lördag 17 november 2018

Flykten över Dnepr


Häromdagen var jag på historiekryssning tur-retur Åbo, där ett antal historiker höll föredrag kring ett ämne de skrivit om. Bengt Liljegren talade, onekligen passande med tanke på 300-årsminnet av kungens död i dagarna, om Karl XII. Föreläsningen utgjordes av en kortfattad skiss över Karls liv från födelsen till döden. I förbigående kan nämnas att författaren sade sig i ungdomen i sin hemstad Lund ha gått i skola i det hus där suveränen hade sitt svenska högkvarter 1716-18. En detalj som i hög grad väckte intresset hos skrivaren var när föreläsaren, i samband med den svenska kapitulationen efter Poltava 1709, undslapp sig följande replik: ”Om jag fick äta middag med majestätet, skulle jag fråga honom: ´Varför lämnade du din armé”. Även om Liljegren inte direkt kritiserade kungens handlande, konstaterade han att denne lämnat sina män ”i sticket”. I sammanhanget nämndes också att endast ett litet antal fångar, soldater såväl som civila, någonsin tilläts återvända till sitt hemland.

Tanken att karl XII mer eller mindre förrått sitt folk då han natten till 1 juli 1709 med ett mindre följe tog sig över floden Dnepr, varefter resterna av armén nästa dag kapitulerade till ryssarna, återkommer i flera skönlitterära omnämnanden av händelsen. I dramat ”Karl XII” från 1901 låter Strindberg i första akten en från fångenskapen hemkommen soldat, vid nyheten att kungen nyligen flytt från det av fienden erövrade Stralsund, bittert konstatera: ”Alldeles som vid Poltava. Boven)kungen), flyr alltid, utom när han segrar”.[1] Vid en konfrontation med kungen utslungar samme man senare, apropå sin egen fångenskap i Ryssland: ”Där råkade jag dina vänner: Piper, Rehnskiöld, Lewenhaupt, som du lämnade i sticket under det du låg nere i Turkiet och fånade”, I romanen ”En tid för vreden(1975), reflekterar Lars Widdings huvudfigur, karolinen Pilfelt, över att han ”sett svenske kungen fly som en råtta” natten före kapitulationen och i ungdomsboken ”Jagad”(1986), som handlar om en ung pojkes fångenskap och flykt från Sibirien, utbrister Olov Svedelids hjälte: ”Titta, kungen flyr”. Flydde verkligen Karl XII vid Perevolotjna, eller bättre formulerat, kan kungens flykt rimligen ses som ett svek mot hans soldater? Liljegren tar själv inte upp frågan i huvudtexten till sin biografi över kungen från år 2000. I den utförliga notapparaten finns dock en anmärkning där författaren, apropå Karls kritik av Lewenhaupt för beslutet att kapitulera och hans vägran att lösa ut denne ur fångenskapen, ställer frågan: ”Om Karl XII inte ansåg att kapitulationen var nödvändig, varför lämnade han då sin armé”? Det är möjligt, menar Liljegren, att kungen i själva verket insåg att läget var hopplöst och därför övergav sina män. Detta passar, säger författaren vidare, å andra sidan inte in i den klassiska bilden av Karl XII: ”Hans politik har ifrågasatts, men inte hans heder”. Det är också tänkbart att kungen och den övriga krigsledningen helt enkelt missbedömt situationen och inte trott att ryssarna var så nära som de var.[2] Det sista förefaller osannolikt. Enda sedan reträtten från Poltava inletts drygt 2 dagar tidigare hade eftertrupperna regelbundet utkämpat skärmytslingar med ryska förföljare. Man hade också skickat sändebud till tsaren för förhandlingar(även om dessa mest var ett sken för att vinna tid), och diskussion om eventuell utväxling av fångar. Att ryssarna snart skulle stå på platån ovanför svenskarnas läger vid Dnepr kan knappast ha varit en otrolig tanke för någon på kvällen 30 juni 1709, officer eller menig, soldat eller civil. Paniken vid stranden, där människor desperat sökte ta sig över floden, liksom även de högre officerarnas iver att få kungen att sätta sig i säkerhet räcker som bevis. Vittnesmålen är å andra sidan lika eniga om att Karl XII först inte ville lämna armén: Han tänkte stanna hos sitt folk. Tanken på en ny batalj skrämde honom inte: ”De skall fäkta när jag befaller dem”, utbrast han då någon påpekade att stridsmoralen i hären för närvarande inte var den bästa. Då man gråtande förklarade att vad som nu återstod antingen var att bli krigsfångar eller gå under i en meningslös strid, svarade Majestätet: ”Först ska det smälla”! Hellre döden än fångenskap eller flykt. Tillslut gav dock kungen med sig. Enligt Liljegren skedde detta när generalmajor Creutz utmålade risken för att kungen skulle bli krigsfånge: Tänk vilka krav ryske tsaren i så fall kunde ställa! Kungen meddelade strax sitt beslut att ta sig över Dnepr med ett mindre följe medan armén nästa dag skulle gå över floden Vorskla mot Krim. Insåg då inte Karl XII att en kapitulation var oundviklig och kan det inte sägas att han svek sin armé i en brydsam situation?

Det är som alltid svårt att i efterhand avgöra exakt hur en viss person resonerat i ett visst läge och särskilt när det gäller en så tystlåten, inbunden man som Karl XII. Man måste i sammanhanget minnas att han hade två roller att ta hänsyn till då han fattade sitt beslut; rollen som arméns högste befälhavare och rollen som sitt lands enväldige konung. Som befälhavare var det ovedersägligen hans plikt att dela sina mäns öde men som kung? I ett historiskt perspektiv är det ovanligt att kungar blir krigsfångar. Så skedde i slaget vid Poitiers 1356 med den franske kungen Johan den gode och 1525 råkade hans efterföljare Frans I ut för samma sak i slaget vid Pavia. Rikard Lejonhjärtas fängslande under en hemresa från Heliga landet och hans utlämnande till kejsar Henrik VI på 1190-talet utgör ett gränsfall. I alla dessa fall tvingades de berörda staterna till förödmjukande fredsavtal eller utbetalande av lösen. Att ett statsöverhuvud blir krigsfånge är alltså både pinsamt för rikets prestige och kostsamt i materiellt avseende. Karl XII var dessutom enväldig konung. Om han föll i fiendens händer fanns det ingen som kunde ta över därhemma: Det fanns inte längre någon Oxenstierna till hands som det hade gjort vid Gustav Adolfs död nära 80 år tidigare. Både i sina egna ögon och i den politiska praktiken var Karl XII 1709 identisk med sitt rike. Att dö i strid var en sak, att fängslas av fienden och bli till åtlöje en annan. Därtill kom frågan om Karls hälsotillstånd. Den skottskada som kungen ådragit sig i vänstra foten några dagar före slaget vid Poltava hindrade honom från att rida. De senaste dagarnas påfrestningar hade knappast gjort honom piggare, tvärtom. Om det blev strid igen kunde han inte försvara sig, det insåg han själv.[3] I det läget var det onekligen logiskt att som statsöverhuvud söka sätta sig i säkerhet. Det behöver inte betyda att kungen rent fysiskt fruktade att falla i tsar Peters händer eller ens att han utgick från att en kapitulation nu var oundviklig, snarare gällde det att i ett läge där han inte längre var istånd att själv leda sina män i strid och där den teoretiska möjligheten av en kapitulation eller total undergång trots allt måste tas med i räkningen, rädda Majestätet och därmed riket. Karl XII kan också helt enkelt ha givit efter för omgivningens påstridiga böner, som påtagligt irriterade honom.[4] Tanken att kungens beslut helt enkelt betingades av rädsla kan med visshet avskrivas. Karl XII må ha varit mörkrädd men rädd för faror eller risker var han inte. Det hade han visat förr och skulle få tillfälle att göra det igen vid Bender, Stralsund och Fredriksten, där han tillslut slöt sitt krigarliv. Mot denna bakgrund är det begripligt att kungen senare tog avstånd från Lewenhaupts beslut att följande dag, 1 juli 1709, kapitulera utan strid: Nu måste det ju verkligen framstå som att Sveriges kung tagit till harvärjan och övergivit sin armé i ett brydsamt läge. Dessutom hade Karl XII från början avsett överlämna högsta befälet till generalmajor Creutz, den tappre chefen för Livregementet till häst. Det var Lewenhaupt själv som, förmodligen av prestigeskäl, begärt att få ta över som högste befälhavare. Denna omständighet kan också ha stärkt kungens förhoppningar om en lycklig utgång av det svåra läget: En general som begär att få ta över då den högste ledaren för säkerhetsskull avviker kommer säkert att finna en läsning, i varje fall inte kapitulera utan strid. Karl XII kunde lugnt gå över Dnepr med visshet att snart återse sin general och sin armé. Den följande utvecklingen måste sannerligen ha kommit som en chock för kungen, i synnerhet som nyheten om kapitulationen inte nådde honom förrän efter en månad, då händelserna natten till 1 juli hunnit sjunka undan och kommit i ett annat ljus. Karl XII:s beslut att lämna armén vid Perevolotjna, liksom general Lewenhaupts beslut följande dag att kapitulera utan strid, har diskuterats i 310 år och kommer att diskuteras länge än. Tanken att Karl XII av ren feghet skulle ha svikit sina män kan dock avskrivas.                                                        



[1] Stralsund föll i början av december 1715. Kungen hade in i det sista, trots mångas ivriga böner att sätta sig i säkerhet, hållit sig kvar i den belägrade staden men slutligen flytt över Östersjön till det sargade moderlandet.
[2] Bengt Liljegren, Karl XII, en biografi(2000), not 56.
[3] Karl XII motiverade i efterhand uttryckligen sitt beslut att lämna armén ned att han inte varit istånd att till häst uträtta något, även om han också angav andra, enligt Liljegren mindre gångbara skäl.
[4] För en beskrivning av stämningen och diskussionerna i kungens tält före avfärden, se bland annat Liljegren s. 183-84.

tisdag 6 november 2018

En hjältes död


Morgonen var kall och dimmig. Det måste ha rått en spänd stämning bland soldaterna, kanske mer än vad som var vanligt till och med inför en drabbning. Den senaste tiden hade varit svår, med utnötningskriget mot Wallenstein i Núrnberg och så den hårda marschen efter honom upp till Sachsen. Nu stod man vid staden Lútzen för att äntligen få till stånd en strid med fienden, äntligen därför att initiativet ovedersägligt de senaste månaderna glidit över i de kejserligas händer. En seger mot Wallenstein skulle åter vända lyckan till det nordiska lejonets favör. Kungen framhöll också indirekt att detta var syftet med dagens batalj. När han red utefter leden ropade han till de församlade: ”Idag skall vi göra slut på besvärligheterna, pojkar”.[1] Om inte dimman varit så tät, hade de marscherat tidigare. Man visste att Wallenstein väntade förstärkningar av Pappenheim och hans rytteri. Svenskarna måste slå till innan de hann fram. Som det nu var fick man vänta på att dimman skulle lätta, i alla fall något sånär. Den var för övrigt ”påbättrad” av brandrök från några kvarnar som fienden låtit tända på. Vid elvatiden bedömdes det vara klart nog. Kungen knäppte händerna, vände ansiktet mot skyn och utropade: ”Jesus, Jesus, hjälp mig idag att strida till ditt heliga namns ära. Framåt marsch”! Trummorna slog, hären tog det första steget mot fienden. Strax efteråt avfyrade det kejserliga artilleriet sin första salva. De första kulorna föll bland svenskarna. Slaget vid Lútzen hade börjat.

Om det överhuvudtaget finns något sådant som ”en hjältedöd”, måste man erkänna att Gustav II Adolf led en sådan. Faktum är att få ”krigarkungar” eller stora generaler har stupat i strid genom tiderna: Inte Alexander, inte Caesar, inte Napoleon, Henrik V av England eller Henrik IV av Frankrike. En känd monark som faktiskt gjutit döden på slagfältet är Rikard III av England. Denne kung förknippas dock som bekant med diverse negativa gärningar och räknas därför sällan eller aldrig in bland ”hjältarna” eller ”krigarkungarna”, trots att han kanske förtjänar det lika mycket som Gustav Adolf. I Sverige är det likadant. Av fyra krigare på tronen under seklet 1611-1718 är det bara två som dött i krig och av dessa två är Gustav Adolf ensam om att ha stupat i regelrätt strid och utan tvekan för en fiendekula, eller snarare flera kulor. I hans fall finns å andra sidan ingenting att klaga på i bilden av hur en sann general bör sluta sitt liv. Kungen fick sina första blessyrer när han red för att undsätta en rytteriavdelning vars överste stupat. I sin iver red han så snabbt att hans eskort med några få undantag inte kunde följa honom. Att han dessutom inte hade harnesk på sig hjälpte knappast upp situationen. Detta berodde dock inte, i varje fall inte enbart, på hans fetma som Ohlmarks lite elakt påstår utan på skador från tidigare fältslag. Efter ett flertal skottskador och värjsting avled slutligen Gustav II Adolf liggande på slagfältet vid Lútzen. I motsats till många andra statschefer och politiska ledare fick han det slut han själv begärde att undersåtarna skulle riskera för hans och rikets skull. I det avseendet var Gustav II Adolf en verklig hjälte.[2]                 



[1] Orden återges här i en halvt moderniserad form. Enligt Ohlmarks ska Gustav Adolf ha sagt: ”I dag skall vi göra slut på alla våra sorger, gossar”.. Andra återger orden: ”i dag, gossar skall vi göra slut på alla våra besvär”.    
[2][] Denna text bygger huvudsakligen på Åke Ohlmarks, Konungen är död, en tusenårskrönika om svenska monarkers slut(1983), s. 82-84.

onsdag 31 oktober 2018

Den röda drottningen, Margareta av Anjou.


De som läser mina texter har förmodligen dragit slutsatsen att jag är särkilt fascinerad av Henrik VIII och hans många äktenskap. Det är helt korrekt och vad man än må säga om Henriks eskapader slår de effektivt hål på myten att kvinnor saknat politiskt inflytande nästan in i vår tid, om nu någon av mina läsare trodde det. Faktum är att England uppvisar flera fascinerande kungliga kvinnoöden just vid slutet av medeltiden och under den följande renässansen. De mest kända i våra dagar är utan tvekan Henrik VIII:s hustrur och döttrar men de är långt ifrån de enda. En kvinna som det borde skrivas mer om i dessa jämställdhetens tider är Margareta av Anjou, som var drottning av England ungefär vid mitten av 1400-talet. Hur länge hon var drottning och(faktiskt), hur många gånger, beror på hur man ser saken. I rättvisans namn utgår vi här från att hon var drottning i drygt 25 år och att hon under 10 av dessa år hade en konkurerande kollega som utövade ämbetet i hennes ställe. Hon var gift med Henrik VI av England, en kung som på sin tid förmodligen väckte mer medlidande än beundran, om man fokuserar på de mer positiva omdömena.

De närmaste årtiondena innan Margareta kom till England var landet som bedövat av ett åsknedslag. De senaste åren hade det tyckts som lyckans gud för alltid slagit sig ned på Englands kust. Kung Henrik V hade genom krigskonst och diplomatisk skicklighet lyckats med konststycket att först skapa enighet hemma och sedan så gott som bestiga Frankrikes tron. Han förberedde också ett korståg för att återerövra det heliga landet åt kristendomen. De samtida måste ha tyckt sig stå inför en reinkarnation av Alexander. Men då, i augusti 1422, som om Vår Herre önskat straffa engelsmännen för deras högmod, avled kungen i dysenteri. Plötsligt stod man med en kung på nio månader. Man kan föreställa sig den fruktansvärda chocken. Styret av England och de områden i Frankrike man kontrollerade fördelades mellan flera av unge Henriks äldre släktingar men den strid om inflytande som så lätt uppstår då styrelsen i ett land av någon anledning är försvagad, de gamla stridigheter som den döde kungen lyckats stoppa genom sin personliga utstrålning och sina framgångar på slagfältet och som nu åter trängde upp till ytan, plus den känsla av osäkerhet och rädsla som den store hjältens plötsliga försvinnande kommit åstad i riket, gjorde det svårt att föra en lugn och metodisk politik beträffande de frågor och problem som måste lösas. Till råga på allt tog fransmännen initiativet i det alltjämt pågående "hundraårskriget" och, värst av allt: De leddes av en kvinna, en kvinna av bondesläkt. Jeanne d’Arc lyckades häva den långa belägringen av Orleans på våren 1429. Varhelst hon och hennes här visade sig besegrades engelsmännen eller tvingades retirera. Jeannes tid på scenen blev kort. Efter något år greps hon och brändes senare som kättare. Men det hjälpte inte: Engelsmännen hade ohjälpligt förlorat initiativet. Fortuna tycktes helt ha vänt de engelska vapnen ryggen. Mångas blickar riktades mot den unge kungen som under dessa år långsamt växte upp till man. Säkert hoppades de att hjältens son skulle ställa allt tillrätta och fullfölja sin faders verk.[1]  Att växa upp i en sådan blandning av sorg, undergångsstämning och medvetenhet om att omgivningen väntar sig, rentav kräver, att man fortast möjligt skall utföra stordåd, är förmodligen tillräckligt för att skada självförtroendet hos vem som helst och det är kanske inte så konstigt att Henrik VI kom att ty sig till det parti, eller gruppering, vid hovet som ivrade för ett slut på det långa kriget med Frankrike. En av de inflytelserikaste männen i detta kotteri var William De la Pole, earl av Suffolk Efter att ha tjänstgjort vid armén i Frankrike och tagits till fånga strax efter reträtten från Orlean, återvände han hem, övertygad om att man åtminstone måste få en tillfällig vapenvila med fienden. Som vanligt ansågs det bästa sättet vara att gifta bort kungen med en prinsessa från fiendens läger. Karl VII hade visserligen flera döttrar till hands men tycks inte ha varit särskilt ivrig att skicka en av dem över kanalen. Kung Henriks mor var karls syster, vilket kan ha avskräckt honom men nära släktskap har sällan setts som ett hinder för kungliga äktenskap. Man kan tänka sig att Karl känt ovilja mot att gifta bort en av sina flickor med en man som öppet gjorde anspråk på hans tron och som nyligen krönts till kung i Paris: En fullt förstårlig inställning i så fall. Valet föll istället på Margareta av Anjou, brorsdotter till Karl VII:s drottning. Margaretas far, René av Anjou och Lorraine, tillhörde en sidogren av det franska kungahuset. Han kan med fog beskrivas som ”En man med många kronor men utan rike”: Bland annat kallade han sig ”Kung av Jerusalem”, en titel hans släkt kommit över under korstågstiden. Att en av hans döttrar äktade Englands kung kunde visa sig fördelaktigt. I början av 1444 undertecknades äktenskapsavtalet och kort därefter vigdes Margareta i Tours med William De la Pole som ombud för kung Henrik.[2]  Det egentliga giftermålet skedde i april 1445 i Titchfield Abbey i Hampshire.[3] Vid sin ankomst till England var Margareta 15 år, hennes man 23. Det torde dock tämligen snart ha stått klart för den nya drottningen att det var hon som var den starkaste av de båda. Margareta skall tidigt ha beskrivits som ”vacker, stolt och med stark vilja”. Det lär ha funnits fler exempel på beslutsamma kvinnor i hennes släkt och detta arv kombinerat med omgivningen hon vistades i; med en osäker lättledd make och högadliga beslutsamma potentater, ivriga att utnyttja det tomrum som uppstått i maktens centrum, drev henne säkert på ett tidigt stadium att se sig som den engelska kungamaktens sanna representant. Resten av sitt liv skulle Margareta komma att behöva all kraft för att uthärda de prövningar som väntade henne.

Den första striden hade på ett olyckligt sätt samband med drottningen själv. Som del av det avtal vilket gjorts upp inför hennes giftermål förband sig engelsmännen att återlämna de två områdena Maine och Anjou, som tidigare tillhört Margaretas familj. Denna klausul hade emellertid hållits hemlig då man med rätta fruktade opinionens reaktion. Den engelska statsledningen hade också i det längsta väntat med att uppfylla överrenskommelsen om de två territorierna. När man tillslut varken kunde frångå avtalet eller förtiga det, blev resultatet oerhörd frustration och vrede från såväl den politiska oppositionen som folk i allmänhet. Dessutom ledde inte avtalet med fransmännen till den vapenvila man hoppats på. Istället fortsatte kriget, med stigande engelska förluster av både människor och territorier. Skulden lades på William De la Pole, som nu upphöjts till hertig av Suffolk, men indirekt också på kungaparet. 1450 tvingades Suffolk i exil på 5 år men mördades kort därefter, till drottning Margaretas sorg. Kanske misstänkte hon hertig Rikard av York, hennes blivande motståndare, för att ha haft ett finger med i spelet. De närmaste åren präglades hur som helst av fortsatta krigsnederlag och folkresningar: Vid ett tillfälle gick det så långt att London för några dagar ockuperades. De ständiga bakslagen för ”hovpartiets” politik stärkte hertigens av York ställning. Det var allmänt bekant att denne motsatt sig försöken att få en vapenvila i kriget med Frankrike, vilket närmast per automatik innebar att han ogillade drottningen. När kung Henrik 1453 drabbades av någon form av psykiskt sammanbrott och för lång tid var fullständigt onåbar utsågs hertigen till riksföreståndare, i vilken egenskap han lät arrestera eller på annat sätt isolera drottningens vänner från politiskt inflytande.[4]   Under kungens sjukdomstid födde drottningen sonen Edvard. Hennes fiender hävdade att pojken inte var kungens son men några bevis på detta finns ej och ingen tycks numera betvivla att prinsen verkligen var av Lancasters ätt.[5] Det är förstårligt om Margareta fruktade Yorks inflytande, ironiskt nog kanske än mer sedan hon fått en son. Hertigen var av kunglig börd med lika starka anspråk på tronen som kung Henrik. Han lär inte heller ha varit utan politisk begåvning och skall ha styrt bra under kungens sjukdomstid. Margareta å andra sidan var fransyska och som sådan impopulär i engelska högadliga kretsar. Hon hade kommit till England för att bli drottning och föra kungaätten vidare. Hon hade nu en son och hon var stark. För henne var saken klar: Edvard skulle efterträda sin far på tronen. Någon konkurerande kungaätt kunde inte tolereras och var hennes make inte karl att hålla sina besvärliga släktingar ifrån sig, skulle hon göra det.

Vid årsskiftet 1454-55 vaknade Henrik VI plötsligt upp och tycktes helt förändrad. Nu styrde han som en verklig härskare och så snart han orkade lät han avlägsna York och dennes anhängare från makten. De män som York arresterat återvände i sin tur till hovet. Den förtvivlade hertigen skrev upprepade brev till kungen, där han intygade sin trofasthet och varnade för ”förrädare i kungens kretsar”. Han nämnde visserligen inte drottningen vid namn men åtminstone i hennes ögon var det tydligt vart han syftade. Kungen nonchalerade sin släktings böner och hertigen och hans anhängare fann sig plötsligt helt politiskt isolerade, vilket de i sin tur inte tänkte finna sig i. Då kungen på våren 1455 drog genom landet med stort följe hejdades han av yorkisterna vid staden St Allbans, 3,5 mil norr om London. Hertigen krävde upprättelse för egen del och att de män i kungens följe som han och hans vänner betraktade som förrädare skulle utlämnas. Kungen vägrade och strid utbröt. Möjligheterna till fred hjälptes inte upp av att det rådde starka antipatier mellan släkter på båda sidor, vid sidan av striden om politiskt inflytande mellan ätten Plantagenetts olika grenar. Slutet på slaget vid St Allbans blev att kungens sida förlorade och att flera av dess viktigaste anhängare stupade. Under den närmaste tiden låg både makten och kungafamiljens öde helt i Yorks händer. Henrik VI hade fallit tillbaka i sitt okontaktbara tillstånd och även om han delvis återhämtade sig, blev han aldrig helt återställd. Hans drottning hade dock inte gett vika.  Något år efter St Allbans lämnade Margareta Westminster med sin make i släptåg och flyttade till slottet Kenilworth i Warwickshire, 14 svenska mil nordväst om London.[6] Hon lät bestycka borgen med kanoner med lång räckvidd, så att den blev mycket svår att inta. Därefter började hon förbereda sig att gå till offensiv mot sina fiender. Det dröjde dock till 1459 innan Lancaster var redo för en verklig framstöt. Med juridisk hjälp lyckades man få ätterna York och Neville förklarade för vanhederliga, vilket innebar att de berövades sina arv och titlar. Naturligtvis vägrade de acceptera detta och stridigheterna blossade upp på nytt, nu som regelrätt inbördeskrig. Att gå in på alla de svängningar fram och tillbaka som sedan följde, där än den ena, än den andra sidan hade övertaget, skulle ta för lång tid och säkerligen också trötta läsaren. Låt det vara nog att säga att Henrik VI till slut fängslades av York medan drottning Margareta kom undan och flydde till Skottland, där hon uppbådade en ny armé. Denna armé lyckades besegra Yorkisterna i flera drabbningar och hertigen själv stupade i slaget vid Wakefield vid årsskiftet 1460-61. Det råder delade meningar huruvida drottningen bevittnade sin fiendes nederlag, vilket både Shakespeare och Conn Iggulden låter henne göra. Om så inte var fallet måste hennes anhängare ha varit fullt medvetna om hur de skulle behaga henne: Den dödes huvud ifördes en papperskrona och spetsades på staden Yorks mur. Något senare återfördes Henrik VI till sin familj och segern tycktes vunnen. Problemet var att Margareta som jag nämnt uppbådat en här i Skottland. Då hon inte kunde betala den i reda pengar lät hon soldaterna plundra de trakter man drog fram genom. Detta var naturligtvis inte populärt hos den engelska allmogen, bortsett från att skottar också i vanliga fall betraktades som barbarer. När kungaparet nådde London vägrade staden helt sonika att släppa in dem, av illvilja eller rädsla för skottarna. Drottningen återvände till Kenillworth men nu hade hennes fiender fått vind i seglen. Den döde hertig Yorks äldste son Edvard marscherade mot London, som nu inte gärna kunde göra annat än stödja honom sedan de nekat Lancaster inträde.  Här lät Edvard, som bara var 18-19 år, med bistånd av sina anhängare i familjen Neville utropa sig till kung Edvard IV. Därefter mobiliserade han en armé och tågade mot Lancasterarmén. De båda härarna möttes i Yorkshiretrakten i slutet av mars 1461. Efter några mindre skärmytslingar stod ”Slaget vid Towton” 29 mars 1461, en av de blodigaste slaktningarna i historien.[7] Exakt hur många som stupade är som alltid svårt att avgöra men man beräknar att det kan röra sig om 20-30 000 människor, vilket antagligen enbart anger de som stupat i själva slaget. Conn Iggulden återger i den historiska kommentaren till romanen ”Blodsfejd”(2015)., en samtida uppgift om 28 000 stupade och påpekar i sammanhanget att detta är runt 8 000 fler än under första dagen av slaget vid Somme 1916, då vapentekniken var oändligt mer avancerad. Englands befolkning anses vid mitten av 1400-talet ha varit kring 3 miljoner, vilket skulle innebära att 1 % av landets befolkning försvann i detta slag.[8]  Resultatet rent strategiskt var hur som helt ett förkrossande nederlag för Lancastersidan. Margareta och Henrik VI tvingades fly och tycks ha skilts åt i Skottland, varifrån drottning Margareta fortsatte till Frankrike tillsammans med sonen Edvard. Härifrån försökte hon redan följande år invadera England för att återerövra tronen åt sin familj men tvingades efter några inledande framgångar återvända till Frankrike, nu nästan helt övergiven.[9] 
Det kunde nu tyckas som Lancaster definitivt förlorat spelet om makten i England, men så var ingalunda fallet. Ironiskt nog spelade Margaretas efterträdare som drottning en viktig roll i sammanhanget. Sedan kung Edvard IV gift sig med en ung, attraktiv engelsk adelsflicka vars släkt genast började breda ut sig i maktens korridorer, greps Edvards forna rådgivare av frustration och sökte så småningom kontakt med den drottning vars maktfullkomlighet i stor utsträckning en gång drivit dem att bekämpa den förre kungen. Margareta tvekade inte att ta emot den utsträckta handen och gifte också bort sin son Edvard, nu 17 år, med en dotter till ”kungamakaren” Warwick. Denne återinsatte nu raskt Henrik VI i hans forna värdighet, vilket innebar att Margareta, åtminstone officiellt, för andra gången blivit drottning av England.[10]  Hon gjorde sig redo att återvända till sitt rike och landsteg också verkligen på Englands kust men hennes mått av tur var förbrukat. I slaget vid Tewkesbury i maj 1471 stupade sonen Edvard, prins av Wales. Kort tidigare hade också hennes nye bundsförvant Warwick stupat. Hennes make, den olycklige kung Henrik VI som hon inte sett på minst sex år, mördades i Towern strax efter Tewkesbury. Efter att själv  ha suttit fängslad i Towern en tid och sedan tagits om hand av änkan till hertigen av Suffolk, han som en gång varit hennes ”vikarierande” make vid den första vigseln i Tours, tilläts Margareta av Anjou återvända till Frankrike, där hon avled 25 augusti 1482, 52 år gammal. Hennes långa kamp var över och den hade i stor utsträckning varit förgäves. Men efter sig lämnade hon ett minne av en stark och tapper kvinna. Kort efter hennes död skulle de flesta av hennes gamla fiender, de som ännu var i livet, själva vara döda eller berövade sin maktställning. Den efterföljande kungadynastin Tudor var visserligen inte nära släkt med Margaretas familj men då den utgjorde en yngre gren av huset Lancaster skulle den sträva att upphöja sina föregångares minne och rentav söka helgonförklara Henrik VI, vilket dock inte lyckades. Däremot lär rektorn vid Eton, den skola Henrik en gång grundade, än idag lägga blommor på den plats där kungen antas ha mördats. Tudortidens mästare i dramatik, Shakespeare, låter I ”Rikard III” Margareta förutspå sina fienders undergång och mot slutet av pjäsen med bister tillfredsställelse påpeka för Edvard IV:s änka, nu lika förgrämd och sorgsen som hon själv: ”Min rang du rövat, men vann den ej”. Så kan man säga att rättvisa skipats.[11]                                       



                     



[1] Henrik VI kröntes till kung av både England och Frankrike, dock med två års mellanrum. Benämningen ”kung av Frankrike” ingick visserligen bland de engelska kungarnas många titlar fram till freden i Amiennes 1802, då republik sedan länge införts i Frankrike, men Henrik är den ende av alla Englands regenter från 1431och framåt som verkligen utropats till fransk kung 
[2] Av någon anledning tycks detta förvåna eftervärlden. Shakespeare låter i del II av ”Henrik VI” Suffolk gripas av häftig kärlek till Margareta och arrangera äktenskapet med kungen närmast för att få vara nära henne. Också Comm Iggulden låter i sin roman ”Stormfågel”(2013), det väcka anstöt att den gifte Suffolk ”vikarierar” för kungen och i den efterföljande historiska kommentaren diskuteras olika förklaringar till varför Henrik VI inte var närvarande vid ceremonin i Tours som författaren därför betecknar som ”förlovning”. Ändå var det redan vid denna tid sed att en prinsessa som giftes bort med en utländsk furste vigdes två gånger, en gång i sitt hemland och en gång i det nya. Vid den första ceremonin spelade ett ombud brudgummens roll. Så var fallet då Henrik VI:s faster Filippa 1405 vigdes vid den nordiske unionskungen Erik av Pommern. Vid den första ceremonin i Westminster företräddes Erik av riksrådet Ture Bengtsson(Bielke). (Angående detta, se Marie-Louise Flemsberg, Filippa, engelsk prinsessa – nordisk unionsdrottning(2014), s. 75.      
[3] För fakta om denna kyrka, se https://en.wikipedia.org/wiki/Titchfield_Abbey.
[4] Henrik VI skulle under återstoden av sitt liv regelbundet drabbas av sjukdomsanfall, då han visserligen rent fysiskt var vid medvetande men psykiskt oförmögen att reagera på vad som hände i hans omgivning. Det är svårt att säga om det rörde sig om en genetiskt betingad sjukdom. Henriks morfar, Karl VI av Frankrike., var otvivelaktigt sinnessjuk och ofta oförmögen att styra sitt rike. Hans symptom bestod dock snarare i raserianfall än i apati. Kanske Henrik helt enkelt trycktes ned av sitt ansvar och en känsla av att vara misslyckad och oönskad, något som förmodligen förstärktes av de ständiga motgångarna i politiken. Det troligaste är väl att det rörde sig om något slags kombination av arv och miljö. 
[5] Kungen mindes å andra sidan inget av pojkens födelse eller ceremonierna kring hans dop då han slutligen vaknade upp. Edvard av Westminster avlades dock innan Henrik insjuknade. I detta sammanhang bör påpekas att drottning Margaretas son inte är identisk med Edvard IV, som nämns längre fram. Denne Edvard var son till hertigen av York och tillhörde alltså Margaretas och hennes makes ivrigaste motståndare.
[6] Att slottet låg i Warwickshire måste betraktas som ironiskt, med tanke på att en av de mer framträdande Yorkisterna, Ritchard Neville ”kungamakaren”, var earl av Warwick Man kan för övrigt undra hur flyttningen från London genomfördes, eftersom  York knappast ville se kungen glida ur sina händer. Företaget måste, åtminstone delvis, ha haft karaktär av flykt. Beträffande Yorks brev till kungen före slaget vid St Allbans och hovets flyttning till Kenilworth, se Conn Igguldens roman Solvarg(2014), historisk kommentar.  
[8] För att fortsätta jämförelsen kan nämnas att 9- 14 000 människor anses ha stupat i slaget vid Lund 1676, en drabbning som av en samtida beskrevs som ”Inte ett slag utan ett mord”. Vid Poltava stupade runt 8 000. Om man vad beträffar denna senare strid håller sig till de svenska förlusterna och till de kring 7 000 stupade lägger de nära 3 000 fångar ryssarna tog i själva slaget plus de runt 16 000 som kapitulerade några dagar senare kommer vi upp i Towtons siffror, men eftersom man då också räknar antalet krigsfångar är frågan om jämförelsen håller.  
[9] Denna uppgift återfinns i den historiska kommentaren till romanen ”Blodsfejd” som jag hänvisat till ovan. Jag beklagat att mitt rent dokumentära material till denna text är så knapphändigt men Conn Igguldens noggrannhet att i sina historiska kommentarer skilja ut fiktiva och dokumentära uppgifter gör att det känns någorlunda säkert att använda   dessa som underlag, De tre romaner jag använt mig av här är i tur och ordning: "Stormfågel("2013),. "Solvarg"(2014), och "Blodsfejd"(2015). Alla dessa romaner finns inlästa på cd med Torsten Wahlund som uppläsare. 
[10] Shakespeare låter  i tredje delen av ”Henrik VI” kungen fälla den träffande anmärkningen att ”Rosornas krig” närmast påminner om ”striden” mellan dag och natt: Ibland är den ene starkare, ibland de andre ”men ingen  segrar. Ingen blir besegrad”.
[11] Mina huvudsakliga källor till denna text, utöver Igguldens historiska kommentarer, är https://sv.wikipedia.org/wiki/Henrik_VI_av_England och  https://en.wikipedia.org/wiki/Margaret_of_Anjou

fredag 19 oktober 2018

Den goda drottningen


Som vi tidigare varit inne på är det svårt att definiera begrepp som ”god” eller ”ond”, ”Lycklig” eller ”olycklig”. Kanske gäller detta speciellt ifråga om kungligheter. Hur avgör man om en kung varit olycklig eller inte? Vissa fall är nog så enkla, som Gustav IV Adolf i Sverige eller Kristian VII i Danmark. Men hur beskriver man en man som Nikolaj II av Ryssland: Visst var han otursförföljd och fick, liksom resten av familjen, ett fruktansvärt slut men det är inte många kungar som varit så lyckliga som han i sitt äktenskap eller ägnat sina barn så mycken omsorg och kärlek. En annan kunglighet som är svår att definiera utifrån ett lyckobegrepp är Jane Seymour, Henrik VIII:s tredje hustru. Hon var drottning ett drygt år och dog i barnsängsfeber men hon var den enda av kungens många gemåler som födde honom en son och arvinge. Därför blev hon också den av de sex hustrurna som Henrik kom att betrakta som drottningen i sitt liv. Det är vid hennes sida han alltjämt ligger begravd i St George’s kapell i Windsor.

Jane föddes i början 1500-talet, kanske samma år som Henrik VIII besteg tronen.[1] Hennes familj hade kommit till England med normanderna på 1000-talet och var framstående i sina egna trakter men hörde inte till den absoluta högadeln vid hovet. Icke desto mindre hade Janes far, Sir John Seymour, dubbats till riddare av kung Henriks far för sina insatser vid den sista större drabbningen i ”Rosornas krig” 1497. Han fortsatte sin lovande bana under sonens fälttåg i Frankrike 1513. Hans hustru Magery hade emellertid kungligt blod i ådrorna: Hon härstammade från Edvard III. Jane var femte barnet och äldsta dottern i en syskonskara på tio. Det finns inte mycket bekant om hennes barndom, som huvudskakligen tycks ha tillbringats på familjens huvudgods Wolf Hall i Wiltshire. Äldsta dottern undervisades i skriv- och läskonsten men man verkar inte ha satsat på hennes utbildning på samma sätt som Isabella av Kastilien eller Thomas Boleyn gjorde på sina döttrar. Jane lärde sig den för tiden typiskt kvinnliga konsten att brodera, något hon blev duktig på. Hon ansågs vacker med sitt blonda hår och ljusa hy men tydligen inte särskilt attraktiv på äktenskapsmarknaden: En yngre syster giftes bort före henne. Ändå var Jane ingen hemmasittare: Hon lärde sig konsten att rida och jaga. Att hon lärde sig lite franska och latin visar att hon var tänkt att kunna uppträda i förnämt sällskap, även om man knappast föreställde sig henne som rikets första dam. Det var i huvudsak en lantflicka med ett adligt namn som i slutet av 1520-talet reste till kungens hov för att ta tjänst. Jane kom till drottning Katarinas hushåll, som vid den här tiden var på väg mot upplösning. Hovet surrade av rykten om kungens förestående skilsmässa och giftermål med Anne Boleyn. Den nya hovdamen verkar ha tagit parti för drottning Katarina, inte så förvånande med tanke på hennes konventionellt färgade uppfostran men det finns ingenting som tyder på att Jane öppet skulle ha manifesterat sina åsikter i saken. När Katarina för alltid lämnade hovet i mitten av 1530-talet återvände Jane till Wolf Hall, men var snart åter i tjänst vid hovet, nu hos drottning Anne. Någon gång på hösten 1535 besökte kung Henrik VIII familjen Seymour på Wolf Hall. Vad som hände där är osäkert. Det finns uppgifter om att Anne var i kungens sällskap och i så fall borde det ha varit svårt för Henrik att ostörd inleda en kurtis med husets äldsta dotter. Ändå är det möjligt att det var på familjegodset som hans kärlek till Jane tändes. Kanske var hon just då ledig från hovet och hemma för att hjälpa till i hushållet och kanske Anne Boleyn i sin tur var kvar vid hovet på kung Henriks önskan. I vilket fall som helst hade hans kärlek till sin andra hustru vid det här laget naggats ordentligt i kanten. Han var trött på denna grälsjuka kvinna, som var lika urusel på att skaffa söner som Katarina av Aragonien hade varit och som å andra sidan inte på långt när var lika underdånig som Katarina. I den sinnestämningen mötte han Jane Seymour. I andra delen av ”Henrik VIII:s självbiografi” låter Margaret George först kungen se Jane ta hand om sin demente far och senare sköta bikuporna i familjens trädgård, Han blir förförd av hennes mjukhet och överhuvudtaget av hennes huslighet och värme: ”Hon var som en uppenbarelse av renhet och oskuld. Just när jag hade gett upp hoppet om sådant och trodde att ondskan höll allt i ett fast grepp fanns Jane här, hel och obesmittad, vit och ren och okomplicerad”.[2]  

Även om Georges bok är en roman finns det ingenting som motsäger att det varit Janes lugna lite alldagliga sätt som fängslat Henrik, snarare tvärtom. En sådan kvinna var vad han just nu längtade efter.[3] Jane återvände till hovet, där hon snart blev en av centralgestalterna i det drama som utspelades. Exakt när beslutet fattades att göra Jane Seymour till drottning vet vi inte men det bör rimligen ha skett i samband med eller kort efter det missfall Anne Boleyn fick i slutet av januari 1536. Det är möjligt att Anne vid den tiden förstått att kungen kastade sina blickar på Jane. En del trodde att chocken över denna upptäckt orsakat olyckan. Det sades till och med att drottningen hade hittat sin hovdam sittande i makens knä.  En sådan skamlöshet kan definitivt uteslutas: Det stämmer inte med vad vi vet om Janes läggning. Däremot är det tänkbart, som en del hävdar, att Anne sett föremål som Jane fått av kungen och blivit mycket upprörd.[4] Det står hur som helst klart att drottningen känt till sin mans böjelse och tillskrivit den en avgörande betydelse för sitt kommande öde.[5]   Jane själv höll en markerat låg profil i detta skede: ”I denna fråga har hon uppträtt högst blygsamt”, som kungen uttryckte saken. Den pågående förändringen märktes som krusningar på ytan vid hovet: Janes släktingar fick plötsligt våningar i de kungliga palatsen. Utmärkelser som normalt borde ha tillfallit drottningens anförvanter kom istället familjen Seymour och deras vänner och släktingar till del.  Fraser skriver träffande att förloppet för tankarna till hur man i Sovjet utläste politiska konjunkturer genom att observera den inbördes turordningen vid militärparader. I början av maj 1536 arresterades slutligen Anne Boleyn. 19 maj avrättades hon i Towern. 20 maj 1536 trolovades Henrik VIII och Jane Seymour på Hampton Court. Tio dagar senare vigdes de i Whitehall. Den nya drottningen visades den närmaste tiden upp för folket i samband med flera ritualer och ceremonier. Därmed var Jane Seymour så att säga introducerad i sin nya roll som landets första dam.

Det nya äktenskapet tycktes förebåda en ny fredligare tid i England. Nu kom Maria, Henriks dotter med Katarina av Aragonien, tillbaka till hovet. Många trodde att den goda drottning Jane bevekt sin man att ta flickan till nåder och säkert var hon glad åt händelseutvecklingen. Som vi sett hade hon hört till sin föregångares hov en tid och i den egenskapen åtminstone träffat eller sett den unga prinsessan. Att Maria återvände hade dock minst lika mycket med hennes egen och kungens önskan som med Janes förböner att göra. Katarina hade alltid inpräntat lydnad mot kungen i sin flicka så länge ”du inte förlorar din själ”. När nu både Katarina och Anne Boleyn var döda och kungen ingått ett nytt äktenskap, på vars laglighet ingen kunde tvivla, fanns ingen anledning för Maria att hålla sig borta från hovet. Hennes far tog mer än gärna emot henne. Henrik VIII var, hur otroligt det än kan låta, en varm och kärleksfull natur, givetvis under förutsättning att man lydde honom oreserverat. Nu när han snart väntade sig en son var det säkert med oblandad förtjusning han återsåg sin äldsta dotter. Mer anmärkningsvärt var att kungens släkting Reginald Pole, som i det närmaste gått i exil utomlands på grund av sin ovilja mot Henriks politik de senaste åren, gratulerade till det nya äktenskapet i ett personligt brev till monarken. Till och med Chapuys, det kejserliga sändebudet vid engelska hovet, som i många år helhjärtat stöttat Katarina och hennes dotter och därför av naturliga skäl varit illa sedd av och själv ogillat kungen, uppenbarade sig hos de nygifta vid allra bästa lynne. Han anspelade därvid på att drottning Anne betecknat sig själv som ”Den allra lyckligaste”: Ambassadören var säker på att drottning Jane, i motsats till sin närmaste företräderska, verkligen skulle bli lycklig och dessutom att hon skulle skapa fred i sin omgivning. Henrik var nöjd men bad diplomaten att dämpa lovorden en aning: Den blyga Jane var inte van vid ambassadörers artigheter sade han, säkert med glimten i ögat. Jane för sin del hade tagit sig mottot ”förpliktad att lyda och tjäna”, ett tydligt tecken på att hon inte ämnade besvära sin herre och man med egna åsikter i politiska frågor. Denna förutsatts kom emellertid att sättas på prov av tidens politiska händelser, vilket också visade hur svår uppgiften att ”stifta fred i sin omgivning” var för en hustru till Henrik VIII, hur blygsam hon än var. På hösten 1536 utbröt uppror i norra England. Rörelsen, som i själva verket var flera grupperingar vilka med tiden sammansmälte till en, betecknade sig ”Den heliga nådens pilgrimsfärd” och protesterade mot indragningen av klostren och överhuvudtaget mot centralregeringens nya skatter och allt hårdare kontroll över rikets alla delar.[6] Revolten spred sig till allt större områden. Kungens fogdar dödades, ibland med rent bestialiska metoder. I motsats till vad som tycks ha varit förhållandet under den samtida Dackefejden i Sverige deltog också adelsmän i revolten, om av egen böjelse eller inte är ovisst. Revolten fick tillslut sådan spridning att kungen utfärdade amnesti för brott begångna före 7 december 1536. I längden visade sig denna amnesti sakna värde. Enligt flera andrahandsuppgifter försökte Jane Seymour, som var obrottsligt trogen påvekyrkan, vid åtminstone ett tillfälle under revolten få sin man att inta en mildare hållning mot rebellerna. Hon föll på knä för Henrik och bad honom att återta indragningen av klostren. Enligt en uppgift var hon djärv(eller dumdristig), nog att säga att Gud kunde ha ”sänt” revolten som straff för de många kyrkor och kloster som plundrats på kungens order. Kungen påpekade i skarp ton att Anne Boleyn hade fått betala med sitt liv för sin benägenhet att lägga sig i hans angelägenheter, varpå ämnet var att betrakta som slutdiskuterat. Bevarade brev från tiden visar otvetydigt att Jane antingen vidarebefordrat eller på eget initiativ framfört supliker till sin man angående bevarandet av minst ett kloster, dock utan framgång. Den skarpa avhyvlingen med sin farliga anspelning på ”den framlidna drottningens öde”, som en ambassadör skrev, hindrade inte Jane Seymour från att på våren 1537, enligt vad hon själv sade till det kejserliga sändebudet, inför kungen antyda fördelarna med ett närmande till Habsburg. Att hon vågade göra det, trots tidigare bakslag, berodde förmodligen på att man nu fastslagit att hon var gravid .[7]  Nu väntade alla ivrigt att en tronföljare, en son, äntligen skulle förunnas kungen efter två misslyckade äktenskap: Te Deum sjöngs i kyrkorna, de fattiga i London gavs vin att dricka vid väldiga bål, som om detta skulle garantera en lycklig förlossning och den nya drottningens köning förbereddes. Enligt gammal sed drog sig Jane tillbaka till en sluten avdelning på Hampton Court inför sin förlossning i slutet av september 1537 och 9 oktober började födslovåndorna. Processen blev långdragen, nära tre dagar, innan drottningen natten till 12 oktober 1537 förlöstes med en son, Edvard, prins av Wales. Inte bara hovet utan hela riket firade med kanonsaluter, fester och dryckeslag. En biskop gick i sitt glädjerus, kanske påbättrad av mer jordiska drycker, så långt som att i ett brev utropa att Vår Herre nu visat sig som ”Englands Gud”, men tillfogade strax: ”Vilken dåre är jag inte”. Drottningen tycktes må bra och mottog efter några dagar den vanliga samlingen gratulanter vid en kungasons födelse. Kungen grät av glädje: Efter nära 30 år på tronen hade han äntligen fått sin arvinge.[8] Men efter ytterligare några dagar grumlades glädjen av en stor sorg. Drottningen fick barnsängsfeber som övergick i blodförgiftning, vilket gjorde slutet ofrånkomligt. Jane Seymour avled 24 oktober 1537 vid 28 års ålder.[9] Kungen sörjde djupt och drog sig tillbaka i avskildhet medan drottningens begravning i Windsor förbereddes. Jordfästningen skedde 13 november 1537, med den dödas styvdotter Maria som främsta sörjande. Henrik VIII bevarade minnet av Jane Seymour livet ut. Han besökte regelbundet Wolf Hall där de hade träffats och kallade henne mot slutet av sitt liv ”min trogna och kärleksfulla hustru”.[10]  Men en kung får inte hänge sig åt sorg. Nya uppgifter måste lösas. Henriks rådgivare förberedde redan ett nytt äktenskap: Livet gick trots allt vidare.

Jag avslutar denna text med att upprepa den fråga den började med: Bör Jane Seymour kallas lycklig eller olycklig?                 

                               



[1] 1509.
[2] Margaret George. Henrik VIII:s självbiografi, del II ”Söndra och härska" (isvensk översättning 1989), s. 33-36.
[3] Kungen tycks ha haft en tendens att välja hustrur efter tillfälliga känslostämningar. När han av någon anledning tröttnat på en hustru tog han en ny som på något sätt utgjorde en kontrast till den föregående: Den fromma om än viljestarka Katarina av Aragonien ersattes av den äventyrliga ”pojkflickan” Anne Boleyn, som i sin tur trängdes ut av den konventionellt kvinnligt uppfostrade Jane Seymour. Den blyga och lite stela Anna av Kleve ersattes av den sprudlande flickan Katherine Howard, som slutligen följdes av den tvåfaldiga änkan Catherine Parr  
[4] Förstårligt nog med tanke på hur Anne själv blivit drottning.
[5] Detta framgår av det brev Anne Boleyn skrev till kungen några dagar efter sitt gripande i maj 1536. Se https://bosonshistoria.blogspot.com/2016/05/en-drottning-i-towern.html not 7.
[6] Dackefejden hade ungefär samma motiv. Denna revolt bröt dock ut några år senare.
[7] En drottning förväntades ha en mildrande effekt på sin makes politik. Janes svenska motsvarighet Margareta Lejonhuvud, som vigdes vid Gustav Vasa några månader efter att äktenskapet mellan Jane och Henrik ingåtts, förblev också hon vid sin katolska tro. I motsatts till Jane tycks Margareta redan på ett tidigt stadium aktivt ha påverkat sin kung  till förmån för olika personer och i olika sammanhang utan att riskera hot om dödsstraff eller avsättning https://sv.wikipedia.org/wiki/Margareta_Eriksdotter_(Leijonhufvud). Eftersom Jane dog så tidigt är det omöjligt att veta hur hennes ställning skulle ha blivit om både hon och barnet överlevt. Kvar står att Jane och Margareta uppenbarligen båda var sina maktfullkomliga makars favoriter i egenskap av hustru. Den omständigheten att Margareta Lejonhuvud vad det verkar utan fara kunde vädja till sin man i olika frågor, medan Jane Seymour var tvungen att iaktta viss försiktighet, visar förövrigt indirekt att Gustav Vasa inte,  som hans fiender hävdat, i vredesmod slagit ihjäl sin första hustru, Katarina av Sachsen-Lauenburg.
      
[8] Detta trots att minst två söner i det första äktenskapet avlidit kort efter förlossningen. Det är sannerligen en ödets ironi att Edvard VI, vars födelse firades med sådan glädje, kom att bli den minst kände av Henrik VIII:s arvingar medan Elisabet, vars kön var en besvikelse för alla utom kung Henriks skadeglada motståndare, inte bara blev Englands störste regent genom tiderna utan också en av de mest omskrivna härskarna i världshistorien.  
[9] Åldersangivelsen är inte hundraprocentigt säker men följer Frasers antagande.
[10] Denna text bygger huvudsakligen på kapitel 9-11 av Antonia frasers bok Henrik VIII:s sex hustrur(svensk översättning 1995).

söndag 7 oktober 2018

Farväl till Versailles


1788-89 var en explosiv tid i Frankrike. Dåligt väder ledde till att skördarna slog fel och boskap dog av svällt eller dödades i hagelstormar. Matbristen blev allt värre och priserna på de varor som fanns steg. Antalet tiggare och arbetslösa ökade kraftigt. Som så ofta i sådana situationer tog sig allmänhetens desperation uttryck i kraftiga protester mot regeringen och regelrätta upplopp. Denna gång fångades dessa stämningar upp av de nya idéströmningar som ivrade för ett förändrat samhällssystem och som enkelt och något tillspetsat innebar att folket och förnuftet borde råda istället för Gud och Konungen. I ett försök att lösa rikets problem och lugna den hotande stämningen hade kung Ludvig gått med på att kalla in Riksständerna i maj 1789 men utvecklingen gled nu snabbt de styrande ur händerna. Under sommaren 1789 rullade händelserna framåt med lavinartad hastighet: juni, Nationalförsamlingen bildas under ledning av det tidigare ”Tredje ståndet”. Juli, Bastiljen i Paris stormas. Augusti, adelns privilegier avskaffas och deklarationen om de mänskliga rättigheterna antas. ”Aldrig har i Frankrike en skörd mognat så snabbt som denna sommar 1789”, konstaterar Stefan Zweig. Hovet och kungafamiljen å sin sida tycktes stå handfallna. Till stor del berodde detta på att revolutionen kommit så hastigt. De intellektuella, de som eftervärlden kallat ”upplysningsfilosofer”, hade visserligen sedan länge förutspått vad komma skulle men kungen och hovet, noga inneslutna bakom Versailles´ och etikettens tjocka murar, anade inte faran. Sommaren 1789 var dessutom tung för kungaparet på ett rent privat plan: Deras äldste son Louis Joseph avled strax efter att ständerna samlats och föräldrarna drog sig tillbaka vid en tid då de bort koncentrera sig på den politiska utvecklingen. När allvaret slutligen gick upp för hovet efter 14 juli kunde man, främst kung Ludvig själv, inte bestämma vad som var att göra. Några föreslog att man borde lämna det farliga grannskapet runt Paris och Versailles och resa till någon stad nära gränsen mot Nederländerna(nuvarande Belgien), varifrån man lätt kunde fly utomlands om så krävdes. Men tanken på Frankrikes kung som flykting var främmande för både Ludvig XVI själv och hans hovmän: Som en av dem sade när saken kom på tal: ”Visst kan vi resa till Metz, men vad skall vi göra när vi är där”? Alltså stannade kungen, drottningen och deras barn kvar i Versailles och försökte leva ungefär som vanligt, trots att många av deras vänner flydde.[1] För att stärka skyddet kring kungapalatset kallades några av kungens utländska regementen till Versailles: Man litade inte längre på de inhemska militärerna. De första dagarna i oktober hölls en välkomstbankett för ett av dessa regementen. Kungafamiljen var närvarande och soldaterna hyllade sina suveräner och svor dem trohet. Detta blev den tändande gnistan för revolutionärerna. I Paris rådde hungersnöd. Nya rättigheter må stimulera människor men de ger inte mat åt hungrande. Däremot surrade staden av rykten och motrykten. Man fruktade att kungens parti skulle gå till motoffensiv och krossa revolutionen. Dessutom hade antalet tidningar och ströskrifter ökat markant: Politiken angick plötsligt alla. Man föreställde sig också de stora spannmålslager kungen hade undangömda och de pengar drottningen sände till sin bror, den österrikiske kejsaren. .Dessutom tänkte man att det politiska reformarbetet skulle påskyndas om kungen flyttade till Paris. I detta läge kom nyheten om banketten för soldaterna i Versallies. Rösterna blev allt starkare: ”Kungen samlar trupper för att krossa revolutionen”. ”Kungen tänket döda sitt folk”. ”Hos kungen finns bröd och spannmål”: ”Kungen måste flytta till Paris”! Den 5 oktober 1789 satte sig ett tåg människor, många av dem kvinnor, i rörelse mot Versailles för att hämta kungen och hans familj till huvudstaden.[2] Rykten om vad som var på gång nådde snart slottet. Det är möjligt att en av de första som gav utförligare detaljer var Axel von Fersen, som skall ha skyndat ut från Paris så snart han förstod vad som höll på att ske och på sidovägar lyckats ta sig förbi demonstranterna. Det är dock tänkbart att han redan var i Versailles.[3] Alla är däremot ense om att Ludvig XVI som vanligt var på jakt och att drottningen unnat sig en stund för sig själv i Petit Trianon, när de båda kallades tillbaka av de oroande rapporterna. Frågan var vad som nu var att göra: Skulle man slutligen fly? Eftersom vagnar gjorts i ordning för kronprinsens vanliga åktur, stod lakejer och hästar redo. Det ända som behövdes var en tydlig order. Men, än en gång, vart skulle man fly och vad skulle hända sedan? Kungen var som vanligt osäker och inte mannen att fatta snabba beslut. Dessutom stred det alltjämt mot hans värdighet som konung att fly från sitt eget slott: En furste flyr inte sina upproriska undersåtar som en brottsling sina domare. Ingen var heller säker på vad demonstranterna ville, kanske kunde man tala dem tillrätta. Både Fersen och andra av kungafamiljens lojala tjänare hävdade senare att Ludvigs och Marie Antoinettes liv skulle ha räddats om de flytt denna dag.[4] I förstone tycktes de tvehågsna haft rätt. När tåget väl nått fram till slottet fick några kvinnor tillträde till kungen, som lovade att förse huvudstaden med bröd. Exakt vad som nu hände tycks osäkert. Enligt Zweig var hela kvinnotåget i själva verket iscensatt av krafter som ytterst hade till syfte att föra kungafamiljen till Paris. När den delegation som träffat kungen i slottet kom tillbaka till sina kamrater, blev dessa mycket upprörda och krävde att kungafamiljen skulle föras till huvudstaden. Fraser ger intrycket att tanken att föra de kungliga till Paris skulle ha kommit upp på allvar först efter att delegationen talat med kungen. Lindqvist slutligen talar om bud som nått fram att nya tåg av demonstranter och nationalgardister var på väg, vilket fick folkmassan som lugnats av det positiva mottagande kamraterna fått, att åter högljutt kräva att kungafamiljen skulle resa till Paris. Hursomhelst lägrade sig ett spänt lugn över Versailles med omgivningar under natten till 6 oktober 1789. Alla möjligheter att fly var nu stängda för kungen sedan utfarterna från slottet spärrats. Såväl kungafamiljen som folkmassan utanför gick till vila bäst de kunde. En intressant fråga, om än inte särskilt viktig, är var Fersen var denna ödesdigra natt. Kanske besökte han drottningen, som låg i sitt vanliga rum, för att se hur hon hade det. Napoleon skall långt senare ha hävdat att greven till och med sovit hos henne och flytt genom ett fönster på morgonen.[5] Andra uppgifter gör gällande att vakter sett Fersen utanför drottningens dörr och att han bett dem att inte störa henne. Lindqvist är den enda av mina källor som alls berör frågan men utan att förfalla till alltför mycket sensationsmakeri kan vi nog utgå från att greven sökt hålla sig så nära sitt hjärtas dam som möjligt i farans stund.

På morgonen 6 oktober 1789 gick folkmassan till anfall mot palatset. I första hand var det Marie Antoinette, den hatade ”Österirkiskan”, de sökte. Två av hennes gardister dödades. Drottningen sprang halvklädd till sin gemåls rum och efter någon förvirring förenades familjen där. En talkär på gården ropade att drottningen skulle visa sig. Det gjorde hon också, vilket tycks ha väckt viss respekt: "Leve drottningen”, ropade några i mängden. Men snart höjdes åter ropet: ”Till Paris Till Paris”! Kungafamiljen insåg att de måste lyda. Alla andra möjligheter var nu överspelade. Tidigt på eftermiddagen färdades en märklig kortege ut från Versailles. Där kom nationalgardet med bröd på sina bajonetter. Där kom vagnar med spannmål från de kungliga föråden, där kom hov- och ämbetsmän med sina vagnar. Där kom också kungen med sin familj i egen vagn. Någonstans bakom dem färdades den svenske greven Axel von Fersen, den franska drottningens förtrogne och trolige älskare. Som extra krydda på sin seger medförde massan huvudena av de gardister man dödat. ”Här kommer vi med bagaren, bagarhustrun och bagargossen”, sjöng de triumferande. När de färdades från det slott som varit de franska kungarnas huvudsäte i ett sekel, passerade kungafamiljen ett palats som tillhört Madame Elisabet, kungens syster. Hon såg på träden i allén: ”Beundrar du din allé”, frågade hennes bror. ”Jag säger farväl till mitt palats”, svarade hon. Så började den franska kungafamiljens fångenskap. Av den kungliga kärnfamiljen skulle enbart dottern Marie Therese vara i livet sex år senare.[6]                           



[1] I sin biografi över Axel von Fersen återger Herman Lindqvist en uppgift som inte finns i något annat verk jag har tillgång till. Enligt honom skulle Marie Antoinette under sommaren 1789 ha föreslagit Fersen att tills vidare ta hand om kronprins Ludvig, hertig av Normandie, vid sitt regemente nära gränsen till Nederländerna. Tanken stupade på att drottningens österrikiske rådgivare Mercy sade sig frukta folkets reaktion om prinsen fördes bort.
[2] Egendomligt nog anger ingen av mina källor ens någon ungefärlig siffra på hur många som deltog i marschen till Versailles. Lindqvist talar om ”flera tusen”. Närmare siffror återges inte. Zweig återger dock en formulering av Camille Demoulin, enligt vilken det skulle ha rört sig om 8000 kvinnor. Denna uppgift är snarast avsedd som målande beskrivning ,men om vi låter 8000 vara minimum för ”demonstrationstågets” deltagare, får vi ändå en bild av en stor mängd människor. Särskilt med tanke på att Paris befolkning var avsevärt lägre än i våra dagar. Dessutom är Lafayettes tåg, som skall ha räknat över 20 000 man inte medräknat.      

[3] Fraser ger detta intryck även om det inte utsägs tydligt.
[4] Betecknande nog skulle Ludvig XVI:s yngre bröder, grevarna av Provence och Artois(blivande Ludvig XVIII och Karl X),, och hans kusinbarn Ludvig Filip, hastigt fly då de i framtiden hotades av revolutioner och uppror Provence  och Ludvig Filip var närvaranfe vid händelserna i oktober 1789, medan Artois lämnat Frankrike redan efter Bastiljens fall i juli..
[5] Uppgiften ska ha kommit från en av drottningens kammarfruar, som Napoleon lärde känna då hon undervisade hans styvdotter Hortense. Lindqvist skriver dock att kammarfrun ifråga inte varit i tjänst den aktuella natten, vilket däremot hennes syster var enligt Fraser
[6] Denna text bygger på Antonia Frasers bok om Marie Antoinette(svensk översättning 2002), s 280-85, Stefan Zweigs bok om samma drottning(svensk översättning i nyutgåva 1989), s. 202-214, samt Herman Lindqvist, Axel von Fersen, kvinnotjusare och herreman(1991), s. 87-90.