torsdag 17 september 2015

Tankar kring ett giftermål


För en vecka sedan var jag på Livrustkammaren då den nyutkomna boken ”politik och passion” presenterades. I denna bok diskuterar en grupp historiker ett antal kungliga svenska äktenskap genom tiderna. Man har som grundläggande ståndpunkt att sådana äktenskap i regel är avsedda att på olika sätt stärka eller spegla den rådande samhällsstrukturen. Dessa giftermål skall, hävdar man; skapa fred och allianser, säkra tronföljden och stärka dynastin, samt spegla samhällets normer.
Ett svenskt kungligt äktenskap som brukar beskrivas som ett klart brott mot alla dessa principer är självklart Erik XIV:s förening med Karin Månsdotter i juli 1568. Under själva bokpresentationen kom just detta exempel inte på tal men vid den efterföljande frågestunden undrade en i publiken hur författargruppen ställde sig till kung Eriks giftermål. En av skribenterna svarade att kungens handlingssätt varit ”lite dumt” och fortsatte med att, ungefär, säga: ”Han kunde väl ha plockat upp någon tråkig prinsessa från Tyskland, gjort henne till drottning och haft tomtebolycka med sin älskarinna och sina barn”.
Även om detta sades i skämtsam ton tyder formuleringen på en god portion förakt för kungen. Man får intrycket att han glömt sina plikter och av ren passion kastat sig i armarna på en simpel bondflicka. Det tycks inte finnas någon tanke på att andra skäl kan ha styrt Eriks handlande, trots att den enklaste läsning i ämnet klargör att kungen i flera år före sitt äktenskap sökt en hustru av kunglig börd. I rättvisans namn skall erkännas att jag i skrivande stund inte läst antologin som presenterades förra torsdagen men enbart professorns nedlåtande uttryckssätt vid tillfället gjorde mig beklämd.Under de senaste dagarna har jag studerat vad ett antal skribenter genom tiderna haft att säga om kung Eriks giftermål med Karin Månsdotter och i själva verket förvånats över den neutrala ton de flesta hållit.

Anders Fryxell är kritisk till giftermålet i första bandet av ”Berättelser ur svenska historien”, (1982 års upplaga). Hans inställning framgår genom små antydningar, som när Karin definieras med epitetet ”den forna pigan”. Författaren verkar representera, eller åtminstone tala för, den aristokrati som opponerade sig mot kungens handlingssätt på 1560-talet. Han påpekar å andra sidan att det var först sedan de utländska frierierna misslyckats som Erik tog det omvälvande steget.

Knut Carlqvist intar motsatt ståndpunkt i sin populärt skrivna ”Kung Erik av folket”, (1996). Han påpekar att det efter Sturemorden och kungens sinnessjukdom blivit ännu svårare än tidigare att hitta en furstlig gemål och att det, sedan Karin fått en son, fanns en arvinge till tronen. Carlqvist menar att Erik tappat tålamodet med allt intrigerande och alla dröjsmål och beslutat utnyttja sin suveräna rätt att gifta sig med vem han önskade.
De tre andra skribenter jag läst; Ingvar Andersson, Alf Henriksson, och Hermann Lindqvist, nämner i stort sett bara giftermålet utan att avge något omdöme. Andersson betecknar kungens beslut som ”uppseendeväckande”, vilket det otvivelaktigt var. I stort sett tycks eftervärlden ha accepterat konung Eriks handlande, åtminstone under det senaste seklet.

Att mot denna bakgrund yttra sig direkt nedlåtande om en händelse som inträffade för så länge sedan och dessutom i ett läge där behovet av en tronarvinge bevisligen var akut finner jag betänkligt. Det står naturligtvis var och en fritt att ha sin uppfattning om Erik XIV:s äktenskap, i synnerhet när omdömet kommer från en fackman. Personligen såg jag dock gärna en neutralare hållning. Det vore exempelvis möjligt att beteckna giftermålet som ”riskfyllt eller ”vågat”, vilket inte innebär något annat än att konstatera faktum. Gustav Vasas äldste son är varken den förste eller siste politiker som tagit risker och sådana brukar som bekant bedömas efter resultatet. Den glansfulle men ibland labile Erik XIV led tillräckligt medan han levde utan att behöva utstå hån nära 450 år efter sin död                     

 

                       

tisdag 1 september 2015

Solnedgång över Frankrike


Det berättas att Österrikes kejsare någon vecka efter skotten i Sarajevo 1914 skall ha sagt: ”Det är bara jag som inte dör”. Två århundraden tidigare måste liknande tankar ha föresvävat Ludvig XIV,
År 1711 hade Ludvig regerat i 50 år, om man räknade från hans reella makttillträde vid kardinal Mazarins död 1661. Lade man till de år kungen stått under sin mors och sin försteministers övervakning och förmynderskap blev det 68. Då Ludvig grep regeringstyglarna var kungamakten försvagad. Sedan Henrik IV:s död 1610 hade Frankrike i realiteten styrts av ministrar, av vilka två varit utlänningar. Antingen hade kungarna varit omyndiga eller för svaga att själva ta ledningen. Ministrarnas styre var ofta impopulärt och under sin barndom hade Ludvig sett upprörda folkmassor marschera mot palatset i protest mot hans mors och hennes gunstlings politik, Vid några tillfällen hade kungafamiljen rentav måst fly från Paris. När Ludvig grep makten 1661 hade han som huvudmål att stärka kungamaktens ställning inåt och sitt rikes stormaktsställning utåt. Inåt hade allt gått planenligt. I början av 1710-talet fanns i Frankrike ingen politisk fraktion som vågade trotsa Ludvig XIV. Det nya kungaresidenset Versallies var en tydlig symbol för solkonungens makt: ”Staten, det är jag”, kunde han med rätta säga, samtidigt som han bemödat sig att ha kompetenta medhjälpare omkring sig. Vad arvtagare till tronen beträffade, en viktig detalj i tryggandet av kungamakten, rådde det i början av 1700-talet ingen brist på sådana. Vid sekelskiftet 1700 var kungen sedan länge farfar och fyra prinsar stod redo att i tur och ordning gripa spiran. Drygt tio år senare tycktes plötsligt allt falla sönder.
De gamla ministrarna drottningen och kungens bror var sedan länge borta och nu krävde döden sina skördar bland Ludvigs ättlingar. I april 1711 dog den snart 50årige kronprinsen i smittkoppor och tio månader senare följde hans äldste son och sonhustru honom i graven. I mars 1712 dog hertigen av Bretagne, kungens äldste sonsonson. Ytterligare två år senare dog hertigen av Berry, den yngste sonsonen. På sommaren 1715 var bara den femårige Ludvig av Anjou kvar av kungens ättlingar inom äktenskapet. Men alltjämt var den gamle fursten, som fötts på 1630-talet vid liv.
Samtidigt hade den franska utrikespolitiken gått över styr. Efter den spanske kungen Karl II:s död hade en fransk prins utsetts till arvtagare i Madrid. Detta ledde till krig som orsakade stora förluster i döda och sårade, också bland adeln. Till råga på allt drabbades Frankrike av den fruktansvärda kölden 1708-09, samma köld som lamslog karolinerna i Ryssland. Vinstockarna förstördes och bläcket stelnade då man skrev brev. Några år senare var kungen så desperat av alla motgångar och olyckor att han i en proklamation manade folket att hålla ut och försäkrade att han önskade fred men att fienden ställde för stora krav. I ett brev till en av sina generaler  sade han sig hellre vilja dö i strid än se fienden inta ”min huvudstad”, om han nu menade Paris eller Versailles.  Slutligen fick man fred med både Habsburg och Storbritannien. Den franske prinsen Filip erkändes som spansk kung men han fick inte ärva den franska tronen. En del besittningar i Flandern förblev i fransk ägo men mycket gick förlorat. Dessutom tvingades den engelske tronpretendenten James Edvard, som växt upp i Versallies och varit så älskad av kungen, att lämna landet. Det var knappast möjligt att se allt detta som annat än nederlag. Utåt tog kungen alla katastrofer med behärskning: ”Vi måste underkasta oss”, hade han sagt vid sonens död 1711 och pekat mot himlen, Men det var tydligt att de ständiga bedrövelserna tog på krafterna: ”Jag kommer att lida mindre i nästa värld”, hoppades han sorgset.
Ludvig hade dock inte förlorat sin handlingskraft. På sommaren 1714 förkunnades, till de bördsmedvetnas förskräckelse, att kungens båda söner med markisinnan de Montespan upptagits i tronföljden. Under förutsättning att alla andra arvsberättigade avled skulle tronen gå till hertigen av Maine och därefter till hans bror Toulouse. Visserligen verkade detta vara en avlägsen möjlighet men de senaste årens dödsfall visade hur snabbt situationen kunde ändras. Med detta beslut hade Ludvig gjort vad han kunde för att stärka tronföljden och dynastin. Nu återstod endast att invänta slutet.     
På sensommaren 1715 kände kungen smärtor i ena låret och det konstaterades att kallbrand utbrutit. Läkarna vågade inte amputera benet och även om så skett hade Ludvig förmodligen inte levt länge. Vid denna tid led han av både gikt och njursten och de som såg honom förfärades över hur avmagrad han blivit. Den 17 augusti intog kungen sängen för gott, med hovläkaren Fagon ständigt vid sin sida. 
Den 25 augusti inföll den helige Ludvigs dag, en av de största helgdagarna i Frankrike. Denna dag fick kungen definitivt besked att inget mer stod att göra. Medan en kör musiker höll konsert nere i parken och utanför hans rum biktade han sig och tog nattvarden, varefter han började ta avsked av sitt hov och sin familj. Allt skedde offentligt, på samma sätt som kungen alltid hade levt. Hans svägerska tyckte att det var som om kungen förberedde sig för en vanlig resa. Han manade sin brorson, hertigen av Orleans som skulle förestå riket under efterträdarens omyndighet, att sköta kungadömet som om det varit hans eget och också att respektera Madame de Maintenon, som varit Ludvigs trogna följeslagerska i många år. Hon hade enbart givit honom goda råd, sade han och på alla sätt sökt frälsa hans själ. 
Också den lille kronprinsen kallades in. Pojken var fem år gammal. Kungen hade varit ett år yngre då hans egen far dog, sjuttiotvå år tidigare. Vilka faror och frestelser väntade gossen som nu stod vid hans säng? Den döende såg på prinsen och sade: ”Ni kommer att bli en stor kung. Tag inte efter min smak för krig. Försök leva i fred med era grannar”. Han lade också   sin efterträdare om hjärtat  att söka lindra folkets nöd: ”vilket jag olyckligtvis aldrig förmått göra”. Det var som om han besvor pojken att inte regera som han själv gjort, som om han redan anade den kommande revolutionen.

Prinsarna av blodet manades att hålla sams, säkert med tanke på de oroligheter kungen själv upplevt under Fronden Hovmän som beklagade det förestående dödsfallet fick en lugn tillrättavisning: ”Trodde ni jag var odödlig? Själv har jag aldrig trott det”. Avskedet från Madame de Maintenon var särskilt svårt.   Hon var tre år äldre än han och sannolikt hans morganatiska hustru sedan drottningens död 32 år tidigare. Ludvig var orolig; hur skulle det nu gå för henne, hon hade ju inte samlat på sig något att leva av. ”jag tänker endast på min Gud”, svarade den fromma gamla damen. Ludvig tröstade sig också med att de snart skulle ses igen, hon kunde inte ha långt kvar menade han. Av tradition borde en kunglig älskarinna lämna hovet då kungen låg för döden. Flera gånger reste Madame också sin väg men kallades ständigt tillbaka. Först efter tredje avskedet skildes de för alltid.
31 augusti förlorade kungen medvetandet men vaknade till då bönerna för döende lästes. ”Herre bistå mig”, viskade han. Klockan 8.15, 1 september 1715 avled Ludvig XIV lugnt och stilla, fyra dagar före sin 77-årsdag. En epok i fransk historia var tillända.