söndag 25 februari 2018

"Hellre galen än feg", Kalabaliken i Bender och dess bakgrund


Frågan om hur vi ska hantera flyktingar är aktuell i våra dagar. Det tros bli en viktig valfråga till hösten 2018. Det talas mycket om flyktingar som stannar i Sverige trots att de fått avslag. Ord som ”skuggsamhälle” och ”utanförskap” förekommer ofta i sammanhanget. Det skadar då inte att påminna oss att också svenskar varit flyktingar genom åren och att frågan hur dessa skulle hanteras varit minst lika brännande för deras värdländer som syrier och andra flyktingar är för oss idag. Det mest spektakulära fallet torde vara Karl XII:s vistelse i dåvarande Turkiet 1709-14: Den som fick sin klimax med kalabaliken i Bender 1713. Faktum är att denna period med till visshet gränsande sannolikhet är unik i världshistorien som exempel på en flyktings tillvaro i ett främmande land. Att människor flyr från sitt land är som vi vet långt ifrån ovanligt Att kungar eller motsvarande politiska ledare går i exil är inte lika vanligt men långt ifrån unikt. En ”vanlig” flykting tvingas i regel lämna inte bara sitt hem utan också sin vardagliga tillvaro. Vi hör ofta berättelser om hur i stort sett allt övergivits; hem, familj, ägodelar, vänner…. Ingenting finns kvar, utom kanske de närmaste anhöriga och vad man kunnat bära med sig. Världen har i praktiken rämnat. När en politisk ledare går i exil kan förändringen vara nästan lika dramatisk men ofta finns det något sorts grund att stå på. I våra dagar tänker man sig kanske att potentaten i fråga har pengar placerade i landet dit han- hon flyr . Om exilen görs i samband med en större konflikt, som under kriget, försöker man som regel ta sig till ett vänligt sinnat land. Kanske upprättas rentav en exilregering som anser sig representera hemlandet, vara den verkliga regeringen. En möjlighet är å andra sidan att den flyende ledaren själv avgått, om än under press. Gustav IV Adolf är ett svenskt exempel på detta. Sådana personer kan mycket väl välja att helt avstå från sin forna status. När en politisk ledare går i exil förutsetts det närmast att vederbörande avsatts i sitt eget land, eller åtminstone ”tillfälligt avstängts från makten”. Man kan ha opinionen med sig men är lika fullt utan makt hemma. Karl XII:s vistelse i Bender utgör det stora undantaget. Efter nederlaget vid Poltava i juni 1709 var han visserligen ur stånd att personligen aktivt föra krig men han var fortfarande svensk kung, dessutom enväldig sådan. Alla för Sverige viktiga beslut fattades eller godkändes under nära fyra år i en liten by på gränsen mellan Sultanatet Turkiet och Ryssland. Rådet i Stockholm kunde skriva klagoepistlar om det eländiga tillståndet hemma i Sverige och ibland rentav motarbeta kungens politik, men det var i sista hand Karl XII som bestämde. Rådet fick bekväma sig att sända kurirer för att få reda på Majestätets önskan i olika ärenden, resor som kunde ta allt från tre månader till ett år. Också frågor utan direkt betydelse för det aktuella krigsläget behandlades av Karl XII under dessa år: Hur skulle det nya slottet i Stockholm se ut? Tanken att svenskarna skulle deklarera sina inkomster en gång om året kom upp första gången vid kungens arbetsbord i byn Varnitza utanför staden Bender i Turkiet. Ämbetsmännen kring kungen utgjorde Sveriges verkliga regering. Samtidigt var denne enväldige konung av Guds nåde i praktiken helt utlämnad åt myndigheternas välvilja i det land dit han flytt. Om de önskade kunde de föra bort honom med våld och utlämna honom åt hans fiender. Kungen insåg dock inte i hur hög grad hans ställning ändrats i och med nederlaget vid Poltava. Han betraktade sig inte som ”flykting” i vår bemärkelse av ordet. Han var en enväldig härskare som tyvärr, till följd av fiendens framgångar och sina underordnades vankelmod, tvingats att för en tid uppehålla sig i Turkiet. Hans status som envåldshärskare rubbades på intet sätt av detta. Visst var han nyfiken på det land där han hamnat och hyste på intet sätt något chauvinistiskt ”nordiskt” förakt för ”asiater” Men tanken att han i något avseende skulle vara beroende av eller tvingas böja sig för sultanen av Turkiet var honom inte bara främmande utan rent otänkbar.[1] Han var en ”envålds bjudande och rådande suverän konung ” över stormakten Sverige och såtillvida lika god som sultan Ahmed III i ”Höga porten.  Konstantinopel. Allteftersom tiden gick och Rysslands maktbas vid Östersjön stärktes alltmer, blev å andra sidan den höge gästen för sultanen mest en kostnadskrävande belastning, som dessutom verkade omöjlig att komma till tals med. Dessa oförenliga verklighetsbilder hos de båda härskarna ledde till det spända läge som i februari 1713 utlöstes i ”Kalabaliken i Bender”. Det råder delade meningar huruvida Karl XII hade andra skäl än ren pestige att inte lämna Bender på de villkor som sultanen och hans ministrar ställde upp. Bengt Liljegren menar att kungens påstådda fruktan att utlämnas till sina fiender under hemresan i stort sett var fabricerad av honom själv och hans kansli. Man åberopade bland annat ett brev som varken hade det innehåll man påstod eller hade skrivits vid den tid man uppgav. Herman Lindqvist menar å andra sidan att osäkerhetsmomenten var många, bland annat pågick Spanska tronföljdskriget alltjämt i Europa.[2] Hur man än väljer att se på det hela, är det ett faktum att karl XII hade tråkiga erfarenheter av turkarnas opålitlighet. På sommaren 1711 hade den dåvarande storvisiren helt fräckt låtit den ryska armén löpa ur en hopplös situation vid floden Prut, just som Karl var på väg att ställa fredsvillkor för tsaren. 3.]  Vad sa att turkarna tänkte hålla sitt ord om tryggad resa om kungen verkligen lämnade Bender?[4] Mot slutet av 1712 blev det allt tydligare för turkarna att Karl XII saknade värde för dem så länge han var kvar i deras rike, utan armé bakom sig. Eftersom Karl vägrade att lämna trakten kring Bender, där nu en hel stad av svenskar och deras följeslagare börjat växa fram, utan en turkisk här till eskort, beslutade de sig att tvinga iväg honom. I detta syfte började seraskiern i Bender[5] utsätta svenskarna för diverse otrevliga nålstick. Man stal deras mat, utsatte bosättningen för plundring osv. Dessutom drogs en här av turkar och tatarer från Krim samman i området. Om det överhuvudtaget fanns något medel att få Karl XII att byta åsikt i en fråga, så var detta definitivt INTE rätt metod. Något tillspetsat kan man säga att det var ungefär som att hota en garvad brandman med att sätta eld på hans hus. Om någon hotade med trupper fanns det i Karl XII:s värld bara ett svar: strid. Även om det tycks råda oenighet beträffande hur många turkar och tatarer som i månadsskiftet januari-februari 1713 gjorde sig redo att anfalla Karl XII:s läger, står det klart att svenskarna minst sagt var i underläge[6]. Några officerare påpekade detta och bad kungen att ge med sig och inte utsätta sig och sina män för fara. De poängterade också att deras böner inte berodde på feghet utan på den faktiska situationen. Hur ofta hade de inte kämpat för sitt land och sin konung! Kungen konstaterade lugnt att de visserligen hade varit tappra förut men nu uppförde de sig som pultroner. De måste kämpa lika modigt som de alltid gjort. Delegationer från motståndarsidan, som alltjämt försökte få det envisa ”Järnhuvudet ”, turkarnas smeknamn på Karl XII, att ge med sig, bemöttes lika kallsinnigt: ”Nu är tid att fäkta, icke att prata”, lät han hälsa.[7] Så började striden som blivit känd under beteckningen ”Kalabaliken i Bender. Efter några timmar var kungen och hans män fängslade och Karl förd som fånge till seraskiens bostad.[8 Det skulle dröja nästan två år innan Karl XII och hans följe hösten 1714 lämnade Turkiet.  Någon eller några dagar efter kalabaliken fällde kungen ett yttrande som illustrerar hans syn på det rent meningsfulla i vad som hänt och överhuvudtaget säger mycket om vad en kung enligt Karls mening i första hand måste tänka på, i synnerhet i krigstider. En officer som besökte kungen i den turkiske kommendantens bostad började plötsligt gråta. Kungen undrade vad det var, grät mannen av sorg eller glädje? Officeren svarade att turkarna påstod att den svenske kungen blivit galen. ”Jag hålls hellre för galen en feg”, svarade Karl XII.[9]                              



[1] Ett påtagligt bevis att det från kungens sida inte var fråga om någon tro på ”germaners” eller ”vikingars överlägsenhet” i sentida totalitär stil, är det påbud han utfärdade i samband med hemresan att ”ingen fick tala  något till turkarnas nackdel”. Svenskarna borde minnas hur hövligt de blivit bemötta och ”intet tillägga hela nationen skulden för det, som av några få allenast kan vara begånget”. Samma påbud om hövligt och vänligt  uppträdande gällde i förhållande till de långivare som ingick i svenskarnas följe i syfte att få sina fodringar betalda(Liljegren, s. 248).  

[2] Bengt Liljegren, Karl XII, en biografi(2000), s. 231-32 och Herman Lindqvist, historien om Sverige del IV ”Storhet och fall”(1995), s. 543-44.
[3] Se exempelvis Lindqvist, s. 540-41Storvisiren motsvarade ungefär våra dagars statsminister i Ottomanska riket. Trots att han ofta var rikets praktiske ledare var hans position långt ifrån trygg.
[4] Sultanen lär ha lovat Karl XII en eskort på 8-10 000 man. Kungen begärde minst 50 000 man i följe.
[5] Ungefär kommendant.
[6] Lindqvist beräknar antalet turkiska och tatariska soldater till ungefär 5 000, medan Liljegren kommer fram till omkring 10 000. Svenskarna var runt 600, en siffra som dessutom minskade till följd av deserteringar.
[7] För oss kan det 300 år senare verka underligt att officerarna inte på stående fot gjorde militärkupp och arresterade sin oefterrättliga befälhavare. Att så inte skedde måste delvis förklaras med kungens personliga utstrålning, förmåga att imponera på och fascinera omgivningen och hans egen så ofta visade offervilja i strid. Därtill kommer naturligtvis den inrotade vördnaden för koningen som Herrens smorde. Man kan också fråga sig vem som rent praktiskt skulle ha ersatt kungen, långt borta i ett ”hedniskt”, främmande land. Det skulle dröja nästan exakt ett sekel, sånär som på 4 år, innan en grupp officerare handgripligt avsatte en svensk monark. Lustigt nog hade denne kung just Karl XII som förebild.    
[8] Karl ”betygsatte” själv striden som ”för mycket för skämt och för lite för allvar”. Enligt moderna beräkningar, återgivna av såväl Liljegren som Lindqvist stupade något över 50 människor i kalabaliken. Av dem var något över tio svenskar.
[9] Liljegren, s. 237.

måndag 12 februari 2018

Döden på fettisdagen




Tisdagen 12 februari 1771 var en vanlig dag vid hovet i Stockholm. Ingenting tydde på att något omskakande skulle inträffa ikväll. Den fridsamme kung Adolf Fredriks hälsa var kanske inte alltigenom god men ändå stabil och den drygt sextio år gamle mannen levde det lugna, stilla liv han trivdes bäst med. Säkert kände han dubbel tillfredställelse över detta vid tanken på de stormar som skakat hans tillvaro sedan han tjugo år tidigare besteg tronen i detta politiskt oroliga Sverige. Det hade funnits tillfällen då han rentav fruktat för sitt liv och redan de omständigheter under vilka han först kommit hit för nästan trettio år sedan vore nog att stämma vem som helst till eftertanke. Han hade bokstavligt talat gått över sina blivande undersåtars lik. En stor mängd dalabönder, som, bland mycket annat, var missnöjda med hans kandidatur till svensk kronprins, hade tågat ned till huvudstaden för att, som man säger, ”framföra sina synpunkter”.  Myndigheterna hade svarat dem med kanoner och blodbad. Att bli tronarvinge till sådant pris är knappast upplyftande och inte blev det bättre när han väl blivit kung. Ständigt var det gräll med råd och ständer, om nu dessa kallades ”hattar” eller ”mössor”. Så fort Adolf Fredrik försökte uttrycka, eller ens antyda, en åsikt som inte stämde med makthavarnas hette det genast att han ”hotade friheten”, medan regeringen i sin tur gladeligen tillämpade våldsmetoder mot sina motståndare utan att någon vågade protestera nämnvärt. Eftersom kungen i stort sett var en fridsam natur kunde man tycka att det borde varit möjligt att komma överens men den omständigheten att han begåvats med en maka som, minst sagt, hade politiska ambitioner hjälpte knappast upp situationen. Ett tag hade hovpartiet varit redo, eller i alla fall allvarligt lekt med tanken, att göra statskupp. De rätt amatörmässiga planerna hade avslöjats och några av kungaparets närmaste anhängare förlorat livet på schavotten. Det var då Adolf Fredrik fruktat för sitt liv: ”Det går med mig som med Carl Stuart”, hade han sagt flera gånger under den nervpressande tiden.[1] Tillslut hade dock allt ordnat upp sig och kungen kunde fortsätta sin tillvaro som monark utan makt, vilket han som sagt var tillfreds med. För övrigt hade han för drygt två år sedan visat att han inte var helt betydelselös politiskt sett. Genom att vägra att överhuvudtaget befatta sig med regeringsarbetet hade han lyckats framkalla en riksdag år 1769. Resultatet hade visserligen inte blivit riktigt vad hovpartiet hoppats men, än sedan! Vad de många pamfletter som cirkulerade i huvudstaden och bland politikerna beträffade angick de knappast honom: ”Låt dem skrika så mycket de vill”, tänkte han och smålog. På hemmafronten var det mesta som det skulle. Äldste sonen kronprins Gustav hade gift sig för ett par år sedan. Några barnbarn hade det inte kommit men det fick väl ordna sig med tiden. Bara hans egen hustru kunde sluta vara så sarkastisk mot sin svärdotter! Han förstod inte hennes avoghet mot allt danskt. Vad Gustav själv beträffade var han just nu i Paris, tillsammans med sin yngste bror Fredrik Adolf. ”Hoppas de lär sig mycket”, tänkte kungen och suckade förnöjt. I dessa angenäma funderingar gick han att spisa middag med sitt hov och sina gäster.[2] Det tycks råda viss oenighet om exakt vad kungen förtärde. Ohlmarks talar om ostron och ål, medan Lindqvist säger hummer och rysk kaviar. De är dock ense om att han åt kokt kött och surkol vilket senare båda fördomsfullt tillskriver hans tyska börd. Som avslutning vankades det fettisdagssemlor med varm mjölk. Enligt Lindqvist drack majestätet också en flaska Champagne.[3] Därefter fortsattes det kortspel som pågått före middagen. Plötsligt fick kungen magplågor och klagade över yrsel. Återigen skiljer sig uppgifterna om exakt vad som hände egendomligt nog åt. Lindqvist, som citerar kungens läkare Schútzerkrantz, ger intrycket att Adolf Fredrik satte sig på en stol under våldsamma smärtor och att han också dog på denna stol. Enligt Ohlmarks hann kungen lägga sig i sin säng och motta nattvarden. Bilden av hur lång tid själva dödskampen tog tycks också olika. Hos Lindqvist verkar allt ha varit över på högst en halvtimme, kanske kortare, medan Ohlmarks antyder en process på minst en timme, kanske två. Med tanke på att kungen verkat pigg och nyter tidigare på dagen och att sjukdomsförloppet kom helt oväntat får detta kanske i någon mån tillskrivas vittnenas förvirring: folk tappade helt enkelt fattningen inför denna blixt från klar himmel och hade svårt att minnas alla detaljer exakt. Troligen hade Adolf Fredrik fått slaganfall i kombination med vanskött magsår. Ryktena om att han förgiftats avfärdades definitivt. Den satiriske Johan Gabriel Oxenstierna sade, med en anspelning på det högre prästerskapets vällevnad, att kungen fått ”en prostadöd”. Hur som helst var Adolf Fredrik död. En kurir sändes till Paris för att underrätta kronprins Gustav om vad som hänt. Denne satt betecknade nog på teatern då budskapet nådde honom. Hans tid i kulisserna var över. En ny glansfull och dramatisk epok stod för dörren.[4]     



[1] Karl I av England/Skottland, som avrättades av Cromwell 1649
[2] Allt detta är givetvis min egenkonstruerade föreställning om Adolf Fredriks tankar under sin sista dag.
[3] Troligen är båda författarnas uppgifter riktiga.
[4] Denna text bygger huvudsakligen på Åke Ohlmarks bok Konungen är död, en tusenårskrönika om svenska monarkers slut(1983), s.97-99 och på Herman Lindqvist, Historien om Sverige del V ”Nyttan och nöjet” (1996), kapitel 15, särskilt s. 516-519.

måndag 5 februari 2018

Ett litet steg för hovet, ett jättekliv för monarkin., Karl XIII:s död.


Inte många lär ha sörjt honom. Enligt uppgift skall de som satt utanför sängkammaren ha pratat med varandra helt obesvärat, som om det som höll på att ske egentligen inte hade någon betydelse. Rent praktiskt var det riktigt. Karl XIII hade visserligen varit regent i nio år men det var kronprinsen, Karl Johan, som varit monarkins ansikte utåt ända sedan han kom till Sverige 1810. Att hans adoptivfar nu höll på att dö innebar egentligen bara en formell bekräftelse på vad som gällt de senaste åren. Ändå bör de äldre hovfunktionärerna ha reflekterat över vad detta dödsfall faktiskt innebar. En epok var på väg att ta slut. När mannen därinne föddes sjuttio år tidigare hade Fredrik I varit svensk kung, Karl XII:s svåger! Det fanns onekligen vissa likheter mellan Fredrik och den kung som nu låg på sitt ytterstal. Bägge hade deltagit i krig, även om Fredrik säkerligen varit en duktigare militär, för att sakta förfalla till en sjuklig, åldrad man på jakt efter sexuell tillfredställelse som får man förmoda, i båda fallen med tiden givit allt mindre njutning åt såväl mannen som kvinnorna. Fredriks död 1751 hade formellt inneburit slutet för familjen Pfalz på Sveriges tron. Nu stod Holstein Gottorp i tur att utslockna. Att Karl XIII(länge hertig Karl), kommit att spela en så skugglik, i några allvarliga fall dunkelt tvivelaktig, roll i historien, beror i stor utsträckning på honom själv. Han var obenägen att ta tydlig politisk ställning, samtidigt som han inte avstod från de möjligheter till makt hans ställning gav. Ohlmarks betecknar honom som ”ansvarsrädd” och kanske var det där felet låg. Kungen saknade vad vi idag skulle kalla Civilkurage. Hans agerande i samband med kronprins Carl Augusts död och än mer sedan Axel von Fersen blivit lynchad inför ögonen på livgardet vittnar om det. Frågan om hans delaktighet i mordet på sin bror Gustav III har aldrig retts ut och han hörde också till dem som spred rykten om brorsonen (Gustav IV Adolfs), börd.[1] Samtidigt kan ingen människa bedömas utan hänsyn till sin omgivning. Kungliga familjer har i historisk tid knappast varit jordmån för att skapa harmoniska karaktärer och det hem där Lovisa Ulrika dominerade var inget undantag, snarare tvärtom. Karls mor bekände själv senare att hon älskat sin andre son mindre än sina andra barn och hon dolde det inte för honom. Gustav framhölls gärna i kontrast till Karl. Att bli utskämd av sin mor är påfrestade för vem som helst. Om modern dessutom är drottning, kulturpersonlighet och dominerar sin omgivning totalt, är det nästan givet att barnet skadas i sin andliga utveckling. Karl skulle hela sitt liv sträva efter den högsta makten, samtidigt som han alltid dominerades av en starkare personlighet i sin omgivning. Efter moderns och den äldre broderns död var det Gustav Adolf Reuterholm, som i praktiken spelade förmyndarens roll under Gustav IV Adolfs omyndighet. När Karl 1809 tillslut besteg tronen, var han för gammal och svag för att orka spela någon verklig politisk roll. Sedan marskalk Bernadotte anlänt till Sverige och adopterats av kungen, var det han som i praktiken spelade regeringschefens roll. Också under broderns ryska krig, då hertig Karl officiellt var flottans amiral, stod han i praktiken under stabschefen Otto Henrik Nordensköld. ”Jag känner mig som en sjömanslärling som börjat sitt yrke efter 40 år”, skrev han till sin hustru Hedvig Elisabet Charlotta. Det rådde förövrigt föga tvivel om att denna kvinna var den dominerande personligheten i äktenskapet.

Det var alltså på många sätt en skuggkonung som låg för döden 5 februari 1818. Ändå innebar hans död en stor omvälvning. Den kung som nu besteg tronen var inte bara den förste kungen i sin dynasti. Han saknade också helt släktband med någon av de gamla europeiska dynastierna. Han var av fransk borgarsläkt och hade varit aktiv på den radikala sidan under revolutionen. Det var ytterst hans egna meriter som fört honom till den position han nu intog. Att en sådan man besteg den svenska tronen, dessutom genom ständernas val, kan i efterhand ses som ett inte obetydligt steg mot våra dagars demokrati[2].                



[1] Olof Jägersköld visar i sin biografi över Lovisa  Ulrika hur hertigen och änkedrottningen skyllde på varandra gällande vem som först tagit upp frågan om barnets egentliga härkomst.
[2] Denna text bygge i stort på http://popularhistoria.se/artiklar/karl-xiii-en-doldis-pa-tronen/ och på Åke Ohlmarks, Konungen är död, en tusenårskrönika om svenska monarkers slut(1983), s..102-03.