Kuriren från Helsingborg

 

Det finns historiska begrepp och gestalter de flesta känner till utan att egentligen veta särskilt mycket om dem. Att Anckarström mördade Gustav III vet de flesta svenskar - men hur många vet att han då var 30 år gammal och bedrev en mindre lånerörelse eller att han, efter vad han senare berättat, bestämde att utföra sin gärning sedan han åsett avrättningen av en viss överste Hästesko, dömd för förräderi och högmålsbrott? ”Sturemorden” är väl fortfarande ganska välkända och de flesta vet att Erik XIV initierade dem - men hur många kan utan vidare säga vilka offren var eller att en man som hette Per Gadd anses ha varit chef för den grupp knektar som utfört avrättningarna? Ett i våra dagar, som det verkar, närmast bortglömt begrepp men som alla i mina föräldrars generation kände till, om de läst på historieläxan, är ”Stenbocks kurir”, mannen som efter slaget vid Helsingborg 28 februari 1710 red genom landet med det lyckliga budskapet om segern över danskarna till hovet i Stockholm: Han som var så utmattad vid ankomsten att änkedrottning Hedvig Eleonora(”ett stöd för Karlar trenne”, som poeten skriver), bjöd honom att sätta sig i kungastolen medan hon själv stod.[1] Numera anses det bevisat att det mesta av detta inte stämmer: Bevarade räkenskaper visar att kuriren inte red dag och natt på utpinade hästar utan färdades i vagn. Färden Helsingborg-Stockholm har emellertid ägt rum och budskapet om Stenbocks seger måste verkligen ha kommit som en lyckans solstråle i ett land alltmer trängt av fiender och med kungen långt borta i Turkiet, närmast en furste i exil. Men vem var han då, sändebudet från Magnus Stenbock, som utan att veta det gjorde sig själv odödlig med sin resa genom landet i början av mars 1710?

I Carl Snoilskys dikt från sent 1800-tal får vi inte veta mer än att kuriren är ”en kronans officer”, en krigare. Det var han också just då, närmare bestämt nyutnämnd ryttmästare vid norra skånska kavalleriregementet. Han var 23 år och hette Henrik Hammarberg. Han var dock ingen garvad krigare som kämpat vid Karl XII:s sida i Polen eller Ryssland. Egentligen var han en ung juris studerande som inte alls tänkt sig att bli soldat.

Henriks familj var nyadlad och hade ett lysande men inte helt fläckfritt förflutet. Farfadern, Samuel Hammarinus, var kyrkoherde i både Klara och Bromma församling och hade i den egenskapen grundat Klara trivialskola. Dessutom var han, åtminstone till namnet, drottning Kristinas hovpredikant. Hans vackra karriär tog emellertid ett sorgligt slut då en tjänstepiga, som tydligen var sinnessjuk, hängde sig i dörren till hans kammare på prästgården i Bromma. I stället för att lämna liket åt bödeln, som seden bjöd för ”självspillingar” på 1600-talet, tog den godhjärtade gudsmannen själv hand om sin stackars tjänarinnas kvarlevor vilket ingalunda renderade honom medalj utan avsättning från tjänsten år 1663. Han avled själv fyra år senare.[2] Sonen Gustav, Henriks far, var överjägmästare i Småland och senare också i Halland, dvs. han var högste administratör för jakväsendet i området. Tydligen skötte han sitt arbete tillfredställande eftersom han adlades Hammarberg 1683. Han ägde godset Vredaholm i Jönköpings län, där sonen Henrik föddes 1686.

Henrik läste juridik först i Lund sedan i Greifswald, där han disputerade 1705. Han fortsatte sina studier i Paris men kunde i längden inte hålla sig utanför det pågående stora nordiska kriget. År 1707 besökte han Karl XII i Sachsen, där kungen förberedde det kommande fälttåget mot Ryssland.[3] Därpå återvände Hammarberg till Sverige och blev auskultant, en sorts assistent och lärling, vid Göta hovrätt för att kort senare utses till sekreterare i den kommission som Skånes nyutnämnde generalguvernör, general Magnus Stenbock, tillsatt för att bringa ordning i landskapets förvaltning. Man kan förstå att den unge mannen gjorde bra ifrån sig, ty när danskarna i början av november 1709 landsteg i Skåne var det Hammarberg som sändes att meddela myndigheterna i Stockholm vad som hänt. I det sammanhanget rekommenderade generalen sin budbärare till posten som regementskvartermästare vid norra skånska kavalleriregementet vilket ansvariga i Stockholm bekräftade. Hammarberg hade dock inte förvarnats om sin kommande upphöjelse, varför han mottog den med minst sagt blandade känslor. Han lovade dock att ställa upp för fäderneslandet mot löfte att få lämna det militära när kriget var slut.[4]  Efter ”många svårigheter” återvände han till Skåne, där han under slaget vid Helsingborg tjänstgjorde som Stenbocks adjutant. Han hade nu avancerat till ryttmästare. Efter segern sändes Hammarberg åter till Stockholm för att överbringa det lyckliga budskapet.[5]

Oavsett hur strapatsrik färden kan ha varit, om änkedrottningen bjöd honom sin egen stol vid ankomsten eller inte – hyllad blev han i alla fall, Stenbocks kurir. Som belöning mottog han en guldmedalj av femtio dukaters värde av prinsessan Ulrika Eleonora och gifte sig kort därefter med dottern till juridikprofessorn Niklas Silfverskjöld)född Hyltén), som adlats några år efter Henriks egen far.[6]

Som Hammarberg lovat kvarstod han i det militära så länge kriget varade, eller åtminstone så länge Karl XII levde. Därefter återgick han till sin juridiska karriär och blev år 1751 president i Svea hovrätt, landets förnämsta juridiska ämbete. Han var även politiskt aktiv och trädde vid riksdagen 1739 till Arvid Horns försvar på Riddarhuset. Trots att Hammarberg alltså tillhörde Mösspartiet och i första hand såg sig som civil ämbetsman, tycks han ha hyst en djup beundran för Karl XII. Efter kungens död skaldade han sorgset, apropå den låga status soldaterna nu hade:

-          Ej någon sig för oss numera så bemödar.

Vårt hantverk duger ej.

Vår mästare är död.[7]

Kanske kom han ändå till slut att finna en viss tjusning i krigarlivet?

Henrik Hammarberg, general Stenbocks kurir, avled på familjegodset Vredaholm i Jönköpings län vid 81 års ålder 1768.[8]

 

 

                   

---

[1]  Se Stenbocks kurir (Samlade dikter / Tredje bandet) (runeberg.org).

[2] Mäster Samuelsgatan i Stockholm har sitt namn efter Hammarbergs farfar.

[3] Inga uppgifter har hittats om Hammarbergs intryck av kungen men med tanke på hans reaktion vid Karls död bör dessa ha varit övervägande positiva.

[4]  Man skulle kunna tänka sig att utnämningen till kvartermästare delvis varit en ”skyltpost” av Stenbock i syfte att höja statusen på sin civile budbärare inför militärmyndigheterna i Stockholm. Hammarberg tjänstgjorde dock i armén under återstoden av kriget.. 

[5] Stenbocks kurir gjorde således resan Helsingborg-Stockholm tur och retur inte mindre än två gånger på fyra månader! Första gången för att berätta om danskarnas invasion, andra gången för att meddela segerbudskapet från slaget vid Helsingborg. Snoilskys dikt handlar om den andra resan, som alltså enligt bevarade räkenskaper skall ha företagits med vagn. Men hur var det första gången, i november 1709? Med tanke på att det då gällde att meddela att landet invaderats är det tänkbart att kuriren, åtminstone vissa sträckor, ridit ensam på egen häst för att inte bli beroende av opålitliga kuskar. Återresan till Skåne skall också ha genomförts ”efter många svårigheter”. Är det kanske denna första resa, med budskapet att Skåne invaderats, som egentligen borde ihågkommas av eftervärlden och inte färden med segerbudskapet?

[6] 50 dukater lär år 2024 motsvara ungefär 58 000 SEK.

[7] Hammarberg anses också ha författat verskomedin ”Den beständiga herdinnan”. Den gavs ut 1741 men skrevs antagligen i Hammarbergs ungdom.  Versen om Karl XII citeras av Herman Lindqvist i Storhet och fall(1995), s. 701.

[8] Denna text bygger huvudsakligen på Henrik Hammarberg – Wikipedia och på Henrik Hammarberg - Svenskt Biografiskt Lexikon (riksarkivet.se).

Greven som gifte sig av kärlek

 

Den klassiska bilden av äldre tiders äktenskap i synnerhet när det gäller överklassen, vilket i praktiken oftast är de äktenskap eftervärlden har möjlighet att veta något om, är att de alltid ingicks av praktiska skäl. Kungligheter och adliga ungdomar gifte sig eller giftes bort av statsskäl eller för att det gynnade släkten. Passionerad kärlek eller romantik var något i det närmaste okänt för gifta par – åtminstone spelade det ingen avgörande roll när föräldrarna valde äkta man eller hustru åt sina barn. Detta må vara sant rent allmänt men många exempel finns på ungdomar av förnäm börd som faktiskt gift sig av egen böjelse, ibland till och med utan något som helst godkännande från föräldrar eller andra närstående. Om vi mer specifikt tittar på en period som det sena svenska 1500-talet, verkar det nästan som en allmän upprorsanda fått fäste inom aristokratin. Ett antal unga adelsdamer gifter sig under vasasönernas tid helt enkelt med de män de själva valt, vilket ofta leder till smärre skandaler och någon gång uppgörelser inför ständerna, dvs. riksdagen. Vad detta beror på och om det överhuvudtaget finns någon enkelt rationell förklaring är osäkert – kanske tiden med sina religionsstrider och ofta blodiga maktspel vid hovet fick de unga att känna sig friare, mer självständiga än tidigare generationer. Om sekelgamla auktoriteter som påvar och helgon kunde förklaras utan makt i stort sett bara genom ett beslut vid ett kyrkomöte eller av ständerna, varför skulle då inte en enskild människa kunna sätta sig över omgivningens fordringar när det gällde något så viktigt och personligt som vem de skulle tillbringa återstoden av sitt liv tillsammans med. Hur som helst – vid slutet av 1500-talet gifte sig många adliga ungdomar mer eller mindre på eget bevåg med den partner de själva föredrog. Några av dessa giftermål, främst ”onsdagsbröllopet” på Stegeborg 1595, är så kända att de omnämns i historien. Ett mindre känt fall är giftermålet mellan Abraham Brahe och Elsa Gyllenstierna.

Både Abraham och Elsa tillhörde landets förnämsta släkter. Båda hade danska rötter men hade grenat ut sig till Sverige under unionstiden. Sett till rangen var familjen på Rydboholm något förnämligare än familjen på Fågelvik, eftersom Braharna var grevliga medan Gyllensiernas ”bara” var friherrar. Någon fiendskap rådde emellertid inte, åtminstone inte av rena prestigeskäl. Både Elsas och Abrahams fäder var eller hade varit framstående män i riket även om friherre Nils i allmänhet ansågs vara mer försiktig ifråga om politiska ställningstaganden än gamle greve Per varit i sin dag.[1]

Elsa och Abraham möttes första gången vid ett slädparti i februari 1595. Hon var 17-18 år och var förmodligen kammarjungfru hos prinsessan Anna, syster till kung Sigismund. Han var omkring 26 år och yngst av de fyra bröderna Brahe. Abraham gjorde senare karriär i den nya förvaltningsapparat som vasarna höll på att bygga upp men just nu var han en relativt ung junker som ledsagade kungens stolta och ibland något äventyrliga syster då hon färdades till Svartsjö slott utanför Stockholm. Sedan de kommit fram och prinsessan gått till sängs, skriver Abraham: ”Talade jag första gången med herr Nils Gyllenstiernas dotter jungfru Elsa. Och fick behag till henne”.

Det blev med andra ord kärlek vid första ögonkastet från hans sida och, som det verkar, också från hennes. Nils Gyllenstierna, som vid den här tiden var nära sextio år och riksdrots, dvs. ungefär justitieminister, hade i och för sig inget emot äktenskapet men undrade stillsamt vad Abraham egentligen hade att erbjuda sin hustru, yngst av fyra bröder som han var. Abraham drog till med Rydboholm, vilket svärfar in spe tyckte verkade misstänkt: Kunde Abraham verkligen lova bort släktens huvudgods utan vidare? Dessutom var det politiska läget sådant att en försiktig man som riksdrotsen ogärna gifte bort sin dotter hur som helst. Sigismund och hertig Karl kämpade om makten i Sverige och ingen visste hur det skulle sluta. Bröderna Brahe hade en tendens att hoppa mellan de olika lägren lite som det föll sig och det gällde att själv vara på rätta sidan när avgörandet en gång föll. Elsas och Abrahams nyväckta kärlek råkade till råga på allt sammanfalla med den skandal som gått till historien som ”onsdagsbröllopet”, då en syster till Abraham och en bror till Elsa mot sina anhörigas vilja gifte sig under beskydd av prinsessan Anna, samma prinsessa som mer eller mindre sammanfört det presumtiva nya paret på Svartsjö.[2] Det är begripligt om den gamle drotsen i detta läge kände tveksamhet inför tanken på en fördjupad förbindelse med släkten Brahe.

Åren gick utan att någon förändring skedde i förhållandet mellan Abraham och Elsa, medan å andra sidan den politiska oron 1598 exploderade i ett kort men intensivt inbördeskrig som så småningom ändade i hertig Karls definitiva seger och att ett antal medlemmar av högadeln samt några ofrälse miste huvudet på stupstocken både i det egentliga Sverige och Finland.[3] Mitt i denna tid av turbulens och sorg, då släktingar blev fiender eller miste huvudet och minsta misstag kunde få katastrofala följder, bestämde sig Abraham Brahe för att göra slag i saken med Elsa Gyllenstierna, med eller utan hennes fars samtycke. I mars 1599, samtidigt som hans svåger Johan Sparre belägrades av hertig Karl på Kalmar slott, sökte Abraham upp Elsa som befann sig på resa till en släkting och förmådde henne att istället följa honom till Rydboholm i Uppland dit de anlände den 11 mars. Två dagar senare vigdes de av sockens församlingspräst.[4]  Det blev inte något bröllop värdigt två medlemmar ur rikets finaste aristokrati men eftersom både en syster till bruden och en av änkedrottning Katarinas anställda närvarade, kunde man till nöds hävda att familjen och kungahuset varit representerade. Abraham var också klok nog att vända sig till hertig Karl för att få stöd. Han påpekade att det enda som rimligtvis kunde invändas mot giftermålet var just att det hade skett under så enkla former. Hertigen å sin sida insåg förmodligen att han genom att godkänna Abrahams tilltag skulle skaffa sig en trogen tjänare i de kommande processerna mot de herrar som stött Sigismund i inbördeskriget.[5] Därmed var också svärfar Nils samtycke garanterat.

Abraham och Elsa tycks ha blivit mycket lyckliga och trots att Abraham var yngst av fyra bröder, blev det han som förde släkten vidare inom äktenskapet. Abraham Brahe avled 1630, hans hustru tjugo år sebare.[6]                           

                       

---

[1] Per Brahe den äldre hade dött 1590, i djup onåd hos Johan III.

[2] Se Dynastihistoria: Olovliga giftermål med furstligt beskydd (bosonshistoria.blogspot.com).

[3] De fyra blodbaden i Kalmar, Viborg, Åbo och Linköping 1599-1600.

[4] Författaren Rune Pär Olofsson antyder i sin roman Ärans tinnar(1974), att enleveringen varit mer eller mindre planerad av både Elsa och Abraham. Han låter dem dessutom ha fullbordat samlag hemma hos änkedrottning Katarina Stenbock julen 1598, så att Elsa vet att hon är gravid redan vid vigseln på Rydboholm. Eftersom parets första barn föddes i slutet av november 1599, kan de faktiskt ha haft samlag i slutet av februari men omöjligt ha vetat av något havandeskap två veckor senare     

[5] Abraham Brahe ingick i den domstol som ett år senare bland annat dömde svågern Erik Sparre till döden i Linköping.

[6] Denna text bygger huvudsakligen på Erik Peterssons biografi över Abrahams och Elsas son Per Brahe den yngre, Vicekungen(2009), s. 15-19.  

Gustav III:s besök i Frankrike 1771

 

Att Sverige förra veckan fick franskt statsbesök är väl knappast någon hemlighet. Statsminister Kristersson och president Macron diskuterade ett framtida samarbete, både mellan sina två stater och inom Eu:s ramar. Allt lär ha gått utmärkt och de båda ledarna visade på alla sätt sin vilja att gemensamt verka för ett starkare och säkrare Europa. Som historiskt bevandrad tänkte jag på att det inte är första gången Frankrike och Sverige samarbetat eller uttryckt viljan att göra det. Redan Gustav Vasa skickade delegationer till Paris och lär till och med ha övervägt att sända någon av sina yngre söner till Frankrikes hov för att lära sig seder och skick på kontinenten. Att det katolska Frankrike lierade sig med det protestantiska Sverige i trettioåriga kriget är välbekant. Men första gången en fransk och svensk ledare möttes under former som kan sägas likna ett modernt statsbesök var 1771, då Gustav III reste till Paris, även om han noga räknat var kronprins då han anlände och kung då han reste.[1]

Gustavs resa till Paris hade flera syften Officiellt handlade det om en bildningsresa av det slag som adelsynglingar gjort sedan 1600-talet – man besökte de viktigaste rikena, träffade de viktigaste politikerna och tidens lärde. Detta var dock första gången en svensk kronprins reste på något som liknade en ”Grand tour” och huvudsyftet denna gång var definitivt politiskt. Det frihetstida svenska politiska systemet visade vid slutet av 1760-talet allt större tendenser att gå överstyr. De två grupperingarna hattar och mössor tycktes mer benägna att bekämpa varandra än att styra riket. Varje ny riksdag medförde i princip att det för tillfället styrande partiet avsattes och ersattes av sina motståndare, varvid de forna makthavarna anklagades för korruption och andra former av maktmissbruk. Vid nästa riksdag skedde samma sak omvänt.[2] Samtidigt hade den svenska kungamakten skjutit nya skott. För första gången sedan Karl XII:s tid fanns nu en infödd svensk tronföljare som dessutom hade två bröder. Kronprins Gustav hade redan visat sin politiska begåvning och fallenhet för intrigspel genom att 1768 mer eller mindre tubba sin far att driva fram ett urtima inkallande av ständerna. Även om det egentliga syftet; att stärka kungamakten, inte uppnåtts var det tydligt att den blivande regenten hade potential att själv ta makten. Frankrike, som önskade stärka Sveriges förmåga att agera balansmakt i förhållande till stater som Ryssland och Preussen, bestämde sig för att satsa på den unge fursten. Hertig Choiseul, Frankrikes mäktige ”utrikesminister”, lät ambassadör Creutz förstå att Ludvig XV önskade besök av den svenske tronföljaren och I november 1770 avreste kronprins Gustav och hans yngre bror Fredrik Adolf(naturligtvis med vederbörlig svit), mot Paris under pseudonymen greve av Gotland respektive Öland.

Det höll på att gå galet från början. Under resan fick man plötsligt veta att hertig Choiseul avsatts och förvisats från hovet sedan han begått misstaget att stöta sig med Madame du Barry, Ludvig XV:s sista maîtresse en titre. Sällskapet lär då allvarligt ha övervägt att istället söka sig till England eller något italienskt furstendöme men valde ändå att fortsätta. Paris var trots allt Paris. I Början av februari 1771 var man framme vid målet. Av ödets skickelser kom detta besök att sönderfalla i två delar – före och efter första mars 1771. Till än början var allt som det brukade när en kunglighet eller adelsman besökte ett främmande hov: Gustav träffade både kungafamiljens medlemmar och några av upplysningsfilosoferna, som han ofta fann mer angenäma att läsa än att möta. Han besökte Franska akademin, verkstäder för tillverkning av gobelänger, konstmuseer och politiska salonger ledda av några av tidens spirituella kvinnor. Naturligtvis besöktes också teatern och operan. Medveten om vad konvenansen, eller snarare Ludvig XV:s välvilja fordrade, drog sig Gustav varken för att sitta till bords med Madame du Barry eller att förära hennes hund ett diamanthalsband. Han dinerade också med kronprins Louis Auguste, blivande Ludvig XVI och dennes unga hustru Marie Antoinette, vars ”tilltalande utseende” han efteråt kommenterade.[3]

Kvällen 1 mars 1771, då kronprinsen satt på operan i grevinnan d’Egmonts loge och såg kvällens föreställning av ”Pyramus och Thisbe”, slog nyheten ned som en blixt från klar himmel: kung Adolf Fredrik hade dött i Stockholm. Kronprinsen hade blivit kung Gustav III. Därmed tog den politiska aspekten definitivt överhanden. Redan samma kväll reste greve Scheffer, chef för den nye kungens medföljande svit, ut till Versallies för underrätta Ludvig XV om vad som hänt.[4] Frågan var vad som nu skulle hända, skulle kungen acceptera sin ställning som närmast konstitutionell monark enligt frihetstidens styrelseskick eller önskade han återinföra enväldet? I Stockholm lär man rent av ett ögonblick ha övervägt möjligheten att förbigå Gustav och istället utropa hertig Karl till kung då man fruktade den äldre broderns ambitioner. Hugskottet skall ha stupat på hertigens vägran att befatta sig med planen, vilket Gustav tackat honom för. Även på fransk sida tycks man ha hyst viss tvekan vad som vore lämpligast att göra. Franska sändebudet i Stockholm, som stod i kontakt med den äldre greve Fersen, hade övertygats om det olämpliga i att störta ständerväldet med våld, men icke desto mindre lovade kung Ludvig sin gäst att Bistå honom med subsidier. Med detta löfte och sedan han officiellt accepterat att följa 1720-års regeringsform, lämnade Sveriges nye kung Paris. Han hade ”fått in en fot” vid franska hovet. Nu återstod att ta initiativet i Stockholm[5].

Om man bortser från den korta period 1813-14 då Karl Johan förde krig mot Napoleon har Frankrike och Sverige sedan 1771 haft goda relationer med varandra. Låt oss hoppas att Kristerssons och Macrons möte härom veckan bidrar till att dessa relationer består i vår tid.                                 

---

[1] Drottning Kristina besökte Paris först efter abdikationen..

[2] Den franske ambassadören hade några år tidigare klagat till sina överordnade i Versallies att svenska politiker var så korrupta att det var meningslöst att betala ut något innan de ”tjänster” man önskade verkligen utförts. Dessutom var stormakter som Ryssland och Preussen så frikostiga med sina mutor att ambassadören helt enkelt inte hade råd att överbjuda dem. Se Dynastihistoria: 19 augusti 1772 - Sveriges brumaire (bosonshistoria.blogspot.com) not 3.. Sändebudets uppgifter är naturligtvis partiska.    

[3] Detta bör ha varit Marie Antoinettes första närmare kontakt med svenskar. Åtta månader tidigare, i juni 1770, hade den unge Axel von Fersen inlett sin bildningsresa genom Europa. Först i början av 1774 anlände han på sitt första besök till Paris och Versallies. Angående Madame du Barry kan noteras att Marie Antoinette inte var lika diplomatisk som den tio år äldre svenske kronprinsen. Vid tiden för Gustavs besök pågick ett mindre ”krig” mellan älskarinnan och kronprinsessan, där Marie Antoinette vägrade tilltala mätressen, vilket innebar att du Barry inte fick tilltala henne. Först ett år senare, i januari 1772, gav prinsessan upp striden. Se Dynastihistoria: Älskarinnan och kronprinsessan (bosonshistoria.blogspot.com).

[4] Carl Fredrik Scheffer hade under 1750-talets politiska kriser varit en av hovets fiender och i sin egenskap av kronprinsens lärare närmast agerat spion åt hattpartiet. Nu var han dock kungens trogne tjänare och skulle snart aktivt bidra till författandet av 1772 års regeringsform.

[5] Denna text bygger huvudsakligen på Leif Landen, Gustaf III, en biografi,(2004), s. 118-21. Se även Herman Lindqvist, Historien om Sverige del V och VI ”Nyttan och nöjet”(1996), 512-15, ”Gustavs dagar”(1997), s. 9-14.