Landskamp på hög nivå

 

Under det senaste seklet har kungarnas roll alltmer övergått från styrande till representativ, en utveckling som kanske både undersåtar och furstar innerst inne uppskattar. Även kungar med i stort representativa uppgifter får dock vara med om intressanta upplevelser.

Vid denna tid på året för hundra år sedan, hösten – vintern 1921, befann sig dåvarande prinsen av Wales, blivande kung Edvard VIII och senare hertig av Windsor, på resa i Indien för att ”popularisera” det brittiska styret inför dess invånare. Det var strax efter första världskriget och trots ekonomiska problem och allmän trötthet efter de många påfrestningarna började livet, åtminstone i den 27årige prinsens ögon, återvända i något så när normala fåror. Det var inte med odelat positiva känslor den unge fursten gav sig av på sin resa. Risken fanns att frihetsledaren Gandhi, som i engelsmännens ögon i stort sett inte var annat än rebell, på något sätt skulle försöka förstöra denna chans till PR för sitt lands europeiska överhet.[1] Prins Edvard drog dock iväg med sitt stora följe och anlände per båt till Bombay i mitten av november.[2] Enligt hertig Windsors memoarer blev resan i stort sett en succé även om det, nästan bokstavligt, förekom en del smolk i bägaren. Enligt hertigen hade Gandhis anhängare låtit sprida ut att myndigheterna ämnade förgifta den mat som av tradition gavs till de fattiga då en hög representant från brittiska moderlandet kom på besök. Vidare hade man utlyst generalstrejk bland indierna, något som bara delvis lyckades eftersom många trots allt fann det spännande att Storbritanniens tronföljare och därmed deras blivande kejsare hälsade på. De som hållit sig borta vid själva intåget i en stad kom gärna fram när den höge gästen ägnade sig åt någon intressant sport, till exempel hästpolo. I sina memoarer konstaterar hertigen, apropå det storstilade avskedstagandet vid rundresans slut: ”om någon, när jag lämnade Karachi, medan en regementsmusikkår på kajen skrällde fram ´God save the King´ hade försökt intala mig att allt detta skulle gå förlorat under min livstid, skulle jag ha trott att han var vansinnig”.

Så fortsattes färden mot Japan. Där inträffade en händelse som kan tjäna som typexempel på diplomatisk finkänslighet mellan gäst och värdfolk. Japans högste ledare var vid denna tid, åtminstone till namnet, prinsregenten blivande kejsar Hirohito, samme man som skulle proklamera sitt lands kapitulation efter atombomberna 1945. Nu, våren 1922, uppstod emellertid helt andra svårigheter. En dag föreslog regenten att hans engelske gäst skulle ta en paus från all tröttande representation och spela ett parti golf, vilket Hirohito påstods ha lärt sig under ett besök i England året innan. Prins Edvard tackade naturligtvis ja. De båda furstarna spelade dubbel tillsammans med en engelsk amiral och en professionell spelare från värdlandet. Mycket snart visade sig att Japans blivande kejsare icke behärskade den skotska nationalsporten. Å andra sidan förde han sig som en god spelare och uttryckte stor glädje då han slutligen lyckades träffa bollen. De engelska gästerna insåg att något måste göras. Såväl prinsen som amiralen såg därför noga till att få bollarna utanför banan, varvid amiralen tjänstgjorde som protokollförare. Hertigen av Windsor konstaterade senare att protokollet ”vittnar om ett anmärkningsvärt jämt parti”. Några dagar senare besegrade emellertid den gudomlige Hirohito den avlägsne ättlingen av huset Plantagenet i konsten att fånga änder medelst långskaftad hov. Sålunda skildes de båda potentaterna med ömsesidigt bevarad ära och, kan man hävda 1-1 i landskamp.[3]                  

---

[1] Det märks en, i och för sig helt naturlig, tendens hos hertigen att i sin berättelse framhålla engelsmännens –britternas positiva arbete för Indiens administrativa och kulturella utveckling. Landets invånare betecknas också genomgående som ”infödingar”. Något mer uttalat rasistiskt eller allmänt föraktfullt drag kan dock inte spåras hos hertigen, som bland annat framhåller att Gandhi, även om han ogillade prinsens besök, som alltid gjorde vad han kunde för att undvika våldsamheter. 

[2] Som illustration till den oerhörda apparat som igångsatts för prinsens indiska rundresa kan nämnas att tre tågsätt ingick i hans följe: hans personliga där naturligtvis också sviten reste, ett för pressfolk och postanställda, samt ett för de praktvagnar och hästar som begagnades under delar av resan. 

[3] Denna text bygger på En konungs liv, hertigen av Windsors memoarer(svensk översättning 1951), kapitlet ”den mest lysande juvelen”, s. 157-175.

En kristen Oidipus och en skuldtyngd usurpator

 

Oidipuskomplex är ett allmänt känt begrepp, men hur många kan på rak arm historien bakom? Kanske man vet att Oidipus var en mytisk kung i den grekiska antiken som sägs ha mördat sin far och gift sig med sin mor. Men hur många känner till namnet på Oidipus´ föräldrar, vad hans barn hette eller vilken statsstat han regerade? Själva begreppet ”Oidipuskomplex” är för övrigt felkonstruerat – det förutsätter att man åtrår sin mor och hyser aversion mot sin far. Konungen i Sofokles´ drama har dock inga sådana känslor. Den man han i ett gräl vid landsvägen råkar slå ihjäl är för honom en total främling och kvinnan han strax efteråt gifter sig med är änkedrottning i det hemsökta Thebe, som Oidipus löser ur förbannelsen. Till tack mottar han rikets krona och dess drottnings hand. Att hon är hans mor framkommer först senare, liksom att mannen som han dräpt är hans fader.[1]   

Även den katolska världen har emellertid sin egen Oidipusgestalt, sankt Julianus Hospitator.  Detta mytiska och sannolikt påhittade helgon sägs ibland ha kommit till världen i dagens Frankrike, ibland Belgien, ibland Italien. Det tycks också råda tvivel om hans födelsetid, 300-talet-700-talet e KR har angivits. Man är dock överens om att han var av adlig börd och att familjen var rik. Då Julianus, som vi kanske kan misstänka ursprungligen hette Julius eller Jules, föddes besöktes familjen enligt legenden av tre häxor eller spåkvinnor som förklarade att pojken var dömd att en dag döda sina föräldrar. Fadern beslöt då att döda sonen men hejdades av sin hustru. Julianus fick leva och stanna kvar hos familjen. Han växte upp till en vacker, ståtlig yngling men märkte tidigt att något inte stämde – modern hade en tendens att börja gråta då hon såg på honom. Då han var tio år frågade Julianus en dag sin mor vad som var fel. Hon berättade då sanningen om förbannelsen. Pojken beslöt genast att fly och hamnade så småningom hos en furste i dagens Frankrike eller möjligen Spanien.[2] Med tiden blev han en god riddare och gifte sig med en förmögen änka. Åren gick. En dag beslöt Julianus föräldrar att besöka sin son i hans nya hem. Efter en lång vandring nådde de en stad där en kvinna, som visade sig vara deras svärdotter, bjöd dem husrum. Hon berättade att hennes make var på jakt och snart väntades hem. Överlyckliga att snart få träffa sin son lade sig föräldrarna att sova. Detta visade sig ödesdigert. Riddar Julianus hade nämligen under jakten i skogen mött en man som uppgav att hans hustru just begick äktenskapsbrott med en främling, i hans egen bostad! Den rasande krigaren störtade genast hem och fann, som han trodde, hustrun fridfullt sovande vid en annan mans sida, varpå han utan betänkande omedelbart stack ihjäl de båda gästerna.[3] Den förfärade hustrun berättade då vilka de var – spådomen hade gått uppfyllelse!

Den förtvivlade Julianus reste nu på pilgrimsfärd till Rom men stannade på vägen vid en stor flod, där han tycks ha utkorat sig själv till ett slags kombination av hotellvärd, läkare och färgkarl till tjänst för resande. Återigen går berättelserna isär angående det fortsatta händelseförloppet. Enligt en version skall djävulen åter ha uppenbarat sig för den stackars mannen och i skepnad av en pilgrim slagit sönder hans ”hotell”, allt i avsikt att hindra Julianus att få förlåtelse av Gud för mordet på föräldrarna. Då Jesus följande dag uppenbarar sig, även han i en pilgrims skepnad, vägrar Julianus förstårligt nog att släppa in honom. Sedan han väl igenkänt Frälsaren släpper han dock in denne och erhåller så förlåtelse för sin synd. Enligt en annan version skall Julianus istället ha tagit hand om en spetälsk under hans sista dagar, varpå dennes ande lovat att inför Herren vädja för hans frälsning Hursomhelst, Julianus får i båda fallen förlåtelse för föräldrarnas död.[4] 

Det är svårt att skilja myt från verklighet i denna berättelse. Den engelske medeltidshistorikern Alison Weir avfärdar Julianus som med stor sannolikhet helt mytisk. Icke desto mindre har detta helgon dyrkats sedan senmedeltiden särskilt i Frankrike och Italien men även i Nederländerna. Han betraktas både som barnlösa pars och vandrares beskyddare men också, med tanke på hans omtalade jaktlycka, som jägarnas. Därtill är han även cirkusartisternas speciella helgon och, kanske mer förståeligt, mördarnas. Hans dag i helgonkalendern är 12 februari.[5]

En av de kungar som under medeltiden tycks ha hyst ett speciellt intresse för sankt Julianus var den beryktade Rikard III av England. I en tidebok som tillhört kungen finns en särskilt bön riktad till helgonet, antingen skriven av kungen själv eller någon av hans förtrogna. Kungen ber helgonet att befria honom från ”de lidanden, sorger, frestelser och svagheter” som plågar honom, att göra honom delaktig av Guds nåd, och att avvärja fiendernas anslag.[6] Rikard hade visserligen inte mördat sina föräldrar men beskylldes allmänt för att ha stulit sin brorsons tron och för att ha låtit mörda både denne och hans yngre bror i Towern. Under hans tid som protektor eller förmyndare för brorsonen hade dessutom tal hållits med innebörden att den nyligen avlidne Edvard IV inte skulle haft rätt till tronen eftersom hans mor varit otrogen med en ofrälse. Dessa rykten var inte nya men gynnade onekligen Rikards försök att tillskansa sig tronen efter broderns död. Var bönen till Julianus i tideboken en självbekännelse om skuld? Om bakgrunden till detta skall berättas mer en annan gång.                              

---

[1] I psykologiskt avseende vore det mer passande att uppkalla ett känslokomplex efter någon av figurerna i exempelvis ”Hamlet”.

[2] Som ofta i fråga om helgonlegender finns det olika versioner av förloppet. En version säger att Julianus fått veta sitt hemska öde av en hjort under en jakttur i skogen. Då hjortar sällan kan tala har jag föredragit berättelsen där modern avslöjar sanningen. I berättelsen om Oidipus befaller fadern att sonen skall dödas efter oraklets spådom, men en god herde för honom i stället till Korinth, vars kung uppfostrar pojken som sin son. Sedan oraklet i Delfi en dag avslöjat för Oidipus att hans öde är att döda sin far och äkta sin moder, flyr han Korinth och möter på vägen en man som han kommer i gräl med och dödar. Det visar sig vara hans far. Som synes finns det både stora likheter och skillnader mellan de två legenderna. 

[3] Det framgår uppriktigt sagt inte på vilket sätt Julianus skall ha dödat sina föräldrar. Med tanke på omständigheterna anser jag det troligast att han stack eller möjligen högg ihjäl dem. I efterhand måste man säga att den gode krigaren handlade något överilat, kanske han just då led av ”en allvarlig psykisk störning”, som försvararna i vår tid brukar hävda i domstolen. En annan osäker punkt är i vilken skepnad djävulen uppenbarade sig för Julianus i skogen - kanske det återigen var i form av en hjort. Jag har dock föredragit det mer naturliga, en främmande man. 

[4] Onekligen ett lyckligare öde än det som bestås Oidipus i Sofokles´ drama.

[5] Denna text bygger huvudsakligen på Julian the Hospitaller - Wikipedia. Jag vill också rikta ett speciellt tack till min lärde ”mejlvän” historikern Dick Harrison, som på förfrågan lärde mig helgonets svenska namn samt i vilken del av Europa han främst dyrkas.

[6] Alison Weir, Richard III and the Princes in the Tower(2014), s. 131-32.

"Den angenämaste av kungens horor" - Jane Shore, älskarinnan som var älskad.

 

Vilken av alla kungliga älskarinnor/älskare genom tiderna är den mest kända? Ställer man den frågan till svenskar blir svaret oftast Axel von Fersen. Vi associerar med andra ord inte till våra egna kungligheters snedsprång utan till en svensk greve som hade en affär med Frankrikes i våra dagar mest kända drottning. Det är kanske inte så underligt. Visst har det funnits svenska kungar som haft förbindelser utanför äktenskapet men mycket få av dessa kvinnor har varit vad man skulle kunna kalla ”heltidsanställda mätresser”. Vasatidens frillor var snarare sambos åt sina kungar eller prinsar tills dessa gifte sig eller hittade andra tillfälliga partners. Att efter giftermålet inleda förbindelse med en annan kvinna förekom i princip inte under Vasatiden. Gustav Adolf kan möjligen ha unnat sig någon kortare relation efter sitt giftermål 1620 men det rörde sig i så fall just om kortare förbindelser och ingen sådan har gjort sig ett namn som kunglig älskarinna.[1] Det dröjde till 1700-talet innan seden att hålla sig med en maïtresse en titre på allvar fick insteg vid svenska hovet. Den mest kända i kategorin är Hedvig Taube, Fredrik I:s vackra men som det verkar ganska olyckliga älskarinna. Karl XIII och till och med den fridsamme Adolf Fredrik unnade sig ”fritidsnöjen” av det slaget men dessa kvinnor gjorde sig knappast några stora namn som kungliga mätresser, i stil med tillexempel Pompadour i Frankrike. Oscar I:s Emily Högkvist är däremot ett bekant namn. Sverige är alltså inte precis de kungliga mätressernas land. Företeelsen förknippas vanligen med just Frankrike, där den i princip förekommer från medeltiden till revolutionen men också under Napoleon. Även England uppvisar ett antal intressanta öden inom kategorin kungliga mätresser. Den mest kända i våra dagar är kanske Nell Gwynne, skådespelerskan som lär ha varit Karl II:s favorit bland hans otaliga snedsprång under senare delen av 1600-talet. En medeltida motsvarighet till henne är Jane Shore på 1400-talet, den ende av vällustingen Edvard IV:s många älskarinnor som på allvar lär ha vunnit hans hjärta.   

Som så ofta vet man inte mycket om Janes bakgrund, annat än att hon inte hette Jane utan Elisabeth. Eftersom hon är känd under sitt smeknamn i historien kommer hon dock att kallas Jane här. Hon var dotter till John Lambert, en rik köpman i London och tros vara född någon gång under perioden 1445-50.[2] Med tanke på hennes senare rykte för spiritualitet och begåvning måste familjen ha satsat på hennes uppfostran. Detta var uppenbarligen en flicka som det lönade sig att utbilda. Jane anses tidigt ha dragit till sig omgivningens uppmärksamhet för sin mjuka och behagfulla utstrålning. Enligt sentida uppgifter skall hon ha betecknats som ”The Rose of London”. Många förnäma personer kom på besök till hennes far och det är möjligt att Jane genom att iaktta dessa lärde sig hur en dam skulle föra sig i den förnäma världen. En av dessa gäster var lord William Hastings, kung Edvard IV:s bäste vän, vilket kanske ger en antydan om hur Jane slutligen hamnade i den kungliga sängen.[3] Möjligen i känslan av en förestående olycka gifte master John nu bort sin dotter med en man ur hennes egen klass, guldsmeden William Shore. Det visade sig dock vara ett misstag. Att han var över tio år äldre än sin hustru var i och för sig något en kvinna måste räkna med – få äktenskap ingicks av kärlek under medeltiden men guldsmeden var dessutom impotent. Äktenskapet upplöstes 1476 med motiveringen att det aldrig fullbordats. Shore gav sig av på en handelsresa till Nederländerna och försvinner därmed ur historien. Det egendomliga är att påven i Rom personligen engagerat sig i annulleringen av en okänd engelsk borgarhustrus äktenskap. Slutsatsen är ganska tydlig: Någon med inflytande har dragit i trådarna, antingen på uppmaning ”från högsta ort” eller har kungen själv tagit hand om saken. Edvard IV hade fattat sitt beslut – denna dam skulle bli hans och vad mera var, denna gång var det allvar. Detta skulle inte bli något tillfälligt litet äventyr utan ett bestående förhållande. Jane Shore var nu mellan 25 och 30 år.

Att vara Edvard IV:s mätress var, som redan antytts, normalt inte någon framtidsanställning. Med vår tids synsätt bar sig kungen milt uttryckt simpelt åt mot kvinnor: Edvard inledde helt enkelt ett sexuellt förhållande med den kvinna han för tillfället åtrådde, brukade henne så länge han behagade och skickade sedan iväg henne efter en kortare eller längre period, ofta genom att ge bort henne till sina närmaste förtrogna vid hovet. Av vilket stånd de var eller om de var gifta var likgiltigt. Idag skulle detta leda till minst sagt upprörda kommentarer i sociala medier. Å andra sidan lär kungen aldrig ha våldtagit någon kvinna – de drogs till honom lika mycket som han till dem. Han var lång, ståtlig och charmig och omgavs dessutom av den hjältegloria som tillkommer en framgångsrik soldat eller, i våra dagar, en känd skådespelare. Då han på våren 1471 återvände till England efter en kortare tid i exil sägs det att många gladde sig åt hans återkomst, särskilt de köpmän som av sina hustrur övertalats att bistå honom med pengar. Våren 1476 hade emellertid Edvard IV:s sol passerat zenit.[4] Mannen som femton år tidigare framstått som samlande kraft i det politiskt splittrade England hade i själva verket lyckats göra sprickan vidare än någonsin. Då kampen tidigare stått mellan olika släkter med gemensamt ursprung var nu den närmaste kungafamiljen uppdelad i fraktioner vilka misstänksamt bevakade varandra, förtalade varandra och ibland hotade med revolt. Kungens gamle mentor och köttslige kusin, ”kungamakaren” earl Warwick, hade några år tidigare stupat som förrädare och nu verkade turen ha kommit till Edvards äldste kvarvarande bror, hertig George av Clarence, att ställa till med tråkigheter. Mycket av det onda kunde dessutom hänföras till kung Edvards lagvigda hustru Elisabet Woodwille, vars vidsträckta släkts uppstigande till makten väckt högadelns hat och avund. Även den uthålligaste krigare och furste skulle i ljuset av allt detta ha känt behov av vila och avkoppling Jane Shore gav kung Edvard just detta.[5] Filosofen och politikern Thomas More som mötte Jane under senare delen av hennes liv, då han höll på att skriva en bok om Rikard III:s historia, säger att hon var liten till växten med runt ansikte, intelligent, slagfärdig och varmhjärtad. Hennes charm låg mindre i de rent fysiska behagen än i personligheten. Den moraliskt lagde mannen ger Jane det i våra ögon föga smickrande epitetet ”den angenämaste av kung Edvards horor”[6], men tillägger sedan ömsint: ”Av alla de kvinnor kungen hade ett förhållande med var det henne han verkligen älskade. Hon missbrukade aldrig denna förmån”.[7] Äntligen hade Edvard funnit en livskamrat som uteslutande nöjde sig med att vara just kamrat och trevligt sällskap utan att begära egendomar eller guld för sig och sina fränder. Kanske satte detta en särskilt guldkant på de sista åren av hans liv.

På förvåren 1483 förändrades allt. Kung Edvard IV blev hastigt sjuk och avled i början av april. Janes gamle beskyddare lord Hastings som en gång introducerat henne för kungen, kanske i tanke att distansera honom från hans maktfullkomliga drottning, tog nu hand om henne och lär ha blivit hennes älskare.[8] De drogs dock båda in i den politiska storm som uppstod efter Edvards död. Kungens kvarvarande bror, hertig Rikard av Glouchester, hade inte varit närvarande vid hans dödsbädd. Hastings, som fruktade att änkedrottningens släkt helt skulle ta kontrollen över riksstyrelsen, bad honom skyndsamt komma till London. Inom kort syntes emellertid tecken på att hertigen siktade högre än att bli förmyndare för den omyndige prinsen av Wales. Änkedrottningen sökte skydd inom kyrkans fredade hägn och Hastings, som förblivit obrottsligt lojal mot sin döde väns minne, sökte kontakt med henne genom Jane. Vid ett dramatiskt rådsmöte i Towern i juni 1483 arresterades plötsligt Hastings samman med en grupp andra män och avrättades bara några timmar senare på den beryktade ”the Green” vid fästningens kapell, utan någon som helst dom och rannsakan under sken av att ha begått förräderi. Också Jane Shore fängslades. På grund av hennes ”skamlöshet” dömde hertig Rikard henne till botgöring utanför St Paul, där hon ålades att vid gudstjänsttid schavottera med en lykta i handen och iförd endast en kjortel, för att sedan gå till Ludgatefängelset vid Fleet Street klädd på samma sätt. Åskådarna, i synnerhet de manliga, lär snarare ha attraherats än känt avsky vid att se den legendariska kvinnan i hennes belägenhet.  Men damen som hade vunnit en kunglig Casanovas hjärta var inte slagen ur brädet. I fängelset mötte hon Thomas Lynom, kungens ställföreträdande juridiske rådgivare.[9] Han blev kär i Jane, lyckades få henne på fri fot och trots hertigens(nu kung Rikard III:s), motstånd gifte de sig. Efter Henrik VII:s maktövertagande förlorade Lynom sin höga tjänst men fick senare en liknande befattning vid kronprinsens råd i gränstrakterna mot Wales. Hans hustrus politiska roll var däremot över. Jane Shore avled omkring 80 år gammal 1526 eller 1527 och begravdes i Hinxworth Church i Hertfordshire. Ättlingarna till den dotter hon efterlämnade i sitt andra äktenskap blev parlamentsledamöter in på 1600-talet. Vid tiden för Janes död hette Englands kung Henrik VIII. Han skulle snart leda sitt rike in på nya omvälvande vägar, delvis som en följd av sin kärlek till en kvinna långt mer dominerande och ambitiös för egen del än vad Jane någonsin varit. Detta utesluter inte att kung Edvards godhjärtade väninna är värd sin särskilda plats i historien.[10]       

      

---

[1] Den utomäktenskaplige sonen Gustav Gustavson av Wasaborg föddes 1616. Modern hette Margareta och var dotter till en holländsk köpman.

 

[2] Wikipedia uppger omkring 1445 medan Alison Weir anger födelseåret till omkring 1450.

[3] Det finns olika versioner av hur Jane drog kungens blickar till sig.  Hon påstås av och till ha tjänstgjort som hovdam hos hertiginnan av Glouchester då denna dam kom på besök till London. Det är dock svårt att förstå hur en kvinna ur borgarståndet, om än aldrig så spirituell och behagfull, av egen kraft kunnat nå en så relativt hög ställning hos kungens svägerska, som dessutom normalt inte vistades vid hovet. Teorin att kungens bäste vän gjort sin av kvinnor alltid intresserade herre uppmärksam på detta nya byte förefaller mig mer sannolik.    

[4] Kungen hade faktiskt solen som sin personliga symbol. Anledningen var att han vid nyheten om sin fars och äldste brors avrättning kring nyår 1460 skådat tre solar på himlen, två av dem vädersolar. Han tog detta som ett tecken att de tre kvarvarande bröderna av huset York var utsedda att härska över England.

[5] Frågan hur ”Jane” fått sitt smeknamn tycks inte gå att avgöra. Min kvalificerade gissning är att det var kung Edvard själv som gav henne det, kanske för att skilja henne från sin hustru som ju hade samma förnamn som den nya älskarinnan. Kanske ville kungen markera äganderätt genom att ge mätressen ett egenkonstruerat alias eller tvärtom skapa större intimitet genom att ge sin käresta ett ömsint smeknamn. Napoleon, även han berömd krigare och ökänd kvinnokarl, brukade på samma sätt ge sina erövringar egennamn, inte minst kejsarinnan ”Josephine” själv.  

[6] ”The merriest of the Kings harlots”. Ordet harlot kan närmast översättas med det mer gammalmodiga epitetet sköka.

[7] Ungefärlig översättning från Weir.

[8] Det är möjligt att Jane och Hastings, efter tidigare mönster vid hovet, av och till umgicks medan kungen ännu var i livet.

[9] Solicitor General for England and Wales - Wikipedia. Som den uppmärksamme läsaren kommer att märka stavas namnet på Janes andre make med n, Lynon, i listan över juridiska ombud för kronan. Här stavas det dock som i artiklar och böcker som behandlar hennes öde, Lynom.

[10] Denna text bygger huvudsakligen på Jane Shore - Wikipedia Och på Alison Weir, Richard III and the Princes in the Tower(1992/2014), kapitel 5 och 9.

De två tronföljarna - maktspelet kring Englands tron 1470-71-

 

En av de första dagarna i oktober månad anno domeni 1470 kom en kvinna i 30årsåldern skyddande över kyrkogården till Westminster Abbey i London. Av hennes oroliga ansiktsuttryck och sätt att hela tiden se sig över axeln kunde man tro att någon förföljde henne. Men ingen tycktes följa efter, utom några få kvinnor och två små flickor som tydligen hörde till hennes följe. På armen bar hon ytterligare en liten flicka som verkade vara årsgammal. Också barnen såg oroliga ut men mera av undran än verklig rädsla. Den äldsta, som redan lovade bli lång och slank som sin mor, förde sig med värdighet som en förnäm dam men också hon såg sig skyggt över axeln, som anade hon moderns oro och vad den berodde på. Hennes syster snörvlade och gjorde motstånd som ville hon gå hem, men sköterskan manade henne bestämt vidare. Sällskapet bar på några få bylten och säckar som de verkade ha fört med sig i hast – kanske innehöll dessa deras ända ägodelar i världen. Kvinnan som ledde den lilla gruppen hade en svällande buk, så att en iakttagare kunde misstänka att hon var gravid. Det var inte ovanligt att kvinnor som råkat i olycka med någon man sökte sig till Guds hus för att föda sitt barn i skydd för världens blickar, men sådana kvinnor kom knappast i större sällskap och med tre andra barn i släptåg. Inte heller förde de sig med värdighet eller betraktade sin omgivning med fast och stadig blick. Den långa kvinnan med det ljusa håret verkade rädd men inte skuldmedveten. Nu hade de kommit fram till kyrkporten. Den öppnades genast och abbot Thomas kom ut. Han bugade sig artigt och kastade en både bekymrad och vördnadsfull blick på sina gäster.

-          God afton, ers nåd, hälsade han kvinnan med det blonda håret. Kom in, kom in. Här skall ingen ofreda er.

-          Tack, fader, svarade kvinnan lugnt. Jag hoppas att vi inte besvärar er.

-          Naturligtvis inte, ers nåd, genmälde abboten. Vi är skyldiga att bistå de nödlidande och allra mest de som är förföljda. Vad som än sker i staden är kyrkan säker. Kung Henrik är en from och ädel man. Kung Edvard däremot,,,, Han hejdade sig, som om han varit på väg att säga för mycket. Med ett tecken kallade han på sin subprior och tillsammans gick de över inre gården mot abbotens egen bostad.

-          Ni skall få en fristad som anstår er rang, försäkrade prästen. Mitt hus är rymligt och har plats för både barnen och de andra. När den stunden kommer - han såg förstulet på hennes mage, skall vi ge er all den vård vi kan.

-          Gud välsigne er, fader, sade kvinnan lågt. Jag hoppas snart vara i stånd att löna er bättre än jag kan just nu.

Därmed fortsatte följet in i abbotens bostad. En månad senare skulle den vackra kvinnan som denna kväll sökt kyrkans skydd föda sitt barn därinne. Det blev inte en så ståtlig ceremoni som det borde ha varit – Thomas More, som inte var född vid denna tid, hävdade senare att det kunde ha varit vilken pojke som helst som sett dagens ljus i abbotens svit i Westminster Abbey 2 november 1470. Ty en son blev det. Han fick namnet Edward efter sin far.[1] Kvinnan som sökt fristad för sig och sin familj var ingen annan än Elisabet Woodville, drottning av England och kung Edvard IV:s maka.[2]

Samtidigt rådde stor uppståndelse och närmast feststämning på det kungliga slottet Amboise  i Loiredalen i Frankrike. Där vistades just då två förnäma gäster, en kvinna och hennes son. Kvinnan var omkring 7 år äldre än drottningen i Westminster Abbey och, i motsats till henne, av rent kunglig härkomst. En gång i tiden hade Elisabet Woodwille faktiskt varit tjänarinna vid denna kvinnas hov. Hennes son var en ståtlig yngling som nyligen fyllt 17 år och som enligt vissa vittnesmål redan visade tecken på arrogans, ytterst medveten om sitt höga ursprung och sin förutbestämda uppgift i livet. De hade tillbringat de senaste åren i exil i det lilla hertigdömet Bar, som ägdes av pojkens morfar.[3] I själva verket fanns det flera likheter mellan tonåringen i Amboise och den nyfödde pojken i Westminster – de hade i stort sett samma ursprung, deras fäder var eller hade varit(beroende på hur man såg det), kungar av England. De delade till och med samma dopnamn, Edward. Eftersom tonåringen i Amboise var född i Westminsterpalatset i London kallades han ibland Edward av Westminster, det namn han också är känd under i historien. Som vi har sett kunde hans namne mycket väl ha fått samma tillnamn.

Av de olika skedena i den politiska konflikt som gått till historien som ”Rosornas krig” är inget så förvirrande och tragikomiskt som perioden oktober 1470-maj 1471, med betoning på hösten 1470. England hade då två kungar av vilka ingen i praktiken satt vid makten, två kontroversiella drottningar som båda befann sig i exil och två tronföljare med samma namn som båda med lika stor rätt(eller orätt), kunde göra anspråk på att kallas prins av Wales. Att kungar avsattes var inte helt ovanligt under medeltiden, inte heller var det unikt att de återtog sin tron: I Sverige hade Karl Knutson(Bonde), nyligen avlidit efter att år 1467 för tredje gången ha utropats till landets konung. Danske kung Kristian(I), skulle snart samla sin här för att söka återta vad han såg som sitt rättmätiga svenska rike.[4] Dessa kungar och riksföreståndare var emellertid alla verkliga ledare och statsmän i sin tid och om de avsattes var de verkligen avsatta, för kortare eller längre perioder, ibland för livet. Edvard IV av England var i oktober 1470 inte officiellt avsatt från sin tron och skulle aldrig erkänna sig besegrad, varken på papperet eller i praktiken, vare sig för kortare eller längre tid. Han var en lång och ståtlig man som redan i tonåren skaffat sig ett rykte som oövervinnerlig på slagfältet och som var känd för sin förmåga att förföra alla kvinnor han önskade, utan att någonsin våldföra sig på dem och utan att förskjuta sin lagvigda hustru, som han av allt att döma avgudade. Samtidigt som han strävade att upprätthålla lag och rättvisa i riket kunde han vara skoningslös mot sina fiender och hade i sin tjänst minst en uttrycklig sadist, som tycktes njuta av sin grymhet och inte tvekade att låta halshugga barn om det ansågs gagna staten eller hans herre.[5] Men nu, på hösten 1470, var kung Edvard fördriven från sitt rike och frågan var om han någonsin skulle återvända. Hans ersättare på tronen, den gamle kung Henrik VI, var i kontrast till sin släkting en både fysiskt och psykiskt bräcklig man som under sin långa föregående regeringstid sällan kunnat upprätthålla sin auktoritet långa stunder.[6] De senaste årens isolering i Towern hade helt knäckt honom. Han var trött och tyngd av kval över allt blod som utgjutits i hans namn. Nu önskade han bara ett fridsamt liv i biktstolen eller inför altarkrucifixet, säkert helst i något lantligt kloster. De som såg honom, åter iförd krona och spira på sin tron, tyckte att han liknade en tung ullsäck, en skugga av kunglighet.  Det var helt tack vare andras intriger han nu åter hyllades som rikets herre. För att göra allting ännu sorglustigare var det i stort sett samma människor, eller snarare samme man, som en gång avsatt honom som nu högtidligt bjöd honom sin vördnad. De båda kvinnorna i sammanhanget gjorde inte situationen enklare. Både Edvard IV och Henrik VI var gifta med självmedvetna, starka kvinnor som visste vad de ville. I vår tid hade de säkert gått med i en metoorörelse eller något diskussionsforum på nätet för kvinnans rätt till integritet och med visshet gjort sina stämmor hörda. Som det var fick de nöja sig med de möjligheter en kvinna under medeltiden hade att agera självständigt och de var inte så få, om man var rikets första dam och hade egen politisk agenda.

Margareta av Anjou tillhörde en sidogren av det franska kungahuset. Hon hade gifts bort med Henrik VI vid 15 års ålder och mycket snart efter ankomsten till England blivit den dominerande gestalten vid hovet. På ett olyckligt sätt kom hennes namn att förknippas med de nederlag England led under de sista åren av hundraårskriget, samtidigt som hon i praktiken blev ”Englands kung” i takt med att hennes makes psyke försämrades alltmer. Att en kvinna, därtill från ärkefienden Frankrike, så självklart tog över statsrodret både förargade och skrämde omgivningen. Drottningen och hennes man hade dessutom en tendens att förlita sig på sidogrenarna av kungafamiljen, släkter som Beaufort eller Tudor, på bekostnad av den ”egentliga” högadeln, i vars spets stod hertig Richard av York, en man av otvivelaktigt kunglig härkomst. Detta ökade spänningen ytterligare och när drottningen i oktober 1453 efter åtta års barnlöshet fick sonen Edward, samtidigt som York utnämnts till rikets protektor under kungens första sjukdomsanfall, utbröt närmast krig mellan dem båda: Båda betraktade den andre som det främsta hotet mot sin familjs intressen. Under kommande år blossade regelbundna småstrider upp mellan fraktionerna, ibland i regelrätta fältslag. Hösten 1460 förklarade sig York officiellt för Englands rättmätige kung men stupade själv några månader senare i slaget vid Wackefield. Hans äldste son övertog då faderns tronanspråk och kunde efter det blodiga slaget vid Towton i mars 1461 inta tronen som Englands odiskutable suverän. Befolkningen, främst borgarna och det kotteri adelsmän som stött Edvard IV:s kandidatur, andades ut. Äntligen hade man en verklig kung, en härskare på tronen. Nu skulle bättre tider komma och riket inte längre styras av en kvinna. Det visade sig snart att man misstagit sig grundligt.

Hösten 1464, just som kungens närmaste rådgivare med ”kungamakaren” Warwick i spetsen förhandlade om ett passande giftermål för sin herre, meddelade denne plötsligt att han redan ingått äktenskap med adelsdamen Elisabet Woodwille. Hon var omkring fem år äldre än Edvard IV och hade redan två barn från ett tidigare äktenskap. Det är möjligt att hon först sökt upp kungen för att få sina egendomar återlämnade.[7] Hur som helst – Edvard IV blev blixtförälskad och gifte sig i hemlighet med Elisabet. Först några månader senare avslöjade han sanningen för rådet. Det blev skandal! Utan att rådgöra med någon hade kungen gift sig med en engelska utan några som helst värdefulla politiska förbindelser utomlands, dessutom en kvinna vars familj i det längsta stött morståndssidan i inbördeskriget. Kungens gamla anhängare kände sig både svikna och oroliga: Hur skulle det gå med deras makt och ambitioner om nu en ny stor släkt trängde sig in vid hovet? De visade sig få rätt. Inom kort var det den nya drottningens familj som styrde och ställde i förvaltningen. Ingenting gick längre som kungamakaren Warwick önskade, varken i fråga om inrikes- eller utrikespolitik. Den desperate mannen försökte en tid hålla kung Edvard fången och styra i hans namn, vilket i stort sett ledde till anarki. Efter en kort tid av påklistrad försoning flydde Warwick till Frankrike där han genomgick en politisk metamorfos och sökte kontakt med sin forne dödsfiende, Henrik VI:s drottning Margareta. Sedan de båda misstänksamt bevakat varandra en tid lyckades de bilda en allians, där Waricks yngsta dotter Anne giftes bort med Edward av Westminster, Lancasters kronprins. Med förhoppningen att en dag se sin dotter som drottning reste Warwick tillbaka till England i spetsen för en armé och tvingade kung Edvard att fly till Burgund, varefter Henrik VI återinsattes på tronen i oktober 1470. Margareta och hennes son stannade dock tillsvidare kvar i Frankrike. Så uppstod den situation som ovan skildrats: Ett land med två kungar, två drottningar och två tronföljare, vilkas respektive anhängare anklagade varandra för att vara förrädare.

Omsider kollapsade Warwicks planer. Hans ställning var nu så underminerad av alla politiska vindkast att han inte förmådde trollbinda sin omgivning som förr. Våren 1471 kunde kung Edvard återvända i triumf och glädjestrålande ta sin förstfödde son i sina armar. Gamle kung Henrik avsattes på nytt och mördades kort därefter medan hans drottning, som just landstigit i England, för alltid drevs i exil, förkrossad och övergiven. De båda tronföljarnas öde blev emellertid lika bittert: den äldre prins Edward stupade redan i maj 1471 i slaget vid Tewkesbury, mer eller mindre slaktad av Edvard IV och hans bröder, 17 år gammal. Pojken som födds under så torftiga omständigheter i Westminster Abbey slutade som den äldste av de legendariska ”prinsarna i Towern”, sannolikt mördad på order av sin farbror, den usurperande kung Rikard III. Han blev 12 år  

De båda Edwards öde kan stå som något av symbol för människans grymhet då makt och inflytande är med i spelet – två pojkar med samma bakgrund och samma namn som oförskyllt blev till brickor i de vuxnas intriger och båda dömdes till en tidig död. ”Prinsen i Towern” är legendarisk men Henrik VI:s son är idag närmast bortglömd. Ändå förtjänar de båda eftervärldens medlidande och hågkomst.[8]                                                           

---

[1  Kungar, deras drottningar och blivande kungar återges här med försvenskad namnform medan övrigas namn återges med engelsk.

[2] Drottningens ankomst till Westminster återges här enligt min fantasi. Det är knappast troligt att abbot Thomas skulle ha dristat sig att inför Edvard IV:s höggravida hustru anspela på hans sedeslöshet och sätta den i kontrast till Henrik VI:s lika bekanta fromhet. Men jag kunde inte neka mig det nöjet. Drottningens familjenamn stavas här enligt nutida bruk. Enligt Alison Weir stavades det under medeltiden oftast ”Wydville” eller liknande.    

[3] En del av dagens Lorraine i Frankrike.

[4] Karl Knutson avled i maj 1470. Slaget vid Brunkeberg stod i oktober följande år och slutade som bekant med seger för Sten Sture den äldre. 

[5]  John Tiptoft, earl av Worcester, lärd hovman, jurist och ämbetsman, räknas som en av de tidiga engelska humanisterna. Var känd för sin imponerande manuskriptsamling och översatte bland annat Cicero till engelska. Dessa översättningar var bland de första tryckta böckerna i England. Trots detta förskaffade honom hans skoningslösa förföljelse av Lacasterpartiets anhängare epitetet ”Englands slaktare”. Avrättades för förräderi under Henrik VI:s korta återkomst till tronen 1470-71.

[6] Henrik VI blev kung redan vid knappt 1årsålder 1422. Han övertog makten 16 år gammal 1437 och regerade sedan till 1461, då han avsattes av sin släkting Edward av York(Edvard IV). Under sin regering led han av återkommande psykiska besvär som gjorde honom oförmögen att själv styra riket. 

[7] Elisabets familj hade tidigare stött huset Lancaster.

[8] Denna text bygger huvudsakligen på Alison Weirs bok Lancaster and York, the Wars of the Roses(1995/2009), främst kapitel 24-26.

Karl XII - Tyrann eller kämpe? Reflektioner kring Magnus Västerbros bok "Tyrannens tid.

 

Att Karl XII är en av Sveriges mest omdebatterade kungar är ett faktum som berörts på denna blogg många gånger. Sommaren 2021 kom det senaste inlägget i diskussionen – Magnus Västerbros bok Tyrannens tid, om Sverige under Karl XII. Det är ett försök att genom ett antal människors enskilda öden åskådliggöra hur det var att leva i Sverige under Stora nordiska kriget, det krig som innebar slutet för den svenska stormakten. Författaren beskriver sin bok som den tredje(och sista?) i en serie avsedd att utforska hur människor agerar inför en allvarlig krissituation, eller som han uttrycker det ”apokalyptiska händelser” – en farsot, en svältkatastrof eller ett långt krig – vad förenar, vad skiljer osv. De två tidigare böckerna är Pestens år(2016), som handlar om pestutbrottet i Stockholm 1710 och alltså delvis överlappar innehållet i den nya boken, och svälten, hungersnöden som formade Sverige(2018), som redogör för svältkatastrofen vid slutet av 1860-talet. Nu har turen alltså kommit till det stora krig som innebar slutet på det svenska stormaktsväldet, inget dåligt val ty detta krig påverkade verkligen hela samhället. Alla resurser mobiliserades och alla landets invånare, utom möjligen de alldra minsta under de sista åren, påverkades på något sätt av vad som hände. Västerbro säger sig inte ha skrivit dessa böcker som inlägg i dagsaktuella debatter utan helt enkelt för att han känt en personlig drift att göra det: Detta är ”djupt personliga böcker som utgår från vad som intensivt fascinerar och skrämmer mig”.

Vad specifikt gäller Tyrannens tid har syftet enligt författaren varit att skriva en bok om Stora nordiska kriget som inte har fokus på Karl XII utan på hans undersåtar. Västerbro menar och kanske med rätta att det hittills saknats en sådan bok i faktalitteraturen om detta krig. Ändå lyckas han redan i titeln delvis underminera sitt syfte med boken, ty genom att kalla den just Tyrannens tid och inte tillexempel Krigets år eller Kriget som förändrade Sverige, vilket vore i överensstämmelse med de tidigare böckernas ”neutralt” utformade titlar, sätts läsarens fokus med nödvändighet just på den man som under detta krig var Sveriges enväldige och obestridde härskare: Hans Majestät konung Karl XII. Trots alla de fängslande och gripande öden som presenteras i berättelsen - alltifrån den tappre jätten från Medelpad som efter tjugo år av krig och fångenskap en sen kväll återvänder hem, städar upp på tomten utanför huset och stegar in till sin åldriga mamma, lugnt konstaterande att ”det är gjort nu, mor”, till den olycklige smålänning som 1716 i frustration över att ha tagits ut i kriget tar livet av både sig själv och sin hustru(en väl drastisk metod att slippa krig kan man tycka), så kan denna bok inte ses som något annat än en betygssättning av Karl XII:s sätt att leda sitt land. Att betyget blir lågt framgår redan av titeln. Eftersom jag tagit till uppgift att skildra de kungliga dynastiernas historia ur olika perspektiv kommer denna text inte att recensera boken i sin helhet, utan just hur kungen framställs.

Bokens tendens visar sig tydligt i upptakten, när Västerbro kortfattat redogör för hur Sveriges stormaktsställning en gång uppstod:

”Under 1600-talet växte Sverige hastigt, vilket innebar att riket erövrade territorier från många grannländer. Särskilt blev hela Baltikum – provinserna Estland, Lettland och Livland – svenskt i samband med att Ryssland besegrades i grunden. En svensk armé tågade till och med in i Moskva, och för en stund tycktes en svensk kungason på väg att väljas till tsar. Så blev det inte, men svenskarna lade ändå beslag på hela den tidigare ryska östersjökusten. De tog också ett antal rika furstendömen som tidigare varit fristående tyska stater. … Sedan besegrades även Danmark, vilket gav kontroll över Skåne, Blekinge, Gotland, Halland och flera andra landskap”.[1]

Det låter som om svenskarna, likt forna tiders vikingar eller österns mongoler, störtat ned över sina fredliga grannar och på rekordtid förslavat dem. Just Ryssland tycks ha drabbats särskilt hårt och tydligen berövats sina rättmätigt innehavda baltiska områden. Förhoppningsvis är detta en feltolkning som uppstått hos läsaren när författaren på några rader önskat skildra bakgrunden till ett krig där Sverige spelat en roll vederbörande personligen ogillar. I annat fall vore det fråga om en vinkling av historien som gränsar till förfalskning. Det var när den tyska Ordensstaten i Baltikum vid mitten av 1500-talet visade tecken på att falla samman som flera länder, främst Polen och Ryssland men också Danmark och Sverige, blev intresserade av att kapa åt sig så mycket de kunde av det snart herrelösa området. Sveriges första steg på andra sidan Östersjön togs i själva verket när staden Revals(idag Tallin), borgare, som fruktade att komma under rysk överhöghet, bad om svenskt beskydd omkring 1560. Resultatet blev att delar av dagens norra Estland, med Reval, tillföll Sverige. De offensiva striderna om herraväldet i Baltikum fortsatte sedan fram till år 1621, då den polska staden Riga föll för svenskarna. Ryssarna hade vid freden i Stollbova 1617 tvingats avstå sina baltiska anspråk och därvid också förlorat Kexholms län och Ingermanland med fästningarna Ivangororod  och Narva, av vilka den senare dock erövrats redan 1581. Det är dessutom fel att påstå att Ryssland ”besegrats i grunden”. De höll snarast på att falla sönder inifrån under trycket av partistrider och en fruktansvärd hungersnöd. Både Polen och Sverige engagerade sig i saken och sökte få någon av sina prinsar utsedd till tsar:(Detta var i sin tur sammankopplat med de inre striderna inom familjen Vasa). Initiativet att utse en svensk furste till tsar kom från Jakob De la Gardie, som närmast agerat på egen hand, utan konsultation med överheten därhemma. Deltagandet i ”trettioåriga kriget” skedde visserligen med baktanken att utvidga riket men också till skydd mot ett potentiellt katolskt hot. Erövringen av de danska landskapen skedde i omgångar och åtminstone ett av krigen(1657-58), hade förklarats av danskarna. Att Sverige blev så framgångsrikt i denna tävlan om inflytande och territorier berodde säkert på att det var det mest enhetligt styrda, med makten koncentrerad hos en ledare och med en välövad och disciplinerad armé. Hela denna process, från Revals överlämnande till erövrandet av Skånelandskapen, tog dock hundra år och skedde under stor möda och ibland säkert även tvekan från svenskarnas sida. Det var i stort sett de makter som förlorat kapplöpningen om inflytandet i Baltikum som år 1700 kände sig starka nog att utmana uppkomlingsstormakten Sverige och dess unge, oerfarne konung.

Med den syn på svenska stormaktens uppgång som antyds i boken är det hursomhelst knappast förvånande att dess siste kung får så lågt betyg av författaren.

Att ogilla Karl XII är naturligtvis inte förbjudet(och tur är väl det). Om det funnes ”heliga kor” inom historieforskningen, vilka lärdomar kunde vi då dra av det förgångna och vad nöje och njutning skulle vi ha av att studera historia? Att mer eller mindre direkt jämföra de tidigmoderna kungarnas styre med 1900-talets totalitära styre eller våra dagars Nordkorea, vilket Västerbro gör på ett par ställen i boken, är dock orättvist av flera skäl. Bland annat krävde kungarna framför allt lydnad, inte dyrkan. Karl XII var mot slutet av sitt liv, vilket både Västerbro själv och andra konstaterat, medveten om att många ogillade hans politik. ”Om alla som säger något negativt om mig skulle dömas till döden, fanns det snart inte många människor kvar i det här landet”, konstaterade han torrt i samband med åtalet mot generalen Georg Lybecker. Han begärde inte att bli älskad, bara åtlydd. De långa hymner som lär sjungas till ”den store ledarens” ära i Nordkorea skulle med visshet ha äcklat kungen. Karl XII var en praktisk man som ville få saker uträttade när han befallde, inte en fåfäng narr som man berusade med smicker. Att han hyllades i propagandadikter är en sak men sådant hör till i krigstider, särskilt när allt tycks gå bra som efter Narva. Det innebär inte av nödvändighet att kungen själv beställde dessa dikter, än mindre att de hade till syfte att ”söva det förtryckta folket”. Vidare var dåtidens härskare medvetna om döden på ett helt annat sätt än vad som tycks vara fallet i sentida totalitära regimer, där man lägger an på att bevara och visa upp de döda ledarna som om deras andar fortfarande styrde över landet. När Karl XII en gång ombads att utse en tronföljare, en klok försiktighetsåtgärd med tanke på hans vana att blottställa sig i stridsvimlet, lär han ha svarat: ”Här finns alltid ett huvud som kronan passar åt. Jag har svårt nog att få folk att lyda medan jag lever, hur kan jag då vänta att man skall lyda mig efter min död”.[2] Underförstått var kungen medveten om att han en gång skulle dö och att hans makt att styra andra därmed upphörde. Alltså ansåg han sig inte ha ingått en fullständig symbios med riket på samma sätt som exempelvis Hitler, som mot slutet syniskt konstaterade att om tyskarna inte kunde vinna kriget åt honom var de heller inte värdiga att existera. Karl XII:s vilja gällde obetingat, men bara till graven.[3]

För att övergå till Karl XII som person och hans gärning synes Västerbro noga med att skilja myter från verklighet: Han avfärdar exempelvis historien att kungen efter återkomsten till Sverige 1715 skall ha låtit avrätta en skeppare som inte ansågs ha utfört sin uppgift på vederbörligt sätt. Ändå märks en klar tendens att tolka nästan allt vad kungen gör på värsta tänkbara sätt. Apropå avrättningen av livländaren Johan Reinhold Patkul 1707 beskrivs hur Karl XII, som en del av fredsslutet med August av Sachsen, ”fått Patkul i sitt våld”. Det medges visserligen att Patkul spelat en viktig roll för att bilda koalitionen mot Sverige några år tidigare, men så omnämns hur kungen vägrat att godta hans immunitet som diplomat i rysk tjänst varpå följer en kortfattad beskrivning av den grymma avrättningen och hur likdelarna fått hänga kvar på stegel och hjul i flera år ”som en påminnelse om vad som kan hända om man drabbas av den svenske kungens vrede”.[4] Att Patkul dömts till döden redan under karl XI:s tid, som en följd av sina manipulationer för att hetsa upp den livländska adeln mot svenskarna, nämns inte.[5] Patkul hade nu till sitt syndaregister även lagt brottet att ha initierat anfallskrig på Sverige. Han fick det straff en dåtida förrädare måste räkna med, låt vara att en del förfasade sig över att en adelsman av hög status blev så grymt behandlad. Det är fråga om ens våra dagars stormakter med konstitutionellt styre skulle handla mycket mer humant i motsvarande situation, även om de knappast skulle låta stycka brottslingens kropp. I samband med att general Magnus Stenbocks fångenskap i Danmark omtalas hävdar, eller snarare antyder, Västerbro att kungen skulle ha förhållit sig likgiltig till sin gamle vapenbroders situation därför att denne inte i allo följt hans order under sitt sista fälltåg 1713. Vad denna uppgift grundar sig på är oklart - Något uttalande av kungen som pekar åt det hållet återges inte. Historikern Andreas Marklund ger i sin biografi över generalen från 2008 intrycket att det snarare var rådet som saboterade försöken att få hem Stenbock och hans män, dels på grund av penningbrist(vilket Västerbro också nämner), dels därför att generalen betraktades som alltför kungatrogen. Man fruktade att han skulle understödja kungens planer på nya fälttåg.[6] Den deprimerade och misstänksamme Stenbock kan i och för sig mycket väl ha känt sig sviken av sin herre. Brev från tiden tycks dock tyda på att hans fruktan var obefogad.[7] Att generalen alltjämt hölls i fångenskap ännu ett år efter Karls hemkomst kan helt enkelt bero på att kungen inte hade tid, ork eller möjlighet att engagera sig för enskilda krigsfångar även om det gällde en gammal vapenbroder, en trots allt ganska förklarlig inställning med tanke på det allmänna läget.  När fälttåget mot Norge 1716 diskuteras, nämns visserligen att soldaterna fått order om att inte plundra på egen hand eller mera än nödvändigt men författaren fortsätter med bitande underton: ”På så vis kan man hävda att man ändå följer krigets regler, insistera på att man är än i grunden civiliserad nation”.[8] Samtidigt framkastas tanken att svenskarna kan ha hoppats få med sig normännen mot danskarna.(Sådana försök hade gjorts från svensk sida sedan Erik XIV:s dagar på 1560-talet). Kungen kan alltså mycket väl ha hyst en uppriktig önskan att vinna norrmännen för sin sak och därför av naturliga skäl sökt begränsa härens skadeverkningar på lokalbefolkningens egendom så mycket det bara var möjligt.

  Karl XII framställs kort sagt av Västerbro som en kall, otillgänglig, grym och envis despot utan många försonande drag, om ens några     

Ändå medger författaren själv att kungens handlande i någon mån var betingat av det krig han utkämpade. Om kriget inte hade kommit, skriver han, hade Karl XII kanske blivit en duglig fredsfurste ”vilket hans far Karl XI på många sätt var”. Men kriget kom ”och den envisa krigspolitik kungen förde ledde till att de tyranniska inslag som ända från början var en del av enväldet förstärktes alltmer”.[9] Detta sätt att resonera bottnar naturligtvis i att vi har svårt att förstå Karl XII eller sätta oss in i hans tankevärld. Sverige har inte haft krig på de senaste två århundradena, en närmast unik situation i Europa vilket nog har gjort oss lite bortskämda, detta samtidigt som kriget i sig blivit alltmer destruktivt. Ett fullskaligt krig med dagens vapenteknik skulle leda till långt större förödelse för oss alla än någonsin det stora nordiska kriget. Mot denna bakgrund kan det vara svårt att förstå hur en enskild svensk man för 300 år sedan faktiskt kunde leda sitt folk i krig i nära tjugo år enbart för att bevara några landområden, som ändå tycktes förlorade efter halva krigsperioden, utan att någon stoppade ”detta vanvett”. Det är dock inte svårt att vända på perspektivet för att få en helt annan bild.

När tyskarna på våren 1940 tycktes nära en seger i det krig som skulle komma att kallas andra världskriget var Winston Churchill en av de få som konsekvent manade demokratierna till fortsatt kamp. Inför sina franska kolleger målade han upp ett scenario där han såg sig själv sitta i Kanada och leda striden mot bakgrund av ett förhärjat Europa, med både Frankrike och England(Storbritannien), förhärjade av högexplosiva bomber.[10] Att ge sig kunde det inte bli tal om. Detta kan naturligtvis ha varit överdrifter i avsikt att mana på vapenbröderna, men en ”vanlig människa”, som hört dessa ord våren 1940 skulle förmodligen hållit dem för ren galenskap och kanske rent av krävt att denne man skulle stoppas innan hela Europa jämnades med marken bara därför att de västallierade ”vägrade inse fakta”, att tyskarna redan vunnit kriget. Churchill var inte någon alltigenom lätthanterlig person eller ens(i början), någon sann demokrat. Under första världskriget gav han order om eller initierade operationer som fick katastrofala följder och ledde till många människors död. Men skulle någon annan än han ha varit i stånd att leda Storbritannien och därmed i praktiken den demokratiska världen i kampen mot Hitler under krigets svåraste dagar. Om han å andra sidan förlorat hade han med visshet utmålats som en galning av eftervärlden och kanske ansetts så än idag. År 1700 blev Sverige angripet av tre makter i stort sett samtidigt. Skulle någon annan än en sann krigare, en ledare fullt och fast övertygad om det riktiga i sitt kall, ha varit i stånd att hantera detta och leda landet med så pass fast hand som Karl XII ändå gjorde i ett svårt läge? Visst kan man hävda att en mer eftergiven ledare kanske besparat sitt folk onödigt lidande, men skulle fienden i så fall ha nöjt sig med de områden de från början önskade lägga beslag på?[11] En ledare som varit mer eftergiven gentemot sina rådgivare hade kanske också fått flera motstridiga råd att förhålla sig till, med allt vad det inneburit av splittring, oenighet och käbblande, med ytterligare faror som följd. Som det blev höll den svenska sidan en orubblig kamplinje och överlevde trots allt som enhetlig och självständig nation, det är mer än vad exempelvis Polen kan säga om sin historia från slutet av 1700-talet och nästan in i vår egen tid.[12] Låt oss heller inte glömma att det inte var en frihetsrörelse som Karl XII bekämpade. Folken i Baltikum reste sig inte mot ”det svenska oket”. I själva verket lär esterna än idag tala om ”den goda svensktiden”, och då syfta på Karl XII. Stora nordiska kriget var tillspetsat uttryckt ett krig mellan ”kolonialmakter” om herraväldet över vissa landområden, inte ett krig mellan erövrare och underkuvade(om man inte räknar Skånelandskapen som svenskarna fick behålla). Den makt som till slut tog hem den verkliga segern, Ryssland, var dessutom minst lika despotiskt styrd som Sverige. Dess ledare var en man som med intresse bevittnade tortyr, lär ha utfört experiment på fångar för att lära sig mer om människokroppen, lät slavar bygga sig en ny huvudstad ur sumpmarker och nästan med egen hand piskade sin son till döds. Om Karl XII var en tyrann var också Peter den store det och frågan är om inte den svenske kungen vid en sådan jämförelse framstår som närmast human.                

Alla dessa invändningar mot Magnus Västerbros framställning av Karl XII i Tyrannens tid låter säkert övertygande för kungens sentida sympatisörer men knappast för hans belackare. Karl XII har varit omdebatterad sedan sin egen tid och kommer säkert att vara så länge än, vilket i sig är ett bevis på denne mans originalitet. Man kan hävda att kriget trots allt pågick onödigt länge, att kungen var onödigt envis och att detta kostade många människor livet. Det går inte att helt bortse från dessa argument. Karl XII:s största svaghet var att han, som den äkta medlem av huset Pfalz han var, i grund och botten var krigare och inget annat. Han förstod inte konsten att föra krig utanför slagfältet, en ödesdiger brist hos den som samtidigt skall vara sitt lands högste militäre och civile ledare. Det enda logiska angreppssättet för att få ett något så när objektivt svar på frågan huruvida Karl XII är mer värd beundran eller kritik måste vara att ställa frågan: Krävde Karl XII mer av sina män än av sig själv? Ett utmärkande drag för senare tiders despotiska ledare tycks vara att de gärna håller sig borta i kristider. Hitler dog i sin bunker i Berlin medan människor stupade i gatustrider ovanför honom och han besökte aldrig de människor som fått sina hem förstörda av bombningar. Stalin gav order om Stalingrads försvar in i det sista men besökte själv aldrig sina män vid fronten. Saddam Husein hittades under en matta då han greps, som ett djur i sin håla. Det är svårt att tänka sig en större kontrast till detta fega beteende än just Karl XII: Han var alltid med i stridens hetta. Om han av någon anledning inte själv ledde sina trupper så var han i alla fall aldrig långt borta. Han delade sina mäns umbäranden; upplevde kylan i Ukraina, drabbades av sjukdomar, blev själv skadad av kulor och lär aldrig ha klagat över de plågor som behandlingen av dessa skador orsakade. Det enda han inte delade med soldaterna var fångenskap i Sibirien eller Danmark, men det hade å andra sidan varit att begära för mycket. En fången kung vore det slutliga nederlaget, både för kungens och för hans rikes ära.[13] Slutligen fick Karl XII den krigardöd som var honom värdigast: ett enda skott för pannan och ett slut utan plågor i en skyttegrav, omgiven av den soldathop han så länge varit ”gift med”. Hans tid i striden var över.

Läs Tyrannens tid inte som ett vittnesbörd om sanningen utan just som ett inlägg i den eviga debatten om karolinerna och deras ledare. Kanske kan denna bok väcka ett nytt allmänt intresse för en av de mest fängslande och kontroversiella ledarna i Sveriges historia.                                                

---

[1] Västerbro, s. 25.

[2] Repliken återges bland annat av Peter From i Katastrofen vid Poltava – Karl XII:s ryska fälltåg 1707-1709(2007), uppläsare Kenneth Milldoff. Orden har här återgivits i något annorlunda form än i boken, men innebörden är densamma.

[3] För ytterligare diskussioner om jämförelser mellan ledare inom olika system, se Dynastihistoria: Gustav Vasa - Sveriges Kim Jung-Il? (bosonshistoria.blogspot.com).

[4] Västerbro 177-78.

[5] Angående Patkulls förflutna, se bland annat Hans Villius, ”Konspiratör emot kung och krona, kring Johan Reinhold Patkulls stämplingar mot Sverige” i Hans Villius, Skrivet i lönndom, konspirationer, hemliga handlingar och annat ur historiens arkiv(1999), författaruppläsning.

[6] Om Stenbocks tid i fångenskap och försöken att få hem generalen och hans män, se Andreas Marklund, Stenbock, ära och ensamhet i Karl XII:s tid(2008), särskilt kapitlet ”I arvfiendens våld”.

[7] Bengt Nilsson, bibliotekarie vid Linköpings universitetsbibliotek och en av dem som Västerbro i slutet av boken tackar för hjälp med sin research, citerar i ett inlägg på FB-gruppen Karl XII:s hemsida 18/9 2021 ett brev från kungens sekreterare Feif till general Stenbock i juli 1714 med hälsning från kungen. Generalen uppmanas att inte tro på vad som eventuellt sägs om att han skulle vara i onåd och framför allt tänka på att bevara sin hälsa ”på det hans majestät ännu en gång må få se ers excellens förnöjd och lustig efter gamla vanan”(något moderniserad stavning).

[8] Västerbro, s. 328.

[9] Västerbro, s. 455.

[10] Om detta, se bland annat Ian Kershaw, Ödesdigra val – tio beslut som förändrade världen 1940 till 1941 (svensk översättning 2009), s. 47.

[11] Enligt Liljegren skall tsar Peter vid sitt första ”planeringsmöte” med August av Sachsen inför kriget ha diskuterat möjligheten att ändra det svenska styrelseskicket, eftersom republiker var mindre farliga för grannarna än monarkier, Bengt Liljegren, Karl XII, en biografi(2000-2004), s. 72.   

[12] Man kan spekulera över vad som hänt om fler polacker eller kanske snarare polska adelsmän ställt upp bakom Karl XII:s ”marionettkung” Stanislaw och gått samman med svenskarna mot Ryssland. Hade landets öde under kommande århundraden då blivit bättre eller sämre? Stanislaw var förövrigt polack, vilket August inte var.   

[13] Se Dynastihistoria: Flykten över Dnepr (bosonshistoria.blogspot.com).