"Jag skall aldrig glömma att jag har er att tacka för min lycka", Marie Antoinettes resa till Frankrike 1770.

I slutet av april och början av maj år 1770, med andra ord i dagarna för 250 år sedan, färdades en ung flicka från Wien mot Paris – eller om man ska vara noga, mot det kungliga residenset i Versailles utanför Paris. Flickan färdades med stort följe, hela 57 vagnar. I eskorten ingick furstar, adelsmän, lakejer, betjänter, trumpetare, drängar, tvätterskor… Man kan bara gissa sig till vad hon tänkte i sin vagn, hon för vars skull allt detta arrangerats. Att hon sörjde är antagligt: Hon hade lämnat sitt hem för alltid. Å andra sidan hade favoritsystern Charlotte, eller Maria Carolina som hon egentligen hette, redan givit sig av till Neapel och dåtida prinsessor var tidigt på det klara med vilket deras öde var: Att sändas till ett fjärran hov i unga år. Nu var det hennes tur, den yngsta av kejsarinnan Maria Teresias döttrar. Dessutom var hennes lott i livet storslagen. Det enda hov som kunde tävla med hovet hemma i Wien var Versailles och eftersom kung Ludvig var änkeman skulle hon genast bli dess första dam. Hon, den obetydligaste av Habsburgprinsessorna, skulle bli Europas främsta drottning! Det var något att känna sig stolt över för en flicka på 14 år. Vid födelsen döptes hon till Maria Antonia och i familjen kallades hon Antoine. Hon kom dock att gå till historien under sitt franska namn, Marie Antoinette.

När man vet hur allt slutade är det ironiskt att Marie Antoinette kom in i bilden på ett sent stadium. Försöken att närma de gamla trätobröderna Frankrike och Österrike till varandra hade inletts 1756, genom den pakt som ingåtts i Versailles med udden riktad mot den makt som allt tydligare framstod som ett osäkerhetsmoment i de etablerade stormakternas ögon – Preussen.[1] Marie Antoinette var då knappt årsgammal och lyckligt ovetande om politikens frestelser och faror.

 Med tiden blev det allt tydligare att den nya alliansen borde befästas genom giftermål. De båda furstehusen hade dock många förgreningar på kontinenten och det var inte givet att en ärkehertiginna måste sändas till Versallies för att bekräfta deras vänskap. Om detta i längden blev oundvikligt, vilket ändå var sannolikt, fanns en rik källa att ösa ur i form av kejsarparets många döttrar. Det var knappast troligt att den yngsta skulle bestås äran att dela bädd med Solkonungens ättling. Antoine var visserligen charmig men knappast intellektuellt begåvad eller intresserad av djupare studier. Hennes snälla lärare var inte så noga med skolarbetet och Maria Teresia, som levde efter maximen ”mina främsta barn är mina undersåtar”, hade knappast tid att engagera sig särskilt mycket i den yngsta dotterns utveckling. Vid mitten av 1760-talet skakades habsburgarna emellertid av en rad familjetragedier. Först dog kejsar Frans Stefan på sensommaren 1765, till råga på allt under sonen Leopolds bröllop. Detta var snarare en personlig än en politisk förlust, ty alla visste att det var Maria Teresia som utövade den praktiska makten i riket. För kejsarinnan själv var dock sorgen fruktansvärd. Från och med nu var alla tendenser till glättighet och värme borta. Det enda som betydde något var riket och dess väl. Vad potentiella brudar åt Bourbonernas furstar beträffade fanns det fem att välja på och kejsarinnan beredde sig att dela ut sina objekt på marknaden. Flera av hennes döttrar var giftasvuxna för länge sedan och ovanligt ålderstigna för sin rang, endast Antoine var under 15 år. Då slog tidens stora sjukdom till: Kopporna! Den förste som dog var en svärdotter, hustrun till kejsarinnans äldste son. När Maria Teresia gick för att be vid hennes grav i sällskap med dottern Josepha, 16 år och bortlovad till Neapel, insjuknade flickan och avled. En äldre syster överlevde men fick sitt utseende spolierat av kopporna, vilket innebar att hon ansågs ha förlorat sitt värde som kungabrud. Av de två äldsta kvarvarande döttrarna hamnade en i Parma och den stolta Maria Carolina i Neapel. Plötsligt återstod endast den knappt tonåriga Antoine som brud åt den franske kronprinsen.

Nu inleddes en dubbel febril aktivitet. Dels gällde det att bättra på den hittills nästan osedda flickans bildning. Hennes omgivning konstaterade att hon egentligen inte var obegåvad, det var bara det att hon hade svårt att koncentrera sig på sådant som inte direkt roade henne.[2] Även om hennes bildning och läslust bättrades med åren skulle koncentrationssvårigheter följa Marie Antoinette genom livet. För det andra måste de rent formella detaljerna för hur en österrikisk ärkehertiginna skulle förvandlas till fransk kronprinsessa genomgås och utformas mycket noga. Detta var långt viktigare än hur förberedd damen ifråga var för sin kommande uppgift: Minsta antydan om att någondera parten, Habsburg eller Bourbon, sökte framhäva sig på den andres bekostnad kunde teoretiskt vända frieriet i blodigt krig: Vilken sida skulle först underteckna äktenskapskontraktet, vilket namn skulle stå överst, Maria Teresias eller Ludvig XV:s.[3]. Hur stor eskort skulle följa bruden från Wien, vem bör lämpligast ta emot en ny fransk kronprinsessa…. Stefan Zweig konstaterar ironiskt att om inte tidpunkten för bröllopet slutligen blivit fastställd ”skulle de österrikiska och franska ceremonispecialisterna ännu idag tvista om den ´riktiga´ utformningen”. Marie Antoinette skulle aldrig ha blivit drottning och den franska revolutionen kanske inte ägt rum.[4] Slutligen var dock alla viktiga formaliteter och etikettsfrågor lösta, åtminstone på papperet och den 21 april 1770 avreste det stora följet från Hofburgpalatset i Wien mot Frankrike. Inför avskedet kramade kejsarinnan om sin dotter, förmodligen lika omskakande för flickan som allt annat denna dag, och uttryckte förhoppningen att franska folket skulle få anledning att säga att hon sänt en ängel till dem. De visste att de aldrig skulle ses igen.

Det tog tre veckor innan Marie Antoinette mötte den franska kungafamiljen I Compiégneskogen i Picardie.[5] Hon hade då redan vid en särskild ceremoni officiellt ”överlämnats” till Frankrike i ett provisoriskt hus på en ö i Rhen. Hon trädde in från ena sidan som österrikisk ärkehertiginna och steg ut som fransk kronprinsessa på den andra. I mitten låg en sal där överlämnandet skedde. Nu, 14 maj 1770, var det verkligt stora ögonblicket inne. Marie Antoinette steg ur sin vagn och hälsades av hertig Choiseul, Frankrikes utrikesminister som lett äktenskapsförhandlingarna från fransk sida. ”Jag skall aldrig glömma att jag har er att tacka för min lycka”, utbrast Marie Antoinette vördnadsfullt. ”Och Frankrikes”, lade ministern till med ett småleende. Så följde presentationen av kungliga familjen. Det verkade nästan som om Ludvig XV var prinsessans blivande man. Han omfamnade henne och konverserade ivrigt med den säkerhet som lång vana vid kvinnor kan skänka. Kungen hade i förväg ställt ivriga frågor om sin sonsons blivande brud och blivit förvånad när hans sändebud inte kunde ge en utförlig beskrivning av hennes barm: ”Det är det första jag brukar titta på”, förklarade den gamle vällustingen godmodigt. Trots många år av utsvävningar såg kung Ludvig bra ut med sin örnnäsa och skarpa blick ur svarta ögon. Hans sonson, Louis Auguste, Frankrikes Dauphin och Marie Antoinettes brudgum, var inte van vid kvinnor och såg inte heller särskilt bra ut med sin korpulenta kropp, sömniga ögon och uppenbara blyghet. Han hade just inget att säga denna främmande varelse som statsskäl prackat på honom. Helst av allt hade han säkert varit långt därifrån, till häst under en jakt eller suttit vid svarven och knåpat. Vad de båda ungdomarna än kan ha tänkt vid detta första möte, hade de ingen talan. En kung måste ha en drottning, en prinsessa måste gifta sig med en kunglighet. Personliga känslor har mycket lite med sådana ting att skaffa. Alltså steg Marie Antoinette upp i den kungliga vagnen och färden fortsatte. Om två dagar skulle hon vara framme I Versailles. Ett nytt kapitel hade inletts i såväl hennes som Frankrikes historia.[6]                              

        

---

[1] Beteckningen ”Österrike” används här för enkelhets skull. Dåtida korrekt beteckning för Habsburgarnas rike var ”det heliga romerska riket av tysk nation”, eller bara ”tyskromerska riket”. Å andra sidan betecknades habsburgska prinsessor vanligen med tillägget ”av Österrike”, även om de kom från Spanien. Också efter 1806, då tyskromerska riket upplöstes, var ”Österrike” snarare en beteckning för habsburgarnas hjärtområde med Wien som centralort än namnet på ett territorium med klart fastställda gränser. Staten Österrike grundades först i samband med fredssluten efter första världskriget.

[2] Marie Antoinette var redan som ung mycket förtjust i musik och dans, troligen därför att hovet i Wien lade an på att alla dess döttrar skulle behärska dessa konster. Omgivningen satsade helt enkelt inte på Antoine förrän det stod klart att hon skulle komma att bli drottning av Frankrike.

[3] Detta specifika problem löstes genom att man undertecknade två likalydande dokument, en version med franske kungens namn överst, en med Maria Teresias.  

[4] Stefan Zweig, Marie Antoinette, en olycklig drottnings historia(nyutgåva i svensk översättning 1989), s. 19. Originalet kom ut 1933.

[5] Detta område är sannerligen historiskt. 30 år senare möttes Marie Antoinettes släkting ärkehertiginnan Marie Louise och Napoleon på samma plats. I samma skog undertecknades vapenstilleståndet 1918 och den franska kapitulationen 1940. Det var också i Compiégne som kardinal Richelieu och Axel Oxenstierna höll sin överläggning 1635.

[6] Denna text bygger huvudsakligen på Antonia Fraser, Marie Antoinette(svensk översättning 2002), kapitel 3-5.

Ärkehertiginnan och tronpretendenterna

Det må vara sant att kvinnornas roll i historien gärna glöms bort men det är även ett historiskt faktum att många av historiens mera kända män haft en dominerande mamma. Fäderna har ofta spelat en underordnad roll i sönernas liv och ibland helt manövrerats ut. Detta gäller flera kungar vilka av eftervärden fått namn som stora fältherrar eller politiker: Alexander den store, Ludvig XIV, Karl XI, Gustav III, Napoleon… Gustav II Adolf utgör ett gränsfall. Hans far var minst lika dominant som sin hustru Kristina. Men Karl IX dog tidigt och hans änka visade snart att hon ämnade hålla kontroll över sina söners göranden och låtanden, inte minst beträffande äldste sonens giftermålsplaner, även om han råkade vara kung och krigare.[1]  

Det är att märka att ingen av mödrarna till ovanstående regenter, med undantag för Anna av Österrike som faktiskt styrde Frankrike flera år i Ludvig XIV:s namn även om det skedde med god hjälp av Mazarin, har regerat över något rike i praktisk mening, ofta inte ens rent formellt. För sina regerande söner har dock alla dessa kvinnor spelat en viktig roll på det rent personliga planet och ofta väckt minst sagt blandade känslor hos dem: kärlek vördnad, fruktan, hat.[2] En annan av dessa kvinnor utan formell makt men med stort inflytande är prinsessan Sophie av Bayern, österrikisk ärkehertiginna och mor till kejsar Frans Josef av Österrike.

Sophies far tillhörde ätten Wittelsbach, en av de stora tyska furstefamiljerna, som sedan urminnes tider varit furstar och kurfurstar av Bayern. Vid tiden för Sophies födelse stod man just i begrepp att uppnå kunglig status eftersom kurfurst Maximilian Josef valt att understödja den nye franske kejsaren Napoleon och inom kort rentav skulle gifta bort sin äldsta dotter i första äktenskapet med dennes styvson Eugene. Sophies egen mor, den nye kungens andra hustru Karolina, kom från furstefamiljen i Baden och var något så omvälvande som en protestantisk drottning i det katolska Bayern. Av Karolinas många systrar var en drottning av Sverige(gift med Gustav IV Adolf), en kejsarinna av Ryssland och en tredje storhertiginna av Hessen Darmstadt. Karolina själv blev också fruktsam och fick med tiden fem döttrar och en pojke som överlevde spädbarnsåren. Sophie var nummer tre i skaran.

Genom att i tid överge Napoleons sjunkande skepp lyckades kung Maximilian behålla sin tron och kunde 1824 gifta bort den sköna Sophie med en yngre son till den österrikiske kejsar Frans I. Denne var för övrigt redan gift med en halvsyster till Sophie, en av Maximilians döttrar från första äktenskapet.[3]  Vid sin ankomst till Wien fann den nya ärkehertiginnan ett åldrande hov, slitet av de många påfrestningarna under Napoleonkrigen och egentligen bara intresserat av att skydda sitt välde mot revolutionära tendenser. Hennes svåger kronprins Ferdinand var, som man säger numera, psykiskt och fysiskt funktionshindrad, hade talfel, vattenskalle och dessutom epilepsi. Av hovet betraktades han på  sin höjd med medlidsamt överseende.[4] Sophies egen make var en anndaglig, godmodig man utan andra verkliga intressen än jakt. Med tiden skulle Sophie bli en verklig maktfaktor inom kejsarfamiljen och under 1848 års revolt var det hon som ledde kampen för att bevara monarkin. Hon betecknades allmänt som ”den ende mannen” bland habsburgarna. Det kom dock att dröja sex år innan hon efter flera missfall lyckades nedkomma med en fullgången son, den blivande kejsaren Frans Josef. Under tiden fanns vid österrikiska hovet två unga män av kunglig börd som drivits i landsflykt av krigsårens stormar och som, åtminstone rent sällskapligt, säkert var mer stimulerande än ärkehertig Frans Karl.

Den ene var ”Napoleon II”, kejsar Napoleons son med ärkehertiginnan Marie Louise, en gång arvtagare till Frankrikes tron. Han kallades numera hertigen av Reichstadt och även om han inte levde i fångenskap betraktades han av habsburgarna som något av en potentiell säkerhetsrisk, som helst borde avhålla sig från politiken. Den unge mannen var ståtlig med vackra lockar och hade, helt i sin faders anda, stort kvinnotycke. Exakt vilka känslor ärkehertiginnan hyste för kejsarsonen är svårt att avgöra. Som lojal habsburgare, låt vara ingift, borde Sophie hyst misstro mot ”det korsikanska odjurets” avkomma. Å andra sidan var han ännu ung, bara 13 år när Sophie kom till Wien och minst lika mycket en Habsburg som en Bonaparte.[5] Dessutom hade ju Napoleon en gång givit Wittelsbacharna en kungatron och Sophie tyckte lika illa om den kallsinnige kansler Metternich som hertigen gjorde. Alltså var det naturligt att de båda blev vänner. De gick på teatern och operan tillsammans och lär rent av ha delat sorgen över Napoleons ensamma död på ST Helena.[6] Åtminstone den yngre av ärkehertiginnans två äldsta söner, den charmige buspojken Max, ansågs senare vara mycket lik hertigen av Reichstadt till utseendet. Hertigen hade emellertid avlidit strax före pojkens födelse i juli 1832, bara 21 år gammal.[7]  

Den andre utländske tronpretendenten i habsburgarnas huvudstad var prins Gustav, son till Gustav IV Adolf och arvtagare till den svenska tronen. Eftersom de nya makthavarna i hans forna hemland inte tillät honom att tituleras som svensk prins hade han så småningom övergått till att kalla sig ”prins av Vasa”, en titel som ogillades än mer i Stockholm, i synnerhet av kung Karl Johan.[8] Ärkehertiginnan Sophie hade starkare band till den svenske än den franske tronpretendenten. Hon och Gustav var köttsliga kusiner på sina mödrars sida. Gustav var dessutom sex år äldre än Sophie och nära tolv år äldre än Reichstadt. De båda ungdomarna hade träffats medan Sophie fortfarande bodde i München. Då hade de dansat tillsammans flera gånger. Gustav var lång och ståtlig när han i mitten av 1820-talet, ungefär samtidigt som Sophie, kom till Wien för att ta tjänst i kejsarens armé.

Som alltid när det handlar om ”kändisars” inbördes relationer är det svårt att avgöra vad som är skvaller och vad som är sant. Hovkretsar och de som rör sig i dessa älskar att skvallra om högheternas äventyr till höger och vänster. De som på sin tid hävdade att både blivande kejsar Frans Josef och brodern Max i själva verket var sonsöner till Gustav IV Adolf av Sverige hade sina skäl att göra det och de som senare, med hänvisning till ärkehertiginnan Sophies höga moral och ”pliktkänsla”, menade att något sådant var omöjligt ville naturligtvis göra allt för att försvara habsburgarnas heder. Att en prinsessa umgås med en man hon inte är gift med innebär inte per automatik att de är ett älskande par, men även den plikttrognaste furstinna kan inleda ett kärleksförhållande utom äktenskapet, under förutsättning att hon lyckas övertyga sig själv att hon har rätt att göra det.[9]

Att Gustav och Sophie var nära vänner står utom tvivel. Han hälsade ofta på henne i Hofburg eller Schönbrunn. I egenskap av kungason, låt vara avsatt, kunde han göra det utan att bryta mot etikettens stränga regler. Även de som avvisat tanken på ett kärleksförhållande medger att prinsen tycktes förälskad i ärkehertiginnan. Naturligtvis gick det snart rykten om vad som pågick och kejsaren förklarade att Sophie inte borde umgås för öppet med Gustav så länge denne inte var gift. När efter många om och men detta lyckliga tillstånd väl uppnåtts, genom giftermål med en annan kusin, var brudens mor likafullt övertygad om att ärkehertiginnan medvetet saboterade äktenskapet för att få behålla Gustav för sig själv. Under allt detta hade prinsen avancerat till chef för ett hedersregemente, där för övrigt även hertigen av Reichstadt ingick med överstes rang. Det kallades givetvis Vasaregementet och var under den blivande kejsar Frans Josefs uppväxtår pojkens favoritregemente. Kejsarfamiljen umgicks fullt naturligt med prins Gustav, som Frans Josefs kallade ”onkel”. Ett tag var det tal om att Gustavs dotter Carola, tre år yngre än Frans Josef, skulle gifta sig med den unge kejsaren. Detta blev dock inte av, vilket onda tungor naturligtvis förklarade med att kontrahenterna i själva verket var halvsyskon. Ett logiskt argument för att så inte var fallet är att det knappast är troligt att den landsflyktige prinsen kring 1830, då Frans Josef föddes, skulle riskera sin redan ömtåliga ställning genom att avla barn med en gift Habsburgprinsessa som mycket väl kunde tänkas föda en tronarvinge. Vid pojkens födelse i augusti 1830 noterades dock, som något positivt skall kanske tilläggas, att barnet saknade den karaktäristiska ”habsburgska underläppen".[10]

Vilken uppfattning man än väljer att anta i frågan, så visst är tanken spännande: Var kejsar Frans Josef av Österrike i själva verket Gustav IV Adolfs sonson?[11]                                                         

---

[1] I rättvisans namn bör nämnas att Filip II av Makedonien, Alexander den stores far, alls inte var någon obetydlig man utan tvärtom stor både som politiker och fältherre. Hans fjärde hustru Olympias var dock en högst ambitiös kvinna och det är tänkbart att hon initierade mordet på sin make då denne visade tecken på att gynna en ny hustrus familj framför henne själv och sonen Alexander.

[2] Det kan tilläggas att regerande drottningar sällan fått barn genom historien. Oftast sker det innan de blivit regenter, som Katarina av Medici och Katarina den stora. Det är också ganska vanligt att regerande mödrar får ett konfliktfyllt förhållande till sina barn, som just Katarina den stora. De enda europeiska kvinnliga regenter som lyckats bygga upp stora familjer i historisk tid är kejsarinnan Maria Teresia och drottning Victoria  

[3] Detta var inte fullt så illa som det låter, eftersom ärkehertig Frans Karl härstammade från ett av kejsarens tidigare äktenskap. Ändå utgör Maximilians giftermålshandel ett tydligt exempel på kungligheters envisa benägenhet att gifta bort sina ättlingar med nära släktingar. Bortsett från risken för inavel, som naturligtvis fick sina följder rent genetiskt, skapar detta system ett oerhört trassel för eftervärlden i försöken att skilja en kunglighet från en annan.

[4] Trots detta blev Ferdinand kejsare vid faderns död 1835, även om den verkliga makten liksom förr låg hos kanslern furst Metternich. Ferdinand I skulle regera i 13 år, för att sedan abdikera under revolutionsåret 1848. Hans undersåtar kallade honom vänligt ”Ferdinand den gode” eller ”den godmodige”. Han avled 1875. 

[5] Reichstadts mor var syster till ärkehertig Frans Karl och hade gifts bort med Napoleon 1810. Sonen föddes i mars 1811 och fördes till Österrike efter faderns fall. Man strävade därefter att få honom att glömma sitt franska ursprung. Av förstårliga skäl glömde han snart franskan men kärleken till fadern lär aldrig ha upphört.

[6] Eftersom kejsaren dog redan tre år innan Sophie kom till Wien är det väl troligare att de begrät hans ensamma exil i allmänhet.

[7] Angående ärkehertiginnan Sophies relation till hertigen av Reichstadt, se Joan Haslip, den ensamma kejsarinnan, en biografi över Elisabet av Österrike(svensk översättning 1968), s. 19 och 24.

[8] Historien om striden beträffande den landsförvisade prinsens titel är i sig fascinerande läsning. Se Harald Hultman, prinsen av Vasa, den siste gustavianen(1975), s. 142-54. Den fortsatta texten bygger på uppgifter hämtade ur denna bok. I förbigående kan man undra om den omständigheten att prins Gustav var så väl sedd i just Wien, där Karl Johan en gång blivit så grovt kränkt, irriterat kungen extra mycket https://bosonshistoria.blogspot.com/2018/04/ambassadoren.html. 

[9] Ett svenskt exempel på en sådan furstinna är den stolta och plikttrogna men samtidigt uppenbart kärlekstörstande och i sitt äktenskap olyckliga Victoria av Baden och hennes relation till doktor Axel Munthe.

[10  ]  Ulf Irheden, Frans Josef, Kejsare i katastrofernas tid. En biografi(2018), s. 19.

[11] För den som gärna vill tro att så var fallet kan noteras att kejsaren onekligen hade en del  personlighetsdrag gemensamma med den avsatte svenske kungen. Båda var pedantiska, tillknäppta och sparsamma och de hyste samma intresse för "den representativa sidan" av militärlivet; paraderna, uniformerna exercisen. Frans Josef delade i ungdomen Gustav IV Adolfs intresse för teckning, dock inte för musik. Bägge hyste också stor kärlek till sina familjer, samtidigt som deras stelt formella  läggning gjorde det svårt att ge kärlek tillbaka  

Kungen som sade Nej,.

De båda männen såg på varandra. Ambassadören kände sig olustig. Hela denna historia var honom motbjudande. Han fruktade i hög grad att mannen framför honom, med det trötta och härjade ansiktet men ändå med rak hållning och fast blick, skulle säga nej till vad han hade att föreslå. I själ och hjärta förstod han honom. Förmodligen skulle han själv reagerat på samma sätt. Men en diplomat har till uppgift att förmedla sin regerings ståndpunkter, hur illa han än tycker om det. Ambassadören harklade sig:

-          Ers majestät! Det tyska riket och dess Führer hyser den största respekt för er och ert land. Men betänk följderna om ni vägrar godta våra krav.

-          Jag är folkvald, svarade kungen lugnt. Jag kan inte avgöra detta bakom stängda dörrar och mellan fyra ögon. I en demokrati respekteras folkviljan.

Ambassadörens röst blev vädjande, nästan desperat.

-          Ert folk kommer att tvingas utstå fruktansvärda lidanden. Om ni godtar våra krav räddar ni ert land och era undersåtar. Ni kommer att framstå som folkets verklige konung. Er bror i Danmark har redan godtagit de krav min kollega framförde igår. Ni förlorar inget på att acceptera.

Kungen rodnade av vrede.

-          Hur vågar ni tala på det sättet om min bror, om min familj! Om ni verkligen önskade fred skulle ni inte ha föreslagit oss att ge upp vårt land.

Därmed kallade kung Håkon åter in utrikesministern för att åhöra vad som sades. Han tänkte inte fatta några beslut över huvudet på sin regering. Men detta stred mot ambassadörens instruktioner. Han fick inte förhandla med den regering som varit fräck nog att motsätta sig Hitlers önskan att överta den faktiska kontrollen av Norge. Med sorg i hjärtat lämnade doktor Curt Bräuer, Nazitysklands ambassadör i Norge, folkhögskolan i tätorten Elverum. Han förstod att allt var slut. Det skulle bli krig mellan de två länderna.[1]

Inte heller kung Håkon kände någon glädje eller ens stolthet över vad han gjort. Han hade helt enkelt följt sitt samvetes bud. Han kunde inte, varken av konstitutionella skäl eller enligt sitt hjärtas önskan, gå med på att landet i praktiken gav sig till tyskarna, allra minst att göra en man som Vidkun Quisling till statsminister. ”Min konung, min konung”, stammade utrikesministern rörd då denne berättade vad han sagt det tyska sändebudet. De båda männen omfamnade varandra.

Lite senare på dagen klargjorde kungen sin ståndpunkt för regeringen:

-          Att acceptera tyskarnas krav skulle strida mot allt jag sett som min plikt i egenskap av norsk kung sedan jag kom till detta land för snart 35 år sedan.

Om regeringen var av annan mening, vilket han i så fall hade all förståelse för, var han beredd att abdikera för att inte stå i vägen för dess beslut. Men regeringen ställde sig på kungens sida. De kände på samma sätt som han: Dessa krav kunde inte accepteras.[2]

Precis som doktor Bräuer förutspått kom den norska regeringens och kungens ställningstagande att leda till ”fruktansvärda lidanden” för land och folk. För de styrande, kung Håkon inberäknat, innebar det att man nu verkligen var flyktingar i eget land. Om tyskarna lyckades gripa regeringen, kungen eller någon i hans familj visste ingen vilka följderna skulle bli, om de nu ens blev gripna. Dagen efter mötet med Bräuer, 11 april, tvingades kungen och regeringen fly hals över huvud in i skogen för att undkomma tyska luftangrepp. När kungen nästa dag försökte ta sig in i Sverige för en kort vila, meddelade svenskarna att han i så fall måste räkna med att interneras. Tack vare en hygglig gränsvakt som höll tyst om vem man fått till gäst lyckades Håkon ändå få en knapp halvtimme på neutral mark innan han måste återvända till Norge, för att så småningom föras till London och en landsflykt på fem år.[3]  Det norska folket fick för sin del utstå fem år av ockupation och rättslöshet  

Det är ovedersägligt att kung Håkon och regeringen hade ett val att göra dagarna 9-10 april och att det val som gjordes fick konsekvenser. Om Norges statsledning valt att följa Danmarks exempel och strävat efter samförstånd med tyskarna, skulle en laglig återhållande kraft trots allt funnits kvar i Norge. Självklart hade man tvingats till eftergifter som säkerligen i efterhand framstått som förödmjukande och kanske rentav förrädiska, men man hade samtidigt haft större möjlighet att skydda folket från nazistiskt godtycke. Hitler eftersträvade inledningsvis samförstånd med norrmännen och hade ingen tanke på att låta landets egna nazister under Quislings ledning ta över styret i landet. Dels tvivlade han på Quislings kompetens, dels var den nazistiska läran ingen ”missionerande” rörelse, som skulle spridas över världen. Visst kunde man samarbeta med likasinnade men det fick aldrig råda något tvivel om att tyskarna utgjorde det sanna ”herrefolket”. Ockupationen av Norge och Danmark skedde främst av militärstrategiska skäl, inte av ideologiska ”rasmässiga orsaker, så som var fallet i exempelvis Polen eller Sovjetunionen. Därför är det sannolikt att en samarbetsvillig norsk regering hade kunnat uppnå konkreta resultat i sin strävan att skydda folket från de allvarligare följderna av en nazistisk ockupation: Det är exempelvis troligt att förföljelsen av norska judar åtminstone hade kunnat senareläggas och troligen också begränsas.[4] Som det nu blev tvingades det norska folket förlita sig enbart på sitt personliga mod och styrka i kampen mot ockupanterna, utan något konkret juridiskt skydd bakom sig.

Ändå var kung Håkons och hans regerings beslut både modigt och betydelsefullt. Norge var det första land som entydigt vägrade acceptera nazistisk ockupation och där motståndsrörelsen tidigast kom igång. Kung Håkon blev en samlande symbol för kampen mot nazisternas förtryck. Bortsett från den positiva effekten på hemmafronten väckte norrmännens ståndaktighet även uppmärksamhet utomlands: ”Om någon anser att vi bör hålla oss utanför kriget, bör han vända sin blick mot Norge. Om någon tvivlar på demokratins vilja att segra, kan jag bara säga ´Se på Norge”, förkunnade president Roosvelt vid ett tillfälle 1942.[5]

Genom sitt beslut att avvisa ambassadör Bräuers erbjudande om överenskommelse visade Håkon VII vägen mot motståndsvilja och frihetstro i en mörk tid. Detta bör aldrig glömmas.                    

          

---

[1] Inga av de dokumentära böcker jag haft tillgång till går närmare in på norska kungafamiljens upplevelser de dramatiska dagarna 9-10 april 1940, även om saken naturligtvis berörs. Beträffade mötet mellan kungen och ambassadör Bräuer på förmiddagen 10 april återges kontentan av vad som sagts och vad man kommit fram till. Replikskiftet som återges ovan är hämtat från filmen Kongens nej(svensk titel kungens val), från 2017. Även om filmen är dramatiserad tycks den i stort korrekt återge händelseförloppet. Beträffande uppgifter om mötet mellan kungen och ambassadören, se Björn Björnsen, Norge 9 april 1940, tyska invasionen timme för timme(svensk översättning 1978), s. 296 och Michael Tamelander & Niklas Zetterling, Den 9 april, Nazitysklands invasion av Norge 1940(2010), s. 114.       

[2] Angående kungens tal inför regeringen på kvällen 10 april, se https://sv.wikipedia.org/wiki/Håkon_VII_av_Norge.

[3] Henrik Berggren, Landet utanför, Sverige och kriget 1939-1940(2018), s. 328-30.

[4] Organiserade förföljelser av judarna inleddes ett år tidigare i Norge(hösten 42), än i Danmark(hösten 43). Antalet bortförda och dödade norska judar var också långt större än motsvarande siffra i Danmark(Norge 610 bortförda, 12 överlevande, Danmark 472 bortförda, 52 döda). Nära 6000 danska judar lyckades helt undkomma tyskarna. K. A Adrup, Den 9 april 1940, ockupationen av Danmark och Norge,(1981). Inläst av Claes Elfsberg 2010.

[5] Se not 4.