lördag 21 oktober 2023

Barbarisk krigare besöker nedsläckt solkungshov - tsar Peter i Frankrike 1717


Vladimir Putin torde vara en av vår tids mest utfrusna ledare, åtminstone i väst. Tanken att exempelvis Frankrikes president Macron skulle bjuda in eller ta emot Rysslands ledare förefaller helt verklighetsfrämmande för överskådlig tid. Men ibland kan man se sig tvungen att acceptera även besvärliga gäster. Så var det när tsar Peter, vanligen kallad den store, besökte Frankrike våren och sommaren 1717.

1717 hade maktbalansen i Nordeuropa skiftat. Kriget mellan Karl XII och hans granländer pågick fortfarande men ingen kunde förneka att det nu var Ryssland som hade initiativet, även om den svenske kungen hallstarrigt vägrade ge upp. Detta gjorde å andra sidan tsarens allierade betänksamma. De hade gått samman i en koalition sjutton år tidigare för att beröva Sverige vad de såg som sina rättmätiga egendomar. Nu såg de till sin fasa Ryssland framträda som en ny övermäktig stormakt vid Östersjön medan de själva inte vunnit något på kriget.  Var den ryska björnen kanske lika farlig som det svenska lejonet en gång varit, eller ännu värre?[1] Trots sina många framgångar, eller paradoxalt nog på grund av dessa framgångar, började därför tsaren märka en smygande ovilja hos sina alliansbröder att fullt ut besegra Sverige. Peter förde själv diplomatiska förhandlingar med sin motståndare men de verkade inte leda någon vart. Samtidigt hade tsaren svåra problem hemma. Hans äldste son, tronföljaren Alexej, hade mer eller mindre rymt hemifrån och befann sig nu i tyskromerska riket. Så länge prinsen var på fri fot utgjorde han en farlig samlande symbol för dem som motsatte sig tsarens på en gång expansiva och västvänliga politik. Det gällde att så snabbt och smidigt som möjligt få hem pojkvaskern innan historien blev alltför pinsam för Ryssland och dess herre.[2] Framför allt gällde det emellertid att få ett slut på kriget med Sverige men hur i hela friden få Karl XII att äntligen ge med sig! Ett sätt kunde vara att få till stånd något slags förbund med Frankrike. Om Sveriges gamle allierade på kontinenten övergav sin vacklande bundsförvant, skulle de tvingas ut ur kriget. Sagt och gjort. Peter anhöll på diplomatisk väg att få besöka stormakten vars hjärta slog vid Seine och efter stor tvekan godtogs förslaget i Paris. I april 1717 landsteg tsaren med följe i Dunkerque vid franska kanalkusten.  

Frankrike, eller snarare franska hovet, våren 1717 var en planet utan sol.  Ludvig XIV hade avlidit nära två år tidigare efter att i över ett halvt sekel ha dominerat sitt hov, sitt land och Europa i allmänhet. Alla i hans nära familj hade dött före honom. På tronen satt nu sonsonsonen Ludvig XV, en pojke på sju år som nyligen mer eller mindre med våld förts bort från sin omtänksamma guvernant, den enda kvinna han någonsin kallat mamma. Hans uppfostran styrdes av äldre män, utan större förståelse vare sig för den nya tidens krav eller hur ett barn bäst bör växa upp. Trots att solkungen försvunnit från firmamentet var hans hov fortfarande stelt, polerat och etikettsbundet.[3] Till detta hov kom nu en impulsiv, högröstad, armstark, grym, nyfiken, levnadsglad och känslosam man på nära 2 m, som just grundat en huvudstad praktiskt taget i ett träsk, gjort en bondpiga till drottning samt sökte förvandla sitt ortodoxa medeltida rike till västinfluerad stormakt av tidigmodernt snitt, helst här och nu eller åtminstone imorgon. Upplagt för kulturkollision med andra ord.

Det började på en gång. Kungligheter som besökte främmande länder på 1700-talet(något som inte var särskilt vanligt), uppträdde gärna inkognito under antaget namn, dels för att undvika rangtvister, dels av kostnadsskäl. En tredje orsak kunde vara att det helt enkelt var en lättnad att någon gång inte vara den absoluta medelpunkten för omgivningens uppmärksamhet – även om alla naturligtvis visste vem man egentligen var. Vanligen antog kungligheter på resa något stiligt adligt namn, som ”greve von Falkenstein” eller liknande. En del, som exempelvis Gustav II Adolf då han reste på friarfärd till Brandenburg på 1610-talet, betecknade sig helt enkelt med sitt dopnamn och fadersnamn och låtsades vara en officer i sitt eget följe. Fransmännen utgick från att tsaren skulle följa denna oskrivna regel vid sitt besök – han var ju rentav känd för att ge sig själv ovanligt låg rang under sina resor.[4]  Men icke! Denna gång kom tsaren just som tsar. Alltså skulle det av krig svårt skuldsatta Frankrike bekosta en tsars underhåll, med tillhörande svit. Gräl uppstod genast om detta. Peter visade dessutom högdragna utlänningars tendens att klaga på förhållandena i värdlandet – ölet var dåligt, vagnarna av fel konstruktion osv. När en förnäm representant för Frankrikes ”alldrakristligaste konung” anlände för att hälsa den höge gästen, fann han denne halvt utslagen efter ett intensivt firande av den pågående ryska påsken. Dryckeslaget hade dessutom hållits på en vanlig krog, vilket ingen fransk kung skulle ha nedlåtit sig att göra. Peter å sin sida retade sig på franska aristokraters vana att byta kläder flera gånger om dagen: ”De har tydligen dåliga skräddare här”, konstaterade han ironiskt. Tsarens nyckfullhet och oförmåga att hålla schemat fick fransmännen att vrida sina händer – han kunde plötsligt bestämma sig för att besöka en stad eller plats som inte stod på programmet och när myndigheterna i trakten med mycket besvär lyckats ordna det mottagande som anstod en så förnäm gäst, åkte Peter bara förbi och tog in på någon landsvägskrog med sitt sällskap. Naturligtvis var det omöjligt att få denna oroliga ande att hålla samma fart som eskorten – han åkte alltid ett stycke i förväg och det fast han envisats med att välja en kasserad vagn som inte används på länge. ”Jag önskar att tsaren vore i Paris”, suckade markis de Nesle, som ledde den franska eskorten. ”Ja, att han redan åkt därifrån”. Han var säker på att de styrande i Paris skulle tycka detsamma när de väl lärt känna den nyckfulle barbaren och hans följe.

I Paris fick Peter naturligtvis träffa regenten, hertig Filip av Orléans.[5] Tsaren gjorde emellertid klart, om inte med ord så i alla fall med miner och gester, att han minsann var förnämare än en simpel hertig. Han krävde att få träffa kung Ludvig personligen. När detta efter några dagar skedde, behandlade Peter pojken med en blandning av vördnad, kärleksfullhet och överlägsenhet. Bland annat fick Ludvig en riktig kram i rysk stil. Den sortens bemötande stod definitivt inte upptaget i protokollet för Frankrikes kung men pojken tog det med fattning. (Förmodligen njöt han av att äntligen känna ömhet strömma emot sig, hur äkta den nu var).

Ändå var det inte någon renodlad barbar som kommit till Frankrikes huvudstad. Peter besökte industrier och vetenskapliga centra som Sorbonne, där han bland annat lyssnade på teologiska diskussioner om möjligheterna att förena de katolska och ortodoxa kyrkorna. Som alltid intresserad av människokroppens funktioner och omvårdnad bevittnade han både tandutdragningar och ögonoperationer. De som såg Peter sade att det, trots den råa framtoningen, fanns ett naturligt majestät över honom. Hur enkelt han än färdades gick det aldrig att tvivla på vem han var. Han såg bra ut med sin välproportionerade kropp, höga panna, uttrycksfulla svarta ögon och skarpa blick. Var ansiktet lugnt gjorde han som helhet ett gott intryck men då det överfors av de kramper som regelbundet ansatte honom blev blicken förvriden och skrämmande.[6]  Hans klädsel chockerade fransmännen. Tsaren gick ofta barhuvad och bar aldrig handskar, krås eller manschetter. Den peruk han trots allt hade var kort och absolut inte pudrad. Då man skickat honom en allongeperuk, à la Louis XIV, grep han egenhändigt saxen och klippte ned peruken till de mått han själv önskade.[7] En person Peter uppenbarligen sett fram emot att träffa var Madame de Maintenon, Ludvig XIV:s trogna väninna och rådgiverska som varit hans följeslagare i nära 40 år. Den gamla damen, drygt 80 år, levde nu ensam i Saint-Cyr, den skola för adliga flickor hon grundat med sin herres bistånd. Varken hennes ärbarhet eller höga ålder kunde hindra gästen från norr. Peter störtade in i Nadames mörklagda rum, slog upp fönstren och ryckte undan sängomhängarna. ”Hur är det med er”, frågade han. ”Är ni sjuk”? ”Jag lider av hög ålder”, svarade hon. Det verkade inte som tolken förstod eller lyssnade särskilt noga.

Besöket i Frankrike varade cirka två månader, räknat från landstigningen vid kanalkusten. Det gav inte särskilt stor utdelning politiskt men Peter hade åtminstone placerat sig och sitt land på karan hos regeringen i Paris. Vid avfärden lär tsaren ha förutspått att Frankrike skulle bringas på fall av det lyxbegär man led av – en så småningom besannad spådom. Därmed reste han hem för att fortsätta utvecklingen av Ryssland till europeisk stormakt – en ställning det sedan dess med korta avbrott innehaft och som dagens ryska ledare tyvärr verkar offra allt för att bevara.[8]                         



[1] Vid stora nordiska krigets början, senvintern 1700, hade var och en av deltagarna i koalitionen mot Sverige haft olika syften med sin medverkan. Danmark bespetsade sig naturligtvis på att återta de tre Skånelandskapen, plus att återfå kontrollen av Holstein, som gått förlorad när hertigen där närmat sig Sverige vid mitten av 1600.talet. Polens kung, som även var Sachsisk kurfurste, hoppades återta Riga och säkert också andra svenska besittningar vid Östersjön och i Tyskland. Ryssarna drömde främst om baltiska hamnar. År 1717 var det i praktiken bara Ryssland som lyckats göra betydande vinster på Sveriges bekostnad.  

[3] Angående Ludvig XV:s barndom, se Herman Lindqvist, Madame De  Pompadour – intelligens, skönhet, makt(2008), s. 38-42.

[4] Under ”stora ambassaden” 1697-98 hade tsaren officiellt framträtt som ”timmerman Peter Michajlov”.

[5] Brorson till Ludvig XIV.

[6] Dessa ansiktsryckningar antas ha uppkommit som följd av ett blodbad Peter bevittnade i barndomen.

[7] Det skall kanske tillfogas att tsaren själv beställt den franska peruken.

[8] Denna text bygger huvudsakligen på Henri Troyat, Peter den store(svensk översättning 1981 – nyutgåva 1983), kapitel 10.

söndag 8 oktober 2023

Konsten att göra en vanbördig till riksråd.

Församlingen satt som förstelnad. De trodde inte sina öron. Det kunde bara inte vara sant. Rikskanslern hade bleknat och det var svårt att avgöra om han var på väg att få ett raseriutbrott eller svimma. Riksdrotsen satt med rynkad panna och händerna hårt knutna kring stolskarmen, trots att han bemödade sig att bevara sitt vanliga lugn. De andras ansikten var uttryckslösa. Den unga kvinnan såg på dem med en halvt spefull, halvt allvarlig blick:

-          Jag anser honom lämplig, sade hon med sin djupa röst som så ofta påminde om en mans. Han har tjänat riket väl sedan min fars tid och har redan adlats för sina förtjänster. Detta är inget annat än en rättvis belöning för gott arbete.

Rådsmedlemmarna förstod till slut att de hört rätt. Drottningen ämnade upphöja Johan Adler Salvius, en man född ofrälse, till riksråd.[1]     

Den till synes obetydliga episoden vid mötet i riksrådet på Stockholms slott Tre kronor 27 mars 1648 hade flera bottnar. Den var ett tecken i tiden på hur den borgerliga ämbetsmanna och köpmannaklassen börjat tränga ut, eller åtminstone tävla med, den gamla högadeln om de högsta ämbetena. Den var en markering av kungamaktens oberoende i förhållande till aristokratin. Sist men inte minst var den ett uttryck för självhävdelse av en ung regent, därtill en kvinna, som länge nog tvingats leva under sin faders gamla rådgivares förmynderskap. Drottning Kristina tänkte regera själv!

Sett med våra ögon fanns det inget anmärkningsvärt i Kristinas handlande. Ingen kunde vara mer förtjänt av en plats bland rikets främsta män än Johan Salvius, som han först hette. Han kom från en ångermanländsk bondesläkt men var född i Strängnäs, där fadern varit skrivare vid magistraten. Då föräldrarna dog tidigt togs pojken omhand av stadens biskop Petrus Jonae, som tydligen uppmärksammat Johans begåvning.[2] Efter några års studier i Uppsala och vid olika tyska och franska universitet återvände Salvius till Sverige med ett doktorat i juridik på fickan i början av 1620-talet.[3]  Förutom en tjänst som assessor i Svea hovrätt anlitades han snart för allehanda diplomatiska uppgifter, bland annat till Danmark och de protestantiska furstarna i dagens norra Tyskland. År 1629 adlades han och fick därefter tillnamnet Adler. Samma år deltog han som svensk delegat vid det möte i Lübeck där Danmark nödgades skriva under ett fredsfördrag med kejsaren efter sitt misslyckade deltagande i trettioåriga kriget.[4] När Sverige kort därefter ingrep i samma krig blev Salvius ambassadör(eller ”resident”, som det då hette), i Hamburg. Här blev hans huvudsakliga uppgift att se till att de svenska arméerna i Tyskland försågs med pengar och utrustning, en ofta närmast omöjlig uppgift som han dock uppenbart skötte till belåtenhet. I princip var han Sveriges utrikes- och finansminister i en person.

När fredsförhandlingarna i Osnabrück efter många om och men inleddes framåt mitten av 1640-talet utsågs Salvius till den ene av Sveriges två huvuddelegater. Den andre var rikskanslerns yngre son Johan Oxenstierna. På nutidssvenska skulle vi säga att deras personkemi inte stämde eller att de hade allvarliga samarbetssvårigheter.

De båda männen hade helt olika agendor vid förhandlingarna. För Oxenstierna gällde det att uppnå en fred som gav Sverige ”kompensation” för allt som offrats i det långa kriget. För Salvius var freden i sig det stora målet. Därtill var det naturligtvis påfrestande för Oxenstierna, sonen till en av Europas mäktigaste män och medlem av en av en av Sveriges äldsta ätter, att samverka med en uppkomling som nått sin ställning genom egna meriter och inte genom börd. Dessutom var båda, som de flesta högt uppsatta på 1600-talet, oerhört stingsliga i allt som gällde deras heder och ära, något som naturligtvis förvärrades av deras olika ursprung. ”Du har dina prövningar, jag mina”, tröstade rikskanslern sin son i ett brev. Salvius för sin del blev ”upppeppad” av den unga drottningen. Kristina var, om det nu främst berodde på längtan efter fred eller önskan att hävda sitt oberoende gentemot de forna förmyndarna i rådet, angelägen att få förhandlingarna i hamn.[5] Utåt låtsades hon vara otålig på båda sina representanter och skrev våren 1647 arga brev ner till Tyskland, där hon manade dem att skynda på med fredavtalet ”så kärt eder är min högsta onåd att undvika”. Men Salvius fick en personlig hälsning med posten, där drottningen klappade honom på axeln och försäkrade att egentligen var det bara Oxenstierna hon var sur på. Så fort allt det här trasslet med förhandlingarna var avklarat skulle Salvius bli riksråd, lovade Kristina. Förresten kunde han gärna berätta för henne ”vilka grimaser greve Johan gör vid läsningen av mitt brev till er bägge”.

Som nämnts ovan dröjde det till mars 1648 innan Kristina lät bomben springa i rådet. Även om medlemmarna måste ha vetat eller åtminstone anat vad hon planerade, blev de ändå chockerade: drottningen ville göra en ofrälse till riksråd, rikets främsta ämbete! Bortsett från den prestigeförlust aristokratin ansåg sig lida genom att någon som inte var ”en av dem” tog plats i rådskretsen, handlade det också om ren självbevarelsedrift. Under vasasönernas turbulenta regeringstid hade kungarnas lågbördiga sekreterare inte nöjt sig med att göra sig breda på adelns bekostnad – de hade dessutom visat en obehaglig tendens att i processer som mer eller mindre varit uppgjorda på förhand låta döma några av rikets främsta män till döden. Ett antal ädlingar hade tvingats gå den tunga vandringen till schavotten, om de inte rentav mördats utan dom och rannsakan. För att skydda sig mot dylika obehagligheter i framtiden hade adeln under Axel Oxenstiernas ledning i samband med Gustav Adolfs trontillträde 1611 förmått kungen att lova att inte ”draga adeln någon vanbörding(född ofrälse), över huvudet, honom och riket till spått och vanära”. Inga högre ämbeten borde tillsättas ”av utländske eller vabördingar eller ock utan riksens råds råde”. Kungen hade accepterat detta i de nya adelsprivilegier som utfärdats, men försiktigtvis undvikit att säga något om ”vanbördingar” i sin kungaförsäkran. Under de följande åren hade ett kompanjonskap utvecklats mellan kungen och hans kansler, som i stort sett givit kungen fria händer politiskt samtidigt som högadelns ställning och privilegier varit skyddade. Också Kristina hade vid sitt makttillträde lovat att ”hålla riksrådet i tillbörlig myndighet och ära”. Och att regera riket med dess hjälp utan att misstro dem, även om deras råd misshagade henne eller inte fick önskad effekt. Nu önskade hon alltså upphöja en ofrälse, en vanbördig till rikets högsta ämbete.[6]

Kristina besvarade rådets invändningar med att diskutera innebörden i själva begreppet ”vanbörding”. Syftade det på en människas ursprung eller handlingar? Enligt drottningen borde det vara en människas personlighet som avgjorde om han var värdig att bli riksråd: När man begär råd frågar man inte efter hur många anor någon har utan just vederbörandes kompetens att ge goda råd. Hon påpekade också att det inte vore första gången en ofrälse född blivit riksråd och att hennes far säkert för länge sedan givit Salvius detta ämbete, om han fått leva. ”Jag betygar inför Gud att det aldrig hade skett”, utropade kanslern. ”Vore Salvius här skulle jag säga honom det rätt i ansiktet”. Riksdrotsen Per Brahe påpekade saktmodigt att Salvius visserligen vore väl lämpad för ämbetet som riksråd, men att man inte visste vem hans far var.[7] ”Vem som var hans far”? genmälde drottningen vasst. ”Jo, det skall jag säga er, det var en karl; jag har aldrig hört talas om någon människa som kommit till världen utan far”. Förmodligen insåg församlingen nu att deras drottning menade allvar(kanske några till och med drog på munnen). Av nio riksråd röstade sju för Salvius kandidatur. Bara kanslern och en av hans brorsöner opponerade sig. Drottning Kristina hade segrat. Sju månader senare, 14 oktober 1648, undertecknades Vesfaliska freden. Trettioåriga kriget var slut och drottningens maktställning stärkt.[8]           

                   



[1] Ovanstående scen är fiktiv, såtillvida att jag inte funnit någon uppgift om riksrådets minspel vid nyheten om Salvius utnämning. Beträffande den negativa reaktionen finns däremot inget tvivel. De nedan återgivna replikerna från mötet återges på något moderniserad svenska.

[2] Petrus Jonae Helsingius(dvs från Hälsingland), hade på 1580-talet varit något av en ledargestalt i motståndet mot Johan III:s liturgi och allmänt katolskpräglade kyrkopolitik. I denna egenskap stod han under hertig Karls beskydd. Då Strängnäs tillhörde hertigens landamären faller det sig naturligt att misstänka att även hertig Karl(med tiden Karl IX), hört talas om biskopens begåvade skyddsling och kanske i någon mån bekostat hans studier. Det skulle delvis förklara Salvius anmärkningsvärt snabba avancemang efter studierna utomlands.

[3] Hur pass omfattande hans studier i praktiken varit är en annan fråga. Att ”studera utomlands” innebar på 1600-talet ofta att besöka de viktigaste rikena och träffa rätt sorts människor, snarare än att sitta fördjupad i facklitteratur om juridikens mysterier. Å andra sidan visar Salvius praktiska meritlista att han verkligen var lämpad för de uppgifter han tilldelades och uppskattad av sina höga uppdragsgivare, vilka knappast skulle ha gynnat en ofrälse om det inte funnits bevis för hans kreativitet. .

[4] Av allt att döma adlades han just för att kunna möta de övriga deltagarna vid ”konferensen” som jämlike.

[5] Drottning Kristina hade blivit myndig i december 1644.

[6] Det förtjänar att påpekas att varken Jöran Person, Erik XIV:s legendariske rådgivare, eller dennes son Erik Tegel var medlemmar av riksrådet.  

[7] Fadern uppges, som nämnts ovan, ha varit skrivare i Strängnäs. Kanske menade Brahe helt enkelt att Salviys släkt var omöjlig att följa i tillräckligt många led.

[8] Denna text bygger huvudsakligen på Erik Petersson, Maktspelerskan, drottning Kristinas revolt(2011), främst s.161-64. Se även Gunnar Wetterberg, Kanslern, Axel Oxenstierna i sin tid del 1 (2002), s. 147. Angående Johan Adler Salvius liv och härkomst, se Adler Salvius nr 170 - Adelsvapen-Wiki.

söndag 24 september 2023

Inte bara krigsherrar, tidigmoderna kungar och vår syn på deras gärning

 

I SVD 14 september 2023 frågar sig gastronomen och kulturhistorikern Edward Blom på s. 4 i kolumn under överskriften ”Idolisering” och rubriken ”Vi måste sluta hylla historiens krigsherrar”, hur det kan komma sig att en stor del av det ryska folket i vår tid och även tyskarna under nazitiden uppenbart accepterat sina ledares ”fasansfulla anfallskrig”. Han säger sig finna en(uppenbarligen), stor del av svaret i historiens roll i propagandan. ”Det mest effektiva för att få ett folk att gå med på krigshandlingar är att visa på att man en gång ägt ett annat lands område”, hävdar Blom och påpekar risken, också för Sverige, att stolthet över det förflutna, ”vilket i sig är något gott ” får ”pendeln att svänga tillbaka till narrativet om hjältekonungar”, något skribenten med tydlig lättnad konstaterar att våra historiska institutioner övergav på 1960-talet. Och, fortsätter Blom, ”även om alla historiska regenter kan vara intressanta, utgör långt ifrån alla goda föredömen”. Som exempel på sådana icke berömvärda svenska regenter anges Gustav Vasa och Gustav II Adolf. I det förra fallet undrar skribenten varför denne man, av Blom avfärdad som ”paranoid”, nu vid 500årsminnet av sin tronbestigning åter börjat hyllas, efter att länge ha varit starkt kritiserad. Beträffande Gustav Adolf framkastas tanken huruvida det inte vore möjligt ”att låta torg få uppkallas efter någon mer rättskaffens person” än denne kung ”vars deltagande i 30-åriga kriget ledde till massdöd”. Den som läst om de lidanden civilbefolkningen tvingades utstå under detta krig, hävdas det, ”sätter lätt bakelsen med hans(kungens) chokladporträtt i halsen”.  (En personlig erfarenhet)? Även om Blom, tillsynes med viss motvilja, går med på att historiska gestalter inte kan bedömas enbart utifrån en senare tids värderingar, varnar han dock sina läsare för att ”släppa vår tids moral och glorifiera diaboliska handlingar bara för att det var länge sedan de skedde”. Ty, slutar han ödesmättat: Historiens värderingar färgar av sig: Det man hyllar i historien har man också lättare att acceptera i samtiden”.

Även om det är angenämt att som omväxling se någon annan än Karl XII(av våra dagars skribenter så ofta betecknad som massmördare, psykopat, nazist och alla möjliga invektiv), utsättas för negativ kritik, tyder denna spalt antingen på en viss enkelspårighet hos författaren själv eller(ännu värre), en skrämmande låg tanke om vad bildade människor i en trots allt ganska stabil demokrati som den svenska klarar av utan att låta sig hjärntvättas med romantiska idéer om återupplivandet av ”fornstora dar”.

För att börja med påståendet att invånarna i en totalitär stat som Adolf Hitlers Tyskland eller våra dagars Ryssland under Putin skulle ha accepterat sina herrars krigspolitik på grund av föreställningar om en förgången storhet som bör återupplivas, är detta med stor sannolikhet en feltolkning. Att ledarna själva nästan alltid har sådana drömmar, vilka mer eller mindre styr deras handlande, är förvisso sant. Särskilt i lägen där ett land nyligen förlorat en framskjuten ställning(i sitt närområde eller världen i stort), uppkommer, vilket egentligen är helt logiskt och naturligt, en önskan om revansch hos de styrande. Detta sker vanligen något eller några årtionden efter att en stor förlust har lidits, i krig eller genom att satellitstater gjort sig fria. Så är som bekant förhållandet i dagens Ryssland och så var det i Hitlers Tyskland. Nederlaget i första världskriget respektive Sovjetsystemets fall fick ledarna i dessa länder att önska sig en återgång till det förflutnas ”storhet” och både Hitler och Putin hänvisar i sammanhanget till kända gestalter ur sina rikens historia, Fredrik respektive Peter den store.

Det är dock tveksamt om folken i dessa länder verkligen drivits av samma drömmar. Att en stor del av tyska folket bevisligen röstade på nazistpartiet i början av 1930-talet bör nog snarast tillskrivas en önskan att få ordning i kaos. Före börskraschen 1929 var det få som röstade på nazisterna i valen till riksdagen. Först när ekonomin kollapsade så att löntagarna fick bära hem pengarna i stora väskor för att hinna använda dem innan värdet åts upp av inflationen, när företag och banker kraschade och kommunisterna vädrade morgonluft, blev nazisternas missnöjesparti ett attraktivt alternativ för en större del av den tyska opinionen. De önskade sig dock i första hand en ledare som kunde få landet på fötter, inte en reinkarnation av Fredrik den store eller Bismarck, med ty åtföljande krigshandlingar. Vad beträffar ryssarna har detta olyckliga folk genom historien aldrig fått en rimlig chans till demokratisk utveckling. Varje gång tsarmakten(oavsett om den baserats på ortodox eller kommunistisk troslära), tillfälligt släppt greppet om makten i Kreml har resultatet blivit inbördeskrig, korruption eller andra former av kaos. Det är egentligen inte förvånande att allmänheten under sådana omständigheter inom kort funnit för gott att ty sig till en ny ”stark man”, även om de kanske inte hoppats att få se Peter den store stiga ned från sin sockel i Petersburg för att leda dem på nytt. Dessutom måste ytterligare en faktor räknas med i ekvationen: skräcken. Det är lätt för en intellektuell svensk, van vid demokrati och yttrandefrihet, att predika om vad folken i förslavade länder borde göra för att befria sig från oket. Att leva i ett sådant samhälle eller en sådan kultur är något annat. Att störta tyrannen är riskabelt och)om det till äventyrs skulle lyckas), vad kommer istället? I fråga om Putins Ryssland vet vi att protester verkligen har förekommit men slagits ned. Namnen på de modiga intellektuella personer som mördats eller fängslats då de försökt göra sin röst hörd, är för bekanta för att behöva nämnas här och hör dessutom inte till temat för en blogg om kungliga dynastiers historia. Sammanfattande kan konstateras att Rysslands folk i allmänhet säkerligen snarare är att beklaga än kritisera. (Det kan tilläggas att försök att återskapa en förgången stormaktsställning gav sig till känna även i Sverige under 1700-talet årtiondena efter Naystadfreden, med samma nostalgiska åberopande från ledningen, vare sig den var kunglig eller med säte i ståndsriksdagen, av forna dagars ”stora ledare”, som Gustav Vasa, Gustav Adolf och Karl XII. En viktig faktor för att bryta denna farliga tendens till bakåtblickande visade sig för övrigt vara valet av en fransk marskalk till svensk tronföljare). 

För att övergå till Edwards Bloms syn på tidigmoderna svenska regenter: Det står naturligtvis vem som helst fritt att kritisera eller rentav fördöma 15- och 1600-talets kungar på moraliska grunder. Rent mänskligt kan det också ofta synas motiverat att göra det: Mången smålänning i våra dagar har säkert lättare att se Nils Dacke än Gustav Vasa som sin hjälte. Om vi å andra sidan, vilket Blom alltså säger sig göra, accepterar att ingen kan dömas rättvist utan hänsyn till sin egen samtid, är det omöjligt att studera historiska gestalter utan att i viss utsträckning ”släppa vår tids moral”. I motsatt fall blir nämligen slutsatsen att i stort sett alla som styrt Sverige och övriga Västeuropeiska länder före allmänna rösträttens införande icke voro annat än brottslingar och psykopater, vilka postumt bör dömas för brott mot mänskligheten. Bortsett från att detta synsätt gör bilden av det förgångna både skev och enahanda antyder den onekligen ett visst övermod hos förfäktaren, som vore vår tids värderingar sannare och mer fulländade än någon annan epoks och inte, lika mycket som de tidigare, utsatta för tidens växlingar.(Vilka värderingar kommer svenskarna att ha om 100 eller kanske bara om 50 år)? Bloms egen syn på den tidigmoderna epokens härskare verkar dessutom minst sagt enkelspårig. Visst led Gustav Vasa av misstänksamhet och helt säkert var han svår, ibland rent livsfarlig, att ha att göra med. Kvar står dock det faktum att denne man under nära 40 år vid makten av ett fattigt, splittrat rike lyckades skapa ett enat land och grunden till en stat med makten koncentrerad till regenten. Denne kung försökte också, i motsats till flera av sina efterträdare, undvika vådliga krigsföretag och läxade på äldre dar ofta upp sönerna då han fann deras politik alltför äventyrlig. Folket må ha tyngts av skatter men under Gustav Vasa kunde de åtminstone vara säkra på att inbetalningarna verkligen gick dit de skulle. Försumliga eller korrupta fogdar tolererades inte. Genast kom det brev från kansliet: Vad håller ni på med, skärpning! Annars fick man se på annat: ”Vid vårt straff och vrede”. Det var också under den förste vasakungen svenskarna fick ett gemensamt språk genom införandet av en enhetsbibel i kyrkorna. Är inte 500-årsminnet av den som skapat, eller i alla fall initierat, allt detta trots allt värt att ihågkommas?       

Frågan varför Gustav Adolf gick med i trettioåriga kriget och hur berättigat detta steg var har väl debatterats av och till sedan dess. Naturligtvis bidrog svenskarnas deltagande till att människor miste livet eller på annat sätt drabbades av katastrofer. Det var dock inte svenskarna som startat kriget och den utveckling mot en katolsk seger på kontinenten som kunde skönjas vid slutet av 1620-talet måste ha förefallit ytterst obehaglig för de styrande i Stockholm, om än kanske snarare av försvarspolitiska än religiösa skäl. Därtill kom självklart drömmar om stora vinster och krigisk ära men att en eventuell katolsk seger verkligen sågs som något hotfullt kan inte bortförklaras. Svaret på frågan varför det blivit så har mycket lite eller inget alls med Gustav Adolf som person att göra. Det bottnade i händelser som inträffat under den föregående generationen och handlade ytterst om rena släktfejder inom familjen Vasa.

Att krig alltid vart brutala vet vi alla men ett faktum är, vilket bland annat Gunnar Wetterberg visar i sitt tvåbandsverk om Axel Oxenstierna(2002-03), att Gustav Adolf försökte disciplinera sina soldater genom de krigsartiklar som infördes redan i början av 1620-talet. Bland annat fastslogs där att soldat som skadade sitt värdfolk skulle slås i järn och sättas på vatten och bröd och de skador detta kunde orsaka fick den skyldige ingen kompensation för. Mycket av de lidanden civilbefolkningen fick utstå tillfogades dem dessutom av legoknektar som var i svensk tjänst men inte hade fostrats i svensk krigstukt. Det finns exempel på att svenskfödda soldater som i onödan skadat civilbefolkning verkligen fått efterräkningar och svenska knektar i gemen lär, åtminstone i början av trettioåriga kriget, haft något bättre rykte än andra soldater. Naturligtvis utförde även svenska soldater våldsdåd och andra former av övergrepp men när det gäller ledningens större eller mindre moraliska skuld i vad som hände, måste de allmänt hållna ambitionerna fälla avgörandet: Dödandet var för Gustav Adolf främst en väg till seger inte ett mål i sig, så som ofta tycks vara fallet i vår tids krigiska konflikter. Därtill kommer ytterligare en viktig aspekt. Gustav Adolf, liksom alla de svenska ”krigarkungarna” på 1600-talet, deltog själv i kriget och som bekant blev han själv ett av dess offer. Ett utmärkande drag för 1900-talets och våra dagars totalitära ledare är just att de inte själva deltar på slagfältet. De sitter skyddade i sina bunkrar och ser aldrig eller mycket sällan de lidanden deras handlingar och beslut förorsakar. Gustav Adolf såg allt och var, som Peter Englund skriver i ofredsår(1993), ”medveten om krigets elände och alla dess moraliska problem”. Han beskrev en gång kriget som: ”inte en ström eller en sjö utan ett hav av ont”. Gustav Adolf visste kort sagt krigets villkor och begärde i slutänden inte mer av sitt folk än av sig själv. Dessutom skall sägas att Gustav Adolf, liksom Gustav Vasa, kan associeras med annat än krig. Under hans(och kansler Oxenstiernas tid inte att förglömma), får vi våra första gymnasier och planer för ett modernt skolsystem, våra första tidningar kommer ut, ett postväsen grundas och städer som Göteborg, Umeå och Sundsvall får sina privilegier. Därtill skapas den förvaltning som i huvudsak finns kvar än idag. Svea hovrätt grundas också. Om Gustav Vasa grundlade den svenska enhetsstaten var det sonsonen Gustav Adolf som började bygga den administration som fordrades för att landet skulle kunna styras även utan närvaron av en hårdhänt skarpögd furste, ett nog så viktigt steg på vägen mot våra dagars demokrati.

Avslutningsvis, angående Bloms varning att historiska värderingar kan ”färga av sig” i synen på liknande händelser i samtiden så är detta, med förlov sagt, snudd på förolämpande mot alla dem som uppriktigt strävar att hålla minnet av vår historia vid liv. Undertecknad har de senaste åren personligen deltagit i hyllningar till så väl general von Döbeln som Gustav III och Gustav II Adolf, hyllningar som hållits med årlig regelbundenhet av högst ”anständiga” människor förenade av en enda sak(bortsett från personlig vänskap), ett varmt och innerligt intresse för Sverige-Finlands gemensamma historia. Där har sjungits både ”finska rytteriets Marsch” och ”Björneborgarnas Marsch” så tårarna nästan börjat rinna, vi har lyssnat till ståtliga tal om Gustav III:s kulturgärning, Gustav Adolfs begåvning och hans kanslers eftertänksamma klokhet, om general von Döbelns rättrådighet och omsorg om sina mannar. Aldrig under dessa sammankomster har jag hört någon hävda att Sverige borde återerövra Pommern, att Hitler var en stor statsman eller att president Putin för ”ett frihetskrig” i Ukraina. Jag föreställer mig att de ansvariga för dessa tillställningar gärna skulle välkomna deltagandet av de historiker vilka verkar se med misstänksamhet på alla som inte helhjärtat fördömer personer som för 4-500 år sedan säkerligen var lika angelägna att göra sitt bästa för Sverige som våra dagars politiker anser sig vara, även om de kanske inte fullt ut var vad vi skulle kalla demokrater.

För egen del ämnar jag om en dryg månad med gott samvete förtära min årliga Gustav Adolfs bakelse, kanske med en tacksam tanke att vi inte längre lever i en tid då angreppskrig anses vara bästa utvägen att försvara Sverige.                    

    Boson Gidner, historisk skribent

                                     

fredag 15 september 2023

"Då min förfader avlidit har jag efterträtt honom", Gustav VI Adolfs död och Carl Gustafs trontillträde.


”Vi har ett sorgebud till Sveriges folk. Konung Gustav VI Adolf har avlidit”. Så löd meddelandet i Sveriges Radio och Television kvällen 15 september 1973. I den kommuniké som lästes upp från lasarettet  i Helsingborg och som skrivits av riksmarskalk Stig H:son Ericson meddelades att kungen avlidit lugnt och stilla strax efter halv nio.

Det var både väntat och omtumlande. Den gamle kungen hade legat sjuk i en månad och han var trots allt nära nittioett år, en även i dag aktningsvärd ålder. Men dödsfall är alltid omvälvande för omgivningen och när en kung dör innebär det mer eller mindre slutet på en epok. I detta fall kunde man säga att epoken varat i nära sjuttio år. Sedan 1907 hade Sverige haft två regenter som med dåtida mått varit mycket gamla redan då de bestigit tronen – Gustav V nära 50 och Gustav Adolf nästan tjugo år äldre. En åldrad monark inger vördnad. Även för inbitna republikaner blir han nästan automatiskt en fadersgestalt, en lansfader. Man må ogilla det han står för men ingen vill på allvar beröva honom hans ämbete, det vore simpelt och nästan brottsligt: ”Avskaffa monarkin? Nej, inte nu. Det får vi göra när gamle kungen är död”. Nu stod man inför utsikten att få en statschef på 27 år, Sveriges yngste kung på nära 200 år.[1] Hur skulle han klara uppgiften och skulle han ens få behålla tronen? Det fanns många som ville ha republik.[2] Detta var också den första kungliga bortgång som kunde följas av hela folket. När Gustav V dog ägde de flesta en radio där de kunde följa skådespelet, om än på avstånd. Den som ingen radio ägde gick till bekanta eller kanske till skolläraren i byn. Nu, 23 år senare, kunde i stort sett vem som helst följa vad som hände i TV. Man behövde inte längre bo i någon av rikets större städer eller tillhöra hovkretsarna för att ta del av kungens hädanfärd och begravning.

Därtill var 1973 ett år då allt tycktes hända. I maj avslöjade två svenska journalister en hemlig underrättelseorganisation(IB) och anklagades själva för spioneri. I augusti utspelades ”Norrmalmstorgsdramat”, då fyra bankanställda togs som gisslan av en rånare och ett nytt begrepp skapades – ”Stockholmssyndromet”. Dessutom var det snart riksdagsval. Mitt i allt detta dog alltså kungen.[3]

Han hade som sagt legat sjuk någon månad och av allt att döma förstod man ganska snart att det mycket väl kunde gå mot slutet. En stor grupp människor, av Ohlmarks definierad som ”hyenhorden”, stod ivrigt vakande och vaktande utanför sjukhuset, lyssnande och spejande efter nyheter. Periodvis tycktes han repa sig och orkade träffa familjen men 30 augusti lades han i respirator. Ändå kämpade både han och läkarna vidare i ytterligare två veckor men 15 september kom beskedet: Kungens hjärta sviktar. Nu kan det bara gå åt ett håll. Familjen kom in från Sofiero, Gustav Adolfs älskade sommarslott. Fem över halvnio på kvällen kom så tillsist budskapet att kampen var över. Gustav VI Adolf var död.  Men hur berörd man än blir av en nära släktings död, är statschefens bortgång en statsangelägenhet – När unge prins Carl Gustaf trädde ut på lassarättstrappan i Helsingborg, efter att flera gånger oroligt ha vänt sig om efter syster Kristina och faster Ingrid, möttes han av de församlades unisona rop: ”Leve Konungen, hurra, hurra. hurra, hurra”.[4] Fyra dagar senare, 19 september 1973 i konseljsalen på Stockholms slott, tillkännagav den unge mannen med en visserligen något pressad men ändå klar och tydlig stämma:

-          Då min älskade förfader, Sveriges, Götes och Vendes konung, Gustav VI Adolf avlidit, har jag efterträtt honom som vårt lands konung. Mitt konunganamn skall vara Carl XVI Gustav, min konungatitel Sveriges konung, mitt valspråk För Sverige i tiden.

Sverige hade fått en ny kung. Även om denne konungs gärning ibland kanske varit omtvistad, verkar de flesta svenskar idag glädja sig åt hans och familjens arbete för landet. Som Ohlmarks konstaterar: ”Monarkin tycks ha gått Sveriges folk i generna, vi kan helt enkelt inte tänka oss en annan statsform. I så fall måste det nog bli revolution först”.

En familj som nog inte var särskilt intresserad av dessa händelser när de ägde rum var familjen Westling som då bodde, eller i alla fall vistades, i Örebro. Olle Westling kom från en by i Bollnäs kommun, Gävleborgs län och hade ett förflutet inom FN i Gaza på 60-talet. Han var 28 år och höll på att göra karriär inom socialtjänsten i sina hemtrakter. Han var särskilt stolt över sin härkomst bland skogsfinnarna i Bergslagen. Hustrun Ewa var några månader äldre och posttjänsteman. De hade just denna dag, 15 september 1973, fått sonen Daniel.[5]

Nu har 50 år gått! Grattis till kungen, prinsgemålen, Sverige och oss alla!  

 

                              



[1] Gustav IV Adolf blev myndig kung 18 år gammal 1796. Hans far Gustav III besteg tronen vid 25 års ålder. 

[2] I juni hade den nya regeringsform som berövade kungen de sista resterna av direkt politiskt inflytande antagits. Den trädde dock i kraft först följande år.

[3] Dessutom skedde militärkuppen i Chile bara några dagar före Gustav Adolfs död. Ohlmarks skriver sammanfattande, apropå tidens många stora och omvälvande händelser: ”Aldrig tidigare har svenska folket suttit så mycket framför dumburken som i dessa dagar”.

[5] Denna text bygger huvudsakligen på Åke Ohlmarks Konungen är död, en tusenårskrönika om svenska monarkers slut(1983), s. 117-20 samt på Minnesboxen 1973, händelserna, företeelserna, stämningen, presentatörer Ulf Elving och Li Hellström(2012), utgivare Screen Air Television AB. Angående prins Daniels familjebakgrund, se Olle Westling – Wikipedia.                                               

söndag 3 september 2023

kampen om Skottland del IV - Den misslyckade tronpretendenten

 

Det finns kungar som aldrig borde ha regerat och en del som i själva verket knappast ens regerat utan bara varit kungar till namnet. Det kan bero på personlig svaghet men också på att tiden varit så stormig att de helt enkelt inte haft möjlighet att utöva någon reell makt. Sådana furstar får knappast någon framträdande plats i det historiska minnet men är kanske just därför värda att ibland dras fram ur glömskan. En sådan misslyckad regent är medeltidskungen Edward Balliol av Skottland.[1]

Edward Balliol var son till skotske adelsmannen John Balliol, som med åberopande av sin härkomst från David I sökt tillskansa sig tronen då skotska kungahusets huvudgren utslocknat i slutet av 1200-talet. Detta hade lyckats honom med engelskt understöd men i praktiken blev han en marionett i engelska kungamaktens händer, tills han efter fyra olyckliga år avsattes och fördes i engelsk fångenskap 1296. Efter en tid frigavs han och dog småningom ensam och bortglömd i Frankrike 1314. Edward, som vid faderns avsättning var omkring 13 år, togs efter en tid omhand av sin mors engelska släktingar.[2]  Liksom fadern drog han sig dock småningom tillbaka till sina egendomar på kontinenten. Under tiden fortsatte kampen om kontrollen över Skottland. Familjen Bruce, som alltid varit Balliols största konkurrenter, lyckades efter många års krig och lidande bestiga tronen. I det så kallade Northhamptonfördraget 1328 förklarades Skottland åter för ett oberoende rike med de gränser som rådde vid krisens början 1286 och med Robert Bruce som konung.[3] Kort därefter avled emellertid den skotske kungen, om av spetälska, vällevnad eller trötthet efter många års kamp får lämnas därhän. Skottland lämnades i ett nytt svaghetstillstånd, med Roberts femårige son David till kung och en adel som kämpade om makten. Ytterligare något år senare genomförde Englands unge kung Edvard III, sin statskupp och övertog makten från sin mor och dennas älskare Mortimer.[4] Det var nu angeläget för honom att stärka både sitt eget och kungamaktens skamfilade anseende genom någon storartad bragd, exempelvis ett fälttåg i Skottland.

 

Medan allt detta hände hade Edward Balliol, som för tillfället bodde i Normandie, råkat i onåd hos franske kungen för att ha skyddat en av sina anställda som under ett gräl råkat döda sin antagonist. Balliol satt i husarrest något år men friades sedan på hemställan av en aristokrat med släktförbindelser och kontakter i såväl Frankrike som på andra sidan kanalen, inberäknat Skottland. Denne man ingick i en mer eller mindre enhetlig grupp personer som förlorat sina skotska tillgångar när Robert Bruce stärkt sitt grepp om riket under 1300-talets första årtionden.[5] De kallade sig, sanningsenligt, ”de arvlösa”. Dessa uppmanade nu Edward Balliol att göra anspråk på sin faders förlorade tron. Även om Packe betecknar Balliol som ”kraftlös”[6], var han tydligen tillräckligt ambitiös att våga sig på äventyret. 31 juli 1332 embarkerade en armé om cirka 3 000 man sin flotta i Ravenspur, Yorkshire och satte kurs mot Skottland.[7] En vecka senare landsteg man i Kinghorn och efter en snabb kampanj, som omfattade segern vid Dupplin Moor den 11 augusti, stod Balliol som segrare. 24 september 1332 kröntes han till skotsk kung i den gamla kröningskyrkan Scone Abbey, där fordom den legendariska ”Ödesstenen” förvarats. Edward Balliol var nu omkring 50 år.

Den engelske kungen hade inledningsvis hållit en viss distans till den nya utvecklingen av de skotska angelägenheterna. Enligt bestämmelserna i Northhamptonfördraget måste han nämligen betala skadestånd till påven om han bröt mot uppgörelsen. Edvard III hade rentav uttryckligen förbjudit ”de arvlösa” att lägga sig i de skotska affärerna men då Balliol nu lyckats sätta landets krona på sitt huvud, ingrep han raskt och begärde vasalled för de områden som hittills erövrats, vilket Balliol också lovade vid ett möte i november 1332. Det visade sig emellertid snart att kampen inte var över. Familjen Bruces gamla anhängare, under ledning av släkten Douglas, tänkte inte acceptera sina fienders återkomst och vid jultid utsattes Balliol för ett så häftigt angrepp att han tvingades fly till England, tre månader efter kröningen i Scone. Att anhängarna till den konkurrerade kungadynastin dessutom genomförde räder på engelsk mark gav Edvard III möjlighet att ingripa i handlingen utan att det såg ut som om han själv brutit freden.[8]

Det krig som nu började var framför allt en framgång för engelsmännen men knappast för Balliol eller någon annan i Skottland. Det första slaget stod 19 juli 1333 , vid Halidon Hill utanför gränsstaden Berwick, som engelsmännen då belägrade.[9] Resultatet blev en stor seger för engelsmännen. Balliol installerades på nytt som kung och avlade sin vasalled.  Berwick övergick till England men striderna fortsatte. Ingendera sidan kunde få något verkligt övertag. Man hade åter hamnat i det dödläge som är så vanligt i krig, kanske särskilt i gränsområden. Dessutom började Balliols anhängare snart slåss inbördes. Som i alla krig fanns det också legosoldater och mer eller mindre frivilliga deltagare på båda sidor. En av dem var greve Guy av Namur i dagens Belgien, som tillsammans med en yngre bror och en styrka på 300 man reste till Skottland för att kämpa på Balliols och engelsmännens sida i juli 1335, då kriget alltså pågått i två år. Sorgligt nog för Guy blev han krigsfånge efter att ha kämpat tappert i ett slag utanför Edinburgh mot earlen av Moray, som då ledde anhängarna till familjen Bruce. Eftersom Guy inte var personligt inblandad i konflikten blev han snart fri, även om hans karriär som legoknekt i engelsk tjänst i praktiken var över. Guys yngre syster Blache gifte sig några månader senare med kung Magnus Eriksson av Sverige och Norge och blev i Sverige känd som ”drottning Blanka”[10].     

I mitten av 1330-talet började Edvard III tröttna på de skotska striderna. Hans ambition med att engagera sig i grannrikets affärer tycks inte främst ha varit att förverkliga sin farfar Edvard I:s storstilade projekt fyrtio år tidigare: att ena Britanniens riken till ett enda under engelsk ledning, utan att försvaga skottarna. Edvard siktade högre – mot Frankrike där, liksom i Skottland, kungafamiljens huvudgren utslocknat och vars tron han i egenskap av nära släkting kunde göra anspråk på. I det sammanhanget var det viktigt att Skottland inte kunde tjäna som ”en dolk i ryggen” på hans trupper och folk. Detta tillstånd var nu med råge uppnått: grannriket var splittrat och försatt ur spel och den minderårige David Bruce skickad i exil. Därifrån var inget att frukta. Den stackars Balliol sändes mer eller mindre bort med en liten pension och uppmanades invänta bättre tider. Han försökte komma tillbaka på 1340-talet, då han besatte delar av grevskapet Galloway i sydväst, där hans far John en gång varit herre. Men i praktiken var hans sak förlorad. Bortsett från att han uppenbart inte var någon ledarbegåvning blev han nu allt äldre.[11] I januari 1356 gav Balliol slutgiltigt upp och överlät mot en liten pension sina tronanspråk till den engelske kungen. Han drog sig tillbaka till staden Doncaster i Yorkshire, där han avled efter ytterligare åtta år, ensam och utan arvingar i januari 1364. Det antas att i modern tid ett postkontor i Doncaster byggts över Balliols grav.

Vid tiden för Balliols död hade kung David, Robert Bruces son, återvänt till Skottland men många år i fransk exil och engelsk fångenskap hade gjort honom till en främling i landet. Han blev aldrig någon stor kung och avled också utan arvingar 1371. Tronen övergick till Davids systerson Robert II, den förste kungen av ätten Stewart(Stuart). Därmed börjar ett nytt kapitel i Skottlands historia.[12]             

 

                    



[1] Då namnet Edvard var populärt bland brittiska kungligheter och adelsmän under medeltiden föreligger risk för förväxling. Den i Sverige okände Edward Balliol får här därför sitt namn stavat på engelska medan engelska kungar med samma namn stavas med svensk namnform

[2] På moderns sida härstammade Edward Balliol från den engelska aristokratins högsta skikt. Hans mormor var halvsyster till Henrik III, vilket innebar att han själv var kusinbarn till Edvard I och släkt med huset Platagenet. Det fanns också släktband till såväl den gamla korstågssläkten Lusignan som den i senare generationer så ryktbara nordengelska krigarsläkten Percy.   

[3] ”Northhamptonfördraget” betecknas så därför att det på engelsk sida ratificerades där i maj 1328. På skotsk sida undertecknades det i Edinburgh redan i mars detta år.

[5] Bruce hade utropat sig till skotsk kung redan 1306 men först efter segern vid Bannockburn 1314 på allvar blivit herre i sitt rike. Uppgörelsen 1328 innebar alltså inte att Robert besteg tronen, bara att han erkändes av England. För en redogörelse för ”första skotska frihetskriget”, kampen mellan släktena Balliol och Bruce och Robert Bruces väg till makten, se bosonshistoria september 2019 ”Kampen om Skottland, del 1, II och III Dynastihistoria: Kampen om Skottland del I - Kung Alexanders död (bosonshistoria.blogspot.com).     

[6] ”feckless”,

[7] Den i texten uppgivna siffran kommer från Packes bok. Battle of Dupplin Moor - Wikipedia, uppger att anfallsstyrkan i själva verket var hälften så stor. Ingen av dessa sekundärkällor anger själva flottans faktiska numerär eller hur Balliols anhängare lyckats bekosta den. Detta var för övrigt inte sista gången som Ravenspur(eller Ravenspurn), spelade en roll i brittisk historia.. Senare under medeltiden landsteg två engelska kungar, den blivande Henrik IV och den i exil drivne Edvard IV med cirka sjuttio års mellanrum, här för att bestiga tronen.

[8] Eftervärlden synes tämligen övertygad att Edvard III hela tiden haft ett finger med i det skotska spelet. Engelska adelsmän ingick i Balliols invasionsstyrka till Skottland och var kom de pengar ifrån som bekostade flottan? Vidare är det svårt att tro att en hel flotta kan ha satts upp inom engelskt område utan någon som helst medverkan från de styrande i landet. 

[9] Noga räknat Berwick-upon-Tweed. Denna stad kom att regelbundet ”vandra” mellan Skottland och England, tills den 1482 definitivt övergick i engelsk ägo. In i vår tid, då Skottland sedan länge uppgått i Storbritannien, präglas staden av sitt förflutna som gränsstad mellan de båda rikena. Det lär dock(tyvärr), inte vara sant att Berwick officiellt varit i krig med Ryssland i över 100 år, då den i krigsförklaringen inför Krimkriget omnämndes som fristående enhet, vilket skall ha förbisetts i fredsfördraget i Paris. Se Berwick-upon-Tweed - Wikipedia.  

[10] Det finns flera och starkare kopplingar mellan medeltidens Skottland och Sverige. En syster till Robert Bruce(alltså faster till den minderårige David II), gifte sig på 1290-talet med kung Erik Magnusson av Norge, känd som ”Erik Prästhatare”. Deras dotter Ingeborg gifte sig i sin tur med svenske hertig Valdemar, den yngre av de två hertigarna från ”Nyköpings gästabud”. Robert Bruces systerdotter var med andra ord ingift faster till kung Magnus Eriksson, gift med ovannämnda Blanka av Namur.

[11] Edward Balliol anses vara född omkring 1283. Om detta stämmer måste han vid sin död ha varit cirka 80 år, en på den tiden verkligt aktningsvärd ålder.

[12] Denna text bygger huvudsakligen på Michael Packe, "King Edward III," i bearbetning av I.C.B. Seaman(1983), s.65-72 och 227. Se Även Edward Balliol - Wikipedia.