söndag 12 november 2023

Gustav II Adolf - Krigarkungen som enade Sverige

 



Återigen har årets 6 november passerat och åter har jag suttit i Riddarholmskyrkan och lyssnat till Stockholms allmänna sångförenings vackra stämmor, mäktig orgelmusik och högstämda tal till den stupade konungens minne. Detta år var fokus emellertid fästat på ett betydligt färskare dödsfall – En av sångföreningens medlemmar omkom i det fruktansvärda terrordådet i Bryssel 16 oktober 2023.

Som man kan förstå handlade årets minnestal främst om denne man, Kent Persson, som jag själv aldrig hade nöjet att lära känna. Han framställdes som en duktig, engagerad och allmänt sympatisk man vars stora intresse i livet var fotboll, ett intresse som tragiskt nog indirekt blev hans död. Med utgångspunkt från detta kom talaren, hovpredikant Erland Ros, också det en eldsjäl med stort hjärta och stark vilja, in på ett riksdagstal hållet av kung Gustav Adolf anno 1617. Där slår kungen fast att: ”Det är rätt och tillbörligt att var redlig man älskar sitt fädernesland och om dess välfärd bär åhåga och omvårdnad(dvs. att alla bör ta ansvar för och bekymra sig om sitt land), något vi, drygt 400 år senare, manades att tänka särskilt på i dessa oroliga tider.[1]   

I detta minnestal framstår Gustav II Adolf med andra ord som en symbol för enighet och sammanhållning, något som säkerligen verkar underligt för mången kulturskribent i vår tid. Hur kan denne man, som förde in Sverige i trettioåriga kriget vilket, som kulturhistorikern Edvard Blom skriver i SVD 14/9 23, ”ledde till massdöd”, idealiseras till en omtänksam, ansvarstagande ledargestalt, kanske rent av en landsfader?[2] Jag vet inte vilken grund framställningen i talet sistlidna måndag vilade på, men i mina ögon verkar bilden av Gustav Adolf som enande symbol långtifrån absurd eller vinklad. Visst kan man hävda att hans göranden och låtanden orsakade eller avsevärt förlängde tidens stora krig på europeiska kontinenten. Sådant är emellertid svårt att avgöra i efterhand.

En god måttstock för att bedöma en statschefs eller annan typ av politisk ledares förmåga kan vara att värdera landets ställning vid hans död jämfört med när han tillträdde. När Gustav Adolf blev kung var Sverige ett politiskt, strategiskt svagt och splittrat rike. Under det senaste halvseklet hade rått mer eller mindre latent inbördeskrig i landet till följd av fiendskapen mellan Gustav Vasas ättlingar. Detta krig hade visserligen inte drabbat folket i stort, utom de som hade oturen att ”ligga i vägen” när det blossade upp. Ett område som plågades särskilt var Finland, där bönderna i slutet på 1500-talet reste sig mot överheten i vad som kallas ”klubbekriget”. Flera högadelsmän hade avrättats medan andra gått i exil. Eftersom aristokratin var liten innebar det att alla hade släktingar eller var bekant med någon som antingen förlorat livet eller gått i landsflykt. Utrikespolitiskt var Sverige år 1611 ett oerhört utsatt land, i krig med Danmark, Polen och Ryssland. Kalmar slott hade nyligen fallit och danska trupper fanns i Småland och Västergötland. Kort efter Gustav Adolfs tronbestigning föll också Älvsborg i danska händer. De närmaste åren gick nästan alla ekonomiska resurser åt till att samla in det ”skadestånd” som danskarna begärde för att återlämna fästet, vår enda hållpunkt väster ut. Polens kung, Gustav Adolfs kusin, sökte hjälp i Spanien och Tyskromerska riket för att återta sin förlorade svenska tron. Den realistiskt lagde Axel Oxenstierna konstaterade 1612 i ett betänkande att stora delar av landet antingen var ödelagt eller ockuperat. Att höja skatterna ytterligare bedömde han som ”odrägligt och orådsamt”. Folket hade helt enkelt inte råd att betala mer. Om den östra rikshalvan och de nya baltiska besittningarna konstaterades ”Livland är öde, Finland fördärvat och mångenstädes öde så att därifrån icke heller är någon hjälp hit till Sverige att förmoda”. Utomlands hade Sverige ”platt inge vänner som vår olägenhet går till hjärtat” och ”alle våre grannar äre våra fiender”. Den underförstådda meningen i detta aktstycke är tydlig: Det finns inga garantier att Sverige skall bestå som oberoende nation.[3]   

Tjugo år senare, när Gustav Adolf stupar vid Lützen, är Sverige en ny maktfaktor i europeisk politik. Utom att vi deltar i det som senare kommer att  kallas ”trettioåriga kriget” har vi början till dagens moderna förvaltning och ämbetsverk. Vår första domstol för hela riket, Svea hovrätt, har grundats. Finland har fått egen hovrätt i Åbo några år senare. Uppsala universitet har återöppnats, till stor del tack vare donationer som tagits ur kungens personliga tillgångar. Våra första gymnasier är grundade. Även om det skall dröja 200 år innan allmän skolplikt införs i Sverige strävar nu statsmakten aktivt att utbilda kompetenta undersåtar till ämbetsmän i den nya, starkare stat som håller på att byggas upp, vilket i praktiken innebär att fler än förr har möjlighet att ta del i utformningen av samhället. Individuell begåvning börjar så sakteliga ersätta stånd eller klass som preferens vid tillsättandet av tjänster. Även om flera av dem som flytt utomlands under de turbulenta åren i början av seklet fortfarande lever i exil, har många återvänt hem och flera söner till adelsmän som Gustav Adolfs föregångare avrättat har gjort karriär som kungens trognaste medarbetare. Av ett rike på gränsen till sönderfall och med misstro och splittring i de högsta leden har blivit ett enat land med en erkänd plats bland Europas stater. Även om mycket återstår att göra(och när kan man för övrigt påstå att ett land är ”färdigutvecklat?”), tar Sverige under Gustav Adolfs regering de första stegen mot en modern demokrati. Visst kan denne man ses som en klar symbol för enhet och sammanhållning!        



[1] Jag vill här rikta ett särskilt tack till hovpredikant Erland Ros, som, då jag bad honom skicka mig kungens ord på mejl eller chatt, utan vidare lånade mig hela manuskriptet till sitt minnestal, vilket jag alls inte hade bett om. Erland är sannerligen en människa med hjärtat på rätta stället. 

[2] Angående Bloms ledarspalt i SVD 14/9 23 och mina reflektioner kring denna, se Dynastihistoria: Inte bara krigsherrar, tidigmoderna kungar och vår syn på deras gärning (bosonshistoria.blogspot.com).

måndag 6 november 2023

engelsk talekonst genom tiderna - Mannen som besegrade Rom

 

Att engelsmän är kända för sitt mod och ståndaktighet i kritiska situationer är en allmänt vedertagen sanning. Mest bekant i våra dagar är väl deras fasthet och sammanhållning våren 1940, när Hitler tycktes i begrepp att invadera landet. Churchills berömda ord tjänar säkert som inspiration för de ukrainare som nu kämpar emot den ryska invasionen:

-          Vi skall slåss på stränderna, vi skall slåss på landningsplatserna, vi skall slåss på åkrarna och på gatorna, vi skall slåss i bergen; vi kommer aldrig att ge upp.

Traditionen med stolta tal i krislägen är dock betydligt äldre än så på de brittiska öarna. När Armadan hotade invadera i augusti 1588 samlades flottan och manskapet i Tillbury, Essex i sydöstra England, redo till försvar. Elisabet I begav sig dit för att ingjuta mod i sina män – naturligtvis också för att vinna politiska poäng. Exakt vad hon sade är omdebatterat, men enligt den mest godtagna versionen yttrade hon bland annat:

-          De som månar om vår säkerhet har rått oss att inte blottställa oss för beväpnade folkmassor, av rädsla för förräderi. Men jag färssäkrar att jag inte önskar misstro mitt trogna folk. Jag har alltid sökt föra mig så att jag, näst Gud, lagt min främsta styrka och skydd i mina undersåtars lojala hjärtan och välvilja. Därför har jag själv kommit till er, inte för mitt nöjes skull, utan för att leva eller dö med er i striden. Jag vet att jag äger en svag kvinnas kropp, men jag har en konungs hjärta och därtill en engelsk konungs. Genom er lydnad, endräkt och tapperhet skall vi snart vinna en stor seger mot våra fiender.[1] Det äldsta talet hållet av en engelsk ledare som bevarats(eller antas ha bevarats), till eftervärlden, torde vara det tal den keltiske hövdingen Caratacus höll i romerska senaten efter att i flera år ha gjort motstånd mot deras invasion av hans stamland liksom av Britannien i allmänhet. Talets värde minskas inte av att det, i motsats till de ovan nämnda, hölls först efter kriget, dessutom av en förlorare som tvingats kapitulera     

Caratacus var hövding över Catuvelanistammen som härskade i sydöstra delen av dagens England. Denna stam hade själva invandrat till Britannien från det belgiska Gallien och slagit sig ned i trakten av Wheathamptead i våra dagars Hertfordshire. Härifrån avancerade man åt öster och intog något årtionde före Kristi födelse staden Camulodunum(våra dagars Colchester i Essex), som tillhörde trinovanterna. Även om man inte tycks ha hållit detta fäste oavbrutet fram till Claudius´ ankomst, var Camulodunum Catuvelanernas huvudsäte då romarna slutgiltigt invaderade ön.  Kontakter mellan Rom och Britannien hade förekommit åtminstone sedan Caesars misslyckade expedition på 50-talet före Kristus. De romerska kejsarna hade flera gånger planerat en ny invasion men av olika skäl tvingats uppskjuta projektet. På 40-talet efter Kristus kom så det rätta ögonblicket. Den atribatiske stamhövdingen Vereca, som räknades som allierad med Rom, kände sig hotad av catuvelanernas expansionspolitik och flydde till Rom för att be om hjälp.[2]  Som så ofta i historien utnyttjade nu romarna splittringen bland det folk man önskade underkuva till att skaffa sig ett brohuvud.  Kejsar Claudius, som nyligen bestigit tronen och behövde en militär seger för att befästa sin makt, var inte sen att efterkomma Verecas önskan. Sommaren 43 efter Kristus landsteg hans legioner i England.[3] Som vanligt visade sig romarnas krigsmakt överlägsen på slagfältet Camulodunum intogs snabbt, Caratacus områden erövrades och hans släktingar dödades eller kapitulerade. Men hövdingen själv vägrade ge upp. Enligt ett mönster som även det är sig likt i historien tillgrep han gerillakrigföring, ett område där hans motståndare visade sig vara långtifrån lika kunniga. Striderna pågick i över fem år innan Caratacus slutligen togs till fånga och överlämnades till Rom.

Caratacus borde nu ha delat det öde som redan drabbat så många furstar som vågat trotsa det oövervinnliga Rom: Hannibal, Mithridates, Juba, Vercingetorix, Kleopatra… Alla hade de med friskt mod kämpat mot den fruktansvärda krigsmaskinen från staden vid Tibern och ofta tillfogat den kännbara slag. Men med tiden hade de alla tvingats böja sig för det oundvikliga och slutet var döden, antingen genom ett hedersamt självmord eller genom strypning i Mamertinska fängelset på Capitolium, sedan den övermodige ”barbaren” först visats upp för folket under den obligatoriska färden genom staden, kejsaren till heder och sig själv till nesa.[4] Men Caratacus bestods intet av allt detta. Det finns exempel på despoter som efter många års krig kommit att känna en slags beundran för sin envise motståndare, ibland rentav med följden att en besegrad fiende behandlats mildare än vad som annars kanske blivit fallet.[5] Kanske upplevde kejsar Claudius, som på grund av sina fysiska handikapp länge setts över axeln av sin familj och varken kunnat göra karriär som soldat eller retoriker i senaten men som å andra sidan ägnat mycken tid åt att forska och skriva om olika folkslags seder och bruk, något liknande inför Caratacus och önskade höra vad han hade att säga till sitt försvar. Vad som än låg bakom: Caratacus tilläts hålla tal inför romerska senaten. Enligt Tacitus sade han bland annat:

-          Jag hade hästar, soldater, vapen och rikedomar, är det så underligt om jag vägrade att fråntas dem? Om ni vill förslava alla, är det därför sagt att alla skall underkasta sig ert slaveri? Om jag förts hit som en fånge vilken genast kapitulerat, skulle det varken länt er eller mig till ära. Min död kommer snart att falla i glömska. Om ni å andra sidan låter mig leva och behandlar mig väl, blir jag ett evigt exempel på er barmhärtighet.[6]

Detta tal gjorde sådant intryck på församlingen och säkert även på kejsaren att hövdingen faktiskt benådades och tillbringade resten av sitt liv i Rom som hedrad gästfånge. Han lär ha förundrats över att ett folk med så ståtliga städer var så ivriga att erövra britannernas obetydliga hyddor. Caratacus´ dödsår tycks dessvärre obekant.
Visst är det något särskilt med engelsk talekonst!                               

 

            

 

 

   



[1] Ovanstående översättning av Elisabet I:s tal i Tillbury bygger på engelska Wikipedias återgivning. Efter att på teknisk väg fått talet översatt till svenska, har jag här återgivit några passager och då bytt ut och strukit vissa formuleringar. Författaren och journalisten Richard Hermann återger i sin populärt skrivna bok Maria Stuart, drottning utan krona(svensk översättning 1992 s. 16), några lösryckta ord ur talet och jämför då uttryckligen med Churchill under kriget.  

[2] Angående Vereca och atribaterna, se Verica - Wikipedia och Atrebates - Wikipedia.

[3] Exakt var detta skedde är osäkert. En kvalificerad gissning, som hålls för trolig av många historiker, är att det skedde på Kents östkust.

[4] Liket kastades därefter i Tbern.

[5] Ett sådant exempel är Peter den stores prisande av svenskarnas krigskonst efter Poltava, ett annat den beundran Stalin uttryckte för Mannerheim efter kriget.

[6] Caratacus - Wikipedia. Ovanstående översättning från engelskan har gjorts helt utan teknisk hjälp. Även om inte alla ord återges exakt, är jag övertygad om att andemeningen är riktig..

söndag 29 oktober 2023

Vissa håller historien vid liv

 

I maj 2016 skrev jag en text med rubriken ”När historien hålls vid liv”. Den handlar om hur man i England 2002 högtidlighållit 500-årsminnet av prins Arthurs död. Prins Arthur var äldre bror till Henrik VIII och skulle ha blivit engelsk kung om han inte avlidit vid 15års ålder 1502, strax efter sitt giftermål med den spanska prinsessan Katarina. 500 år senare gjordes en ”repris” på pojkens begravning i Worcester, där man bland annat läste ett rekviem över prinsen. Under ”jubileumsåret” hölls också en konferens för att lyfta fram minnet av prinsen, trots att han egentligen inte haft någon större betydelse i historien. I min text undrade jag huruvida någon på motsvarande sätt kunde tänkas hylla minnet av exempelvis Johan III:s eller Karl IX:s yngre söner, som båda faktiskt vid den tiden stod i begrepp att ”fira sina 400-årsminnen som avlidna.[1] Så långt har naturligtvis ingen sträckt sig men ändå kan jag nu, drygt sju år senare, med glädje konstatera att det faktiskt finns svenska eldsjälar som strävar att likt engelsmännen bevara minnet av våra historiska kungligheter och de ceremonier som hållits till deras ära eller åminnelse. I maj 2022 hölls i Storkyrkan i Stockholm en konsert till 250-årsminnet av Gustav III:s kröning, där originalmusik från akten spelades upp och till och med vissa scener från kröningen återgavs(vi fick bland annat se kungen gå till sin kröningsstol, medan samma musik och församlingssång som den gången framfördes).[2] För en vecka sedan. 22 oktober 2023, kom turen till Adolf Fredriks begravning, dvs. vissa stycken av begravningsmusiken framfördes. Trots att konungen begravdes i Riddarholmskyrkan i juli 1771, hölls alltså konserten på hösten och dessutom i Katarina församlingskyrka på Söder.[3] Denna gång nöjde man sig också med att framföra musiken, någon katafalk eller liknande hade(vilket är förståligt), inte lånats in. En mer förarglig omständighet var att man denna gång, i motsats till kröningskonserten i maj 2022, inte tryckt av sångtexterna i programmet, vilket gjorde det närmast omöjligt att följa sången och ta till sig dess budskap. Uttinis musik var i sig underbar att lyssna på och fullt i klass med Kraus´ klassiska begravningsmässa över Gustav III men den som hoppats utläsa något ur konserten(beställarens eller kompositörens politiska åskådning och dylikt), undgick inte att lämna kyrkan med en viss besvikelse.[4]

Med detta må nu vara hur som helst: Det väsentliga är att sällskapet ”Gustafs skål”, som stått för båda dessa konserter och som, efter vad Skrivaren personligen fått veta, planerar fler evenemang av liknande slag, i en tid när våra politiker och ämbetsmän tycks fast beslutna att montera ned Sveriges förflutna – inte minst genom att, under sken av ”flyttning”, stänga Stockholms Medeltidsmuseum – oförtrutet kämpar att hålla det levande och samtidigt bjuda åskådaren en ståtlig och vacker musikalisk upplevelse. Jag kan inte annat än önska dem framgång!                       



[1] Hertig Johan av Östergötland avled 1618 och Karl Filip av Värmland och Närke 1621. Se Dynastihistoria: När historien hålls vid liv (bosonshistoria.blogspot.com).

[2] Konserten hölls dessutom 29 maj 2022, på dagen 250 år efter kröningen.

[3] En av arrangörerna upplyste om att detta berodde på att många i sällskapet hade anknytning till denna församling.

[4] Francesco Antonio Utini(1724-95), italiensk-svensk tonsättare, musiker och hovkapellmästare, Francesco Antonio Uttini – Wikipedia.

lördag 21 oktober 2023

Barbarisk krigare besöker nedsläckt solkungshov - tsar Peter i Frankrike 1717


Vladimir Putin torde vara en av vår tids mest utfrusna ledare, åtminstone i väst. Tanken att exempelvis Frankrikes president Macron skulle bjuda in eller ta emot Rysslands ledare förefaller helt verklighetsfrämmande för överskådlig tid. Men ibland kan man se sig tvungen att acceptera även besvärliga gäster. Så var det när tsar Peter, vanligen kallad den store, besökte Frankrike våren och sommaren 1717.

1717 hade maktbalansen i Nordeuropa skiftat. Kriget mellan Karl XII och hans granländer pågick fortfarande men ingen kunde förneka att det nu var Ryssland som hade initiativet, även om den svenske kungen hallstarrigt vägrade ge upp. Detta gjorde å andra sidan tsarens allierade betänksamma. De hade gått samman i en koalition sjutton år tidigare för att beröva Sverige vad de såg som sina rättmätiga egendomar. Nu såg de till sin fasa Ryssland framträda som en ny övermäktig stormakt vid Östersjön medan de själva inte vunnit något på kriget.  Var den ryska björnen kanske lika farlig som det svenska lejonet en gång varit, eller ännu värre?[1] Trots sina många framgångar, eller paradoxalt nog på grund av dessa framgångar, började därför tsaren märka en smygande ovilja hos sina alliansbröder att fullt ut besegra Sverige. Peter förde själv diplomatiska förhandlingar med sin motståndare men de verkade inte leda någon vart. Samtidigt hade tsaren svåra problem hemma. Hans äldste son, tronföljaren Alexej, hade mer eller mindre rymt hemifrån och befann sig nu i tyskromerska riket. Så länge prinsen var på fri fot utgjorde han en farlig samlande symbol för dem som motsatte sig tsarens på en gång expansiva och västvänliga politik. Det gällde att så snabbt och smidigt som möjligt få hem pojkvaskern innan historien blev alltför pinsam för Ryssland och dess herre.[2] Framför allt gällde det emellertid att få ett slut på kriget med Sverige men hur i hela friden få Karl XII att äntligen ge med sig! Ett sätt kunde vara att få till stånd något slags förbund med Frankrike. Om Sveriges gamle allierade på kontinenten övergav sin vacklande bundsförvant, skulle de tvingas ut ur kriget. Sagt och gjort. Peter anhöll på diplomatisk väg att få besöka stormakten vars hjärta slog vid Seine och efter stor tvekan godtogs förslaget i Paris. I april 1717 landsteg tsaren med följe i Dunkerque vid franska kanalkusten.  

Frankrike, eller snarare franska hovet, våren 1717 var en planet utan sol.  Ludvig XIV hade avlidit nära två år tidigare efter att i över ett halvt sekel ha dominerat sitt hov, sitt land och Europa i allmänhet. Alla i hans nära familj hade dött före honom. På tronen satt nu sonsonsonen Ludvig XV, en pojke på sju år som nyligen mer eller mindre med våld förts bort från sin omtänksamma guvernant, den enda kvinna han någonsin kallat mamma. Hans uppfostran styrdes av äldre män, utan större förståelse vare sig för den nya tidens krav eller hur ett barn bäst bör växa upp. Trots att solkungen försvunnit från firmamentet var hans hov fortfarande stelt, polerat och etikettsbundet.[3] Till detta hov kom nu en impulsiv, högröstad, armstark, grym, nyfiken, levnadsglad och känslosam man på nära 2 m, som just grundat en huvudstad praktiskt taget i ett träsk, gjort en bondpiga till drottning samt sökte förvandla sitt ortodoxa medeltida rike till västinfluerad stormakt av tidigmodernt snitt, helst här och nu eller åtminstone imorgon. Upplagt för kulturkollision med andra ord.

Det började på en gång. Kungligheter som besökte främmande länder på 1700-talet(något som inte var särskilt vanligt), uppträdde gärna inkognito under antaget namn, dels för att undvika rangtvister, dels av kostnadsskäl. En tredje orsak kunde vara att det helt enkelt var en lättnad att någon gång inte vara den absoluta medelpunkten för omgivningens uppmärksamhet – även om alla naturligtvis visste vem man egentligen var. Vanligen antog kungligheter på resa något stiligt adligt namn, som ”greve von Falkenstein” eller liknande. En del, som exempelvis Gustav II Adolf då han reste på friarfärd till Brandenburg på 1610-talet, betecknade sig helt enkelt med sitt dopnamn och fadersnamn och låtsades vara en officer i sitt eget följe. Fransmännen utgick från att tsaren skulle följa denna oskrivna regel vid sitt besök – han var ju rentav känd för att ge sig själv ovanligt låg rang under sina resor.[4]  Men icke! Denna gång kom tsaren just som tsar. Alltså skulle det av krig svårt skuldsatta Frankrike bekosta en tsars underhåll, med tillhörande svit. Gräl uppstod genast om detta. Peter visade dessutom högdragna utlänningars tendens att klaga på förhållandena i värdlandet – ölet var dåligt, vagnarna av fel konstruktion osv. När en förnäm representant för Frankrikes ”alldrakristligaste konung” anlände för att hälsa den höge gästen, fann han denne halvt utslagen efter ett intensivt firande av den pågående ryska påsken. Dryckeslaget hade dessutom hållits på en vanlig krog, vilket ingen fransk kung skulle ha nedlåtit sig att göra. Peter å sin sida retade sig på franska aristokraters vana att byta kläder flera gånger om dagen: ”De har tydligen dåliga skräddare här”, konstaterade han ironiskt. Tsarens nyckfullhet och oförmåga att hålla schemat fick fransmännen att vrida sina händer – han kunde plötsligt bestämma sig för att besöka en stad eller plats som inte stod på programmet och när myndigheterna i trakten med mycket besvär lyckats ordna det mottagande som anstod en så förnäm gäst, åkte Peter bara förbi och tog in på någon landsvägskrog med sitt sällskap. Naturligtvis var det omöjligt att få denna oroliga ande att hålla samma fart som eskorten – han åkte alltid ett stycke i förväg och det fast han envisats med att välja en kasserad vagn som inte används på länge. ”Jag önskar att tsaren vore i Paris”, suckade markis de Nesle, som ledde den franska eskorten. ”Ja, att han redan åkt därifrån”. Han var säker på att de styrande i Paris skulle tycka detsamma när de väl lärt känna den nyckfulle barbaren och hans följe.

I Paris fick Peter naturligtvis träffa regenten, hertig Filip av Orléans.[5] Tsaren gjorde emellertid klart, om inte med ord så i alla fall med miner och gester, att han minsann var förnämare än en simpel hertig. Han krävde att få träffa kung Ludvig personligen. När detta efter några dagar skedde, behandlade Peter pojken med en blandning av vördnad, kärleksfullhet och överlägsenhet. Bland annat fick Ludvig en riktig kram i rysk stil. Den sortens bemötande stod definitivt inte upptaget i protokollet för Frankrikes kung men pojken tog det med fattning. (Förmodligen njöt han av att äntligen känna ömhet strömma emot sig, hur äkta den nu var).

Ändå var det inte någon renodlad barbar som kommit till Frankrikes huvudstad. Peter besökte industrier och vetenskapliga centra som Sorbonne, där han bland annat lyssnade på teologiska diskussioner om möjligheterna att förena de katolska och ortodoxa kyrkorna. Som alltid intresserad av människokroppens funktioner och omvårdnad bevittnade han både tandutdragningar och ögonoperationer. De som såg Peter sade att det, trots den råa framtoningen, fanns ett naturligt majestät över honom. Hur enkelt han än färdades gick det aldrig att tvivla på vem han var. Han såg bra ut med sin välproportionerade kropp, höga panna, uttrycksfulla svarta ögon och skarpa blick. Var ansiktet lugnt gjorde han som helhet ett gott intryck men då det överfors av de kramper som regelbundet ansatte honom blev blicken förvriden och skrämmande.[6]  Hans klädsel chockerade fransmännen. Tsaren gick ofta barhuvad och bar aldrig handskar, krås eller manschetter. Den peruk han trots allt hade var kort och absolut inte pudrad. Då man skickat honom en allongeperuk, à la Louis XIV, grep han egenhändigt saxen och klippte ned peruken till de mått han själv önskade.[7] En person Peter uppenbarligen sett fram emot att träffa var Madame de Maintenon, Ludvig XIV:s trogna väninna och rådgiverska som varit hans följeslagare i nära 40 år. Den gamla damen, drygt 80 år, levde nu ensam i Saint-Cyr, den skola för adliga flickor hon grundat med sin herres bistånd. Varken hennes ärbarhet eller höga ålder kunde hindra gästen från norr. Peter störtade in i Nadames mörklagda rum, slog upp fönstren och ryckte undan sängomhängarna. ”Hur är det med er”, frågade han. ”Är ni sjuk”? ”Jag lider av hög ålder”, svarade hon. Det verkade inte som tolken förstod eller lyssnade särskilt noga.

Besöket i Frankrike varade cirka två månader, räknat från landstigningen vid kanalkusten. Det gav inte särskilt stor utdelning politiskt men Peter hade åtminstone placerat sig och sitt land på karan hos regeringen i Paris. Vid avfärden lär tsaren ha förutspått att Frankrike skulle bringas på fall av det lyxbegär man led av – en så småningom besannad spådom. Därmed reste han hem för att fortsätta utvecklingen av Ryssland till europeisk stormakt – en ställning det sedan dess med korta avbrott innehaft och som dagens ryska ledare tyvärr verkar offra allt för att bevara.[8]                         



[1] Vid stora nordiska krigets början, senvintern 1700, hade var och en av deltagarna i koalitionen mot Sverige haft olika syften med sin medverkan. Danmark bespetsade sig naturligtvis på att återta de tre Skånelandskapen, plus att återfå kontrollen av Holstein, som gått förlorad när hertigen där närmat sig Sverige vid mitten av 1600.talet. Polens kung, som även var Sachsisk kurfurste, hoppades återta Riga och säkert också andra svenska besittningar vid Östersjön och i Tyskland. Ryssarna drömde främst om baltiska hamnar. År 1717 var det i praktiken bara Ryssland som lyckats göra betydande vinster på Sveriges bekostnad.  

[3] Angående Ludvig XV:s barndom, se Herman Lindqvist, Madame De  Pompadour – intelligens, skönhet, makt(2008), s. 38-42.

[4] Under ”stora ambassaden” 1697-98 hade tsaren officiellt framträtt som ”timmerman Peter Michajlov”.

[5] Brorson till Ludvig XIV.

[6] Dessa ansiktsryckningar antas ha uppkommit som följd av ett blodbad Peter bevittnade i barndomen.

[7] Det skall kanske tillfogas att tsaren själv beställt den franska peruken.

[8] Denna text bygger huvudsakligen på Henri Troyat, Peter den store(svensk översättning 1981 – nyutgåva 1983), kapitel 10.

söndag 8 oktober 2023

Konsten att göra en vanbördig till riksråd.

Församlingen satt som förstelnad. De trodde inte sina öron. Det kunde bara inte vara sant. Rikskanslern hade bleknat och det var svårt att avgöra om han var på väg att få ett raseriutbrott eller svimma. Riksdrotsen satt med rynkad panna och händerna hårt knutna kring stolskarmen, trots att han bemödade sig att bevara sitt vanliga lugn. De andras ansikten var uttryckslösa. Den unga kvinnan såg på dem med en halvt spefull, halvt allvarlig blick:

-          Jag anser honom lämplig, sade hon med sin djupa röst som så ofta påminde om en mans. Han har tjänat riket väl sedan min fars tid och har redan adlats för sina förtjänster. Detta är inget annat än en rättvis belöning för gott arbete.

Rådsmedlemmarna förstod till slut att de hört rätt. Drottningen ämnade upphöja Johan Adler Salvius, en man född ofrälse, till riksråd.[1]     

Den till synes obetydliga episoden vid mötet i riksrådet på Stockholms slott Tre kronor 27 mars 1648 hade flera bottnar. Den var ett tecken i tiden på hur den borgerliga ämbetsmanna och köpmannaklassen börjat tränga ut, eller åtminstone tävla med, den gamla högadeln om de högsta ämbetena. Den var en markering av kungamaktens oberoende i förhållande till aristokratin. Sist men inte minst var den ett uttryck för självhävdelse av en ung regent, därtill en kvinna, som länge nog tvingats leva under sin faders gamla rådgivares förmynderskap. Drottning Kristina tänkte regera själv!

Sett med våra ögon fanns det inget anmärkningsvärt i Kristinas handlande. Ingen kunde vara mer förtjänt av en plats bland rikets främsta män än Johan Salvius, som han först hette. Han kom från en ångermanländsk bondesläkt men var född i Strängnäs, där fadern varit skrivare vid magistraten. Då föräldrarna dog tidigt togs pojken omhand av stadens biskop Petrus Jonae, som tydligen uppmärksammat Johans begåvning.[2] Efter några års studier i Uppsala och vid olika tyska och franska universitet återvände Salvius till Sverige med ett doktorat i juridik på fickan i början av 1620-talet.[3]  Förutom en tjänst som assessor i Svea hovrätt anlitades han snart för allehanda diplomatiska uppgifter, bland annat till Danmark och de protestantiska furstarna i dagens norra Tyskland. År 1629 adlades han och fick därefter tillnamnet Adler. Samma år deltog han som svensk delegat vid det möte i Lübeck där Danmark nödgades skriva under ett fredsfördrag med kejsaren efter sitt misslyckade deltagande i trettioåriga kriget.[4] När Sverige kort därefter ingrep i samma krig blev Salvius ambassadör(eller ”resident”, som det då hette), i Hamburg. Här blev hans huvudsakliga uppgift att se till att de svenska arméerna i Tyskland försågs med pengar och utrustning, en ofta närmast omöjlig uppgift som han dock uppenbart skötte till belåtenhet. I princip var han Sveriges utrikes- och finansminister i en person.

När fredsförhandlingarna i Osnabrück efter många om och men inleddes framåt mitten av 1640-talet utsågs Salvius till den ene av Sveriges två huvuddelegater. Den andre var rikskanslerns yngre son Johan Oxenstierna. På nutidssvenska skulle vi säga att deras personkemi inte stämde eller att de hade allvarliga samarbetssvårigheter.

De båda männen hade helt olika agendor vid förhandlingarna. För Oxenstierna gällde det att uppnå en fred som gav Sverige ”kompensation” för allt som offrats i det långa kriget. För Salvius var freden i sig det stora målet. Därtill var det naturligtvis påfrestande för Oxenstierna, sonen till en av Europas mäktigaste män och medlem av en av en av Sveriges äldsta ätter, att samverka med en uppkomling som nått sin ställning genom egna meriter och inte genom börd. Dessutom var båda, som de flesta högt uppsatta på 1600-talet, oerhört stingsliga i allt som gällde deras heder och ära, något som naturligtvis förvärrades av deras olika ursprung. ”Du har dina prövningar, jag mina”, tröstade rikskanslern sin son i ett brev. Salvius för sin del blev ”upppeppad” av den unga drottningen. Kristina var, om det nu främst berodde på längtan efter fred eller önskan att hävda sitt oberoende gentemot de forna förmyndarna i rådet, angelägen att få förhandlingarna i hamn.[5] Utåt låtsades hon vara otålig på båda sina representanter och skrev våren 1647 arga brev ner till Tyskland, där hon manade dem att skynda på med fredavtalet ”så kärt eder är min högsta onåd att undvika”. Men Salvius fick en personlig hälsning med posten, där drottningen klappade honom på axeln och försäkrade att egentligen var det bara Oxenstierna hon var sur på. Så fort allt det här trasslet med förhandlingarna var avklarat skulle Salvius bli riksråd, lovade Kristina. Förresten kunde han gärna berätta för henne ”vilka grimaser greve Johan gör vid läsningen av mitt brev till er bägge”.

Som nämnts ovan dröjde det till mars 1648 innan Kristina lät bomben springa i rådet. Även om medlemmarna måste ha vetat eller åtminstone anat vad hon planerade, blev de ändå chockerade: drottningen ville göra en ofrälse till riksråd, rikets främsta ämbete! Bortsett från den prestigeförlust aristokratin ansåg sig lida genom att någon som inte var ”en av dem” tog plats i rådskretsen, handlade det också om ren självbevarelsedrift. Under vasasönernas turbulenta regeringstid hade kungarnas lågbördiga sekreterare inte nöjt sig med att göra sig breda på adelns bekostnad – de hade dessutom visat en obehaglig tendens att i processer som mer eller mindre varit uppgjorda på förhand låta döma några av rikets främsta män till döden. Ett antal ädlingar hade tvingats gå den tunga vandringen till schavotten, om de inte rentav mördats utan dom och rannsakan. För att skydda sig mot dylika obehagligheter i framtiden hade adeln under Axel Oxenstiernas ledning i samband med Gustav Adolfs trontillträde 1611 förmått kungen att lova att inte ”draga adeln någon vanbörding(född ofrälse), över huvudet, honom och riket till spått och vanära”. Inga högre ämbeten borde tillsättas ”av utländske eller vabördingar eller ock utan riksens råds råde”. Kungen hade accepterat detta i de nya adelsprivilegier som utfärdats, men försiktigtvis undvikit att säga något om ”vanbördingar” i sin kungaförsäkran. Under de följande åren hade ett kompanjonskap utvecklats mellan kungen och hans kansler, som i stort sett givit kungen fria händer politiskt samtidigt som högadelns ställning och privilegier varit skyddade. Också Kristina hade vid sitt makttillträde lovat att ”hålla riksrådet i tillbörlig myndighet och ära”. Och att regera riket med dess hjälp utan att misstro dem, även om deras råd misshagade henne eller inte fick önskad effekt. Nu önskade hon alltså upphöja en ofrälse, en vanbördig till rikets högsta ämbete.[6]

Kristina besvarade rådets invändningar med att diskutera innebörden i själva begreppet ”vanbörding”. Syftade det på en människas ursprung eller handlingar? Enligt drottningen borde det vara en människas personlighet som avgjorde om han var värdig att bli riksråd: När man begär råd frågar man inte efter hur många anor någon har utan just vederbörandes kompetens att ge goda råd. Hon påpekade också att det inte vore första gången en ofrälse född blivit riksråd och att hennes far säkert för länge sedan givit Salvius detta ämbete, om han fått leva. ”Jag betygar inför Gud att det aldrig hade skett”, utropade kanslern. ”Vore Salvius här skulle jag säga honom det rätt i ansiktet”. Riksdrotsen Per Brahe påpekade saktmodigt att Salvius visserligen vore väl lämpad för ämbetet som riksråd, men att man inte visste vem hans far var.[7] ”Vem som var hans far”? genmälde drottningen vasst. ”Jo, det skall jag säga er, det var en karl; jag har aldrig hört talas om någon människa som kommit till världen utan far”. Förmodligen insåg församlingen nu att deras drottning menade allvar(kanske några till och med drog på munnen). Av nio riksråd röstade sju för Salvius kandidatur. Bara kanslern och en av hans brorsöner opponerade sig. Drottning Kristina hade segrat. Sju månader senare, 14 oktober 1648, undertecknades Vesfaliska freden. Trettioåriga kriget var slut och drottningens maktställning stärkt.[8]           

                   



[1] Ovanstående scen är fiktiv, såtillvida att jag inte funnit någon uppgift om riksrådets minspel vid nyheten om Salvius utnämning. Beträffande den negativa reaktionen finns däremot inget tvivel. De nedan återgivna replikerna från mötet återges på något moderniserad svenska.

[2] Petrus Jonae Helsingius(dvs från Hälsingland), hade på 1580-talet varit något av en ledargestalt i motståndet mot Johan III:s liturgi och allmänt katolskpräglade kyrkopolitik. I denna egenskap stod han under hertig Karls beskydd. Då Strängnäs tillhörde hertigens landamären faller det sig naturligt att misstänka att även hertig Karl(med tiden Karl IX), hört talas om biskopens begåvade skyddsling och kanske i någon mån bekostat hans studier. Det skulle delvis förklara Salvius anmärkningsvärt snabba avancemang efter studierna utomlands.

[3] Hur pass omfattande hans studier i praktiken varit är en annan fråga. Att ”studera utomlands” innebar på 1600-talet ofta att besöka de viktigaste rikena och träffa rätt sorts människor, snarare än att sitta fördjupad i facklitteratur om juridikens mysterier. Å andra sidan visar Salvius praktiska meritlista att han verkligen var lämpad för de uppgifter han tilldelades och uppskattad av sina höga uppdragsgivare, vilka knappast skulle ha gynnat en ofrälse om det inte funnits bevis för hans kreativitet. .

[4] Av allt att döma adlades han just för att kunna möta de övriga deltagarna vid ”konferensen” som jämlike.

[5] Drottning Kristina hade blivit myndig i december 1644.

[6] Det förtjänar att påpekas att varken Jöran Person, Erik XIV:s legendariske rådgivare, eller dennes son Erik Tegel var medlemmar av riksrådet.  

[7] Fadern uppges, som nämnts ovan, ha varit skrivare i Strängnäs. Kanske menade Brahe helt enkelt att Salviys släkt var omöjlig att följa i tillräckligt många led.

[8] Denna text bygger huvudsakligen på Erik Petersson, Maktspelerskan, drottning Kristinas revolt(2011), främst s.161-64. Se även Gunnar Wetterberg, Kanslern, Axel Oxenstierna i sin tid del 1 (2002), s. 147. Angående Johan Adler Salvius liv och härkomst, se Adler Salvius nr 170 - Adelsvapen-Wiki.

söndag 24 september 2023

Inte bara krigsherrar, tidigmoderna kungar och vår syn på deras gärning

 

I SVD 14 september 2023 frågar sig gastronomen och kulturhistorikern Edward Blom på s. 4 i kolumn under överskriften ”Idolisering” och rubriken ”Vi måste sluta hylla historiens krigsherrar”, hur det kan komma sig att en stor del av det ryska folket i vår tid och även tyskarna under nazitiden uppenbart accepterat sina ledares ”fasansfulla anfallskrig”. Han säger sig finna en(uppenbarligen), stor del av svaret i historiens roll i propagandan. ”Det mest effektiva för att få ett folk att gå med på krigshandlingar är att visa på att man en gång ägt ett annat lands område”, hävdar Blom och påpekar risken, också för Sverige, att stolthet över det förflutna, ”vilket i sig är något gott ” får ”pendeln att svänga tillbaka till narrativet om hjältekonungar”, något skribenten med tydlig lättnad konstaterar att våra historiska institutioner övergav på 1960-talet. Och, fortsätter Blom, ”även om alla historiska regenter kan vara intressanta, utgör långt ifrån alla goda föredömen”. Som exempel på sådana icke berömvärda svenska regenter anges Gustav Vasa och Gustav II Adolf. I det förra fallet undrar skribenten varför denne man, av Blom avfärdad som ”paranoid”, nu vid 500årsminnet av sin tronbestigning åter börjat hyllas, efter att länge ha varit starkt kritiserad. Beträffande Gustav Adolf framkastas tanken huruvida det inte vore möjligt ”att låta torg få uppkallas efter någon mer rättskaffens person” än denne kung ”vars deltagande i 30-åriga kriget ledde till massdöd”. Den som läst om de lidanden civilbefolkningen tvingades utstå under detta krig, hävdas det, ”sätter lätt bakelsen med hans(kungens) chokladporträtt i halsen”.  (En personlig erfarenhet)? Även om Blom, tillsynes med viss motvilja, går med på att historiska gestalter inte kan bedömas enbart utifrån en senare tids värderingar, varnar han dock sina läsare för att ”släppa vår tids moral och glorifiera diaboliska handlingar bara för att det var länge sedan de skedde”. Ty, slutar han ödesmättat: Historiens värderingar färgar av sig: Det man hyllar i historien har man också lättare att acceptera i samtiden”.

Även om det är angenämt att som omväxling se någon annan än Karl XII(av våra dagars skribenter så ofta betecknad som massmördare, psykopat, nazist och alla möjliga invektiv), utsättas för negativ kritik, tyder denna spalt antingen på en viss enkelspårighet hos författaren själv eller(ännu värre), en skrämmande låg tanke om vad bildade människor i en trots allt ganska stabil demokrati som den svenska klarar av utan att låta sig hjärntvättas med romantiska idéer om återupplivandet av ”fornstora dar”.

För att börja med påståendet att invånarna i en totalitär stat som Adolf Hitlers Tyskland eller våra dagars Ryssland under Putin skulle ha accepterat sina herrars krigspolitik på grund av föreställningar om en förgången storhet som bör återupplivas, är detta med stor sannolikhet en feltolkning. Att ledarna själva nästan alltid har sådana drömmar, vilka mer eller mindre styr deras handlande, är förvisso sant. Särskilt i lägen där ett land nyligen förlorat en framskjuten ställning(i sitt närområde eller världen i stort), uppkommer, vilket egentligen är helt logiskt och naturligt, en önskan om revansch hos de styrande. Detta sker vanligen något eller några årtionden efter att en stor förlust har lidits, i krig eller genom att satellitstater gjort sig fria. Så är som bekant förhållandet i dagens Ryssland och så var det i Hitlers Tyskland. Nederlaget i första världskriget respektive Sovjetsystemets fall fick ledarna i dessa länder att önska sig en återgång till det förflutnas ”storhet” och både Hitler och Putin hänvisar i sammanhanget till kända gestalter ur sina rikens historia, Fredrik respektive Peter den store.

Det är dock tveksamt om folken i dessa länder verkligen drivits av samma drömmar. Att en stor del av tyska folket bevisligen röstade på nazistpartiet i början av 1930-talet bör nog snarast tillskrivas en önskan att få ordning i kaos. Före börskraschen 1929 var det få som röstade på nazisterna i valen till riksdagen. Först när ekonomin kollapsade så att löntagarna fick bära hem pengarna i stora väskor för att hinna använda dem innan värdet åts upp av inflationen, när företag och banker kraschade och kommunisterna vädrade morgonluft, blev nazisternas missnöjesparti ett attraktivt alternativ för en större del av den tyska opinionen. De önskade sig dock i första hand en ledare som kunde få landet på fötter, inte en reinkarnation av Fredrik den store eller Bismarck, med ty åtföljande krigshandlingar. Vad beträffar ryssarna har detta olyckliga folk genom historien aldrig fått en rimlig chans till demokratisk utveckling. Varje gång tsarmakten(oavsett om den baserats på ortodox eller kommunistisk troslära), tillfälligt släppt greppet om makten i Kreml har resultatet blivit inbördeskrig, korruption eller andra former av kaos. Det är egentligen inte förvånande att allmänheten under sådana omständigheter inom kort funnit för gott att ty sig till en ny ”stark man”, även om de kanske inte hoppats att få se Peter den store stiga ned från sin sockel i Petersburg för att leda dem på nytt. Dessutom måste ytterligare en faktor räknas med i ekvationen: skräcken. Det är lätt för en intellektuell svensk, van vid demokrati och yttrandefrihet, att predika om vad folken i förslavade länder borde göra för att befria sig från oket. Att leva i ett sådant samhälle eller en sådan kultur är något annat. Att störta tyrannen är riskabelt och)om det till äventyrs skulle lyckas), vad kommer istället? I fråga om Putins Ryssland vet vi att protester verkligen har förekommit men slagits ned. Namnen på de modiga intellektuella personer som mördats eller fängslats då de försökt göra sin röst hörd, är för bekanta för att behöva nämnas här och hör dessutom inte till temat för en blogg om kungliga dynastiers historia. Sammanfattande kan konstateras att Rysslands folk i allmänhet säkerligen snarare är att beklaga än kritisera. (Det kan tilläggas att försök att återskapa en förgången stormaktsställning gav sig till känna även i Sverige under 1700-talet årtiondena efter Naystadfreden, med samma nostalgiska åberopande från ledningen, vare sig den var kunglig eller med säte i ståndsriksdagen, av forna dagars ”stora ledare”, som Gustav Vasa, Gustav Adolf och Karl XII. En viktig faktor för att bryta denna farliga tendens till bakåtblickande visade sig för övrigt vara valet av en fransk marskalk till svensk tronföljare). 

För att övergå till Edwards Bloms syn på tidigmoderna svenska regenter: Det står naturligtvis vem som helst fritt att kritisera eller rentav fördöma 15- och 1600-talets kungar på moraliska grunder. Rent mänskligt kan det också ofta synas motiverat att göra det: Mången smålänning i våra dagar har säkert lättare att se Nils Dacke än Gustav Vasa som sin hjälte. Om vi å andra sidan, vilket Blom alltså säger sig göra, accepterar att ingen kan dömas rättvist utan hänsyn till sin egen samtid, är det omöjligt att studera historiska gestalter utan att i viss utsträckning ”släppa vår tids moral”. I motsatt fall blir nämligen slutsatsen att i stort sett alla som styrt Sverige och övriga Västeuropeiska länder före allmänna rösträttens införande icke voro annat än brottslingar och psykopater, vilka postumt bör dömas för brott mot mänskligheten. Bortsett från att detta synsätt gör bilden av det förgångna både skev och enahanda antyder den onekligen ett visst övermod hos förfäktaren, som vore vår tids värderingar sannare och mer fulländade än någon annan epoks och inte, lika mycket som de tidigare, utsatta för tidens växlingar.(Vilka värderingar kommer svenskarna att ha om 100 eller kanske bara om 50 år)? Bloms egen syn på den tidigmoderna epokens härskare verkar dessutom minst sagt enkelspårig. Visst led Gustav Vasa av misstänksamhet och helt säkert var han svår, ibland rent livsfarlig, att ha att göra med. Kvar står dock det faktum att denne man under nära 40 år vid makten av ett fattigt, splittrat rike lyckades skapa ett enat land och grunden till en stat med makten koncentrerad till regenten. Denne kung försökte också, i motsats till flera av sina efterträdare, undvika vådliga krigsföretag och läxade på äldre dar ofta upp sönerna då han fann deras politik alltför äventyrlig. Folket må ha tyngts av skatter men under Gustav Vasa kunde de åtminstone vara säkra på att inbetalningarna verkligen gick dit de skulle. Försumliga eller korrupta fogdar tolererades inte. Genast kom det brev från kansliet: Vad håller ni på med, skärpning! Annars fick man se på annat: ”Vid vårt straff och vrede”. Det var också under den förste vasakungen svenskarna fick ett gemensamt språk genom införandet av en enhetsbibel i kyrkorna. Är inte 500-årsminnet av den som skapat, eller i alla fall initierat, allt detta trots allt värt att ihågkommas?       

Frågan varför Gustav Adolf gick med i trettioåriga kriget och hur berättigat detta steg var har väl debatterats av och till sedan dess. Naturligtvis bidrog svenskarnas deltagande till att människor miste livet eller på annat sätt drabbades av katastrofer. Det var dock inte svenskarna som startat kriget och den utveckling mot en katolsk seger på kontinenten som kunde skönjas vid slutet av 1620-talet måste ha förefallit ytterst obehaglig för de styrande i Stockholm, om än kanske snarare av försvarspolitiska än religiösa skäl. Därtill kom självklart drömmar om stora vinster och krigisk ära men att en eventuell katolsk seger verkligen sågs som något hotfullt kan inte bortförklaras. Svaret på frågan varför det blivit så har mycket lite eller inget alls med Gustav Adolf som person att göra. Det bottnade i händelser som inträffat under den föregående generationen och handlade ytterst om rena släktfejder inom familjen Vasa.

Att krig alltid vart brutala vet vi alla men ett faktum är, vilket bland annat Gunnar Wetterberg visar i sitt tvåbandsverk om Axel Oxenstierna(2002-03), att Gustav Adolf försökte disciplinera sina soldater genom de krigsartiklar som infördes redan i början av 1620-talet. Bland annat fastslogs där att soldat som skadade sitt värdfolk skulle slås i järn och sättas på vatten och bröd och de skador detta kunde orsaka fick den skyldige ingen kompensation för. Mycket av de lidanden civilbefolkningen fick utstå tillfogades dem dessutom av legoknektar som var i svensk tjänst men inte hade fostrats i svensk krigstukt. Det finns exempel på att svenskfödda soldater som i onödan skadat civilbefolkning verkligen fått efterräkningar och svenska knektar i gemen lär, åtminstone i början av trettioåriga kriget, haft något bättre rykte än andra soldater. Naturligtvis utförde även svenska soldater våldsdåd och andra former av övergrepp men när det gäller ledningens större eller mindre moraliska skuld i vad som hände, måste de allmänt hållna ambitionerna fälla avgörandet: Dödandet var för Gustav Adolf främst en väg till seger inte ett mål i sig, så som ofta tycks vara fallet i vår tids krigiska konflikter. Därtill kommer ytterligare en viktig aspekt. Gustav Adolf, liksom alla de svenska ”krigarkungarna” på 1600-talet, deltog själv i kriget och som bekant blev han själv ett av dess offer. Ett utmärkande drag för 1900-talets och våra dagars totalitära ledare är just att de inte själva deltar på slagfältet. De sitter skyddade i sina bunkrar och ser aldrig eller mycket sällan de lidanden deras handlingar och beslut förorsakar. Gustav Adolf såg allt och var, som Peter Englund skriver i ofredsår(1993), ”medveten om krigets elände och alla dess moraliska problem”. Han beskrev en gång kriget som: ”inte en ström eller en sjö utan ett hav av ont”. Gustav Adolf visste kort sagt krigets villkor och begärde i slutänden inte mer av sitt folk än av sig själv. Dessutom skall sägas att Gustav Adolf, liksom Gustav Vasa, kan associeras med annat än krig. Under hans(och kansler Oxenstiernas tid inte att förglömma), får vi våra första gymnasier och planer för ett modernt skolsystem, våra första tidningar kommer ut, ett postväsen grundas och städer som Göteborg, Umeå och Sundsvall får sina privilegier. Därtill skapas den förvaltning som i huvudsak finns kvar än idag. Svea hovrätt grundas också. Om Gustav Vasa grundlade den svenska enhetsstaten var det sonsonen Gustav Adolf som började bygga den administration som fordrades för att landet skulle kunna styras även utan närvaron av en hårdhänt skarpögd furste, ett nog så viktigt steg på vägen mot våra dagars demokrati.

Avslutningsvis, angående Bloms varning att historiska värderingar kan ”färga av sig” i synen på liknande händelser i samtiden så är detta, med förlov sagt, snudd på förolämpande mot alla dem som uppriktigt strävar att hålla minnet av vår historia vid liv. Undertecknad har de senaste åren personligen deltagit i hyllningar till så väl general von Döbeln som Gustav III och Gustav II Adolf, hyllningar som hållits med årlig regelbundenhet av högst ”anständiga” människor förenade av en enda sak(bortsett från personlig vänskap), ett varmt och innerligt intresse för Sverige-Finlands gemensamma historia. Där har sjungits både ”finska rytteriets Marsch” och ”Björneborgarnas Marsch” så tårarna nästan börjat rinna, vi har lyssnat till ståtliga tal om Gustav III:s kulturgärning, Gustav Adolfs begåvning och hans kanslers eftertänksamma klokhet, om general von Döbelns rättrådighet och omsorg om sina mannar. Aldrig under dessa sammankomster har jag hört någon hävda att Sverige borde återerövra Pommern, att Hitler var en stor statsman eller att president Putin för ”ett frihetskrig” i Ukraina. Jag föreställer mig att de ansvariga för dessa tillställningar gärna skulle välkomna deltagandet av de historiker vilka verkar se med misstänksamhet på alla som inte helhjärtat fördömer personer som för 4-500 år sedan säkerligen var lika angelägna att göra sitt bästa för Sverige som våra dagars politiker anser sig vara, även om de kanske inte fullt ut var vad vi skulle kalla demokrater.

För egen del ämnar jag om en dryg månad med gott samvete förtära min årliga Gustav Adolfs bakelse, kanske med en tacksam tanke att vi inte längre lever i en tid då angreppskrig anses vara bästa utvägen att försvara Sverige.                    

    Boson Gidner, historisk skribent