tisdag 23 juli 2019

"Vår av hjärtat älskade hustru", Edvard I och Eleonora av Kastilien




                                                Leeds Castle, Kent

Kungliga äktenskap förknippas sällan med kärlek. För bara något sekel sedan var regeln att kungligheter gifte sig av dynastiska skäl, för att forma värdefulla allianser eller bekräfta ett fredsfördrag mellan två länder. Äktenskap var tillkomna för att producera tronarvingar, inte för att parterna älskade varandra. Så hade det varit åtminstone sedan medeltiden, troligen sedan antiken. När man talar om kärlek i samband med kungliga äktenskap är det nästan alltid med en negativ underton. Det ses som något farligt, lite skrämmande, närmast sjukligt . Ännu Sven Stolpe talar om drottning Maria Eleonoras ”förvirrade uppträdande” efter kung Gustav Adolfs död 1632 och anför som exempel att hon låtit förvara kungens hjärta i sitt rum, trots att hjärtat efter en avliden kunglighet ofta begravdes för sig.[1] Drottning Victorias ”hysteriska sorg” efter prins Alberts död är också välkänd och Erik XIV:s giftermål med Karin Månsdotter anses än idag av vissa historiker som ett ologiskt steg: Kungen hade otvivelaktigt varit ur balans en tid före vigseln. Med undantag för just kung Erik är det påfallande ofta drottningar förknippas med och klandras för lidelsefull, närmast sjuklig kärlek. Det finns naturligtvis kungar som älskat sina hustrur, men eftervärlden associerar i regel inte dessa kungar med personlig kärlek. Om ämnet alls berörs ses det som något positivt, ett tecken på att dessa män trots allt varit i stånd att älska.[2] En suverän som definitivt älskade sin första gemål och visade det inte minst vid hennes död var den engelske medeltidskungen Edvard I, regent under senare delen av 1200-talet. Edvard var gift med den kastilianska prinsessan Eleonora av Kastilien.[3]

Eleonora var halvsyster till kung Alfons – Alfonso X av Kastilien. Han var en mycket lärd men också ärelysten furste som i början av 1250-talet kastade sina blickar över Pyrenéerna på Gascogne, som då var en engelsk besittning under stark press av Frankrike.[4] Den engelske kungens äldste son hade nyligen utnämns till hertig av Gascogne. Alfons försökte lägga området under sig genom att understödja lokala rebeller men då projektet visade sig svårgenomförbart satsade han istället på att gifta bort sin unga syster med hertigdömets nominelle herre, prins Edvard.[5] Förutom kravet att hans blivande svåger skulle erhålla stora landområden i förläning av sin far kung Henrik, fordrade Alfons att Edvard skulle resa till Kastilien för ett möte samt att själv få dubba honom till riddare. Så blev också beslutat och i september 1254, efter några veckors vistelse i Gascogne, avreste prinsen med stort följe mot Burgos, dit man kom fram i mitten av oktober. Detaljerna om vad som hände är knapphändiga men 1 november dubbades Edvard planenligt till riddare, mötte sin maka och gifte sig med henne, Han var 15 år, hon knappt 13. För oss kan det verka chockerande att kvinnor eller snarare flickor giftes bort så unga, men detta var fullt normallt i kungliga familjer ungefär fram till franska revolutionen. Det fanns kloka röster som varnade för att flickor kunde ta skada av tidiga graviditeter men i stort sett betraktades en kvinna som könsmogen i och med att hon fått sin första mens. En kvinna som inte fått barn senast vid 30-års ålder sågs å andra sidan som misslyckad. Edvards far, kung Henrik III, verkar ha hört till de mer omtänksamma, för när den knappt 13 åriga prinsessan ett halvår efter bröllopet fick missfall och nedkom med en dödfödd dotter, beordrades Edvard att resa till sina förläningar på Irland medan förberedelser gjordes för Eleonoras mottagande i London. Morris tolkar detta som ett försök från Henriks sida att skydda svärdottern från alltför nära kontakter med sin man. Den egensinnige Edvard trotsade ändå sin far och reste efter hustrun till London. Om det berodde på passionerad förälskelse eller något annat skäl får lämnas därhän. De närmaste åren blev besvärliga för kungafamiljen, med inbördeskrig, pöbelupplopp och periodvis fångenskap både för kungen och Edvard. Kanske var det därför som Eleonora fick vara ifred i nästan 10 år efter missfallet. Åtminstone blev hon inte gravid under den tiden. Men från mitten av 1260-talet tog det fart på allvar. Under en period på omkring 20 år föddes ytterligare 14 barn i äktenskapet, i genomsnitt ett vartannat eller vart tredje år men ibland med bara ett år emellan. En gång fick de tvillingar, av vilka den ena dog. Flickorna var livskraftigare än pojkarna: av 11 döttrar uppnådde 5 vuxen ålder medan bara en av pojkarna, yngste sonen Edvard, blev vuxen.[6] Det sägs att kungaparet skall ha åsidosatt sina barn till förmån för sin egen varma relation, men enligt Morris stämmer inte detta. Edvard och Eleonora var inte mer distanserade från sina barn än vad kungliga föräldrar i regel varit nästan in i vår tid. Kung Edvard gav
sonen Alfonso, som levde tills han var tio år och räknades som tronarvinge, leksaker då han var liten och hade redan börjat ge honom en mans kläder och utrustning, svärd, hästar osv, då han avled. Pojken hann också agera som faderns ställföreträdare vid en ceremoni i Westminster Abbey i London. Drottningen frågade regelbundet efter barnens hälsa. Att föräldrarna å andra sidan inte visade större sorg utåt när så många av deras barn avled, vilket Edvards egen far däremot kunde göra i motsvarande läge, kan just ha berott på att de vant sig vid dödens härjningar i familjen.[7] Att Edvard och Eleonora var mycket fästa vid varandra står klart. I stort sett varje gång kungen gav sig ut på resa följde hon med. Så snart de kunde drog de sig tillbaka till någon av sina många egendomar där de levde ett fridfullt ”semesterliv” tillsammans. Drottningen satsade mycket på anläggandet av trädgårdar och införskaffade av exotiska frukter från hemlandet, som apelsiner, till sina privata egendomar. Hon hade minst två spanska trädgårdsmästare i sin tjänst. Leds Castle i Kent var kungaparets särskilda favoritställe. Det där med kungaparets många egendomar utgör för övrigt ett eget kapitel i deras liv tillsammans. Eleonora ansågs nämligen vara expert på att lägga sig till med andras egendomar. En liten vers om kungaparets girighet som bevarats åt eftervärlden lyder i min egen svenska översättning ungefär:

           Vår konung allt vårt guld vill ha

            Vår drottning våra gårdar ta.[8]


En inkomstkälla som många i engelska högadeln begagnade sig av och som drottningen ansågs särskilt skicklig på var att köpa upp fordringar från judiska köpmän som själva kommit i trångmål på grund av kronans många restriktioner mot dem och sedan indriva skulderna för egen räkning.[9]  Hon ansågs inte heller ha fullgjort den för en drottning klassiska uppgiften att agera stötdämpare åt undersåtarna och mana sin man till mildhet, snarare tvärtom. Eleonora blev alltså inte särskilt populär i sitt nya hemland men åtnjöt i gengäld sin makes oreserverade kärlek, vilket inte varit alla drottningar förunnat.

På hösten 1290, då hon var nära 50 år blev drottningen sjuk. Man förde henne mot Lincoln för att hon där skulle vara nära relikerna av ett helgon som tydligen ansågs ha särskild kraft. Men under färden blev hon allt sämre och 28 november 1290 avled drottning Eleonora hemma hos en lokal adelsman. Edvard blev förkrossad. I ett brev skrev han om Eleonora ”som vi av hjärtat älskade i livet och ej kan upphöra att älska i döden”. En ståtlig begravning iscensattes. Sedan hennes inälvor och hjärta tagits ur kroppen och begravts för sig fördes drottningen i en magnifik procession mot London, dit man nådde den 17 december. På de platser där följet hade stannat under sin färd restes magnifika monument med ett kors överst. Det blev sammanlagt tolv monument i marmor och sten. Tre av korsen finns fortfarande kvar och bevarar, enligt Morris, alltjämnt något av sin storslagenhet trots att de är illa åtgångna. [10] Det var inte heller nog för kungen att resa ett gravmonument åt sin hustru i Westminster Abbey. Också i katedralen i Lincoln och klostret Blackfriars i London, där inälvor och hjärta gravsatts, restes minnesmärken.[11] Allt detta gjorde mycket för att förgylla Eleonoras i samtiden som vi sett ganska skamfilade rykte. Man kan undra vad exempelvis Axel Oxenstierna hade tyckt om en sådan sorg av en konung för sin drottning.[12]         

                                     



[1] Sven Stolpe, Jeanne d’Arc, den heliga Birgitta och drottning Kristina Tre historiska kvinnoöden, föfattarinläsning(1987).  
[2] Två exempel är hertig Karls(Karl IX), varma relation till första hustrun, Maria av Pfalz och Karl XI:s tydligt visade sorg vid hans drottning Ulrika Eleonoras död 1693.
[3] Huvudkälla till följande text är Marc Morris’ biografi över Edvard Ifrån 2008, A great and terrible king, Edward I and the Forging of Britain, främst kapitel 1, 6, 7 och 8. Översättningarna till svenska är mina egna.   
[4] Gascogne var det sista av de besittningar engelsmännen haft i Frankrike sedan Vilhelm Erövrarens dagar.
[5] Engelska tronföljare hade då ingen fastställd titel. Edvards och Eleonoras son blev den förste engelske ”prinsen av Wales”.
[6] Edvard II, född i april 1284, efterträdde fadern 1307 men avsattes 1326 och dog under mystiska omständigheter året efteråt. 
[7] Det kan vara värt att notera att de många döda barnen inte fick Edvard att misstänka att äktenskapet med Eleonora var ”fördömt av Gud”, så som skedde drygt 200 år senare då en annan engelsk kung inte lyckats få livskraftiga söner med en aragonisk prinsessa. Angående uppfattningen att kungaparet älskat varandra mer än barnen, se https://sv.wikipedia.org/wiki/Eleonora_av_Kastilien_(1241–1290)
[8] ”The king would like to get our gold/The queen our manors faiir to hold.   
[9] Förmodligen hyste Eleonora som ”god” kristen kastilianska en särskild ovilja för såväl judar som muslimer.

[10] Charing Cross i London erinrar fortfarande om Eleonoras död och Edvards djupa sorg.
[11] Endast graven i Westminster finns kvar idag.
[12] Edvard I gifte några år senare om sig med den 17-åriga prinsessan Margareta av Frankrike, faster till hans egen blivande svärdotter Isabella. Trots den stora åldersskillnaden, Edvard var nu över 50 år, tycks äktenskapet ha blivit förhållandevis lyckligt. Paret fick tre barn.

lördag 13 juli 2019

Johan III:s kröning, vad tänkte gästerna?


Alla var där, det var det order på. Kung Johan hade befallt adeln att infinna sig till kröningen klädda som det anstod deras stånd och rang. Behövdes det kunde de skaffa tyg till nya kläder i Stockholm, det skulle snart komma en sändning från Tyskland. Och guldkedjor om halsen! Hade man inga egna fick man låna i släkten. Det gällde ju att vara ”kungen till behag och riket till ära”.[1] Det finns i och för sig ingenting som tyder på att adeln skulle ha infunnit sig motvilligt till Johan III:s och hans drottning Katarinas kröning i Uppsala 10 juli 1569. Tvärtom! För första gången under vasariden närvarade adeln vid kröningen av en monark som skulle vara deras kung, inte en påstridig snåljåp, som fadern eller en tyrannisk mördare, som brodern. Det var ju de och inga andra som gjort honom till kung genom att skuta sig till hans uppror. De nya vindarna märktes genast. Antalet grev- och friherreskap ökades och adelns privilegier stärktes. Nu behövde de inte göra rusttjänst längre för att förtjäna sitt adelskap och deras förläningar blev ärftliga. Och nu fick man en riktig drottning, en prinsessa av ädlaste ursprung, inte en simpel bondflicka som den där galningen Erik kommit dragandes med den där dagen för nästan precis ett år sedan.[2] Det var ingen ände på alla förbättringar som nu hade skett i Sverige.

Historiker har anmärkningsvärt lite att säga om Johan III:s och drottning Katarinas kröning. Inte ens Lars Ericson berör ämnet närmare i sin biografi över kungen från 2004. Man inregistrerar på sin höjd att den ägt rum och kanske sägs också något om kungens instruktioner till adeln och att dess privilegier stärktes. Herman Lindqvist avfärdar ceremonin som ”en blek kopia av Eriks glansfulla fest sju år tidigare”.[3] Det tycks alltså inte ha hänt något anmärkningsvärt i samband med kröningen: Ritualen genomfördes planenligt, festerna hölls som de skulle och glädjen stod säkert högt i tak. Ändå måste gästerna, åtminstone några, ha grubblat över framtiden. Den nye kungen hade vunnit sin tron genom uppror och sådant sätter sina spår. Hur berättigat ett uppror än kan synas, har man förgripit sig på den naturliga ordningen och den som vunnit makten med en revolt löper alltid risk att förlora den på samma sätt. Som den döende Henrik IV säger till sin efterträdare då han i Shakespeares pjäs ser tillbaka på sitt liv:

-          Gud vet, min son, på vilken smygväg, vilka krumma stigar jag denna krona vann. Själv vet jag bäst hur tryckande hon satt på denna hjässa, liksom ett äretecken gripet med våld. Och många var de som klandrade mig för att ha vunnit henne med deras hjälp. [4]             



Den levnadskloke Pehr Brahe, nära de 50 och alltså för tiden ganska gammal, bör ha funderat i liknande banor under kröningen 1569. Hans egen far hade mist huvudet vid blodbadet i Stockholm i samband med kung Kristians kröning 1520 och som systerson till gamle kung Gustav var han själv van vid en stark och dominant furstemakt som det gällde att böja sig för. Bara ett år tidigare hade han personligen fört fram Karin Månsdotter till altaret vid vigselakten med kung Erik. Nu hade Johan plötsligt blivit kung genom uppror. Hur länge månde hans välde bestå?    De yngre adelsmännen och kung Johan själv tänkte säkert inte i sådana banor under kröningen. För Johan var det självklart att han segrat. Hans halvbror hade varit en galen tyrann, som hotat att sända hustrun till den lika tyranniske ryske tsaren och som dessutom själv gift sig med en simpel bondflicka. Sådant kunde naturligtvis varken gudomlig eller världslig rätt tolerera. Brodern utgjorde visserligen ett potentiellt hot i sin fångenskap men det fick man reda ut senare. Detta var Johans och hans hustrus egen festdag. Säkert drömde kungen om det nya kyrkoprogram han så smått börjat planera. Den svenska kyrkan skulle rusras upp och mässan återfå något av den värdighet som förlorats under reformationen.[5]  

En intressant fråga är vad drottningen, Katarina Jagellonica, tänkte och kände under ceremonin i Uppsala. Att hon gladdes på sina egna och sin makes vägnar kan vi förutsätta, men erfor hon samtidigt ett styng av oro och dåligt samvete? Det sägs att Katarina sökte hjälpa den avsatte Eriks familj i fångenskapen. Hon skall ha haft kontakt med Karin Månsdotter och så gott hon kunde strävat att lindra den ”oskyldiga flickans” lott. Hon har också hindrat eller avrått sin man att låta mörda brorsonen, Eriks son prins Gustav.[6] Det är naturligtvis möjligt att detta gjordes av ren barmhärtighet men kan det också ha funnits andra, djupare liggande orsaker? Hur man än såg på den avsatta bondflickan, var hon nu en del av kungafamiljen. Enligt kanonisk rätt var hon och Katarina systrar, eftersom de var gifta med två bröder. Dessutom var de gifta med två vasasöner, vilket inte alltid var så lätt med tanke på herrarnas minst sagt koleriska temperament. Sådant skapar solidaritet. Därtill kom att både Erik och Karin var smorda kungligheter. Att avsätta dem innebar ett brott mot Guds lagar och mot den oskrivna princip som säger att konungen är okränkbar. Om en kung kunde avsättas, vad fanns det då för garantier att inte också Katarinas egen familj en dag fick lida samma öde? Katarina hade sett nog av familjen Vasa för att veta att de inte var särskilt samvetsömma och kanske skulle också Gud utkräva straff för vad man gjort mot den laglige konungen. Såg drottningen under kröningen för sin inre syn redan sonens kommande avsättning och exil. Var det i själva verket därför hon senare verkade för sonens kandidatatur som polsk kung? Idel spekulationer men inte utan sitt värde.          







[1] Py Sörman, Spelet kring drottningen(1943), s. 162.
[2] Karin Månsdotter kröntes till drottning i Storkyrkan i Stockholm 5 juli 1568.
[3] Herman Lindqvist, Historien om Sverige, del II, ”Gustav Vasa och hans söner och döttrar”, (1993), s. 362-63.
[4] Henrik av Lancaster, kallad Bollinbroke, hade år 1399 avsatt sin kusin och företrädare Rikard II och själv bestigit Englands tron. Henrik var den förste kungen i dynastin Lancaster, ”Röda rosen”. Han avled 1413. Shakespeares pjäs om kungen trycktes i slutet av 1590-talet, alltså kort efter Johan III:s död. Man kan bara beklaga att ingen svensk dramatiker varit i stånd att skildra vasatiden med samma mästerskap, även om Strindberg gjorde en ansats kring sekelskiftet 1900. Ovanstående citat är hämtat ur 1986 års svenska radiodramatisering av pjäsen, ingående i serien ”Rosornas krig”, Med Per Myrberg i rollen som Henrik IV. Se https://sv.wikipedia.org/wiki/Henrik_IV_(pjäs)     
[5] Det mest kända resultatet av detta blev den så kallade ”Röda boken”, som dock drogs in omedelbart efter Johans död.
[6] Se exempelvis Sörman, s. 171-72.

måndag 8 juli 2019

Korståget som slog fel.


Häromdagen ställde jag följande fråga på min hemsida https://www.facebook.com/bosonshistoria/”Vad tänker ni på när ni hör ordet ”Medeltiden”? Jag fick inte många svar men de som kom in hade i regel en mörk underton. Det talades om pest, sjukdomar död. En kommentar var lite gladare och talade om samhällsförändringar, men också här relaterades till pesten. Den ljusaste kommentaren nämnde förändringar i skriftspråket och tidens vackra handskrifter. En person nämnde den heliga Birgitta, till nyligen Sveriges enda riktiga helgon.

Medeltiden förknippas alltså i stort sett med mörker och elände och, vilket är intressant, med 1300-taket. Ändå omfattar ”medeltiden” en betydligt längre period. Om man följer den allmäneuropeiska betydelsen sträcker sig epoken över ett helt årtusende, från Västroms fall 476 till renässansen. Frågan när denna senare epok börjar är å andra sidan också omdebatterad: Petrarca ansåg i slutet av 1300-talet att han levde under en antik renässans. I Sverige betecknar ”Medeltiden” som regel tiden från svearnas kristnande under 10-1100-talet till upplösandet av Kalmarunionen och Gustav Vasas makttillträde.[1]  För svenskar i allmänhet är det ändå de två sista århundradena, de mörkaste med digerdöd och unionsstrider, som fått symbolisera hela epoken. Denna period kallas ibland för Senmedeltiden, medan de tidigare benämns Tidig medeltid och Högmedeltiden. Bland fackmän är ”Riddartiden” ett annat vedertaget namn för epoken och säger man det blir associationerna säkert mer romantiska, om inte mindre blodiga. Man tänker på riddare, ädla jungfrur, sankt Jöran och kung Arthur. Vi övergår sakta i sagans värld. Ett ord som gärna dyker upp när vi talar om äldre medeltid är korståg eller korstågstiden. Korstågen upphörde just kring sekelskiftet 1300 och utgör därför ett ganska passande riktmärke när man vill fastställa senmedeltidens början.[2] Eftersom svenskar i regel är anglonormandiskt skolade förknippar de förmodligen korstågen med Rikard Lejonhjärta, Englands ridderlige furste från slutet av 1100-talet. Råkar man vara frankofon, vilket inte är så vanligt i Sverige, är det kanske Ludvig IX(den helige), man i första hand tänker på.[3] Trots att ingen av dem uppnådde det stora målet, att återta Jerusalem från ”de otrogna” muslimerna, blev både Rikard och Ludvig legendariska genom sina resor till heliga landet. Att fara på korståg var under perioden 1100-1300 det finaste en europeisk adelsman eller kung kunde göra, måttet på en sann riddare. En mindre känd kunglig korsfarare är Edvard, sonson till kung Rikards bror prins John, Johan utan land. Trots att han idag, som kung Edvard I, snarare förknippas med de första allvarliga försöken att skapa ett enat Storbritannien än med kamp för kristendomens seger, är Edvards resa till Palestina en intressant berättelse.   

När Edvard mot slutet av 1260-talet beredde sig att resa till vad vi idag kallar Mellanöstern var han kronprins, son till den 60 år gamle kung Henrik III och själv nära trettio.[4]  Tiderna var turbulenta både hemma i England och i orienten. De senaste tio åren hade inbördeskrig rasat mer eller mindre konstant i England, där adelsoppositionen varit mycket nära att lyckas begränsa kungamakten. En tid hade både kung Henrik och sonen Edvard suttit i husarrest men Edvard lyckades fly, befria fadern och besegra rebellernas ledare. Ännu rasade småstrider men kampen var i praktiken över. Skönt att komma ifrån ett tag, tyckte förmodligen prinsen. I heliga landet skockades ovädersmolnen. Nyligen hade den egyptiska sultandynastin störtats av sina egna slavsoldater, mameluckerna, som därefter själva tagit makten. Deras ledare Baybars gick omedelbart till offensiv i avsikt att beröva de kristna ”frankerna” deras sista besittningar på islamisk mark. Larmrop hördes från de kvarvarande kristna garnisonerna: Väst måste sända förstärkningar! Nu beredde sig prins Edvard att i kung Rikards efterföljd dra ut i kampen mot de otrogna. Även kung Ludvig av Frankrike rustade sig emellertid att fara på korståg och som han en gång förut utfört detta ädla värv, samt för tillfället hade mer i kassakistan än sina fränder på andra sidan kanalen, föll det sig naturligt att han stod i spetsen för företaget. Han gav också ett ansenligt lån till systersonen Edvard i anslutning till korståget.[5] Ändå höll penningbristen på att stjälpa hela projektet innan det ens börjat. Parlamentet var inte överdrivet förtjust i tanken att bevilja skatter till storslagna planer som sedan inte förverkligades, något man fått uppleva flera gånger under Henrik III:s långa regering. Kungen själv var inte heller särskilt entusiastisk för sonens korstågsdrömmar. Han satsade hellre på sin fina nya kyrka i London, Westminster Abbey. Dessutom var inbördeskriget ännu inte helt avslutat och många mindes de senaste årens strider med bitterhet. Efter många om och men beviljades emellertid de pengar som behövdes, åtminstone till en del och på sensommaren 1270 kunde prins Edvard äntligen sätta segel mot Frankrike. Med sig hade han kring 220 riddare. Det låter inte särskilt manstarkt men siffran inberäknar bara prinsens närmaste män, männen ur de förnämsta släkterna, de som stod Edvard närmast. Varje högadelsman hade med sig ett eget litet följe av vasaller och tjänare. Man tror att uppåt 1000 personer deltog i expeditionen.[6]   Med i följet fanns också kronprinsens hustru, Eleonora av Kastilien, som ogärna lämnade sin man ensam och vars närvaro kom att spela en viss roll. [7]

När man i september 1270 kom fram till den stad vid franska medelhavskusten där man gjort upp att möta franske kungen, visade det sig att Ludvig redan gett sig av men inte till Akko, som ligger i dagens Israel, utan till Tunisien i Nordafrika. Kungens yngre bror Karl hade övertalat honom att hjälpa till att bevaka sina personliga intressen där. Vad skulle engelsmännen göra? De följde efter, för att vid sin ankomst till Tunis i november finna att kung Ludvig avlidit drygt två månader tidigare, 25 augusti.[8]  Hans bror Karl, som var kung av Sicilien, hade gjort upp avtal med den lokale härskaren och var på väg hem när Edvards styrka anlände. Man beslöt att följas åt till Sicilien, men där blev det storm och flera av de franska skeppen förstördes. Fransmännen återvände nu hem med sin döde kung medan Edvard, som lyckats bevara sin eskader i stort sett oskadd, beslöt att fortsätta till ”Outremer”, som korsriddarna kallade sina besittningar i heliga landet.[9] Kanske kände Englands tronarvinge en stark triumf i sitt bröst då hans flotta åter satte segel. Frankrike var slaget ur brädet, mer av sjukdom och stormar en av strider. Nu skulle han Edvard, en ättling av den store Lejonhjärta, som de kristnas nye härförare åter ta upp kampen och kanske bli den som återförde det heliga Jerusalem i kristna händer.

I Akko var stämningen dyster vid den engelska flottstyrkans ankomst på våren 1271. Sultan Baybars hade fortsatt sin skoningslösa offensiv och tycktes omöjlig att stoppa. Det verkade vara en tidsfråga innan också Akko skulle falla och de kristnas heliga rike vara förlorat. Engelsmännens ankomst ingav visserligen en känsla av hopp men det var bara alltför tydligt att den lilla styrkan på sin höjd kunde störa sultanens operationer, inte vända krigslyckan på allvar. Man sökte därför allierade och fann sådana i de iranska mongolerna, som var gamla fiender till mameluckerna och dessutom hade personlig revansch att utkräva på Baybars sedan denne besegrat dem i strid tio år tidigare. Mongolerna gick till offensiv i Syrien på vintern 1271, varpå de kristna följde upp med motsvarande offensiv i Israel och belägrade ett fort mellan Akko och Jerusalem. Man lyckades dock inte dra väsentlig fördel av sitt tillfälliga överläge, vilket fick sultanen att ironiskt konstatera att det knappast var troligt att frankerna skulle kunna inta Jerusalem, när de inte ens kunde erövra en mindre fästning. Inte heller mongolernas offensiv hade gett önskat resultat. Överhuvudtaget talade flera faktorer på båda sidor för att ett fördrag borde slutas mellan kristna och muslimer. Ingen vann längre på detta krig i dödläge, medan däremot alla tjänade på det ömsesidiga handelsutbyte som kunde fortsätta att blomstra om status quo upprätthölls. I april 1272 slöts också ett stilleståndsavtal på tio år mellan kristna och muslimer i heliga landet. En av få som var missnöjd var den engelske tronföljaren, som i förhållandet till muslimerna var mera ideolog än pragmatiker och säkert undrade till vad gagn han rest hit när trosbröderna nu valde att sluta fred inom ett år efter hans ankomst. Han vägrade kategoriskt att underskriva något fredsfördrag.[10] Några månader senare, sommaren 1272, inträffade emellertid en händelse som tycks ha fått prinsen att längta hem eller åtminstone bort från denna gudsförgätna kuststad som verkade bestå av pacifister. Detaljerna är dunkla men någon tog sig uppenbarligen in till prinsen i hans rum i Akko och stack honom med en dolk, kanske förgiftad, i bröstet. Uppdragsgivare skall ha varit sultanen, som förmodligen nu betraktade prins Edvard som det enda verkliga kristna hotet mot hans välde. Enligt en version av händelsen skall prinsens hustru desperat ha börjat suga ut det förgiftade blodet ur såret. Andra säger att hon gråtande fördes ut ur rummet, övertygad om att maken var förlorad.[11]  Några dagar verkade Edvard sväva mellan liv och död. Han skrev testamente men återhämtade sig sakta och överlevde, främst genom att läkarna skar ut köttstycken ur de skadade delarna av hans kropp. Alltfler av prinsens följeslagare insåg att korstågsdrömmen var över och återvände hem. I november 1272 följde han själv exemplet och lämnade Akko. Det var inte enbart av leda vid svaga riddare. Bud hade kommit från England: Henrik III var döende. Tronföljaren måste hem och se om sitt hus. Heliga landet var glömt. En ny karriär väntade den blivande Edvard I.[12]              

                                       



[2] Korstågstidens slut anges i regel till år 1291 då Akko, den sista mer betydande kristna besittningen i mellanöstern, erövrades av sultan Kalill av Egypten. 
[3] De båda kungarna levde nästan ett århundrade efter varandra. Egendomligt nog blev Rikard inte helgonförklarad, vilket däremot är fallet med Ludvig. Kanske Rikards engelska familj, brodern Johan och dennes son Henrik, inte var tillräckligt ivriga att genomföra ett sådant projekt.
[4] Edvards son, Edvard II, blev senare den förste engelske tronföljare som fick titeln Prins av Wales. Såvitt jag kunnat finna fanns under 1200-talet ingen särskild titel avsedd för tronarvingen. Däremot tycks vissa titlar, exempelvis earl av Cornwall, ha öronmärkts för kungliga personer.   
[5] Ludvig IX:s tidigare korståg 1248 hade dock inte slagit väl ut. Kungen hade i själva verket blivit krigsfånge och måst friköpas mot lösen. Ludvigs drottning var moster till prins Edvard.
[6] Det låter kanske också i underkant, med tanke på att syftet sades vara att bekämpa en offensivt inriktad armé. Men planen förutsatte som sagt att franske kungen skulle ta ledningen av företaget. Dessutom fanns ju de soldater som redan var stationerade i Mellanöstern att tillgå. Det var snarare en undsättningskår än en verklig armé som drog ut under Edvards ledning.   
[7] Det var inte så ovanligt att hustrur till högt uppsatta korsfarare åtföljde sina män. Så hade drottning Margareta av Frankrike gjort då kung Ludvig dragit ut 20 år tidigare.
[8] Fortfarande en helig dag inom katolska kyrkan. Kung Ludvig IX helgonförklarades 1297.
[9] ”Landet på andra sidan havet”.
[10] I romanen Brödraskapet(svensk översättning 2007), låter författaren Robyn Young tvärtom Edvard vara en av dem som initierar fredsfördraget, dock mer i tanke att få fria händer för sina expansionsplaner på brittiska öarna än för att sluta fred med ”de otrogna”.  
[11] Oavsett om historien med den desperat blodsugande kronprinsessan är sann eller inte, visar den på det för kungligheter ovanligt intima förhållandet mellan Edvard I och Eleonora av Kastilien.
[12] Edvard I regerade England 1272-1307. Denna text bygger på tredje kapitlet av Marc Morris bok A great and terrible king, Edward I and the Forging of Britain(2008).

torsdag 27 juni 2019

Henrik III, Westminster Abbey och Fritiof Nilsson Piraten.


Det finns kungar man vet väldigt mycket om och det finns kungar som i det närmaste verkar vara helt bortglömda. En intressant fråga i sammanhanget är: Vad krävs för att en kung, eller vilken annan typ av politisk ledare som helst, skall bli ihågkommen av eftervärlden? Vad som framför allt fordras är att man är med om någonting spektakulärt. Man kan ha blivit kung genom ett framgångsrikt krig, avrättat ett ovanligt stort antal människor och då gärna under lite speciella former, som Kristian Tyrann gjorde efter sin kröning i Stockholm 1520. Att bli avrättad själv är också ett bra tips, eller kanske mördad. Det senare är dock ingen garanti i sig. Mordet måste ha skett under spektakulära former, precis som avrättningarna vi talade om nyss. Vår egen Gustav III blev ju exempelvis skjuten på en maskeradbal. Blir man däremot störtad i en revolution och sedan avrättad så är platsen i historieboken säker. En metod kan vara att vara kvinna och bli regerande drottning. Också då krävs emellertid en viss särprägel och framför allt att man inte kommer i skuggan av andra kvinnliga regenter: Katarina den stora av Ryssland har nog de flesta svenskar hört talas om men hennes ”moster” Elisabet? Ändå var Elisabets liv nästan lika dramatiskt som Katarinas och hon regerade Ryssland i tjugo år.[1] Har man nu inte vunnit kronan på slagfältet, varit ovanligt blodtörstig eller liknande, så måste man ha präglat sin tid, visat att man är ”herre i huset” och helst fått en epok uppkallad efter sig eller kanske byggt sig ett magnifikt residens, som Ludvig XIV:s Versailles. Kravet på att ha stuckigt ut hakan blir naturligtvis ännu viktigare när det gäller kungar från ett annat land. De flesta svenskar har förmodligen någon gång i livet hört namnen på våra egna regenter från Gustav Vasa till vår tid, även om de kanske inte på rak arm vet exakt när en viss enskild regent suttit på tronen.  Att den engelske kungen Henrik VIII avrättade ett antal hustrur vet förmodligen de flesta, men hur många svenskar kan rakt upp och ner namnge regenterna i familjen Tudor?

Att inte vara allmänt ihågkommen behöver inte betyda att man inte skulle vara minnesvärd. En epok kan tvärtom ha lämnat outplånliga spår efter sig, fast ingen tänker på eller kommer ihåg sambandet. Ett tydligt exempel på detta är den engelske medeltidskungen Henrik III, som regerade under en stor del av 1200-talet. Enligt svenska wikipedias artikel är han idag en av Englands minst kända monarker, med hänsyn till hur länge han satt på tronen, 56 år. Rekordet är spräckt sedan länge men med tanke på under vilka turbulenta tider han regerade, är det närmast ett under att Henrik varken avsattes eller mördades utan faktiskt dog lugnt och stilla på sin tron. Det finns påtagliga skäl att minnas honom. Henriks far var ”Johan utan land”, en kung vi svenskar känner som ”prins John”, i Disneys ”Robin Hood” på julafton eller i ”Ivanhoe” på nyårsdagen. John blev så småningom kung och även om hans regering inte fått det bästa rykte i historien, var det han och inte den äldre brodern Rikard Lejonhjärta som förde dynastin vidare. Tyvärr dog Johan när den äldste sonen bara var nio år och modern lämnade England och gifte om sig i Frankrike. Efter dryga tio års förmyndarregering förklarades Henrik myndig och övertog makten 1227, vid 20 års ålder.  

Henrik III framstår som en i grund och botten snäll och varmhjärtad men samtidigt osäker och lite stingslig monark. Om han upplevde sig kränkt i sin värdighet kunde han, för att uttrycka sig i moderna termer, agera mycket opsykologiskt. När hans äldste son föddes och Londons skrån och enskilda borgare skickade presenter för att gratulera, sände kungen tillbaka gåvor han inte tyckte var nog fina och fordrade dessutom nya i ersättning. Kanske inte den bästa PR man kan tänka sig för en monark. Borgerskapet lär lite sötsurt ha konstaterat att ”Gud gav oss detta barn, kungen säljer honom till oss”.[2] Henrik var särskilt förtjust i arkitektur och, kan man kanske säga, design, Han satsade mycket på att göra sina slott färggranna och hemtrevliga. Tidigare har engelske kungens residens mest varit fort och befästningar. Nu blir de bostäder med större möjligheter till hemliv. Arkitekturhistorikern John Goodall menar att ingen engelsk kung engagerat sig i konst och arkitektur så lidelsefullt som Henrik III.[3] Ett av de viktigaste slotten var Windsor, där Henriks familj oftast bodde. Men också Westminsterpalatset i London fick särskild betydelse vid denna tid. Sedan början av 1000-talet hade det funnits någon form av kungligt residens på platsen och Edvard Bekännaren lät bygga ett palats här under årtiondena före normandernas invasion. Han byggde också en kyrka i anslutning till residenset, Westminster Abbey.[4] Bekännaren var Henriks stora idol och under honom inleddes en storrenovering och ombyggnad av den gamla kyrkan. Kungahelgonet fick också en ny, storslagen viloplats. Henriks äldste son döptes naturligtvis till Edvard och blev den förste kungasonen som döptes i Westminster.[5] Henrik III vistades så ofta han kunde i närheten av sitt kära helgon. London hade varit en viktig plats sedan romartiden men i och med att kungen nu mer permanent uppehöll sig där, fick staden ett särskilt symbolvärde. London började anta karaktären av huvudstad            

En av Henriks vackraste egenskaper mänskligt sett, även om följderna inte alltid blev så positiva i praktiken, var hans släktkärlek. Den omfattade inte bara den närmaste familjen utan även kungens halvbröder, ”Lusignanerna”, som de kallades och drottningens släktingar. Henriks drottning hette Eleonora av Provence. Hon hade kommit till England som ung flicka men fick inom några år stort inflytande över sin man. Eleonoras mor kom från Savojen i norra Italien.  När Eleonora reste till England ingick ett antal morbröder i hennes följe, eller kom efter senare. De fick alla inflytelserika poster vid hovet och inom administrationen: En blev till och med ärkebiskop av Canterbury, redan då Englands förnämsta kyrkliga ämbete. Den viktigaste av bröderna var Peter, som blev en av kung Henriks närmaste medarbetare. Bland ”Savoyarderna”, som drottningens fränder lite nedlåtande kallades i England, verkar Peter ha haft det bästa anseendet för begåvning och diskretion. Kung Henrik skänkte sin hustrus onkel mark vid the Strand i London och bostaden Peter lät bygga blev känd som ”the Savoy Palace”. Huset förstördes under senmedeltidens inbördeskrig men ”Savoy” blev kvar som beteckning för de olika verksamheter som genom tiderna bedrevs på platsen, oftast kyrklig verksamhet. När man i slutet av 1800-talet byggde ett lyxhotell här, föll det sig naturligt att kalla det Savoy Hotel.[6] Idag finns det som bekant hotell med detta namn lite varstans i världen. I Sverige är förmodligen Hotell Savoy i Malmö det mest kända. För den som inte är så hemma på lyxhotell eller inte själv är från trakten, är detta hotell kanske ändå ganska känt genom litteraturen. Det var här som en rik affärsman en sen afton i slutet av 1960-talet blev nedskjuten i en Sjövall-Wahlöö roman, vilket beredde Martin Beck och hans män många svårigheter. Här har fabrikör Höglund, den onde mannen från Hans Alfredsons film ”Den enfaldige mördaren” och huvudperson i boken ”En ond man”, ätit brakmiddagar många gånger. Och det var på Savoy, som på den tiden hette Hotell Horn, kreaturshandlaren Jon Esping i ”Bock i Örtagård” ingick vadet om att bli kyrkvärd i sin hemsocken, vilket skakade om lokalsamhället ordentligt. Piraten hade själv stambord på Savoy, vilket nämns i andra versen av Arne Ericksons fina ”Kivikspolka”, som Östen Warnebring sjöng in och som ännu hörs i radio av och till efter nära 50 år. Visste någon av alla dessa författare att hotellets namn hänsyftar på morbrodern till en engelsk medeltidsdrottning?[7]

Det var också under Henrik III som de första ”moderna” engelska parlamenten hölls. För att få större gensvar för de skatter som krävdes till finansieringen av kungens ibland ganska vidlyftiga politik, kallade Henrik in representanter från olika delar av landet, både adelsmän och borgare, i syfte att så att säga marknadsföra sina idéer. Som engelska stadsmän av båda könen erfarit in i vår tid, kan parlament vara tämligen besvärliga när det gäller att acceptera den så kallade överhetens olika hugskott. Så var fallet även i mitten av 1200-talet och ett tag var kungen i praktiken berövad all politisk makt. Det varade inte länge men historiker i vår tid hävdar att denna period gav de första konturerna till en modern engelsk stat. Kanske kan man på gott och ont se Henrik III som något av Englands förste moderne kung. Visst är han i alla händelser värd att minnas?                   

                      



[1] Elisabet av Ryssland var moster till Katarinas man och regerade 1741-61. 
[2] Marc Morris ger i sin bok om Henriks son Edvard I, som utgör huvudkälla för denna text, en ganska negativ bild av faderns okloka beteende i allmänhet och vågade politiska projekt i synnerhet. Samtidigt erkänner han Henriks starka familjekärlek, vilken å andra sidan avsevärt bidrog till kungens många problem  Marc Morris,  Great and terrible King, Edward I and the Forging of Brittain(2008), s. 2. De uppgifter ur Morris bok som återges är hämtade ur kapitel 1/4 med betoning på första kapitlet.     
[4] Det var i egenskap av Edvards arvtagare som Vilhelm Erövraren tagit sig rätten att invadera Britannien 1066.  Edvard Bekännaren helgonförklarades av påve Alexander III 1161.
[5] Westminster Abbey har naturligtvis förändrats sedan Henrik III:s dagar men dagens kyrka vilar på hans skapelse. Edvard var ett anglosaxiskt namn och hade inte används i kungafamiljen sedan Edvard bekännarens dagar. Idag är det, i konkurens med George det vanligaste kunganamnet i England, näst efter Henrik, som visserligen har burits av lika många kungar som Edvard(8), men som inte används för kronprinsar sedan början av 1600-talet. (Senaste gången Edvard användes var för nuvarande drottningens farbror, Edvard VIII, som abdikerade 1936). När Henrik III gav sin äldste son namnet Edvard markerade han således sin samhörighet med de gamla anglosaxiska kungarna.     
[7] För uppgifter om Savoy i Malmö, se https://sv.wikipedia.org/wiki/Hotell_Savoy.

tisdag 18 juni 2019

Hertig Buckingham del II - "Farväl, min älskade".




                      George Villiers, hertig av Buckingham, målning av Rubens.

Efter gamle kung Jakobs död i mars 1625 fanns ytligt sett inga tecken på att hertig Buckinghams ställning var hotad. Efter att under sina första år vid hovet ha varit ganska illa tåld av dåvarande kronprinsen blev han framåt mitten av 1620-talet, inte minst genom deras gemensamma resa till Spanien, dennes närmaste förtrogne. Sedan hertigen efter sina äventyr i Frankrike fört hem den nya drottningen, en yngre syster till Ludvig XIII, fortsatte de maktpåliggande uppgifterna att regna över honom men bristen på framgångar skulle stå både Buckingham och den nye kung Karl I dyrt. Återigen kom hotet mot deras rykte, åtminstone indirekt, från Frankrike.

Henrik IV hade genom ediktet i Nantes 1598, samtidigt som han fastslog att katolicismen var att betrakta som fransk statsreligion, givit sina forna trosbröder hugenotterna kontroll över ett antal orter och städer. En av de viktigaste var La Rochelle vid franska atlantkusten. Trettio år senare betraktade centralregeringen i Paris, under ledning av Ludvig XIII och hans minister Richelieu, dessa protestantiska enklaver som potentiella säkerhetsrisker, vilka måste elimineras fortast möjligt. De användes i praktiken som baser för oppositionella inom högadeln. Särskilt La Rochelle med sitt läge vid kusten var lämplig för införandet av främmande trupper eller kontakter mellan franska dissidenter och deras potentiella allierade, som England eller Medelländerna. När franska centralmaktens trupper 1627 började belägra La Rochelle vände sig stadens borgare till England efter hjälp. En flotteskader utrustades och satte kurs mot staden under ledning av Buckingham i dennes egenskap av lordamiral. Planen var att besätta ön Ré utanför La Rochelle för att därifrån kunna bistå stadsborna och störa belägrarna. Buckingham tycks inte ha visat sig inkompetent men moralen hos hans män var ändå dålig. Engelsmännen landsteg visserligen på Ré men lyckades inte erövra öns befästningar, som också snart fick förstärkning av franske kungens trupper. Buckingham tvingades retirera och återvända till England med, som man sade, ”landet vanärat, statskassan länsad och soldaterna slaktade”.[1] Olyckligtvis hade England nyligen, huvudsakligen som en följd av dåvarande kronprinsens misslyckade frieri till en spansk prinsessa, legat i ett misslyckat krig med Spanien. Giftermålsförhandlingarna hade skötts av Buckingham, som därför förknippades med det efterföljande kriget. Då hade både hertigen och kronprinsen hälsats som hjältar av Londonborna för att de försvarat rikets heder. Nu, efter två på varandra följande krigsnederlag, var stämningen i huvudstaden och särskilt i parlamentet närmast upprorisk. Parlamentet hade de senaste åren upprepade gånger högljutt kritiserat Buckingham, som framställdes som något av kungens onda ande. Man hade krävt hans fängslande eller åtminstone avlägsnande från allt politiskt inflytande. Ett illavarslande tecken var att dessa stämningar inte bara funnit fäste i under- utan också i överhuset. Kungens opsykologiska sätt att besvara kritiken med arrestering eller hot om arrestering av gunstlingens kritiker eller rentav med att upplösa parlamentet, gjorde att frågan om Buckinghams inflytande och vad det innebar för riket utvecklades till en fråga om kungens kontra parlamentets makt. Det blev också i praktiken omöjligt för Karl I att på laglig väg, dvs. genom parlamentet, införa de skatter som behövdes för att hans politik skulle kunna genomföras. När parlamentet satte sig på tvären, sökte kungen i sin tur ta ut skatter på eget bevåg. Folkförsamlingar, hur representativa de nu varit genom tiderna, ogillar naturligt nog att känna sig toppstyrda eller förbigångna av regeringen. Särskilt i England, med dess tradition av att avsätta inkompetenta eller svaga monarker, var detta fallet redan på 1600-talet. Genom sitt på samma gång stenhårda och räddhågsna sätt att bemöta kritiken försvagade Karl I i själva verket både sin egen och Buckinghams ställning.

När parlamentet samlades efter hertigens hemkomst från La Rochelle i november 1627 begärde man att kungen skulle skriva under en försäkran som garanterade församlingens rättigheter. Kungen vägrade och nöjde sig med att ge ”sitt furstliga ord” på att godta skrivelsen. Ledamöterna uttryckte sitt missnöje med detta och lade skulden på Buckingham. Förmodligen i en önskan att skydda sin vän från alltför häftig kritik gav då Karl I efter och signerade dokumentet. Därefter förklarade han: ”Detta ger inga garantier utöver dem jag lämnat i mitt tidigare svar. Det är min övertygelse att konungens prerogativ stärks av folkets rättigheter och att konungen har prerogativ att försvara folkets rättigheter. Jag har nu utfört min del. Om parlamentet sedan får en olycklig utgång, är felet ert”.[2] Trots detta tvetydiga yttrande, som knappast kunde tolkas som bekännelse till tron på parlamentets självständighet, valde ledamöterna att se det skedda som en seger. Man jublade för kungen och föll på knä. Även Londonborna uttryckte sin stora glädje och stadens kyrkklockor ringde. Om kungens anseende tillsvidare var räddat, var fallet inte detsamma med hans gunstling. Pamfletter om Buckingham spreds bland folket och kritiken, eller snarare hatet mot honom, tilltog hela tiden. En dag på våren 1628 lynchades en av hertigens närmaste förtrogna på öppen gata.

Det är förstårligt om Buckingham under denna press övervägde att lämna England. Han var i grund och botten en äventyrare av musketörtyp och inte en Richelieu eller Oxenstierna. Någon gång under denna tid tog han kontakt med Sverige och lade fram planen att erövra den spanska ön Jamaica i Karibien. Ön skulle sedan övergå till Sverige, mot att hertigen garanterades 10 % av det guld som kunde utvinnas där. Kung Gustav Adolf(säkert också kansler Oxenstierna), godkände förslaget och ett kontrakt skrevs under.[3] Samtidigt arbetade hertigen på uppbyggandet av en ny flotteskader för La Rochelles befrielse. Wikberg säger om detta att Buckingham engagerade sig i projektet ”med en iver och en målmedvetenhet som var ganska ovanliga för honom” och menar att den häftiga inhemska kritiken mot ministern åtminstone delvis varit orättvis.[4]  Det tycks med andra ord som Buckingham haft flera bollar i luften mot slutet av sitt liv. Hans första ambition var att rädda sin ära genom att på nytt undsätta La Rochelle. Om detta misslyckades kunde han lämna England och försöka sig som kolonierövrare i svensk tjänst. Händelserna kom dock att ta en annan riktning.                            

På morgonen 23 augusti 1628 befann sig Buckingham i hamnstaden Portsmouth, där den nya expeditionen till La Rochelles undsättning gjordes i ordning. Innan sin avresa från London hade han skrivit testamente och anbefallt sin familj i kungens beskydd om något skulle hända och natten till 23 augusti hade han sovit dåligt. Efter att ha stigit upp åt han frukost. Det var alltid mycket folk på besök hos denne man, som på dryga tio år stigit från lågadel till Englands näst mäktigaste. I realiteten var Buckingham vid denna tid kanske mäktigare än kungen själv, eftersom denne var så beroende av honom. Det var därför lätt att obemärkt ta sig in i hertigens kvarter, särskilt under de sena morgontimmarna då folkströmmen var stor. Medan han satt i frukostrummet fick Buckingham nyheten att belägringen av La Rochelle hävts. Trots att flera omkring honom betvivlade riktigheten i påståendet steg hertigen upp och gick mot hallen, kanske för att få flera detaljer om vad som hänt.[5] Plötsligt hoppade en man fram bakom ett draperi och stötte med all kraft en dolk i vänstra sidan av bröstet på ministern. Denne ryckte själv ut vapnet och sträckte sig efter sitt svärd, samt fortsatte stapplande mot hallen ropande: ”Galningen har dödat mig”. Han föll mot ett bord med blod forsande ur munnen. Attentatsmannen var en officer som tidigare haft tjänst hos Buckingham. Han var frustrerad över att inte ha blivit befordrad och beskrivs som något av en religiös svärmare av det puritanska slaget. Han hette John Felton. På ett papper han hade instucket i hatten stod ungefär: ”Den som ej är redo att offra sitt liv för Gud, konungen och fosterlandet förtjänar varken att kallas soldat eller gentleman”. Meddelandet var undertecknat med hans namn. Trots att man innan han avrättades försökte få reda på om Felton haft några uppdragsgivare, försäkrade han in i det sista att han varit ensam om dådet och handlat av kärlek till sitt land. Folk i allmänhet, särskilt i London, hyllade honom som hjälte.

Alexandre Dumas skulle senare göra scenen i Portsmouth ännu ner dramatisk än den i verkligheten var. I ”De tre musketörerna” har Felton lejts av ”Mylady”, som i sin tur agerar på kardinal Richelieus uppdrag. De två männen för också en hetsig dialog innan mördaren sticker kniven i sitt offer. I sista ögonblicket kommer bud från franska drottningen, som varnar sin hemliga kärlek för det attentat som just ägt rum. Buckingham hinner få veta att drottningen älskar honom och dör därmed lycklig. Som ett minne skänker han Anna av Österrike den kniv som tagit hans liv. En svensk radiodramatisering från 1966 spär på dramatiken och romantiken ytterligare. När hertigen, spelad av Bengt Eklund, ryckt kniven ur sitt bröst, viskar han:

-          Kniven hejdade ett hjärtas slag. Ett hjärta som slog bara för henne. Farväl, Anna min älskade. Farväl![6]

Vilka känslor Anna av Österrike än kan ha erfarit vid nyheten om sin presumtive älskares död, står det klart att Buckinghams lagvigda hustru sörjde honom med all den lidelse som kan tänkas anstå en maka. Senaste tiden hade hon, just med tanke den allt häftigare opinionen mot hennes man, vägrat att vika från hans sida. Vid nyheten om vad som hänt sprang hon ut på en balkong eller avsats i våningen ovanför hallen och skrek och grät på gränsen till hysteri. Ett vittne sade senare att han aldrig hört eller önskade höra något liknande igen.[7] Också kungen sörjde sin favorit djupt. Han förrättade andakt i sitt kapell då nyheten slog ned. Trots att han bleknade märkbart fortsatte ritualen. Sedan stängde Karl in sig på sitt rum och grät. Men nästa dag begravde han sig i arbete. Det sades att han uträttat mer den dagen än vad Buckingham klarat på tre månader. Karl ville ge sin vän och minister en statsbegravning med pomp och ståt. Enligt Hibbert blev det inte så. Man vågade inte hylla den dödes minne offentligt med tanke på folkopinionen.[8] Men ett magnifikt monument i Westminster Abbey blev det i alla fall, där man ser Buckingham klädd som krigare, omgiven av antika gudomligheter.[9]



Hertigen av Buckingham var död. Men det som hänt satte outplånliga spår hos de drabbade. Karl I kunde inte förlåta londonborna deras glädje över hans väns död och parlamentet glömde inte kungens förföljelse av de ledamöter som lett opinionen mot hans gunstlig. Det första steget mot inbördeskriget var taget.    





                  

             



[1] Fri översättning från Christopher Hibbert, Charles I(1968), s. 97-98. Även följande översättningar från engelskan är mina egna och hämtade ur Hibbets bok.
[2] Hibbert, s. 102.
[3] Herman Lindqvist. Våra kolonier, de vi hade och de som inte blev av(2015), författarinläsning.
[4] Sven Wikberg, Den store kardinalen, Armand de Richelieus levnad(1958), s. 81.
[5] La Rochelle föll i själva verket för de kungliga franska trupperna mot slutet av 1628.
[6] Denna replik återfinns inte i 1983års svenska utgåva av musketörerna, i översättning av Håkan Bergstedt, som enligt försättsbladet återger originalets text ”oförkortat och utan sammandrag”. Alltså bör det vara radioregissören(Johan Bergenstråhle), som lagt till den ovan citerade repliken. Radiouppsättningen bygger dock på Birgit och Mårten Edlunds översättning.      
[7] Buckinghams änka gifte så småningom om sig med en adelsman av irländsktskotskt ursprung. Genom arv var hon den rikaste kvinnan i England, utanför kungafamiljen. Det sägs att hon på sin tid var den enda vid hovet som hade helt fläckfritt rykte. Familjen fortsatte att tjäna kungahuset. Buckinghams äldste överlevande son tilldelades faderns hertigtitel och dog 1687. https://en.wikipedia.org/wiki/Katherine_Villiers,_Duchess_of_Buckingham https://en.wikipedia.org/wiki/George_Villiers,_2nd_Duke_of_Buckingham.    
[8] Huvudkällan för denna text är kapitel V av Hibberts bok.
[9] Inget sägs om att monumentet skall ha skadats eller förstörts under Cromwell, vilket man ju kunde befara med tanke på allmänna inställningen till hertigen https://en.wikipedia.org/wiki/George_Villiers,_1st_Duke_of_Buckingham.