torsdag 29 februari 2024

Kuriren från Helsingborg

 

Det finns historiska begrepp och gestalter de flesta känner till utan att egentligen veta särskilt mycket om dem. Att Anckarström mördade Gustav III vet de flesta svenskar - men hur många vet att han då var 30 år gammal och bedrev en mindre lånerörelse eller att han, efter vad han senare berättat, bestämde att utföra sin gärning sedan han åsett avrättningen av en viss överste Hästesko, dömd för förräderi och högmålsbrott? ”Sturemorden” är väl fortfarande ganska välkända och de flesta vet att Erik XIV initierade dem - men hur många kan utan vidare säga vilka offren var eller att en man som hette Per Gadd anses ha varit chef för den grupp knektar som utfört avrättningarna? Ett i våra dagar, som det verkar, närmast bortglömt begrepp men som alla i mina föräldrars generation kände till, om de läst på historieläxan, är ”Stenbocks kurir”, mannen som efter slaget vid Helsingborg 28 februari 1710 red genom landet med det lyckliga budskapet om segern över danskarna till hovet i Stockholm: Han som var så utmattad vid ankomsten att änkedrottning Hedvig Eleonora(”ett stöd för Karlar trenne”, som poeten skriver), bjöd honom att sätta sig i kungastolen medan hon själv stod.[1] Numera anses det bevisat att det mesta av detta inte stämmer: Bevarade räkenskaper visar att kuriren inte red dag och natt på utpinade hästar utan färdades i vagn. Färden Helsingborg-Stockholm har emellertid ägt rum och budskapet om Stenbocks seger måste verkligen ha kommit som en lyckans solstråle i ett land alltmer trängt av fiender och med kungen långt borta i Turkiet, närmast en furste i exil. Men vem var han då, sändebudet från Magnus Stenbock, som utan att veta det gjorde sig själv odödlig med sin resa genom landet i början av mars 1710?

I Carl Snoilskys dikt från sent 1800-tal får vi inte veta mer än att kuriren är ”en kronans officer”, en krigare. Det var han också just då, närmare bestämt nyutnämnd ryttmästare vid norra skånska kavalleriregementet. Han var 23 år och hette Henrik Hammarberg. Han var dock ingen garvad krigare som kämpat vid Karl XII:s sida i Polen eller Ryssland. Egentligen var han en ung juris studerande som inte alls tänkt sig att bli soldat.

Henriks familj var nyadlad och hade ett lysande men inte helt fläckfritt förflutet. Farfadern, Samuel Hammarinus, var kyrkoherde i både Klara och Bromma församling och hade i den egenskapen grundat Klara trivialskola. Dessutom var han, åtminstone till namnet, drottning Kristinas hovpredikant. Hans vackra karriär tog emellertid ett sorgligt slut då en tjänstepiga, som tydligen var sinnessjuk, hängde sig i dörren till hans kammare på prästgården i Bromma. I stället för att lämna liket åt bödeln, som seden bjöd för ”självspillingar” på 1600-talet, tog den godhjärtade gudsmannen själv hand om sin stackars tjänarinnas kvarlevor vilket ingalunda renderade honom medalj utan avsättning från tjänsten år 1663. Han avled själv fyra år senare.[2] Sonen Gustav, Henriks far, var överjägmästare i Småland och senare också i Halland, dvs. han var högste administratör för jakväsendet i området. Tydligen skötte han sitt arbete tillfredställande eftersom han adlades Hammarberg 1683. Han ägde godset Vredaholm i Jönköpings län, där sonen Henrik föddes 1686.

Henrik läste juridik först i Lund sedan i Greifswald, där han disputerade 1705. Han fortsatte sina studier i Paris men kunde i längden inte hålla sig utanför det pågående stora nordiska kriget. År 1707 besökte han Karl XII i Sachsen, där kungen förberedde det kommande fälttåget mot Ryssland.[3] Därpå återvände Hammarberg till Sverige och blev auskultant, en sorts assistent och lärling, vid Göta hovrätt för att kort senare utses till sekreterare i den kommission som Skånes nyutnämnde generalguvernör, general Magnus Stenbock, tillsatt för att bringa ordning i landskapets förvaltning. Man kan förstå att den unge mannen gjorde bra ifrån sig, ty när danskarna i början av november 1709 landsteg i Skåne var det Hammarberg som sändes att meddela myndigheterna i Stockholm vad som hänt. I det sammanhanget rekommenderade generalen sin budbärare till posten som regementskvartermästare vid norra skånska kavalleriregementet vilket ansvariga i Stockholm bekräftade. Hammarberg hade dock inte förvarnats om sin kommande upphöjelse, varför han mottog den med minst sagt blandade känslor. Han lovade dock att ställa upp för fäderneslandet mot löfte att få lämna det militära när kriget var slut.[4]  Efter ”många svårigheter” återvände han till Skåne, där han under slaget vid Helsingborg tjänstgjorde som Stenbocks adjutant. Han hade nu avancerat till ryttmästare. Efter segern sändes Hammarberg åter till Stockholm för att överbringa det lyckliga budskapet.[5]

Oavsett hur strapatsrik färden kan ha varit, om änkedrottningen bjöd honom sin egen stol vid ankomsten eller inte – hyllad blev han i alla fall, Stenbocks kurir. Som belöning mottog han en guldmedalj av femtio dukaters värde av prinsessan Ulrika Eleonora och gifte sig kort därefter med dottern till juridikprofessorn Niklas Silfverskjöld)född Hyltén), som adlats några år efter Henriks egen far.[6]

Som Hammarberg lovat kvarstod han i det militära så länge kriget varade, eller åtminstone så länge Karl XII levde. Därefter återgick han till sin juridiska karriär och blev år 1751 president i Svea hovrätt, landets förnämsta juridiska ämbete. Han var även politiskt aktiv och trädde vid riksdagen 1739 till Arvid Horns försvar på Riddarhuset. Trots att Hammarberg alltså tillhörde Mösspartiet och i första hand såg sig som civil ämbetsman, tycks han ha hyst en djup beundran för Karl XII. Efter kungens död skaldade han sorgset, apropå den låga status soldaterna nu hade:

-          Ej någon sig för oss numera så bemödar.

Vårt hantverk duger ej.

Vår mästare är död.[7]

Kanske kom han ändå till slut att finna en viss tjusning i krigarlivet?

Henrik Hammarberg, general Stenbocks kurir, avled på familjegodset Vredaholm i Jönköpings län vid 81 års ålder 1768.[8]

 

 

                   



[2] Mäster Samuelsgatan i Stockholm har sitt namn efter Hammarbergs farfar.

[3] Inga uppgifter har hittats om Hammarbergs intryck av kungen men med tanke på hans reaktion vid Karls död bör dessa ha varit övervägande positiva.

[4]  Man skulle kunna tänka sig att utnämningen till kvartermästare delvis varit en ”skyltpost” av Stenbock i syfte att höja statusen på sin civile budbärare inför militärmyndigheterna i Stockholm. Hammarberg tjänstgjorde dock i armén under återstoden av kriget.. 

[5] Stenbocks kurir gjorde således resan Helsingborg-Stockholm tur och retur inte mindre än två gånger på fyra månader! Första gången för att berätta om danskarnas invasion, andra gången för att meddela segerbudskapet från slaget vid Helsingborg. Snoilskys dikt handlar om den andra resan, som alltså enligt bevarade räkenskaper skall ha företagits med vagn. Men hur var det första gången, i november 1709? Med tanke på att det då gällde att meddela att landet invaderats är det tänkbart att kuriren, åtminstone vissa sträckor, ridit ensam på egen häst för att inte bli beroende av opålitliga kuskar. Återresan till Skåne skall också ha genomförts ”efter många svårigheter”. Är det kanske denna första resa, med budskapet att Skåne invaderats, som egentligen borde ihågkommas av eftervärlden och inte färden med segerbudskapet?

[6] 50 dukater lär år 2024 motsvara ungefär 58 000 SEK.

[7] Hammarberg anses också ha författat verskomedin ”Den beständiga herdinnan”. Den gavs ut 1741 men skrevs antagligen i Hammarbergs ungdom.  Versen om Karl XII citeras av Herman Lindqvist i Storhet och fall(1995), s. 701.

tisdag 20 februari 2024

Greven som gifte sig av kärlek

 

Den klassiska bilden av äldre tiders äktenskap i synnerhet när det gäller överklassen, vilket i praktiken oftast är de äktenskap eftervärlden har möjlighet att veta något om, är att de alltid ingicks av praktiska skäl. Kungligheter och adliga ungdomar gifte sig eller giftes bort av statsskäl eller för att det gynnade släkten. Passionerad kärlek eller romantik var något i det närmaste okänt för gifta par – åtminstone spelade det ingen avgörande roll när föräldrarna valde äkta man eller hustru åt sina barn. Detta må vara sant rent allmänt men många exempel finns på ungdomar av förnäm börd som faktiskt gift sig av egen böjelse, ibland till och med utan något som helst godkännande från föräldrar eller andra närstående. Om vi mer specifikt tittar på en period som det sena svenska 1500-talet, verkar det nästan som en allmän upprorsanda fått fäste inom aristokratin. Ett antal unga adelsdamer gifter sig under vasasönernas tid helt enkelt med de män de själva valt, vilket ofta leder till smärre skandaler och någon gång uppgörelser inför ständerna, dvs. riksdagen. Vad detta beror på och om det överhuvudtaget finns någon enkelt rationell förklaring är osäkert – kanske tiden med sina religionsstrider och ofta blodiga maktspel vid hovet fick de unga att känna sig friare, mer självständiga än tidigare generationer. Om sekelgamla auktoriteter som påvar och helgon kunde förklaras utan makt i stort sett bara genom ett beslut vid ett kyrkomöte eller av ständerna, varför skulle då inte en enskild människa kunna sätta sig över omgivningens fordringar när det gällde något så viktigt och personligt som vem de skulle tillbringa återstoden av sitt liv tillsammans med. Hur som helst – vid slutet av 1500-talet gifte sig många adliga ungdomar mer eller mindre på eget bevåg med den partner de själva föredrog. Några av dessa giftermål, främst ”onsdagsbröllopet” på Stegeborg 1595, är så kända att de omnämns i historien. Ett mindre känt fall är giftermålet mellan Abraham Brahe och Elsa Gyllenstierna.

Både Abraham och Elsa tillhörde landets förnämsta släkter. Båda hade danska rötter men hade grenat ut sig till Sverige under unionstiden. Sett till rangen var familjen på Rydboholm något förnämligare än familjen på Fågelvik, eftersom Braharna var grevliga medan Gyllensiernas ”bara” var friherrar. Någon fiendskap rådde emellertid inte, åtminstone inte av rena prestigeskäl. Både Elsas och Abrahams fäder var eller hade varit framstående män i riket även om friherre Nils i allmänhet ansågs vara mer försiktig ifråga om politiska ställningstaganden än gamle greve Per varit i sin dag.[1]

Elsa och Abraham möttes första gången vid ett slädparti i februari 1595. Hon var 17-18 år och var förmodligen kammarjungfru hos prinsessan Anna, syster till kung Sigismund. Han var omkring 26 år och yngst av de fyra bröderna Brahe. Abraham gjorde senare karriär i den nya förvaltningsapparat som vasarna höll på att bygga upp men just nu var han en relativt ung junker som ledsagade kungens stolta och ibland något äventyrliga syster då hon färdades till Svartsjö slott utanför Stockholm. Sedan de kommit fram och prinsessan gått till sängs, skriver Abraham: ”Talade jag första gången med herr Nils Gyllenstiernas dotter jungfru Elsa. Och fick behag till henne”.

Det blev med andra ord kärlek vid första ögonkastet från hans sida och, som det verkar, också från hennes. Nils Gyllenstierna, som vid den här tiden var nära sextio år och riksdrots, dvs. ungefär justitieminister, hade i och för sig inget emot äktenskapet men undrade stillsamt vad Abraham egentligen hade att erbjuda sin hustru, yngst av fyra bröder som han var. Abraham drog till med Rydboholm, vilket svärfar in spe tyckte verkade misstänkt: Kunde Abraham verkligen lova bort släktens huvudgods utan vidare? Dessutom var det politiska läget sådant att en försiktig man som riksdrotsen ogärna gifte bort sin dotter hur som helst. Sigismund och hertig Karl kämpade om makten i Sverige och ingen visste hur det skulle sluta. Bröderna Brahe hade en tendens att hoppa mellan de olika lägren lite som det föll sig och det gällde att själv vara på rätta sidan när avgörandet en gång föll. Elsas och Abrahams nyväckta kärlek råkade till råga på allt sammanfalla med den skandal som gått till historien som ”onsdagsbröllopet”, då en syster till Abraham och en bror till Elsa mot sina anhörigas vilja gifte sig under beskydd av prinsessan Anna, samma prinsessa som mer eller mindre sammanfört det presumtiva nya paret på Svartsjö.[2] Det är begripligt om den gamle drotsen i detta läge kände tveksamhet inför tanken på en fördjupad förbindelse med släkten Brahe.

Åren gick utan att någon förändring skedde i förhållandet mellan Abraham och Elsa, medan å andra sidan den politiska oron 1598 exploderade i ett kort men intensivt inbördeskrig som så småningom ändade i hertig Karls definitiva seger och att ett antal medlemmar av högadeln samt några ofrälse miste huvudet på stupstocken både i det egentliga Sverige och Finland.[3] Mitt i denna tid av turbulens och sorg, då släktingar blev fiender eller miste huvudet och minsta misstag kunde få katastrofala följder, bestämde sig Abraham Brahe för att göra slag i saken med Elsa Gyllenstierna, med eller utan hennes fars samtycke. I mars 1599, samtidigt som hans svåger Johan Sparre belägrades av hertig Karl på Kalmar slott, sökte Abraham upp Elsa som befann sig på resa till en släkting och förmådde henne att istället följa honom till Rydboholm i Uppland dit de anlände den 11 mars. Två dagar senare vigdes de av sockens församlingspräst.[4]  Det blev inte något bröllop värdigt två medlemmar ur rikets finaste aristokrati men eftersom både en syster till bruden och en av änkedrottning Katarinas anställda närvarade, kunde man till nöds hävda att familjen och kungahuset varit representerade. Abraham var också klok nog att vända sig till hertig Karl för att få stöd. Han påpekade att det enda som rimligtvis kunde invändas mot giftermålet var just att det hade skett under så enkla former. Hertigen å sin sida insåg förmodligen att han genom att godkänna Abrahams tilltag skulle skaffa sig en trogen tjänare i de kommande processerna mot de herrar som stött Sigismund i inbördeskriget.[5] Därmed var också svärfar Nils samtycke garanterat.

Abraham och Elsa tycks ha blivit mycket lyckliga och trots att Abraham var yngst av fyra bröder, blev det han som förde släkten vidare inom äktenskapet. Abraham Brahe avled 1630, hans hustru tjugo år sebare.[6]                           

                       



[1] Per Brahe den äldre hade dött 1590, i djup onåd hos Johan III.

[3] De fyra blodbaden i Kalmar, Viborg, Åbo och Linköping 1599-1600.

[4] Författaren Rune Pär Olofsson antyder i sin roman Ärans tinnar(1974), att enleveringen varit mer eller mindre planerad av både Elsa och Abraham. Han låter dem dessutom ha fullbordat samlag hemma hos änkedrottning Katarina Stenbock julen 1598, så att Elsa vet att hon är gravid redan vid vigseln på Rydboholm. Eftersom parets första barn föddes i slutet av november 1599, kan de faktiskt ha haft samlag i slutet av februari men omöjligt ha vetat av något havandeskap två veckor senare     

[5] Abraham Brahe ingick i den domstol som ett år senare bland annat dömde svågern Erik Sparre till döden i Linköping.

[6] Denna text bygger huvudsakligen på Erik Peterssons biografi över Abrahams och Elsas son Per Brahe den yngre, Vicekungen(2009), s. 15-19.  

söndag 11 februari 2024

Gustav III:s besök i Frankrike 1771

 

Att Sverige förra veckan fick franskt statsbesök är väl knappast någon hemlighet. Statsminister Kristersson och president Macron diskuterade ett framtida samarbete, både mellan sina två stater och inom Eu:s ramar. Allt lär ha gått utmärkt och de båda ledarna visade på alla sätt sin vilja att gemensamt verka för ett starkare och säkrare Europa. Som historiskt bevandrad tänkte jag på att det inte är första gången Frankrike och Sverige samarbetat eller uttryckt viljan att göra det. Redan Gustav Vasa skickade delegationer till Paris och lär till och med ha övervägt att sända någon av sina yngre söner till Frankrikes hov för att lära sig seder och skick på kontinenten. Att det katolska Frankrike lierade sig med det protestantiska Sverige i trettioåriga kriget är välbekant. Men första gången en fransk och svensk ledare möttes under former som kan sägas likna ett modernt statsbesök var 1771, då Gustav III reste till Paris, även om han noga räknat var kronprins då han anlände och kung då han reste.[1]

Gustavs resa till Paris hade flera syften Officiellt handlade det om en bildningsresa av det slag som adelsynglingar gjort sedan 1600-talet – man besökte de viktigaste rikena, träffade de viktigaste politikerna och tidens lärde. Detta var dock första gången en svensk kronprins reste på något som liknade en ”Grand tour” och huvudsyftet denna gång var definitivt politiskt. Det frihetstida svenska politiska systemet visade vid slutet av 1760-talet allt större tendenser att gå överstyr. De två grupperingarna hattar och mössor tycktes mer benägna att bekämpa varandra än att styra riket. Varje ny riksdag medförde i princip att det för tillfället styrande partiet avsattes och ersattes av sina motståndare, varvid de forna makthavarna anklagades för korruption och andra former av maktmissbruk. Vid nästa riksdag skedde samma sak omvänt.[2] Samtidigt hade den svenska kungamakten skjutit nya skott. För första gången sedan Karl XII:s tid fanns nu en infödd svensk tronföljare som dessutom hade två bröder. Kronprins Gustav hade redan visat sin politiska begåvning och fallenhet för intrigspel genom att 1768 mer eller mindre tubba sin far att driva fram ett urtima inkallande av ständerna. Även om det egentliga syftet; att stärka kungamakten, inte uppnåtts var det tydligt att den blivande regenten hade potential att själv ta makten. Frankrike, som önskade stärka Sveriges förmåga att agera balansmakt i förhållande till stater som Ryssland och Preussen, bestämde sig för att satsa på den unge fursten. Hertig Choiseul, Frankrikes mäktige ”utrikesminister”, lät ambassadör Creutz förstå att Ludvig XV önskade besök av den svenske tronföljaren och I november 1770 avreste kronprins Gustav och hans yngre bror Fredrik Adolf(naturligtvis med vederbörlig svit), mot Paris under pseudonymen greve av Gotland respektive Öland.

Det höll på att gå galet från början. Under resan fick man plötsligt veta att hertig Choiseul avsatts och förvisats från hovet sedan han begått misstaget att stöta sig med Madame du Barry, Ludvig XV:s sista maîtresse en titre. Sällskapet lär då allvarligt ha övervägt att istället söka sig till England eller något italienskt furstendöme men valde ändå att fortsätta. Paris var trots allt Paris. I Början av februari 1771 var man framme vid målet. Av ödets skickelser kom detta besök att sönderfalla i två delar – före och efter första mars 1771. Till än början var allt som det brukade när en kunglighet eller adelsman besökte ett främmande hov: Gustav träffade både kungafamiljens medlemmar och några av upplysningsfilosoferna, som han ofta fann mer angenäma att läsa än att möta. Han besökte Franska akademin, verkstäder för tillverkning av gobelänger, konstmuseer och politiska salonger ledda av några av tidens spirituella kvinnor. Naturligtvis besöktes också teatern och operan. Medveten om vad konvenansen, eller snarare Ludvig XV:s välvilja fordrade, drog sig Gustav varken för att sitta till bords med Madame du Barry eller att förära hennes hund ett diamanthalsband. Han dinerade också med kronprins Louis Auguste, blivande Ludvig XVI och dennes unga hustru Marie Antoinette, vars ”tilltalande utseende” han efteråt kommenterade.[3]

Kvällen 1 mars 1771, då kronprinsen satt på operan i grevinnan d’Egmonts loge och såg kvällens föreställning av ”Pyramus och Thisbe”, slog nyheten ned som en blixt från klar himmel: kung Adolf Fredrik hade dött i Stockholm. Kronprinsen hade blivit kung Gustav III. Därmed tog den politiska aspekten definitivt överhanden. Redan samma kväll reste greve Scheffer, chef för den nye kungens medföljande svit, ut till Versallies för att underrätta Ludvig XV om vad som hänt.[4] Frågan var vad som nu skulle hända, skulle kungen acceptera sin ställning som närmast konstitutionell monark enligt frihetstidens styrelseskick eller önskade han återinföra enväldet? I Stockholm lär man rent av ett ögonblick ha övervägt möjligheten att förbigå Gustav och istället utropa hertig Karl till kung då man fruktade den äldre broderns ambitioner. Hugskottet skall ha stupat på hertigens vägran att befatta sig med planen, vilket Gustav tackat honom för. Även på fransk sida tycks man ha hyst viss tvekan vad som vore lämpligast att göra. Franska sändebudet i Stockholm, som stod i kontakt med den äldre greve Fersen, hade övertygats om det olämpliga i att störta ständerväldet med våld, men icke desto mindre lovade kung Ludvig sin gäst att Bistå honom med subsidier. Med detta löfte och sedan han officiellt accepterat att följa 1720-års regeringsform, lämnade Sveriges nye kung Paris. Han hade ”fått in en fot” vid franska hovet. Nu återstod att ta initiativet i Stockholm[5].

Om man bortser från den korta period 1813-14 då Karl Johan förde krig mot Napoleon har Frankrike och Sverige sedan 1771 haft goda relationer med varandra. Låt oss hoppas att Kristerssons och Macrons möte härom veckan bidrar till att dessa relationer består i vår tid.                                 



[1] Drottning Kristina besökte Paris först efter abdikationen, Karl X Gustav då han ännu endast var en till hälften tysk furste vars familj närmast fått politisk asyl i Sverige under trettioåriga kriget.

[2] Den franske ambassadören hade några år tidigare klagat till sina överordnade i Versallies att svenska politiker var så korrupta att det var meningslöst att betala ut något innan de ”tjänster” man önskade verkligen utförts. Dessutom var stormakter som Ryssland och Preussen så frikostiga med sina mutor att ambassadören helt enkelt inte hade råd att överbjuda dem. Se Dynastihistoria: 19 augusti 1772 - Sveriges brumaire (bosonshistoria.blogspot.com) not 3.. Sändebudets uppgifter är naturligtvis partiska.    

[3] Detta bör ha varit Marie Antoinettes första närmare kontakt med svenskar. Åtta månader tidigare, i juni 1770, hade den unge Axel von Fersen inlett sin bildningsresa genom Europa. Först i början av 1774 anlände han på sitt första besök till Paris och Versallies. Angående Madame du Barry kan noteras att Marie Antoinette inte var lika diplomatisk som den tio år äldre svenske kronprinsen. Vid tiden för Gustavs besök pågick ett mindre ”krig” mellan älskarinnan och kronprinsessan, där Marie Antoinette vägrade tilltala mätressen, vilket innebar att du Barry inte fick tilltala henne. Först ett år senare, i januari 1772, gav prinsessan upp striden. Se Dynastihistoria: Älskarinnan och kronprinsessan (bosonshistoria.blogspot.com).

[4] Carl Fredrik Scheffer hade under 1750-talets politiska kriser varit en av hovets fiender och i sin egenskap av kronprinsens lärare närmast agerat spion åt hattpartiet. Nu var han dock kungens trogne tjänare och skulle snart aktivt bidra till författandet av 1772 års regeringsform.

[5] Denna text bygger huvudsakligen på Leif Landen, Gustaf III, en biografi,(2004), s. 118-21. Se även Herman Lindqvist, Historien om Sverige del V och VI ”Nyttan och nöjet”(1996), 512-15, ”Gustavs dagar”(1997), s. 9-14.

onsdag 31 januari 2024

Konsten att fingera en krigsorsak - eller konsten att skylla kriget på sin fiende? Inledningen av Gustav III:s ryska krig

 

Major Georg Henrik Jägerhorn var orolig. Han såg sig vaksamt omkring på den omgivande skogen. Var fienden kanske i närheten? Det var natten till 28 juni 1788 och major Jägerhorn var chef för fältvakten vid Puumala sund vid sjön Saimen på gränsen mellan Sverige och den del av Finland som erövrats av ryssarna vid krigsslutet 1743. Under de senaste dagarna hade både traktens bönder och svenska spioner på ryskt territorium rapporterat trupprörelser som kunde tyda på att ett anfall från rysk sida var omedelbart förestående. Major Jägerhorn hade därför sänt truppenheter att bevaka ett antal strategiska platser i området, bland annat byn Vuolteensalmi, det svenska rikets östligaste utpost, i vars närhet fanns en bro över Puuumalasundet. Plötsligt hördes ljud av hästar och människor som rörde sig i skogen. Både major Jägerhorn och hans utskickade observatörer såg en trupp soldater och officerare      i ryska uniformer. Intränglingarna sköt några skott mot svenskarna, som besvarade elden från två håll. Främlingarna retirerade då hastigt och återvände av allt att döma in på ryskt territorium. Rapport om det inträffade sändes omedelbart till högste chefen för gränsbevakningen, Översten för Savolaxbrigaden Hastfer. Denne samlade omedelbart sina trupper och marscherade de tio milen norrut till Nyslott, som varit ryskt sedan senaste kriget. Stadens kommendant anmodades kapitulera men vägrade. Samma dag 2 juli 1788, anlände Gustav III till Helsingfors på jakten Amphion. Den svenska örlogsflottan hade då redan anlänt till Hangö i finska viken och delar av skärgårdsflottan följde i kungens spår. I Ryssland förklarade kejsarinnan Katarina att Sveriges kung oprovocerat sänt sina trupper över gränsen och angripit Nyslott, vilket tvingade henne ”att tillgripa det enda återstående medlet, eller att möta våld med våld”. Sverige och Ryssland var nu i krig med varandra, ett krig som skulle pågå i nästan exakt två år. Men vad låg bakom händelserna i Puumala. Hade ryska trupper verkligen gått över gränsen eller var det Gustav III som, genom att klä ut svenska soldater i ryska uniformer, sökt få det att se ut som om Sverige blivit anfallet för att få en anledning att själv börja krig?

Tanken att Gustav III mer eller mindre framprovocerat kriget med Ryssland har länge i mångas ögon gällt för historisk sanning. Även de som medger att ryska soldater faktiskt kan ha överskridit gränsen den där natten i juni 1788 har hävdat att det i praktiken var den svenske kungen som önskade kriget. Både fackmän som Hans Villius och populärhistoriker som Herman Lindqvist, som rent allmänt måste betraktas som ”gustavian”, kommer i olika sammanhang till slutsatsen att Gustav III fingerat ett fientligt anfall på svenskt territorium för att få anledning att inleda ett anfallskrig. De som hävdar detta har dock en tendens att enbart se saken ur svenskt perspektiv. De bortser från ryssarnas och särskilt kejsarinnan Katarinas handlande och planer i förhållande till Sverige. Att Gustav III länge övervägt och kanske rentav önskat krig, både av strategiska och rena prestigeskäl, är en sak. Men var ryssarna därför helt oskyldiga till krigsutbrottet?

Karl XII:s död i november 1718 och freden i Nystad tre år senare innebar slutet för Sveriges ställning som stormakt i Östersjöområdet och samtidigt att Ryssland övertog denna ställning. Från att tidigare i huvudsak ha räknat med en hotbild där fienden kom från söder, Danmark, var det nu Ryssland som måste betraktas som Sveriges huvudmotståndare vid en potentiell konflikt. Det handlade både om skräck för den nya stormakten i öster och en i och för sig förstårlig önskan att ta revansch. Omvänt gällde dock samma sak: ryssarna betraktade Sverige som sin främsta rival vid Östersjön. Ur rysk synpunkt var 1720års svenska regeringsform, som innebar att den politiska makten överfördes från kungen till ständerna, inte främst ett uttryck för frihet utan en garanti att Sverige skulle förbli politiskt splittrat och utan möjlighet att samla sig till ett återerövringskrig.   I Nystadsfördraget 1721 lovade Ryssland i kryptiska ordalag att inte på något sätt blanda sig i det svenska styrelseskicket ”utan fast hellre, till en uppriktig och närborlig vänskaps betygande, på varjehanda sätt söka att hindra och förebygga allt vad som däremot förehas och Hans tsariska majestät kunnigt bliva kunde.”[1] Detta kunde tolkas både som en säkerhetsgaranti och ett hot. Trots det konstitutionella regeringssättet sökte Sverige tjugo år senare återta vad som förlorats i Stora nordiska kriget. Resultatet blev endast att ryssarna flyttade fram sina positioner i Finland, så att gränsen nu gick vid Kymmene älv. Ryssarna tog förmodligen sin seger i ”Hattarnas krig” som bevis på det svenska systemets hämmande effekter på stridsförmågan och fortsatte att stå som garant för dess bevarande. Så mycket större blev deras harm och oro när Gustav III genom sin statsvälvning 1772 inte bara övertog tronen utan också gjorde sig närmast enväldig. Varken Ryssland eller Sverige hade dock vid denna tid kapacitet att föra krig med sin granne.

Nu uppstod en situation som inte är alldeles ovanlig i historien – två ledare som i grund och botten misstror varandra men inser att krig vore riskabelt börjar hålla regelbunden  kontakt, låtsas vara de bästa vänner och spelar sina roller så bra att de till slut nästan blir vänner på riktigt, samtidigt som de fortsätter att misstänksamt bevaka varandra.[2] Under en period skrev Gustav och Katarina till varandra på inofficiell väg, vid sidan av sina sekreterare och ministrar så att de kunde hålla en mer förtrolig ton. Även om det går att spåra en viss nedlåtenhet hos kejsarinnan – ”Ni är diskret som ett kanonskott”, skriver hon en gång hösten 1777, måste det ändå en kort tid ha funnits ansatser till verklig vänskap mellan de båda statscheferna. När kejsarinnans första barnbarn, storfurst Alexander, föds i december 1777, berättar farmor Katarina om sin glädje och hur hon själv ansvarar för pojkens uppfostran och omvårdnad och när kungens mor dör 1782, beskriver Gustav i detalj sin kluvenhet inför ett sista möte med den kvinna han förmodligen älskat och hatat mer än någon annan i världen.[3]        

Ändå fanns misstänksamheten kvar mellan ”de kära syskonen”.[4] Vid ett möte i det då ryska Fredrikshamn sommaren 1783 sökte kungen få kejsarinnan att överge den ryska alliansen med Danmark för att istället bistå Sverige vid en framtida erövring av Norge. Katarina vägrade dock att ge några sådana löften och från och med nu tycks tanken att ett krig mellan Sverige och Ryssland i längden var oundvikligt ha väckts hos båda parter.[5]  Vid ett möte i Rom våren 1784 mellan kungen och det ryska sändebudet i Sverige fälldes direkt hotfulla kommentarer på båda sidor och kort senare konstaterade kejsarinnan i ett brev att man i tid måste tänka på att ”nedriva en för oss så skadlig byggnad som den nuvarande svenska författningen är”.

Detta borde ske genom ett snabbt överraskningsanfall innan eventuella svenska bundsförvanter hann reagera. Det var dock nödvändigt att invänta rätt ögonblick och att underbygga adelsoppositionen mot Gustav III. Härtill fordrades ”tid och penningar”. En rad aktiviteter igångsattes också från rysk sida: kontakter togs med oppositionen, motståndare till kungen togs emot i Petersburg, ryska fartyg spanade i området kring flottbasen i Karlskrona.  Också Gustav III rustade för krig. Redan 1784 gjordes planer upp för anfall mot de tidigare svenska provinserna i Baltikum och mot den ryska huvudstaden Petersburg. Den utlösande faktorn för vad som blev 1788-90 års ryska krig tycks emellertid ha varit krigsutbrottet mellan Ryssland och Osmanska riket i augusti 1787.[6] Så snart Gustav III fick veta vad som hänt reste han ut till Haga, där den första av en rad ”konferenser” hölls angående förutsättningarna för ett anfall på Ryssland. Diskussionerna mellan kungen och hans rådgivare synes ha varit relativt öppna och konstruktiva, även om det i slutänden var kungen som bestämde.(Sedan kriget väl inletts överlämnade Gustav de protokoll som förts till sina medarbetare, så att dessa skulle kunna freda sig för eventuell framtida kritik). Liksom kejsarinnan sände kungen agenter över gränsen för att inhämta fakta om folkstämningen och andra nyttiga upplysningar inför det kommande kriget.[7] Det säger närmast sig självt att allt detta måste ske under största möjliga sekretess. Endast några få personer invigdes i vad som var i görningen, även om kejsarinnan och hennes medarbetare i realiteten tycks ha varit medvetna om vad som var att vänta. Vad som i detta läge förenade båda sidor var ironiskt nog att de båda önskade en snabb seger och att ingendera parten ville framstå som angripare.[8]

Den händelse som från svensk sida togs till intäkt för att Inleda kriget var den flotteskader som kejsarinnan i mitten av maj 1788 lät sända ut från flottbasen Kronstadt. Dess syfte sades visserligen vara att sändas till det pågående kriget mot osmanerna, men Gustav III synes ha uppfattat åtgärden som ett hot mot Sverige. En rapport från svenska sändebudet i Petersburg ansågs bekräfta att ryssarna i själva verket planerade ett angrepp mot svenskt territorium. Senare hävdades att kungen medvetet överdrivit dessa uppgifter för att få anledning att börja kriget.[9] Hur det än förhöll sig fastslog riksrådet vid det sammanträde som hölls 21 maj 1788 och där sändebudets rapport lästes upp, att armén och flottan skulle mobilisera. Beslutet sägs ha varit enhälligt. Oavsett om kungen på något sätt manipulerat fakta, var Sveriges ledande politiska församling en dryg månad före händelserna i Puumala alltså införstådd med att krig med Ryssland var omedelbart förestående.[10] 9 juni avseglade en eskader ur svenska örlogsflottan från Karlskrona mot Finska viken. Tre veckor senare inträffade incidenten vid Puumala sund.

Vi har i ovanstående redogörelse sett hur spänningen stigit mellan Sverige och Ryssland under åren närmast före krigsutbrottet 1788. Även om Gustav III säkerligen inte varit kategorisk motståndare till kriget utan kanske tvärtom önskat det, gäller detsamma för Katarina den stora. I egenskap av rysk kejsarinna misstrodde hon ett Sverige som styrdes av en kung med närmast enväldig makt. Vi vet med säkerhet att ett angrepp på Sverige åtminstone setts som en tänkbar möjlighet i Petersburg under åren före krigsutbrottet. I det spända läge som rådde mellan länderna sommaren 1788 kunde minsta incident få krutdurken att explodera. Om en grupp ryska soldater av misstag kommit in på svenskt område, ett inte helt otänkbart scenario med tanke på att den exakta gränsdragningen var osäker i de skogiga trakterna vid Saimen, hävdade naturligtvis ryssarna att Gustav III fingerat alltihop för att få anledning att börja krig. Detta var lätt att tro med tanke på kungens omvittnade böjelse för teater och skådespel – Å andra sidan vore påståendet att motståndaren i själva verket börjat ett krig som man själv inlett helt i linje med vad senare tiders totalitära regimer, såväl ryska som andra, visat sig i stånd att fabricera utan alltför dåligt samvete. Även om Rainer inte uttryckligen hävdar att ryska soldater korsat gränsen, menar han ändå att det är sannolikt. Han utgår då huvudsakligen från Georg Jägerhorns vittnesmål. Vaktchefen vid Puumala sund, som bevittnade händelserna, var säker på sin sak: Ryska soldater hade korsat gränsen. Efter kriget sade han sig dessutom ha blivit underrättad att ryska soldater arresterats kort efter den olyckliga incidenten för att ha råkat in på svenskt territorium. Det är å andra sidan svårt att förstå varför Gustav III, som vid mötet i rådet 21 maj fått godkännande att mobilisera, en månad senare skulle riskera allt med ett fingerat angrepp av svenska soldater utklädda till ryssar. Kungen må ha älskat teater men var samtidigt en klok politiker, vilket inte ens hans fiender förnekar. Flera av de beskyllningar hans motståndare senare levererat, exempelvis att han skall ha talat med en lite fånig fransk brytning, dementeras av folk som kände honom. Det mest sannolika är därför att incidenten vid Puumala sund skedde av misstag, när ryska soldater oförhappandes korsade gränsen till Sverige. I det spända läge som rådde, där båda sidor var inställda på krig, utnyttjade Gustav III:s fiender, såväl inhemska som ryska det inträffade till att lägga all skuld på kungen.

Oavsett vad som låg bakom var kriget mellan Sverige och Ryssland nu ett faktum. Det skulle pågå i två år.[11]                          

           

                               



[1] Stavningen har här moderniserats något i förhållande till Rainer, som återger citatet på s. 17.

[2] Man kan jämföra med korrespondensen mellan Elisabet av England och Maria Stuart av Skottland eller, mer nutida, de ansträngt kollegiala relationerna mellan USA och Sovjet under kalla kriget

[3] Gustavs och Katarinas korrespondens återges i urval av Gunnar von Proschwitz i Katarina II och Gustaf III, en återfunnen brevväxling(1998).

[4] Katarina och Gustav betecknade, i konventionell still, varandra som ”Käre bror” och ”Kära syster” i sin korrespondens. De var förövrigt köttsliga kusiner eftersom Katarinas mor och Gustavs far var syskon. Adolf Fredrik var dessutom Grande onkel till Katarina den storas gemål tsar Peter III, som hon störtat i en statskupp 1762

[5] Gustavs planer att med ryskt medgivande erövra Norge förverkligades ironiskt nog 30 år senare genom ett avtal mellan dåvarande kronprins Karl Johan och tsar Alexander I, Katarinas ovannämnda barnbarn.

[6] Gustav III angav uttryckligen vikten av att stötta det turkiska sultanatet som ett av skälen för kriget med Ryssland, både i privatsamtal och i anteckningar som gjordes under krigsåren.  Kriget mellan Ryssland och ”Porten” (sultanatet), hade i sin tur utbrutit som en följd av att Ryssland några år tidigare annekterat Krimhalvön, som tidigare tillhört Osmanska riket. Det är onekligen frestande att dra paralleller till våra dagars krig i Ukraina.

[7] Det gällde bland annat att ta reda på den baltiska adelns inställning till en eventuell återanslutning till Sverige.

[8] Katarina skrev till sin trogne rådgivare Potemkin om vikten av att ryssarna inte började kriget, eftersom svenskarna i motsatt fall vore skyldiga att bistå kungen. Gustav III manade å sin sida Armfelt i juni 1788: "Undvik framför allt att det första skottet lossas från vår sida". Om ryssarna inledde kriget skulle danskarna hålla sig neutrala.

[9] Rainer menar å sin sida att det inte kan uteslutas att Gustav III verkligen fruktat ett ryskt angrepp.

[10] Enligt gällande regeringsform hade kungen inte rätt att börja krig ”utan riksens ständers ja och samtycke”. Se Regeringsform 1772 - Wikisource, paragraf 48. Formuleringen är visserligen kategorisk och förefaller enkel men inget sägs om de situationer som kan uppstå, vad gäller till exempel om landet kan befaras stå inför ett omedelbart krigshot och snabbhet är av nöden? Att riksrådet informerats innebär hur som helst att ledande representanter för Sveriges främsta stånd godkänt mobilisering som de måste ha insett troligen skulle leda till krig, oavsett vilken sida som sköt första skottet. Man kan därför med viss rätt hävda att ständerna faktiskt blivit informerade i enlighet med gällande bestämmelser  

[11] Denna text bygger huvudsakligen på Claes Rainers bok Gustav III:s ryska krig, när tidens brev och dagböcker berättar(2023), Angående incidenten vid Puumala, se särskilt kapitel 16. Beträffande vad andra skrivit om denna händelse, se Herman Lindqvist, Historien om Sverige del VI ”Gustavs dagar(1997), och Allan Sandström, Officerarna som fick nog, Anjalamännen och Gustaf III:s ryska krig 1788-1790(1996).  

måndag 15 januari 2024

Piers Gaveston, kungens gunstling - del II, En evigt älskad folkfiende

 

Redan innan Gaveston återvänt till England hade den nye kungen beslutat att utnämna honom till Earl av Cornwall. Denna titel tilldelades vanligen bara kungliga personer och hade senast tillhört en yngre son till Johan utan land och dennes familj.[1] När Gaveston väl återvänt och mottagits med stor värme av kung Edvard såg denne raskt till att gifta bort honom med sin 13åriga systerdotter Margaret, vars far varit earl av Glouchester. Därmed var Gaveston både förnämligt gift och försedd med inkomster från ett eget litet ”rike”. Dessutom blev han kungens ingifte systerson.(Vid den tornering som hölls i samband med bröllopet och där de tävlande tydligen delats in i lag, hade Gavestons sida fräckheten att besegra i stort sett samtliga medlemmar av den engelska aristokratin, vilket knappast gjorde dessa herrar vänligare stämda mot favoriten).

 Ett annat giftermål som måste förberedas var kungens eget. Edvard var sedan några år förlovad med franske kungens dotter Isabella. Enligt Weir skall Gaveston ha motsatt sig äktenskapet, eftersom han i egenskap av Bearnaesare med egendomar i Gascogne ogillat ett ökat franskt inflytande i England. Edvard II lät sig dock övertalas att genomföra giftermålet.[2] Då kungen i början av 1308 reste till Frankrike för att hämta sin brud utsågs Gaveston till rikets regent i hans frånvaro. Den uppgiften borde naturligtvis ha tilldelats någon med tveklöst kungligt blod i ådrorna – kanske kungens styvmor änkedrottning Margareta eller hans kusin earlen av Lancaster, inte en obetydlig provinsadelsman som nyss kommit tillbaka från exilen. Allt fler höjde på ögonbrynen: Var skulle detta sluta?

Vid hemkomsten i början av februari fortsatte det på samma sätt – Gaveston blev överhöljd med omfamningar och kramar som om han och kungen inte setts på åratal och vid kröningen i Westminster Abbey, 25 februari 1308, bar Gaveston kronan i processionen med riksregalierna och var klädd i både purpur och pärlor – Han såg ut som någon romersk gudom(eller kanske som ”kejsarens” älskare). I vilket fall som helst var han betydligt praktfullare än någon av de andra deltagarna i kyrkan. Vid kröningsmiddagen i Westminster Hall var rummet prytt med kungens och Gavestons vapen, inte drottningens. Kungen verkade totalt likgiltig för sin unga hustru.[3]      

Kungligheters sexuella preferenser har ofta debatterats i historien. Prinsar som Ludvig XIV:s yngre bror hertig Filip anses av eftervärlden ha varit mer eller mindre bisexuella och ännu fler har misstänkts vara det. I Sverige har både drottning Kristina och Gustav III av och till definierats som bi- eller till och med rent homosexuella. Gustaf V:s preferenser var ännu på 1950-talet närmast en statsangelägenhet som engagerade både rättsväsendet, pressen och allmänheten i stort. Jakob I, Englands förste kung av huset Stuart som regerade nästan på året 300 år efter Edvard II, var känd för sina manliga gunstlingar, av vilka George Villiers, hertig av Buckingham, är den mest kände. I likhet med Piers Gaveston var Buckingham en ståtlig, äventyrlig lågadelsman som på kort tid gjorde sig närmast allsmäktig. I likhet med sin medeltida föregångare blev han allmänt hatad och liksom denne fick han ett grymt slut. Ett mera närliggande men mindre känt svenskt fall utgörs av riddaren Bengt Algotsson, Magnus Erikssons förtrogne som i generationen efter Edvard II gjorde kometkarriär vid hovet och blev den ende ickekunglige svensk före Daniel Westling som fick hertigtitel(av Finland). Algotsson anklagades både för ett homosexuellt förhållande med kungen och otrohet med drottning ”Blanka”(Blanche), av Namur. Även han blev så småningom mördad.

Vilka preferenser dessa kungar än haft i fråga om sex har ingen av dem avstått från att avla barn, under förutsättning att de varit gifta. Edvard II själv fick fyra, Jakob I sju, även om bara tre blev vuxna. Tidens krönikörer var försiktiga när det gällde att definiera Edvard sexuellt: De påpekade bara att kungens vänskap för Gaveston verkade gå till överdrift, även om det fanns exempel både i Bibeln och från antiken på män som ingått starka vänskapsband. Sådana relationer var inte heller okända för medeltidens människor, där blodsbrödraskap var vanliga inom aristokratin. Att det dröjde 200 år innan Christopher Marlowe mer eller mindre öppet definierade Edvard II som homosexuell i sin pjäs innebär i sig inte att så inte varit fallet, bara att samtiden varit försiktig – inte underligt med tanke på att homosexualitet på 1300-talet inte bara var skamligt, det var snudd på kätteri som i värsta fall kunde leda till bålet, i bästa fall till kastrering. Att anklaga kungen eller den regerande kungens anfäder för sådana brott gjordes inte lättvindigt. Först efter två århundraden vågade någon säga vad många säkert tänkte redan då det begav sig. Ändå vet vi inte med säkerhet vilken sorts förhållande Edvard II hade med Piers Gaveston, än mindre vad Gaveston själv kände för kungen. Vad vi vet är att kungen älskade sin vän mycket högt. Exakt vilka uttryck detta tog sig i varje tänkbart läge kan vi inte veta. Kanske de två männen någon gång haft samlag i avskildhet, mer eller mindre på skämt, kanske det helt enkelt rörde sig om en stark vänskap som hos den osäkre, motvillige monarken tog sig uttryck som med lite ond vilja kunde tolkas som en homosexuell böjelse.[4] Vid ett hov är emellertid det väsentliga inte hur saker och ting verkligen förhåller sig, utan hur omgivningen tror eller väljer att tro att de förhåller sig. Att Englands kung ställde en lågadlig främling över alla andra, inklusive sin egen gemål, såg inte bra ut. Dessutom innebar det att "förtjänta män" ställdes åt sidan för en uppkomling. Något sådant kunde inte accepteras. Adeln var fast besluten att handla.

Redan vid det parlament som hölls kort efter kröningen var baronerna redo. Både direkt och indirekt gick man till angrepp mot favoriten. Han anklagades för förskingring, maktmissbruk och rent allmänt för att tränga ut högadeln från kungens närhet. I en skrivelse som lades fram i slutet av april 1308 förklarades, med tongångar som för oss låter förvånansvärt moderna, att adelns lojalitet mot kungen förutsatte att denne i sin tur höll sig till föreskrivna regler och seder. Om adeln tvingades välja mellan kungen och ”kronan”, dvs. staten eller riket, förbehöll de sig rätten att välja kronan. Även om Gaveston här inte nämndes vid namn var budskapet tydligt: favoriten måste bort. Alla aristokrater hade visserligen inte skrivit under dokumentet men tillräckligt många för att visa att det låg allvar bakom orden. Dessutom klagade kung Filip av Frankrike, oroad av de rapporter han fått om Gavestons ställning vid hovet, över att hans dotters underhåll, hennes livgeding, inte hade ordnats. Om det nu främst var oro för hur hans flicka hade det, fruktan att tvingas försörja en dotter ställd på bar backe eller ovilja mot att en man vars far först bekämpat honom och sedan rymt ur den fångenskap han hållits i ställdes före alla andra vid svärsonens hov – kung Filip förklarade tydligt sin ovilja mot Gaveston.[5] Dessutom hotade ärkebiskopen av Canterbury honom med bannlysning. Med sorg i hjärtat förstod Edvard II att han måste ge med sig. I juni 1308, bara fyra månader efter kröningen där hans ställning verkat okränkbar, sändes Gaveston till Irland som ståthållare. Han fråntogs sitt grevskap men fick behålla inkomsterna.

Nu inleddes en följetong vars mönster skulle upprepas under Edvard II:s regering – baronerna tvingade fram förvisning av en favorit, Gaveston eller(senare), Spenser, kungen bad för hans återkomst, han återvände och blev antingen förvisad på nytt, dödad eller allsmäktig tyrann. Warner konstaterar med viss ironi att Edvard II sällan gav prov på sådan politisk begåvning som när det gällde att försvara gunstlingar mot oppositionen, inberäknat hans egen drottning. Ett år efter förvisningen, i juni 1309, var Gaveston således åter i England efter att ha skött uppgiften som ståthållare väl på Irland. Han hade dock inte lagt av sitt fräcka sätt, vilket säkert var en viktig del i den charm kungen fann hos sin käre ”Broder Piers”.[6] Långtifrån att anlägga en mer respektfull ton gentemot sina ”kollegor” i rådet, började den återinsatte earlen av Cornwall efter sin återkomst beteckna Englands främsta baroner med diverse nedsättande om än ibland smålustiga öknamn: Den fetlagde earlen av Lincoln, gammal trotjänare till kungens far, blev ”Storbuken”, hans svärson earlen av Lancaster, Edvard II:s köttslige kusin och rikets främste aristokrat, blev ”Klåparen” eller ”Det gamla svinet”, medan Guy de Beauchamp, earl av Warwick, betecknades som ”Hunden”, eller(obekant varför), ”Den svarta hunden från Arden”.[7] ”Kallar han mig hund”, brummade Warwick med bister humor vid nyheten om favoritens fräckhet. ”Han får passa sig, att jag inte biter honom så snart jag kan”. Alla stora lorder var visserligen inte avoga mot Gaveston – earlen av Richmond, yngre son till hertigen av Bretagne och kungens kusin genom sin mor, lär med tiden ha etablerat ett far-son förhållande till favoriten, men överlag var avskyn allmän. Inom ett halvår efter Gavestons återkomst krävde man åter hans förvisning, denna gång för alltid. I ett försök att skydda sin vän tog kungen både honom och drottningen med sig på en resa norrut för att ta itu med det skotska problemet, som fått vila sedan gamle kungens död 1307. Några vaga försök att inleda ett fälttåg gjordes, en gång med Gaveston som ledare, men utan framgång. Då man sommaren 1311 slutligen måste återvända till London, möttes kungen i parlamentet av en storm av kritik från lordernas sida. Han beskylldes för korruption och inkompetens i sitt styre och inte minst för att ”förlita sig på dåliga rådgivare som lurade i hans kammare”(ingen behövde fråga vem som åsyftades). Nu framlades ett aktstycke i 41 punkter för att begränsa kungens handlingsfrihet: han fick inte börja krig, dela ut land, införa skatter… utan tillstånd av en grupp av höga aristokrater som nu kallade sig ”förordnarna”.[8] Den viktigaste punkten var nummer 20: Gaveston måste för alltid förvisas ur riket!

Edvard II var förtvivlad: Vad som helst, bara Gaveston fick stanna! Nej, lorderna var obarmhärtiga. Gick inte kungen med på deras krav skulle de anse sig lösta från sin trohetsed. I början av november 1311 såg Edvard åter sin vän försvinna mot obekant mål, kanske Flandern. Inom kort, vid årsskiftet 1312, var Piers dock tillbaka i England i trots mot parlamentets beslut. Nu var inbördeskriget ett faktum. Till råga på allt satte Canterbury sitt hot i verket och bannlyste Gaveston i mars 1312, med eller utan påvens medgivande.[9]  

Vid denna tid hade uppenbart en viss förbättring inträtt i förhållandet mellan de kungliga makarna. Troligen för att behaga hennes far hade kungen under det senaste året börjat visa sin gemål större intresse och hon tycks också ha fått ett mer ”neutralt”, kanske rentav vänskapligt, förhållande till Gaveston. Dessutom hade lorderna inte bara fordrat favoritens förvisning utan också avlägsnandet av ett antal andra personer med ”misstänkt” bakgrund, bland dem några av Isabellas förtrogna. Detta handlade uppenbart inte bara om att avlägsna en misshaglig favorit, det var fråga om att begränsa monarkens makt i stort. I det läget visste den enväldige Filip den skönes dotter var hon stod. Hon följde sin make och hans vän då de båda drog mot York för att söka stöd inför den kraftmätning som förestod.                   

De närmaste månaderna blev kaotiska. Kung Edvard sökte skaffa asyl åt sin vän i Skottland men Robert Bruce, vars familj och rike lidit så mycket genom huset Plantagenets manipulationer, avfärdade kallt sin grannes önskan: ”Om Englands kung inte kan vinna sina egna undersåtars trohet eller hålla sina löften, hur kan han vänta sig trohet från mig”?

Brev skrevs hit och dit för att söka få till stånd någon form av uppgörelse, samtidigt som Gaveston offentligt förklarades vara en hederlig man i London.[10] Mitt i allt detta nedkom Gavestons hustru med en dotter, som fick namnet Joan men tyvärr dog i tonåren. Kungaparet måste bokstavligt ha kommit varandra nära, för i mars 1312 tillkännagavs att drottningen var gravid.[11] I början av maj kom chockbeskedet – earl Lancaster var på väg mot Yorkshire för att gripa Gaveston. Kungen och hans närmaste lyckades fly men en stor samling dyrbarheter kom i upprorsmännens händer. Kort därefter begick kungen misstaget att placera Gaveston på slottet Scarborough Castle vid Nordsjön medan Edvard själv fortsatte resan för att skaffa förstärkningar. Nu var favoriten ensam, utlämnad åt sina fender. 10 maj 1312 nådde adelns trupper fram till fästet och efter en dryg vecka måste Gaveston kapitulera. Först verkade emellertid allt gå förvånansvärt bra för favoriten. Den som ledde adelns trupper mot Scarborough var Aymer de Valence, earl av Pembroke, en man med en bakgrund ganska lik Gavestons och överhuvudtaget alltid benägen till kompromiss och medling.[12] Pembroke erbjöd sig att under eskort föra Gaveston till dennes gods Walingford, ungefär 2 svenska mil söder om Oxford. Där skulle han avvakta att parlamentet tog sig an hans sak och om han inte godkände dess dom, eller ingen sådan kom före 1 augusti 1312, skulle han ha frihet att återvända till Scarborough. (Det är, menar Waren, tänkbart att kungen, som insett att han inte skulle kunna hjälpa Gaveston med trupper, med sin sedvanliga förmåga att vinna tid då hans vänner var i knipa, tänkt ut denna metod att skydda sin gamle stallbroder). Gaveston godkände förnuftigt nog förslaget och sällskapet började sin färd, som antingen måste ha gått långsamt eller blivit fördröjd i starten. 9 juni 1312, ungefär tre veckor efter Scarboroughs fall, befann man sig i prästgården i byn Deddington, cirka fem mil från målet, då Pembroke övergav sin skyddsling för att besöka sin hustru i närheten. Nu ingrep earl Warwick(den svarta hunden). I handlingen.[13] Han tänkte inte låta sin fiende komma undan så lätt, överhuvudtaget inte låta honom leva. På morgonen 10 juni omringades prästgården i Deddington av Warwicks män. Gaveston fängslades och fördes under skymfliga former till Warwick Castle för att där invänta sitt öde. I praktiken kunde det naturligtvis bara bli ett, döden. Men ingen av aristokraterna som samlats hos Warwick vågade riktigt ta på sig saken. Det var ändå kungens vän det gällde och de var krigare, inga jurister men de vågade inte heller låta Gaveston leva. Blev han förvisad skulle kungen bara kalla hem honom igen. Men att göra sig skyldiga till mord… Slutet blev att Gaveston efter en summarisk rättegång som, i likhet med de flesta politiska mål under medeltid och renässans, inte var något annat än en parodi på rättvisa fördes till kullen Blacllow Hill, som låg på Lancasters mark. Han var rikets främste storbaron och fick ta på sig eventuella följder.[14] Alla lorderna föredrog dock att betrakta scenen på visst avstånd. Warwick deltog inte ens utan stannade på sitt slott. Två av Lancasters män åtog sig uppgiften. Den ene gav Gaveston ett hugg genom bröstet, den andre högg av huvudet. Det var 19 juni 1312.[15]  Kroppen togs först om hand av en grupp skomakare som råkade komma förbi avrättningsplatsen, om de nu inte bevittnat tragedin på avstånd. De försökte först få earl Warwick att så att säga ta hand om sitt eget avfall, men den ädle mannen vägrade. Inte heller Lancaster ville ha något med sin fiendes kvarlevor att göra. De goda hantverkarna återbördade då liket till den plats där de funnit det. Därefter kom en grupp munkar ur dominikanerorden till Blacllow Hill och förbarmade sig över den döde. De förde honom till sitt kloster och balsamerade det förgängliga stoftet. De lär till och med ha satt huvudet på sin rätta plats. De vågade dock inte begrava Gaveston eftersom han dött bannlyst. Småningom fördes den döde till det kungliga godset Langley, ungefär 3,5 svenska mil nordväst om det dåtida London. Godset hade tillhört Edvard II:s mor. Prinsen hade delvis växt upp här och tyckte mycket om huset – Här hade han och Piers haft många glada stunder. Strax efter sitt trontillträde hade kungen låtit inviga ett dominikankloster på platsen.[16] Här förvarades nu Gaveston i väntan på sin begravning, som slutligen skedde i januari 1315. Rimligen måste bannlysningen ha upphävts före påve Clemens död i april 1314, eftersom det sedan rådde påvligt Interregnum i dryga två år. Kanske skedde det i samband med att släktingar till Gaveston besökte Avignon hösten 1312. Det skulle innebära att begravningen därefter uppskjutits i ytterligare drygt 2 år.[17] Gaveston fick hursomhelst en begravning värdig sin rang som earl av Cornwall och en av rikets främsta män. Både biskopar och adelsmän närvarade, till och med några av dem som deltagit i avrättningen. Edvard II orkade dock, eller vågade kanske inte, delta. Kungafamiljen representerades av hans halvbror earlen av Norfolk och, en smula rörande, av drottning Isabella.

Piers Gaveston var död. Många gladdes över det slut han fått och prisade dem som utfört dådet. Men andra var chockerade. Särskilt earlen av Pembroke, som lämnat sin skyddsling i Deddington och därmed svikit den ed han svurit att skydda honom med sitt liv, kunde inte förlåta sina medbröder vad de gjort. Efter Gavestons död sökte han sig till kungens parti, som han i stort sett skulle förbli trogen de dryga tio år han hade kvar. Minst en av de baroner som varit vittne till dådet bytte sida och kom i fortsättningen att tjäna kungen troget, vilket i slutändan kostade honom livet.[18] Tillsvidare nöjde sig Edvard II med att hålla förhållandevis god min. I januari 1313 arrangerades en försoningsscen i Westminster, där Lancaster och några av de andra föll på knä och betygade konungen sin trohet, med säkerhet en läpparnas bekännelse från båda sidor. Våld föder som bekant våld och ingen av de inblandade glömde vad som hänt. Under nära tjugo år skulle England plågas av ett latent inbördeskrig, där än hovet, än adeln hade övertaget. Lancaster mötte samma öde som Gaveston i mars 1322, avrättad under skymfliga former, på sin egen mark. Överhuvudtaget mötte de flesta som deltagit i dådet på Blaclow Hill samma öde som sitt offer, om de inte hade turen att stupa i strid.[19]  Spiralen av död och hämnd upphörde först i november 1330, då Edvard III:s ”förmyndare” Roger Mortimer avrättades för sitt maktmissbruk och sitt uppror mot Edvard II, som slutat med kungens avsättning och mystiska död. Därefter inträdde en ny tid. Återigen hade en ”stark man” tagit makten, en suverän att samlas kring. Under alla de svåra år som följde efter 1312 glömde dock Edvard II aldrig sin ”broder Piers”. Så länge han regerade lästes regelbundna själamässor över den döde, inte bara i klostret i Langley utan överallt i riket och kungen såg noga till att vännens grav alltid var väl underhållen. Piers Gaveston, lågadelsman från Bearn och earl av Cornwall, var med säkerhet den människa Edvard II älskade mest av allt i världen.[20]                                                        

              



[1] En engelsk earl var på 1300-talet kungens högste styresman i det område han tilldelats. På Edvard II:s tid var det också den finaste titel man kunde få och motsvarade de franska grevarna. Hertigdömen infördes först under Edvard III. De första svenska hertigdömena skapades för övrigt redan mot slutet av 1200-talet.

[2] Warner nämner inget om något motstånd från Gavestons sida. Fråga är väl om kungen i så fall skulle ha gift sig med den franska prinsessan.

[3] Alison Weir går i sin biografi om drottning Isabella igenom de olika uppgifterna om hennes födelseår. Dagens historiker tycks i stort sett ense om att hon föddes 1295 och var 12-13 år vid sin ankomst till England, alltså i ungefär den ålder då flickor får sin första mens vilket på 1300-talet innebar att kvinnan ansågs könsmogen och färdig att avla barn. Denna åsikt bygger på påvliga skrivelser som utfärdats några år före bröllopet. En uppgift i en kunglig skrivelse från franska hovet skulle tyda på att hon tvärtom var hela tjugo år vid sitt giftermål(vilket dock anses bero på en felskrivning). Enligt den samtida krönikeskrivaren Peter Langtoft föddes Isabella 1292, vilket skulle innebära att hon var sexton år vid giftermålet 1308.(Författaren Maurice Druon utgår från denna uppgift då han i sin romansvit Den dömda ätten anger Isabellas ålder till 22 år 1314, det år då berättelsen börjar).Även Michael Packe anger Isabellas  ålder vid giftermålet till 16 år i sin biografi över hennes äldste son från 1983.   Oavsett hur gammal drottningen var rent fysiskt kan man nog utgå från att denna kungadotter, vars far inte dragit sig för vare sig att störta påven eller arrestera tempelherrarna, blivit minst sagt illa berörd av att totalt negligeras av sin make vid deras gemensamma kröningsfest.   

[4] Med tanke på att drottning Isabella många år senare, under sin ”exil” i Frankrike, ställde som villkor för att återvända hem att makens dåvarande favorit skulle förvisas och förklarade att hon i annat fall ämnade anlägga änkedräkt, är det nog ändå riktigt att utgå från att kungen och Gaveston, åtminstone periodvis, haft ett sexuellt förhållande. 

[5] Gavestons far hade, som nämnts tidigare, deltagit i de krig Edvard I förde mot Frankrike angående besittningsrätten över vad som officiellt benämndes ”hertigdömet Akvitanien” i dagens sydvästra Frankrike. När han i samband med en förhandling tagits ut till gisslan, flydde han ur sin fångenskap och återvände till England. Gaveston själv hade kämpat på engelsk sida under de krig de båda rikena samtidigt fördes om herraväldet i Flandern. Angående Akvitanien, se Dynastihistoria: Piers Gaveston, kungens gunstling - del I, prins Edvard får en vän (bosonshistoria.blogspot.com) not 3.

[6] Edvard II hade bland annat lyckats förmå påven att häva det hot om bannlysning mot Gaveston som ärkebiskopen av Canterbury utfärdat. Kungen hade därvidlag inte dragit sig för mutor genom att förläna den helige faderns brorson en borg med tillhörande bebyggelse i det engelska Gascogne Clemens V var visserligen känd för sin utbredda nepotism, men det är sannolikt att han även önskat få ett gott förhållande till Englands regent i syfte att minska sitt nästan totala beroende av Frankrike

[7] Enligt Warner är detta smeknamn det enda med säkerhet autentiska, de andra har tillfogats av sentida krönikeskrivare. Om Gaveston betecknade en aristokrat med öknamn, gjorde han det dock säkerligen med flera. Översättningarna av öknamnen från engelska till svenska är, liksom alla andra översättningar i texten, mina egna. Det engelska ordet fidler kan beteckna både fiolspelare och klåpare. Min gissning är att Gaveston avsett det senare, då earlen av Lancaster i många stycken synes ha varit just en klåpare, om än en förnäm och bördsstolt sådan.     

[8] ”The Ordainers”. Denna grupp, som bestod av såväl världsligt som andligt frälse, var inte konstant och dess medlemmar kom att skifta, både ifråga om inflytande och vilka som ingick, allt efter hur de politiska eller personliga förhållandena förändrades . Några av de mest betydande, som ärkebiskopen av Canterbury och earlen av Warwick, avled dessutom några år efter händelserna 1311. Earl Thomas av Lancaster framstår som gruppens främste ledare, dock inte särskilt framgångsrik. En som inte ingick i denna grupp av ”kungliga förmyndare” var Roger Mortimer av Wigmore, storbaronen som senare kom att förkroppsliga oppositionen mot Edvard II. Hans tid kom först 1321-22, då ”förordnarnas” makt upphävts och den utveckling inletts som ledde till kungens slutgiltiga avsättning 1327.     

[9] Uppgifterna går här något isär. Enligt Weir återkallade kungen själv sin vän efter en knapp månad och firade julen 1311 i hans och drottningens sällskap. Warner menar däremot att Gaveston kommit tillbaka först vid nyår 1312 och på eget initiativ, kanske för att besöka sin höggravida hustru Margaret de Clare.   

[10] Aristokraterna förklarade honom å sin sida vara ”en fiende till konungen, landet och folket”.

[11] Sonen Edvard(Edvard III)), föddes i november 1312

[12] Aymers far var halvbror till Henrik III(Edvards farfar), genom dennes mors andra äktenskap. Henrik hade under sin regering ofta förlitat sig på sina och sin drottnings utländska släktingar, vilket gjort adeln missnöjd på samma sätt som skedde under sonsonens regering. Aymers far hade till och med en tid varit förvisad från England. Vi ser att engelska aristokratins ovilja mot kungarnas favoriter ingalunda var något unikt för Edvard II:s tid. Kritiken mot George Willjers, förste hertig av Buckingham, utgjorde för övrigt en viktig bakomliggande faktor till inbördeskriget och avrättningen av Karl I 1649. 

[13] Denne Warwick var inte direkt släkt med Richard Neville, den beryktade ”Kungamakaren” Warwick från nästa århundrade, Neville erhöll grevskapet Warwick genom att gifta sig med Anne Beauchamp, en ättling till ”Svarta hunden”. 

[14] Det verkligt upprörande med denna ”rättegång” var inte så mycket att resultatet i praktiken var uppgjort på förhand utan att den fördes mot den regerande kungens närmaste man utan någon som helst statlig sanktion. Det rörde sig helt enkelt om en privat uppgörelse, där aristokratin gjorde sig kvitt en man vars särställning i kungens närhet de inte kunde acceptera. Det var med andra ord inte bara justitiemord i vår mening, vilket man skulle kunna säga om de flesta av medeltidens politiska processer. Det var rent mord också med dåtida mått.

[15] Gaveston halshöggs med svärd eftersom han var ingift i en av rikets finaste familjer. Skillnaden gentemot Hugh de Spenser den yngre, kung Edvards näste store favorit, är påtaglig. Denne blev i november 1326 släpad efter hästar genom Hearfords gator, fick armar och ben avhuggna(i levande tillstånd), samt blev halshuggen. Han lär också ha fått genitalierna avhuggna. Om adeln retade sig på Gavestons övermodigt arroganta sätt hatade de Spenser, troligtvis därför att han ansågs ha förrått sina ståndsbröder för maktens skull. Hur Gaveston reagerade inför slutet är osäkert. Enligt den klassiska versionen, återgiven av Weir, bad han ömkligt för sitt liv, medan Warner som kanske omedvetet blivit en smula förtjust i den charmfulle odågan från Bearn, menar att det vore mycket olikt Gaveston att bete sig så.    

[16] Dominikanerna(svartbröderna), var ofta kungarnas biktfäder och hade under 1200-talet lett kampen mot de kätterska Katarerna. Man kan fråga sig om de så beredvilligt och pietetsfullt tagit hand om liket av en man som de misstänkt vara kungens älskare.

[17] Warner misstänker att kungen inte stått ut med att se sin vän given åt förgängelsen och att det kan ha dröjt dryga två år innan han lyckats bemanna sig. Kanske han också i det längsta väntat på en möjlighet att hämnas. Ytterligare en möjlighet kan, enligt min åsikt, vara att man inte vågat begrava Gaveston på en tid av fruktan för gravskändning. .

[18] Edmund Fitzalan, earl av Arundel, som avrättades unders Mortimers och drottning Isabellas invasion 1326.

[19] En av de få som undgick detta var ironiskt nog ”Svarta hunden”, earl Warwick, som gripit Gaveston i Deddington. Han dog en naturlig död i augusti 1315.   

[20]  Denna text bygger huvudsakligen på Kathryn Warner, Edward II the unconventional King(2014), kapitel 2-6 och Alison Weir, Isabella, the She-wolf of France, Queen of England(2005), kapitel 2.