För en vecka
sedan var jag på Livrustkammaren då den nyutkomna boken ”politik och passion”
presenterades. I denna bok diskuterar en grupp historiker ett antal kungliga
svenska äktenskap genom tiderna. Man har som grundläggande ståndpunkt att
sådana äktenskap i regel är avsedda att på olika sätt stärka eller spegla den
rådande samhällsstrukturen. Dessa giftermål skall, hävdar man; skapa fred och
allianser, säkra tronföljden och stärka dynastin, samt spegla samhällets
normer.
Ett svenskt
kungligt äktenskap som brukar beskrivas som ett klart brott mot alla dessa
principer är självklart Erik XIV:s förening med Karin Månsdotter i juli 1568.
Under själva bokpresentationen kom just detta exempel inte på tal men vid den
efterföljande frågestunden undrade en i publiken hur författargruppen ställde
sig till kung Eriks giftermål. En av skribenterna svarade att kungens
handlingssätt varit ”lite dumt” och fortsatte med att, ungefär, säga: ”Han
kunde väl ha plockat upp någon tråkig prinsessa från Tyskland, gjort henne till
drottning och haft tomtebolycka med sin älskarinna och sina barn”.
Även om
detta sades i skämtsam ton tyder formuleringen på en god portion förakt för
kungen. Man får intrycket att han glömt sina plikter och av ren passion kastat
sig i armarna på en simpel bondflicka. Det tycks inte finnas någon tanke på att
andra skäl kan ha styrt Eriks handlande, trots att den enklaste läsning i ämnet
klargör att kungen i flera år före sitt äktenskap sökt en hustru av kunglig börd.
I rättvisans namn skall erkännas att jag i skrivande stund inte läst antologin
som presenterades förra torsdagen men enbart professorns nedlåtande
uttryckssätt vid tillfället gjorde mig beklämd.Under de
senaste dagarna har jag studerat vad ett antal skribenter genom tiderna haft
att säga om kung Eriks giftermål med Karin Månsdotter och i själva verket
förvånats över den neutrala ton de flesta hållit.
Anders
Fryxell är kritisk till giftermålet i första bandet av ”Berättelser ur svenska
historien”, (1982 års upplaga). Hans inställning framgår genom små antydningar,
som när Karin definieras med epitetet ”den forna pigan”. Författaren verkar
representera, eller åtminstone tala för, den aristokrati som opponerade sig mot
kungens handlingssätt på 1560-talet. Han påpekar å andra sidan att det var
först sedan de utländska frierierna misslyckats som Erik tog det omvälvande
steget.
Knut
Carlqvist intar motsatt ståndpunkt i sin populärt skrivna ”Kung Erik av folket”,
(1996). Han påpekar att det efter Sturemorden och kungens sinnessjukdom blivit
ännu svårare än tidigare att hitta en furstlig gemål och att det, sedan Karin
fått en son, fanns en arvinge till tronen. Carlqvist menar att Erik tappat
tålamodet med allt intrigerande och alla dröjsmål och beslutat utnyttja sin
suveräna rätt att gifta sig med vem han önskade.
De tre andra
skribenter jag läst; Ingvar Andersson, Alf Henriksson, och Hermann Lindqvist,
nämner i stort sett bara giftermålet utan att avge något omdöme. Andersson
betecknar kungens beslut som ”uppseendeväckande”, vilket det otvivelaktigt var.
I stort sett tycks eftervärlden ha accepterat konung Eriks handlande, åtminstone
under det senaste seklet.
Att mot
denna bakgrund yttra sig direkt nedlåtande om en händelse som inträffade för så
länge sedan och dessutom i ett läge där behovet av en tronarvinge bevisligen var
akut finner jag betänkligt. Det står naturligtvis var och en fritt att ha sin
uppfattning om Erik XIV:s äktenskap, i synnerhet när omdömet kommer från en
fackman. Personligen såg jag dock gärna en neutralare hållning. Det vore
exempelvis möjligt att beteckna giftermålet som ”riskfyllt eller ”vågat”,
vilket inte innebär något annat än att konstatera faktum. Gustav Vasas äldste
son är varken den förste eller siste politiker som tagit risker och sådana
brukar som bekant bedömas efter resultatet. Den glansfulle men ibland labile
Erik XIV led tillräckligt medan han levde utan att behöva utstå hån nära 450 år
efter sin död