måndag 27 november 2023

"Jag överlämnar denne man i er vård", avrättningen av markis Monaldesco

 

Fader Le Bel var nöjd. Han var prior i det kloster som låg i nära anslutning till slottet Fontainebleau söder om Paris – kungafamiljens sommarslott där unge Ludvig XIV älskade att jaga. Men nu var det november och fader Le Bel stod och betraktade böndernas trägna arbete med att bärga höstskörden innan vintern och kölden fick trakten i sitt grepp. Plötsligt kom en man klädd i en hovlakejs ståtliga dräkt vandrande. Han bugade sig vördnadsfullt för prästen och sade:

-         -  Vördade fader, vill ni ha godheten att följa mig till slottet. Min härskarinna önskar tala med er i en viktig angelägenhet.

Priorn blev förvånad. Han visste att Kristina, den svenska drottningen som för tre år sedan övergett sitt rike, konverterat till katolicismen och bosatt sig i Rom, sedan någon månad bodde som gäst i Fontainbleau. Hon hade besökt Paris hösten innan och då mottagits som en verklig härskarinna. Nu tycktes hon leva på mer diskret fot och denna gång hade hon inte träffat vare sig kung Ludvig eller kardinal Mazarin. Det sades att kardinalen var sjuk. Allt detta angick knappast den gode klosterpriorn men vad önskade den främmande drottningen av honom? Han ställde emellertid inga frågor utan följde stillsamt budbäraren mot slottet. Då de kom fram fördes han efter en stund inför Kristina, som emellertid förklarade att hon önskade ett samtal i Galerie de Cerfs eftersom de kunde mötas mer enskilt där.[1]

-          -  Er munkdräkt borgar för er tystnad, sade drottningen sedan de kommit in i det ståtliga galleriet. Men jag måste be er om ett muntligt löfte. Ni får inte för någon yppa vad som sägs eller görs här i er närvaro. Kan jag lita på ert ord?

-          Jag är, stum, döv, och blind för allt hemligt som yppas mig, svarade prästen. Det gäller alla människor och i synnerhet furstars hemligheter.

Drottningen gav nu priorn ett litet paket som var väl förseglat.

-          -  Förvara dessa dokument noga, fader, sade hon. Jag kommer snart att återfordra dem och till dess måste de hållas väl dolda. Kom väl ihåg var, hur och när ni fått hand om dem och låt ingen veta att de är i er ägo.

Sedan han åter lovat att hålla tyst, återvände priorn till sitt kloster. Det sällsamma mötet hade tagit mindre än en timme.[2]

Fyra dagar senare, 10 november 1657, kallades munken åter till slottet och Hjortgalleriet.[3] Det blev ett möte han aldrig skulle glömma. Då priorn kommit in i salen låstes dörren bakom honom och han såg drottningen stå och tala med en man som titulerades ”markis”. Ytterligare några män, beväpnade med värjor, stod i bakgrunden. Le Bel hälsade drottningen, som begärde att återfå paketet hon givit honom i förvar. Sigillen bröts och innehållet visade sig vara några brev. Drottningen räckte dokumenten till mannen hon talat med då priorn kommit in i galleriet:

-          - Känner markisen till dessa brev, frågade hon skarpt.

Mannen svarade nej, men hans röst skälvde.

-         -  Ni ljuger, Förrädare! Här finns både original och avskrifter. Det är er handstil och namnteckning. Ni har svikit mig!

Den olycklige mannen försökte skylla ifrån sig och bad om nåd. Drottningen vände sig åter till priorn:

- Fader! Ni kan vittna att jag på intet sätt förhastar mig mot denne man. Att jag ger denne förrädare god tid, mer tid än han kan begära av den han förbrutit sig emot, att rättfärdiga sig, om han kan göra det.

Le Bel stod förmodligen som fallen från skyarna. Vad i Guds namn hade han trasslat in sig i?

Bakom denna upprörda scen låg ett intrigspel som pågått sedan föregående höst. Den svenska drottningen Kristina hade efter sin abdikation i juni 1654 och sin konvertering till katolicismen följande år vistats i Rom under periodvis ganska stormiga omständigheter. Hon hade alltid varit en självständig kvinna och tänkte fortsätta att vara det även i främmande land. Att hon avsagt sig sina fäders tron berodde nog mindre på leda vid makten än på svårigheten att vara regerande drottning i ett arvrike där hon förväntades gifta sig för att föra dynastin vidare. Därtill var det säkert tungt att vara ”den store Gustav Adolfs dotter”, med alla de andliga och praktiska krav detta medförde. Att däremot härska i ett rike där hon inte själv behövde sörja för tronföljden var säkert mer lockande.[4] Hursomhelst drogs hon hösten 1656 in i intrigspelet kring Neapels tron. Detta rike hade sedan sen medeltid dominerat södra Italien och, liksom de flesta småriken på halvön, slitits mellan den franska och den habsburgska intressesfären, med betoning på denna dynastis spanska gren. Sedan början av 1500-talet ingick Neapel i spanska väldet, men fransmännen hade inte givit upp sina anspråk. Kardinal Mazarin, som styrde landet under Ludvig XIV:s omyndighet, hade själv initierat anfall på staden men tvingats dra tillbaka sina styrkor. Nu kom Kristina in i bilden. Exakt hur kardinalen resonerade och hur tidigt den svenska drottningen kopplades in i saken tycks osäkert men under en resa genom Frankrike, officiellt företagen för att ordna upp Kristinas svenska affärer, möttes hon och Mazarin i Paris. Man kom överens om att drottningen i spetsen för en större styrka bestående av franska och italienska trupper skulle erövra Neapel och göra sig till dess härskare på livstid. Därefter skulle riket övergå till den franke kungens yngre bror och alltså i praktiken bli fransk besittning.[5] Kristina blev också lovad ett större belopp som ersättning för det svenska underhåll hon lovats vid abdikationen men som inte betalats ut. Med dessa löften lämnade hon Frankrike och reste till en mindre stad vid adriatiska havet i väntan på besked att fälttåget kunde börja.

Den som efter besöket i Frankrike fått hand om de löpande kontakterna mellan drottningen och Paris var hennes nye hovstallmästare, markisen Rinaldo Monaldesco.[6] Denne hade varit inblandad i de tidigare franska försöken att erövra Neapel, vilket förmodligen aktivt bidrog till hans anställning. Under vistelsen i den lilla staden vid havet kunde Kristina emellertid alltmer otåligt konstatera att inget verkade hända. Rykten gick att Frankrike sökte fred med Spanien och kardinal Mazarin var sjuk. Tillslut tappade drottningen tålamodet. Hon måste återvända till Frankrike och få reda på hur landet låg. I oktober 1657 kom hon till Fontainebleau, franska kungafamiljens sommarslott. Här fick hon bo eftersom hovet ”tyvärr” inte kunde ta emot henne just nu. Kristina märkte säkert att något inte stämde. Så kom dråpslaget. Planerna på Neapel var avslöjade! Någon hade skvallrat för spanjorerna. Kristina uppdagade snart vem denne ”någon” var, hennes stallmästare markisen Monaldesco. Detta var bakgrunden till den rannsakning som nu, 10 november 1657, ägde rum i ”Hjortgalleriet” och som den stackars prior Le Bel oförskyllt blivit indragen i.

 

Drottningen förhörde själv markisen i två timmars tid utan att endera parten ändrade ståndpunkt. Slutligen vände sig Kristina till prästen:

-     -  Vördade fader. Jag drar mig tillbaka och överlämnar denne man i er vård. Bered honom till döden. Ha omsorg om hans själ.

De män som stått i bakgrunden hade nu dragit sina värjor. Priorn, som ju inte visste något om bakgrunden, följde drottningen till hennes bostad och försökte få henne att benåda den anklagade: ”Det gör mig ont”, genmälde drottningen lugnt, ”men jag har sänt många till stegel och hjul som inte förtjänat det på samma sätt som denne förrädare”. Le Bell varnade för följderna. Kristina befann sig trots allt i ett av den franske kungens viktigaste slott. Vad skulle folk säga! Hennes anseende kunde ta skada. Drottningen förlorade tålamodet:

-        -  Skall jag, som själv har makt att skipa rätt över mina undersåtar, underkasta mig rättegång mot en förrädare i mitt hus(hov). En man på vars brott jag har bevis, skrivna med hans egen hand!

Inget mer fanns att göra.[7]

 Dödscenen i galleriet blev långdragen. Både priorn och Kristinas egen kaplan talade med markisen om hans synder, om förlåtelsen och livet efter detta medan hennes gardister gjorde sitt bästa för att hugga ihjäl honom, vilket var svårt eftersom han bar harnesk under kläderna. När slutligen den makabra uppgiften var utförd tog priorn hand om liket, som fördes till en närbelägen kyrka. Kristina bekostade begravningen, som det anstår en furste att göra då en tjänare mist livet i dess tjänst. Men Le Bell fick rätt i sin förutsägelse – hennes anseende var skadat. Många trodde att en kärleksaffär låg bakom avrättningen. I och för sig hade Kristina ingenting att förebrå sig. Hon hade visserligen abdikerat från Sveriges tron men var fortfarande att betrakta som suverän furste, med full rätt att döma över sina anställda. Hennes hushåll var som ett kringresande Sverige i miniatyr, vars undersåtar kunde dömas efter svensk lag men där man också kunde söka asyl som ”politisk flykting”, utan att myndigheterna på platsen hade rätt att lägga sig i saken.[8]  Monaldesco hade dömts i enlighet med vad som på 1600-talet stadgades om straff för förräderi och högmålsbrott i gällande svensk lag – om man bortser från att han stuckits ihjäl med värja.[9] När Kristina fick besked att Monaldesco var död konstaterade hon lugnt att rättvisa därmed skipats.

För kardinal Mazarin låg saken annorlunda till. Han hade invecklat sig i samarbete med en utländsk furstinna för att erövra Neapel och när planen avslöjats hade hon låtit avrätta förrädaren på franske kungens eget slott. Om sanningen bakom historien kom ut, skulle både Frankrike och han själv komma i tvivelaktig dager. Kardinalen sökte därför ge intrycket att det hela varit en intern uppgörelse i Kristinas eget hushåll, något Kristina inte accepterade: Hon hade handlat i enlighet med sin rätt som suverän mot en förrädare och detta var ingenting som borde eller skulle döljas. När den förre franske ambassadören i Stockholm, som hon alltid varit god vän med, varnade drottningen för de följder hennes envishet kunde få, skrev Kristina till kardinalen och meddelade att ”vi människor från Norden är en smula vilda och orädda”. Hon var inte rädd för rykten och hade överhuvudtaget lättare att strypa människor än att frukta dem. Vad beträffade markisens öde hade hon gjort helt rätt och om det inte redan hade gjorts, skulle hon ”icke gå till sängs denna kväll utan att göra det”. Hon hade inget att skämmas för, ångra eller dölja!       

Man får förmoda att Mazarin nu bittert ångrade att han någonsin gett sig i lag med Kristina och tackade Himmelen att han inte var hennes förste minister.[10] Hursomhelst redde alt upp sig. Kristina träffade både kardinalen och Ludvig XIV igen och fick ett franskt lån. Därmed var deras affärer avslutade men det skulle dröja innan historien med Nonaldesco glömdes bort. I någon mening har den hängt kvar in i modern tid och utgjort det stora frågetecknet i Kristinas historia – ungefär som Sturemorden ifråga om Erik XIV. Gör man den jämförelsen måste man dock konstatera att Kristina skötte sig exemplariskt. Hon dödade eller skadade inte Monaldesco personligen och under hela processen var hon lugn och sansad. Hon gav aldrig uttryck för en senkommen ånger eller försökte släta över vad som hänt. Allt tyder på en samlad, stolt karaktär som utövat sin av Gud givna rätt att avrätta förrädare. Kristina skötte denna historia med den värdighet och upphöjdhet man på den tiden hade rätt att vänta sig av en furste, när hen ansåg sig föranlåten att avrätta eller rentav mörda någon besvärlig aristokrat.

En fråga är varför Nonaldesco förrådde planen att erövra Neapel. Sven Stolpe säger sig inte alls förstå det och Petersson diskuterar inte ens frågan. Stolpe gissar på att Mazarin fått kalla fötter och velat dra sig ur hela projektet, ”rädd att Spanien var för starkt”, men betonar att detta är en gissning. I sammanhanget bör inte glömmas bort de rykten som Kristina under tiden vid Adriatiska havet hört om förestående fred mellan Frankrike och Spanien. Avtalet mellan henne och kardinalen innehöll en brasklapp: Det gällde bara under förutsättning att Frankrike och Spanien inte kunde uppnå fred. Vid tiden för markisens död arbetade kardinalen och den franska änkedrottningen dels med att få fred med Spanien, dels med att få den unge Ludvig XIV bortgift. Favoritkandidat var spanske kung Filips dotter Maria Teresia, ett giftermål som mycket riktigt kom till stånd två år senare. Kan Mazarin ha använt Kristina och Neapel som påtryckningsmedel för att få spanjorerna mer samarbetsvilliga? När tecknen visade att de var benägna att ge efter lät kardinalen sin kontaktman med Kristina förråda planen. Ett sådant agerade vore fullt i klass Med Kristinas eget handlande i Sverige några år tidigare, då hon understött de ofrälses krav på reduktion av adelns gods för att förmå dessa att godkänna valet av kusinen Karl Gustav till tronföljare. När adeln böjt sig för hennes vilja svek hon böndernas och borgarnas förhoppningar. Var Monaldesco ett, i praktiken, oskyldigt offer för kardinal Mazarins och sin egen härskarinnas politiska spel? Om Kristina å andra sidan blev förrådd av kardinalen fick hon sin hämnd. Man snuvade inte ostraffat en Vasa på hennes byte![11]          

                 

        



[1] Hjortgalleriet.

[2] Ovanstående scen är delvis fiktiv. Ingen av de böcker jag haft tillgång till återger exakt vad som sagts mellan budbäraren och priorn eller mellan denne och drottningen vid deras första möte. Innebörden av vad som sagts är dock autentisk. Inget sägs heller om inom vilken orden Le Bell tjänstgjorde eller om hans exakta rang – om han var abbotens närmaste man eller föreståndare för ett kloster som saknade abbot.   

[3] Det första mötet ägde alltså rum 6 november 1657, 25 år efter Lützen. Det framgår inte vilken kalender Petterson gått efter, den i Sverige då fortfarande gällande julianska eller den gregorianska. Oavsett vilket är datumet för det första mötet slående.

[4] Angående skrivarens personliga tankar om motiven bakom Kristinas abdikation, se Dynastihistoria: Två kvinnliga regenter (bosonshistoria.blogspot.com).

[5] Det förtjänar kanske att ytterligare poängteras att ”kungariket Neapel” inte var någon statsstat, utan omfattade stora delar av dagens Syditalien med staden Neapel som huvudstad. 

[6] ”Hovstallmästare” betecknar i det här fallet högste chef för hovet. Även om stallmästaren hade det yttersta ansvaret för hästarna, var hans ställning framför allt administrativ och minst av allt någon drängtillvaro. En hovstallmästare hörde till sin herres inre och nära uppvaktning. Monaldescos bakgrund tycks något dunkel. Att han var adelsman är säkert, men var kom han ifrån? Petterson betecknar honom helt enkelt som ”italiensk adelsman på obestånd”, medan Stolpe definierar honom som ”Neapolitanare” och till och med ”syditaliensk patriot”.  

[7] Detta samtal i Kristinas rum återges utförligt av Stolpe men nämns överhuvudtaget inte av Petersson.

[8] Stolpe nämner på ett ställe en annan italienare vilken skall ha sökt tjänst hos drottningen ”för att undgå straff för en del smärre mord som han råkat göra sig skyldig till”.

[9] Enligt landslagen borde markisen ha halshuggits ned svärd. Ett bevis så gott som något på Kristinas rang som ”regerande svensk drottning i exil” är att Monaldesco på svenska Wikipedia står upptagen under rubriken svenska hovstallmästare för övrigt omedelbart före Adolf Fredrik Munck, en annan hovstallmästare med exklusiva och ödesdigra förbindelser med svenska kungligheter Kategori:Svenska hovstallmästare – Wikipedia.

[10] Mazarin och änkedrottning Anna av Österrike styrde Frankrike i ”kompanjonskap” under Ludvig XIV:s omyndighet. Anna var lika bördsstolt och maktfullkomlig som Kristina men spelade på sin kvinnliga charm på ett helt annat sätt, från det bländande leendet till de vackra vita händerna.. I vilket förhållande hon stod till kardinalen är osäkert men det var nära och förtroendefullt. Bland annat kommunicerade de på spanska, änkedrottningens modersmål.

[11] Denna text bygger huvudsakligen på Erik Petersson, Drottning utan land, Kristina i Rom(2013), s. 80-93 och Sven Stolpe, Jeanne d'Arc, den heliga Birgitta och drottning Kristina, tre historiska kvinnoöden(1987), författarinläsning, kassett IV.   

söndag 12 november 2023

Gustav II Adolf - Krigarkungen som enade Sverige

 



Återigen har årets 6 november passerat och åter har jag suttit i Riddarholmskyrkan och lyssnat till Stockholms allmänna sångförenings vackra stämmor, mäktig orgelmusik och högstämda tal till den stupade konungens minne. Detta år var fokus emellertid fästat på ett betydligt färskare dödsfall – En av sångföreningens medlemmar omkom i det fruktansvärda terrordådet i Bryssel 16 oktober 2023.

Som man kan förstå handlade årets minnestal främst om denne man, Kent Persson, som jag själv aldrig hade nöjet att lära känna. Han framställdes som en duktig, engagerad och allmänt sympatisk man vars stora intresse i livet var fotboll, ett intresse som tragiskt nog indirekt blev hans död. Med utgångspunkt från detta kom talaren, hovpredikant Erland Ros, också det en eldsjäl med stort hjärta och stark vilja, in på ett riksdagstal hållet av kung Gustav Adolf anno 1617. Där slår kungen fast att: ”Det är rätt och tillbörligt att var redlig man älskar sitt fädernesland och om dess välfärd bär åhåga och omvårdnad(dvs. att alla bör ta ansvar för och bekymra sig om sitt land), något vi, drygt 400 år senare, manades att tänka särskilt på i dessa oroliga tider.[1]   

I detta minnestal framstår Gustav II Adolf med andra ord som en symbol för enighet och sammanhållning, något som säkerligen verkar underligt för mången kulturskribent i vår tid. Hur kan denne man, som förde in Sverige i trettioåriga kriget vilket, som kulturhistorikern Edvard Blom skriver i SVD 14/9 23, ”ledde till massdöd”, idealiseras till en omtänksam, ansvarstagande ledargestalt, kanske rent av en landsfader?[2] Jag vet inte vilken grund framställningen i talet sistlidna måndag vilade på, men i mina ögon verkar bilden av Gustav Adolf som enande symbol långtifrån absurd eller vinklad. Visst kan man hävda att hans göranden och låtanden orsakade eller avsevärt förlängde tidens stora krig på europeiska kontinenten. Sådant är emellertid svårt att avgöra i efterhand.

En god måttstock för att bedöma en statschefs eller annan typ av politisk ledares förmåga kan vara att värdera landets ställning vid hans död jämfört med när han tillträdde. När Gustav Adolf blev kung var Sverige ett politiskt, strategiskt svagt och splittrat rike. Under det senaste halvseklet hade rått mer eller mindre latent inbördeskrig i landet till följd av fiendskapen mellan Gustav Vasas ättlingar. Detta krig hade visserligen inte drabbat folket i stort, utom de som hade oturen att ”ligga i vägen” när det blossade upp. Ett område som plågades särskilt var Finland, där bönderna i slutet på 1500-talet reste sig mot överheten i vad som kallas ”klubbekriget”. Flera högadelsmän hade avrättats medan andra gått i exil. Eftersom aristokratin var liten innebar det att alla hade släktingar eller var bekant med någon som antingen förlorat livet eller gått i landsflykt. Utrikespolitiskt var Sverige år 1611 ett oerhört utsatt land, i krig med Danmark, Polen och Ryssland. Kalmar slott hade nyligen fallit och danska trupper fanns i Småland och Västergötland. Kort efter Gustav Adolfs tronbestigning föll också Älvsborg i danska händer. De närmaste åren gick nästan alla ekonomiska resurser åt till att samla in det ”skadestånd” som danskarna begärde för att återlämna fästet, vår enda hållpunkt väster ut. Polens kung, Gustav Adolfs kusin, sökte hjälp i Spanien och Tyskromerska riket för att återta sin förlorade svenska tron. Den realistiskt lagde Axel Oxenstierna konstaterade 1612 i ett betänkande att stora delar av landet antingen var ödelagt eller ockuperat. Att höja skatterna ytterligare bedömde han som ”odrägligt och orådsamt”. Folket hade helt enkelt inte råd att betala mer. Om den östra rikshalvan och de nya baltiska besittningarna konstaterades ”Livland är öde, Finland fördärvat och mångenstädes öde så att därifrån icke heller är någon hjälp hit till Sverige att förmoda”. Utomlands hade Sverige ”platt inge vänner som vår olägenhet går till hjärtat” och ”alle våre grannar äre våra fiender”. Den underförstådda meningen i detta aktstycke är tydlig: Det finns inga garantier att Sverige skall bestå som oberoende nation.[3]   

Tjugo år senare, när Gustav Adolf stupar vid Lützen, är Sverige en ny maktfaktor i europeisk politik. Utom att vi deltar i det som senare kommer att  kallas ”trettioåriga kriget” har vi början till dagens moderna förvaltning och ämbetsverk. Vår första domstol för hela riket, Svea hovrätt, har grundats. Finland har fått egen hovrätt i Åbo några år senare. Uppsala universitet har återöppnats, till stor del tack vare donationer som tagits ur kungens personliga tillgångar. Våra första gymnasier är grundade. Även om det skall dröja 200 år innan allmän skolplikt införs i Sverige strävar nu statsmakten aktivt att utbilda kompetenta undersåtar till ämbetsmän i den nya, starkare stat som håller på att byggas upp, vilket i praktiken innebär att fler än förr har möjlighet att ta del i utformningen av samhället. Individuell begåvning börjar så sakteliga ersätta stånd eller klass som preferens vid tillsättandet av tjänster. Även om flera av dem som flytt utomlands under de turbulenta åren i början av seklet fortfarande lever i exil, har många återvänt hem och flera söner till adelsmän som Gustav Adolfs föregångare avrättat har gjort karriär som kungens trognaste medarbetare. Av ett rike på gränsen till sönderfall och med misstro och splittring i de högsta leden har blivit ett enat land med en erkänd plats bland Europas stater. Även om mycket återstår att göra(och när kan man för övrigt påstå att ett land är ”färdigutvecklat?”), tar Sverige under Gustav Adolfs regering de första stegen mot en modern demokrati. Visst kan denne man ses som en klar symbol för enhet och sammanhållning!        



[1] Jag vill här rikta ett särskilt tack till hovpredikant Erland Ros, som, då jag bad honom skicka mig kungens ord på mejl eller chatt, utan vidare lånade mig hela manuskriptet till sitt minnestal, vilket jag alls inte hade bett om. Erland är sannerligen en människa med hjärtat på rätta stället. 

[2] Angående Bloms ledarspalt i SVD 14/9 23 och mina reflektioner kring denna, se Dynastihistoria: Inte bara krigsherrar, tidigmoderna kungar och vår syn på deras gärning (bosonshistoria.blogspot.com).

måndag 6 november 2023

engelsk talekonst genom tiderna - Mannen som besegrade Rom

 

Att engelsmän är kända för sitt mod och ståndaktighet i kritiska situationer är en allmänt vedertagen sanning. Mest bekant i våra dagar är väl deras fasthet och sammanhållning våren 1940, när Hitler tycktes i begrepp att invadera landet. Churchills berömda ord tjänar säkert som inspiration för de ukrainare som nu kämpar emot den ryska invasionen:

-          Vi skall slåss på stränderna, vi skall slåss på landningsplatserna, vi skall slåss på åkrarna och på gatorna, vi skall slåss i bergen; vi kommer aldrig att ge upp.

Traditionen med stolta tal i krislägen är dock betydligt äldre än så på de brittiska öarna. När Armadan hotade invadera i augusti 1588 samlades flottan och manskapet i Tillbury, Essex i sydöstra England, redo till försvar. Elisabet I begav sig dit för att ingjuta mod i sina män – naturligtvis också för att vinna politiska poäng. Exakt vad hon sade är omdebatterat, men enligt den mest godtagna versionen yttrade hon bland annat:

-          De som månar om vår säkerhet har rått oss att inte blottställa oss för beväpnade folkmassor, av rädsla för förräderi. Men jag färssäkrar att jag inte önskar misstro mitt trogna folk. Jag har alltid sökt föra mig så att jag, näst Gud, lagt min främsta styrka och skydd i mina undersåtars lojala hjärtan och välvilja. Därför har jag själv kommit till er, inte för mitt nöjes skull, utan för att leva eller dö med er i striden. Jag vet att jag äger en svag kvinnas kropp, men jag har en konungs hjärta och därtill en engelsk konungs. Genom er lydnad, endräkt och tapperhet skall vi snart vinna en stor seger mot våra fiender.[1] Det äldsta talet hållet av en engelsk ledare som bevarats(eller antas ha bevarats), till eftervärlden, torde vara det tal den keltiske hövdingen Caratacus höll i romerska senaten efter att i flera år ha gjort motstånd mot deras invasion av hans stamland liksom av Britannien i allmänhet. Talets värde minskas inte av att det, i motsats till de ovan nämnda, hölls först efter kriget, dessutom av en förlorare som tvingats kapitulera     

Caratacus var hövding över Catuvelanistammen som härskade i sydöstra delen av dagens England. Denna stam hade själva invandrat till Britannien från det belgiska Gallien och slagit sig ned i trakten av Wheathamptead i våra dagars Hertfordshire. Härifrån avancerade man åt öster och intog något årtionde före Kristi födelse staden Camulodunum(våra dagars Colchester i Essex), som tillhörde trinovanterna. Även om man inte tycks ha hållit detta fäste oavbrutet fram till Claudius´ ankomst, var Camulodunum Catuvelanernas huvudsäte då romarna slutgiltigt invaderade ön.  Kontakter mellan Rom och Britannien hade förekommit åtminstone sedan Caesars misslyckade expedition på 50-talet före Kristus. De romerska kejsarna hade flera gånger planerat en ny invasion men av olika skäl tvingats uppskjuta projektet. På 40-talet efter Kristus kom så det rätta ögonblicket. Den atribatiske stamhövdingen Vereca, som räknades som allierad med Rom, kände sig hotad av catuvelanernas expansionspolitik och flydde till Rom för att be om hjälp.[2]  Som så ofta i historien utnyttjade nu romarna splittringen bland det folk man önskade underkuva till att skaffa sig ett brohuvud.  Kejsar Claudius, som nyligen bestigit tronen och behövde en militär seger för att befästa sin makt, var inte sen att efterkomma Verecas önskan. Sommaren 43 efter Kristus landsteg hans legioner i England.[3] Som vanligt visade sig romarnas krigsmakt överlägsen på slagfältet Camulodunum intogs snabbt, Caratacus områden erövrades och hans släktingar dödades eller kapitulerade. Men hövdingen själv vägrade ge upp. Enligt ett mönster som även det är sig likt i historien tillgrep han gerillakrigföring, ett område där hans motståndare visade sig vara långtifrån lika kunniga. Striderna pågick i över fem år innan Caratacus slutligen togs till fånga och överlämnades till Rom.

Caratacus borde nu ha delat det öde som redan drabbat så många furstar som vågat trotsa det oövervinnliga Rom: Hannibal, Mithridates, Juba, Vercingetorix, Kleopatra… Alla hade de med friskt mod kämpat mot den fruktansvärda krigsmaskinen från staden vid Tibern och ofta tillfogat den kännbara slag. Men med tiden hade de alla tvingats böja sig för det oundvikliga och slutet var döden, antingen genom ett hedersamt självmord eller genom strypning i Mamertinska fängelset på Capitolium, sedan den övermodige ”barbaren” först visats upp för folket under den obligatoriska färden genom staden, kejsaren till heder och sig själv till nesa.[4] Men Caratacus bestods intet av allt detta. Det finns exempel på despoter som efter många års krig kommit att känna en slags beundran för sin envise motståndare, ibland rentav med följden att en besegrad fiende behandlats mildare än vad som annars kanske blivit fallet.[5] Kanske upplevde kejsar Claudius, som på grund av sina fysiska handikapp länge setts över axeln av sin familj och varken kunnat göra karriär som soldat eller retoriker i senaten men som å andra sidan ägnat mycken tid åt att forska och skriva om olika folkslags seder och bruk, något liknande inför Caratacus och önskade höra vad han hade att säga till sitt försvar. Vad som än låg bakom: Caratacus tilläts hålla tal inför romerska senaten. Enligt Tacitus sade han bland annat:

-          Jag hade hästar, soldater, vapen och rikedomar, är det så underligt om jag vägrade att fråntas dem? Om ni vill förslava alla, är det därför sagt att alla skall underkasta sig ert slaveri? Om jag förts hit som en fånge vilken genast kapitulerat, skulle det varken länt er eller mig till ära. Min död kommer snart att falla i glömska. Om ni å andra sidan låter mig leva och behandlar mig väl, blir jag ett evigt exempel på er barmhärtighet.[6]

Detta tal gjorde sådant intryck på församlingen och säkert även på kejsaren att hövdingen faktiskt benådades och tillbringade resten av sitt liv i Rom som hedrad gästfånge. Han lär ha förundrats över att ett folk med så ståtliga städer var så ivriga att erövra britannernas obetydliga hyddor. Caratacus´ dödsår tycks dessvärre obekant.
Visst är det något särskilt med engelsk talekonst!                               

 

            

 

 

   



[1] Ovanstående översättning av Elisabet I:s tal i Tillbury bygger på engelska Wikipedias återgivning. Efter att på teknisk väg fått talet översatt till svenska, har jag här återgivit några passager och då bytt ut och strukit vissa formuleringar. Författaren och journalisten Richard Hermann återger i sin populärt skrivna bok Maria Stuart, drottning utan krona(svensk översättning 1992 s. 16), några lösryckta ord ur talet och jämför då uttryckligen med Churchill under kriget.  

[2] Angående Vereca och atribaterna, se Verica - Wikipedia och Atrebates - Wikipedia.

[3] Exakt var detta skedde är osäkert. En kvalificerad gissning, som hålls för trolig av många historiker, är att det skedde på Kents östkust.

[4] Liket kastades därefter i Tbern.

[5] Ett sådant exempel är Peter den stores prisande av svenskarnas krigskonst efter Poltava, ett annat den beundran Stalin uttryckte för Mannerheim efter kriget.

[6] Caratacus - Wikipedia. Ovanstående översättning från engelskan har gjorts helt utan teknisk hjälp. Även om inte alla ord återges exakt, är jag övertygad om att andemeningen är riktig..

söndag 29 oktober 2023

Vissa håller historien vid liv

 

I maj 2016 skrev jag en text med rubriken ”När historien hålls vid liv”. Den handlar om hur man i England 2002 högtidlighållit 500-årsminnet av prins Arthurs död. Prins Arthur var äldre bror till Henrik VIII och skulle ha blivit engelsk kung om han inte avlidit vid 15års ålder 1502, strax efter sitt giftermål med den spanska prinsessan Katarina. 500 år senare gjordes en ”repris” på pojkens begravning i Worcester, där man bland annat läste ett rekviem över prinsen. Under ”jubileumsåret” hölls också en konferens för att lyfta fram minnet av prinsen, trots att han egentligen inte haft någon större betydelse i historien. I min text undrade jag huruvida någon på motsvarande sätt kunde tänkas hylla minnet av exempelvis Johan III:s eller Karl IX:s yngre söner, som båda faktiskt vid den tiden stod i begrepp att ”fira sina 400-årsminnen som avlidna.[1] Så långt har naturligtvis ingen sträckt sig men ändå kan jag nu, drygt sju år senare, med glädje konstatera att det faktiskt finns svenska eldsjälar som strävar att likt engelsmännen bevara minnet av våra historiska kungligheter och de ceremonier som hållits till deras ära eller åminnelse. I maj 2022 hölls i Storkyrkan i Stockholm en konsert till 250-årsminnet av Gustav III:s kröning, där originalmusik från akten spelades upp och till och med vissa scener från kröningen återgavs(vi fick bland annat se kungen gå till sin kröningsstol, medan samma musik och församlingssång som den gången framfördes).[2] För en vecka sedan. 22 oktober 2023, kom turen till Adolf Fredriks begravning, dvs. vissa stycken av begravningsmusiken framfördes. Trots att konungen begravdes i Riddarholmskyrkan i juli 1771, hölls alltså konserten på hösten och dessutom i Katarina församlingskyrka på Söder.[3] Denna gång nöjde man sig också med att framföra musiken, någon katafalk eller liknande hade(vilket är förståligt), inte lånats in. En mer förarglig omständighet var att man denna gång, i motsats till kröningskonserten i maj 2022, inte tryckt av sångtexterna i programmet, vilket gjorde det närmast omöjligt att följa sången och ta till sig dess budskap. Uttinis musik var i sig underbar att lyssna på och fullt i klass med Kraus´ klassiska begravningsmässa över Gustav III men den som hoppats utläsa något ur konserten(beställarens eller kompositörens politiska åskådning och dylikt), undgick inte att lämna kyrkan med en viss besvikelse.[4]

Med detta må nu vara hur som helst: Det väsentliga är att sällskapet ”Gustafs skål”, som stått för båda dessa konserter och som, efter vad Skrivaren personligen fått veta, planerar fler evenemang av liknande slag, i en tid när våra politiker och ämbetsmän tycks fast beslutna att montera ned Sveriges förflutna – inte minst genom att, under sken av ”flyttning”, stänga Stockholms Medeltidsmuseum – oförtrutet kämpar att hålla det levande och samtidigt bjuda åskådaren en ståtlig och vacker musikalisk upplevelse. Jag kan inte annat än önska dem framgång!                       



[1] Hertig Johan av Östergötland avled 1618 och Karl Filip av Värmland och Närke 1621. Se Dynastihistoria: När historien hålls vid liv (bosonshistoria.blogspot.com).

[2] Konserten hölls dessutom 29 maj 2022, på dagen 250 år efter kröningen.

[3] En av arrangörerna upplyste om att detta berodde på att många i sällskapet hade anknytning till denna församling.

[4] Francesco Antonio Utini(1724-95), italiensk-svensk tonsättare, musiker och hovkapellmästare, Francesco Antonio Uttini – Wikipedia.

lördag 21 oktober 2023

Barbarisk krigare besöker nedsläckt solkungshov - tsar Peter i Frankrike 1717


Vladimir Putin torde vara en av vår tids mest utfrusna ledare, åtminstone i väst. Tanken att exempelvis Frankrikes president Macron skulle bjuda in eller ta emot Rysslands ledare förefaller helt verklighetsfrämmande för överskådlig tid. Men ibland kan man se sig tvungen att acceptera även besvärliga gäster. Så var det när tsar Peter, vanligen kallad den store, besökte Frankrike våren och sommaren 1717.

1717 hade maktbalansen i Nordeuropa skiftat. Kriget mellan Karl XII och hans granländer pågick fortfarande men ingen kunde förneka att det nu var Ryssland som hade initiativet, även om den svenske kungen hallstarrigt vägrade ge upp. Detta gjorde å andra sidan tsarens allierade betänksamma. De hade gått samman i en koalition sjutton år tidigare för att beröva Sverige vad de såg som sina rättmätiga egendomar. Nu såg de till sin fasa Ryssland framträda som en ny övermäktig stormakt vid Östersjön medan de själva inte vunnit något på kriget.  Var den ryska björnen kanske lika farlig som det svenska lejonet en gång varit, eller ännu värre?[1] Trots sina många framgångar, eller paradoxalt nog på grund av dessa framgångar, började därför tsaren märka en smygande ovilja hos sina alliansbröder att fullt ut besegra Sverige. Peter förde själv diplomatiska förhandlingar med sin motståndare men de verkade inte leda någon vart. Samtidigt hade tsaren svåra problem hemma. Hans äldste son, tronföljaren Alexej, hade mer eller mindre rymt hemifrån och befann sig nu i tyskromerska riket. Så länge prinsen var på fri fot utgjorde han en farlig samlande symbol för dem som motsatte sig tsarens på en gång expansiva och västvänliga politik. Det gällde att så snabbt och smidigt som möjligt få hem pojkvaskern innan historien blev alltför pinsam för Ryssland och dess herre.[2] Framför allt gällde det emellertid att få ett slut på kriget med Sverige men hur i hela friden få Karl XII att äntligen ge med sig! Ett sätt kunde vara att få till stånd något slags förbund med Frankrike. Om Sveriges gamle allierade på kontinenten övergav sin vacklande bundsförvant, skulle de tvingas ut ur kriget. Sagt och gjort. Peter anhöll på diplomatisk väg att få besöka stormakten vars hjärta slog vid Seine och efter stor tvekan godtogs förslaget i Paris. I april 1717 landsteg tsaren med följe i Dunkerque vid franska kanalkusten.  

Frankrike, eller snarare franska hovet, våren 1717 var en planet utan sol.  Ludvig XIV hade avlidit nära två år tidigare efter att i över ett halvt sekel ha dominerat sitt hov, sitt land och Europa i allmänhet. Alla i hans nära familj hade dött före honom. På tronen satt nu sonsonsonen Ludvig XV, en pojke på sju år som nyligen mer eller mindre med våld förts bort från sin omtänksamma guvernant, den enda kvinna han någonsin kallat mamma. Hans uppfostran styrdes av äldre män, utan större förståelse vare sig för den nya tidens krav eller hur ett barn bäst bör växa upp. Trots att solkungen försvunnit från firmamentet var hans hov fortfarande stelt, polerat och etikettsbundet.[3] Till detta hov kom nu en impulsiv, högröstad, armstark, grym, nyfiken, levnadsglad och känslosam man på nära 2 m, som just grundat en huvudstad praktiskt taget i ett träsk, gjort en bondpiga till drottning samt sökte förvandla sitt ortodoxa medeltida rike till västinfluerad stormakt av tidigmodernt snitt, helst här och nu eller åtminstone imorgon. Upplagt för kulturkollision med andra ord.

Det började på en gång. Kungligheter som besökte främmande länder på 1700-talet(något som inte var särskilt vanligt), uppträdde gärna inkognito under antaget namn, dels för att undvika rangtvister, dels av kostnadsskäl. En tredje orsak kunde vara att det helt enkelt var en lättnad att någon gång inte vara den absoluta medelpunkten för omgivningens uppmärksamhet – även om alla naturligtvis visste vem man egentligen var. Vanligen antog kungligheter på resa något stiligt adligt namn, som ”greve von Falkenstein” eller liknande. En del, som exempelvis Gustav II Adolf då han reste på friarfärd till Brandenburg på 1610-talet, betecknade sig helt enkelt med sitt dopnamn och fadersnamn och låtsades vara en officer i sitt eget följe. Fransmännen utgick från att tsaren skulle följa denna oskrivna regel vid sitt besök – han var ju rentav känd för att ge sig själv ovanligt låg rang under sina resor.[4]  Men icke! Denna gång kom tsaren just som tsar. Alltså skulle det av krig svårt skuldsatta Frankrike bekosta en tsars underhåll, med tillhörande svit. Gräl uppstod genast om detta. Peter visade dessutom högdragna utlänningars tendens att klaga på förhållandena i värdlandet – ölet var dåligt, vagnarna av fel konstruktion osv. När en förnäm representant för Frankrikes ”alldrakristligaste konung” anlände för att hälsa den höge gästen, fann han denne halvt utslagen efter ett intensivt firande av den pågående ryska påsken. Dryckeslaget hade dessutom hållits på en vanlig krog, vilket ingen fransk kung skulle ha nedlåtit sig att göra. Peter å sin sida retade sig på franska aristokraters vana att byta kläder flera gånger om dagen: ”De har tydligen dåliga skräddare här”, konstaterade han ironiskt. Tsarens nyckfullhet och oförmåga att hålla schemat fick fransmännen att vrida sina händer – han kunde plötsligt bestämma sig för att besöka en stad eller plats som inte stod på programmet och när myndigheterna i trakten med mycket besvär lyckats ordna det mottagande som anstod en så förnäm gäst, åkte Peter bara förbi och tog in på någon landsvägskrog med sitt sällskap. Naturligtvis var det omöjligt att få denna oroliga ande att hålla samma fart som eskorten – han åkte alltid ett stycke i förväg och det fast han envisats med att välja en kasserad vagn som inte används på länge. ”Jag önskar att tsaren vore i Paris”, suckade markis de Nesle, som ledde den franska eskorten. ”Ja, att han redan åkt därifrån”. Han var säker på att de styrande i Paris skulle tycka detsamma när de väl lärt känna den nyckfulle barbaren och hans följe.

I Paris fick Peter naturligtvis träffa regenten, hertig Filip av Orléans.[5] Tsaren gjorde emellertid klart, om inte med ord så i alla fall med miner och gester, att han minsann var förnämare än en simpel hertig. Han krävde att få träffa kung Ludvig personligen. När detta efter några dagar skedde, behandlade Peter pojken med en blandning av vördnad, kärleksfullhet och överlägsenhet. Bland annat fick Ludvig en riktig kram i rysk stil. Den sortens bemötande stod definitivt inte upptaget i protokollet för Frankrikes kung men pojken tog det med fattning. (Förmodligen njöt han av att äntligen känna ömhet strömma emot sig, hur äkta den nu var).

Ändå var det inte någon renodlad barbar som kommit till Frankrikes huvudstad. Peter besökte industrier och vetenskapliga centra som Sorbonne, där han bland annat lyssnade på teologiska diskussioner om möjligheterna att förena de katolska och ortodoxa kyrkorna. Som alltid intresserad av människokroppens funktioner och omvårdnad bevittnade han både tandutdragningar och ögonoperationer. De som såg Peter sade att det, trots den råa framtoningen, fanns ett naturligt majestät över honom. Hur enkelt han än färdades gick det aldrig att tvivla på vem han var. Han såg bra ut med sin välproportionerade kropp, höga panna, uttrycksfulla svarta ögon och skarpa blick. Var ansiktet lugnt gjorde han som helhet ett gott intryck men då det överfors av de kramper som regelbundet ansatte honom blev blicken förvriden och skrämmande.[6]  Hans klädsel chockerade fransmännen. Tsaren gick ofta barhuvad och bar aldrig handskar, krås eller manschetter. Den peruk han trots allt hade var kort och absolut inte pudrad. Då man skickat honom en allongeperuk, à la Louis XIV, grep han egenhändigt saxen och klippte ned peruken till de mått han själv önskade.[7] En person Peter uppenbarligen sett fram emot att träffa var Madame de Maintenon, Ludvig XIV:s trogna väninna och rådgiverska som varit hans följeslagare i nära 40 år. Den gamla damen, drygt 80 år, levde nu ensam i Saint-Cyr, den skola för adliga flickor hon grundat med sin herres bistånd. Varken hennes ärbarhet eller höga ålder kunde hindra gästen från norr. Peter störtade in i Nadames mörklagda rum, slog upp fönstren och ryckte undan sängomhängarna. ”Hur är det med er”, frågade han. ”Är ni sjuk”? ”Jag lider av hög ålder”, svarade hon. Det verkade inte som tolken förstod eller lyssnade särskilt noga.

Besöket i Frankrike varade cirka två månader, räknat från landstigningen vid kanalkusten. Det gav inte särskilt stor utdelning politiskt men Peter hade åtminstone placerat sig och sitt land på karan hos regeringen i Paris. Vid avfärden lär tsaren ha förutspått att Frankrike skulle bringas på fall av det lyxbegär man led av – en så småningom besannad spådom. Därmed reste han hem för att fortsätta utvecklingen av Ryssland till europeisk stormakt – en ställning det sedan dess med korta avbrott innehaft och som dagens ryska ledare tyvärr verkar offra allt för att bevara.[8]                         



[1] Vid stora nordiska krigets början, senvintern 1700, hade var och en av deltagarna i koalitionen mot Sverige haft olika syften med sin medverkan. Danmark bespetsade sig naturligtvis på att återta de tre Skånelandskapen, plus att återfå kontrollen av Holstein, som gått förlorad när hertigen där närmat sig Sverige vid mitten av 1600.talet. Polens kung, som även var Sachsisk kurfurste, hoppades återta Riga och säkert också andra svenska besittningar vid Östersjön och i Tyskland. Ryssarna drömde främst om baltiska hamnar. År 1717 var det i praktiken bara Ryssland som lyckats göra betydande vinster på Sveriges bekostnad.  

[3] Angående Ludvig XV:s barndom, se Herman Lindqvist, Madame De  Pompadour – intelligens, skönhet, makt(2008), s. 38-42.

[4] Under ”stora ambassaden” 1697-98 hade tsaren officiellt framträtt som ”timmerman Peter Michajlov”.

[5] Brorson till Ludvig XIV.

[6] Dessa ansiktsryckningar antas ha uppkommit som följd av ett blodbad Peter bevittnade i barndomen.

[7] Det skall kanske tillfogas att tsaren själv beställt den franska peruken.

[8] Denna text bygger huvudsakligen på Henri Troyat, Peter den store(svensk översättning 1981 – nyutgåva 1983), kapitel 10.