Flera av
mina läsare har antagligen sett den nya serien ”kungahuset Windsor”, vars
första del gick i söndags och som i sin helhet redan finns på SVT Play. I
inledningen till första avsnittet upplyser speakern att: ”I hundra år har detta
kungahus fått hantera skandaler, krig äktenskapsbrott och tragedier”.
Även om det
säkert inte är avsikten, får man lätt intrycket att just ”huset Windsor” skulle
vara märkt av utsvävningar, lastbarhet intriger och elände. Den enklaste
studium av de europeiska dynastiernas historia visar självklart att alla
kungafamiljer bär på minst en smaskig kärlekshistoria eller skumraskaffär.
Kungligheter är nämligen människor och beter sig därefter, hur upphöjda de än
anses vara. Detta gäller som sagt i alla monarkier men inte minst i England. Som
bevis följer här ett litet axplock ur den engelska kungliga historien.
Den i vår
tid ur rent kronologisk synpunkt tidigast bekanta engelska drottningen torde
vara Eleonora av Akvitanien, som hade sin storhetstid under senare delen av
1100-talet. Hon är relativt unik i Europa såtillvida att hon är ensam om eller
i varje fall en av mycket få drottningar som i tur och ordning varit gift med
två kungar som regerat var sitt rike, Frankrike och England. Hertigdömet
Akvitanien omfattade på 1100-talet stora delar av nuvarande södra och västra
Frankrike. Eleonora ärvde det efter fadern som sitt eget och var uppenbart
synnerligen medveten om att hon var en regerande furstinna av egen rätt. Det
tänkte hon fortsätta att vara, hur många karslokar till kungar som än försökte
styra henne! Hon var först gift med den franske kungen Ludvig VII. Trots att
flickan bara var omkring 13 år då hon kom till franska hovet hade hon snart
etablerat en egen politisk plattform, vilket fick hennes svärmor och några av
dennas medarbetare att lämna familjen. Senare följde Eleonora sin man på
korståg och då som chef för sin egen akvitanska armé. Kungaparet blev snart
osams i strategiska frågor, vilket skall ha fått drottningen att yrka på
omedelbar annullering av äktenskapet.[1]
Påven försökte medla, utan framgång. Eftersom Ludvig och Eleonora inte hade
några söner lyckades hon slutligen få äktenskapet upphävt med hänvisning till
att de var alltför nära släkt enligt kanoniska rätten. Näste kung fick bli
Henrik II av England.[2]
De hade träffats medan Eleonora fortfarande var fransk drottning och man får
onekligen intrycket att de inlett ett förhållande innan separationen från
Ludvig var genomförd. Åtminstone gifte de sig så fort det var möjligt. Eleonora
var nu kring 30 år. Äktenskapet var tydligen lyckligt i början, att döma av
antalet barn – 8 stycken.[3]
Ändå var makarna åtskilda långa perioder, antingen var Henrik på resa eller så
vistades Eleonora i sitt hertigdöme. Av och till fungerade hon som Englands de
facto regent. Hennes vistelse i Akvitanien har senare diskuterats mycket. Även
om hon inte ledde ett regelrätt ”kärlekshov”, som det ibland påstås, kan man
gissa att det var ett hov där musik och poesi uppskattades.
I början av 1170-talet uppstod problem i äktenskapet med Henrik. Eleonora sattes i husarrest misstänkt för stämplingar mot sin make och satt internerad till kungens död 1189, varpå hon raskt tog itu med uppgiften att bevaka sonen Rikard lejonhjärtas intressen hemma i England medan han for på korståg i Heliga landet. När drottningen slutligen avled i ett kloster i Frankrike var hon omkring 80 år gammal.[4]
I början av 1170-talet uppstod problem i äktenskapet med Henrik. Eleonora sattes i husarrest misstänkt för stämplingar mot sin make och satt internerad till kungens död 1189, varpå hon raskt tog itu med uppgiften att bevaka sonen Rikard lejonhjärtas intressen hemma i England medan han for på korståg i Heliga landet. När drottningen slutligen avled i ett kloster i Frankrike var hon omkring 80 år gammal.[4]
Kung Edvard
II var son till en stor, om också samvetslös, krigare och politiker. I unga år
tilldelades pojken titeln Prins av Wales för att markera områdets införlivande
med England. Tyvärr visade han större intresse för idrott och nöjen än för att
gå i faderns fotspår. Den nära vännen Piers Gaveston, som fadern hoppats skulle
sätta pli på veklingen, gjorde sig istället totalt oumbärlig och i sinom tid
allsmäktig då hans herre bestigit tronen 1307. Detta ledde till ett
inbördeskrig som med kortare avbrott varade hela Edvards regeringstid. Även om
hans drottning Isabella, dotter till Frankrikes konung, inte som Marlowe och
andra dramatiker hävdat levde i konstant elände och bitterhet utan tvärtom ofta
tycks ha agerat medlare mellan hovet och högadeln, kom en dag då hon fått nog.
Vid mitten av 1320-talet rymde hon helt sonika hem till Frankrike där hon slog
sig ihop med den landsflyktige storbaronen Roger Mortimer, varpå paret
återvände hem, avsatte kung Edvard, lät hans favoriter gjuta en fasansfull död,
samt övertog styret av riket i den unge tronföljarens namn. Efter några år
störtade prinsen, nu Edvard III, i sin tur moderns älskare och lät avrätta
honom för förräderi. Isabella drog sig tillbaka från politiken och avled 1358,
cirka 65 år gammal.[5]
Edvard IV,
som regerade England under senare delen av 1400-talet, var en ståtlig krigare
med kvinnotycke. Exakt hur många utomäktenskapliga förhållanden han hade tycks
osäkert, liksom exakt vem som är mor till några av hans barn. Sedan han
besegrat Lancastersidan i ”Rosornas krig” äktade han slutligen den unga
adelsdamen Elisabet Woodville, vars första make hade kämpat på den förlorande
sidan i inbördeskriget. Det sades att hon mer eller mindre förfört kungen genom
att ställa sig under ett träd vid landsvägen där han väntades passera. Med sig
hade hon sina två pojkar från första äktenskapet. Hur det än förhöll sig blev
Edvard förälskad och inom kort stod bröllopet. Den nyblivne äkta mannen lät sig
dock inte hindras av detta utan fortsatte oförtrutet med sina utomäktenskapliga
affärer, samtidigt som han höll sig med en maítresse en titre, den charmfulla
Jane Shore. Äktenskapet med Elisabet Woodville hade emellertid väckt missnöje
bland kungens gamla anhängare, varför ett nytt inbördeskrig utbröt. Efter en
kort tid i exil lyckades Edvard IV återta sin tron och regerade sedan ostört i
drygt tio år tills han avled 1483, 40 år gammal. Vid hans död gjorde brodern
Rikard statskupp och utropade sig till kung. Kung Edvards båda söner försvann
under dunkla omständigheter i Towern samma år och Rikard III stupade i strid
1485. Änkedrottning Elisabet avled i kloster 1492 vid cirka 55 års ålder.[6]
Av Henrik
VIII:s många äktenskap var nog det med Anne Boleyn mest chockerande för
samtiden. Den kring 40 år gamle kungen, som i tjugo år levt ett relativt
stillsamt liv med sin spanskfödda hustru Katarina, tycktes plötsligt beredd att
offra allt, inklusive ett gott förhållande till Rom och kejsar Karl V, för en
kvinna som visserligen hade släktband till den engelska högadeln men ändå var
av relativt obetydlig härkomst. Hon uppträdde dessutom utmanande – skrattade
högt inför hovet och bråkade med kungens skattmästare, så att denne till sin
herres blygsel begärde avsked. Ändå bröt kung Henrik med påven och gjorde sig
till engelska kyrkans överhuvud för att kunna äkta Anne. För samtiden måste det
ha känts lika pinsamt som när Edvard VIII nästan exakt 400 år senare äktade Mrs
Simpson. I motsats till sin sentida efterföljare på tronen abdikerade som
bekant inte Henrik VIII utan lät i sinom tid avrätta Anne Boleyn och avverkade på
tio år ytterligare fyra hustrur.
Den verklige
grundaren av det så kallade ”huset Windsor” får anses vara Georg I, kurfurste
av Hannover och från 1714 Storbritanniens konung. Moderns härstamning från
familjen Stuart berättigade honom till tronen sedan den äldre protestantiska
grenen utslocknat.[7] Georgs hustru, Sofia Dorothea av Celle som
också var hans kusin, kom dock aldrig till England. Hon hade nämligen långt
tidigare förälskat sig i den svenskättade greven Philip Christoph von
Königsmarck. Av allt att döma lät kurfursten, eller kanske hans mor, år 1694
mörda sin rival, varpå hustrun förvisades till en exiltillvaro på slottet Alden
i nuvarande Nordtyskland. Då Englands nye kung erbjöd Sofia Dorothea att dela
hans tron replikerade hon kallt: ”Om jag är en äktenskapsbryterska är jag er
ovärdig. Är jag oskyldig är ni mig
ovärdig”. Det blev inte någon återförening. Hon dog 1726, han följande år.[8]
George IV,
prinsregenten kallad, var tidigt känd för sina kvinnohistorier och sitt
utsvävande liv. Det mest kända förhållandet var med adelsdamen Mary Anne
Fitzherbert, som inte bara var katolik utan dessutom varit gift två gånger.
Trots detta gifte sig paret i hemlighet 1785 vilket å andra sidan inte hindrade
prinsen att i Edvard IV:s efterföljd hålla sig med flera damer vid sidan om.
Dessutom ingick han småningom ett konventionellt äktenskap med en kunglig
person, vilket dock kraschade efter något år. Trots all denna amorösa aktivitet
lyckades George IV inte efterlämna någon manlig arvinge vid sin död 1830. Mrs
Fitzherbert dog 1837, samma år som drottning Victoria tillträdde den brittiska
tronen.[9]
Mot denna
bakgrund måste man medge att ”huset Windsor” har att brås på ifråga om
kärleksskandaler och intriger.
[1]
Skilsmässa i dagens mening var omöjlig i det katolska Europa under medeltiden.
Man måste därför bevisa att äktenskapet på något sätt var olagligt eller att
det aldrig fullbordats. Detta är en viktig förklaring till Henrik VIII:s bekanta
krumbukter i äktenskapliga frågor.
[2] Han blev
i själva verket kung först två år efter giftermålet.
[3] Att
endast ett tycks ha dött i späd ålder måste betraktas som något av rekord för
tiden.
[5] Exakt
vad som hänt Edvard II tycks osäkert. Alison Weir menar i Isabella, She-wolf of France, Queen of England(2011), att kungen
mycket väl kan ha undkommit eller låtits fly. Den allmänt vedertagna versionen
tycks dock fortfarande vara att han mördats på order av sin hustru och Mortimer
https://sv.wikipedia.org/wiki/Edvard_II_av_England.
[6] Mötet
under trädet skildras i Philippa Gregorys roman Den vita drottningen från 2010. Se även https://sv.wikipedia.org/wiki/Edvard_IV_av_England.
[7] Det har
för mig alltid varit en gåta varför den brittiska kungafamiljen mot slutet av
1800-talet började betecknas Sachsen-Coburg-Gotha, eftersom prins Albert aldrig
var regent. Drottning Victoria tillhörde huset Hannover. Ombytet av namn till
Windsor 1917 är lättare att förstå med tanke på dess sant engelska klang. Ett
annat tänkbart namn hade dock varit Stuart, då ju familjen otvivelaktigt
härstammar från Jakob I och en gång fick sin tron med den motiveringen. Detta
bevisar än en gång att furstehusens namn i första hand är egenkonstruerade och
ofta har mycket lite med någon ”historisk verklighet” att göra.