måndag 18 januari 2016

Kungar som aldrig regerat


Enligt nutida forskning är det Karl X Gustav som regerar Sverige nu. Det har nämligen bara funnits nio kungar med namnet Karl före vår nuvarande kung. På samma sätt har det inte funnits 14 kungar med namnet Erik, jag är dock inte säker på hur många Erik som verkligen suttit på Sveriges tron. Vår nuvarande svenska kungalängd bygger delvis på biskop Johannes Magnus uppställning från 1500-talet som börjar med Noaks sonson Magogg, vilken anses ha kommit till Sverige efter syndafloden. När Gustav Vasas söner gav sig själva ordningsnumret XIV respektive IX utgick de från denna uppställning och trots att vi nu anser oss veta att många av de kungar 1500-talets forskare räknade med inte existerat använder vi fortfarande deras regentlängd för numreringen av Sveriges monarker.
Min avsikt med detta inlägg är inte att kräva korrigering av den svenska regentlängden. Det skulle i längden bli alldeles för besvärligt och inte tjäna något verkligt syfte, lika lite som det är meningsfullt att ändra dateringen på kända historiska händelser efter nutida tidräkning. (Enligt gregoriansk tidräkning dog Karl XII exempelvis 11 december, inte 30 november). Även om man ändrade regenternas nummerordning skulle vanorna sitta i. Karl XII blir på något vis inte densamme om man kallar honom Karl VI och alla vet vi att Karl X Gustav ledde armén över Bälten. Hur skulle man kunna vänja sig att kalla vår representative kung vid hans namn?
Vissa forntida svenska kungar har alltså aldrig existerat. Detta fenomen är säkert inte unikt för Sverige. Har verkligen alla forntida norska, danska, frankiska och anglosaxiska kungar funnits i verkligheten? Underligare och smått lustigt är det med de sentida kungar som ingår i sina länders regentlängder och som verkligen existerat men som i realiteten aldrig suttit på tronen. I Sverige finns inga sådana regenter. Tronföljare som blivit suspenderade räknas Inte som kungar i vårt land, utom kanske av sina mest nitiska anhängare. I Frankrike och England är det annorlunda.
Vi vet alla att Ludvig XVI avsattes och giljotinerades i Franska revolutionen men när kungafamiljen återkom till Frankrike efter Napoleons fall kallade sig den nye kungen Ludvig XVIII och det är under det namnet han är känd i historien. Om det funnits en Ludvig XVIII förväntar man sig att det också skall ha funnits en Ludvig XVII. Men så var i realiteten inte fallet. Ludvig XVI:s son, hertigen av Normandie, överlevde sina föräldrar och satt någon tid kvar i Le Temple, dit kungafamiljen förts 1792. Efter faderns död utropade monarkisterna honom till kung och kallade honom följdriktigt för Ludvig XVII men pojken satt aldrig på tronen i praktiken och knappast ens på papperet. Hans öde är ett av de mest omdiskuterade i Frankrikes historia. Senare forskning tycks tyda på att han verkligen dog i fångenskap, sjuk och ensam. Trots att hans farbror var den förste bourbonkungen efter revolutionen räknas pojken enligt regentlängden som monark.
På samma sätt är det med ”Napoleon II”. Napoleons son i äktenskapet med ärkehertiginnan Marie-Louise fördes efter faderns fall till Österrike, med det uttryckliga syftet att få honom att glömma sitt franska ursprung. Även om han aldrig lär ha glömt sin far återvände han heller aldrig till Frankrike och dog i unga år 1831. När hans kusin i början av 1850-talet återinförde det franska kejsardömet kallade han sig likafullt ”Napoleon III” och han betecknas också så i historieböckerna. Detta exempel är egentligen mer frapperande än fallet med ”Ludvig XVIII” eftersom det låg i den gamla kungaättens intresse att markera sitt avståndstagande från revolutionen, medan familjen Bonnaparte inte vann något på att ”utropa” Napoleons son till regent.
Johan I av Frankrike utgör ett gränsfall, ty han föddes verkligen som kung men regerade aldrig. Johan föddes 1316 och eftersom hans far var död när han föddes blev han genast kung. Dessvärre avled han efter fem dagar och farbrodern Filip, som varit regent sedan gamle kungens död, besteg tronen som Filip V. frågan är öppen om Johan ”den gode”, som regerade vid mitten av 1300-talet, bör kallas II eller I.
Den engelske kungen Edvard V nådde nästan fram till tronen. Som son till Edvard IV skulle han vid faderns död ha bestigit tronen men under en resa till London greps hans anhängare och farbrodern Rickard utropades till kung sedan Edvard förklarats illegitim. Pojken är känd som den äldste av ”prinsarna i Towern”, vilkas öde debatteras än idag. Trots att prinsen aldrig tillträdde tronen fick näste engelske kung med namnet Edvard ordningsnummer VI i regentlängden.

Det är spännande att fundera över hur monarkiernas regentländer egentligen tillkommit.

                     

onsdag 6 januari 2016

Den tjuvaktige fursten


Jag undrar ibland vilka som läser min blogg. Nej, jag håller inte på med någon gallupundersökning, är bara fundersam. Är mina läsare rojalister, som jag själv eller bara allmänt intresserade av historia. Finns det kanske någon ärkerepublikan som brukar gå in och kika på mina texter? En riktig republikan, alltså någon som verkligen brinner för avskaffandet av monarkin, tycker antagligen att min blogg är egendomlig, kanske rentav ett onödigt slöseri med tid. Vad är det för mening att skriva ner en massa texter om olika kungahus, tänker vederbörande. Det enda dessa potentater sysslar med är ju att lägga beslag på folkets pengar. Det är ”vanligt folks” historia som bör ihågkommas.
Uppfattningen att kungar och deras hov inte gör annat än att bestjäla folk på pengar framstår förmodligen som totalt verklighetsfrämmande för dem själva. I våra dagar kan de hävda att de representerar sina länder och sådant kräver sina utgifter. Man måste visa sig värdig att personifiera sitt land, både inåt och utåt. I äldre tid behövde kungarna skatteintäkter både till representation och till krig. Att dessa krig kostade både pengar och människoliv var en sak men på sikt skulle de gagna folket; antingen hindrades en potentiell fiende att invadera det egna landet eller också lade man själv under sig territorier vilkas tillgångar skulle öka landets och därmed folkets välfärd. Det har alltid funnits godtagbara förklaringar till de kostnader kungar och andra potentater lägger på sitt folk. Få kungligheter betraktar sig själva som tjuvar och ännu färre skulle förmodligen erkänna om de blev öppet anklagade för att ha stulit ”vanligt folks” tillgångar.  Det är inte heller vanligt att sådana personer begår ”stöld” i ordinär mening, eller kanske upptäcks de helt enkelt mera sällan än andra människor.  Det finns dock vad vi kan kalla ”vanliga brottslingar” också bland furstar. En sådan var storfurst Nikolaj Romanov, även om hans brott inte drabbade ”folket”.
Nikolaj Romanov föddes 1850 och var brorson till tsar Alexander II av Ryssland. Fadern hette Konstantin och var den högste ansvarige för rikets östersjöflotta. Han var dessutom känd som liberal och hade både arbetat aktivt för livegenskapens upphävande och i egenskap av polsk guvernör gjort vad han kunde för att på fredlig väg åstadkomma lugn i sin provins. Furst Konstantin hade många barn och ståtligast av dem alla var Nikolaj, hans äldste son.
Som många rikemanssöner var Nikolaj en playboy som älskade livet bland skådespelerskor och ballerinor i Petersburg. Att ha ”historier” var inget ovanligt i släkten Romanov; både tsar Alexander och storfurst Konstantin hade fasta förhållanden utanför äktenskapet, samtidigt som de troget skötte sina plikter i rikets tjänst. Nikolaj var dessutom ogift så det fanns inte mycket att anmärka på den unge furstens leverne. Någon gång i början av 1870-talet dök emellertid en farlig kvinna upp på scenen. Hon var amerikanska och hette Fanny Lear, om det nu var ett riktigt eller fingerat namn. Edvard Radzinskij skriver i Alexander II att hon liknade de äventyrare som på 1700-talet gjorde sig pengar på godtrogenheten i Europas förnäma salonger, sådana som Cagliostro eller Madame de La Motte.[1] Även om han stämplar Fanny som tillhörig det förgångna redan under hennes egen livstid är det ändå betecknande att en sådan kvinna gjorde intryck i Ryssland några årtionden före 1917 på samma sätt som föregående sekels motsvarigheter gjort i Frankrike kort före 1789. Hursomhelst lämnade Fanny USA, som det verkar i den bestämda avsikten att lägga an på karlar av tillräckligt förnäm börd och (antagligen), med tillräckligt mycket pengar för att kunna bekosta en ”dams” uppehälle. Hon kom till franska Rivieran där Europas ädlingar gärna höll till under säsongen. Av någon anledning tycks hon ha gjort särskilt intryck på ryssar, som gärna hade henne till sällskap. Hon bestämde sig för att fortsätta till Petersburg. För att undvika att stämplas som lyxprostituerad kallade hon sig ”dansös”. Om hon var utbildad i detta yrke är en annan fråga. Man kan utgå från att hon åtminstone dansade tillräckligt bra för att göra intryck på sin publik, vare sig föreställningen hölls på en allmän teater eller i mer privat omgivning.
I Petersburg gjorde Fanny succé och träffade snart tsarens brorson storfurst Nikolaj, som nu var något över tjugo år. Exakt vad som sedan hände är osäkert. Enligt Radzinskij ska Nikolaj ha blivit helt betagen i Fanny, gett henne pengar och lovat att skriva testamente till hennes förmån, trots att han ännu inte hade egna tillgångar utan levde hos och av föräldrarna. Deras olika palats var å andra sidan utmärkta kärleksnästen för Nikolaj och Fanny då föräldrarna var frånvarande. Förhållandet kom naturligtvis ut och för att undvika tråkigheter skickade tsaren efter samråd med Konstantin unge Nikolaj till dagens Uzbekistan, där Ryssland just förde expansionskrig mot områdets olika lokala härskare.
Vid hemkomsten till Petersburg var storfursten överste och hade erhållit utmärkelser för tapperhet. Hans bravader som krigare hade dock inte dämpat intresset för kvinnor. Han lär under kriget ha planerat att våldgästa ett lokalt harem men hindrats av sansade personer i sin omgivning. Tillbaka i huvudstaden återupptog han förbindelsen med Fanny. Deras förhållande underlättades av att Nikolaj nu fått ett eget palats. Familjen funderade på att snabbt gifta bort den unge playboyen med någon passande kunglighet men innan man kom så långt inträffade katastrofen.
En vacker dag i april 1874 upptäckte Nikolajs mor att några ädelstenar fattades i infattningen till en ikon hon fått i gåva vid sitt bröllop nästan trettio år tidigare. Tjuven hade helt enkelt brutit loss dem. Först misstänkte man att någon klåfingrig tjänare varit i farten men utredningen visade att en av Nikolajs anställda pantsatt stenarna i huvudstaden. Mannen förklarade att han agerat på Nikolajs order. Tsarens brorson fast för stöld av sin egen mors ädelstenar! Detta var fruktansvärt och ännu värre att han tagit stenarna från en ikon, något av det heligaste som finns för en ortodox kristen. Den 24årige Nikolaj togs i förhör, både av sin egen far och av chefen för hemliga polisen. Enligt Staffan Skott skall han ha varit feg och skyllt på andra medan Radzinskij, som citerar storfurst Konstantins dagbok, ger intrycket att han helt frankt erkände vad han gjort. Furst Konstantin beskrev sonen som ”förhärdad och utan ånger”. Tsar Alexander och hans bror kom överens om att brottslingen skulle förklaras otillräknelig. På detta sätt räddades faderns prestige och han kunde fortsätta att tjäna riket. Nikolaj fråntogs sina krigsutmärkelser och sändes långt bort från Petersburg. Fanny Lear tvingades lämna landet och också att lämna ifrån sig de pengar hon fått av sin älskare.[2]
Nikolaj led ingen materiell nöd i sin exil. Först bodde han i Ural och sedan i Tasjkent, där han byggde sig ett eget palats för det rikligt tilltagna underhåll han fick av släkten. Han tycks ha fördrivit sin tid med nya kvinnohistorier men även med arkeologiska forskningar och förbättringar av områdets infrastruktur.[3] Exilen varade till hans död i början av 1918. Drygt fyrtio år hade gått sedan historien med Fanny Lear och ett knappt år före storfurstens död hade tsardömet fallit i revolutionen. När man läser historien om denne excentriske furste är man frestad att citera Napoleons förmodade konstaterande: ”Från det sublima till det löjliga är det blott ett steg”.[4]          

                              



[1]  Den kvinna som låg bakom den beryktade ”hallbandsaffären”, vilken underminerade den franska kungamaktens anseende och indirekt anses ha bidragit till revolutionen.
[2] Jag har inte funnit några uppgifter om hennes fortsatta öden. Det enda som framgår är att hon skrev sina memoarer. Förmodligen dog hon utfattig men eftersom hon tycks ha varit intelligent är det också möjligt att hon fann nya hållpunkter att ta fasta på.
[3] Nikolaj fick åtminstone en son i förvisningen. En sondotter till storfursten levde i Moskva under Sovjettiden och hade till yrke att göra cirkuskonster på motorcykel. Hon beskrivs som mycket vacker och hade tydliga minnen av farfaderns palats i Tasjkent. För att undgå trakasserier av kommunisterna kallade hon sig Natalia Androsovna, efter sin styvfar. Hon dog 1999.  
[4] Min text bygger huvudsakligen på Radzinskijs skildring. I sin bok Romanovs skriver Staffan Skott att det finns flera versioner av bakgrunden till storfurst Nikolajs öde. Eftersom Ra:s bok är skriven efter Sovjetunionens fall och man kan förmoda att han haft tillgång till säkrare uppgifter har jag valt att hålla mig till hans text. Jag avstår dock från att diskutera författarens spekulationer kring hur olika politiska intriger kan ha påverkat hanteringen av skandalen med ädelstenarna.