förhållande med kungen och otrohet med drottning ”Blanka”(Blanche), av Namur. Även han blev så småningom mördad.

Vilka preferenser dessa kungar än haft i fråga om sex har ingen av dem avstått från att avla barn, under förutsättning att de varit gifta. Edvard II själv fick fyra, Jakob I sju, även om bara tre blev vuxna. Tidens krönikörer var försiktiga när det gällde att definiera Edvard sexuellt: De påpekade bara att kungens vänskap för Gaveston verkade gå till överdrift, även om det fanns exempel både i Bibeln och från antiken på män som ingått starka vänskapsband. Sådana relationer var inte heller okända för medeltidens människor, där blodsbrödraskap var vanliga inom aristokratin. Att det dröjde 200 år innan Christopher Marlowe mer eller mindre öppet definierade Edvard II som homosexuell i sin pjäs innebär i sig inte att så inte varit fallet, bara att samtiden varit försiktig – inte underligt med tanke på att homosexualitet på 1300-talet inte bara var skamligt, det var snudd på kätteri som i värsta fall kunde leda till bålet, i bästa fall till kastrering. Att anklaga kungen eller den regerande kungens anfäder för sådana brott gjordes inte lättvindigt. Först efter två århundraden vågade någon säga vad många säkert tänkte redan då det begav sig. Ändå vet vi inte med säkerhet vilken sorts förhållande Edvard II hade med Piers Gaveston, än mindre vad Gaveston själv kände för kungen. Vad vi vet är att kungen älskade sin vän mycket högt. Exakt vilka uttryck detta tog sig i varje tänkbart läge kan vi inte veta. Kanske de två männen någon gång haft samlag i avskildhet, mer eller mindre på skämt, kanske det helt enkelt rörde sig om en stark vänskap som hos den osäkre, motvillige monarken tog sig uttryck som med lite ond vilja kunde tolkas som en homosexuell böjelse.[4] Vid ett hov är emellertid det väsentliga inte hur saker och ting verkligen förhåller sig, utan hur omgivningen tror eller väljer att tro att de förhåller sig. Att Englands kung ställde en lågadlig främling över alla andra, inklusive sin egen gemål, såg inte bra ut. Dessutom innebar det att "förtjänta män" ställdes åt sidan för en uppkomling. Något sådant kunde inte accepteras. Adeln var fast besluten att handla.

Redan vid det parlament som hölls kort efter kröningen var baronerna redo. Både direkt och indirekt gick man till angrepp mot favoriten. Han anklagades för förskingring, maktmissbruk och rent allmänt för att tränga ut högadeln från kungens närhet. I en skrivelse som lades fram i slutet av april 1308 förklarades, med tongångar som för oss låter förvånansvärt moderna, att adelns lojalitet mot kungen förutsatte att denne i sin tur höll sig till föreskrivna regler och seder. Om adeln tvingades välja mellan kungen och ”kronan”, dvs. staten eller riket, förbehöll de sig rätten att välja kronan. Även om Gaveston här inte nämndes vid namn var budskapet tydligt: favoriten måste bort. Alla aristokrater hade visserligen inte skrivit under dokumentet men tillräckligt många för att visa att det låg allvar bakom orden. Dessutom klagade kung Filip av Frankrike, oroad av de rapporter han fått om Gavestons ställning vid hovet, över att hans dotters underhåll, hennes livgeding, inte hade ordnats. Om det nu främst var oro för hur hans flicka hade det, fruktan att tvingas försörja en dotter ställd på bar backe eller ovilja mot att en man vars far först bekämpat honom och sedan rymt ur den fångenskap han hållits i ställdes före alla andra vid svärsonens hov – kung Filip förklarade tydligt sin ovilja mot Gaveston.[5] Dessutom hotade ärkebiskopen av Canterbury honom med bannlysning. Med sorg i hjärtat förstod Edvard II att han måste ge med sig. I juni 1308, bara fyra månader efter kröningen där hans ställning verkat okränkbar, sändes Gaveston till Irland som ståthållare. Han fråntogs sitt grevskap men fick behålla inkomsterna.

Nu inleddes en följetong vars mönster skulle upprepas under Edvard II:s regering – baronerna tvingade fram förvisning av en favorit, Gaveston eller(senare), Spenser, kungen bad för hans återkomst, han återvände och blev antingen förvisad på nytt, dödad eller allsmäktig tyrann. Warner konstaterar med viss ironi att Edvard II sällan gav prov på sådan politisk begåvning som när det gällde att försvara gunstlingar mot oppositionen, inberäknat hans egen drottning. Ett år efter förvisningen, i juni 1309, var Gaveston således åter i England efter att ha skött uppgiften som ståthållare väl på Irland. Han hade dock inte lagt av sitt fräcka sätt, vilket säkert var en viktig del i den charm kungen fann hos sin käre ”Broder Piers”.[6] Långtifrån att anlägga en mer respektfull ton gentemot sina ”kollegor” i rådet, började den återinsatte earlen av Cornwall efter sin återkomst beteckna Englands främsta baroner med diverse nedsättande om än ibland smålustiga öknamn: Den fetlagde earlen av Lincoln, gammal trotjänare till kungens far, blev ”Storbuken”, hans svärson earlen av Lancaster, Edvard II:s köttslige kusin och rikets främste aristokrat, blev ”Klåparen” eller ”Det gamla svinet”, medan Guy de Beauchamp, earl av Warwick, betecknades som ”Hunden”, eller(obekant varför), ”Den svarta hunden från Arden”.[7] ”Kallar han mig hund”, brummade Warwick med bister humor vid nyheten om favoritens fräckhet. ”Han får passa sig, att jag inte biter honom så snart jag kan”. Alla stora lorder var visserligen inte avoga mot Gaveston – earlen av Richmond, yngre son till hertigen av Bretagne och kungens kusin genom sin mor, lär med tiden ha etablerat ett far-son förhållande till favoriten, men överlag var avskyn allmän. Inom ett halvår efter Gavestons återkomst krävde man åter hans förvisning, denna gång för alltid. I ett försök att skydda sin vän tog kungen både honom och drottningen med sig på en resa norrut för att ta itu med det skotska problemet, som fått vila sedan gamle kungens död 1307. Några vaga försök att inleda ett fälttåg gjordes, en gång med Gaveston som ledare, men utan framgång. Då man sommaren 1311 slutligen måste återvända till London, möttes kungen i parlamentet av en storm av kritik från lordernas sida. Han beskylldes för korruption och inkompetens i sitt styre och inte minst för att ”förlita sig på dåliga rådgivare som lurade i hans kammare”(ingen behövde fråga vem som åsyftades). Nu framlades ett aktstycke i 41 punkter för att begränsa kungens handlingsfrihet: han fick inte börja krig, dela ut land, införa skatter… utan tillstånd av en grupp av höga aristokrater som nu kallade sig ”förordnarna”.[8] Den viktigaste punkten var nummer 20: Gaveston måste för alltid förvisas ur riket!

Edvard II var förtvivlad: Vad som helst, bara Gaveston fick stanna! Nej, lorderna var obarmhärtiga. Gick inte kungen med på deras krav skulle de anse sig lösta från sin trohetsed. I början av november 1311 såg Edvard åter sin vän försvinna mot obekant mål, kanske Flandern. Inom kort, vid årsskiftet 1312, var Piers dock tillbaka i England i trots mot parlamentets beslut. Nu var inbördeskriget ett faktum. Till råga på allt satte Canterbury sitt hot i verket och bannlyste Gaveston i mars 1312, med eller utan påvens medgivande.[9]  

Vid denna tid hade uppenbart en viss förbättring inträtt i förhållandet mellan de kungliga makarna. Troligen för att behaga hennes far hade kungen under det senaste året börjat visa sin gemål större intresse och hon tycks också ha fått ett mer ”neutralt”, kanske rentav vänskapligt, förhållande till Gaveston. Dessutom hade lorderna inte bara fordrat favoritens förvisning utan också avlägsnandet av ett antal andra personer med ”misstänkt” bakgrund, bland dem några av Isabellas förtrogna. Detta handlade uppenbart inte bara om att avlägsna en misshaglig favorit, det var fråga om att begränsa monarkens makt i stort. I det läget visste den enväldige Filip den skönes dotter var hon stod. Hon följde sin make och hans vän då de båda drog mot York för att söka stöd inför den kraftmätning som förestod.                   

De närmaste månaderna blev kaotiska. Kung Edvard sökte skaffa asyl åt sin vän i Skottland men Robert Bruce, vars familj och rike lidit så mycket genom huset Plantagenets manipulationer, avfärdade kallt sin grannes önskan: ”Om Englands kung inte kan vinna sina egna undersåtars trohet eller hålla sina löften, hur kan han vänta sig trohet från mig”?

Brev skrevs hit och dit för att söka få till stånd någon form av uppgörelse, samtidigt som Gaveston offentligt förklarades vara en hederlig man i London.[10] Mitt i allt detta nedkom Gavestons hustru med en dotter, som fick namnet Joan men tyvärr dog i tonåren. Kungaparet måste bokstavligt ha kommit varandra nära, för i mars 1312 tillkännagavs att drottningen var gravid.[11] I början av maj kom chockbeskedet – earl Lancaster var på väg mot Yorkshire för att gripa Gaveston. Kungen och hans närmaste lyckades fly men en stor samling dyrbarheter kom i upprorsmännens händer. Kort därefter begick kungen misstaget att placera Gaveston på slottet Scarborough Castle vid Nordsjön medan Edvard själv fortsatte resan för att skaffa förstärkningar. Nu var favoriten ensam, utlämnad åt sina fender. 10 maj 1312 nådde adelns trupper fram till fästet och efter en dryg vecka måste Gaveston kapitulera. Först verkade emellertid allt gå förvånansvärt bra för favoriten. Den som ledde adelns trupper mot Scarborough var Aymer de Valence, earl av Pembroke, en man med en bakgrund ganska lik Gavestons och överhuvudtaget alltid benägen till kompromiss och medling.[12] Pembroke erbjöd sig att under eskort föra Gaveston till dennes gods Walingford, ungefär 2 svenska mil söder om Oxford. Där skulle han avvakta att parlamentet tog sig an hans sak och om han inte godkände dess dom, eller ingen sådan kom före 1 augusti 1312, skulle han ha frihet att återvända till Scarborough. (Det är, menar Waren, tänkbart att kungen, som insett att han inte skulle kunna hjälpa Gaveston med trupper, med sin sedvanliga förmåga att vinna tid då hans vänner var i knipa, tänkt ut denna metod att skydda sin gamle stallbroder). Gaveston godkände förnuftigt nog förslaget och sällskapet började sin färd, som antingen måste ha gått långsamt eller blivit fördröjd i starten. 9 juni 1312, ungefär tre veckor efter Scarboroughs fall, befann man sig i prästgården i byn Deddington, cirka fem mil från målet, då Pembroke övergav sin skyddsling för att besöka sin hustru i närheten. Nu ingrep earl Warwick(den svarta hunden). I handlingen.[13] Han tänkte inte låta sin fiende komma undan så lätt, överhuvudtaget inte låta honom leva. På morgonen 10 juni omringades prästgården i Deddington av Warwicks män. Gaveston fängslades och fördes under skymfliga former till Warwick Castle för att där invänta sitt öde. I praktiken kunde det naturligtvis bara bli ett, döden. Men ingen av aristokraterna som samlats hos Warwick vågade riktigt ta på sig saken. Det var ändå kungens vän det gällde och de var krigare, inga jurister men de vågade inte heller låta Gaveston leva. Blev han förvisad skulle kungen bara kalla hem honom igen. Men att göra sig skyldiga till mord… Slutet blev att Gaveston efter en summarisk rättegång som, i likhet med de flesta politiska mål under medeltid och renässans, inte var något annat än en parodi på rättvisa fördes till kullen Blacllow Hill, som låg på Lancasters mark. Han var rikets främste storbaron och fick ta på sig eventuella följder.[14] Alla lorderna föredrog dock att betrakta scenen på visst avstånd. Warwick deltog inte ens utan stannade på sitt slott. Två av Lancasters män åtog sig uppgiften. Den ene gav Gaveston ett hugg genom bröstet, den andre högg av huvudet. Det var 19 juni 1312.[15]  Kroppen togs först om hand av en grupp skomakare som råkade komma förbi avrättningsplatsen, om de nu inte bevittnat tragedin på avstånd. De försökte först få earl Warwick att så att säga ta hand om sitt eget avfall, men den ädle mannen vägrade. Inte heller Lancaster ville ha något med sin fiendes kvarlevor att göra. De goda hantverkarna återbördade då liket till den plats där de funnit det. Därefter kom en grupp munkar ur dominikanerorden till Blacllow Hill och förbarmade sig över den döde. De förde honom till sitt kloster och balsamerade det förgängliga stoftet. De lär till och med ha satt huvudet på sin rätta plats. De vågade dock inte begrava Gaveston eftersom han dött bannlyst. Småningom fördes den döde till det kungliga godset Langley, ungefär 3,5 svenska mil nordväst om det dåtida London. Godset hade tillhört Edvard II:s mor. Prinsen hade delvis växt upp här och tyckte mycket om huset – Här hade han och Piers haft många glada stunder. Strax efter sitt trontillträde hade kungen låtit inviga ett dominikankloster på platsen.[16] Här förvarades nu Gaveston i väntan på sin begravning, som slutligen skedde i januari 1315. Rimligen måste bannlysningen ha upphävts före påve Clemens död i april 1314, eftersom det sedan rådde påvligt Interregnum i dryga två år. Kanske skedde det i samband med att släktingar till Gaveston besökte Avignon hösten 1312. Det skulle innebära att begravningen därefter uppskjutits i ytterligare drygt 2 år.[17] Gaveston fick hursomhelst en begravning värdig sin rang som earl av Cornwall och en av rikets främsta män. Både biskopar och adelsmän närvarade, till och med några av dem som deltagit i avrättningen. Edvard II orkade dock, eller vågade kanske inte, delta. Kungafamiljen representerades av hans halvbror earlen av Norfolk och, en smula rörande, av drottning Isabella.

Piers Gaveston var död. Många gladdes över det slut han fått och prisade dem som utfört dådet. Men andra var chockerade. Särskilt earlen av Pembroke, som lämnat sin skyddsling i Deddington och därmed svikit den ed han svurit att skydda honom med sitt liv, kunde inte förlåta sina medbröder vad de gjort. Efter Gavestons död sökte han sig till kungens parti, som han i stort sett skulle förbli trogen de dryga tio år han hade kvar. Minst en av de baroner som varit vittne till dådet bytte sida och kom i fortsättningen att tjäna kungen troget, vilket i slutändan kostade honom livet.[18] Tillsvidare nöjde sig Edvard II med att hålla förhållandevis god min. I januari 1313 arrangerades en försoningsscen i Westminster, där Lancaster och några av de andra föll på knä och betygade konungen sin trohet, med säkerhet en läpparnas bekännelse från båda sidor. Våld föder som bekant våld och ingen av de inblandade glömde vad som hänt. Under nära tjugo år skulle England plågas av ett latent inbördeskrig, där än hovet, än adeln hade övertaget. Lancaster mötte samma öde som Gaveston i mars 1322, avrättad under skymfliga former, på sin egen mark. Överhuvudtaget mötte de flesta som deltagit i dådet på Blaclow Hill samma öde som sitt offer, om de inte hade turen att stupa i strid.[19]  Spiralen av död och hämnd upphörde först i november 1330, då Edvard III:s ”förmyndare” Roger Mortimer avrättades för sitt maktmissbruk och sitt uppror mot Edvard II, som slutat med kungens avsättning och mystiska död. Därefter inträdde en ny tid. Återigen hade en ”stark man” tagit makten, en suverän att samlas kring. Under alla de svåra år som följde efter 1312 glömde dock Edvard II aldrig sin ”broder Piers”. Så länge han regerade lästes regelbundna själamässor över den döde, inte bara i klostret i Langley utan överallt i riket och kungen såg noga till att vännens grav alltid var väl underhållen. Piers Gaveston, lågadelsman från Bearn och earl av Cornwall, var med säkerhet den människa Edvard II älskade mest av allt i världen.[20]                                                        

              



[1] En engelsk earl var på 1300-talet kungens högste styresman i det område han tilldelats. På Edvard II:s tid var det också den finaste titel man kunde få och motsvarade de franska grevarna. Hertigdömen infördes först under Edvard III. De första svenska hertigdömena skapades för övrigt redan mot slutet av 1200-talet.

[2] Warner nämner inget om något motstånd från Gavestons sida. Fråga är väl om kungen i så fall skulle ha gift sig med den franska prinsessan.

[3] Alison Weir går i sin biografi om drottning Isabella igenom de olika uppgifterna om hennes födelseår. Dagens historiker tycks i stort sett ense om att hon föddes 1295 och var 12-13 år vid sin ankomst till England, alltså i ungefär den ålder då flickor får sin första mens vilket på 1300-talet innebar att kvinnan ansågs könsmogen och färdig att avla barn. Denna åsikt bygger på påvliga skrivelser som utfärdats några år före bröllopet. En uppgift i en kunglig skrivelse från franska hovet skulle tyda på att hon tvärtom var hela tjugo år vid sitt giftermål(vilket dock anses bero på en felskrivning). Enligt den samtida krönikeskrivaren Peter Langtoft föddes Isabella 1292, vilket skulle innebära att hon var sexton år vid giftermålet 1308.(Författaren Maurice Druon utgår från denna uppgift då han i sin romansvit Den dömda ätten anger Isabellas ålder till 22 år 1314, det år då berättelsen börjar).Även Michael Packe anger Isabellas  ålder vid giftermålet till 16 år i sin biografi över hennes äldste son från 1983.   Oavsett hur gammal drottningen var rent fysiskt kan man nog utgå från att denna kungadotter, vars far inte dragit sig för vare sig att störta påven eller arrestera tempelherrarna, blivit minst sagt illa berörd av att totalt negligeras av sin make vid deras gemensamma kröningsfest.   

[4] Med tanke på att drottning Isabella många år senare, under sin ”exil” i Frankrike, ställde som villkor för att återvända hem att makens dåvarande favorit skulle förvisas och förklarade att hon i annat fall ämnade anlägga änkedräkt, är det nog ändå riktigt att utgå från att kungen och Gaveston, åtminstone periodvis, haft ett sexuellt förhållande. 

[5] Gavestons far hade, som nämnts tidigare, deltagit i de krig Edvard I förde mot Frankrike angående besittningsrätten över vad som officiellt benämndes ”hertigdömet Akvitanien” i dagens sydvästra Frankrike. När han i samband med en förhandling tagits ut till gisslan, flydde han ur sin fångenskap och återvände till England. Gaveston själv hade kämpat på engelsk sida under de krig de båda rikena samtidigt fördes om herraväldet i Flandern. Angående Akvitanien, se Dynastihistoria: Piers Gaveston, kungens gunstling - del I, prins Edvard får en vän (bosonshistoria.blogspot.com) not 3.

[6] Edvard II hade bland annat lyckats förmå påven att häva det hot om bannlysning mot Gaveston som ärkebiskopen av Canterbury utfärdat. Kungen hade därvidlag inte dragit sig för mutor genom att förläna den helige faderns brorson en borg med tillhörande bebyggelse i det engelska Gascogne Clemens V var visserligen känd för sin utbredda nepotism, men det är sannolikt att han även önskat få ett gott förhållande till Englands regent i syfte att minska sitt nästan totala beroende av Frankrike

[7] Enligt Warner är detta smeknamn det enda med säkerhet autentiska, de andra har tillfogats av sentida krönikeskrivare. Om Gaveston betecknade en aristokrat med öknamn, gjorde han det dock säkerligen med flera. Översättningarna av öknamnen från engelska till svenska är, liksom alla andra översättningar i texten, mina egna. Det engelska ordet fidler kan beteckna både fiolspelare och klåpare. Min gissning är att Gaveston avsett det senare, då earlen av Lancaster i många stycken synes ha varit just en klåpare, om än en förnäm och bördsstolt sådan.     

[8] ”The Ordainers”. Denna grupp, som bestod av såväl världsligt som andligt frälse, var inte konstant och dess medlemmar kom att skifta, både ifråga om inflytande och vilka som ingick, allt efter hur de politiska eller personliga förhållandena förändrades . Några av de mest betydande, som ärkebiskopen av Canterbury och earlen av Warwick, avled dessutom några år efter händelserna 1311. Earl Thomas av Lancaster framstår som gruppens främste ledare, dock inte särskilt framgångsrik. En som inte ingick i denna grupp av ”kungliga förmyndare” var Roger Mortimer av Wigmore, storbaronen som senare kom att förkroppsliga oppositionen mot Edvard II. Hans tid kom först 1321-22, då ”förordnarnas” makt upphävts och den utveckling inletts som ledde till kungens slutgiltiga avsättning 1327.     

[9] Uppgifterna går här något isär. Enligt Weir återkallade kungen själv sin vän efter en knapp månad och firade julen 1311 i hans och drottningens sällskap. Warner menar däremot att Gaveston kommit tillbaka först vid nyår 1312 och på eget initiativ, kanske för att besöka sin höggravida hustru Margaret de Clare.   

[10] Aristokraterna förklarade honom å sin sida vara ”en fiende till konungen, landet och folket”.

[11] Sonen Edvard(Edvard III)), föddes i november 1312

[12] Aymers far var halvbror till Henrik III(Edvards farfar), genom dennes mors andra äktenskap. Henrik hade under sin regering ofta förlitat sig på sina och sin drottnings utländska släktingar, vilket gjort adeln missnöjd på samma sätt som skedde under sonsonens regering. Aymers far hade till och med en tid varit förvisad från England. Vi ser att engelska aristokratins ovilja mot kungarnas favoriter ingalunda var något unikt för Edvard II:s tid. Kritiken mot George Willjers, förste hertig av Buckingham, utgjorde för övrigt en viktig bakomliggande faktor till inbördeskriget och avrättningen av Karl I 1649. 

[13] Denne Warwick var inte direkt släkt med Richard Neville, den beryktade ”Kungamakaren” Warwick från nästa århundrade, Neville erhöll grevskapet Warwick genom att gifta sig med Anne Beauchamp, en ättling till ”Svarta hunden”. 

[14] Det verkligt upprörande med denna ”rättegång” var inte så mycket att resultatet i praktiken var uppgjort på förhand utan att den fördes mot den regerande kungens närmaste man utan någon som helst statlig sanktion. Det rörde sig helt enkelt om en privat uppgörelse, där aristokratin gjorde sig kvitt en man vars särställning i kungens närhet de inte kunde acceptera. Det var med andra ord inte bara justitiemord i vår mening, vilket man skulle kunna säga om de flesta av medeltidens politiska processer. Det var rent mord också med dåtida mått.

[15] Gaveston halshöggs med svärd eftersom han var ingift i en av rikets finaste familjer. Skillnaden gentemot Hugh de Spenser den yngre, kung Edvards näste store favorit, är påtaglig. Denne blev i november 1326 släpad efter hästar genom Hearfords gator, fick armar och ben avhuggna(i levande tillstånd), samt blev halshuggen. Han lär också ha fått genitalierna avhuggna. Om adeln retade sig på Gavestons övermodigt arroganta sätt hatade de Spenser, troligtvis därför att han ansågs ha förrått sina ståndsbröder för maktens skull. Hur Gaveston reagerade inför slutet är osäkert. Enligt den klassiska versionen, återgiven av Weir, bad han ömkligt för sitt liv, medan Warner som kanske omedvetet blivit en smula förtjust i den charmfulle odågan från Bearn, menar att det vore mycket olikt Gaveston att bete sig så.    

[16] Dominikanerna(svartbröderna), var ofta kungarnas biktfäder och hade under 1200-talet lett kampen mot de kätterska Katarerna. Man kan fråga sig om de så beredvilligt och pietetsfullt tagit hand om liket av en man som de misstänkt vara kungens älskare.

[17] Warner misstänker att kungen inte stått ut med att se sin vän given åt förgängelsen och att det kan ha dröjt dryga två år innan han lyckats bemanna sig. Kanske han också i det längsta väntat på en möjlighet att hämnas. Ytterligare en möjlighet kan, enligt min åsikt, vara att man inte vågat begrava Gaveston på en tid av fruktan för gravskändning. .

[18] Edmund Fitzalan, earl av Arundel, som avrättades unders Mortimers och drottning Isabellas invasion 1326.

[19] En av de få som undgick detta var ironiskt nog ”Svarta hunden”, earl Warwick, som gripit Gaveston i Deddington. Han dog en naturlig död i augusti 1315.   

[20]  Denna text bygger huvudsakligen på Kathryn Warner, Edward II the unconventional King(2014), kapitel 2-6 och Alison Weir, Isabella, the She-wolf of France, Queen of England(2005), kapitel 2.   

torsdag 11 januari 2024

Piers Gaveston, kungens gunstling - del I, prins Edvard får en vän

 

1987 sände SR en uppsättning för radioteater av Berthold Brechts ”Edward II”(i regi av Hilda Hellwig), en bearbetning av 1500-talsförfattaren Christopher Marlowes drama om den olycklige eller åtminstone otursförföljde kung Edvard II, som i början av 1300-talet avsattes av parlamentet i London. Pjäsen sträcker sig från faderns, Edvard I:s, begravning 1307 fram till kungens död i fångenskap tjugo år senare och sonens uppgörelse med mördarna, drottning Anna och dennas älskare, baronen Roger Mortimer,

 Inledningsvis hörs gregoriansk kyrkomusik och vad som tycks vara några av de höga gästernas tankar vid gamle kung Edvards bår. Den unga drottningen(Eva Fröling), beklagar sitt bittra öde att vara gift med den likgiltige Edvard II(Rolf Skoglund), som i sin tur bara har en enda tanke i huvudet – att återförenas med sin hjärtevän, slaktarsonen Daniel Gaveston(Philip Zandén). Vad som än händer och vad som än sägs till honom upprepar kungen oförtrutet samma ord, i tankarna eller muntligt:

-          Jag vill ha Gaveston hos mig.

Repliken upprepas sammanlagt fem gånger.[1]

 

Mycket i pjäsens upplägg är historiskt felaktigt: Kung Edvards drottning hette inte Anna utan Isabella, Gaveston var inte son till någon Londonslaktare utan en lågadelsman från Bearn och han hette Piers, inte Daniel. På en punkt, den väsentligaste, är pjäsens framställning emellertid helt korrekt – Edvard II var djupt fäst vid, närmast beroende av Gaveston.

 

Kung Edvard II var yngste och enda överlevande son till Edvard I och dennes första hustru Eleonora. Liksom de flesta kungabarn fram till för något sekel sedan hade pojken inte mycket kontakt med sina föräldrar och eftersom kungaparet under långa perioder vistades utomlands, var Edvard kanske mer avskuren från närkontakt med familjen än andra kungabarn även för sin tid. Modern dog dessutom då pojken var sex år gammal.[2] England hade sedan ett drygt sekel kontroll över stora områden i dagens sydvästra Frankrike, som gick under den samlande beteckningen "hertigdömet Akvitanien". Några årtionden före Edvards födelse hade man kommit överens om att England ägde besittningsrätt till dessa områden mot att dess kung avlade vasalled till sin franske kollega. Trots detta utkämpades regelbundna strider om dessa besittningar mellan de båda rikena.[3] Resultatet av allt detta var att många sydfranska ädlingar kämpade under engelske kungens baner, både i strider på kontinenten och i de krig om herraväldet på Brittiska öarna som Edvard I förde under en stor del av sin regeringstid.  En av dessa ädlingar hette Arnaud de Gabaston(på engelska skrivet Gaveston).[4] Arnaud, som var gift med en rik arvtagerska i Gascogne, hade vunnit sina sporrar hos Edvard I under dennes fälttåg i Wales på 1280-talet. Efter hustruns död blev Arnaud mer direkt beroende av den engelske kungens välvilja men visade vilket virke han var av genom att rymma från sin fångenskap hos kungen av Frankrike under det ovan omtalade småkriget i sydväst. Han återvände till England kring sekelskiftet 1300 och hade då med sig sin yngre son Piers(Pierre)? som av allt att döma själv kämpat för England i Flandern.   Prins Edvard, som vid den här tiden blev den förste engelske tronföljare som fick titeln prins av Wales, var nu en yngling på 16 år. Han beskrivs som både vacker och stark men utan större lust för krigaryrket, något som nästan ingick i bruksanvisningen för en medeltida kung. Däremot tyckte han om fysiska hantverk av annat slag – att mura, gräva diken eller lägga tak. Han umgicks dessutom gärna med den sortens hantverkare, vilket verkligen inte passade sig för en man av värd på 1300-talet. Han tyckte också om att simma, vilket tydligen inte heller uppskattades(troligtvis därför att folk i allmänhet inte kunde simma). Edvard I drog slutsatsen att pojkspolingen behövde en uppryckning och bestämde sig för att placera unge Piers Gaveston i hans uppvaktning.[5] Först tycktes försöket slå väl ut, de båda ungdomarna blev genast goda vänner. På sikt blev det ren katastrof.

Hur vi väljer våra vänner beror självklart på vilken smak vi har. Prins Edvard tycks som antytts ovan ha varit ganska ensam, naturligtvis omgiven av hovfolk, tjänare och skötare av olika slag men utan verkligt nära vänner. Att han så gärna umgicks med folk av lägre rang kan tyda på att han kände sig främmande i den formellt uppstyltade atmosfär som ett hov nästan alltid skapar. Hans far var en avlägsen, respektingivande och säkert skräckinjagande gestalt långt borta. Edvard I är långtifrån den ende ”store monark” som fått söner med mindervärdeskomplex, helt enkelt därför att man väntat sig för mycket av dem. Sådana kungasöner blir ofta osäkra och svaga som monarker och får inte sällan sorgliga slut. Gaveston å sin sida tycks ha motsvarat den klassiska bilden av en sydfransk adelsman, modell Dumas´ musketörer - modig, smått våghalsig, en aning fåfäng och oerhört medveten om sin egen värdighet. Sådana personer passar möjligen för hemliga uppdrag i kungars och drottningars tjänst men kanske inte som deras närmaste förtrogna. Den hämmade, osäkre prinsen mötte en glad, skojfisk och okynnig kille lite äldre än han själv. Kort sagt Edvard blev bländad, som förtrollad av sin nye vän. Den första allvarliga krisen tycks ha uppstått när ”pojkarna” år 1305 gav sig till att jaga dovhjort på biskopens av Coventry fredade ägor och tydligen också ställa till med annan åverkan på hans mark.[6] Prelaten var kungens skattmästare och dessutom en av hans nära medarbetare. När Edvard I konfronterade sin son och dennes kamrat med vad de gjort fick han uppnosiga svar av den typ unga grabbar kommer med när farsan och andra vuxna lägger sig i deras bravader – ungefär ”äh fan, vad spelar det för roll”, fast kanske mer artikulerat. Prins Edvard fick ett halvårs husarrest på Windsor och förbjöds att träffa Gaveston under tiden. När prinsen två år senare ville skänka sin vän delar av de landområden i Sydfrankrike han ärvt av sin mor var måttet rågat. Edvard I fick ett raseriutbrott, kastade sig över sonen och slog honom till marken. Gaveston förvisades från England på obestämd tid, som det verkar mer för att straffa sonen än hans kamrat. Några månader senare, i juli 1307, avled emellertid den gamle kungen under ett nytt fälltåg i Skottland och prins Edvard var nu Edvard II av England. Det första han tänkte på var att få hem ”broder Piers” eller ”Pierrot”, som han kallade Gaveston. Kallelse utgick genast till Gascogne där favoriten vistades. Gaveston lät inte be sig två gånger. I mitten av augusti 1307 var han tillbaka i England.[7]                                              



[1] Det är påfallande hur okänd denna uppsättning tycks vara, både att Brecht på 1920-talet bearbetat Marlowes drama och att SR gjort en uppsättning för radioteater. När jag sökte fakta på nätet var det enda som framgick att Hellvig hade regisserat pjäsen och vilket år den gått, inget om vem som skrivit dramat eller vilka som spelat rollerna. Jag blir allt mer medveten om vilken skatt av gamla radioklassiker jag råkar äga, trots att samlingen egentligen inte är särskilt stor. Brechts version hade för övrigt urpremiär i München 1924, alltså för 100 år sedan i år.   

[3] Dessa områden, eller kanske snarare denna provins, betecknas ibland av eftervärlden som ”Akvitanien”, Ibland ”Guyenne” ibland ”Gascogne”. Som ofta under medeltiden är det svårt att göra exakta gränsdragningar, vilket förklarar både de ofta förvirrande benämningarna och de många småkrig som utkämpades mellan olika feodalherrar angående rätten till det ena eller andra grevskapet, distriktet, borgen osv. Tvisten om Akvitanien uppstod då hertiginnan Eleonora år 1152, efter att först ha skilt sig från Ludvig VII av Frankrike, gifte om sig med blivande Henrik II av England och medförde Akvitanien såsom hemgift. Trots den uppgörelse som 1259 fastslog att Englands kung ägde att besitta området som vasall under Frankrike, sökte Filip IV(den sköne), på 1290-talet driva ut engelsmännen från hertigdömet. I samband med den uppgörelse som åstadkoms år 1303 beslöts om giftermål mellan kung Filips dotter Isabella och prins Edvard, blivande Edvard II.     

[4] Familjen tog, som så ofta i äldre tid, sitt namn från den plats, gård eller landskap man kom ifrån. Gabaston är idag en kommun i sydvästra Frankrike i arrondissementet Pau(För mer specifik bestämning av det geografiska läget, se Gabaston – Wikipedia).. Piers Gaveston kom alltså från ungefär samma trakt som Jean Baptiste Bernadotte.  

[5] Gavestons födelseår är okänt, men man brukar utgå från att han föddes 1284 och alltså var jämnårig med sin herre. Warner menar av olika själ att han bör ha varit några år äldre. Samtidigt bör ålderskillnaden inte varit alltför stor, eftersom en äldre man knappast kunde ha skaffat sig så starkt inflytande över prinsen. En kvalificerad gissning är att Gaveston var 17-20 år när de möttes, Edvard var 16 år, född i april 1284. 

[6] Man bör komma ihåg att prins Edvard vid detta tillfälle var drygt tjugo år gammal, Gaveston förmodligen något äldre. Weir uppger i sin bok att den våldgästade prelaten var biskop av Chester. Men då andra sekundärkällor anger Coventry som huvudstift, gäller här detta som korrekt uppgift.

[7] Denna text bygger huvudsakligen på Kathryn Warner, Edward II, the unconventional King(2014), s. 27-31 och Alison Weir, Isabella, the She-Wolf of France Queen of England(2005), s. 18-23. 

söndag 31 december 2023

Brittisk tronpretendent föds på nyårsafton


Vi avslutar året med en gratulation. 31 december 2023 är det nämligen 303 år sedan Karl Edvard Stuart föddes: Karl Edvard Stuart? Ja, engelsk tronpretendent och lite vanvördigt känd som ”Bonnie Prince Charlie”. Karl Edvard föddes inte i England, inte ens i Skottland eller på Irland. Han föddes i Rom, i ett palats som påven låtit familjen disponera. Han var sonson till kung Jakob II av det som nu är Storbritannien men som på farfaderns tid fortfarande var två separata riken i personalunion med Irland och Wales som vidhängande provinser. Indirekt var det Karl Edvards far, James Edvards födelse, som berövat farfadern tronen. Misstänksamheten mot den mer eller mindre katolske kungen och inte minst mot hans drottning, en italiensk hertigdotter, var stor i England och när en son föddes i juni 1688, fruktade man en ny katolsk dynasti Av huset Stuart. Kung Jakobs svärson Vilhelm av Oranien och hans hustru förmåddes att invadera över kanalen och på hösten 1688 tvingades kungaparet fly till Frankrike med sin nästan nyfödde son. Av och till hade både Jakob II och hans son sökt återta sitt fäderneärvda rike men ständigt misslyckats.[1] Nu bodde man alltså i den eviga staden.

Om Karl Edvard på fädernet kunde skryta med att härstamma från en familj som härskat i Skottland sedan medeltiden och som, låt vara med minst sagt skiftande framgång, sökt hålla sig kvar på engelska tronen sedan ett sekel, var moderns stamtavla inte mindre förnäm. Hennes farfar, alltså Karl Edvards morfarsfar, var ingen annan än Johan Sobieski: ”Kristenhetens räddare”, mannen som 1683 i egenskap av Polens konung hävt turkarnas belägring av Wien. Familjen hade dock inte lyckats hålla sig kvar på Polens tron och detta rike gick nu sakta men säkert mot ett allt större beroende av Ryssland. Kung Johans sondotter, Maria Klementina, var dock både rik och vacker och kanske var det i förhoppning om att i sinom tid förena Polens och Englands(Storbritanniens), tron under en och samma släkt som hon i september 1719 giftes bort med Jakobiternas tronpretendent.[2]          

Det blev stormigt redan från början. Englands nya dynasti och deras vänner försökte aktivt hindra giftermålet och först efter en minst sagt äventyrlig resa nådde prinsessan Italien och fick snabbvigas genom ombud innan nya problem kom i vägen. Fortsättningen blev inte bättre – äktenskapliga gräl, misstankar om otrohet och separation var vad som väntade det nygifta paret. Sonen Karl Edvards liv blev inte mindre dramatiskt eller olyckligt, men 31 december 1720 får man ändå hoppas att de nyblivna föräldrarna var lyckliga över sitt första barn och med tillförsikt såg fram mot det nya året och framtiden.[3]    

Med förhoppning att vi alla 303 år senare gör detsamma tillönskas härmed denna bloggs läsare ett Gott nytt år 2024.



[1] Jakob II avled i Frankrike 1701.

[2] Jakobiter var den vedertagna beteckningen på den som verkade för Stuartarnas återkomst till Englands tron.

[3] Angående Karl Edvard Stuart och hans föräldrar, se Karl Edvard Stuart – Wikipedia och där gjorda anvisningar.

måndag 25 december 2023

Avsatt korsfararkung firar jul i London

 

Så står julen för dörren och vi bereder oss alla, förhoppningsvis, att njuta av en avkopplande, stämningsfull men också rolig högtid tillsammans med nära och kära. Julen anses ju vara den stora besökshelgen, då man träffar vänner och släktingar som kanske inte hälsar på så ofta eller som man själv inte har tid att träffa i vardagslag. Ibland händer det kanske till och med att någon avlägsen släkting från ett annat land dimper ner till jul helt oförhappandes. Ett sådant välkommet och en aning exotiskt besök fick Rikard II motta till jul 1385, då kung Leo V av Armenien gästade det engelska hovet.

Detta med ”kung av Armenien” lät ju pampigt men innehöll inte så mycket substans. Leo(eller Levon), V hade en kort tid varit härskare över det armeniska kungariket Kilikien- Cilicia, i nuvarande södra Turkiet på gränsen till Syrien. Landet hade på 1370-talet invaderats av mamluk-sultanens trupper och den olycklige kungen och hans hov förts till Kairo som fångar. Leo hade dock efter några år blivit utlöst av Kastiliens kung Johan I och någon tid vistats i hans rike. Nu for han runt som flykting i Europa men höll mest till i Frankrike där hans öde tydligen väckt särskild uppmärksamhet, antagligen tack vare hans ursprung. Leo var medlem av familjen Lusignan, en ursprungligen fransk ätt som på korstågstiden tillhört högadeln inom det kristna kungariket Jerusalem i mellanöstern. En av dess medlemmar, Guy de Lusignan, hade under senare delen av 1100-talet rentav innehaft titeln ”Konung av Jerusalem”.[1]  Det fanns också kopplingar till huset Plantaget eftersom Johan utan lands(prins Johns), änka gift om sig med en Lusignan efter kungens död 1216. Vid tiden för besöket i England var exkung Leo en drygt 40års man, som sades ha till syfte att försona de franska och engelska kungahusen, i förhoppning att med deras hjälp återfå sitt österländska rike. Hans värd i London, kung Rikard II, var en ståtlig, ung spensligt byggd man på snart 19 år med högt utvecklat estetiskt sinne, både vad gällde skönheten i de pallats han låtit bygga eller renovera och konst och litteratur i allmänhet. Hans ojämna humör och beroende av icke adliga favoriter hade dock redan kommit oro åstad i förhållande till den engelska aristokratin och skulle i sinom tid leda till hans fall och sorgliga slut.[2]  Nu, vid jul 1385, beredde han sig med glatt hjärta att mottaga sin förnämlige gäst med smak av korsriddare.[3]

Trots att de båda furstarna knappast kunde kommunicera utan hjälp av tolk blev samvaron av allt att döma angenäm för båda parter. De konkreta uppgifterna är dock fåtaliga. Det mest spännande som hände tycks ha varit ett nattligt besök i Westminster Abbey, där kung Rikard vid skenet av vaxljus visade sin gäst de regalier med vika han krönts nästan tio år tidigare. Julen firades på ett av det engelska kungaparets favoritslott, Eltham Palace i Kent(nu i sydöstra London), där det bland annat fanns badhus med anordningar för varmt och kallt vatten. Kungen gav Leo en årlig pension om 1 000 pund att utbetalas vid påsk och Mickelsmäss, tills han med Guds hjälp blivit i stånd att återtaga sitt rike ”vilket berövats honom av Guds fiender och egna lättledda undersåtar”, som Rikard uttryckte det.[4]  Även värdfolket och deras släktingar fick presenter – hertiginnan av York(född kastiliansk prinsessa), förärades en skiva eller platta av jaspis, kanske avsedd att placera tallrikar på. De mer praktiskt lagda engelska adelsmännen och krönikeskrivarna såg med viss misstänksamhet på kung Leo – denne furste utan krona som främst verkade syssla med att berika sig själv på andras bekostnad: ”Han blev rikare som flykting än som härskare i sitt eget rike”, konstaterade munken Thomas Walsingham torrt. Kanske var han rent av spion i Frankrikes tjänst? Kung Rikard besvärades inte av sådana funderingar. Han fann säkerligen behag i att umgås med en furste som rangmässigt var på samma nivå som han själv och samtidigt mer eller mindre beroende av hans välvilja – från denne man fanns inget att frukta i motsats till Rikards egna släktingar. Då de slutligen tog avsked i februari 1386 utsåg Leo Rikard II till sin testamentsexekutor.

Den engelske kungen försökte snart bjuda in sin nyfunne vän till sitt hov på nytt, men nu stoppades planerna av riksrådet. De båda männen träffades aldrig mer men höll brevkontakt några år, varvid Rikard titulerade Leo med det kungliga tilltalet ”käre kusin”.[5]

Med denna lilla berättelse om ett medeltida julfirande tillönskas läsarna en God Jul.[6]                                         



[1] Hans upphöjelse bidrog i själva verket till stadens fall 1187. Guy förekommer för övrigt i Jan Guillous böcker om Arn.

[2] Rikard hade blivit kung vid 10års ålder efter farfaderns död 1377. Han övertog inte makten fullt ut förrän 1389, 22 år gammal. Redan vid mitten av 1380-talet var han dock uppenbart fri(åtminstone enligt sin egen åsikt), att själv förära hederstitlar och andra förmåner och att sända förtrogna på diplomatiska uppdrag.

[3] Kung Leo hade aviserat sitt besök redan i oktober.

[4] Halva summan utbetalades alltså omkring helige Mikaels dag 29 september. Ovanstående översättning ur Rikard II:s överlåtelsebrev , liksom andra översättningar i texten från engelska till svenska, är min egen.

[5] Leo V av Armenien avled i Paris 1393 och har sitt gravmonument i den kungliga begravningskyrkan Saint Denis. Warner ger intrycket att han begravdes där omedelbart efter sin död medan wikipedia hävdar att han begravdes i Celestinernas kloster i Paris(den näst förnämsta kyrkan i landet ), och att monumentet i Saint Denis uppfördes först efter revolutionen. Artikeln om Celestinerna visar dessutom det ursprungliga monumentet på bild. Couvent des Célestins - Wikipedia.

[6] Denna text bygger huvudsakligen på Kathryn Warner, Richard II – a true kings fall)2017), s. 148-50.

lördag 16 december 2023

Halkolycka med dödlig utgång - Karl Ludvig av Badens död 1801

”Tänk på halkan om ni skall ut på vägarna”, den maningen hörs ofta i radio denna tid på åtet. Säkert var den än viktigare förr i världen – med tunga otympliga vagnar, dålligt(om överhuvudtaget), underhållna vägar, utslitna bondhästar och berusade kuskar. På den tiden fanns det som bekant inte någon trafiksäkerhet att tala om. Visst var man medveten om riskerna men måste man ut så måste man och ytterst fick man förlita sig på Gud eller ett gunstigt öde. Någon trafikinformation fanns ju inte. För det mesta har det gått bra för våra kungligheter på vägarna genom historien, även om det lär ha inträffat en del incidenter under det senaste seklet(ingen nämnd, ingen glömd). En enda verkligt tragisk olycka med kunglig eller furstlig anknytning tycks ha inträffat på svenska vägar före bilismens tid, arvfursten Karl Ludvigs död 1801.

Karl Ludvig var far till svenska drottningen Fredrika av Baden, Gustav IV Adolfs gemål. Familjen hade tidigare varit en bland många badensiska markgrevesläkter men kring sekelskiftet 1800 hade man genom att utnyttja tidens konjunkturer rätt lyckats göra Baden till ett enat furstendöme, vars härskare snart skulle uppnå status av storhertig.[1] Arvfurst Karl Ludvig och hans hustru fördelade sina många barn, av vilka de flesta var flickor, klokt bland de europeiska dynastierna, både de gamla och de nya: Karolina var kurfurstinna i Bayern, Elisabet hade just blivit tsaritsa av Ryssland, Wilhelmine skulle snart bli storhertiginna av Hessen-Darmstadt medan Karl fick äkta en släkting till kejsarinnan Josephine, den vördade och fruktade korsikanens maka. Fredrika, nummer fyra bland döttrarna, hade som sagt 1797 gifts bort med Sveriges unge konung Gustav IV Adolf. Nu, senhösten 1801, befann man sig på resa bland sin talrika avkomma och i oktober 1801 anlände fursteparet till Sverige från ett besök i Petersburg. Färden gick genom svenska Finland till Åbo och därifrån med båt till Stockholm.[2] Efter en inte helt odramatisk resa över Ålands hav, med blåst och höga vågor för de höga gästerna med talrik uppvaktning och bagage, landsteg man slutligen lyckligt vid Skeppsholmen till dundrande kanonsaluter om 128 skott. Nu följde en tid av ceremonier, fester och konserter – för en gångs skull var det lite glädje i den allvarlige, sparsamme och formelle Gustav IV Adolfs hov. Kanske smittades han av sin unga hustrus glädje att träffa sin familj eller var han själv glad att möta släktingar som varken törstade efter hans krona eller var anfäktade av tidens revolutionära idéer. Säkert kändes det underbart för dottern och svärsonen att få visa upp den lille kronprins Gustav för morfar och mormor från Baden.[3] Men glädjen vändes snart i tragedi. Efter att ha tillbringat två glada veckor på Gripsholm anträdde gästerna färden mot Göteborg för att fortsätta till Danmark, varvid arvfursten färdades för sig i sin personliga vagn. I närheten av Arboga välte det tunga fordonet i en hal backe. Karl Ludvig tycktes först ha klarat sig oskadd men blev efter en stund illamående och förlorade medvetandet. Han fördes till Arboga där han avled följande dag, den 16 december 1801. Den officiella berättelsen i staden Arboga räkenskaper, som i viss mån tycks bygga på Aristoteles´ lära om kroppsvätskorna, skyllde prinsens död på att han vid olyckstillfället redan var ”mycket rörd öfver det så nyss tagna afskedet ifrån deres Kongl Majestäter tillika svärson och dotter, bägge av honom högt älskade”.[4] Detta skall ha gjort honom extra sårbar för de fysiska påfrestningarna då vagnen stjälpte.[5]

Det blev naturligtvis en fruktansvärd chock för de anhöriga. Värst reagerade kungen, Gustav Adolf. Sedan den där hemska kvällen nästan tio år tidigare då fadern sköts på maskeraden, tycktes han förföljd av ett ont öde. Det var som om död och olycka följde i hans spår. Vad väntade mer! Hans hustru och svärmor tog det inträffade med större fattning, även om de självklart sörjde sin gemensamma förlust djupt. Men en furste måste hedras på vederbörligt sätt oavsett personliga känslor. Liket fördes till Stockholm, där det lades på lit de parade i Tessinska palatset vid Slottsbacken till allmän beskådan. En av dem som tog sig dit var, naturligtvis är man frestad säga, Märta Helena Reenstierna, Årstafrun, tidens store hovreporter så snart något spännande var å färde. 8 januari 1802 berättar hennes dagbok om en ”hiskelig trängsel” kring den döde. Hon hade dock lyckats komma in med bekantas hjälp:

-          Det fursterliga liket var svept uti uniform, grön rock med breda guldgaloner, samt vita underkläder, stöfhlor och hatt med plumer. Kistan var mörkblå.[6]       

 

Gästerna blev kvar i Stockholm nära ett halvår, innan man i maj 1802 slutligen avreste från Helsingborg. Som om det inte räckte med vad som redan hänt var båten med den döde Karl Ludvig nära att förlisa på havet men som tur var lyckades man avvärja den katastrofen.

En händelse som denna är kanske inte den lämpligaste att erinra sig i julens förhoppningsvis lyckliga och förväntansfulla tid men det är trots allt sådant som händer och visar att livet kan vara nog så omskakande och sorgligt även för furstligheter. Hoppas att läsarna inte blivit alltför nedslagna och än en gång, se upp för halkan![7]                        

 



[1] Detta skedde dock först 1806, alltså efter Karl Ludvigs död, Det var hans far Karl Fredrik som åstadkom det. Han överlevde sin äldste son med tio år. Bland förfäderna fanns en syster till Karl X Gustav, varför släkten räknar ursprung till Gustav Vasa. I de följande generationerna kommer Victoria av Baden och därmed dagens medlemmar av Huset Bernadotte ur samma familj.  

[2] Det rörde sig då naturligtvis varken om någon modern färja eller dåtida segelskuta. Man färdades med två kungliga jakter skickade från huvudstaden.

[3] Prins Gustav var då 2 år gammal, född i november 1799.

[5] Idag beskrivs dödsorsaken som hjärnblödning eller stroke. Dåförtiden använde beteckningen slaganfall eller ”slaget”, ett uttryck som i förbigående sagt behagar skrivaren mer än de sentida benämningarna. Wickman uppger egendomligt nog att arvfursten färdades från Gripsholm ”mot Stockholm” då olyckan skedde, men eftersom det är svårt att förstå varför han i så fall fördes till Arboga, väljer jag att förlita mig på nätets uppgift – att färden gick västerut, mot Göteborg .

[6] Lars Widding, På Årstafruns tid, författaruppläsning originalinspelning 1987(2009), cd 4. Då jag inte kunnat hitta denna anteckning på nådig fruns egen hemsida återges här citatet så som jag  föreställt mig att det skrivits, baserat på daglig läsning av dagboken de senaste åren på denna sida.

.

[7] Denna text bygger huvudsakligen på Mats Wikman, En kunglig tragedi - en biografi om Gustav IV Adolf((2016), s. 82-84.

lördag 9 december 2023

"Jag skall segra eller dö", natten före slaget vid Lund 4 december 1676

 

Det finns avgörande ögonblick i varje människas liv. Ögonblick då allt förändras eller snart kommer att förändras. Ofta inträffar detta utan att vi är medvetna om det och ibland dröjer det länge innan man själv inser vad som hänt. Men andra gånger inser man vad man står inför. Man vet att denna händelse, denna eller kanske följande dag kommer att få en avgörande betydelse för ens fortsatta liv, kanske till och med innebära dess slut. Kungligheter eller motsvarande råkar ofta i sådana situationer, helt enkelt därför att deras yrke förutsätter att de skall ta det högsta ansvaret för vad som händer. Även den personliga ärelystnaden, jakten efter berömmelse och storhet, kan driva en människa in i sådana situationer. För eftervärlden är det spännande att föreställa sig vad kända historiska gestalter tänkt och känt natten före en särskild viktig eller ödesdiger händelse i deras liv. Vad tänkte Maria Stuart natten före avrättningen på Fotheringhay Castle i februari 1587 – var hon bitter, vred, sorgsen eller ångerfull. Var Marie Antoinette så lugn som hon framstår i sista brevet till svägerskan från fängelset i Paris eller fruktade hon för döden. Vad tänkte Napoleon och Gustav III natten innan de, med nära 30 års mellanrum, gick att utföra de kupper som antingen skulle ge dem makten eller beröva dem allt – kanske även livet. Vilka tankar jagade genom Karl X Gustavs huvud då han stod i begrepp att tåga över Bälten och vad tänkte Karl XI natten före slaget vid Lund, natten till 4 december 1676?

Situationen för den svenska armén i lägret vid Kävlingeån nordväst om Lund var inte komplicerad eller allvarlig – den var katastrofal. Ända sedan krigets början 15 månader tidigare hade motgångarna hopat sig. Två flotteskadrar hade mer eller mindre slagits ut i stort sett därför att ledningen varit inkompetent. Skåne och Blekinge hade invaderats av en överlägsen dansk armé som kunnat husera nästan helt efter eget gottfinnande i trakten. Visserligen hade Svenskarna lyckats hindra fienden att fortsätta in i Halland och övriga Västsverige och nyligen hade Helsingborg återtagits. Malmö hade förblivit svenskt under det hittillsvarande kriget men Skåne i stort var och förblev i dansk hand. Nu stod man på Kävlingeåns norra strand med danskarna på motsatta sidan. Svenskarnas läge var minst sagt pressat men inte på grund av fiendens numerära överlägsenhet(även om den också var ett problem), utan av matbrist och sjukdomar. Folk dog simpelt uttryckt som flugor. Deras kroppar lades var man kunde, i kyrkor, på vindar och liknande. Det kalla och regniga vädret gjorde det omöjligt att gräva gravar och inga tecken på bättring syntes. Att en stor del av de skånska bönderna dessutom slöt sig samman i irreguljära gerillaförband(av svenskarna betecknade som ”snapphanar”), och gjorde vad de kunde för att störa den svenska krigföringen, förbättrade knappast situationen. Som kungens fältpräst Spegel surt konstaterade: ”Det är lätt att föra krig när man har motståndarens undersåtar till vänner”.[1] Kort sagt, något måste hända. Att retirera ut ur Skåne skulle med säkerhet innebära att man förlorade landskapet, vilket vore en prestigeförlust både för Sverige och för unge kung Karl XI själv. Överhuvudtaget var reträtt inget kungarna av ätten Pfaltz uppskattade: seger eller död var vad som gällde.[2]

Därför beredde sig nu, natten till 4 december 1676, den nyligen 22 år fyllde kungen att tåga över Kävlingeån för att uppsöka fienden. Sedan några dagar hade kölden slagit till och fått isen att lägga sig. Även om syftet initialt kan ha varit att skaffa sig en bättre position inför ett kommande slag och inte att genast söka batalj, visste kungen att ett avgörande var nära förestående och att det måste bli definitivt. I det brev kungen skrev till sin mor konstaterade han att han nu antingen gick mot seger eller död. Om han dog ville han begravas i Riddarholmskyrkan i Stockholm. Vad tänkte kungen i det ögonblick han skrev dessa ord: Var han resignerad och ledsen, rädd, full av kämpaglöd och segervisshet, bistert beslutsam eller överlämnade han lugnt allt i den Allsmäktiges händer?[3]

Vi vet hur det gick. Sammanlagt uppåt 9 000 man antas ha stupat i slaget vid Lund, som är det blodigaste i Nordens historia och säges vara ett av de blodigaste i världshistorien, sett till antalet stupade på en enda dag.[4] I slutänden blev det svenskarna som vann, trots att det lika gärna kunde ha slutat med dansk seger och trots att båda sidor tillfogade varandra fruktansvärda förluster där vissa förband nästan helt förintades. I vår tid finns en tendens att dra alla krig över en kam och att framställa 1600-talets ”krigsherrar” som vore de alla totalitära ledare av modernt snitt. Hur man än väljer att se på drabbningen vid Lund, kan vi efter nära 350 år konstatera att vi nog skall vara glada att svenskarna gick segrande ur striden och att kungen överlevde. När Gustav Adolf stupade vid Lützen 44 år tidigare var detta visserligen en tragedi för dem som drabbades, liksom det alltid är då en anhörig dör i krig. Det var dock en tragedi av övergående slag. Hemma i Sverige fanns en visserligen minderårig men dock tronföljare och, inte minst, en ledare som var i stånd att ta ett allsidigt grepp på problematiken och lotsa landet genom de svåra år som följde. I december 1676 fanns varken en självklar tronföljare eller annan ledargestalt i ett brydsamt läge. Frågan är om Sverige överlevt som självständig nation om svenskarna förlorat och Karl XI stupat. Låt oss därför trots allt vara tacksamma att segern utföll som den gjorde den där decemberdagen för 347 år sedan, även om en del skåningar kanske har en annan uppfattning.[5]

.                    

         



[1] Att svenskarna under de två senaste krigen med Danmark invaderat och plundrat Skåne och att(sedan landskapet blivit svenskt 1658), en del av de soldater som förlagts där trakasserat civilbefolkningen med övergrepp, mord och stölder var tydligen inte något som behövde tas med i beräkningen.

[2] Under 64 år, 1654-1718, styrdes Sverige av tre kungar som i grund och botten var yrkessoldater, med den världsbild man kan förvänta av en sådan. Därmed inte sagt att dessa kungar utan vidare kan avfärdas som notoriskt stridsgalna – av de tre var Karl X Gustav den ende som själv förklarade krig och under Karl XI upplevde Sverige nära tjugo års fred(den längsta fredsperioden under hela 1600-talet). Alla ”de tre Karlarna” såg dock kriget som en naturlig företeelse i tillvaron och även om det kanske var värt att söka undvika, var det inget man fruktade. När kriget väl börjat förde man det tills segern var vunnen eller man själv stupat. Reträtt och, ännu värre, kapitulation fanns inte på agendan för dessa män. 

[3] Det sistnämnda är kanske det troligaste för den djupt religiöse och bibelsprängde ”Gråkappan”.

[4] Det sorgliga ”rekordet” i antal stupade på en enda dag i en förmodern  europeisk drabbning torde dock innehas av Towton 1461 Slaget vid Towton – Wikipedia.

[5] Denna text bygger huvudsakligen på Göran Rystads biografi över Karl XI(2001), främst s. 83-97.