"För oss en oförglömlig dag" - ryske tronföljarens födelse och dop 1904

 

Att säkra tronföljden är statschefens första plikt i en monarki.[1] Svårigheter att ingå ett lämpligt äktenskap eller misstanken att ett kungapar av någon anledning varit oförmögna att få barn(helst livskraftiga söner), har ofta bidragit till dynastiers eller regenters fall, ibland till och med till revolutioner. Att få sin förste son och ibland sonson har därför alltid varit en milstolpe för ett kungapar – mer eller mindre det slutgiltiga beviset på att de är kapabla att utöva sitt yrke. Ändå är det tveksamt om något kungapar varit så genuint lyckliga över sin förstfödde, som det visade sig ende, son som Nikolaj II och kejsarinnan Alexandra av Ryssland 1904.

Att det var så berodde nog i stor utsträckning på att de faktiskt gift sig uteslutande av kärlek, vilket är relativt unikt i historien.[2] När sonen föddes hade de varit gifta i tio år och åtminstone tsar Nikolaj hade drömt om detta äktenskap i tio år innan dess. Den tyska prinsessan Alix av Hessen-Darmstadt tvekade länge att gå med på hans frieri men när hon väl givit efter var hon överlycklig: ”Jag skall gifta mig med Nicky”, utropade hon glädjestrålande till en väninna. Han för sin del kunde knappt tro att hans högsta önskan gått i uppfyllelse: ”Gick omkring som i ett töcken hela dagen utan att riktigt förstå vad som hänt”, skrev han i sin dagbok 8 april 1894.[3]

Trots att deras liv långt ifrån varit någon dans på rosor – de hade upplevt både kalabalik med dödsoffer vid sin kröning, bombattentat mot släktingar och nederlaget för flottan vid Tsushima i ryskjapanska kriget, var det ändå som om deras kärlek till varandra hjälpte dem att stå ut: ”Det är synd att mitt arbete kräver så mycket tid som jag hellre skulle tillbringa ensam med Alix”, kunde tsaren skriva. ”Jag är så lycklig med henne”. ”Den stackaren”, kunde hon skriva till bekanta om sin make. ”Han har inte mycket fritid. Tar emot folk hela dagarna och så måste han läsa en massa meningslösa papper”. Tsarens syster Olga var inte förvånad att ”Nicky” kallade sin fru för ”Sunny”, det smeknamn hon haft som barn: ”Hon var verkligen det enda solskenet i hans allt mörkare liv”, sade prinsessan om sin svägerska långt senare. Det var bara på en punkt paret upplevt besvikelse – de hade ingen tronarvinge.

Enligt den ryska successionsordningen kunde kvinnor inte ärva tronen så trots att de begåvats med fyra döttrar skulle tsarens bror eller kusiner ärva tronen om inte Nicky och Alix fick en son. ”Herre Gud”, lär tsaritsan ha suckat redan 1897, när andra dottern Tatjana kom till världen, ”är det en flicka igen. Vad skall folk säga”! När Maria kom två år senare lär till och med tsaren, som älskade sin ”Sunny” över allt annat, blivit tvungen till en promenad i trädgården för att dölja för hustrun hur besviken han var.[4]   Tsaritsan gjorde som Västeuropas kungar gjort före reformationen när behovet av en arvinge varit särskilt starkt – hon vände sig till religionen. Genom att dra i de rätta trådarna sökte tsarparet få en eremit som avlidit ett drygt halvsekel tidigare och som i sin hemtrakt hölls för helig kanoniserad av ”Heliga synoden”(ryska kyrkodepartementet), trots att många protesterade eftersom mannen inte ansågs uppfylla de kriterier som fordrades. Sommaren 1903 uppnådde tsaritsan emellertid sitt mål och på natten efter ceremonin, som hållits i den dödes hemstad, smög hon ner till floden och tog ett bad. Nu var hon säker: genom det nya helgonets förmedling skulle Gud skänka henne och Nicky den son de så innerligt önskade. Inom kort var hon mycket riktigt gravid på nytt.[5]

Förlossningen blev ovanligt okomplicerad. Tsarparet satt vid lunchbordet på slottet Peterhof utanför Petersburg då värkarna kom. Hon gick till sitt rum och någon timme senare föddes barnet – en pojke! Föräldrarna var överlyckliga. Alexandra grät av glädje: ”Det kan inte vara sant” snyftade hon. ”Är det verkligen en pojke”! I sin dagbok skriver tsaren 30 juli 1904:

”För oss en oförglömlig dag på vilken Gud så tydligt visade sin godhet. Klockan 1. 15 i eftermiddags nedkom Alix med en son som vi under bön gav namnet Alexej”.[6]      

Pojken var vacker med ljust hår och blå ögon. Hans dop några veckor senare blev en storslagen tillställning, med pojkens farmorsfar,  de europeiska kungahusens grand old man - Konung Kristian IX av Danmark bland gästerna. Representanter från Europas kungahus var pojkens gudföräldrar. Som seden bjöd var föräldrarna inte närvarande vid dopet utan prinsen bars till ceremonin av en äldre dam ur en av rikets ädlaste ätter. För att ingen olyckshändelse skulle inträffa hade den värda damen gummisulor på skorna och ett band löpte från kudden där Alexej låg och var fästat vid hennes axel. Allt gick hur bra som helst men tsarparet stod utanför på helspänn – så underbart ängsliga var dem att något skulle hända deras skatt.[7] Efteråt var det mottagning för gästerna i tsaritsans våning. Hon låg på en soffa och log mot sin make som stod vid hennes sida. Kort sagt, lyckan var fullkomlig.

Vi vet hur det slutade. Några veckor efter dopet syntes de första tecknen på att prinsen hade blödarsjuka och snart gick det inte att blunda för sanningen. Från den dagen låg en ständig skugga över tsarparets liv. Det ör omöjligt att förstå de följande årens händelser, som på olika sätt bidrog till ryska revolutionen,  om man inte räknar in tronföljarens sjukdom i ekvationen. I efterhand måste tsarfamiljen ha sett på Alexejs födelse och dop som de sista verkligt glada dagarna i deras liv. Men just då, för nästan på dagen 124 år sedan, var lyckan fullkomlig vid tsarhovet.[8]                      

---

[1] Detta är väl en av få plikter som faktiskt förblivit sig lik för en regent genom seklen, oavsett hur monarkins ställning i övrigt förändrats. Skillnaden skulle vara att eventuell avsaknad av tronarvinge i våra dagar långt ifrån utgör en statsangelägenhet på samma sätt som förr och definitivt inte riskerar leda till inbördeskrig och andra förvecklingar.

[2] Det har förvisso funnits regenter som känt sig personligt dragna till sina blivande hustrur och prinsgemåler. Någon gång till och med prinsessor som förälskat sig i sin blivande make. Att parterna både träffats flera gånger före giftermålet och dessutom ömsesidigt visat att de älskat varandra är däremot mycket ovanligt. De furstliga hoven har heller inte varit anpassade för den sortens relationer, något som just Nikolaj och Alexandra är ett sorgligt exempel på. Enligt skrivarens åsikt utgör kungligheternas utvidgade möjligheter att gifta sig av böjelse i själva verket en av de stora vinsterna med det parlamentariska styrelseskickets genombrott i Europa.

[3] Datum anges här efter dåtida rysk tidräkning, som på 1800-talet låg 12 dagar efter den i Västeuropa gällande gregorianska kalendern.

[4] Ändå finns inga antydningar att tsaren skulle ha negligerat eller sett ned på sina döttrar, som en del despoter gjort genom historien. Familjen var tvärtom det väsentligaste i hans liv. Som Robert K. Massie skriver: ”I egenskap av tsar kan man klandra Nikolaj II för många svagheter men som make och far står han i särklass”(i positiv bemärkelse).

[5] Det har skrivits och spekulerats mycket kring Alexandras religiositet och komplicerade personlighet, inte minst med tanke på hennes förhållande till ”den galne munken”, Rasputin. I vissa avseenden framstår denna kvinna(uppväxt i det ”upplysta”? sena 1800-talets Västeuropa), som en sentida motsvarighet till medeltida eller renässansdrottningar som Katarina av Medici och Margareta av Anjou – drottningar som i sin iver att bevara tronen åt familjen gör sig till fiender med stora delar av sitt nya lands adel och i sin kamp inte drar sig för att söka hjälp hos allkemister, siare och liknande individer.  Samtidigt var Alexandra bevisligen en varm, godhjärtad och, i vardagliga ting, jordnära människa i takt med sin tid.  Angående eremiten som helgonförklarades 1903, se Serafim av Sarov – Wikipedia.    

[6] Enligt västerländsk tidräkning föddes Alexej 12 augusti 1904. När man vet hur tronföljarens liv skulle bli och hur det slutade är det nästan hjärtslitande att läsa denna anteckning, så uppenbart skriven av en lycklig make och far som denna dag fått sin högsta önskan uppfylld.

[7] Detta trots att de ännu inte visste något om pojkens blödarsjuka.

[8] Denna text bygger huvudsakligen på Greg King, Den sista kejsarinnan, Alexandra Feodorovnas liv och död(svensk översättning 1995), kapitlet om tronföljarens födelse. Citaten ur tsarens dagbok är hämtade ur första avsnittet av tv-serien ”the last of the Czar”s(svensk översättning ”De sista tsarerna), SVT 1996. Se De sista tsarerna - Del 1 (youtube.com).     

Tsarens ovälkomna drottning

 

Det var som vilken släktmiddag som helst. Storfurstar och storfurstinnor satt vid bordet med sina barn bredvid sig. Kristallkronorna lyste, vinerna var framtagna. Hovfolket stod där de skulle, allt efter rang och värdighet. Lakejer och kökspersonal gick beskäftigt runt och kontrollerade att ingenting fallerade. Stämningen i salen var emellertid egendomligt spänd. Man talade lågt med varandra. Särskilt damerna tycktes vara på sin vakt. De satt med ovanligt rak hållning och stirrade stelt framför sig, som om de väntat något obehagligt kanske vanhedrande, vilket de dock ämnade genomlida med upphöjd likgiltighet och avståndstagande.

Nu hördes steg därute i korridoren – tsaren var på väg! Ceremonimästaren slog i golvet med sin stav och tillkännagav med en röst som idag tycktes osäker, inte alls lik det vanliga, nasalt upphöjda tonfallet:

-          Hans Majestät och Hennes höghet furstinnan Jurevskaja!

Tsar Alexander kom hastigt in, lång och ståtlig och obesvärad som alltid. Vid hans sida gick en ljushårig kvinna, gott och väl trettio år yngre. Hon satte sig vid tsarens sida, i samma stol där tsaritsan som dött några månader tidigare, brukat sitta. Det var som hon inte funnits där. Varje gång den unga kvinnan försökte inlägga en replik i konversationen vek gästerna undan med blicken, satt med sänkta huvuden eller iakttog henne med kallt förakt. Det märktes att en del bland männen nog gärna velat prata med henne men liksom inte vågade, kanske av rädsla att få bannor av sina fruar efteråt. En del av ungdomarna tyckte att föräldrarna uppförde sig konstigt- tjejen verkade ju hur trevlig som helst. Varför kunde inte de vuxna vara hyggliga mot henne? Tsaren märkte, eller låtsades inte märka något av allt detta utan gjorde vad han kunde för att alla skulle trivas. Han konverserade sina bröder och svägerskor och skämtade glatt med deras barn. Ofta viskade han några ord till sin vackra följeslagerska och frågade artigt vad hon tyckte om vinet och maten. Det syntes att de två tyckte om varandra, även om kvinnan var påtagligt generad. Så kom en guvernant in med två barn, en pojke och en flicka vid handen och en flicka till i famnen. Pojken såg ut att vara nio-tio år, äldsta flickan något år yngre och den yngsta två, tre år.

Tsaren sken upp:

-          Här har vi min Goga, utropade han stolt, lyfte pojken i luften och gav honom en kram inför alla de församlade gästerna. Tala om vad du heter Goga![1]  

-          Jag är furst Georgie Jurevska, förklarade gossen rättframt,

-          Så trevligt att få träffa ers höghet, sade tsaren glatt. Skulle ni kanske tycka om att bli storfurste?

En ilning av fasa gick genom sällskapet. Vad menades med detta!

Också kvinnan vid tsar Alexanders sida tyckte tydligen det gick för långt. Hon försökte ingripa:

-          Snälla Sasja, sluta nu, sade hon med ansträngd, halvt glättig, halvt spänd röst.

Om tanken att göra gossen Georgie till storfurste(vilket i praktiken skulle innebära att han fick status av prins med, låt vara högst eventuell, potential att bli tronföljare), var chockerande, var bara föreställningen att offentligt kalla tsar Alexander II, alla ryssars självhärskare, för ”Sasja”, närmast ett helgerån.[2] Man får förmoda att resten av måltiden avåts under isande tystnad från de närvarande. Efteråt var det minst en storfurstinna som inför sin gemål beklagade sig i himlens sky över denna ”äventyrerska”, som uppenbarligen saknade all känsla för takt och ton vid hovet och nu hotade att ”bringa det ryska imperiet i fördärvet”. Det var en kväll i Petersburg på hösten 1880. Jekaterina Dolgorukajas debut som tsarens morganatiska hustru vid hovet var avslutad.[3]

 

Jekaterina(eller Katarina som hon i fortsättningen kallas här), var inte en av dessa kvinnor av låg härkomst som genom historien på olika hemlighetsfulla vägar lyckats bli kungliga favoriter och ibland rentav upphöjda till både drottning och enväldig härskare. Hon kom tvärtom från en släkt minst lika förnäm som huset Romanov, med anor tillbaka till Rysslands grundare på 900-talet. På 1700-talet hade en furstinna Dolgorukaja, som förresten också hette Katarina, varit en hårsmån från att bli tsaritsa då fästmannen plötsligt avled i lunginflammation.[4] ”Vår” Katarina kom från en gren av släkten som blivit fattig genom faderns oförsiktighet med pengar.[5] Tsar Alexander hade träffat henne första gången på moderns gods i Ukraina(ironiskt nog i samband med 150-årsfirandet av ryssarnas seger över svenskar och ukrainare i slaget vid Poltava).[6]  Tsaren hade gästat kapten Michail och hans hustru och under en promenad i trädgården stött på den 12-åriga flickan med vackert, rosigt ansikte och pigga, skarpa ögon.

-          Vem är du, frågade han vänligt.

-          Katarina Michailovna, svarade hon.

-          Vad gör du här?

-          Letar efter tsaren, svarade flickan med säkerheten hos ett självmedvetet barn som ännu inte låter sig skrämmas av rang och värdighet.

Mer skedde inte den gången, men flickan lär aldrig ha glömt mötet. När familjens ekonomi kollapsade några år senare hörde modern av sig till tsaren och bad om hjälp för sina döttrar. Alexander, eller kanske snarare någon ämbetsman vid hovet, ställde upp och ordnade plats åt flickorna på Smolnyj, flickinternatet i Petersburg där aristokraternas döttrar lärde sig skick och fason i ett adligt hushåll och konsten att föra sig i salongerna. Vid ett besök på skolan 1864 mötte tsaren än en gång den nu 17-åriga Katarina. Nu blev han förälskad.  

Vid denna tid var Alexander II en man kring de 45. Han hade styrt Ryssland i snart tio år och varit gift i 23. De första åren hade präglats av reformpolitik – inte minst upphävandet av livegenskapen och införandet av församlingar på lokal nivå där valda personer, oavsett stånd, avhandlade viktiga frågor. Den liberala politiken hade emellertid väckt intelligentians längtan efter mer frihet och en representativ styrelse. Den nya generationens intellektuella var också mer högljudd i sin kritik av tsarväldet och visade större benägenhet att ta till våld än tidigare. Detta hade gjort tsaren osäker och vacklande om hur oppositionen bäst borde hanteras. Ibland stramades tyglarna åt men det var svårt att få folket lika fogligt som förr. I det privata var det i stort sett likadant – stor lycka och kärlek hade följts av slentrian och tristess. Tsaritsan Maria(född tysk prinsessa) hade skänkt sin man sex söner och en dotter som överlevt spädbarnsåren. De många graviditeterna och klimatet hade slitit på hustrun och gjort henne tillbakadragen och alltmer religiös. Som drottning ansågs hon fulländad, även om hon inte tyckte om representativa plikter. Som kvinna hade hon förlorat det mesta av sin attraktionskraft. Kort sagt, tsar Alexander behövde omväxling och avkoppling. Då mötte han Katarina.

Tsaren började besöka flickinternatet allt oftare och promenerade gärna tillsammans med den vackra tonårsflickan. En gång kom han till och med och hälsade på när Katarina var sjuk, försiktigtvis under antaget namn. De ansvariga på Smolnyj förstod snart vad som pågick men underlättade snarast deras möten. Man lät också modern veta hur saker och ting låg till. Att bli tsarens älskarinna, hans matraise en titre, sågs inte som något skamligt. Som alltid då det gällde kungars ”affärer” ansågs det närmast som en ära att ha en dotter som var fursten till behag.  Katarinas mor och familjens vänner såg för sig en framtid där deras ekonomiska svårigheter för alltid var uppklarade. Det hela skulle säkert inte pågå någon längre tid – tsaren hade haft sina historier med kvinnor förr och de brukade aldrig vara länge. Bäst att ta för sig så länge nåden varade. Katarina själv tycks dock ha hållit en viss distans. Hon skall inte haft något emot att träffa tsaren, tvärtom. Men hon ville inte ”ge sig åt honom”. Radzinskij menar att lärarna på internatet, som skall ha varit upplysta och påverkade av en ny tids liberala tankar, lärt sina skyddslingar att värdesätta sig själva och vända sig bort från det meningslösa, flärdfulla livet vid tsarhovet. Trots(eller tack vare)? flickans avvisade attityd tycktes tsaren dock allt ivrigare att göra henne till sin käresta.[7]

Tiden efter deras första möten var svår för båda. 1865 avled plötsligt tsarens äldste son och tronföljare och kort därefter dog Katarinas mor. På våren 1866 inträffade dessutom det första öppna attentatet mot tsarens liv, en omskakande händelse för hela Ryssland. Detta skall ha fått Katarina att bestämma sig. Hon insåg plötsligt hur mycket hon älskade tsaren och var redo att bli hans. Alexander var inte svårövertalad. Vid ett möte i ett mindre lustslott avgav han ett löfte:

-          Nu är du min hustru inför Gud. Om jag någonsin blir fri skall vi gifta oss.       

Från denna stund var Katarina Alexander II:s hjärtas drottning, om också inte vigd vid altaret. Tsaren fortsatte visserligen umgås med sin hustru, men det blev alltmer rituella möten utan någon verklig känsla. Ett tag skickades Katarina utomlands för att skydda henne från aristokratins illvilliga blickar – så kanske hon verkligen var rädd om sin heder och därför förhållit sig avvisande i början. Då hon en tid vistades i Paris reste han efter, skenbart för politiska förhandlingar men i själva verket för att träffa henne på tu man hand.[8]  Hovet uppfattade ”förvisningen” som att kärlekshistorien var över men till deras förvåning och småningom fasa återvände Katarina till Petersburg, där hon fick en egen villa i en av slottsparkerna. Ibland sågs de där, ibland i Vinterpalatset - i det rum som tsarens far använt som arbetsrum. Sommaren 1872 kom första barnet, sonen Georgie och på hösten följande år dottern Olga. Katarina föddes 1878. Nu greps hovet och i synnerhet kejsarfamiljen av oro. Hur skulle detta sluta? Tsaren lät sig dock inte bekomma utan fortsatte sitt dubbelliv med två hustrur som det vore den naturligaste sak i världen. Och det var det egentligen också eftersom ingen officiellt skulle ha vågat kritisera alla ryssars tsar, om han så hållit sig med tusen älskarinnor. Kanske var det paradoxalt nog just där problemet låg – tsaren var för förtjust i sin väninna. Kritiken blev i själva verket allt högljuddare.[9] Till råga på allt utspelades deras idyll mot en allt mörkare bakgrund. De grupper i samhället som krävde inte bara förändringar utan revolution blev allt djärvare och alltmer organiserade. Tillslut blev attentaten mot ämbetsmän och mot honom själv så många att tsaren inte längre vågade gå ut ensam. Inte heller vågade han låta Katarina bo ensam, med tanke på risken att hon och barnen skulle skadas då de kom för att besöka honom. De fick en egen våning i Vinterpalatset.

 

I maj 1880 avled tsaritsan Maria lugnt och stilla i sin våning i Petersburg. För henne själv bör det ha varit en befrielse, sjuk och ensam som hon varit så länge.[10] För hovet och särskilt för de äldre kvinnor som troget stått vid drottningens sida var det en sorg blandad med skräck. Vad skulle nu hända! Eller rättare sagt – skulle det hända som de fruktade? Det gjorde det. Efter 40 dagar, då den första ”akuta” sorgeperioden var överstånden, meddelade tsaren sin hovminister att han tänkte gifta sig med Katarina. Det måste ske snabbt men fick å andra sidan inte offentliggöras förrän sorgeåret var tillända. 6 juli 1880 förrättades vigseln i tsarens palats utanför Petersburg11]  Trots att alltså officiellt ingenting hade hänt, var det å andra sidan tydligt för alla vad som faktiskt hade hänt – natten efter vigselceremonin tilldelades Katarina titeln ”furstinnan Jurevskaja”. Deras barn fick furstetitel. När tsaren höll överläggningar med sina närmaste ministrar blev det allt vanligare att Katarina var med och när Alexander åkte på sin vanliga ”semester” till Krim bodde hon inte avskilt i en villa som förr utan i det kejserliga palatset Livadia. Katarina var de facto rysk kejsarinna.  Det var mot denna bakgrund den familjemiddag som nämndes tidigare hölls i Vinterpalatset hösten 1880.

Oberörd av hovets och släktens kritik började tsaren, som verkade piggare och gladare än på länge, att förbereda sin andra gemåls kröning. Den var tänkt att äga rum i augusti 1881. Därmed skulle hon bli fullvärdig tsaritsa. Samtidigt förbereddes också den reform som var avsedd som ett första steg mot att göra Ryssland till en konstitutionell stat i västerländsk stil.[12] Varken kröning eller reform kom dock att genomföras. 1 mars 1881 föll Alexander II offer för ett bombattentat då han färdades i sin vagn mot Vinterpalatset. Med benen krossade och ansiktet ohyggligt vanställt fördes den döende till sitt slott där han avled efter några minuter. Den förtvivlade Katarina kom gråtande in i rummet och svimmade med morgonrocken färgad av sin makes blod. Hon bars till sin våning. Alexander II var död. Han hade regerat i drygt 25 år och avled vid 63 års ålder. Men var det enbart revolutionärernas fanatism som kostat honom livet. Lät medlemmar av hemliga polisen och andra högt uppsatta personer, som ogillade både tsarens reformplaner och hans nya giftermål, honom helt enkelt bli mördad?[13]

 Med tsarens död var Katarinas tid i hovet slut. Hennes mans testamentariska förordnanden och den pension hon trots allt tilldelades gjorde det möjligt för henne och barnen att slå sig ned i Frankrike, där de hade hus både i Paris och på Rivieran. De tycks ha hållit ett litet miniatyrhov i sin landsflykt men med tiden tog pengarna slut och huset i Paris måste säljas. Sonen Georgie, han som blivit offentligt omfamnad av sin far vid middagen i Vinterpalatset, försökte sig på en karriär i ryska flottan men misslyckades, om det nu berodde på lättja som släkten sade eller fisförnäma personers fördomsfullhet. Yngsta dottern Katarina gjorde sig ett visst namn som sångerska på flera språk men ingen av de tre barnen kan sägas ha levt särskilt anmärkningsvärda eller lyckliga liv. Katarina Dolgorukaja, Alexander II:s stora kärlek och i nära ett år de facto rysk kejsarinna, avled ensam i sin villa i Nice, 74 år gammal, 1922. Ättlingar till hennes och tsarens barn lever ännu idag.[14]             

 

                                

        

   

       

---

[1] Ryskt smeknamn för Georgie eller Georg.

[2] Smeknamn för Alexander. Staffan Skott, som kortfattat omnämner episoden i sin krönika över familjen Romanov från 1989, jämför det personliga tilltalsordet med att offentligt kalla en svensk monark ”Kalle eller Gusten”. Även om ett sådant beteende i början av 1880-talet(då Sveriges kung för övrigt hette Oscar), knappast ansetts mindre anstötligt på Stockholms slott än i Vinterpalatset, skulle det knappast heller ha betraktats som mer än ett synnerligen grovt etikettsbrott, inte ett helgerån.

[3]  Scenen vid middagen skildras på s. 362-63 i Radzinskijs bok.

[4] Peter II, som dog 1730.

[5] Sett till härkomst och familjebakgrnd kan Katarina närmast jämföras med Hedvig Taube, Fredrik I:s älskarinna vars far amiralen blivit ruinerad och som släkten hoppades skulle gynna dem genom sin höga förbindelse. Hedvig var dock knappast kär i ”sin kung”, medan Alexanders och Katarinas förhållande byggde på ömsesidig värme och kärlek.

[6] Mötet ägde alltså rum 1859.

[7] Det kan förstås också tänkas att Katarina var ”smart” och spelade ett spel. Historien uppvisar flera exempel på kvinnor som genom att inte ge efter alltför lätt lyckats vira furstar kring sitt finger. Kanske Katarina gav Alexander samma svar som en medeltida engelsk ”kollega" lär ha givit Edvard IV: ”Sire! Jag är inte värdig att bli er hustru men alltför god att bli er älskarinna”. Inom kort var Elisabet Woodville Englands drottning.   

[8] Detta gav upphov  till ett dråpligt litet äventyr i den franska huvudstaden. Se Dynastihistoria: Tsar bortsprungen i Paris (bosonshistoria.blogspot.com).

[9] För att lugna släkten skrev tsar Alexander i början av 1870-talet ett brev till en syster i Tyskland, där han försäkrade att Katarina inte spelade någon som helst politisk roll. ”Hon har omsorg om mig och lever bara för mig och för att uppfostra våra barn”.

[10] Man bör i rättvisans namn komma ihåg att andra drottningar vars män tröttnat på deras sällskap råkat värre ut. Maria blev varken avrättad, inspärrad i kloster eller undanröjd på annat sätt. Hon förblev Rysslands första dam i allt, utom vad gällde makens uppmärksamhet. Se Dynastihistoria: Drottningen som namngav Mariehamn (bosonshistoria.blogspot.com).

[11] Datum anges här enligt den i Ryssland då gällande kalendern, som på 1800-talet låg tolv dagar efter den i Västeuropa gällande gregorianska.

[12] Reformen innebar i själva verket bara att medlemmar ur de lokala församlingar som skapats tidigare under Alexanders regering skulle ges tillträde till statsrådet(regeringen i Petersburg), Det var visserligen ett litet steg men skulle ändå ha inneburit att personer som valts av folket fått tillträde till högsta makten. Omvärlden uppfattade dock saken så att en konstitution skulle införas och eftervärlden synes enig om att detta också varit det slutliga målet.

[13] Radzinskij tycks luta åt den åsikten även om han inte framlägger fakta, enbart indicier. .

[14] Denna text bygger huvudsakligen på Edvard Radzinskij, Alexander II, den siste store tsaren(svensk översättning 2007). Främst kapitel 8 och 15. Se även Catherine Dolgorukova,  Wikipedia. 

Var kungens svärmor en häxa? - Jacquetta av Luxemburg, hertiginna, drottningmoder, "trollkona", romanhjältinna

 

”Rosornas krig” är den vedertagna beteckningen för den konflikt och maktkamp som präglade England, eller åtminstone dess övre skikt, vid mitten av 1400-talet. Striden stod mellan rikets två ledande släkter, Lancaster(Röda rosen), och York(Vita rosen), och gällde frågan om makt och inflytande men ytterst rätten till tronen.

På senare år har historiker och författare påpekat att den klassiska benämningen egentligen är sentida och att ingen när det begav sig talade om ”ett krig mellan rosor”.  Även om dessa symboler ingick i familjernas heraldiska vapen, användes de inte som något särskilt utmärkande kännetecken för respektive släkt. Det var först på 1500-talet, när Tudors enhetsros – röd på utsidan, vit på insidan, skapades som föreställningen att en rosornas kamp utkämpats infördes i propagandan till förmån för den nya, enande dynastin.[1]

En samtida beteckning på stridigheterna skall istället ha varit ”Kusinkriget”(”theCousin War”. Det stämmer visserligen att detta inbördeskrig fördes mellan släktingar men uttrycket säger inte mycket – de flesta krig i Europa under medeltid och renässans fördes eller styrdes av personer vilka alla var mer eller mindre släkt med varandra och som råkat i gräl om något markområde, handelsprivilegier eller rätten att resa ett tronanspråk. En tredje, såvitt jag vet hittills oanvänd beteckning för senmedeltidens engelska konflikt vore ”the Women war”, ”kvinnornas krig”. Det är nämligen ett faktum att ”Rosornas krig” aldrig skulle blivit vad det var utan sina kvinnliga aktörer.

När Henrik VI av huset Lancaster drabbades av periodisk sinnessjukdom var det drottning Margareta av Anjou som övertog styret och ledde kampen mot motståndarna av huset York. För anhängarna var hon en hjältinna, för fienderna en falsk och grym varggina. När hertigen av York stupat i strid vid nyår 1460 lät hon pryda hans huvud med en papperskrona och spetsa det på stadsmuren i York. När hennes styrkor kort därefter besegrades i det blodiga slaget vid Towton flydde drottningen utomlands men fortsatte i tio år att kämpa för sina och familjens rättigheter.

Den nye kungen, Edvard IV av huset York, vann sin tron med hjälp av sitt svärd och understöd från inflytelserika adelsmän. Till sin oerhörda harm fick dessa emellertid uppleva hur ”deras kung” några år senare på eget initiativ gifte sig med en inhemsk adelsdam, Elisabet Woodville, vars familj dessutom tidigare hade stött Lancaster. Den nya drottningens omfångsrika släkt övertog snabbt inflytandet i riket varvid de forna rådgivarna trängdes ut. Detta gav upphov till nya oroligheter, som först tvingade kung Edvard till fångenskap sedan exil innan han 1471 i triumf kunde återta sin tron. Både Margareta och Elisabet fick sorgliga slut – de dog ensamma och bortglömda, den ena i landsflykt, den andra i kloster. De söner de fått med sina kungar hade mördats eller stupat i strid. Elisabet levde visserligen vidare genom sin dotters giftermål med den nye kung Henrik av huset Tudor, men hennes egen dynasti var krossad. Båda dessa drottningar efterlämnade emellertid minnet av starka beslutsamma kvinnor som eftersträvat att forma sitt eget öde, vilket inre alltid var så populärt i samtiden. Båda har också gjorts odödliga genom Shakespeares verk.

Utöver dessa huvudgestalter uppvisar ”Rosornas krig” också ett antal perifera men därför inte mindre fascinerade kvinnoöden. Vi har Katarina av Valois, Henrik V:s änka som efter kungens död gifte om sig med den Walesiske hovmannen Owen Tudor och därmed visade sig ge upphov till en ny dynasti, Margaret Beaufort, adelsdamen av kunglig härkomst som efter Rikard III:s kuppartade trontillträde tog kontakt med Edvard IV:s änka för att arrangera äktenskapet mellan hennes dotter och sin son– den överenskommelse som på sikt gjorde det möjligt för Henry Tudor att samla en armé av Rikards motståndare och på slagfältet vinna sin krona. Och så, den kanske mest bortglömda och ändå märkligaste av dem alla – Jacquetta av Luxemburg.

Jacquetta kom från en furstefamilj som på 12- 1300-talen med hjälp av kloka giftermål och investeringar varit en av de inflytelserikaste släktena i Centraleuropa. En anfader, Karl IV, var tyskromersk kejsare vid mitten av 1300-talet.  När Jacquetta föddes, omkring 1415, hade familjens inflytande emellertid minskat och hennes gren var nu vasaller till hertigen av Burgund. Det hindrade inte att man var stolta över sitt storslagna förflutna – man ansåg sig till och med ha gudomligt blod i ådrorna. Enligt sägnen härstammade huset Luxemburg från en hednisk vattengudinna som skulle ha förfört en riddare och avlat barn med honom. Då mannen upptäckt hustruns sanna identitet hade hon återvänt till sitt rätta element men kunde i familjens ödesstunder kommunicera med sina jordiska ättlingar.[2]

Oavsett detta mytiska ursprung var Jacquettas far greve av Saint-Pol i våra dagars norra Frankrike vid gränsen mot Belgien. Grevens faster, Jeanne av Luxemburg, var en framstående kvinna som bland annat lagt sig ut för Jeanne d’Arc då denna en tid efter sitt fängslande hållits i förvar hos en annan av hennes brorsöner. Furstinnan försökte hindra att flickan utlämnades till engelsmännen, där hennes öde bara kunde bli ett. Det visade sig lönlöst men Jacquettas gammelfaster var hur som helst en furstinna i sin egen rätt vars exempel visade flickan att en kvinna mycket väl kunde ha egen vilja och höja sin röst mot männen, även om det på papperet var männen som styrde den politiska världen. Jacquetta måste ha känt sin äldre kvinnliga släkting och kan mycket väl ha träffat Jeanne d’Arc under hennes fångenskap.

År 1433, då Jacquetta var omkring 18 år, giftes hon bort med hertig John av Bedford, farbror till Englands omyndige kung Henrik VI. Hertigen var då högste styresman över den del av Frankrike som engelsmännen ockuperat under de senaste årens framgångar i ”Hundraårskriget”.[3] Eftersom Bedford var äldst av krigarkungen Henrik V:s två kvarvarande bröder, blev hans nya hustru inte bara det engelskockuperade Frankrikes första dam utan också förnämst i rang vid engelska hovet. Hertigen avled emellertid efter två års äktenskap utan att paret fått några barn. Enligt all konvenans borde änkan nu ha dragit sig tillbaka i väntan på att förmyndarregeringen avgjorde vem hon lämpligen borde ingå nytt äktenskap med – kanske någon av Englands franska allierade eller någon ledande person inom regentskapet. Istället gifte sig Jacquetta 1436 - helt på eget initiativ, utan kungens tillstånd och i hemlighet med en av sin döde makes medarbetare – officeren och väpnaren Richard Woodville. Han var visserligen adelsman och både han och hans far hade vunnit sina sporrar i den engelska armén. Men han var definitivt inget passande parti för en kvinna i släkt med tyskromerska kejsare och medlem av engelska kungafamiljen. Till straff för sitt självsvåld fick paret betala 1000 pund i böter men summan efterskänktes inom kort, kanske därför att man inte ville göra sig ovän med en duktig soldat med tanke på det brydsamma läget i Frankrike. Dessutom blev Henrik VI myndig vid denna tid – han tyckte om sin ingifta faster och hade överhuvudtaget svårt att neka sina närstående något.[4]

De nygifta slog sig ned på godset Grafton i Northhamptonshire. I mellersta England. Inom loppet av 21 år, 1437-58, föddes fjorton barn i äktenskapet av vilka tretton uppnådde vuxen ålder, mycket ovanligt på medeltiden. Under många år tjänade de troget huset Lancaster och både Richard och Jacquetta stod kungaparet nära.[5] När vinden ohjälpligt vände till Yorks fördel 1461 slog de emellertid om och övergick i Vita rosens tjänst. Det var deras äldsta dotter Elisabet som 1464 under dunkla omständigheter och med bistånd av sin mor gifte sig med kung Edvard IV av England, ett äktenskap minst lika skandalomsusat som när Jacquetta gifte sig med sin fattige riddare nästan trettio år tidigare – fast tvärtom så att säga. Senare anklagades Jacquetta inte mindre än två gånger(en gång i livet, en gång postumt), för att ha brukat trolldom i syfte att få dotterns äktenskap till stånd. Hon avled hur som helst i relativt lugn i maj 1472 vid 56-57 års ålder. Hennes man hade dock avrättats(i praktiken mördats), några år tidigare i de stridigheter som alltjämt rasade i det politiskt oroliga England. Förhoppningsvis dog hon i tron på en ny ljus framtid för familjen. Kungaparet hade nyligen fått sin äldste son, Edward, som en dag skulle efterträda sin fader på tronen. Jacquettas barnbarn skulle bli kung av England.[6]

 

Romanförfattaren och historikern Philippa Gregory har skrivit en bok om denna kvinna: The Lady of the Rivers(Den blå hertiginnan)svensk översättning 2014). Den sträcker sig från Jacquettas ungdomstid hos släktingar i Frankrike på 1430-talet till dottern Elisabets första möte med Edvard IV 1464. Läsaren får tidens dramatiska händelser skildrade genom berättarjagets ögon, från bålbränningen av Jeanne d’Arc 1431 till det blodiga slaget vid Towton nästan på dagen 30 år senare.[7]

Det märks att författaren fascineras av sägnen om sin hjältinnas gudomliga ursprung. Jacquetta får av sin gammelfaster, grevinnan av Luxemburg, lära sig konsten att spå framtiden i kort och visar sig väl förtrogen med de rätta formlerna för att vinna en mans hjärta, en konst hon beredvilligt delger sin dotter. Inte heller sviker anmodern henne – så snart fara hotar ”sjunger floden” budskapet för henne. Hennes första man, hertigen av Bedford, har också uttryckligen valt Jacquetta för hennes jungfrulighet och förmodade förmåga att avslöja framtiden genom spegelskådning. (Hur egendomligt det än kan verka är det inte helt osannolikt att giftermålet verkligen skedde av dessa orsaker).[8] Hennes siargåva visar sig regelbundet – både genom syner i vaket tillstånd och i drömmar. I krislägen drar sig Jacquetta(trots hennes nye makes skepsis), inte för att på magisk väg söka utläsa framtiden, både för hovets och sin familjs räkning.

Ändå är det ingen renodlad ”häxa” vi möter i romanen. Gregorys huvudperson är framför allt en kvinna som vill forma sitt eget öde och bli älskad för sin egen skull. Inget bereder henne större sorg än insikten att hennes förste make aldrig har älskat och aldrig kommer att älska henne som kvinna och aldrig är hon så lycklig som då hon vilar i sin älskade Richard Woodvilles famn, ett gift par som älskar varandra och ingenting annat. Vad består för övrigt ”magi” i, frågar Jacquetta en gång retoriskt sin äldsta dotter: Är det kanske bara att inse vad man önskar, anpassa sig efter det och försöka nå målet eller(ännu svårare), inse att det kanske aldrig kommer att uppnås. När du förlagt ett föremål, tänker efter och kommer ihåg var det ligger – är det inte också ett slags magi? 

Överförd till svensk litteraturtradition kan Gregory ses som en kombination av Anna Sparre, med sina romanporträtt av medeltidens och Vasatidens kvinnliga historiska gestalter och Elisabet Nemert, vars ståndaktiga och rättsinnade kvinnliga hjältar i historisk tid i slutändan överlever sina prövningar, inte minst med hjälp av mystiska gåvor.

När man läst ”Den blå hertiginnan” går det alldeles utmärkt att ta sig an samma författares ”Den vita drottningen”, som handlar om Elisabet Woddvilles stormiga men ändå lyckliga äktenskap med Edvard IV och hennes kamp för att överleva efter hans död. Boken om dottern börjar precis där berättelsen om modern slutar – med Elisabets första möte med sin blivande make.[9] Jacquetta deltar naturligtvis i handlingen och hjälper på mer än ett sätt till att förena paret. Tillsammans berättar dessa böcker, om än i fiktiv form, historien om två av Englands mest fascinerande kvinnoöden. Att Jacquetta av Luxemburg och Elisabet Woodville är anmödrar till både Elisabet I av England och Maria Stuart av Skottland framstår som fullt logiskt.    

                    

      

                               

 

---

[1] Se till exempel Conn Igguldens historiska kommentar till sin roman Stormfågel(2013).och Terry Brevertons biografi över Henrik VII(2016, nyutgåva 2019).

[2] Melusine - Wikipedia. Enligt efterordet till Gregorys roman ägde Jacquetta ett exemplar av Melusinasagan 

[3] Detta område omfattade stora delar av dagens norra Frankrike, med Paris och Normandie. Därtill kom Calais med omnejd som erövrats vid mitten av 1300-talet och ”hertigdömet Akvitanien” i sydvästra Frankrike, som tillhört England sedan Högmedeltiden.

[4] 80 år senare skulle prinsessan Mary, yngre syster till Henrik VIII och ättling i tredje led till Jacquetta och Ricard, Woodville, efter ett kort äktenskap med Frankrikes kung på eget initiativ gifta sig med Charles Brandon, hertig av Suffolk och broderns vapendragare. Detta par ålades att betala hela 2400 pund i böter men togs liksom sina anfäder till nåder igen. Överhuvudtaget framstår händelserna vid Henrik VIII:s hov, med kungens minst sagt vidlyftiga kärleksliv, som mindre svårbegripliga med hänsyn till motsvarande förvecklingar under Rosornas krig.      

[5] Richard Woodville tilldelades 1448 den visserligen inte helt okända men mycket ovanliga titeln baron Rivers. Delvis kanske tack vare att Jacquetta var släkt med den nya drottningen, Margareta av Anjou. Anspelar namnet Rivers måhända på Jacquettas härstamning från den mytiska vattengudinnan? Se Richard Woodville, 1st Earl Rivers - Wikipedia 

[6] Så blev det inte. Jacquettas båda dottersöner är identiska med de olyckliga ”prinsarna i Towern”, sannolikt mördade på order av sin farbror, Rikard III. I gengäld blev hennes dotterdotter drottning av England, stammoder för huset Tudor och anmoder till alla Englands och Storbritanniens följande regenter

[7] Jeanne d’Arc brändes på bål 30 maj 1431. Slaget vid Towton stod 29 mars 1461.

[8] På svenska Wikipedia uppges att hertig John av Bedford skall ha gift sig med Jacquetta av Luxemburg med det för tiden fullt normala syftet att ”öka Englands inflytande på kontinenten”(se Jacquetta av Luxemburg – Wikipedia). Alison Weir uppger å andra sidan i Lancaster and York, the Wars of the Roses(1995, nyutgåva 2009), att hertigen av Burgund(med vars syster Bedford tidigare varit gift), blivit mycket förargad över det nya äktenskapet och att det verksamt bidragit till hans övergång till franska sidan i Hundraårskriget. Weir betecknar i sin tur Jacquetta som ”vacker(beautiful”), och antyder med andra ord att Bedford varit ”tänd” på den 25 år yngre flickan, Det är i och för sig inte orimligt med tanke på tidens seder i kungliga familjer men skulle hertigen av Bedford, av eftervärlden allmänt ansedd som en klok och eftertänksam politiker, på grund av en tillfällig lidelse ingått ett äktenskap som kunde befaras skada hans relation till sin förre svåger och därmed på sikt rasera grunden för Englands närvaro i Frankrike? Om Bedford, som i Gregorys roman, hoppats kunna utnyttja Jacquettas ”gåvor” för sina egna och Englands syften vore det däremot begripligt, om än kanske svår förståeligt våra sekulariserade och mindre vidskepliga ögon.

[9] Lustigt nog men inte alls ologiskt skrevs ”The White Queen” före ”The Lady of The Rivers”. Gregory berättar i efterordet till svenska översättningen av ”den blå hertiginnan” att det var under arbetet med romanen om Edvard IV:s drottning som intresset för hennes mor väcktes.