fredag 15 september 2023

"Då min förfader avlidit har jag efterträtt honom", Gustav VI Adolfs död och Carl Gustafs trontillträde.


”Vi har ett sorgebud till Sveriges folk. Konung Gustav VI Adolf har avlidit”. Så löd meddelandet i Sveriges Radio och Television kvällen 15 september 1973. I den kommuniké som lästes upp från lasarettet  i Helsingborg och som skrivits av riksmarskalk Stig H:son Ericson meddelades att kungen avlidit lugnt och stilla strax efter halv nio.

Det var både väntat och omtumlande. Den gamle kungen hade legat sjuk i en månad och han var trots allt nära nittioett år, en även i dag aktningsvärd ålder. Men dödsfall är alltid omvälvande för omgivningen och när en kung dör innebär det mer eller mindre slutet på en epok. I detta fall kunde man säga att epoken varat i nära sjuttio år. Sedan 1907 hade Sverige haft två regenter som med dåtida mått varit mycket gamla redan då de bestigit tronen – Gustav V nära 50 och Gustav Adolf nästan tjugo år äldre. En åldrad monark inger vördnad. Även för inbitna republikaner blir han nästan automatiskt en fadersgestalt, en lansfader. Man må ogilla det han står för men ingen vill på allvar beröva honom hans ämbete, det vore simpelt och nästan brottsligt: ”Avskaffa monarkin? Nej, inte nu. Det får vi göra när gamle kungen är död”. Nu stod man inför utsikten att få en statschef på 27 år, Sveriges yngste kung på nära 200 år.[1] Hur skulle han klara uppgiften och skulle han ens få behålla tronen? Det fanns många som ville ha republik.[2] Detta var också den första kungliga bortgång som kunde följas av hela folket. När Gustav V dog ägde de flesta en radio där de kunde följa skådespelet, om än på avstånd. Den som ingen radio ägde gick till bekanta eller kanske till skolläraren i byn. Nu, 23 år senare, kunde i stort sett vem som helst följa vad som hände i TV. Man behövde inte längre bo i någon av rikets större städer eller tillhöra hovkretsarna för att ta del av kungens hädanfärd och begravning.

Därtill var 1973 ett år då allt tycktes hända. I maj avslöjade två svenska journalister en hemlig underrättelseorganisation(IB) och anklagades själva för spioneri. I augusti utspelades ”Norrmalmstorgsdramat”, då fyra bankanställda togs som gisslan av en rånare och ett nytt begrepp skapades – ”Stockholmssyndromet”. Dessutom var det snart riksdagsval. Mitt i allt detta dog alltså kungen.[3]

Han hade som sagt legat sjuk någon månad och av allt att döma förstod man ganska snart att det mycket väl kunde gå mot slutet. En stor grupp människor, av Ohlmarks definierad som ”hyenhorden”, stod ivrigt vakande och vaktande utanför sjukhuset, lyssnande och spejande efter nyheter. Periodvis tycktes han repa sig och orkade träffa familjen men 30 augusti lades han i respirator. Ändå kämpade både han och läkarna vidare i ytterligare två veckor men 15 september kom beskedet: Kungens hjärta sviktar. Nu kan det bara gå åt ett håll. Familjen kom in från Sofiero, Gustav Adolfs älskade sommarslott. Fem över halvnio på kvällen kom så tillsist budskapet att kampen var över. Gustav VI Adolf var död.  Men hur berörd man än blir av en nära släktings död, är statschefens bortgång en statsangelägenhet – När unge prins Carl Gustaf trädde ut på lassarättstrappan i Helsingborg, efter att flera gånger oroligt ha vänt sig om efter syster Kristina och faster Ingrid, möttes han av de församlades unisona rop: ”Leve Konungen, hurra, hurra. hurra, hurra”.[4] Fyra dagar senare, 19 september 1973 i konseljsalen på Stockholms slott, tillkännagav den unge mannen med en visserligen något pressad men ändå klar och tydlig stämma:

-          Då min älskade förfader, Sveriges, Götes och Vendes konung, Gustav VI Adolf avlidit, har jag efterträtt honom som vårt lands konung. Mitt konunganamn skall vara Carl XVI Gustav, min konungatitel Sveriges konung, mitt valspråk För Sverige i tiden.

Sverige hade fått en ny kung. Även om denne konungs gärning ibland kanske varit omtvistad, verkar de flesta svenskar idag glädja sig åt hans och familjens arbete för landet. Som Ohlmarks konstaterar: ”Monarkin tycks ha gått Sveriges folk i generna, vi kan helt enkelt inte tänka oss en annan statsform. I så fall måste det nog bli revolution först”.

En familj som nog inte var särskilt intresserad av dessa händelser när de ägde rum var familjen Westling som då bodde, eller i alla fall vistades, i Örebro. Olle Westling kom från en by i Bollnäs kommun, Gävleborgs län och hade ett förflutet inom FN i Gaza på 60-talet. Han var 28 år och höll på att göra karriär inom socialtjänsten i sina hemtrakter. Han var särskilt stolt över sin härkomst bland skogsfinnarna i Bergslagen. Hustrun Ewa var några månader äldre och posttjänsteman. De hade just denna dag, 15 september 1973, fått sonen Daniel.[5]

Nu har 50 år gått! Grattis till kungen, prinsgemålen, Sverige och oss alla!  

 

                              



[1] Gustav IV Adolf blev myndig kung 18 år gammal 1796. Hans far Gustav III besteg tronen vid 25 års ålder. 

[2] I juni hade den nya regeringsform som berövade kungen de sista resterna av direkt politiskt inflytande antagits. Den trädde dock i kraft först följande år.

[3] Dessutom skedde militärkuppen i Chile bara några dagar före Gustav Adolfs död. Ohlmarks skriver sammanfattande, apropå tidens många stora och omvälvande händelser: ”Aldrig tidigare har svenska folket suttit så mycket framför dumburken som i dessa dagar”.

[5] Denna text bygger huvudsakligen på Åke Ohlmarks Konungen är död, en tusenårskrönika om svenska monarkers slut(1983), s. 117-20 samt på Minnesboxen 1973, händelserna, företeelserna, stämningen, presentatörer Ulf Elving och Li Hellström(2012), utgivare Screen Air Television AB. Angående prins Daniels familjebakgrund, se Olle Westling – Wikipedia.                                               

söndag 3 september 2023

kampen om Skottland del IV - Den misslyckade tronpretendenten

 

Det finns kungar som aldrig borde ha regerat och en del som i själva verket knappast ens regerat utan bara varit kungar till namnet. Det kan bero på personlig svaghet men också på att tiden varit så stormig att de helt enkelt inte haft möjlighet att utöva någon reell makt. Sådana furstar får knappast någon framträdande plats i det historiska minnet men är kanske just därför värda att ibland dras fram ur glömskan. En sådan misslyckad regent är medeltidskungen Edward Balliol av Skottland.[1]

Edward Balliol var son till skotske adelsmannen John Balliol, som med åberopande av sin härkomst från David I sökt tillskansa sig tronen då skotska kungahusets huvudgren utslocknat i slutet av 1200-talet. Detta hade lyckats honom med engelskt understöd men i praktiken blev han en marionett i engelska kungamaktens händer, tills han efter fyra olyckliga år avsattes och fördes i engelsk fångenskap 1296. Efter en tid frigavs han och dog småningom ensam och bortglömd i Frankrike 1314. Edward, som vid faderns avsättning var omkring 13 år, togs efter en tid omhand av sin mors engelska släktingar.[2]  Liksom fadern drog han sig dock småningom tillbaka till sina egendomar på kontinenten. Under tiden fortsatte kampen om kontrollen över Skottland. Familjen Bruce, som alltid varit Balliols största konkurrenter, lyckades efter många års krig och lidande bestiga tronen. I det så kallade Northhamptonfördraget 1328 förklarades Skottland åter för ett oberoende rike med de gränser som rådde vid krisens början 1286 och med Robert Bruce som konung.[3] Kort därefter avled emellertid den skotske kungen, om av spetälska, vällevnad eller trötthet efter många års kamp får lämnas därhän. Skottland lämnades i ett nytt svaghetstillstånd, med Roberts femårige son David till kung och en adel som kämpade om makten. Ytterligare något år senare genomförde Englands unge kung Edvard III, sin statskupp och övertog makten från sin mor och dennas älskare Mortimer.[4] Det var nu angeläget för honom att stärka både sitt eget och kungamaktens skamfilade anseende genom någon storartad bragd, exempelvis ett fälttåg i Skottland.

 

Medan allt detta hände hade Edward Balliol, som för tillfället bodde i Normandie, råkat i onåd hos franske kungen för att ha skyddat en av sina anställda som under ett gräl råkat döda sin antagonist. Balliol satt i husarrest något år men friades sedan på hemställan av en aristokrat med släktförbindelser och kontakter i såväl Frankrike som på andra sidan kanalen, inberäknat Skottland. Denne man ingick i en mer eller mindre enhetlig grupp personer som förlorat sina skotska tillgångar när Robert Bruce stärkt sitt grepp om riket under 1300-talets första årtionden.[5] De kallade sig, sanningsenligt, ”de arvlösa”. Dessa uppmanade nu Edward Balliol att göra anspråk på sin faders förlorade tron. Även om Packe betecknar Balliol som ”kraftlös”[6], var han tydligen tillräckligt ambitiös att våga sig på äventyret. 31 juli 1332 embarkerade en armé om cirka 3 000 man sin flotta i Ravenspur, Yorkshire och satte kurs mot Skottland.[7] En vecka senare landsteg man i Kinghorn och efter en snabb kampanj, som omfattade segern vid Dupplin Moor den 11 augusti, stod Balliol som segrare. 24 september 1332 kröntes han till skotsk kung i den gamla kröningskyrkan Scone Abbey, där fordom den legendariska ”Ödesstenen” förvarats. Edward Balliol var nu omkring 50 år.

Den engelske kungen hade inledningsvis hållit en viss distans till den nya utvecklingen av de skotska angelägenheterna. Enligt bestämmelserna i Northhamptonfördraget måste han nämligen betala skadestånd till påven om han bröt mot uppgörelsen. Edvard III hade rentav uttryckligen förbjudit ”de arvlösa” att lägga sig i de skotska affärerna men då Balliol nu lyckats sätta landets krona på sitt huvud, ingrep han raskt och begärde vasalled för de områden som hittills erövrats, vilket Balliol också lovade vid ett möte i november 1332. Det visade sig emellertid snart att kampen inte var över. Familjen Bruces gamla anhängare, under ledning av släkten Douglas, tänkte inte acceptera sina fienders återkomst och vid jultid utsattes Balliol för ett så häftigt angrepp att han tvingades fly till England, tre månader efter kröningen i Scone. Att anhängarna till den konkurrerade kungadynastin dessutom genomförde räder på engelsk mark gav Edvard III möjlighet att ingripa i handlingen utan att det såg ut som om han själv brutit freden.[8]

Det krig som nu började var framför allt en framgång för engelsmännen men knappast för Balliol eller någon annan i Skottland. Det första slaget stod 19 juli 1333 , vid Halidon Hill utanför gränsstaden Berwick, som engelsmännen då belägrade.[9] Resultatet blev en stor seger för engelsmännen. Balliol installerades på nytt som kung och avlade sin vasalled.  Berwick övergick till England men striderna fortsatte. Ingendera sidan kunde få något verkligt övertag. Man hade åter hamnat i det dödläge som är så vanligt i krig, kanske särskilt i gränsområden. Dessutom började Balliols anhängare snart slåss inbördes. Som i alla krig fanns det också legosoldater och mer eller mindre frivilliga deltagare på båda sidor. En av dem var greve Guy av Namur i dagens Belgien, som tillsammans med en yngre bror och en styrka på 300 man reste till Skottland för att kämpa på Balliols och engelsmännens sida i juli 1335, då kriget alltså pågått i två år. Sorgligt nog för Guy blev han krigsfånge efter att ha kämpat tappert i ett slag utanför Edinburgh mot earlen av Moray, som då ledde anhängarna till familjen Bruce. Eftersom Guy inte var personligt inblandad i konflikten blev han snart fri, även om hans karriär som legoknekt i engelsk tjänst i praktiken var över. Guys yngre syster Blache gifte sig några månader senare med kung Magnus Eriksson av Sverige och Norge och blev i Sverige känd som ”drottning Blanka”[10].     

I mitten av 1330-talet började Edvard III tröttna på de skotska striderna. Hans ambition med att engagera sig i grannrikets affärer tycks inte främst ha varit att förverkliga sin farfar Edvard I:s storstilade projekt fyrtio år tidigare: att ena Britanniens riken till ett enda under engelsk ledning, utan att försvaga skottarna. Edvard siktade högre – mot Frankrike där, liksom i Skottland, kungafamiljens huvudgren utslocknat och vars tron han i egenskap av nära släkting kunde göra anspråk på. I det sammanhanget var det viktigt att Skottland inte kunde tjäna som ”en dolk i ryggen” på hans trupper och folk. Detta tillstånd var nu med råge uppnått: grannriket var splittrat och försatt ur spel och den minderårige David Bruce skickad i exil. Därifrån var inget att frukta. Den stackars Balliol sändes mer eller mindre bort med en liten pension och uppmanades invänta bättre tider. Han försökte komma tillbaka på 1340-talet, då han besatte delar av grevskapet Galloway i sydväst, där hans far John en gång varit herre. Men i praktiken var hans sak förlorad. Bortsett från att han uppenbart inte var någon ledarbegåvning blev han nu allt äldre.[11] I januari 1356 gav Balliol slutgiltigt upp och överlät mot en liten pension sina tronanspråk till den engelske kungen. Han drog sig tillbaka till staden Doncaster i Yorkshire, där han avled efter ytterligare åtta år, ensam och utan arvingar i januari 1364. Det antas att i modern tid ett postkontor i Doncaster byggts över Balliols grav.

Vid tiden för Balliols död hade kung David, Robert Bruces son, återvänt till Skottland men många år i fransk exil och engelsk fångenskap hade gjort honom till en främling i landet. Han blev aldrig någon stor kung och avled också utan arvingar 1371. Tronen övergick till Davids systerson Robert II, den förste kungen av ätten Stewart(Stuart). Därmed börjar ett nytt kapitel i Skottlands historia.[12]             

 

                    



[1] Då namnet Edvard var populärt bland brittiska kungligheter och adelsmän under medeltiden föreligger risk för förväxling. Den i Sverige okände Edward Balliol får här därför sitt namn stavat på engelska medan engelska kungar med samma namn stavas med svensk namnform

[2] På moderns sida härstammade Edward Balliol från den engelska aristokratins högsta skikt. Hans mormor var halvsyster till Henrik III, vilket innebar att han själv var kusinbarn till Edvard I och släkt med huset Platagenet. Det fanns också släktband till såväl den gamla korstågssläkten Lusignan som den i senare generationer så ryktbara nordengelska krigarsläkten Percy.   

[3] ”Northhamptonfördraget” betecknas så därför att det på engelsk sida ratificerades där i maj 1328. På skotsk sida undertecknades det i Edinburgh redan i mars detta år.

[5] Bruce hade utropat sig till skotsk kung redan 1306 men först efter segern vid Bannockburn 1314 på allvar blivit herre i sitt rike. Uppgörelsen 1328 innebar alltså inte att Robert besteg tronen, bara att han erkändes av England. För en redogörelse för ”första skotska frihetskriget”, kampen mellan släktena Balliol och Bruce och Robert Bruces väg till makten, se bosonshistoria september 2019 ”Kampen om Skottland, del 1, II och III Dynastihistoria: Kampen om Skottland del I - Kung Alexanders död (bosonshistoria.blogspot.com).     

[6] ”feckless”,

[7] Den i texten uppgivna siffran kommer från Packes bok. Battle of Dupplin Moor - Wikipedia, uppger att anfallsstyrkan i själva verket var hälften så stor. Ingen av dessa sekundärkällor anger själva flottans faktiska numerär eller hur Balliols anhängare lyckats bekosta den. Detta var för övrigt inte sista gången som Ravenspur(eller Ravenspurn), spelade en roll i brittisk historia.. Senare under medeltiden landsteg två engelska kungar, den blivande Henrik IV och den i exil drivne Edvard IV med cirka sjuttio års mellanrum, här för att bestiga tronen.

[8] Eftervärlden synes tämligen övertygad att Edvard III hela tiden haft ett finger med i det skotska spelet. Engelska adelsmän ingick i Balliols invasionsstyrka till Skottland och var kom de pengar ifrån som bekostade flottan? Vidare är det svårt att tro att en hel flotta kan ha satts upp inom engelskt område utan någon som helst medverkan från de styrande i landet. 

[9] Noga räknat Berwick-upon-Tweed. Denna stad kom att regelbundet ”vandra” mellan Skottland och England, tills den 1482 definitivt övergick i engelsk ägo. In i vår tid, då Skottland sedan länge uppgått i Storbritannien, präglas staden av sitt förflutna som gränsstad mellan de båda rikena. Det lär dock(tyvärr), inte vara sant att Berwick officiellt varit i krig med Ryssland i över 100 år, då den i krigsförklaringen inför Krimkriget omnämndes som fristående enhet, vilket skall ha förbisetts i fredsfördraget i Paris. Se Berwick-upon-Tweed - Wikipedia.  

[10] Det finns flera och starkare kopplingar mellan medeltidens Skottland och Sverige. En syster till Robert Bruce(alltså faster till den minderårige David II), gifte sig på 1290-talet med kung Erik Magnusson av Norge, känd som ”Erik Prästhatare”. Deras dotter Ingeborg gifte sig i sin tur med svenske hertig Valdemar, den yngre av de två hertigarna från ”Nyköpings gästabud”. Robert Bruces systerdotter var med andra ord ingift faster till kung Magnus Eriksson, gift med ovannämnda Blanka av Namur.

[11] Edward Balliol anses vara född omkring 1283. Om detta stämmer måste han vid sin död ha varit cirka 80 år, en på den tiden verkligt aktningsvärd ålder.

[12] Denna text bygger huvudsakligen på Michael Packe, "King Edward III," i bearbetning av I.C.B. Seaman(1983), s.65-72 och 227. Se Även Edward Balliol - Wikipedia.

onsdag 23 augusti 2023

"Då vi finner att riket är i yttersta fara, har vi inte samvete att hymla eller tiga", kungamötet i Reval 1589

 

Möten mellan kungar var in i modern tid en ovanlig företeelse. Det var både en fråga om rent praktiska och säkerhetsmässiga problem. Att resa var in på 1800-talet ett stort projekt som krävde noggrann planering och beräkning av kostnader. Var man kung måste det representativa tas med i beräkningen: hur stort följe skulle man ha, vilka presenter borde tagas med osv. Att färdas ute på vägarna var i sig en vansklighet. Faran för överfall från fientliga furstar var en realitet och därför begärdes i regel ett lejdbrev, ett intyg att man hade tillstånd att fredad resa genom ett visst rike.[1]  Det var i princip bara då mer långsiktiga avtal mellan två länder skulle slutas eller i rent ”PR-syfte” som tidigmoderna kungar möttes utanför slagfältet.[2] Ett närmast unikt exempel på ett möte mellan två renässansfurstar är mötet i Reval(dagens Tallinn), 1589 mellan Johan III av Sverige och Sigismund av Polen.[3] De båda kungarna var inte bara ovanligt nära släkt, far och son, utan den svenske kungen kom också till mötet med det mer eller mindre uttalade syftet att få sin son och kollega att avstå från sitt rike.    

Sensommaren 1589 hade Johan III regerat i dryga tjugo år. Den glansfulle vasasonen hade sedan ungdomen närt stora drömmar om ett välde på andra sidan Östersjön och att ena den västliga kristenheten, så sorgligt splittrad genom reformationen. Av Gustav Vasas söner var Johan den som ingått det förnämligaste giftermålet, med en riktig kungadotter. Som hertig av Finland hade han i praktiken lyckats skapa sig ett oberoende styre och genom sina kontakter i Reval verkligen lagt grunden till ett svenskt Östersjövälde. Efter några nervpåfrestade år i fångenskap på Gripsholm hade han bestigit tronen och inom kort börjat arbetet med att organisera en ny kyrka, baserad på kyrkofädernas skrifter. Han hade också gjort vad han kunnat för att sprida glans och världslig ära över sin regering. Hans slott hade moderniserats och byggts om, vad det än de månde kosta, hans soldater hade dragit i fällt för att utvidga de baltiska besittningarna och han hade inte tvekat att nästan rakt i ansiktet säga Rysslands självhärskare vad han ansåg om dennes metoder och nedlåtande sätt mot honom och hans rike. År 1587 hade kung Johan till och med lyckats få sin son vald till polsk kung: Sverige skulle efter hans död gå i personalunion med ett av Europas största och kulturellt mest högtstående riken.

Men nu, sommaren 1589, tycktes allt detta förvandlat till aska. Hans drottning, den älskade Katarina, var död. Hans kyrkopolitik, som skulle skapa enighet, hade istället splittrat riket så att man nu nästan kunde säga att det spruckit på mitten. Brodern hertig Karl understödde de präster som vägrade godkänna Röda boken och kritiserade dess katolska inslag. Hertigen sökte för övrigt på allt sätt hävda sitt oberoende och flera gånger hade inbördeskriget varit hotande nära. Slottsbyggena, i kombination med andra utgifter, hade lett till ett kraftigt underskott i statsbudgeten och kriget mot ryssarna i Baltikum verkade ha fastnat i ett dödläge, även om det för tillfället rådde vapenstillestånd. Till råga på allt saknade Johan sin äldste son och var orolig för hans framtid som kung över två riken. Det var således en kung tyngd av bekymmer som i augusti 1589 anlände till Reval för att möta sin son.

Vad Sigismund beträffade var han inte heller särskilt förtjust i sitt nya kungarike. Polen var för stort, för rikt och för glansfullt för denne man på 23 år, som tycks ha motsvarat alla fördomar om en sann svensk – tystlåten, plikttrogen och försagd. Polackerna lär vid hans trontillträde ha undrat vilken underlig varelse från ett barbarland de fått till regent. De litade inte på Sigismund, han inte på dem. Total kulturkollision med andra ord. Han längtade hem. Dessutom rådde oenighet mellan Polen och Sverige angående de svenska besittningarna i Baltikum. Då polackerna några år tidigare valt Sigismund till kung förutsatte man att svenska Estland skulle övergå till Polen. Johan hade, i god politisk anda, varken sagt ja eller nej. Hur som helst ansåg sig polackerna ha fått löfte angående Estland. Nu krävde man en otvetydig bekräftelse från svensk sida.[4]  Potentialen för konflikt var med andra ord god när Johan III 5 augusti 1589 landsteg i Reval, åtföljd av hovmän, ämbetsmän och soldater.[5] När Sigismund anlände nära tre veckor senare, också han med stort följe, var stämningen redan dålig och värre skulle det bli.

Vilka planer de båda kungarna initialt hade med sitt möte synes något omtvistat. Lindqvist ger i sina böcker om vasatiden intrycket att Johan från början varit inställd på att sonen skulle abdikera och återvända till Sverige.  Ericson(Wolke) ger i stort sett samma intryck medan Östergren tycks anse att syftet ursprungligen varit att visa upp en enad svenskpolsk front gentemot Ryssland, då stilleståndet med detta land snart skulle löpa ut. Först när det visat sig att de svenskpolska intressena varit omöjliga att förena, inte minst i Estlandsfrågan, har Johan allt ivrigare insisterat på att sonen skall återvända hem, åtminstone temporärt.[6] Såväl de svenska som polska adelsmännen i Reval var i vilket fall säkra på vad som var i görningen – Sigismund tänkte ”rymma” hem till Sverige. Både polacker och svenskar, de senare kanske något ivrigare, bestormade nu sina kungar med böneskrifter och närmast rena hotelser, där man påpekade följderna om Sigismund övergav sitt rike: Polen skulle börja krig med Sverige och troligtvis gå samman med ryssarna. Tillståndet i den svenska hären var sådant att man i så fall kunde befara myteri och frågan var om svenskarna ens ville ha en kung som genom sin hallstarrighet riskerade att kasta sitt land i tvåfrontskrig med sina(vad storleken beträffade), mäktigaste grannar. I en skrivelse som lustigt nog riktades till Sigismund påpekade de svenska adelsmän som var närvarande i Reval hur fadern hade misskött finanserna och vilken splittring som rådde i landet, både på grund av kyrkostriden och oenigheten mellan kung Johan och hertig Karl. Därtill kom det allmänna tillståndet i stort. Situationen var helt katastrofal, hävdades det.  Om inte en förändring i den allmänna politiken snart ägde rum var Sverige i praktiken dömt till undergång.[7] Johan blev rasande över att ”hans” aristokrater vågat kritisera honom inför sonen, varpå dessa åter vände sig till Johan och påpekade det olämpliga i att Sigismund lämnade sitt rike. Samtidigt med detta blev stämningen mellan polacker och svenskar allt sämre. Flera personer dödades eller skadades i slagsmål och dueller på Revals gator.

Författaren Rune Pär Olofsson återger i sin roman Argan list(1973), vad som sägs vara ett brev från riksrådet Erik Sparre till dennes hustru, daterat ”Reval 25 september 1589”. Sparre var bevisligen närvarande vid kungamötet och framstod vid denna tid som något av den svenska adelns ledare. Han var Johan III:s kansler och hade intensivt arbetat för Sigismunds val till polsk kung 1587.[8] I brevet som, även om det inte är bokstavligt äkta säkert återger något av stämningen under kungamötet i Reval, framställer Sparre situationen som förtvivlad: ”Här är ett sådant kiv och gläfsande att jag aldrig varit med om hälften”. Sparre berättar att Johan III kräver att sonen skall återvända hem och att inga argument, vare sig från svensk eller polsk sida, tycks bita på honom, tvärt om. Det rent materiella och sanitära läget är allvarligt. Varken det svenska eller polska krigsfolket i staden har mat eller sold för dagen, så de tar vad de kan komma över. Man kan befara att pesten, som redan lär härja i den svenska hären vid gränsen mot Ryssland, snart når Reval.  Sparre skildrar sedan det alltmer infekterade förhållandet mellan adeln och kung Johan och hur denne tillslut vägrat att ta emot sitt riksråd. Man har därför valt att sända sin skrivelse till Sigismund och, skriver Sparre sanningsenligt, ”vi skrädde inte orden”. Han berättar att den fräna tonen skrämt deras sändebud, som knappt vågat överlämna skrivelsen men ”då vi finner att riket är i yttersta fara, har vi inte samvete att hymla eller tiga”. Efter att kortfattat ha gått igenom innehållet i skrivelsen till Sigismund(som ju ytterst var riktat till Johan), skriver Sparre med en dyster men färgstark formulering att ”om ock en sten kunde gråta blod över tillståndet i riket, ser det, Gudi klagat, ut som om sanningen ej förmådde röra kungahjärtan”. Kung Sigismund beskrivs som vankelmodig och utan egen vilja: ”Den stackars gossen säger ena dagen ja, den andra nej och den tredje att han lovat lyda sin fader”. Kanslern uttrycker oro för framtiden men kostar ändå på sig lite galghumor i bedrövelsen: ”Jag fattar inte hur allt detta skall sluta väl. Hur det än blir, får vi fanen. Pissa mot väder och träta mot kungar: man får alltihop på sig”. I en översättning från latin till svenska slutar brevet: ”Ske Guds vilja! Herren vare med dig, käraste! Din i Kristus och köttet

    Erik.[9]               

Då Sparre skrev(?) sitt brev var emellertid dramat i praktiken över. De båda kungarna gav efter och 30 september återvände Sigismund till Polen. Johan lämnade Reval några dagar senare. De skulle aldrig mera träffas. Av allt att döma var det ryssarnas omedgörlighet som avgjorde saken. Som nämnts rådde för närvarande stillestånd mellan Sverige och Ryssland och förhandlingar pågick om ett fredsslut.[10] Den splittring mellan Polen och Sverige som visat sig vid kungamötet hade helt naturligt stärkt ryssarnas position. Hur illa han än tyckte om det insåg Johan att Sparre och de andra hade rätt: Sverige kunde inte riskera krig med både Ryssland och Polen. Kanske fruktade han också ett regelrätt uppror från adelns sida om han envisades med att få hem sonen – Johan III visste allt för väl hur lätt en revolt kan inledas, bara man finner en bra ledare, som hans egen bror hertig Karl. Från polsk sida hade nyheter kommit om ett angrepp i söder av tatarerna, något som fordrade Sigismunds närvaro i riket.

Vad som än förmådde Sigismund att återvända till Polen blev följderna för de som på svensk sida yrkat därpå kännbara. Under de sista åren av sitt liv förföljde Johan III dem som vågat kritisera honom i Reval och som ”skilt” honom från hans son. Och då Johan väl var död kom striderna mellan hertig Karl och Sigismund, som kostade flera av dem som deltagit i Reval livet. Men för andra stundade en ny storhetstid. Om man vill går det att se mötet i Reval som början på den utveckling som leder fram till Sveriges stormaktstid i Europa, den tid då det moderna Sverige på allvar börjar grundläggas.[11]      

              

                



[1] Då Gustav Vasas dotter Katarina gifte sig med en tysk greve, var kungen orolig över att inget lejdbrev kommit för resan genom Danmark. Då en svensk friardelgatson  på resa några år senare kom i gräl med danska myndigheter, blev detta en av orsakerna till nordiska sjuårskriget.

[2] Ett berömt exempel är ”Field of cloth of gold”, mötet mellan Henrik VIII och Frans I 1520. Ett mindre känt nordiskt exempel utgör mötet i Halmstad 1619, då Gustav Adolf och Kristian IV definitivt bekräftade freden efter Kalmarkriget i och med att Älvsborg återlämnades till Sverige.   

[3] Noga räknat polsk-litauiska samväldet.

[4] Svenska Estland omfattade vid denna tid stora delar av nuvarande norra Estland med Reval(Tallinn), som centralort. Eftersom Revals borgare år 1561, efter ordensstatens sönderfall, ställt sig under svenskt beskydd med det mer eller mindre uttalade syftet att inte hamna under dansk, rysk eller polsk överhöghet, är det tveksamt om man nu, nära 30 år senare, accepterat att helt sonika ”överföras” till Polen. 

[5] Datumet är angivet enligt dåtida svensk tidräkning som låg tio dagar efter Polen, där man vid denna tid redan antagit den gregorianska kalendern, I Sverige gällde den julianska kalendern fram till 1753.

[6] Då Sigismund nyligen förhandlat med habsburgarna om möjligheten att ge bort Polen till en österrikisk ärkehertig, något som Östergren berör i sin bok, är det ändå berättigat att fråga sig om inte båda kungarna varit inställda på att Sigismund skulle abdikera redan då mötet i Reval planerades.

[7] I adelns skrivelse skildras hur den svenska allmogen under Johan III:s regering plågats så av skattetryck och krigsutskrivningar att deras arbetsförmåga i praktiken upphört. Skatterna betalas inte in, tegarna blir oplöjda, skördarna mindre. Med formuleringar som avslöjar att en retorisk mästare stått för ordvalet beskrivs hur man ”på många ställen ser snårskog växa upp där fordom var åker och äng, och kring bygden vandrar nu med tiggarsäck den fordom välmående bonden”.(citerat av Olofsson, se nedan).

[8] Enligt Olofsson är det troligen Sparre som stått för ordvalet i den skrivelse som citeras i föregående not. Notapparaten till Olofssons bok är för övrigt omfattande och ger kompletterande upplysningar om bakgrunden till romanens text.

[9] Trots att inga av de sekundärkällor jag haft tillgång till nämner detta uttrycksfulla brev och trots att Olofsson i sina kommentarer och noter inte säger något om brevets konvergens väljer jag att betrakta det som autentiskt. Detaljrikedomen är så stor och språket så levande att det är svårt att tänka sig att Olofsson skulle ha ”diktat ihop” brevet för att förstärka romanens närvarokänsla. Erik Sparre var, som nämns ovan, en av vasatidens mest framstående gestalter och var bevisligen med i Reval. I Olofssons romansvit är han en av huvudkaraktärerna. Sparre och flera av de adelsmän som deltagit i kungamötet avrättades drygt tio år senare, de flesta i samband med ”Linköpings blodbad”. Brevet återges på s. 190-93 av Olofssons roman. I de citat jag här återgivit har vissa ord bytts ut mot mer moderna.

[10] Även om striderna i vad som brukar kallas nordiska tjugofemårskriget i praktiken var avslutade, kom det att dröja till 1595 innan ett definitivt fördrag slöts vid freden i Teusina Freden i Teusina – Wikipedia.

[11] Denna text bygger huvudsakligen på Lars Ericson(senare Lars Ericson Wolke), Johan III, en biografi(2004) s. 283 och 328-32 och Stefan Östergren, Sigismund, en biografi över den svensk-polske monarken(2005), s. 55-57. Se även Herman Lindqvist, Historien om Sverige band 2”Gustav Vasa och hans söner och döttrar(1993) och De vilda vasarna en våldsam historia(2016).

fredag 11 augusti 2023

Renässans för Karl XII?

 

9 augusti 2023 skriver historieprofessor em Harald Gustafsson vid Lunds universitet i SVD:s streckare om svenska kontra danska högerpartiers sätt att förhålla sig till historien. Under rubriken ”När SD tappade tron på kraften hos Karl XII” återger professor Gustafsson i korthet resultatet av en avhandling vid Malmö universitet över viket bruk svenska respektive danska ”populistiska partier” i vår tid gör av historien för sin politiska agenda. Det konstateras att medan Dansk Folkeparti fortfarande gärna gör hänvisningar till sitt lands äldre historia, med händelser som köpenhamnarnas försvar mot svenskarna 1658, förlusten av Skåne eller medeltida mord på utländska fordringsägare, har SD på senare år, ungefär sedan sekelskiftet, tagit för vana att framställa sig som förvaltare och försvarare av den svenska folkhemstanken från Per Albins dagar – man dyrkar snarare(eller säger sig dyrka), svensk demokrati än svensk stormaktstid. Också Dansk Folkeparti talar gärna om värdet av demokrati och hyllar minnet av dess grundande i Danmark under 1800-talet, men minnet av äldre historia synes spela betydligt större roll för DF än SD.   

Att det blivit så anses bero på Sverigedemokraternas nazistiska ursprung. Hyllandet av kungar som Karl XII eller vikingatidens krigare har, hävdas det i artikeln, i så hög grad kommit att förknippas med 90-talets nazistiska kravaller 30 november att de sentida efterföljarna funnit för gott att överge det länge sedan förgångna till förmån för den nutida svenska kulturen hotad av invandrare, inte minst muslimer. Kunskapen om vår äldre historia anses dessutom vara så bristfällig, i synnerhet bland de yngre, att hänvisningar till gamla krigarkungar knappast skulle fungera som ”försäljningsargument” för populisterna på högerkanten. Ett annat skäl till SD:s ovilja att knyta an till ”fornstora dar” kan vara vårt lands ovanligt fredliga historia de senaste 200 åren. Medan danskarna efter 1814 legat i krig med Preussen(Tyskland) två gånger, förlorat Sóndrejylland och ockuperats av Nazityskland, har Sverige efter förlusten av Finland levt ett förhållandevis tryggt liv bakom sin neutralitetspolitik i förhållande till övriga världen, en politik vi nu synes på väg att avveckla. Vi saknar, som Gustavsson skriver, ”moderna nationella trauman” som, tillsynes paradoxalt men inte ologiskt, kan skapa starka hållpunkter att samlas kring för populistnationalistiska rörelser. Gustavsson rundar av med att konstatera att det blir intressant att följa den fortsatta utvecklingen av de nationalistiska partiernas historiesyn- och bruk i såväl Sverige som Danmark.

För mig personligen ställer Gustavssons artikel andra frågor i fokus. Enligt honom är alltså stormaktstidens kungar i våra dagar oanvändbara för politisk propaganda, de framstår som främmande och skrämmande för folk i allmänhet och kan inte uppamma vår ”nationella stolthet”. De flesta yngre svenskar (ungefär 15-40 år), vet dessutom för lite om dem för att bli särskilt sporrade av deras minne. Ändå är det ett faktum att Karl XII fortfarande hör till de mer kända av Sveriges regenter och att hans liv och gärning alltjämt diskuteras. Denne kung har bedömts olika genom tiderna, ibland som skurk ibland som hjälte: Det tycks gå i cykler. För tillfället är det den negativa bilden som dominerar. Det senaste exemplet är författaren Magnus Västerbros bok Tyrannens tid(2021). Ger det aktuella världsläget kanske hopp om en förändring?

I vår tid ser vi på nytt ett aggressivt Ryssland angripa sina grannar. Under Karl XII var Ukraina åtminstone periodvis lierat med Sverige. Även om hetmanen(hövdingen), Mazepa länge tvekade att bryta med tsaren, kom han ändå i slutänden att delta i slaget vid Poltava på svensk sida och följde svenskarna till Bender, där han kort senare avled.[1]  Jag vet inte vilken syn ukrainare i allmänhet har på Karl XII i våra dagar men 1992 uppgav Herman Lindqvist i sitt program om krigarkungen att ”Det våras för Karl XII och Mazepa i dagens Ukraina”.[2] Deras inställning har säkert inte blivit mindre positiv på senare tid. Även om vi nog inte ska räkna med någon allmän svensk renässans för minnet av stormaktstidens krigarkungar, är tiden kanske inne för en ny ”storhetstid” för Karl XII, en tid då svenskarna ser honom och hans män mer som offer än som anstiftare av ett långvarigt krig, som en(visserligen  på sikt besegrad), beskyddare av både det egna landet och av folken på andra sidan Östersjön mot en nyvaknad rysk stat med stormaktsambitioner. Låt oss samtidigt hoppas att en sådan renässans inte leder till fler röster för partier som SD utan till ökad medvetenhet om vikten av att kämpa för demokrati och frihet.

Boson Gidner, historisk skribent.                

                           



[1] Som Peter Englund skriver: ”Poltava var en rysk seger  ,men ett ukrainskt nederlag”.

söndag 30 juli 2023

"En dygdig, väluppfostrad och välgestaltad gemål", Gustav Adolfs frieri till Maria Eleonora 1620.

 

Maria Eleonora hör till de mest utskällda drottningarna i Sveriges historia. När Gustav Adolfs änka mer eller mindre rymde från Sverige i det tidiga 1640-talet, därtill med hjälp från arvfienden Danmark, rasade Axel Oxenstierna inför riksdagen att inte ens en bondhustru skulle överge sitt hem på detta sätt, mycket mindre då ”någon dam av kvallitet”. Hennes namn blev omedelbart struket ur kyrkobönen för kungahusets medlemmar. Senare tiders historiker har snarare hängt upp sig på hennes ”hysteriska” sorg efter makens död vid Lützen. Hon har betecknats som slösaktig, överspänd till och med galen. Så var det inte då hon första gången kom till Sverige på senhösten 1620.  

Gustav II Adolf tillträdde tronen i ett osäkert läge. Sverige var försvagat efter år av inbördes och utrikes konflikter, där bland annat viktiga fästen som Kalmar och Älvsborg erövrats av danskarna. Att bekosta den lösepenning danskarna krävde för det senare fästet var under flera år statskassans viktigaste uppgift. Samtidigt var det naturligtvis viktigt att skaffa Sverige starka bundsförvanter på kontinenten och som vanligt var ett passande giftermål för regenten den naturligaste vägen. En intressant makt i sammanhanget var kurfurstendömet Brandenburg i nordöstra delen av dagens Tyskland med säte i Berlin. Liksom Hansburgarna mot slutet av medeltiden gjort i Nederländerna och Spanien, hade familjen Hohenzollern under 1500-talet genom giftermål och andra former av allianser börjat bygga sig en maktsfär vid den tyska östersjökusten. Kurfurst Johann Sigismund hade på 1590-talet gift sig med dottern till hertigen av Preussen, vilket gav Brandenburg möjlighet att på sikt ärva både detta hertigdöme och hertigdömet Kleve.[1] Å andra sidan medförde dessa släktförbindelser att Brandenburg hamnade i ett komplicerat läge till Polen, som enligt feodala rättigheter var länsherre i Preussen. Eftersom Polens kung också var svensk tronpretendent, sökte Gustav Adolf och kansler Oxenstierna vid flera tillfällen under 1610-talet locka kurfursten till en allians i form av giftermål mellan den svenske kungen och kurfurstens andra dotter, Maria Eleonora.

Delvis på grund av att Sverige ännu inte hade någon fungerande utrikesförvaltning med fast anställda diplomater men även för att hemlighålla vad man sysslade med och undvika att skada landets prestige vid eventuellt avslag, använde sig svenskarna av utlänningar vid sina kontakter med Brandenburg. En av dem var en tysk adelsman som tjänat vasafamiljen i trettio år och med gamla förbindelser vid hovet i Berlin. Han hade under åren i Sverige ofta anlitats just för kungahusets giftermålsaffärer, även om hans ansträngningar inte alltid fallit väl ut.[2] Sändebudet uppmanades att för kurfursten framhålla nyttan av att ha Sverige som flankskydd visavi Polen men även om tanken på ett svenskt giftermål väckte anklang i inflytelserika kretsar i Berlin, tvekade man ändå att ta ett steg som kunde leda till definitiv brytning med Polen. Ju svårare uppgiften verkade, desto ivrigare blev emellertid Gustav Adolf. Flera sändebud skickades och slutligen, våren 1620, reste kungen själv till Berlin. Bilden av hur han mottogs varierar. Kurfurst Johann Sigismund hade nyligen avlidit och efterträtts av sonen Georg Vilhelm. I fråga om prinsessornas giftermål var det dock av tradition flickornas mor som hade sista ordet i Brandenburg. Lindqvist nämner visserligen att änkefurstinnan Anna ”tidigare bromsat” ett svenskt giftermål, men ger ändå i stort intrycket att hon helhjärtat varit med på att göra sin dotter till svensk drottning. Wetterberg hävdar att hon först var kallt avvisande och gick så långt att hon i brev hävdade att hon hellre såg sin dotter död än gift med Gustav Adolf.[3] Maria Eleonora blev hur som helst betagen i sin nordiske friare och lär, då kungen efter några dagar fortsatte sin resa, ha bönfallit modern att ändra sig. Brodern, kurfursten, fick för sin del veta att Gustav Adolf hellre skulle dö än gifta sig med någon annan. Om det nu var dotterns böner eller, vilket är troligare, politiska saksjäl som fällde avgörandet – när Gustav Adolf efter några veckors rundresa i de tyska furstendömena återvände till Berlin, mottogs han med största glädje av både svärmor och hustru in spe.

Sedan festfolket utväxlat sina löften reste kungen hem, varpå hans kansler åkte till Tyskland för att ordna de praktiska detaljerna med hemgift och annat. Efter någon tid träffade Oxenstierna Maria Eleonora och konstaterade att Gustav Adolf bara var att gratulera:

 ”Jag kan icke nog tacka Gud att min nådige konung får en så dygdig, väluppfostrad och väl gestaltad gemål”, skrev han och uttryckte sin förvissning att detta äktenskap skulle bidra till ”kungafamiljens konservation och fäderneslandets välfärd”. Med facit i hand kan man undra om Oxenstierna på ålderns höst mindes dessa ord med ironisk bitterhet. Den unga furstinna han förde hem till sin kung hösten 1620 skulle tjugo år senare fly i lönndom, till Sveriges vanära, det enda barn kungaparet fick, dottern Kristina, abdikerade och skänkte bort sin tron till släktingarna av huset Pfalz.[4]  Men hösten 1620 låg allt detta i framtiden. I november samma år stod bröllopet Mellan kung Gustav Adolf och Maria Eleonora av Hohenzollern. Sverige hade tagit ett viktigt steg mot att bryta sin utrikespolitiska isolering.[5]                 

              



[1] Noga räknat Ostpreussen med Königsberg(nuvarande Kaliningrad).som främsta stad. Denna del av Preussen hade på 1460-talet genom fredsfördrag tillfallit tyska orden med Polen som länsherre, medan den större västra delen med Danzig(nuvarande Gdansk). direkt tillfallit Polen. Kleve(noga räknat Julich-Kleve-Berg), i dagens Nordrhein-Westfalen), var ett hertigdöme i tyskromerska riket. Tvisten om dess tillhörighet sedan den siste hertigen avlidit höll på att sluta i ett större krig, vilket dock avvärjdes 1610. Vi ser hur tilltrasslade maktförhållandena var i det feodala och tidigmoderna Europa och hur en till synes obetydlig tvist potentiellt kunde leda till allmänt krig, ett fenomen som dessvärre visat sig seglivat i våra dagar om än med andra förtecken.       

[2] Denne man, Hieronymus von Birckholtz, lyckades i själva verket med konststycket att tjäna fyra Vasakungar i följd utan att vare sig förlora huvudet eller drivas i landsflykt, en bragd som i sig förtjänar hedersomnämnande. Dessutom var han gift med en dotter till Erik XIV:s forna frilla Agda Persdotter, även om flickan var född i Agdas senare äktenskap med en svensk adelsman.    

[3] Det är anmärkningsvärt att såväl Gustav Adolf som Maria Eleonora hade dominerande mödrar som var minst sagt engagerade i frågan vem deras barn skulle gifta sig med. Änkedrottning Kristina hade aktivt hindrat sin äldste sons giftermål med Ebba Brahe och kurfurstinnan Anna skall inte ha tvekat att döma ut sin make som senil, när han ville genomföra ett giftermål som riskerade Brandenburgs goda relationer till Polen. Sedan Gustav Adolf blivit kung kämpade änkedrottningen för sin yngre sons handlingsfrihet i egenskap av hertig Och Anna verkade på motsvarande sätt för sin yngre sons rätt till hertigdömet Ostpreussen, mot kurfurst Georg Vilhelms önskan.      

[4] Den största skymfen blev Oxenstierna dock besparad att uppleva, Kristinas konvertering till katolicismen.

[5] Denna text bygger huvudsakligen på Gunnar Wetterberg, Kanslern, Axel Oxenstierna i sin tid del 1(2002), s. 282-91. Se även Herman Lindqvist, Historien om Sverige del 3 ”När Sverige blev stormakt”(1994), s. 108-15 och Moa Matthis, Maria Eleonora, drottningen som sa nej(2010), s.17.