torsdag 30 september 2021

Hertigen av York del 1 - Främst i landet men avstängd från makten.

”Rosornas krig” är ett begrepp de flesta svenskar känner till. För mina föräldrars generation och säkert också för de flesta i min egen förknippas det väl närmast med Astrid Lindgrens böcker om Kalle Blomkvist, om man inte är specifikt intresserad av engelsk medeltidshistoria. Att begreppet ursprungligen syftar på en maktkamp om den engelska tronen under 1400-talet är säkert bekant för de flesta, även om den stora allmänheten i vårt land nog inte har större hum om detaljerna.[1] Detta inlägg skall handla om en av de ledande gestalterna i striden, hertig Rikard av York. Till skillnad från sin yngste son och namne Rikard av Glouchester (mera känd som Rikard III), är han idag troligen ganska bortglömd, utom just bland specifikt intresserade. Hans öde är ändå gripande eftersom det utgör exempel på hur en människa mer eller mindre av tillfälligheternas spel kan drivas in i en utsatt position och i slutänden tvingas offra sitt liv, trots att man kanske inte haft andra ambitioner än att bli accepterad av sin omgivning.

Rikard av York var vad som ibland kallas ”prins av blodet”, dvs han var inte son till en kung men av nära kunglig släkt. Fadern, earlen av Cambridge, var yngre son till Edmund av Langley, i sin tur yngre son till kung Edvard III. Edmund hade utnämnts till hertig av York av sin brorson, kung Rikard II. Inte långt därefter störtades Rikard till följd av en släktfejd och efterträddes av sin kusin, Henrik av Lancaster, Henrik IV. Hertigfamiljen York hade förhållit sig ambivalent till allt detta men var än mer intrasslad i intrigerna genom Rikard av Yorks mor. Hon tillhörde den ärevördiga släkten Mortimer men var också hon ättling till Edvard III och till råga på allt på ett sådant sätt att familjen, om den önskade, hade kunnat hävda tronanspråk.  En morbror till Rikard av York hade faktiskt varit tronföljare innan Henrik IV besteg tronen men avfärdats utan större besvär eftersom han var bara barnet. Kung Henrik hade dock, som det brukar vara med troninkräktare, tvingats slå ned flera uppror under sin regering. När Rikard av York föddes år 1411 kunde allt detta anses överståndet. Henrik IV satt säkert på sin tron och ansågs av de flesta som en duglig monark. Unge Rikard själv drabbades emellertid tidigt av katastrofer. Först dog modern kort efter hans födelse och 1415, då Rikard var fyra år, drogs fadern in i en sammansvärjning för att sätta svågern Mortimer, Rikard II:s utvalde arvinge, på tronen och döda den nye kungen, Henrik V. Planen avslöjades just som kungen ämnade resa till Frankrike för att återuppta ”hundraårskriget” om sin rätt till den franska tronen. Earl Cambridge och några till avrättades och Rikard ställdes under kronans beskydd. Att han var son till en förrädare skulle förfölja honom länge.[2] Några månader efter faderns avrättning stupade Rikards farbror hertig Edward av York i det för engelsmännen segerrika slaget vid Aigaincourt i oktober 1415.[3] Rikard stod nu utan nära släktingar men hade turen att snart komma under uppsikt av en av de rikaste männen i England vid denna tid, sir Ralph Neville, earl av Westmorland. Nevilles egendomar låg spridda över landet men var till största delen koncentrerade till norra England där de i hård konkurens med familjen Percy, earler av Northumberland, strävade att spela första fiolen. Familjen Neville hade visserligen vunnit ryktbarhet i krig men tycks i huvudsak ha följt Habsburgarnas mantra att inte vinna territorier i krig utan genom giftermål. Sir Ralph hade hållit på denna levnadsregel och i två äktenskap åstadkommit 22 barn, av vilka de som överlevt alla ingått storslagna äktenskap. 1424 giftes unge Rikard vid cirka 13 års ålder bort med Ralphs yngsta dotter Cecilly, 9 år. Detta var inte så illa som det låter. Äktenskap mellan förnäma personer ingicks ofta då parterna var mycket unga. Syftet var inte att de genast skulle avla barn – bara bekräfta en fördelaktig allians mellan två familjer.[4] Med tiden fick Rikard och Cecilly 13 barn; 8 överlevde, 2 av sönerna blev engelska kungar. Ungefär samtidigt som Rikard gifte sig dog hans morbror Edmund Mortimer. Eftersom Edmund saknade bröstarvingar gick arvet över till Rikard. Han ägde nu flera viktiga egendomar på gränsen till Wales och i själva Wales men också på Irland och i England. Rikard hade dessutom fått rätt att uppta titeln hertig av York. Sammantaget var han den störste jordägaren i England. Giftermålet med en Neville gav värdefulla kontakter inom aristokratin. Rangmässigt sett var Rikard av York den förnämste ädlingen i landet näst efter kungen själv. Det visade sig emellertid snart att hög rang inte automatiskt innebar politiskt inflytande.

År 1431, när Rikard av York fyllde tjugo år, var England ett land i gungning. Den segerrike Henrik V hade avlidit i dysenteri nära tio år tidigare, på höjden av sin makt men trött och sliten. Den efterlämnade sonen, också han med namnet Henrik, var knappt årsgammal. Makten hade fördelats mellan ett antal av kungens släktingar och övriga potentater i rådet. De första åren tycks allt ha gått jämförelsevis väl, kanske till följd av den allmänna vördnaden för den döde krigarkungens minne. Vartefter tiden led blev sprickorna dock tydligare. Kriget i Frankrike gick allt sämre, inte minst på grund av Jeanne d’Arcs hjältemodiga kamp och förmåga att förena fransmännen mot inkräktarna. Engelsmännens allierade på fransk mark visade tecken på att dra sig ur. Dessutom skenade krigskostnaderna, landet var nära bankrutt. Därtill kom inbördes strider mellan rådsmedlemmarna, vilka var och en hävdade sin rätt till personligt inflytande. Unge Henrik VI var dessutom varken den krigarkung som landet önskade eller den starke ledare med förmåga att bilägga tvister som England hade behövt. Han saknade varken begåvning eller stolthet men var en from och timid man som hellre bad till Gud eller engagerade sig för utbildning av fattiga studenter ur medelklassen än fattade svåra beslut vid rådsbordet eller ledde arméer på slagfältet.[5] I sin maktutövning förlitade han sig främst på familjen Beaufort, en sidogren av huset Lancaster. Denna ätt hade på relativt kort tid förvärvat en framstående ställning i riket. Dess huvudman, kardinal Henry, var mycket rik men också känd för sina älskarinnor och gjorde i praktiken tjänst som kronans bankir.[6] Att aristokrater som hertigen av York hade svårt att tåla dessa ”uppkomlingar” var förståligt men underlättade knappast styrandet av riket. Hertig Rikard själv beskrivs som en i och för sig kompetent administratör och krigare men också ganska sluten, arrogant och oerhört bördsstolt. Hans ståndsbröder tycks ha misstrott honom, kanske delvis på grund av faderns förräderi mot hjältekungen Henrik V. På sommaren 1440 utsågs York till ståthållare eller guvernör i den del av Frankrike med centrum i Normandie som engelsmännen ockuperat i cirka 30 år. Trots att han lyckades hålla fransmännen borta från sina domäner fick han inte mycket hjälp från de styrande i London. Kungen och hans medarbetare strävade vid denna tid efter någon form av uppgörelse med Karl VII. Situationen för tanken till en nutida stormakt som kört fast i ett krigsprojekt i Asien eller Mellanöstern och söker dra sig ur utan att förlora alltför mycket prestige. Engelsmännen, eller snarare det styrande kotteriet kring kungen, var beredda till vissa eftergifter men helst utan att de behövde genomföras på allvar och om de verkligen måste genomföras borde det ske så sent som möjligt och utan att någon egentligen märkte det. (Med en sådan agenda är det inte konstigt att hela härligheten slutade i kaos och inbördeskrig).[7]

På sommaren 1444 hade man kommit så långt att en fransk brud utsetts åt kung Henrik. Detta var den vanliga metoden att mäkla fred mellan furstar men ledde i regel till fortsatt krig, åtminstone på sikt. Den utvalda var Margareta av Anjou, en flicka på cirka femton år av förnäm börd men vars far i praktiken saknade egna domäner, trots att han stod franska kungahuset nära och ståtade med många fäderneärvda titlar.[8] Normalt skulle bruden leverera hemgiften men denna gång blev det i praktiken brudgummen som gjorde det. Engelsmännen lovade nämligen att återlämna de två territorierna Anjou och Maine till brudens far, dock utan att offentliggöra uppgörelsen för engelska parlamentet eller folket. När Margareta våren 1445 anträdde färden till England var det hertig Rikard av York som, i egenskap av Normandies guvernör, tog emot henne på engelsk mark.[9] Hertigen ogillade den eftergiftspolitik som London nu förde mot Frankrike och hörde till ”hökarna”, som ansåg att man borde gå till förnyad offensiv i ”hundraårskriget”. Vid det första mötet med drottningen tycks dock allt ha avlöpt väl. När det så småningom visade sig vad man lovat Frankrike i ”fästmansgåva” blev kritiken emellertid fruktansvärd och drottningen fick av naturliga skäl klä skott för vad som hänt. När hovpartiet å andra sidan förhalade löftet om att återlämna Anjou och Maine återupptogs krigshandlingarna med påföljd att hela Normandie gick förlorat för engelsmännen år 1450. York hade då förflyttats till Dublin för att överta posten som lordlöjtnant på Irland och såg med stigande vrede hur ”vanstyret” i London förstörde såväl rikets som kronans prestige.[10] Vid nyheten att hertigen av Somerset(släkten Beauforts nya huvudman), trots nederlag på slagfältet mottagits som hjälte vid sin hemkomst återvände York utan tillstånd till England, fast besluten att straffa dem han såg som förrädare. Drottning Margareta, som trots sin ungdom mycket snabbt fått inflytande över både kung Henrik och regeringen, kom å sin sida snart att betrakta York som sin farligaste fiende. Hon var övertygad om att han åtrådde kronan för egen del. Inbördeskrig hotade.[11]                                             



[1] Också för den som, i likhet med undertecknad, förvärvat en ganska utförlig kunskap om de större linjerna i konflikten, blir känslan av förvirring påtaglig då man söker fördjupa sig i ämnet. Beteckningen ”Rosornas krig” anses för övrigt ha tillkommit i efterhand, under 1500-talet.

[2] I förbigående kan nämnas att earl Cambridge år 1406 lett det följe som ledsagat Henrik IV:s dotter Filippa till Norden för giftermål med unionskungen Erik, i Sverige gemenligen kallad Erik av Pommern. Cambridge närvarade vid bröllopet i Lund Richard of York, Earl of Cambridge (c.1373-1415) [Richard of Coningsburgh] (luminarium.org).

[3] Det sades dock att den överviktige hertigen alls inte dött en ärofull död i strid utan snarare på grund av värmeslag eller hjärtattack i sin tunga rustning. Hos Shakespeare beskrivs tvärtom hur den tappre krigaren ”trenne gånger setts falla och trenne gånger resa sig och fäkta. Från hjälm till sporre var han idel blod”.

[4] Det var uttryckligen förbjudet att ha samlag innan kvinnan/flickan blivit tillräckligt vuxen. Någonstans mellan 14 och 16 år, när kvinnan fått mens, ansågs lagom.

[5] Henrik VI grundade Eton år 1440 och Kings Collage i Cambridge året efter.

[6] Släkten Beaufort härstammade från Henrik IV:s far John av Lancaster, vanligen kallad John av Gaunt. Denne hade mot slutet av sitt liv gift sig med sin älskarinna Katherine Swynford efter att i flera år ha haft förhållande med henne. Deras barn förklarades legitima men tilläts inte ärva tronen. Släktnamnet kom från ett slott i Frankrike som John en gång ägt. Förste Tudorkungen Henrik VII var en Beaufort genom sin mor. Ättlingar till Beauforts finns ännu idag på sidolinjen.

[7] Ett exempel på den valhänta politik som fördes under fredsförhandlingarna på 1440-talet gäller frågan om Henrik VI:s bruk av själva titeln ”kung av Frankrike”, som engelska regenter vid det laget hade fört i hundra år. Henrik hade av allt att döma i hemlighet låtit sin ”chefsförhandlare” kardinal Beaufort veta att han var redo att avstå denna titel om så krävdes för att få en uppgörelse till stånd. Kardinalen framförde detta erbjudande till sin motpart men då nyheten kom ut i England utsattes kungen för ett sådant tryck av oppositionen att han bröt sitt löfte och fortsatte att kalla sig ”kung av Frankrike”, vilket naturligtvis skadade hans trovärdighet, James Ross, Henry VI – a good simple and innocent man(2016), s. 47. Engelska och brittiska regenter fortsatte bruka denna titel ända till 1802. Henrik VI är dock ensam om att verkligen ha krönts till fransk kung, vilket skedde i Paris 1431. 

[8] Reine av Anjou betecknades lite elakt (men fullt korrekt), som ”En man med många kronor men utan rike”.

[9] Man kommer att tänka på hur Marie Antoinette vid sin ankomst till Frankrike 1770 mottogs av den blivande kardinal Rohan, mannen vars inbladning i ”Halsbandsaffären” i så hög grad bidrog till att förstöra hennes rykte. 

[10] Huruvida kung Henriks ministrar verkligen var så korrupta och inkompetenta som deras fiender och en del historiker påstått är svårt att avgöra. Att Henrik var eftergiven och gärna skänkte sina favoriter mark står klart men ingen skulle ha nekat att ta emot gåvor av kungen. Vad som i samtiden och för eftervärlden ser ut som inkompetens eller vanstyre kan lika gärna ha bottnat i svårigheter att hantera en brydsam situation, med krig i Frankrike och oroligheter hemma. Hur som helst uppfattades Henrik VI:s ministrar som inkompetenta av samtiden, vilket i längden var det viktiga.

[11] Denna text bygger huvudsakligen på Allison Weir, Lancaster and Work – The Wars of the Roses(2009(1995), kapitel 2-10.

fredag 17 september 2021

Partiledaren, kardinalen och riksföreståndaren.

 

Det är spännande när nutida politiker gör historiska jämförelser, i synnerhet om liknelsen hämtas från äldre historia. Men har våra dagars folkvalda kunskap nog att åstadkomma verkligt bärkraftiga liknelser mellan nu och då? Torsdag 9 september 2021 höll KD ledaren Ebba Busch sommartal i Hjo i Västergötland. Efter att ha prisat familjen som grunden för ett ordnat och tryggt samhälle(en inställning som skrivaren åtminstone delvis instämmer i), kommer partiledaren in på Socialdemokraterna och deras(i skrivande stund förmodade), snara utbyte av Stefan Löfven mot nuvarande finansminister Magdalena Andersson som partiledare. Ebba Busch hävdar att ett sådant byte i praktiken inte skulle ha något värde eftersom Andersson står nära Löfven ifråga om värderingar och politik. I detta sammanhang yttrar hon plötsligt: ”Alla vet att Magdalena Anderson är lite grann av Socialdemokraternas kardinal Richelieu viskandes i Stefan Löfvens öra. Hans misslyckanden är hennes misslyckanden”. Innebörden är tydlig: Andersson skulle föra samma ”dåliga” politik som Löfven.[1]

Jag skall inte lägga tid på att diskutera det mer eller mindre berättigade i att jämföra våra dagars politiker med Frankrikes starke man under förra hälften av 1600-talet, detta har redan gjorts av exempelvis populärhistorikern Herman Lindqvist som för sin del betecknade jämförelsen som ”det mest korkade jag hört”. Om man byter fokus från vad Ebba Busch sade till hur hon sade det, märker man att liknelsen görs tämligen oreflekterat. Stämman är lite glättigt trevande, som om talaren önskar underbygga sitt påstående om den presumtive motståndarens inkompetens eller opålitlighet med någon slagkraftig liknelse ur historien, likgiltigt vilken och grävt fram den gode kardinalen ur minnet. (Huruvida minnet hämtats ur historieboken eller Dumas´ romanvärld får förbli osagt). Man kan misstänka att KD ledarens historiekunskaper inte är särskilt djupa, inte ens ifråga om standardiserade personifikationer av ”den dålige rådgivaren”. En svensk med förkunskaper skulle knappast välja kardinal Richelieu som liknelse för en nutida inkompetent eller kanske rentav illasinnad politisk medarbetare, snarare Erik XIV:s Jöran Person eller, säkert med större rätt, Rasputin i Ryssland. Richelieu må ha ingivit skräck och hat i sin samtid men också respekt och beundran, även bland sina fiender. Vad Ebba Busch förmodligen inte tänkte på under sitt anförande i Hjo var att hon själv gjorde ett uttalande som faktiskt kan kopplas till en händelse i äldre svensk politisk historia, enligt uppgift inte med helt positiva förtecken. Ungefär fyra minuter in i talet nämnde hon med konspiratoriskt viskande stämma att hennes morfar en tid varit ordförande i traktens lokalavdelning för Folkpartiet, eller De frisinnade som partiet då hette. Därefter sade hon, med glimten i ögat bör kanske tilläggas, att om det händelsevis råkade finnas några folkpartister bland åhörarna ”kommer vi att gå runt med medlemsvärvarhäftet efteråt och bjuda på en öl”.[2]  Den historiekunnige hajar till. Enligt Olaus Petri var det just genom utskänkning av öl som Sten Sture den äldre 1471 vid ett möte i Arboga förmådde bönderna att välja honom till riksföreståndare, vilket de senare skall ha ångrat. Uttrycket att Arboga öl kommer surt efter, eller ordagrant ”Det kommer efter som Arboga öl” skall enligt en version ha sitt ursprung i denna händelse.[3] Var det månne KD ledarens avsikt att vid sitt besök i Västergötland följa den forne riksföreståndarens taktik från Västmanland? Det vore kanske lämpligt om svenska politiker som aspirerar på en ledande post finge till uppgift att först genomgå en kurs i politisk historia.                  



[1] Talet finns tillgängligt på KD ledarens FB sida Citatet kommer mellan 20-25 minuter in i programmet.  

[2] Ebba Busch använde anmärkningsvärt nog det gamla namnet för nuvarande L.

torsdag 9 september 2021

Strindberg och Erik XIV

 

Som jag nyligen varit inne på är Erik XIV idag en ”halvkänd” svensk kung. De flesta tror sig veta att han blev förgiftad, enligt legenden med ärtsoppa. Man vet också att han åtminstone periodvis var ”galen” eller psykiskt sjuk, att han gifte sig med en kvinna av folket som hette Karin och att han dog i fängelse, avsatt av sina bröder. Då och då kommer det biografier över kungen och hans öde ventileras av populär- och fackhistoriker.[1] Ändå är Erik efter nära 450 år inte någon särskilt omdebatterad kung. Man för inte indignerade diskussioner över honom i sociala medier, som är kutym med framförallt Karl XII, eller håller minnesstunder, lika dem som Gustav III brukar bestås årligen i Riddarholmskyrkan i Stockholm. Man skulle kunna säga att Erik XIV visserligen inte är bortglömd men heller inte aktuell för den historieintresserade svensken i början av 2000-talet. Annat var det under 17-18 och början av 1900-talet. Då var kung Erik en av våra mer kända härskare genom historien. Hans öde fascinerade sentida efterföljare, historiemålare, poeter, historiker, pjäsförfattare psykiatrer och kirurger, om än ur olika vinklar. Inte så förvånande har intellektuella som haft eller misstänkts ha ett instabilt psyke intresserat sig för Eriks öde. I Gustav Frödings diktsamling Stänk och flikar från 1896 ingår en särskild cykel om fem dikter med titeln ”Kung Eriks visor”, som behandlar kungens tio sista olyckliga år, från Sturemorden till hans död på Örbyhus. Tre år senare, under våren och sommaren 1899, skrev August Strindberg två dramer med motiv från vasatiden, Gustav Vasa och Erik XIV. Inte bara i den senare utan också i den förra pjäsen spelar Erik en viktig roll. Hur framställer då Strindberg Gustav Vasas äldste och mest otursförföljde son i dessa båda dramer?[2]     

Gustav Vasa sträcker sig rent historiskt över en period av cirka tio år, från klockupproret till Dackefejden. Författaren har dock med diktarens frihet fogat samman handlingen så att händelseförloppet ger intryck av att utspela sig inom loppet av endast några månader. Vad prins Erik beträffar är friheten än större. Då prinsen i själva verket föddes kort efter klockupproret och var nio-tio år när Dacke besegrades, möter vi hos Strindberg en ung man, gissningsvis i de sena tonåren. Eftersom det också nämns att han ”står i begrepp att äkta en utländsk furstinna och tillträda ett hertigdöme”, har handlingen historiskt sett trådar till slutet av Gustav Vasas regering.[3] (kung Gustav framställs dock som en medelålders vital man med ljust hår och ”något ljusare kämpaskägg)”.

Det är en karaktär på kant med tillvaron vi möter i skådespelets andra akt. Erik anförtror sig åt sin vän Jakob Israel, son till hanseaternas ledare i Sverige[4]:

”Jag ensam, övergiven sedan min mor dog; jag hatad av min styvmor, av min far, av min halvbror…”.

Det sägs att prinsen går ”på dåliga ställen” och han uttrycker sympati för oppositionen mot fadern. Vidare omtalas en viss ”Göran Person”, som uppenbarligen står Erik nära och i vilkens världsåskådning ”det ligger något så sunt och upplyst”; men, tillägger prinsen, ”därför hatar min fader honom”.[5]  Det är ändå Eriks sorgliga uppväxt som präglar samtalet. Prinsen hävdar att han en gång sett sin far slå modern och aldrig kan förlåta honom detta. Sedan kung Gustav gift om sig och fått en yngre son är hans ställning dessutom mer utsatt:

”Jag är född till att gå i vägen; jag går i vägen för min fars önskan att se Johan som konung; jag går i vägen för min fars önskan att kunna glömma den hatade tyskan; mitt tyska blod går i vägen för en rätt svenskhet som mitt sinne saknar”.[6]  Trots Jakobs försök att trösta sin vän och förklara att en förälskelse en dag skall förvandla eller utplåna hans bitterhet, hyser han ringa hopp om Eriks framtid ”du är född till olycka”, konstaterar han sorgset och senare, då Erik avlägsnat sig, uttrycker sig Jakob än mer kategoriskt och även mer kallsinnigt inför sin far:

”Att han(Erik), slutar illa är tämligen givet, och det har han klart för sig till den grad att han tycks vilja påskynda katastrofen”.

I nästa scen sitter Erik och Göran Person på krogen Blå Duvan och pokulerar. De talar tämligen lättsinnigt om kyrkopolitiken och diverse ämnen, medan Erik gör plumpa närmanden mot värdshuspigan Agda.[7] Då det senare visar sig att hon är Jakob Israels älskade utbryter gräl och endast uppdykandet av en vaktpatrull, som kommit för att arrestera Erik på faderns order, hindrar blodvite från att uppstå. Även Göran arresteras för att pryglas följande morgon.

Dramats tredje akt utspelas nästa morgon i konung Gustavs arbetsrum. De första scenerna behandlar problemet Erik ur olika vinklar. Kung Gustav betecknar oförblommerat sonen som ”den narren” och då drottning Margareta på en fråga var prins Johan är svarar att han är i närheten, genmäler kungen:

”Jag skulle önska han vore närmare, närmare mig, så nära att han kunde följa mig en gång efter”.

Vid ett samtal med sin styvmor utbrister den misstänksamme och bakfulle Erik, apropå Johan:

”Jag förstår era tankar innan ni har hunnit kalva fram dem i ord; jag förstår att ni skulle vilja se kronan på den röde djävulens ännu rödare hår, vilken ni kallar son, och som ni vill tvinga mig kalla bror”.

Slutligen blir Erik utskälld efter noter av sin vredgade far för sitt skamlösa leverne och hotad att, om han inte skärper sig, skall han sitta i tornet i åtta dagar och om detta inte är nog ”skall du mista öronen så du aldrig skall kunna bära krona mer! Är det språk som du förstår!

Anspelningarna på Eriks kommande slut är åtskilliga i dessa två akter och publiken förleds nästan att undra om denne man någonsin kommer att bli Sveriges kung. Men i fjärde akten händer plötsligt något.

Få svenska kungapar, om något, torde vara så legendariska som Erik XIV och Karin Månsdotter. Hur gick det till då Sveriges konung mötte en tonårsflicka ur folkdjupet, blev förälskad och i sinom tid gjorde henne till sin drottning! Den klassiska versionen går ut på att Erik sett den vackra flickan sälja nötter på ett torg i Stockholm. Numera anser man sig veta att hon haft tjänst som piga hos krogvärlden och musikern Gert Cantor, som brukade spela på kungens fester. Kanske visade Karins herre upp henne för majestätet i tanke att själv tjäna på flickans eventuella ”upphöjelse”. Strindberg är ofta benägen att ”vända på begreppen” när det gäller historiska gestalter – traditionella ”hjältar” blir svaga, ”skurkar” blir lojala män osv. I fallet Karin Månsdotter-Erik XIV är det tvärtom, det romantiska inslaget kring deras första möte markeras mer än vanligt och dessutom förläggs det alltså till Gustav Vasas regeringstid. Här säljer Karin blommor istället för nötter och hon beskrivs som en flicka som ”godheten lyser om”. När ridån går upp för fjärde akten av Gustav Vasa står Karin i samtal med sin väninna Agda, värdshusflickan från andra akten som nu fått anställning på en ny krog.[8] Efter en stunds samtal om annat frågar Karin plötsligt Agda om hon inte känner prins Erik. Väninnan svarar med några mindre smickrande kommentarer men får milt mothugg av Karin, som påpekar att prinsen sägs vara olycklig och illa behandlad av familjen. Hon berättar också att hon sett prinsen och inte kan glömma ”hans sorgsna blickar och långa ansikte”. Ungefär där avbryts samtalet av att Agda måste betjäna kunder, som visar sig inte vara några andra än prins Erik och dennes kumpan Göran. De båda männen sätter sig ner på krogen, men Erik är inte på lättsinnigt humör. Dåliga nyheter om Dackes framgångsrika uppror har kommit och prinsen fruktar för framtiden. Han tycks rentav benägen för palatsrevolution:

”Jag måste vara beredd att ingripa. Kungen har mistat förståndet och begår handlingar som inte kan försvaras”.            

Göran skrattar dock bort problemen och Erik utbrister provocerat(och profetiskt), ”om jag icke är galen, så kan du göra mig! –håll dig allvarsam ett ögonblick!”

Efter ytterligare en stunds samtal, varunder stämningen tycks lätta något, kommer Karin in på scenen. Med en enda blick förstår Erik att detta är en särskild flicka, en GOD varelse! Den förstockade Göran märker dock ingenting:

Erik  

Vem – är – det?

Göran

En blomsterflicka.

Erik

Nej – det – är något annat! – ser du!

Vad skall jag se?

Du skall se det jag ser, men det kan du icke!

 

Så går Karin fram, faller på knä och ger Erik en krans av sina blommor, varpå denne i sin tur sätter kransen på hennes huvud och utbrister: ”Nu är det krans på kronan”. Han förklarar att det är han som borde böja knä för Karin och inte tvärtom och fortsätter förälskat:

”Jag vill inte fråga vad du heter, ty jag vet vem du är, fastän jag aldrig sett dig eller hört talas om dig”!

Då Karin avböjer en ring, eftersom den är för vacker och hon inte kan sälja den utan att tas för tjuv, konstaterar prinsen att hon är ”lika klok som skön”, och ger henne istället pengar. Därmed skils de för denna gång, men för Erik är världen förändrad. Då Göran fortfarande inte vill eller kan förstå vad han känner blir prinsen rasande:

”Jag vet inte vad som hänt, men från denna stund avskyr jag dig; jag kan icke vara i samma stad som du, du orenar mig med dina ögon och hela din varelse stinker! Därför går jag ifrån dig och vill aldrig se dig mer för mitt ansikte … Jag avskyr det förflutna såsom jag avskyr dig och mig själv”! Därpå går Erik efter Karin.

Det är att märka att Strindberg här låter Karin ta det första initiativet till kontakt med Erik, vilket en flicka av hennes stånd knappast gjorde på 1500-talet, inte om hon visste att hon stod inför kronprinsen, eller än värre, kungen. I övrigt bjuder scenen på alla momenten i den klassiska bilden av de två motpolerna – den onde Göran Person och den godhjärtade Karin som kämpar om Eriks olyckliga själ: Skillnaden är att Erik här utan svårighet kan avvisa djävulen och vända sig till godheten, inte som på von Rosens berömda målning där han slits mellan dem.

Då Erik dyker upp i dramats sista akt, där hans roll är helt obetydlig, märks det hur kärleken förändrat honom. Bohemen har blivit en vuxen man.[9] Han kallar drottning Margareta ”moder” och Johan ”min bror” utan förbehåll och deklarerar ”Jag vill inte vara ovän med någon människa i hela världen mer”. När sedan dalkarlarna kommer för att stödja Gustav Vasa i kampen mot Dacke förmedlas en känsla av att alla försonats och att pjäsen fått ett lyckligt slut.

Det går att spåra likheter mellan kronprinsen i Gustav Vasa och den unge Strindberg sådan han framträder i En dåres försvarstal(1888). Där skildras hur den unge amanuensen vid Kungliga biblioteket i Stockholm, i boken lätt maskerad under pseudonymen Axel), lever ett på samma gång fritt och ensamt ungkarlsliv i umgänge med ”lärda bohemer”, då och då uppvaktande damer och, förstår man, besökande bordeller. Genom olika omständigheter kommer han i kontakt med ”baronen” och ”friherrinnan”, av vilka den senare drömmer om en karriär som skådespelerska.[10] Mycket snart blir ynglingen förälskad i den vackra adelsdamen. Då han en kväll ser henne i en berså iförd en vacker klänning: …blev jag gripen och skakad i mitt innersta, som om jag haft en uppenbarelse. Vördnadskänslan som jag bär i min själ gick upp inom mig i all sin makt förenad med ett begär att dyrka. Tomheten, som den förjagade religiositeten efterlämnat, fylldes. …Gud var förvisad, Kvinnan tog hans plats…” Den nya kärleken får omedelbart effekt:

”För att undvika mina vänners prat uteblev jag från min vanliga restaurang. Jag ville inte för något pris besudla min tunga med att för kättare bekänna min nya tro, som för alltid skulle förbli dem främmande”.[11] Vi kommer att se fler likheter mellan ”Axel” och den olycklige kung Erik i den pjäs av Strindberg som tillägnats kungen.

 

Som tidigare omnämnts skrevs Erik XIV jämsides med eller strax efter Gustav Vasa, sommaren 1899. Det senare dramat är i fyra akter och i viss mån en fortsättning av det förra. Anspelningar på händelser i Gustav Vasa görs regelbundet.[12] Första akten i Erik XIV utspelas på samma terrass där det förra dramat slutade. Hur lång tid som antas ha förflutit mellan de båda scenerna utsägs inte klart, även om det knappast rör sig om de dryga tjugo år som i verkligheten förflöt mellan Dackefejden och kung Eriks regering. Ibland får man rentav intrycket att det bara gått några år sedan handlingen i förra dramat. Överhuvudtaget är tidsförskjutningen mellan drama och verklighet mera påtaglig och komplicerad i Erik XIV än i Gustav Vasa, säkerligen på grund av att Eriks regering innefattar flera dramatiska händelser som inträffar inom relativt kort tid. Strindberg har uppenbarligen velat få med så mycket som möjligt av allt detta, även om fokus läggs på de sista åren, 1567-68. Historiskt sett tycks första akten utspelas någon gång 1561-62, men samtidigt omtalas händelser som inträffar först 1565-66. Dramat inleds med att Karin Månsdotter sitter på terrassen och sömmar. Alla väntar på besked om kungens frieri till Elisabet av England lyckats. Karin är nu etablerad som kungens frilla men hennes tillvaro är knappast lycklig. Erik är visserligen beroende av henne men det är inte längre fråga om den rena dyrkan som uppstod vid deras första möte, snarare om en lynnig despots behov av en öm och undergiven kvinna. Överhuvudtaget är bilden av kung Erik påtagligt ”klassisk” i första akten, han framstår som lynnig och om inte helt vansinnig så i alla fall inte ”normal”. Då Karin samtalar med sin ungdomsvän fänriken Max, kastar kungen ned spikar från en balkong och sedan Göran Person kommit in på scenen fortsätter Erik att kasta olika föremål mot honom. När Nils Sture ger bud att frieriet i England avslagits utgår Erik från att både denne och adeln i övrigt gläder sig åt hans nederlag och ingen kan få honom att ändra åsikt. Alla, även Karin, finner för gott att dra sig tillbaka. Sedan han lämnats ensam kastar sig kungen ”på en divan med tigerhud och gråter samt skrattar omväxlande”. I detta ögonblick återkommer Göran Person på scenen. Bilden av Göran är påtagligt förändrad jämfört med Gustav Vasa. I början märks visserligen drag av kung Eriks klassiske ”onde rådgivare” – då Max och Karin samtalar står Göran bakom en häck och lyssnar och man skymtar bara hans öron: ”ett par öron som jag ville se spikade på en galge”, säger Max och då Karin nämner att Göran varit i onåd och vill återvända till kungen utbrister hennes vän: ”Det måste du hindra”!

Under senare delen av första akten och i resten av pjäsen framträder dock Göran Person snarare som sin herres uppriktige och trogne tjänare. Om han någon gång framstår som ”ond”, som då han i andra akten ger order om att dränka fänriken Max, sker det endast i konungens och ”rikets intresse”, helt i överensstämmelse med vad en rådgivare och minister kunde förväntas göra under renässansen.[13] Göran klagar ofta på att Erik lägger sig i för mycket och inte låter honom hantera avgörande frågor, vilket gör att besluten blir ogenomtänkta med svårhanterliga följder. I motsats till att ”förleda” kungen söker Göran tvärtom ibland dämpa honom och då Erik säger sig hata Sturarna ber han honom att inte tala så mycket om hat eftersom det uppammar förföljelsemani: ”Säg älska lite oftare och du skall inbilla dig vara älskad”. Vid ett tillfälle utbrister Erik halvt resignerat: ”Du är mig för stark, Göran”, och får det uppriktiga svaret: ”inte alls! Det är du som är för svag! Vad beträffar sekreterarens ”relation” till Karin är det här inte tal om något motsatsförhållande av klassiskt snitt mellan dem, så som ännu kan spåras i Gustav Vasa Karin fruktar visserligen Görans kallblodiga målmedvetenhet men försvarar honom samtidigt mot angrepp. Då änkedrottning Katarina i tredje akten frågar om inte Göran har ”ett ont inflytande på Erik”, genmäler Karin:

”Snarare motsatsen! Göran är klok, förslagen och söker handla rätt så långt han kan”.

Göran å sin sida påpekar tidigt för Karin att de båda måste vara vänner, med hänsyn till bådas ”låga ursprung”:

”Oss binda band som knutits därnere vid rännstenen: det är blodsband ser ni som duga”!    

Sekreteraren drivs inte heller i första hand av något ”blint hat” mot högadeln men tolererar å andra sidan inte deras förakt och intrigerande. Vid en scen i Görans hem görs helt klart att rättvisan inte kommer att hejda sig inför de ”förnäma” släkterna:

”Konspirera de, ja, då äro de förlorade”.                      

    Dramats peripeti sker i tredje akten och, naturligtvis är man frestad säga, i samband med Sturemodern på Uppsala slott i maj 1567. Ständerna står i begrepp att döma ett antal adelsmän med Sturarna i spetsen för samröre med den fängslade hertig Johan.[14] Vittnesmålen tycks utan svaghet men alla är spända och oroliga. Erik tar sig tid att leka en stund med sina barn och ser inte att dottern Sigrid sveper in en av sina dockor i det papper där han skrivit ned sitt tal inför ständerna. Då han sedan i avgörande ögonblicket inte kan finna papperet blir han förvirrad och stämningen i salen svänger till adelns fördel. Detta återges dock inte på scenen.[15] Under tiden har Katarina Stenbock, Gustav Vasas änka, lockat Karin Månsdotter att överge kungen, bland annat genom att avslöja att denne låtit döda fänriken Max. De båda kvinnorna och barnen flyr hastigt från slottet. Då Erik kommer tillbaka och får veta vad som hänt blir han både förtvivlad och rasande och den plötsliga omsvängning i opinionen som nu skett till adelns fördel gör också Göran Person osäker och förvirrad. Samtidigt kommer bud att även sekreteraren blivit övergiven av sin käresta. De båda upprörda männen ger genast order om att ”råttorna i källaren” skall slås ihjäl och också kungen beslutar sig, trots Görans varningar, att delta i massakern:

Erik 

Jag vill själv ta himmelska rättvisan i hand efter som gudarne sova”.

Göran 

Strunt i gudarne”!

Erik

Just det!   

Därpå går Erik ut

Efter ett ögonblicks ridåfall fortsätter handlingen med att Erik kommer tillbaka och beskriver de utförda morden för Göran Person. Han nämner bland annat att han stuckit Nils Sture i armen, ”men det dog han inte av”.[16]  Det sägs också att Svante Sture hotat kungen med att deras död skall vedergällas på hans barn. Efter en stund beslutar sig Erik att söka upp ”den vän som jag aldrig bort övergiva(dvs. Karin).

I och med detta slutar tredje akten. I fjärde aktens första scen som utspelas hemma hos Karins far, fångknekten Måns, berättas hur Erik förtvivlat löpt omkring i skogarna på jakt efter sin familj, tvingats sova utomhus i regnväder och insjuknat i feber. Berättelsen avbryts av att Karin anländer, utpinad och trött. Då hennes far vill prygla henne dyker emellertid kungen upp, som det tycks helt lugn och normal, förklarar sig vilja gifta sig med Karin och för henne med sig hem.

Det är att märka att Sturemorden hos Strindberg inte sker under ett vanvettsanfall. Kung Erik är visserligen rasande och olycklig men inte galen och efteråt återger han helt sansat vad som hänt. Det är först under jakten på Karin och barnen i skogarna kring Uppsala som han insjuknar i feber.[17]  Återigen går det att se paralleller till En dåres försvarstal. Där berättas hur ”Axel”, sedan han blivit medveten om sin kärlek till friherrinnan sökt fly till Paris men själv avbrutit färden i Stockholms skärgård och stigit i land på en plats där han tidigare bott med det äkta paret. Han ger sig sedan ut i skogen på jakt efter spår av den älskade:

”Jag satte iväg som en skenande häst och flydde in i skogen …Det var här på denna bruna mossa hennes små fötter trippade …Det var här hon vikit av att plocka en näckros i träsket. Med en jakthunds iver tog jag mig för att söka spåren av denna förtjusande fot… Med böjd nacke och näsan mot jorden genomströvade jag terrängen, vädrande och letande med skärpt blick, utan att upptäcka något”.[18]

Efter Eriks återförening med Karin går allt snabbt mot slutet. Efter en kort scen där hertigarna Johan och Karl planerar sitt uppror följer kungaparets bröllop i Stockholm och hertigarnas intåg mitt under festen.[19] Denna scen tillför egentligen inte något vad gäller kungens personlighet och karaktär – han visar sig åter lynnig, som då han plötsligt far ut i förolämpningar mot de ”simpla” gästerna, bland annat Agda ”från horkrogen Blå Duvan som var konkubin åt Jakob Israel En väninna till bruden”! Men tycks sedan helt nöjd med festen och säger sig ”alltid tyckt om sämre folk”. Erik och Göran sitter sedan en stund och reflekterar över livet i väntan på det slut båda vet nu närmar sig. I det sammanhanget fälls några repliker som är typiska för Strindbergs filosofiska syn på värderingar och tidens växlingar:

Göran

  Har du icke ofta och till sist känt dig vara en bit bättre än de andra?

Erik 

Jo! och du?

Göran

  Jag har alltid tyckt mig handla rätt.

Erik

  Jag ock; och sannolikt de andra med. Vem har då haft orätt?

Göran

  Ja, säg det! – Tänk, vad vi veta litet!

 

De båda går sedan för att söka Karin. Strax därefter kommer nyheten att kungen fängslats av hertigarna och vid sitt inträde hälsas hertig Johan som Johan III.

Hur skall man då bäst sammanfatta Strindbergs framställning av kung Erik och hans öde? Själv betecknade han vid ett tillfälle sin huvudgestalt som ”En karaktärsteckning av en karaktärslös människa. Det är min Erik XIV”. En bättre sammanfattning kan kanske göras utifrån dramats sista repliker. Sedan Johan och Karl väl avsatt Erik börjar de gräla om makten. En liten flicka frågar sin mor om ”det inte är slut snart”. Hertig Karl, blivande Karl IX, svarar leende:

”Nej, mitt barn, livets strider ta aldrig slut”!

Strindbergs Erik XIV och kanske också den historiske kungen, är en man som inte förmår hantera livets strider och som därför är dömd att gå under.                      

       

     



[1] Senast i raden var Herman Lindqvist, Erik XIV – prakt, drömmar, mörker(2014).

[2] Följande citat ur de båda pjäserna har hämtats ur Nationalupplagan av August Strindbergs samlade verk no 41 ”Folkungasagan Gustav Vasa Erik XIV”(1992). I upplagan ingår också en ”kommentar” om pjäsernas tillkomst och mottagande. Citaten är i stort sett ordagrant återgivna från nationalupplagan. Jag har dock valt att återge ordet ni med modern stavning, där Strindberg skrivit ”I”. På något ställe har överflödiga ord tagits bort.   

[3] Erik utsågs 1557 till hertig över Öland och stora delar av Småland, med huvudresidens i Kalmar, han var då 24-25 år.

[4] Herman Israhel(av Strindberg stavat Israel), var en av Gustavs viktigaste kontakter i Lübeck och hade aktivt bidragit med pengar och trupper till upproret mot Kristian II. Hos Strindberg framställs han som Hansans permanenta ”ambassadör” i Sverige, vilket han inte var. Någon son vid namn Jakob finns inte omnämnd(se ”Tillkomst och mottagande”).

[5] Den beryktade sekreterarens namn stavas i pjäsen med G och inte med J, vilket lär ha varit fallet i hans livstid. Göran hade först haft tjänst i Stockholm men sökt sig till hertigens hov i Kalmar sedan han kommit i onåd hos kung Gustav. 

[6] Gustav Vasas första gemål, Katarina av Sachsen-Lauenburg, hade dött 1535 då Erik var drygt ett år gammal. Följande år gifte kungen om sig med Margareta Lejonhufvud, med vilken han bland annat fick sonen Johan(senare Johan III). Rykten gick att kungen slagit ihjäl sin första gemål och det är möjligt att Erik hört om dem, även om inget tycks tyda på att han trott på dem. Drottningens kvarlevor uppvisar inte heller några tecken på våld. Ett indirekt bevis att kungen älskat eller åtminstone inte hatat sin första gemål kan vara att äldsta dottern i andra äktenskapet fick namnet Katarina, trots att ingen av kungens nära anförvanter hette så. Oftast uppkallades det äldsta barnet i finare familjer efter sin farfar eller farmor.  Erik fick mycket riktigt namn efter sin farfar, riksrådet Erik Johanson. Först den andra av Gustavs döttrar fick farmoderns namn, Cecilia.     

[7] Namnet kommer förmodligen från Eriks näst mest kända älskarinna, Agda Persdotter, med vilken dåvarande hertig Erik hade tre döttrar. En av dessa var en tid anförtrodd åt Karin Månsdotter.  

[8] Scenen utspelar sig vid foten av dåvarande Brunkebergsåsen.

[9] Denna scen utspelas på en terrass på Stockholms slott.

[10] Strindbergs första hustru Siri von Essen var först gift med friherre Carl Gustaf Wraangel af Sauss. Strindberg mötte dem 1875. Ett år därefter skilde sig Siri från Weangel och gifte sig följande år med Strindberg. Under några år hade hon anställning vid Dramaten i Stockholm. Paret separerade 1891. 

[11] En dåres försvarstal – Författaren(1929 års utgåva), s. 52.

[12] De båda pjäserna betecknas i originalutgåvan(liksom i nationalupplagan), som Vasasagan del II och III Del I är Mäster Olof, som skrevs 1872.

[13] Maximilian eller Max antas ha varit Karins vän eller kärlek innan hon kom till hovet. Han skall ha besökt henne på slottet, därvid gripits och sedan kastats i strömmen.

[14] Strindberg har här fogat samman händelserna så att Sturemodern tycks utspela sig strax efter hertigens fängslande. I själva verket skedde dessa händelser med nära fyra års mellanrum. Högadelns eventuella samröre med hertigen tycks dock ha hört till de åtalspunkter som diskuterats i Uppsala.

[15] Erik och Karin hade vid tillfället endast ett barn, dottern Sigrid som blott var sju månader gammal. Sonen Gustav föddes först i januari 1568. Erik skriver själv i sin dagbok att han inte kunnat hitta eller inte fått det tal han skrivit och att han tvingats tala oberedd inför ständerna, vilket väckt kritik bland åhörarna. Denna händelse ägde rum 19 maj 1567, fem dagar före morden och inte samma dag som hos Strindberg.

[16] Kung Erik skall i samband med Sturemorden ha stuckit Nils Sture i armen med en dolk, varpå denne själv dragit ut vapnet, kysst det och återlämnat det till kungen.  

[17] Enligt vittnesmål sprang kungen till skogs omedelbart efter dråpet på Nils Sture efter att först ha givit order om att alla fångar ”utom herr Sten” skulle dödas. Han återfanns först några dagar senare och var då helt förvirrad.

[18] En dåres försvarstal, s. 122. 

[19] I verkligheten fängslades Erik XIV knappt tre månader efter bröllopet.