fredag 31 mars 2017

Drottningen som namngav Mariehamn


Mariehamn på Åland är en plats de flesta svenskar, särskilt Stockholmare, förmodligen förknippar med kryssning, helgnöje och kanske ett tillfälle att förse sig med starka drycker. Men varför heter staden Mariehamn? Är man svensk och intresserad av historia kanske man tror att platsen fått sitt namn efter någon svensk kunglighet, men Mariehamn grundades 1861 och då tillhörde ju Åland och hela Finland Ryssland.[1]  Mariehamn uppkallades efter den ryska drottningen(eller tsaritsan som det heter i Ryssland), Maria Alexandrovna. Hon var gift med tsar Alexander II, som upphävde livehenskapen i Ryssland. Det skedde förövrigt samma år som Mariehamn grundades. Maria var dotter till storhertig Ludvig II av Hessen-Darmstadt ett furstendöme vid Rehn. Genom sin moster Fredrika av Baden var hon kusin till den svenske tronpretendenten Gustav, den avsatte Gustav IV Adolfs son. Hennes morfar dog i en olycka under ett besök i Sverige 1801.[2] Maria var förmodligen rätt ointresserad av sin svenska släktförbindelse. Hennes egna familjeförhållanden var nämligen trassliga som det var Modern hade ett fast förhållande med en hög hovfunktionär, vilket gjorde att hon snart separerade från sin make. För att undvika skandal erkände dock storhertigen hovmannens barn som sina. Marias status som furstedotter var således högst officiell. Modern dog då Maria var tolv år och flickan kom till ”faderns” hov, där hon tycks ha behandlats som något av ”Den fattige kusinen”. Två år senare, 1838, besöktes hovet i Darmstadt av den ryske tronföljaren Alexander, som verkar ha varit på något slags kombination av rekreationsresa, bildningsresa och friarfärd genom Europa. Alexander var tjugo år och alltså sex år äldre än Maria. Han såg den unga flickan och blev blixtförälskad. Det finns olika versioner av vad som nu hände. Enligt Troyat skall det ryska hovet ha förfasat sig över att tronföljaren ville äkta en flicka av så tvivelaktig härkomst. Tsar Nikolaj I förklarade dock bestämt att en rysk härskare gifter sig, eller åtminstone gifter bort sin son, med vem han behagar. Eftersom storhertigen erkände Maria som sin dotter fanns inga hinder. Enligt Radzinskij skall tsaren trotsallt ha varit tveksam, just med tanke på Marias misstänkta ursprung. Då inträffade emellertid något fatalt. Alexander reste vidare till England och mötte den jämnåriga nya, ännu ogifta drottningen Victoria. De båda unga såg varandra och blev omedelbart förälskade. I denna farliga situation fattade tsaren sitt beslut: Alexander måste snarast gifta sig med storhertigens av Hessen dotter.[3]  På hösten 1840 gjorde Maria sitt ståtliga intåg i Petersburg och sedan hon i vederbörlig ordning konverterat till den ryskortodoxa kyrkan vigdes paret 16 april 1841. Från och med nu var hon storfurstinnan och tsarevnan, tronföljarens hustru, Maria Alexandrovna.[4] Hon var 17 år, Alexander 23. Äktenskapet tycks ha varit lyckligt, åtminstone i början. Paret fick 8 barn på 18 år, av vilka 7 blev vuxna. Bland sönerna kan nämnas älsklingssonen Nikolaj, Alexander, som senare blev Alexander III och yngste sonen Paul(Pavel), vars dotter så småningom gifte sig med den svenske prinsen Wilhelm. Nikolaj I dog 1855 och sonen besteg tronen som Alexander II. De första regeringsåren var framgångsrika och flera reformer genomfördes både i själva Ryssland och i storfurstendömet Finland.  Finland hade vid övergången till Ryssland 1809 fått behålla sina svenska lagar. Alexander II bekräftade dessa och sammankallade 1863 den finska lantdagen, utformad efter modell av den svenska ståndsriksdagen. Några år tidigare hade den speciella administration för finska frågor som tidigare funnits i Petersburg återskapats, vilket gjorde det lättare för finska medborgare att få kontakt med tsaren. Den finska senatens maktbefogenheter hade också utökats. Härtill kom att infrastrukturen förbättrades genom byggandet av järnvägar och kanaler. Det finska skolsystemet moderniserades. Förmodligen är det mot bakgrund av allt detta man skall se grundandet av Mariehamn på Åland 1861[5]  Maria själv var kanske inte den lämpligaste att vara kejsarinna i ett imperium. På grund av sin ”misstänkta” härkomst hade hon inte vistats vid faderns hov innan modern dog och hovet i Darmstadt var hur som helst något helt annat än det kejserliga hovet i Petersburg. Hon beskrivs som blyg och reserverad och avskydde representativa plikter. Å andra sidan engagerade hon sig i utbildningsfrågor och verkade för kvinnogymnasier som organiserades demokratiskt. En av hennes vänner var faster till författaren Tolstoj. Hon stödde sin man ifråga om upphävandet av livegenskapen och hade, i likhet med de flesta drottningar, en ledande roll i olika välgörenhetsorganisationer. När krig utbröt mellan Ryssland och Turkiet organiserade hon vården av sårade soldater. Sammanfattande kan sägas att de som kände kejsarinnan närmare oftast uppskattade henne men att hon var svår att komma inpå livet.           

Vid mitten av 1860-talet hade Alexander och Maria varit gifta i nära 25 år och suttit på tronen i tio år. Nu började katastrofer och sorger rada upp sig. I april 1865 avled deras äldste son, tronföljaren Nikolaj, 22 år gammal. Många hade haft stora förhoppningar på honom som blivande tsar. Då liket låg på lit de parade kastade sig den stackars modern över det i sådan häftig sorg att Alexander med våld måste slita henne därifrån, varpå de grät framför kistan i en timme. Tsaritsan själv var trött och utsliten av det kalla klimatet i Petersburg och sina många graviditeter och drog sig tillslut undan det äktenskapliga umgänget med sin man. Alexander gjorde vad de flesta härskare genom tiderna gjort i liknande situationer, han tog sig en älskarinna.  Naturligtvis hade han haft sina små äventyr tidigare men år 1866, året efter äldste sonens död, blev det allvar. Flickan hette Katarina och tillhörde den högadliga släkten Dolgoruki. [6] Hennes egen familj var dock utfattig. Tsaren, som träffat henne första gången då hon var ungefär 11 år, hade blivit förtjust i den glada, självsäkra flickan och tagit försorg om både hennes och syskonens uppfostran. Nu var hon i slutet av tonåren, Alexander var knappt 30 år äldre. De träffades allt oftare men det dröjde innan de blev ett par, vare sig det nu berodde på Katarinas blygsamhet eller hon tvärtom spelade svårfångad för att knyta honom fastare till sig. På sommaren 1866 kom emellertid det stora ögonblicket och efter deras första natt lovade han att gifta sig med henne, om möjligheten uppenbarade sig. ”Nu är du min hustru inför Gud”, förklarade den sedan snart 30 år gifte tsaren för sin mätress. Alexander följde visserligen inte sin engelske 1500-tals kollega Henrik VIII:s exempel i liknande situationer men från och med nu var det Katarina som var hans hjärtas drottning. [7]  Förhållandet till Maria var fortfarande vänligt men uteslutande formellt. Kanske bidrog detta lika mycket som hennes sjuklighet till att hon ofta vistades på kurorter utomlands. Hon blev alltmer religiös och tillbakadragen. Till råga på allt utspelade sig detta menage a trois mot bakgrund av ett långt allvarligare hot. Tsarens reformer i början av hans regeringstid hade väckt många förhoppningar men också opposition mot enväldet. När Alexander så småningom bromsade liberaliseringen av Ryssland, uppstod grupper som verkade för att störta tsarmakten med våld. Dessutom fanns i de ryska provinserna, särskilt Polen, aktivister som drömde om självständighet. Det första attentatet mot Alexanders liv skedde på våren 1866.[8] Det följdes av flera och vid ett tillfälle förövades ett sprängdåd i självaste Vinterpalatset. Den stackars tsaritsan hade nu alltså att oroa sig för både familjens och sin egen säkerhet, samtidigt som hon själv var sjuklig och mannen helt öppet samlevde med en annan kvinna. Mot bakgrund av allt detta är det kanske inte så konstigt om hon tillslut inte orkade leva. Maria Alexandrovna avled i oktober 1880, 56 år gammal.[9]

Även om Alexander II:s hustru inte kan räknas in bland de olyckligaste av drottningar, Alexander gifte sig med henne av kärlek vilket inte var självklart inom kungahusen ännu vid mitten av 1800-talet, är det något gripande med hennes öde. Hon var inte alls tränad för den stora roll det innebar att vara rysk kejsarinna och hon blev gammal i förtid av de många förlossningarna. I motsats till Katarina av Aragonien på 1500-talet blev hon inte förskjuten då hennes make skaffade sig en  "bihustru" men hon saknade också den inre styrka, bottnande i medvetandet om sin ställning och värdighet, som på sin tid hjälpt Henrik VIII:s första gemål att bära skymfen i att bli ratad, både som kvinna och drottning. Det finns anledning att skänka Maria Alexandrovna en medlidsam tanke då man gör en kryssning till Mariehamn.         





[1] Namnet Maria är överhuvudtaget ovanligt i svenska kungahus. Bara tre av våra inflyttade prinsessor har hetat så, Hertig Karls(Karl IX), första hustru, Gustav II Adolfs drottning och prins Wilhelms hustru Maria Pavlovna.  Ingen av våra vuxna kunga- eller furstedöttrar har hetat Maria, i alla fall inte sedan 1500-talet och som tilltalsnamn  
[2] En annan moster var gift med tsar Alexander I, farbror till Marias blivande man.
[3]  Över 50 år senare skulle Alexanders sonson och Victorias dotterdotter bli det lyckliga men samtidigt sorgliga paret Nikolaj II och Alexandra Feodorovna av Ryssland. Den gamla drottning Victoria var länge emot giftermålet men gav tillslut med sig. Ett minne av hennes ungdomskärlek? Eduard Radzinskij  citerar den unga drottningens dagbok ingående beträffande hennes  känslor för dem ryske tronföljaren(Alexander II, den siste store tsaren svensk översättning 2007 s. 71/72).  
[4] Ett av hennes många dopnamn som hessisk prinsessa var Maria men det var troligen inte hennes tilltalsnamn under uppväxten i Tyskland.
[5] En annan viktig faktor bakom grundandet av en stad på Åland torde vara att Ryssland enligt det fredsfördrag som slutits efter Krimkriget 1856 inte längre hade rätt att befästa ögruppen. Nan behövde ett nytt sätt att manifestera sin närvaro. Angående utvecklingen i Finland under Alexander II, såväl politiskt som ekonomiskt, se Finlands historia del III, Kejsartiden av Matti Klinge (Helsingfors 1996).
[6] Ungefär som Brahe eller Bielke i Sverige. Förnamnet återges i svensk form.
[7] De fick fyra barn, av vilka tre blev vuxna, https://sv.wikipedia.org/wiki/Jekaterina_Dolgorukova.
[8] Det hävdas att det var denna händelse som fick den unga Katarina att slutligen ge efter för tsarens  böner att bli hans älskarinna..
[9] Förutom de böcker som omtalats i noterna ovan bygger denna text på Henri Troyats bok Alexander II, tsaren – befriaren i svensk översättning 1992 och på https://sv.wikipedia.org/wiki/Maria_Alexandrovna.

söndag 19 mars 2017

Förspelet till Linköpings blodbad


Gustav Banér var den förste som gick till stupstocken. Han vände sig mot åskådarna och förklarade att han endast tjänat landets laglige kung. Han talade inte bara för sig själv utan också för sina olyckskamrater, som strax skulle dela hans öde och hänvisade till deras anhöriga:

-          Här bliva idag 22 faderlösa barn och fyra bedrövade änkor. Deras tårar och vårt oskyldiga blod ropar dagligen till Gud, det vet jag. Oskyldigt dör jag, hörer det! Och förbannade vare de som talar illa på vår döda mull!

Därefter lade han huvudet på stupstocken. I nästa ögonblick rullade det i sanden. Också de andra bedyrade sin oskuld och åkallade Gud som den rättmätige domaren, vilken en dag skulle straffa deras fiender. Det var 20 mars år 1600 och Linköpings blodbad var avslutat. Det är gripande att läsa denna historia och än mer då man hör vittnesmålen från några av de avrättades barn. En av Gustav Banérs döttrar berättar hur alla närvarande, också deras fiender, grät då föräldrarna tog avsked.  En annan dotter har skildrat hur vakterna hindrade de dömdas hustrur att följa dem till avrättningsplatsen. Det är nästan omöjligt att inte känna medlidande med dem som drabbades av denna tragedi och med 400 års distans erfara något av den smärta familjerna måste ha upplevt den där marsdagen i Linköping.

Det brukar sägas att segraren skriver historien men skildringar som dessa undgår inte att förläna något av en martyrgloria åt de dömda, oavsett läsarens personliga åsikter om bakgrunden till blodbadet. Ändå är det nödvändigt att fråga sig: Hur oskyldiga var de som avrättades i Linköping och var det verkligen ”den laglige kungen” de i första hand kämpat för och för vars skull de nu offrade sitt liv?

Djupare sett var avrättningarna i Linköping kulmen på en maktkamp, ibland rent inbördeskrig, som rasat sedan Gustav Vasas död 40 år tidigare. Som så ofta när en dominant ledare går bort uppstod genast oenighet om arvet efter den döde, dels inom själva kungafamiljen, dels mellan kungamakten och högadeln. Gustav Vasa hade gjort Sverige till ett arvrike men samtidigt delat upp landet i hertigdömen för sina många söner. Inom den nya dynastin kom striden att stå mellan kungen, som naturligt nog var angelägen att bevara kronans maktmonopol, och hertigarna, som strävade att uppnå så stor självständighet som möjligt för sina respektive domäner. Under en stor del av kung Gustavs regering hade adeln hållit sig lugn. Delvis berodde det troligen på att Kristian Tyranns utrensningar vingklippt några av rikets främsta ätter men också på att adeln dragit fördel av reformationen, som givit dem tillgång till mycket av kyrkans jord. Den generation adel som fötts i nära anslutning till Stockholms blodbad 1520, representerad av män som Svante Sture och Pehr Brahe den äldre, var dessutom vana vid en dominerande konung som lyckats tvinga sin vilja på såväl dem själva som på allmogen i stort. Den generation högadelsmän som växt upp under kung Gustavs senare regeringstid var mindre benägen att ovillkorligt böja sig för furstemakten, samtidigt som dess representant inte längre ägde samma självklara auktoritet som den store konungen förvärvat under nära 40 år på tronen.  Det gällde för de tre maktfaktorerna, kung, hertigar och aristokrati,  att hela tiden balansera mellan varandra, så att ingendera parten någonsin stod ensam mot de båda andra. Detta inträffade emellertid 1568, sedan Erik XIV först fängslat sin äldste bror, därefter deltagit i Sturemorden, för att slutligen gifta sig med en kvinna av folket. Högadeln och hertigarna, Johan och Karl, förenade sig omedelbart till uppror och kungen störtades. Hertig Johans maktövertagande som Johan III medförde temporärt att adelns ställning stärktes. Antalet friherrar och grevar ökade och flera förläningar blev ärftliga. Den nye kungen lovade också att inte låta någon ”vanbördig ” dvs. ofrälse, sätta sig till doms över adelsmän  eller få en högre position i riket, såsom hade skett under kung Eriks tid. Trots detta förlitade sig Johan gärna, i likhet med sin äldre bror, på ofrälse sekreterare i sin styrelse. Den lärde och begåvade högadelsmannen Erik Sparre förordade i kontrast till detta ett system där kungens makt begränsades av riksråd och ständer, samtidigt som han pläderade för aristokratins förtur till högre ämbeten.[1]  Trots dessa motsättningar bibehölls samförståndet mellan kung Johan och aristokratin under lång tid. Detta berodde i stor utsträckning på deras gemensamma strävan att hålla den maktfullkomlige hertig Karl stången. Dennes strävan efter självständighet och ökat inflytande gick ofta ut över såväl kungens som adelns intressen. 1587 inträffade emellertid något som på sikt fullständigt kastade om den svenska maktstrukturen. Johan III:s svåger Stefan av Polen avled barnlös och Johans son Sigismund, som också var svensk tronarvinge, valdes till polsk kung. Tillän början tycktes detta minska hertig Karls inflytande, då de statuter som gjordes upp inför Sigismunds avfärd stadgade att makten i kungens frånvaro huvudsakligen skulle ligga hos rådet och ständerna. Också hertigens makt inom hans egna domäner minskades avsevärt. Det visade sig emellertid snart att kung Johan ångrade sitt beslut att sända sonen till Polen och då adeln aktivt motarbetade Sigismunds abdikationsplaner, blev den olycklige fadern rasande. De adelsmän som verkat för sonens kandidatur och sedan motsatt sig hans hemresa(bland dem Erik Sparre och Gustav Banér), anklagades för förräderi och satt under de närmaste åren periodvis i arrest. I detta läge uppträde hertig Karl som kungamaktens försvarare mot adeln och blev sin broders närmaste förtrogne. Då kungen var deprimerad och sjuklig var hertigen i praktiken ofta ställföreträdande härskare. Högadeln tycktes plötsligt besegrad av kungamakten. Johan III avled emellertid i november 1592 och förklarade på sin dödsbädd att ”Alla som utan Guds förtörnelse kan skonas må frigivas”. Följaktligen släpptes de fängslade riksråden och var åter redo att verka för sin sak. I väntan på Sigismunds ankomst kallades till kyrkomöte i Uppsala i mars 1593.  Här beslutades att augsburgska bekännelsen i praktiken skulle gälla som statsreligion i riket.  Sverige var nu definitivt ett protestantiskt land . Riksrådet och hertig Karl, som blivit ”den förnämste” i den tillförordnade regeringen, var eniga om att Sigismund måste godkänna mötesbeslutet om han önskade krönas till svensk kung. Det är begripligt att man önskade enighet i religionen, efter de många åren av splittring under Johan III:s tid. Ändå borde riksråden ha insett att de genom detta krav stärkte protestanten Karls position gentemot katoliken Sigismund. Trots sin katolska tro var kungen inte någon rabiat fanatiker. Både före och efter ankomsten till Sverige lovade han att ”ingen för tron varken hata eller älska”. Visserligen fanns i hans närhet sändebud från påven som hoppades att Sigismund efter sin tronbestigning skulle återinföra katolicismen i Sverige men Polen var inte något fanatiskt katolskt rike. Sigismunds morbror, Sigismund II August, hade på sin tid förklarat för sina undersåtar: ”Jag är inte kung över era samveten” och när den franske prinsen Henrik av Anjou på 1570-talet kandiderade till den polska tronen, ansågs det som besvärande att han spelat en aktiv roll under bartolomeinatten.[2]  Sigismunds egen far hade sökt införa en religionsordning där katolskt och lutherskt blandades. Sigismund själv framstår närmast som en fridens man, snarare en vän av konst och musik än av Inkvisitionen eller absolutismen.  Det är därför knappast troligt att kungen någonsin planerade att återinföra katolsk statsreligion i Sverige med våld, som hans fiender kom att hävda. Riksråden borde, med tanke på de erfarenheter man hade av Sigismund respektive hertig Karl, ha insett att den förre vore betydligt lättare att kontrollera än den senare, även till det eventuella priset av en stärkt kungamakt. Om de redan 1593 mer helhjärtat stöttat kungen  skulle hertigens maktambitioner lättare ha kunnat bromsas. Som det nu var förenade sig rådsmedlemmarna, eller åtminstone majoriteten bland dem, med hertigen i syfte att begränsa kungamakten, viket måste ha gjort Sigismund bitter i förhållande till flera av dem, som Erik Sparre och Gustav Banér.

Efter diverse diskussioner och oroligheter, som kostade några män livet, förmåddes kungen att skriva under beslutet från Uppsala möre. Frågan om hur riket borde styras i hans frånvaro löstes dock inte tillfredsställande. Under de närmaste åren strävade de tre parterna, Sigismund, Hertig Karl och de högadliga riksråden, var och en att stärka sin ställning på de två andras bekostnad. Det var först efter Arboga möte 1597, då det stod klart att hertigen inte kunde stoppas med fredliga medel, som riksråden flydde till Sigismund i Polen. Året efter besegrades Sigismunds trupper vid Stångebro utanför Linköping och de riksråd som fanns i hans läger utlämnades till hertig Karl. Ett och ett halvt år senare, 20 mars 1600, följde Linköpings blodbad, där fem män avrättades. Om man bortser från den mänskliga tragedin står det klart att de avrättade, åtminstone de fyra som tillhörde högadeln, inte i första hand stred för ”den laglige kungen”, utan för sin egen maktställning. Det var när de insåg att de inte var istånd att ensamma försvara den som de sökte skydd hos Sigismund. Om de i tid ställt sig på hans sida hade de troligtvis räddat sina liv. Den strid som avslutades i mars 1600 var inte en strid om religion eller om tyranni kontra laglighet, utan en strid om makten i riket. De som förlorade fick betala med sina liv, som sed var vid denna tid.[3]                 

                               



[1] Det var alltså inte fråga om en strid kungligt envälde kontra modern demokrati, snarare mellan kungamakt och adelsvälde. Detta hindrar inte att Sparre kan ses som en föregångare till senare tiders demokratiförespråkare, eftersom han talar för en konstitutionell styrelse.
[2] Det var ingen slump att Copernicus levde i det dåtida Polen..
[3] Min text bygger huvudsakligen på Arvet efter Gustav Vasa , av Lars Olof Larsson(2005), främst s. 336 ff.  och Den skoningslöse, en biografi över Karl IX av Erik Petersson(2008), främst s. 102 ff. 

måndag 13 mars 2017

"Tror ni att det hade kunnat undvikas"? Tsardömets fall 1917


Vid nyår 1917 var frågan inte om utan när tsar Nikolaj skulle störtas. En annan fråga man kunde ställa var om det bara var tsaren själv och hans gemål, i synnerhet hans gemål, som skulle bort eller om hela dynastin Romanov, vilken regerat Ryssland i 300 år, också skulle försvinna. De senaste dryga 2 åren hade landet varit indraget i första världskriget. Efter att först ha skapat enighet och lojalitet kring tsaren vände kriget och dess följder dessa känslor i sin motsats. Många hade stupat eller dött av sjukdomar i kriget. Böndernas resurser blev allt knappare. Deras hästar togs ut i kriget, så att de fick svårt att sköta jordbruket, släktingar och vänner var ute i ett krig som de flesta inte såg någon mening med och de nyheter som kom från fronten var nästan alltid negativa. De som hade mat var inte ivriga att leverera den till städerna, där matvarorna blev allt sämre och sällsyntare i butikerna. Priserna steg. Dessutom var vintern 1916-17 så kall att de varor som skickades inte kom fram; både ångmaskiner och tågväxlar tog skada. Till detta kom rykten att tsarhovet var infiltrerat av fienden. Tsaritsan var tyska och misstänktes för att spionera åt sin kusin, kejsar Vilhelm, förutom att hennes samröre med den ”sedeslöse munken” Rasputin kommit skvaller åstad. En ung tryckerilärling i Petersburg, eller Petrograd som det då hette, mindes senare hur man helt öppet på spårvagnen diskuterade tsaritsan och hävdade att alla landets olyckor kunde hänföras till hovet. Inte heller i sin egen släkt hade tsaren många vänner kvar. Efter mordet på gunstlingen Rasputin i december föregående år hade de två ledande anstiftarna förvisats från huvudstaden, trots att en av dem var tsarens kusin. Inom släkten Romanov diskuterades möjligheten att få tsaren avsatt men ingen vågade eller ville handla. Talmannen i Duman, parlamentet som införts i samband med oroligheterna drygt tio år tidigare, försökte ivrigt få tsar Nikolaj att göra regeringen ansvarig inför parlamentet och inte som nu, enbart inför tsaren. Även om det ibland tycktes som han var på väg att ge med sig, vägrade tsaren i längden att ge efter. Att beröva sig själv den högsta makten skulle vara ett brott mot allt han lärt sig sedan ungdomsåren. Ändå var Nikolaj inte särdeles förtjust i sin tron. Han hade aldrig velat bli tsar och de många sorger och svårigheter han fått utstå gjorde bördan än tyngre. De som såg honom under hans sista tid vid makten ger alla intryck av en människa som gett upp.

-          Han såg ut som om han frågade: ”vad ska jag ta mig till”, sade en sömmerska som mötte tsaren vid denna tid. De som försökte göra föredragning för honom märkte alla hur frånvarande han var. ”Han hade redan abdikerat ett halvår före revolutionen”, menar en sentida släktning.  I slutet av februari 1917 reste Nikolaj till sitt högkvarter vid fronten. Ett brev hem till hustrun tyder på att resan närmast var en flykt från alla politiska problem: ” det är en sådan lättnad för hjärnan att komma hit”, skrev han. ”inga ministrar eller besvärliga frågor. Hjärtat lider däremot av att vara ifrån er(familjen)”. Men medan Nikolaj var borta från sin huvudstad tornade molnen upp sig på den politiska himlen. Liksom i Frankrike 1789 spelade politiken inte så stor roll för det ”vanliga” folket. De ville framförallt ha mat på bordet och när detta inte kunde införskaffas bröt upproret ut. Det är slående hur spontant allt tycks ha skett. Missnöjda människor av olika slag; folk som köade för bröd, strejkande arbetare och aktiva socialister, möttes, man hörde rop som ”Ned med enväldet!”, någon började sjunga Marseljäsen, upproret var igång. Inom några dagar utvecklades det till revolution. De första byggnader som attackerades var, naturligt nog, livsmedelsbutiker. En flicka som dagen efter oroligheternas utbrott, på morgonen fredagen 24 februari, gick till skolan, berättade många år senare: ”Jag såg en sönderslagen brödbutik. Skylten var bortsliten, dörren hängde på ett gångjärn, fönsterrutorna krossade. Det låg papper överallt”.[1]  Tsaritsan, som vistades i Alexanderpalatset utanför Petrograd, visste vad som hände, eller åtminstone ungefär vad som hände, i huvudstaden. Men hon hade egna problem att sköta. En pojke som varit på besök i palatset hade haft mässling och nu insjuknade barnen i rask takt. I breven mellan makarna från denna tid är det detta som utgör huvudämnet, även om tsaritsan samvetsgrant berättar vad hon hört om kravallerna. Nikolaj tycks å sin sida angelägen att inte diskutera politik med sin hustru, kanske både för hennes och sin egen skull. Efter några dagar var läget så akut att de ansvariga i huvudstaden skrev till tsaren och begärde att han skulle resa hem för att tillsätta en representativ regerig. Tsaren svarade ned ett telegram till den militäre befälhavaren i Petrograd: ”Jag beordrar att oroligheterna i huvudstaden, oacceptabla i det läge som råder med krig med Tyskland och Österrike, slås ned imorgon”.[2] Med tanke på de tecken på uppgivenhet tsaren visat under den senaste tiden, bör nog detta telegram snarare ses som en markering mot vad som hände än oförmåga att inse fakta: Ville Duman göra revolution fick den göra det utan hans samtycke. Ändå finns det tecken på att Nikolaj försökte distansera sig från händelserna i Petrograd. 25 februari, då han visste att upplopp brutit ut, skrev han i sin dagbok att han varit på föredragningar och en gudstjänst. ”På kvällen spelade vi domino”.  

Naturligtvis fick tsarens telegram ingen effekt. Soldater kallades visserligen ut för att slå ned upproret men de bästa soldaterna var vid fronten. Många av dem som kommenderades ut var själva fabriksarbetare, som naturligt nog kände större lojalitet med de strejkande än med regeringens representanter. De få som försökte mana soldaterna att göra sin plikt sköts eller drevs på flykten. Allteftersom dagarna gick anslöt sig alltfler kejserliga regementen och till och med kosacker till revolten. Måndagen 27 februari gav regeringen upp och delade på eget initiativ sin makt med parlamentet, Duman. Inrikesministern Protopopov, en man som stått både Rasputin och tsaritsan nära, förmåddes att avgå. En ny regering bildades, med Alexander Kerenskij som en av de ledande personligheterna. Nästa dag kapitulerade tsarens trupper i Vinterpalatset. Men tsaren var fortfarande tsar och gjorde sig nu redo att återvända till sin huvudstad. I förväg sände han trupper vilka bedömdes som pålitliga, men som under marschen till Petrograd förmåddes att ge upp. I Alexanderpalatset hade tsaritsan under tiden samlat några av sina trognaste vänner kring sig. Nyheterna om upproret i Petrograd gjorde henne naturligtvis orolig både för sin egen skull och för familjens, men hon avvisade tanken på att lämna palatset.[3]  Tsaren började tågresan från krigshögkvarteret till Petrograd tisdagen 28 februari men revolutionärer hade redan tagit över järnvägslinjen. Nikolaj reste istället till Pskov, dit han anlände 1 mars. Här fick han veta att det inte längre fanns några utsikter att rädda situationen ens om Duman tilläts bilda en representativ regering. Han måste abdikera. Detta ansåg både arméns generaler och Dumans talman. Tsaren tycktes helt lugn då han meddelade sin avsikt, att abdikera till förmån för sin son, vilket senare ändrades till förmån för Nikolajs yngre bror Michail. Torsdagen 2 mars kom två representanter från Duman till Pskov för att motta tsarens abdikation. En av dem hette Vasili Sjulgin och var monarkist. Han kom att överleva Stalins fängelser och berättade 50 år senare om sina upplevelser 1917. Det starkaste avsnittet av hans berättelse skildrar det som hände när alla formaliteter var avklarade.

-          Det slapp ur mig: ”Ack, Ers majestät Om ni hade gjort detta tidigare, så kanske allt det här…” Tsaren såg på mig och sade enkelt: ”Tror ni att det hade kunnat undvikas”?

Nästa dag förmåddes tsarens bror att avstå från tronen. Kerenskij förklarade för honom att missnöjet med monarkin var så stort bland folket att hans liv inte kunde garanteras om han sökte bestiga tronen. Storfursten svarade ”Under sådana villkor kan jag inte”.

Därmed var tsarväldet störtat.[4]        

               



[1] Datum anges här enligt julianska kalendern, som då ännu gällde i Ryssland. Det kan vara svårt att få dateringarna exakt rätt, eftersom olika författare valt att ange olika datum för samma händelse, antagligen beroende på vad som förefallit vederbörande mest korrekt,(King använder nya stilen, Radzinskij den gamla).. Det går därför inte att utesluta kronologiska fel. Enligt gregoriansk tidräkning, som på 1900-talet låg 13 dagar före den ryska och som infördes i landet 1918, inleddes oroligheterna i Petrograd torsdagen 8 mars.
[2] Man kommer att tänka på relikskiftet mellan Ludvig XVI och den budbärare som 14 juli underrätade kungen om Bastiljens fall: ”Men detta är ju en revolt”. ”Nej, ers majestät, det är en revolution”.
[3] En viktig anledning till detta var förmodligen att rådet att fly kom från Dumans talman, som tsaritsan avskydde av flera skäl. Man bör inte heller glömma att flera av barnen låg sjuka.. Enligt King skall tsaren dessutom per telegram ha meddelat hovmarskalken att han önskade att familjen skulle stanna där de var tills han själv kommit hem.
[4] Denna text bygger huvudsakligen på Greg Kings bok Den sista kejsarinnan , svensk översättning 1995 kapitel 37-38 och Eduard Radzinskij ”Herre, fräls och försona Ryssland”, Nikolaj II hans liv och död, svensk översättning 1992, kapitel 8. Berättelserna från ögonvittnen återfinns i andra och tredje avsnittet av TV-serien "The Last of the Czars", sänd i svensk TV 1996 och 97 under titeln "De sista tsarerna". De två första avsnitten finns tillgängliga på you tube men avsnitt tre, som de flesta textcitaten hämtats från, har jag inte lyckats hitta.

söndag 5 mars 2017

Sammankomsten.


Inledning.

Det är drygt 200 år sedan Sverige förlorade Finland till Ryssland.  Förlusten av den östra rikshalvan var traumatisk för svenskarna, även om finnarna onekligen tjänade på bytet. Det krig som slutade med freden i Fredrikshamn i september 1809 pågick i närmare två år. Det skedde mot bakgrund av den större konflikten mellan det Napoleonska Frankrike och dess genom åren växlande motståndare med Storbritannien som ständig huvudfiende. Sedan Napoleon besegrat ryssarna vid Friedland i juni 1807 slöt Frankrike och Ryssland förbundet vid Tilsit i juli samma år. Vid detta tillfälle förklarade kejsaren för sin ryske kollega att det stod Ryssland fritt att anfalla Sverige, vars kung ihärdigt vägrade att sluta sig till det franska lägret och i februari påföljande år gick ryska trupper in i Finland. Samtidigt stod franska trupper i Danmark redo att anfalla Skåne och uppe i Värmland befarades ett anfall över norska gränsen.  Kriget åstadkom stor splittring inom den högsta svenska ledningen. Flera av de militära ledarna kritiserade skarpt kungens utrikespolitik, som de ansåg skulle leda till katastrof för landet. De många nederlagen och arméns fruktansvärda belägenhet underblåste klyftan ytterligare och när kungen degraderade ett antal gardesregementen till vanliga regementen, vilket bland annat innebar att man miste sina hedersfanor, steg missnöjet till uppror. Den 13 mars 1809 arresterades kungen på Stockholms slott och kort därefter avsattes han och landsförvisades. Vid 1809 års riksdag infördes en ny regeringsform, som sades göra slut på enväldet men i praktiken gynnade adeln mer än folket.
Den korta berättelse som följer här utspelar sig strax före statskuppen. Någon månad innan kungen störtades planerade en grupp officerare att kidnappa honom i hans vagn och spärra in honom i fängelse, en plan som av olika skäl aldrig genomfördes. Denna berättelse skildrar ett möte mellan de sammansvurna i anslutning till det planerade bakhållet. Historien är inte sann i bokstavlig mening. Den bygger på uppgifter om vad som sagts vid olika möten mellan de oppositionella, möten som här slagits ihop till ett enda. Berättelsen är tänkt att ytligt återspegla de tankar och åsikter som fanns i de kretsar som motarbetade kungen. Denna historia gör således långt ifrån anspråk på att redogöra för alla de orsaker som låg bakom revolten 1809. Än mindre är den avsedd att fastställa om missnöjet var berättigat eller inte.  Min framställning av Hans Järta kan i någon mån sägas återge mina egna åsikter i frågan. Då denne påpekar att ryssarna och inte kungen bär huvudansvaret för kriget eftersom de börjat det, är detta inte en åsikt som han verkligen gett uttryck åt, åtminstone inte efter vad jag funnit. Att han varit tveksam till den planerade kuppen är däremot dokumenterat. De namngivna personerna i berättelsen är till övervägande delen verkliga och har tillhört de ledande i oppositionen mot Gustav IV Adolf. För att markera att historien ändå är fiktiv har jag lagt in en helt påhittad figur; värden för sammankomsten Gustav Silverstjärna. Hans namn bygger på en uppgift i Anders Isaksons 2009 postumt utkomna bok om händelserna 1809, med tonvikt på Georg Adlersparre, chefen för den upproriska Västra armén som tågade från Kalstad mot Stockholm i mars 1809, vilket utlöste gripandet av kungen. Isakson berättar att då kungen sökte utreda de rykten om upproret som nått huvudstaden hävdade en av de förhörda att han hört vad som hänt av någon vars efternamn började på Silver. Då adelsmännen vid denna tid ofta bar sådana namn; Silverstolpe, Silverhjelm osv. var upplysningen emellertid alls inte till hjälp för monarken. Det är således fullt tänkbart att det verkligen funnits någon med namnet Silverstjärna bland kungens motståndare. Alla möten hölls dock i verkligheten hemma hos Jacob Cederström vid Gustav Adolfs torg i Stockholm. Förnamnet Gustav var med säkerhet populärt i Sverige vid denna tid, eftersom kungen hetat så i mer än trettio år.
Den gustavianska tiden och dess politiska historia har sedan länge intresserat mig och min boksamling i ämnet är stor, både vad gäller dokumentära redogörelser och skönlitterära skildringar. Om några enskilda personer skall tackas för indirekt hjälp bör det i första hand vara Christopher O’Regan, vars bok I Stormens öga från 2009 genom sin livfulla ton och levandegörande sätt att berätta väckte mitt intresse för det smått amatörmässiga förspelet till palatskuppen i mars 1809. Även Anders Isakson bör, som nämnts, postumt tackas för sin intressanta bok Kärlek och krig revolutionen 1809, vilken även inspirerat mig, om den också inte spelat lika stor roll som O´Regans bok. Jag är även tacksam mot Bengt Kummel, vars biografi om den färgstarke krigaren Döbeln bidragit med upplysningar om dennes ställningstagande inför de omtumlande händelserna 1809.  Jag hoppas att de som läser min berättelse kommer att finna den intressant och underhållande.

Boson Gidner.   

Klockan på spiselhyllan slog åtta slag. Mannen i pudrad peruk och svart syrtut kastade en hastig blick omkring sig i biblioteket. Som alltid kände han stor tillfredsställelse vid åsynen av dess boksamling. Därefter flyttade han blicken till släktporträtten som hängde runtom på väggarna. Anblicken av förfäderna gjorde honom medveten om sin egen betydelse. Hans tankar gick till den förestående sammankomsten. Det var onekligen ett riskabelt företag de planlade men med tanke på vad som stod på spel fick de inte tveka. Mötet denna afton skulle bli avgörande. De hade till och med beslutat att hålla det här, i hans eget hus vid Bastugatan, istället för hos Cederström för att minska risken att bli avslöjade. Någon minut efter att pendylen förkunnat att klockan var åtta slagen kom en tjänare in i rummet. Han var klädd i rött livré och vita handskar. Mannen gjorde en djup reverens för sin herre och sade i en förfinat nasal ton, som visade att han var väl skolad i konsten att uppföra sig passande inför adelsmän:

-          herrarna har börjat anlända, monsieur”.

-          Gott”, svarade hans herre kort, Visa in dem allteftersom de anländer, bär in punschbålen och se noga efter att ingen obehörig står härutanför och spionerar. Betjänten bugade sig och gick ut.   I nästa ögonblick hördes stapplande, tunga steg i trappan och en man trädde in i rummet. Han var alltjämt ung men ansiktet bar tydliga spår av det åldrande som stort lidande förorsakar. Det vilade ett uttryck av förnämhet och upphöjdhet över dragen som tycktes bottna i såväl hög börd som i den särskilda värdighet dylika plågor kan förläna ett ansikte. Vad som genast väckte uppmärksamhet var att mannens högra ben var ersatt med ett träben. Detta, tillsammans med den värdiga hållning han lyckats bevara, antydde oavlåtligt en militär bakgrund.            

-          God afton, broder Jacques, sade värden och gick sin besökare tillmötes. Det gläder mig oerhört att ni kunde komma hit.. Med tanke på hur långt våra planer nu framskridit är det av yttersta vikt att inget når fram till obehöriga och våra möten hos er har börjat bli allmänt bekanta i staden”. Jacob Cederström, som kallades Jacques av sina vänner som en hyllning till den store filosofen Rousseau, nickade instämmande.

-          Ja”, sade han, ”det är klokt att vara extra försiktig nu, men jag hoppas vid Gud att det här snart är över. Det var fan så besvärligt att ta sig till Bastugatan med den här träpåken i halkan. Man vågar ju inte ta skjuts, ifall kungens spioner skulle skugga en. De säger att han låtit Liljensparre gå i tjänst igen. Värden hjälpte sin gäst ner i en stol, samtidigt som betjänten uppenbarade sig med en bricka på viken stod punschbål och några glas. Sedan de båda vännerna åter blivit ensamma yttrade den svartklädde mannen med ett ironiskt leende: - Det är väl knappast troligt att ens den satans mannen kan hota oss. Gamle kungen hade trots allt trofasta vänner, eller kunde skaffa sig sådana genom en sup och ett leende. Inte ens den effektivaste polismästare kan artbeta utan trogna medhjälpare och vem skulle vilja spionera för den där envetne galningen på slottet? Han är så snål med pengar att han inte ens skulle kalla på läkare om barnen fått smittkoppor, för att slippa ge nåt arvode. Cederström log.

-           Jag är för ung för att ha haft med gamle kungen att göra”, sade han, ”men han lär onekligen ha förstått att skaffa sig vänner, trots sitt slöseri.

-          snarare tack vare det”, svarade hans värd. ”Kloka och slösaktiga tyranner är mycket svårare att göra sig kvitt än dumma och snåla. De senare förstår inte att göra intryck på pöbeln eller på lismare vid hovet.

-          Då är det ju tur att vi begåvats med en sådan härskare nu, svarade Cederström skrattande. De båda männens samtal avbröts av bultningar på ytterdörren och steg i undervåningen. Någon minut därefter inträdde ytterligare en man i biblioteket. Han var klädd i uniform och hade ett hårt ansiktsuttryck, som vittnade om stor beslutsamhet.

-          Nej se, broder Carl Henrik, utbrast värden glatt, Jag var rädd att ni inte fått veta att vi skulle mötas här i kväll. Carl Henrik Anckarsvärd gjorde en gest med handen:

-          Jag fick veta det för några timmar sedan, sade han. Broder Jacques berättade det för mig, men nu är inte tid att prata utan att handla .

-          Käre vän”, invände värden, Låt oss vänta tills de andra hunnit komma. Under de närmaste minuterna anlände ett större sällskap män till huset vid Bastugatan och fördes in i biblioteket av betjänten, som under väntetiden bar in flera glas och kritpipor. De flesta av dessa män var officerare, vilket märktes på detaljer i deras klädsel eller på något särdrag i deras utseende: några hade värja, andra var klädda i sitt regementes uniform eller bar något tecken som visade att de tillhörde ett visst regemente. Andra åter var civila i sin klädsel men hade skador som tydligt framhävde att de nyligen varit i fällt: en hand som genomhuggits av en värja, ett nyläkt ärr efter ett sabelhugg i ansiktet eller, som i Cederströms fall, ett amputerat ben. Den ende i denna församling som inte tycktes vara militär var en ganska kortvävt man i trettiofemårsåldern med skarpa, forskande ögon och bakåtstruket, svart hår. Han var klädd i grå kappa och hans ansikte hade ett uttryck som verkade både beslutsamt och eftertänksamt. Avsaknaden av peruk liksom även den grå, oansenliga kappan gjorde att man kom att tänka på en nitisk ämbetsman av lägre rang som såg som sin främsta uppgift att sköta sitt utan att bekymra sig mycket vare sig om världen utanför ämbetsrummet eller om den egna befordringsgången; en av dessa obetydliga, oumbärliga varelser vilka låter de överordnade få äran medan de själva utför det verkliga arbetet i kansliet. Emellertid tycktes denne man trots allt äga en viss betydelse i denna krets, ty hans ankomst åstadkom rörelse och oro i sällskapet. Några hälsade med respekt och beundran på honom, medan andra rynkade pannan i tydligt missnöje som om de undrade vad han hade där att skaffa. Mannen återgäldade hälsningarna på liknande sätt och satte sig så lite avsides, som om han hade kommit hit snarare för att lyssna än för att diskutera.        Då alla slutligen anlänt och försett sig med punsch ur bålen och tobak ur en burk på bordet reste sig den svartklädde värden, vars namn var Gustav Silverstjärna, och tog till orda.

-          Mina herrar, sade han, som ni ser möts vi i kväll hos mig och inte hos vår gästfrie broder Jacques, men jag ger ordet till honom. Cederström harklade sig  

-           Som ni vet planerar kungen i dessa dagar att ta ut en ny krigsgärd. Han vill således fortsätta med detta vansinniga krig som redan kostat vårt land så mycket lidande.

-          Är det inte nog att han berövat oss vår heder genom degraderingen i höstas”, utropade en rödbrusig officer i sällskapet, Skall han också tömma landet på penningar för sin dåraktiga envetenhets skull

-          När till och med tsar Alexander insett kejsar Napoleons storhet och överlägsenhet, borde väl också vi svenskar kunna göra det, sade en man i kaptensuniform lugnt.  

-           Om detta får fortsätta kommer vårt land att delas mellan Napoleon och tsaren, tillfogade en överste bekymrat. 

-          Tänka sig att en bastard som han skall ta ifrån oss vår heder och ära, utbrast en annan av de närvarande, Han är ju inte ens sin fars bastard!.

-          En sann fursteättling skulle aldrig handla så skamligt mot adelsmän, inflikade någon. Han uppför sig verkligen som sonen till en simpel stallknekt. Några skrattade åt den sista kommentaren, medan andra rynkade ögonbrynen som om de fann den opassande.

-          Det är på tiden att revolutionen genomförs i Svea rike, utropade en ung man med rött, vitt och blått band i hatten. Hur länge skall det svenska folket nödgas uthärda det förtryck som dess franska bröder för tjugo år sedan med sådan möda befriade sig ifrån!

-          Vi är således överens om att något måste göras, sade Cederström. Vi och våra vänner här är redo att handla, men hur är det på andra håll i landet?    

-          Adlersparre står beredd i Värmland, sade Anckarsvärd. Jag kom hit för att få reda på vad som görs här och sedan rapportera till honom. När rätta ögonblicket är inne kommer Västra armén nedtågande för att göra sin insatts för fäderneslandet.

-          Och danskarna, undrade någon, hur går det med försvaret av vår gräns mot Norge om våra soldater lämnar sina poster i detta läge?

-          Adlersparre förhandlar med deras befälhavare däruppe, svarade Anckarsvärd. Jag kan inte föreställa mig att danskarna skulle ha något intresse av att invadera oss om kungen avsätts. Det enda de vill är att få revansch mot engelsmännen för överfallet på flottan för något år sedan. Om vi ansluter oss till fransk-ryska alliansen, kommer de att se oss som vänner.

-          Då är saken alltså avgjord, konstaterade en man i generalsuniform. Det brådskar, mina vänner. Ryssen kan stå på Skeppsbron när som helst om vi inte gör något och dessutom har jag lämnat min post i Gävle utan tillstånd. Det är bara en tidsfråga innan jag blir misstänkt.  Jag har en plan klar för vad som skall göras och så snart det är avklarat tar hertigen vid. I detta ögonblick hördes en lugn men ändå klar och tydlig stämma:

-          Ni är galna”.  

Dessa tre ord väckte stor uppståndelse bland de församlade. Alla började tala i munnen på varandra. Några sågförvirrade ut, andra direkt hotfulla. Mannen från Gävle reste sig och frågade med ansträngt lugn röst, där man kunde ana en undertryckt vrede:

-          Vad menar broder Hans med detta?”

Mannen med ämbetsmannautseendet reste sig ur sin stol och svarade lugnt men med blixtrande ögon:

-          Jag menar att ert handlande med säkerhet leder till katastrof. Ni är på väg att dra över oss samma vansinne och blodsutgjutelse som hemsökte Frankrike innan kejsaren tillträdde sitt stora värv. Ni undergräver friheten istället för att främja den.

-          Föredrar ni då att se ryssen på våra gator, herr Järta. frågade mannen från Gävle och markerade sitt ogillande genom att kalla den andre vid efternamn.

-          Är ni i själva verket kungens lejda kreatur som kommit för att spionera på oss? I så fall skall ni dö för min fosterländska värja i detta ögonblick!  Flera män i rummet grep efter vapen men hejdades av värden, som höjde sin högra hand.

-          Jag vill fästa herrarnas uppmärksamhet på att vi bör iakttaga försiktighet. Här, liksom överallt, kan våra ord nå fram till fiendens öron. Jag vill inte heller att mina gäster överfalls. Låt broder Hans förklara sig. Mannen i den grå kappan tycktes helt oberörd. Han vände sig till mannen från Gävle.

-          Käre Sköldebrand”, sade han och använde, liksom den andre gjort nyss, efternamnet: Om jag vore kungens man sutte jag inte här och om jag kommit hit för att spionera på er avslöjade jag knappast mina syften. Jag talar som en vän till revolutionen men jag är mer angelägen att uppnå syftet än att genomföra kuppen.            

-          Vilket annat syfte har vi väl än att befria oss från den galne tyrannen, utbrast Sköldebrand. Det är enda sättet att uppnå frihet,

-          Så talar den som saknar erfarenhet, svarade Järta. Låt mig påminna om att jag är systerson till den store Pechlin. Jag satt vid bordet under middagen före maskeraden i mars anno 92 och jag var med på operan samma kväll. Vi trodde alla den gången att det räckte med att skjuta kungen, men han levde tillräckligt länge för att våra planer skulle gå om intet.

-          Det är inte Gustav III som regerar nu, påpekade någon, och vi vet att hertigen själv står på vår sida.

-          Hertigen! utbrast Järta föraktfullt. Han stöder den sidan som vinner. Vid riksdagen 89 förlitade sig oppositionen på honom, men det räckte att kungen hotade med fängelse och lovade pengar för att han skulle komma krypande som en hund och vad jag minns var det många som kritiserade hans, eller snarare Reuterholms, regering när det begav sig. Det är lika farligt att överskatta hertigen som att underskatta kungen, det har vi sett i forna tider.

-          Ni föredrar således att bli rysk träl framför att riskera ert huvud i en strid för friheten! sade Sköldebrand hetsigt. Min herre, ni kommer att få ångra detta. Ert namn skall för alltid förknippas med feghet och undfallenhet och ni skall framstå som den som sålde fäderneslandet åt träldomen.

-          Är ni så alldeles säker på att kriget enbart beror av kungen, frågade Järta. Jag medger att politiken måste ändras, men det var inte kungen som började kriget utan ryssarna och frågan är om det är lämpligt att riskera inbördeskrig i landet i en situation då vi har fienden vid västra och södra gränsen och i det närmaste inne i landet i öster.

-          Så hade inte skett om inte kungen haft makten, sade Anckarsvärd.

-          Det är sant att de befälhavare kungen utsett skött sig dåligt, svarade Järta, men det ändras inte för att han avsätts.

-          Ni anklagar officerarna för våra nederlag! utbrast Cederström. ”Ni är sannerligen kungens man.

-          Om den omständigheten att jag, i likhet med er kusin, avsvor mig adelskapet i Norrköping för nio år sedan inte kan övertyga er om mitt frihetsnit, så vet jag inte vad som kan göra det, sade Järta. Jag vill också påpeka att inte alla som är kritiska mot kungen delar era åsikter. General von Döbeln, som håller ställningarna på Åland i denna ödesdigra stund, har aldrig älskat vare sig kungen eller hans far. Men om han visste vad ni planerar så bleve han rasande.

-          Döbeln! utlät sig någon föraktfullt, vem tar den galne skrikhalsen på allvar?

-          Det är sant att han är häftig”, svarade Järta lugnt, Men han förstår att skilja på sina egna och landets intressen och han skulle skämmas att tillhöra en armé där generalerna överger sina poster för att avsätta sin härskare, samtidigt som fienden står vid gränsen och de själva inte vet vad de vill göra med sitt land efter kuppen. Jag har inte hört någon här tala om vad som bör ske sedan kungen avsatts och jag säger er att utan en genomtänkt ny författning kommer allt att sluta i blod, som i Frankrike!

-          Detta är meningslöst, förklarade Sköldebrand. Är ni vår vän eller vår motståndare, Hans Järta?

-          Jag är varken er motståndare eller er anhängare i denna stund, svarade Järta. Jag ämnar inte förråda er, men jag kan inte heller stödja er i era planer. Och för att bevisa min trofasthet ämnar jag nu gå innan jag hört för mycket. Men jag manarr er alla att noga tänka över vad jag sagt. .Därmed gick han ut ur biblioteket och lämnade strax våningen, men hans ord hade inte gått spårlöst förbi. Några av de andra gästerna följde tyst efter honom ut och det märktes på flera av dem som stannat kvar att de tagit intryck av vad som sagts. Hans Järta var respekterad i dessa oppositionella kretsar, både för sin egen skull och i sin egenskap av systerson till den legendariske general Pechlin från gamle kung Gustavs tid. Sedan uppståndelsen lagt sig vände sig värden mot Sköldebrand::

-          Vill broder Anders-Fredrik redogöra för sina planer? Sköldebrand nickade, harklade sig och började:

-          Vi vet alla att kungen är väl bevakad ute på Haga och på slottet. Att slå till på något av dessa ställen är alltför riskabelt”. ”Synd att kungen inte älskar opera i våra dagar”, anmärkte någon med ett ironiskt skratt, men Sköldebrand höjde handen och fortsatte: ”Kungen åker varje dag mellan Haga och slottet i vardera riktningen. Han åker in till staden på morgonen och tillbaka igen några timmar efter middagstid.

-          Att försöka uträtta något i det sammanhanget är knappast mindre riskabelt än uppe på slottet, anmärkte översten som uttryckt farhågor för Sveriges delning en stund tidigare. Det finns människor utefter hela färdvägen och ingen kan veta hur de reagerar om något skulle hända kungen. Han har vänner bland folket trots sin envetenhet.

-          Det finns en passage som inte är särskilt skyddad, svarade Sköldebrand. Norrtullsgatan är närmast obefolkad och där finns dessutom ett ställe där vi med fördel kan invänta vårt byte. Medan han talade tog han fram en ritning ur fickan. Den var inte särskilt välgjord, trots att den utförts av en arméofficer som rimligen borde besitta viss erfarenhet av att återge terrängens utseende på papper. Man såg dock att tecknaren sökt framställa en gata, några hus och intilliggande gränder.

-          ”Här, sade generalen och pekade på ett hus som markerats med en ring, här ligger Bäckers värdshus. Det är en utmärkt plats att samlas på utan att väcka misstankar. Vi skall gå dit under förevändning att ta avsked av kamrater som kommenderats till trupperna på Åland och det är säkrast att komma i små grupper eller en och en. Då kungens vagn närmar sig skall vägen blockeras av en annan vagn och när hans ekipage stannat griper vi honom.

-          Och eskorten, inflikade någon, den är visserligen inte särskilt stor men heller inte obefintlig.

-          Den risken får vi ta, svarade Sköldebrand, men det är knappast någon fara. Det är bara en av hans karlar som möjligen kan ställa till besvär; den man som rider efter vagnen. Honom får fyra av oss ta på sin lott.

-          Och kungen, envisades mannen som frågat om eskorten, vad händer med honom?

-          Vi placerar honom i en täcksläde som ställts en bit bort, svarade generalen och pekade på ännu en markering på sin egenhändiga karta. Sedan kör vi honom till Vaxholms fästning. Det är nog bäst att dra för gardinerna i släden och dessutom kan vi sätta på honom en grön kappa, så att han liknar en rysk krigsfånge. Ett allmänt skratt blev svaret på detta förslag. Det märktes att tanken roade de närvarande.

-          Finns det någon risk att han sätter sig till motvärn”, undrade Cederström. ”Han har alltid fruktat att få dela sin fars öde.

-          I så fall ger jag honom personligen ett skott för pannan, yttrade en man med bistert ansikte och rynkad panna i löjtnantsuniform.

-          Den metoden bör användas i nödfall, sade Sköldebrand, men jag tror inte på den i allmänhet. Mord skapar martyrer och är för övrigt inte passande för frihetens försvarare.

-          Vad skall ske sedan”, frågade Anckarsvärd.

-          jag rider runt på stadens torg och kungör att tyrannen är störtad och friheten vunnen, svarade Sköldebrand med en högtidlighet och säkerhet i tonfallet som visade att detta var en roll han länge drömt om att få spela.   Därefter följde en längre diskussion om detaljerna i planen och sedan dessa hade gåtts igenom noga vände sig Sköldebrand till församlingen:

-          Mina herrar, jag måste be er svära på att inte yppa något för Järta. Han är som ni sett i kväll inte pålitlig och jag fruktar att han kunde förråda oss. De närvarande nickade och svor samfällt att hålla tand för tunga. Men om Sköldebrand betraktat ansiktena omkring sig närmare skulle han förmodligen ha känt sig tveksam beträffande somligas pålitlighet. Åtskilliga av de närvarande kände oro och avund vid tanken på den stora roll som Sköldebrand tilldelat sig själv i planen. I dessa tider var det inte helt ofarligt att låta en officer leda en statskupp. Alla visste hur kejsar Napoleon en gång på liknande sätt tillskansat sig makten och antingen av egen personlig ärelystnad eller av sann omtanke om sitt land fruktade många i kretsen att generalen nu tänkte göra något liknande i Sverige. Ingen vågade emellertid göra några invändningar, ty alla befarade att ytterligare diskussioner skulle åstadkomma sådan splittring i sällskapet att hela företaget gick omintet. Därför tog alla varandras händer och svor högtidligt att obrottsligt göra sin plikt. Vid tiotiden vände sig Silverstjärna till sina gäster och sade:

-          Mina bröder, farväl för i afton. Måtte ödet stå oss bi imorgon!”Officerarna lämnade huset en och en eller två och två och med några minuters mellanrum för att inte väcka onödiga misstankar. Slutligen satt Gustav Silverstjärna åter ensam i biblioteket, såsom han gjort för två timmar sedan. Han betraktade på nytt förfädernas porträtt på väggarna och samlingen av böcker. Han kände sig som vanligt styrkt av synen, men erfor också oro inför vad som förestod. Svenska statskupper slutade ofta illa, det visste han och alltid var det någon som fick betala med sitt huvud. På 90-talet hade det varit stackars Ankarström, som ändå bara varit ett redskap för de andra och för femtio år sedan var det Brahe och Horn som fått plikta för sin drottnings övermod. Nå, tänkte han, det där tillhörde det förflutna och vad som än hände kunde han knappast klandras i första rummet. Det var brushuvuden som Sköldebrand eller Adlersparre som höll i yxan och som fick stå för sina gärningar om händerna eller huvudet råkade komma i vägen. Han log ironiskt reste sig och lämnade rummet. Tjänaren släckte ljuskronan efter honom. Sammankomsten av sammansvurna mot kung Gustav IV Adolf den 7 februari 1809 var avslutad.



Efterord.

Sköldebrands plan kom att misslyckas, delvis av det skäl han fruktat. Hans Järta, som trots brödernas löfte att förtiga vad som var i görningen fått veta allt, uppenbarade sig följande dag hos Jacob Cederström och förmådde en majoritet av de sammansvurna att dra sig ur projektet. Det verkar också som om förberedelserna inför bakhållet mot kungen inte gått som planerat. Vid en sista genomgång av planen visade det sig att man inte skaffat fram de två vagnarna, dvs. den vagn som skulle blockera kungens väg till Haga och den som han skulle forslas till Vaxholm i. Flera av de viktigaste aktörerna drog sig också undan i sista stund med vaga ursäkter om förhinder.

Den besvikne Sköldebrand fick nöja sig med att eskortera kungen ur landet, sedan han slutligen arresterats och avsatts i mars 1809.

Det blev den västra armén under Adlersparre som inledde revolten genom sin marsch från Karlstad till Stockholm, vilken inleddes den 7 mars. Carl Henrik Anckarsvärd var en av Adlersparres närmaste medarbetare under företaget. Då armén nådde Stockholm hade kungen emellertid redan gripits av generalen Adlercreutz och dennes medhjälpare, vilket förtörnade Adlersparre mycket.          

Boson Gidner