fredag 22 februari 2019

"Min trohet blev min död" - Baron Görtz, hans rättegång och avrättning



                                                  Baron Görtz. Porträtt av okänd konstnär, Gripsholm

Scenen måste ha tett sig makaber, som ett mellanting mellan triumfmarsch och straffexpedition. Den dömde åtföljdes av en hel tjänarstab: hovmästare, sockerbagare, lakejer(tre), kökspersonal, sin personlige jägare, en silverdtäng[1], 15 stalldrängar och en vanlig dräng.[2] 200 gardister utgjorde eskort.[3] Men likkistan fördes framför honom i processionen, redo för den inom kort livlösa kroppen. Folkmassan som följde den dömdes sista färd överöste honom med tillmälen och gatsten. Baron Görtz själv tycktes dock lika lugn som han varit under hela processen: ”Ack, vad svenskarna är begärliga efter mitt blod”, sade han under vägen ut till galgbacken vid Skanstull. ”nåväl, de skall snart bli mättade”. Kanske hade han förutsett sitt öde redan då han drygt tre år tidigare trätt i Karl XII:s tjänst. Att vara rådgivare åt en envåldshärskare kan vara nog så prövande. Är man därtill utlänning och har tilldelats närmast oinskränkta maktbefogenheter och det allmänna läget i riket dessutom är minst sagt brydsamt, är rådgivarens position i själva verket mycket bräcklig. Minsta krusning på ytan räcker för att allt skall störta samman. I detta fall hade kungens död knappt tre månader tidigare blivit ministerns olycka.

Att Görtz omsider vann Karl XII:s frötroende i så hög grad berodde kanske delvis just på att han inte var svensk. Kungen, som ärvt sin tron i så unga år och måste ha känt sig osäker inför faderns rådgivare, som Piper och Rehnskjöld, kan ha föredragit rådgivare som inte var svenska undersåtar och alltså delvis hans egen skapelse.[4] Hur det än förhöll sig fick den holsteinske baronen under Karls sista år en maktposition utan motstycke i Sveriges historia. Utan att ha någon officiell politisk ställning, som att utnämnas till kungligt råd, fick han oinskränkta maktbefogenheter inom förvaltningen, bortsett från att kungen fortfarande hade högsta makten.  Alla är ense om Görtz som en visserligen hänsynslös men kreativ och uppfinningsrik man när det gällde att skaffa pengar till den av det långa kriget närmast utblottade svenska statskassan.[5] I historien är Görtz framför allt känd för de nödmynt han lät prägla och sätta i omlopp. Dessa mynt, eller ”mynttecken” var kopparmynt som angavs ha samma värde som 1 daler silvermynt. För att undvika att de förfalskades släptes nya nödmynt, med nya stämplar, regelbundet ut. Ett tecken på det provisoriska i systemet var att mynten inte pryddes av kungens porträtt utan oftast av någon heraldisk figur, som en romersk gudomlighet. Mynten kallades därför spefullt för ”Görtz gudar”. Dessutom fanns vanligen en uppmuntrande sentens, som ”flink och färdig” eller Vett och vapen” att läsa på myntens baksida. Att det gick inflation i dessa berodde mer på Karl XII än på Görtz, då kungen låtit sätta betydligt fler mynt i omlopp än vad hans minister ansåg rekommendabelt.[6]  Görtz arbetade även aktivt för att få till stånd ett fredsavtal med Ryssland och förde till strax före sitt fängslande förhandlingar med tsarens deputerade på Åland. En central punkt för ministern tycks ha varit ett framtida giftermål mellan Peter den Stores äldsta dotter och Karl Fredrik av Holstein-Gottorp, systerson till den svenske kungen och presumtiv svensk tronföljare.[7] Hur allvarligt menade dessa förhandlingar var från Karl XII:s sida kan diskuteras. Lindberg ger intrycket att kungen, även om han under stundom visade tecken till eftergifter, snarast var inställd på att vinna tid och få till stånd fred med England-Hanover. Karl misstrodde ryssarna djupt sedan han så länge fört krig mot dem.[8]

Det var i grund och botten varken finanserna eller förhandlingarna med Ryssland som förde Görtz till stupstocken. Efter kungens död vid Fredriksten 30 november 1718 tog Karls svåger Fredrik av Hessen initiativet. Som make till den dödes yngre syster var han i position att ärva tronen, om han handlade raskt. Den enda gruppering som i praktiken hade kraft att hindra honom var holsteinarna under ledning av Görtz. Dessa kunde förväntas verka för sin skyddsling den unge Karl Fredriks kandidatur. Redan dagen efter skottet i Norge arresterades ministern vid Tanums prästgård i Bohuslän, utan att först ha fått veta att hans herre stupat. Han fördes till Stockholm, där en specialkommission samlades för att döma honom. Utgången var i praktiken given på förhand. Folkets hat mot nödmynten, adelns hat mot de skatter Görtz tagit ut eller planerat att ta ut på de rika, avundsjuka mot främlingen som varit rikets mäktigaste man efter kungen, samt bitterhet mot den trots sin död ”fridlyste” Karl XII gjorde att i stort sett alla ville se Görtz död. Ministern anklagades först och främst för förskingring, en vanlig metod att komma åt outsiders som skaffat sig makt. Även om det är tydligt att korruption förekommit bland hans medarbetare, hittades inga bevis för att Görtz själv stoppat statens medel i egen ficka.[9] Övriga anklagelser var allmänt hållna: Baronen hade ”hyst förgripliga avsikter mot Sverige", velat ”skilja konungen från hans undersåtar” och ”motverkat freden”. Den anklagade tilläts inte ta del av det omfattande rättegångsmaterialet förrän på ett sent stadium och då under mycket begränsad tid. Alla hans svar måste ske muntligt även om han, sedan han väl fått tillgång till dokumenten, tilläts göra minnesanteckningar till hjälp för sitt försvar. Till detta kom att Görtz hade svårt att förstå svenska och heller inte var insatt i svenska rättsregler och lagar. Den jurist som närvarade för delinkventens räkning gjorde enbart tjänst som tolk, inte som försvarare. Specialdomstolen motiverade sitt agerande med att anklagelserna baserades på ”rena fakta”: Man behövde underförstått inte utreda huruvida Görtz var skyldig eller inte. Han hade bara att svara på domstolens frågor. Det ansågs vara av särskild vikt för Sverige att rättegången avslutades snabbt, eftersom den ”angår hela landets välfärd”. Vän av ordning kan tycka att detta snarast motiverat en lång och noggrann process.[10]

Görtz tycks ha hållit modet uppe under hela rättegången, även om han bröts ned rent fysiskt. Han hävdade upprepade gånger att han, som varande icke svensk undersåte, inte kunde dömas av svensk domstol och att han efter överenskommelse med Karl XII enbart var ansvarig inför kungamakten. Om hans fiender beslutat om hans öde var han i deras våld. Han hade redan offrat liv och egendom för Sverige men sin ära tänkte han försvara. Han försäkrade också att han agerat med Sveriges bästa i åtanke. Om hans avsikter slagit fel kunde detta inte läggas honom till last, lika lite som en läkare kan klandras om de mediciner han ger inte har åsyftad verkan, så länge uppsåtet är gott.[11] Men hans bemödanden var resultatlösa. Den 11 februari 1719 dömdes Görtz till döden genom halshuggning, varefter kroppen skulle grävas ned på galgbacken. När riksrådet granskade domen var frågan snarare hur utdraget eller vanhedrande straffet borde vara;(borde han inte stympas levande, måste man gräva ned kroppen osv). Att Görtz skulle dö stod däremot klart. Domen tycktes främst bygga på att ministern skaffat sig makt på bekostnad av inhemska ämbetsmän, vilket ju skett efter kung Karls vilja, samt på att han ”bragt riket i fördärvet”. Att man haft krig i 15 år innan Görtz dök upp på scenen var tydligen utan betydelse i sammanhanget.[12]  In i det sista bevarade den dömde sin galghumor. Första delen av den gravskrift över sig själv han nedtecknat i fängelset lyder i översättning:

             Helt nära att en fred till landets räddning nå, 
             min hjälte föll, hans Sverige likaså
                med dessa två
             jag föll också.   

Då avrättningsdagen var inne sade han med ett vemodigt skämt till sin ”kökschef”: ”Farväl. Nu lär jag ej längre få njuta av dina goda soppor”.[13]

Så följde den sista färden, till galgen 19 februari 1719. Den dömdes huvud föll för ett enda hugg. En vecka senare, 26 februari, samtidigt som Karl XII:s begravning förrättades, grävde en av den dödes trotjänare upp liket och förde det sedermera till de anhöriga i Hamburg. Efter några år begravdes kvarlevorna i den dödes hemstad Schlitz i dagens Hessen. På gravstenen står några ord som Görtz enligt uppgift skrivit på väggen i sin cell i Stockholm. De har inte samma humoristiska ton som versen han själv föreslog till eftermäle men är inte desto mindre både sanna och gripande. I översättning lyder de, med här något ändrat ordval:

      Kungens död och min trohet blev min död.[14]                        



[1] Förmodligen tjänare med speciellt ansvar för husgerådet.
[2] Uppgiften om vilka av Görtz´ tjänare som ledsagade honom kommer ur Ernst Brunners bok om Emanuel Swedenborg, Darra, om Swedenborg(2017 uppläsning av Reine Brynolfson). Lindberg skriver bara om ”hans tjänare”. Däremot nämner Lindberg att ett antal medlemmar av Görtz´ hushåll som internerats efter sin herres fängslande släpptes under processen och återger då exakt samma ”lista” som Brunner gör beträffande eskorten till Skanstull(Jämför Brunner och min återgivning ovan med Lindberg s. 119). Huruvida Brunner, som kortfattat berör processen mot Görtz och i sammanhanget, med tanke på  likheten i ordvalet, tycks ha använt Lindbergs bok som källa, förväxlat de frisläppta tjänarna med eskorten eller om han faktiskt fått bekräftat att de tjänare som eskorterat Görtz är identiska med dem som släppts ur fängsligt förvar, är i skrivande stund omöjligt att avgöra.  
[3] Också Jacob Johan Anckarström eskorterades av 200 gardister då han 73 år senare fördes till galgbacken vid Skanstull för att halshuggas.
[4] En förmodligen mindre känd rådgivare var den polske adelsmannen Poniatowski, som var i kungens tjänst från 1702 https://sv.wikipedia.org/wiki/Stanisław_Poniatowski_(greve).  
[5] Strindberg låter i andra akten av sitt drama ”Karl XII”, kungen säga om Görtz, i dennes närvaro: ”Han har en förtjänst – Han ser inga svårigheter”. 
[6] För djupare studier i Görtz´ finanspolitik hänvisa till Gustaf Utterström: ”Görtz och finanspolitiken”, Den svenska historien del 8)Karl XII, stormaktens fall, Arvid Horn, fredens general(1980), https://sv.wikipedia.org/wiki/Nödmynt samt till HJ Lindberg: Görtz, ett offer för enväldet(1925). 
[7] Detta giftermål kom omsider till stånd. Karl Fredriks son med tsarens dotter Anna var en kort tid kandidat i det svenska tronföljarvalet efter drottning Ulrika Eleonoras död 1741. Han blev rysk tsar under namnet Peter III och gift med framtida kejsarinnan Katarina den Stora. För fler detaljer om Karl Fredrik och hans äktenskap kan hänvisas till http://bosonshistoria.blogspot.com/2017/05/katarina-i.html.
[8] Angående förhandlingarna på Åland, se Lindberg s. 60-63.
[9] Görtz´ arvingar hävdade tvärtom fordringar på svenska staten för utgifter han gjort i dess tjänst. Vid utredning drygt 50 år efter ministerns död fann man att de anhörigas krav var berättigade, även om detta kan misstänkas vara betingat av politiska hänsyn. Gustav III, som säkert fann en kärkommen anledning att svartmåla den föregående frihetstiden, förklarade i en skrivelse till Görtz´ efterlevande dotter 1773 att Sverige genom 50 års splittring fått betala ”det brott som förövats mot en stor och oskyldig man”. Tre år senare, 1776, utbetalades 60 000 daler silvermynt i skadestånd till dottern.(Initierade vänner har upplyst om att denna summa motsvarar drygt 4 miljoner kronor i dagens penningvärde).  
[10] En sådan i det närmaste på förhand uppgjord rättegång bevisar i och för sig inte den anklagades oskuld. I den rättegång som på hösten 1945 fördes mot den franske politikern Pierre Laval för hans samarbete med tyskarna under ockupationen visar sig samma tendenser från domstolens sida att neka svaranden tillgång till materialet och, sedan advokaterna på grund av det rättsvidriga tillvägagångssättet nekat att inställa sig, föra processen vidare utan försvarets medverkan. Man förklarade också uttryckligen att rättegången borde avslutas så fort som möjligt eftersom ”hela Frankrike kände till” vilka åtgärder Laval vidtagit under ockupationen. Hans Villius säger apropå detta i rättegångar som skakat världen(talbok1996) i kapitlet ”Tig, förrädare, rättegången mot Pierre Laval”: ”En elementär princip i ett rättsamhälle är att den anklagade oberoende av brottets svårighetsgrad skall ges möjlighet att försvara sig” och att det står helt klart att domstolen nekat Laval denna rätt. Med tanke på att Görtz enbart dömdes som enskild person utan att man fördömde hans överordnade, dvs. Karl XII, som brottslig, kan i vilket fall konstateras att han i vår tid inte skulle ha förklarats skyldig på de grunder som anfördes och att processen definitivt skulle förklaras ogiltig. 
[11] Lindberg, s. 115-16.
[12] Lindberg 132-33.
[13] Lindberg, s. 137 och 139. Jag återger ”gravskriftens" ord med moderniserad stavning.  

onsdag 13 februari 2019

"Ingen är herre över lyckan" - Karl X Gustavs död.


Av de fyra kungar vi kallar ”krigarkungar” är det två som stupat i krig. De andra dog i sängen.[1] För Karl XI bör döden ha kommit som en befriare, även om han oroade sig för både familjen och riket på dödsbädden. För honom innebar det slutet på flera års plågor och sorger och säkert överlämnade han tryggt sin själ i Herrens händer. Men vad kände fadern, Karl X Gustav, i sina sista stunder? Hur mycket än Gustav Adolf och Karl XII förknippas med krig var de i första hand statschefer som av olika omständigheter, mer eller mindre påverkbara, drevs i krig. Karl XI rustade visserligen upp och organiserade sin armé efter ett fast system men sökte under sina dryga tjugo år på tronen undvika krig så långt det var möjligt. Karl X Gustav hade kriget som yrke. Han inledde sin karriär som officer i Torstensons armé mot slutet av trettioåriga kriget. Sedan var kriget hans huvudsakliga sysselsättning. Han hade krigat i Tyskland, Polen och Danmark, intagit Warszawa och besegrat de beryktade polska husarerna i slaget utanför staden. Varit nära att omkomma på isen över Stora Bält och lett sina män i stormanfallet mot Köpenhamn. Och så dö i lunginflammation, som en simpel bonde som råkat förkyla sig vid arbetet på åkern. Hur kändes det? Kanske också Karl Gustav upplevde slutet som befriande, ty den sista tiden var svår. Motgångarna i det senaste danska kriget, med den misslyckade stormningen av Köpenhamn och förlusten av Fyn hade underblåst ett stigande missnöje, som inte minskade av de ökande kraven på skatter och utskrivningar. Adeln ogillade för sin del de allt starkare tendenserna till kungligt maktstyre.  Därtill kom ett växande motstånd från stormakterna på kontinenten, som såg den svenska expansionen i Skandinavien som ett allt större hot mot maktbalansen i Europa. Sverige var måhända en nybliven stormakt men utan verkliga bundsförvanter.

I detta pressade läge hade kungen i början av 1660 kallat till riksdag i Göteborg. Också hans hustru och son var där. Kanske kände han själv på sig att slutet var nära eller önskade han bara få se pojken han inte träffat under gossens fyra levnadsår? Kungen fick löfte från ständerna om ökade pålagor men han måste lova att i fortsättningen hålla sig mer hemma i sitt rike. Trots att hans krafter avtog alltmer fortsatte han att fullgöra sina plikter som monark. Han utnämnde nya riksråd och sökte förbereda den tid som skulle komma, med en ny lång förmyndarregering såsom varit fallet vid Gustav Adolfs död nära trettio år tidigare. Den 12 februari 1660 tog kungen avsked av vänner och bekanta och biktade sina synder för sin skapare. De var många, särskilt de utomäktenskapliga förhållandena från tiden före tronbestigningen. Vad beträffade det senaste årets motgångar i kriget fann kungen själv ett tröstens ord: ”Ingen är herre över lyckan och nederlaget på Fyn uppvägdes väl av mina mäns tapperhet”.[2] Natten till 13 februari 1660 närmade sig slutet. ”Ni måste i säng”, sade läkaren olyckligt. ”Då dör jag”, svarade den sjuke. ”Men det som måste ske skall ske”. Kort därefter var han död. Klockan var 2 på natten 13 februari 1660. Karl X gustav hade några månader tidigare fyllt 37 år.[3]   

      



[1] De fyra är Gustav II Adolf, Karl X Gustav, Karl XI och Karl XII.
[2] Ungefärligt återgivet citat hos Ohlmarks.
[3] Herman Lindqvist, Historien om Sverige del III, ”När Sverige blev stormakt”(1994), s. 521-25 och Åke Ohlmarks, Konungen är död, en tusenårskrönika om svenska monarkers slut(1983), s. 85-86.  

fredag 8 februari 2019

Maria Stuart - Född regent, halshuggen förrädare





8 februari 2019 är det 432 år sedan den skotska drottningen Maria Stuart avrättades I dagens streckare i SVD reflekterar fil dr Anna Carlstedt kring drottningens öde och varför det fortsatt att fascinera historiker och intellektuella i snart ett halvt årtusende. Carlstedt berör olika likheter mellan Marias och vår egen tid. Såväl 1500-talet som det begynnande 2000-talet präglas av spänningar, religiöst motiverade krig, naturkatastrofer och despotism, parallellt med stora tekniska framsteg – 1500-talet boktryckarkonsten, 2000-talet IT. Carlstedt ser också Maria Stuart som något av symbol för de svårigheter en kvinna länge haft att samtidigt utöva makt och fullgöra sina traditionella åligganden som hustru och mor. Hon poängterar att de stora kvinnliga härskarna på Marias tid, som Elisabet i England och, lite senare, Kristina i Sverige, i regel avstod från att bilda familj och istället tillägnade sig en livsstil som vanligen förknippades med män. På denna punkt avviker Maria Stuart från mönstret för kvinnliga regenter, menar Carlstedt. Hon kastade sig in i ett antal upprörda förhållanden som på sikt ledde till hennes politiska och fysiska undergång.  Det antyds att orsaken kan vara att Maria ”uppfostras till lämplig gemål och ingenting annat”, medan Elisabet och Kristina tidigt fick lära sig vad det innebar att vara en regerande furstinna, inte minst genom sina fäder. Maria Stuart var helt enkelt inte redo för det ansvar som plötsligt lades på henne då hennes förste make, den franske kungen Frans II, avled och hon vid 19 års ålder tvingades resa hem till Skottland för att överta regentskapet där. Detta Carlstedts synsätt är på en avgörande punkt helt felaktigt. I själva verket var Maria Stuart mer medveten om sin ställning som regerande furstinna än någon av tidens andra kvinnliga regenter och i grund och botten var just detta den yttersta orsaken till hennes fall.

Det är förvisso riktigt att Kristina av Sverige uppfostrades till regerande drottning, ja, till och med förklarades för tronföljare av sin far. Men det var på intet sätt oundvikligt att hon skulle bli regent. Om Gustav Adolf inte stupat den där dimmiga dagen i Lützen 1632 kunde han mycket väl fått en son med sin hustru. Visserligen hade de första graviditeterna slutat i missfall eller med barnets tidiga död, men Kristinas födelse visade att hoppet inte var ute. Ville kungen göra ett nytt försök stod det honom fritt och ingen skulle med visshet ha varit gladare än Maria Eleonora att få en ny chans att skänka sin käre herre och man den son de båda så gärna ville ha. Det var först efter kungens död som det stod helt klart att dottern skulle efterträda honom och hennes studier började på allvar. Redan det förhållandet att flickan var knappt sex år vid sin fars död måste ha gjort det svårt för att inte säga omöjligt att inleda regentutbildningen tidigare. Vad beträffar Maria Stuarts blivande rival Elisabet uppfostrades hon aldrig till drottning, åtminstone inte officiellt. Under en stor del av sin barndom sågs hon tvärtom som illegitim och när hon vid 11 års ålder återfick sin plats i tronföljden var det först i tredje rummet, efter sin yngre bror och äldre syster.[1] Att flickan var intelligent och läraktig var en sak men ingen sansad politiker kan på allvar ha räknat med henne som tronföljare före Marias trontillträde 1553 och sedan det visat sig att den nya men med tidens mått ålderstigna drottningen med största sannolikhet var ofruktsam. Elisabet själv kan förstås ha haft siktet inställt på tronen på ett tidigt stadium men detta var i så fall något hon nogsamt höll tyst om.

Maria Stuart hade i praktiken varit drottning sedan hon föddes. När hennes far, den skotske kungen Jakob V, fick veta att hans gemål nedkommit med en flicka orkade han inte kämpa längre: ”Kronan kom med en kvinna och den kommer att försvinna med en kvinna”, mumlade han, vände sig om i sängen och avled några dagar senare. Därmed var Maria Stuart skotsk drottning sex dagar gammal. Och däri låg den yttersta roten till hennes kommande olycka. Som Zweig uttrycker det var det hennes öde "att få allt till skänks för tidigt och utan vetskapens glädje".[2]  I motsats till samtida kvinnliga regenter som Katarina av Medici i Frankrike eller Elisabet i England fick Maria varken uppleva männens misstro mot kvinnliga härskare eller de andra faror som kan hota en regent vid eller utanför hovet. Visserligen var Skottland inget paradis att härska i, tvärtom och inte heller det Frankrike där hon kom att växa upp var fritt från oroligheter men ingen ifrågasatte på allvar hennes ställning som skotsk regent eller gemål till den blivande franske kungen. Om Maria ville studera starka och målmedvetna kvinnor som hade makt och inflytande fanns det gott om sådana vid franska hovet. Både hennes svärmor drottning Katarina och svärfaderns älskarinna Diane de Poitiers var beslutsamma, viljestarka kvinnor som förstod att göra sig gällande. Katarina av Medici, som senare kom att bli Frankrikes de facto regent, var för övrigt minst lika ”uppfostrad till gemål” som Maria Stuart. Hennes man var andre son till Frans I och alltså inte tronföljare förrän efter sin äldre brors död. Katarina själv var inte ens av kunglig börd, något Maria Stuart ibland lär ha varit oförsiktig nog att påpeka.  Ändå kom hon att visa stor begåvning i sitt arbete som Frankrikes ledare, även om hennes rykte inte saknade fläckar. Det var Maria Stuarts medfödda och för henne självklara  ställning som regent av Guds nåde och den farliga självsäkerhet medvetandet om detta alstrade som fick henne att i pressade lägen låta sig styras av sina känslor mer än av klokhet.  Hennes motståndare Elisabet, som innan hon besteg tronen ofta fruktat för både ställning och liv, handlade däremot i alla viktiga frågor försiktigt och eftertänksamt. Ofta tyckte hennes rådgivare rentav(inte minst i fallet Maria Stuart), att hon var för försiktig och obeslutsam.  Även om otur och omgivningens intriger också spelade en viktig roll var det ytterst den egna upphöjdheten och känslan av okränkbarhet och legitimitet som ledde Maria Stuart till stupstocken 8 februari 1587.                 

            



[1] Enligt det avtal Henrik VIII slöt med skottarna skulle Maria Stuart i själva verket giftas bort med hans son och tronarvinge Edvard och alltså i sinom tid bli engelsk drottning, om än inte regent. Man kan undra vad som hänt om giftermålet ägt rum och Edvard sedan avlidit. Skulle den katolska drottning Maria, Henriks dotter med Katarina av Aragonien,  ha utkorat sin svägerska och syster i tron till efterträdare i den händelse hon själv inte fick barn och vad hade i så fall följderna blivit?  
[2] Stefan Zweig, Maria Stuart(nyutgåva 1990), s. 17,19.
Angående Katarinas av Medici första tid i Frankrike, se http://bosonshistoria.blogspot.com/2017/08/kungen-som-hade-tva-drottningar.html Och där gjorda anvisningar.

fredag 1 februari 2019

Villius, Häger och Gustav III.


Mot slutet av sin karriär återutsände det historiska radarparet Olle Häger och Hans Villius gamla tv-program i repris och återgav gärna upplevelser de haft i anslutning till olika serier och enskilda historieresor. I samband med repriseringen av ett program om Kalmarsund berördes helt hastigt den kritik organiserade rojalister riktat mot framställningen av Gustav III i dramaserien ”Sammansvärjningen” från 1986. Man menade att bilden av kungen varit alldeles för negativ, att han blivit smutskastad och såg sig föranlåten anmäla saken till radionämnden. De båda redaktörerna hävdade, inte utan en viss stolthet i tonen, att detta nog varit den längsta anmälan som lämnats till nämnden i fråga. I sammanhanget visades också en scen ur filmen, där kungen med kall arrogans avslår en nådansökan för en fängslad upprorsman.[1] Det vore onekligen intressant att läsa denna anmälan: Exakt vad irriterade sig rojalisterna på. Vilket – vilka drag i kungens karaktär hade enligt deras mening förvanskats? I avsaknad av tillgång till anmälan kan vi för ros skull fråga oss: Hur framställs egentligen Gustav III i dramaserien om den mordkomplott som slutade med skottet på maskeraden?

En sak som först måste noteras är att filmen, som gjordes i tre avsnitt för SVT, främst är skriven ur de sammansvurnas synvinkel.[2] Syftet synes vara att visa kungen så som hans motståndare troligen uppfattade honom under hans sista regeringstid. Att Gustav III under sådana förhållanden får en mindre positiv framtoning är onekligen förståligt. Hur pass negativ är då bilden av ”tjusarkungen” i Villius´ och Hägers framställning?

Vad som tydligt framgår är att kungen(spelad av Thomas Hellberg), är blaserad. Rösten går ofta upp i fallsätt, låter gäll och uttråkad. Redan i en av sina första repliker refererar kungen till sig själv som trött(”Äro de andra vid livgardet redo att gardera livet på sin trötte herre och konung”)? Omedelbart därefter följer scenen där en äldre, grånad adelsman i nästan krypande ton förgäves vädjar om nåd för sin fängslade bror. Detta kan naturligtvis verka – och är säkert också avsett att göra det, hjärtlöst och cyniskt. Om man å andra sidan tar med i beräkningen att Gustav vid denna tid regerat i tjugo år och med säkerhet hört supplikanter vädja om nåd otaliga gånger, medan de tillfällen då någon erbjudit sig att skänka exempelvis ett bidrag till något slottsbygge antagligen är lätt räknade, vore det bara naturligt om en statschef eller motsvarande någon gång tappar masken. Dessutom har vi väl alla någon gång snäst åt anställda eller arbetskamrater i tidig morgonstund. Ska man be en kung om något bör man kanske vara lite mer slipad än filmens olycklige supplikant.  Nästa gång vi träffar Gustav gör han sig redo att besöka en spåkvinna. Vad hon heter omnämns inte men det kan knappast röra sig om någon annan än den beryktade ”mamsell Arfidsson”, tidens sierska på modet i Stockholm. Kungen besökte denna kvinna också i verkligheten. Nu var Gustav III inte ensam om att söka utforska sitt öde genom att, bokstavligen, kika i korten. Detta upplysta 1700-tal var samtidigt en guldgruva för spåmän och orakel av olika slag. Samme stallmästare Munck som ivrigt förmanade sin konung att ”naturen är den bästa läromästaren” i sexualfrågor sysslade på fullt allvar med allkemi för att skaffa pengar till statskassan. En och samma person kunde författa skrifter om folkstyrets välsignelser kontra enväldets förbannelse, för att i nästa ögonblick försjunka i grubblerier kring andeskådning. Gustav Adolf Reuterholm, som senare blev Sveriges mäktigaste man och i högsta grad ogillade Gustav III, kunde efter egna erfarenheter på vetenskaplig väg räkna ut exakt hur fort en ande färdades(80 km i timmen). Att Gustav III konsulterade en sierska på lediga stunder säger således mer om hans tid än om hans egen vidskeplighet.[3]

Lite senare besöker kungen operan i samband med en föreställning och fördriver en stund med att skämta och ”leka” med de anställda. Han bereder sig att kyssa en ung man, förmodligen en sångare, som uppenbart är rädd för vad som förestår.  Om rädslan i första hand betingas av skräck inför vad som skall ske eller av uppgiften att ”betjäna” konungen överlämnas åt åskådaren att bedöma. Tätatäten avbryts dock av en knackning på dörren. I nästa sekvens yttrar Gustav att det är tur för konsten att drottningen inte spelar teater, eftersom hon behöver en hel dag att klä sig. Den unge sångaren framkastar att det kanske tar än längre tid för drottningen att klä av sig, varpå en hovman förmodar att: ”Det har väl ers majestät ingenting emot”. Kungen slår den förmätne tjänaren en örfil och utropar med affekterad röst: ”Jag kan tåla impertinens från skönheten men aldrig från dumheten”. En subtilare antydan om Gustavs sexuella läggning görs på mordkvällen, då en page under middagen före maskeraden råkar tappa en tallrik i golvet. Hovstallmästare von Essen hutar åt den unge mannen men kungen slätar över: ”Essen, Essen. Tallrikar är det gott om. Vackra gossar är det ont om”.

Rykten om kungligheters sexvanor hör nästan till ordningen när det kommer till skvaller. Gustav III:s otvetydiga svårigheter med sina intimaste relationer gjorde honom till särskilt kärt ämne för den sortens angrepp. Axel von Fersen den äldre betecknade kungens manliga vänner som ”smekungar”. Några otvetydiga belägg för att Gustav var homosexuell finns inte, än mindre att han direkt förgripit sig på unga män. Att denna aspekt av kungens privatliv berörs i ”Sammansvärjningen” innebär i sig inget annat än en illustration av vilken uppfattning hans motståndare hade om sitt blivande offers moral och personlighet. Någon tanke att framställa honom som perverterad i vår mening har säkerligen inte funnits hos manusförfattarna. Örfilen mot den lösmynte hovmannen blir fullt förstårlig och nästan ursäktlig om man känner till det trauma kungen i verkligheten måste ha haft beträffande alla anspelningar på hans samliv, eller brist på samliv, med sin hustru. Vad som återstår att kritisera hos Villius´ och Hägers kung Gustav är en oavvislig lynnighet och uppblåsthet. Minsta motsägelse leder till häftiga reaktioner och när den beramade maskeradbalen hotar att bli inställd på grund av kyla uppför sig monarken knappast bättre än ett bortskämt barn som inte får sin vilja fram. Så mycket större blir å andra sidan glädjen när balen trots allt blir av: Kungen omfamnar sin statsekreterare och utropar glädjestrålande: ”Jag lever igen. Jag får min maskerad”.  Om detta porträtt av Gustav III verkligen med rätta kan kallas för smutskastning är naturligtvis den enskildes sak att bedöma. Ser man på saken ur de sammansvurnas vinkel, såsom filmen gör, måste man erkänna att författare och skådespelare gjort sin sak bra. Den som, i likhet med undertecknad, har kännedom om den historiska bakgrunden och dessutom är istånd att se dramatik som dramatik och inte som ett försök att återge den rent historiska verkligheten, kan på sin höjd rimligen se dramats kung som beklagansvärd men knappast förlöjligad.[4]                                              

          



[2] Själva titeln, Sammansvärjningen, antyder att det är komplotten, dess anstiftare och deras motiv som står i centrum för berättelsen. 
[3] https://sv.wikipedia.org/wiki/Ulrica_Arfvidsson. Angående upplysningstidens motsägelsefulla strömningar, se exempelvis John Chrispinssons bok om Gustav Adolf Reuterholm(2008). S. 165 ff.     
[4] ”Sammansvärjningen” finns upplagd på SVT öppet arkiv . För ett studium av kungens karaktär, se främst de två första avsnitten https://www.oppetarkiv.se/video/1113037/sammansvarjningen-avsnitt-1-av-3?ac=samm.