torsdag 26 december 2019

Julbröllop hos hertig Johan


För dem som såg det stora följet komma måste det ha varit något av livets höjdpunkt, dvs. det ståtligaste de någonsin upplevat och skulle få uppleva. Inom ett halvår skulle glädjen från idag vändas i katastrof och inbördeskrig, på sätt och vis en följd av det som nu tilldrog sig. Men vad som än skedde senare kan ingen; borgare, bonde eller daglönare som upplevde intåget någonsin ha glömt det. Det var julafton 1562 och hertig Johans brud anlände till Åbo! Hertigen själv hade kommit hem några dagar tidigare och satt hushållet i arbete: Mattor på golven, tavlor på väggarna. Varför var panelningen av rummen inte klar? Han hade ju skrivit om det från Polen! Var vinet säkert förvarat? Vad sysslade Herman vintappare med! Köken färdiga, och hertiginnans kapell, är det i ordning! Vad skall nådig frun säga om inte allt är färdigt! Sådana besvär som de haft att ta sig hem har man verkligen rätt att vänta sig att allt är till belåtenhet! Vad har jägarna för sig som inte kan åstadkomma bättre på jakten...  Johan måste ha varit nervös. Inte nog med att han stod i begrepp att välkomna sin nya hustru till deras gemensamma hem. Hustrun var också prinsessa från ett av de mest högtstående hoven vid denna tid, det polska. Säkert fick slottspersonalen veta att de levde dagarna före stora välkonstfesten. Några kanske till och med fick ett slag med den hammare hertigen alltid hade i bältet och som han gärna använde då han blev stressad. Man får hoppas att ingen tog allvarlig skada.[1]

Det är många svenska drottningar som anlänt till sitt nya hemland smått misstänksamma mot detta kalla, stela, outvecklade och ogästvänliga rike uppe i Norden och flera har tvingats utstå prövningar av olika slag. Några har till och med flytt i ren desperation eller depression. Det är dock svårt att tänka sig någon som haft större anledning än Katarina Jagellonica att klaga på välkomnandet från svensk sida, till och med innan hon satte foten på svensk mark.[2] Katarina var som bekant varken drottning eller kronprinsessa från början, bara hertiginna av Finland. Att hon inte krävde att omedelbart få resa hem redan under färden till Åbo och vad man vet inte heller senare, måste tillskrivas hennes starka religiositet och övertygelse att Gud Fader har sin mening med oss alla. En prinsessa som fått utstå samma behandling under upplysningstiden hade förmodligen deserterat.

Tanken att äkta en dotter av det polska furstehuset Jagello, eller åtminstone knyta nära förbindelser med polska hovet, hade av allt att döma uppstått hos hertig Johan redan i samband med faderns död i september 1560. I samma veva anställde nämligen hertigen en polsk ämbetsman vid namn Gebhart som sin personlige sekreterare. Denne hade varit i svensk tjänst tidigare men hållit sig undan de sista åren av gamle kung Gustavs regering. Erik XIV kallade senare Gebhart ”en ärelös skälm”, som förlett brodern till ”många falska och förrädeliga meningar”, vilket med säkerhet aldrig skulle ha skett om inte denne polack varit i Johans tjänst. Efter något år står Gebhart upptagen i listorna som hertigens kansler, alltså hans närmaste administrative medarbetare. Det tycks ha varit Gebhart som ursprungligen ingett Johan tanken att söka sig en polsk brud.[3] Idén var inte helt främmande för Erik XIV, som insåg att en förbindelse med Polen kunde gagna svenska intressen på andra sidan Östersjön. Polen önskade för sin del en allierad i förhållande till Ryssland, Johan såg en framtid som oberoende furste med säte i Finland och kanske på längre sikt en maktposition i både Polen och de besittningar i Italien som de polska prinsessorna kunde göra anspråk på genom moderns släkt. De första mer seriösa kontakterna togs på hösten 1561 och i juni följande år satte Johan med ett följe på över 200 personer kurs mot Polen för att äkta konung Sigismunds Augusts yngsta syster, prinsessan Katarina.

Efter fyra månader var förhandlingarna klara och 4 oktober 1562 stod bröllopet i Vilna.[4] En dryg vecka senare, 12 oktober, var det tid för hertigparet, som knappt kände vandra ännu, att anträda färden mot Åbo. Men både människor och självaste naturen tycktes vara emot deras förening. Erik XIV hade in i det sista sökt förmå sin halvbror att avstå från giftermålet, som nu inte längre stämde med Sveriges intressen. För tillfället rådde i själva verket krig mellan Sverige och Polen. Dessutom hade Johan i samband med förhandlingarna lånat sin nye svåger ett stort belopp, medan han nekat sin bror lån på grund av ”penningbrist”. Man kan misstänka att Erik dessutom ogillade att brodern lyckats göra ett så fint gifte medan hans egna engelska planer tycktes ha gått i stå. Om Johan fick barn med sin polska prinsessa innan Erik ingått äktenskap – och helst ett lika storslaget, behövde man inte vara paranoid för att se ett hot mot broderns tron. Samtidigt hade tsar Ivan av Ryssland, som en gång anhållit om Katarinas hand, sänt ut soldater för att snappa bort den åtrådda trofén under färden. Som om inte detta räckte var vintern sträng och kunde bereda de resande svårigheter. Om man därtill betänker att följet nu bestod av cirka 300 personer, med bagage, vagnar, hästar osv. kan det framstå som en gåta att resenärerna faktiskt lyckades nå målet. Bekymren tornade raskt upp sig. Efter en veckas färd landvägen till Riga frös skeppen som skulle föra dem till Finland fast i isen. När man väl fått loss dem blev det storm så att hertigens flaggskepp, Finska björnen, blev obrukbart. Hertigparet måste vänta på bättre väder och nytt skepp. En månad gick, inget hände och fortfarande lika dåligt väder. Man bestämde sig att fortsätta landvägen till Reval, idag Tallin och sedan med båt därifrån. Nya hästar måste införskaffas. I staden Pernau, Pärnu i Estland som nyligen blivit svensk, möttes sällskapet av kung Eriks folk. I stället för att bistå de säkert redan uttröttade resenärerna tog man hästarna ifrån dem. Sällskapet eller åtminstone delar av det fick fortsätta till fots.[5] Till råga på eländet visste man nu dessutom att tsar Ivan var ute på jakt efter sitt byte. Så nådde man Reval. Fortsatt dåligt väder, med resultat att man inte kunde landstiga som planerat vid Ekenäs utan fick ta sig till Pickala i Sjundeå istället. Inga hästar till hands! Det enda man fick tag på i den vägen var en hästkärra åt hertigparet. De andra fick vackert gå till fots. Man undrar vad Katarina tänkte: Var detta standarden på mottagningen av landets förnämsta herrskap. Skulle det fortsätta så här resten av livet och vad var svenskarna för slags folk. Var de ens kristna? Och vad tänkte de polska adelsmännen, som kanske inte alla hade sin härskarinnas djupa tro att falla tillbaka på? En del övervägde nog att omedelbart lämna tjänsten. Som tur var fick man tag på en gård vars husfolk lät sin stackars hertig och hans förmodligen totalt slutkörda hustru ta igen sig ett dygn. Det var värt besväret. Husbonden adlades senare under namnet Silfverpatron. Så kom en grupp ryttare och några vagnar och hämtade sin vinddrivna överhet och såg till att de kom till Ekenäs, där de hyllades som de hjältar de nu sannerligen blivit. När nu Katarina var i säkra händer fortsatte hertigen hem till Åbo för att förbereda vad som skulle bli en kombinerad jul och bröllopsfest. Man kan som sagt förmoda att tjänstefolket på slottet fick det hett om öronen.

Så kom alltså hertiginnan Katarina till Åbo slott julafton 1562. Tyvärr ger inga sekundärkällor jag funnit närmare detaljer om själva festen men vi vet att den varade i åtta dagar, alltså över hela julhelgen och ända fram till nyår. Dessutom kombinerades festen med ett antal bröllop för adelsmän inom hertig Johans domäner. Om man vet att det en ”vanlig” jul på Åbo kunde gå åt 1500 liter mjöd, så förstår man att det detta år måste spenderats oerhörda mängder både mat och dryckesvaror.[6]

Med en avundens(?), tanke till de många gästerna vid julfesten på Åbo slott för 457 år sedan tillönskas läsarna en riktigt God Jul!                             



[1] Jag vet uppriktigt sagt inte om Johan III hade hammare i bältet under sin hertigtid. Då han blev kung tycks den i alla fall ha brukats ofta. Mot slutet av sin regering gjorde han en gång riksrådinan Ebba Sparre(född Brahe), så vettskrämd med sina hotelser och slag med hammaren att hon svimmade.
[2] Med Sverige avses här även Finland.
[3] Kung Eriks omdöme om Gebhart påminner onekligen om hur hertig Johan och dennes anhängare senare skulle komma att beskriva Jöran Person.
[4] Dagens Viilnius i Litauern.
[5] Man kan rimligen inte ha stulit samtliga hästar för ett uppenbart förnämt sällskap som dessutom leddes av kung Eriks bror, hur oense de än var. Det talas konsekvent om att ”hästarna” tagits, så att ”delar av följet” måste fortsätta till fots. Sannolikt var det en del hästar, kanske några av de förnämaste. Som beslagtogs, vilket naturligtvis var illa nog.  
[6] Denna text bygger huvudsakligen på kapitel 4 av Lars Ericsons biografi över Johan III från 2004 och på kapitel 5 av Eva Mattssons biografi Furstinnan över Katarina Jagellonica från 2018.

torsdag 19 december 2019

Storbrittaniens stammoder.

                                      Detta porträtt uppges föreställa Margaret Tudor.
                                     Då porträtt av kungliga personer på hennes tid snarare gjordes                                      efter mall än efter faktiska modeller kan autenticiteten ifrågasättas.

                                                             

Så vann Torrys nyvalet i Storbritannien! Med största sannolikhet innebär detta att Brexit kommer att genomföras, vilka följderna sedan blir. Men skottarna har tydligt markerat att de vill stanna inom EU och att man ämnar kräva ny folkomröstning om självständighet, vilket engelsmännen å sin sida lika tydligt markerat att man inte tänker acceptera. Med andra ord tycks allt upplagt för nya konflikter och kanske i förlängningen upplösandet av UK. I dessa tider kan det vara av intresse att titta närmare på hur Storbritannien en gång skapades. Följande text skall handla om den kvinna som ofrivilligt lade grunden till det förenade kungadömet, även om de första verkliga stegen togs över ett halvt sekel efter hennes död.

Hon hette Margareta(Margaret), Tudor, var äldsta dotter till Henrik VII och Elisabet av York och äldre syster till Henrik VIII. Några år innan hon föddes hade fadern vunnit kronan på slagfältet och började nu så sakta bygga upp en dynasti. I det sammanhanget var det som alltid viktigt att få barnen ingifta i etablerade furstedynastier. För Margaretas del valde man Skottlands kung till brudgum. Äktenskapet väntades stärka banden mellan de båda rikena och vända Skottland från dess gamla allians med Frankrike. Det var inte första gången Jakob IV erbjudits en engelsk prinsessa till drottning. Tjugo år tidigare hade Edvard IV stått beredd att ge sin dotter Cecily till grannen i norr. Frieriet hade slutat i krig som lett till att gränsstaden Berwick, denna utpost som ständigt låg i skottlinjen då de båda grannarnas latenta krig blossade upp, för alltid kom i engelska händer.[1] Nu gick dock allt väl och i augusti 1503 vigdes kung Jakob och Margareta. Naturligtvis hade en vigsel genom ombud då redan hållits i London. Margareta skall i samband med giftermålet ha beskrivits som ”något omogen för sin ålder”. Vad det i realiteten innebär är svårare att avgöra. Kanske var den tonåriga flickan helt enkelt blyg inför den omvälvning som väntade henne. Hur som helst var hon vacker med ljust hår och blå ögon och förstod att föra sig med behag i officiella sammanhang, vilket var ungefär vad som dåförtiden väntades av en drottning. Inför giftermålet och avresan till Skottland hade hon både fått nya kläder och lärt sig dansa: Den nya drottningen tänkte uppenbarligen inte sitta som någon obemärkt statist i kulisserna. Vid ankomsten till Edinburgh satt hon till häst bakom sin nye make, vilket gjorde starkt intryck på åskådarna.  Jakob IV var en man av sin tid, renässansen. Han gynnade poeter, konstnärer och grundandet av universitet. Under hans tid kom den första tryckpressen till Skottland och den första moderna översättningen i Europa av Aeneiden genomfördes, Samtidigt strävade kungen att stärka sin makt inåt och utåt och inledde uppbyggandet av en skotsk flotta.[2] Den unga drottningen fick också del av all glans och prakt men längtade naturligt nog hem, vilket man kan se av hennes brev till familjen. Kungaparet tycks ha väntat med att söka avla barn, vilket i så fall tyder på humanitet hos maken: Han var sexton år äldre än sin hustru. Första barnet, en pojke, föddes i februari 1507, drygt tre år efter giftermålet. Margareta drabbades emellertid av samma öde som de flesta kvinnor av Tudorernas ätt, vare sig de var infödda eller ingifta; svårighet eller oförmåga att föda livskraftiga barn, i synnerhet söner. Av parets sex barn överlevde endast sonen James, senare Jakob V, spädbarnsåren. Till råga på allt blev Skottland kort efter pojkens födelse 1512 invecklat i krig med Margaretas fädernesland. Kung Jakob stupade i det blodiga slaget vid Flodden 9 september 1513, det största slag som utkämpats mellan England och Skottland, räknat i antal stupade. Flera skotska adelsfamiljer dog ut på manslinjen.[3] Drottning Margareta var nu knappt 24 år och dessutom gravid. Barnet, sonen Alexander, avled vid drygt 1 års ålder     

Enligt kung Jakobs testamente var Margareta nu regent för deras äldste son och arvinge. Änkedrottningen tycks också i början ha lyckats ena de efter vanligheten motstridiga krafterna i det skotska parlamentet och bland lorderna. Året efter makens död tog hon emellertid steget att gifta om sig med earlen av Angus, huvudman för ätten Douglas. Det kan diskuteras vad som i första hand låg bakom. Kanske blev Margareta uppriktigt förälskad i den unge mannen, som var jämnårig med henne själv. Hans far hade stupat vid Flodden, vilket bör ha skapat en känsla av samhörighet. Det faktum att mannen tillhörde en av Skottlands förnämsta ätter spelade säkert också sin roll. Här fanns en möjlighet för Margareta att skaffa sig flankskydd i förhållande till de många fraktionerna i riket. Om detta var huvudskälet till äktenskapet visade det sig vara ett ödesdigert misstag: Istället för att samla adeln kring änkedrottningen stärkte det hennes fienders parti. Enligt den döde kungens förordnanden hade Margareta förlorat rätten till regentskapet i och med sitt nya giftermål. Allt flera inom adeln krävde nu att hertigen av Albany, en släkting till kungahuset, skulle överta rikstyrelsen. Änkedrottningen vägrade dock acceptera detta och flydde till slottet Stirling med familjen. Efter någon tid tvingades hon ge upp och överlämna sina barn till Albany. Själv flydde hon kort därefter till England, där hennes make övergav henne och återvände hem. I exilen föddes dottern Margaret i oktober 1515.[4] Sedan hon tillbringat ett år som broderns gäst i London återvände Margareta själv till Skottland, för att finna att Angus skaffat sig en älskarinna. Sådant var i och för sig kutym i förnäma familjer. Ingen kvinna kunde utan vidare räkna med att hennes man skulle vara obrottsligt trogen, i synnerhet inte om hustrun av något skäl var frånvarande och inte kunde stå till tjänst som partner. (Det var betydligt viktigare att en hustru var trogen sin make än motsatsen). I detta fall fanns det emellertid särskilda orsaker för den bedragna hustrun att känna sig förorättad. Earl Angus hade nämligen haft fräckheten att bekosta sitt kärleksliv med inkomsterna från de gods som tillkom Margareta i egenskap av skotsk änkedrottning. Trots detta ställde sig kung Henrik VIII, av alla människor, på sin svågers sida och manade sin syster att hålla fast vid äktenskapet med Angus.[5] Detta var något den stolta änkedrottningen inte tänkte acceptera. Hon förklarade för sin bror att relationen till maken försämrades för varje dag. Hon tänkte skilja sig: ”Både Gud och hedern tillåter det, ty jag vet att han(Angus), inte älskar mig”.[6] Medan drottningen strävade att bli kvitt earl Angus måste hon också tänka på att stärka sin egen maktbas i Skottland. Enligt principen ”min fiendes fiende är min vän” vände hon sig till samme hertig Albany som några år tidigare berövat henne både regentskap och ansvaret för sina barns uppfostran. De båda slöt en allians och Margareta lyckades till slut återta kontrollen över den minderårige Jakob V. Vid tolv års ålder förklarades han myndig men makten låg i praktiken hos modern. Trots att Margareta inte lär ha glömt sitt engelska ursprung kom hon genom sina försök att stärka sin ställning oundvikligen i konflikt med brodern och hans ministrar, som både av princip och politiska skäl fortfarande höll på Angus i äktenskapsstriden. När denne, med engelskt bistånd, lät belägra Edinburgh beordrade änkedrottningen till engelsmännens fasa att kanoner skulle brukas mot angriparna. Slutligen lät Margareta sig övertalas till något slags försoning med sin make, men strävade målmedvetet att bli fri från honom. Detta lyckades efter några år, men då hade Angus haft ansvar för sin styvson kung Jakob en tid, vilket tydligen inte slog väl ut eftersom Jakob resten av livet kom att hata både styvfadern och den övriga familjen Douglas.[7] Då Margaretas skilsmässa väl fått påvens välsignelse år 1527 gifte hon om sig med ännu en skotsk högadelsman, Henry Stewart av Methven.[8] Olyckligtvis visade sig även detta äktenskap vara en missräkning och inte heller lyckades Margareta få till stånd något förbund mellan Skottland och England. Alla påfrestningar som den stackars Jakob V fått utstå hade gjort honom djupt skeptisk till både grannriket och modern. När sonen år 1538 gifte sig med Maria av Guise blev det bättre för änkedrottningen, som fick en god relation till sin svärdotter.

Margareta Tudor avled 18 oktober 1541, nära 52 år gammal på Methven Castle i centrala Skottland, i sviterna av en hjärnblödning. Hennes son hann inte fram i tid till dödsbädden och då döden kom hastigt hade hon inte gjort något testamente. Kungen övertog därför all sin mors kvarlåtenskap, trots att Margareta uttryckt en önskan att en del skulle gå till hennes dotter med Angus.[9] Så slutade ett stormigt och på det hela taget sorgligt liv, ett utmärkt exempel på hur prinsessor nästan in i modern tid varit redskap för kungars och ministrars politiska planer, samtidigt som Margaretas exempel visar att kvinnor av tillräckligt hög status även i äldre tid kunnat hävda sitt egenvärde. Margaretas familj var dock långtifrån utslocknad eller politiskt utspelad. År 1603 blev hennes ättling i tredje led, kung Jakob VI av Skottland, sedan Margaretas brorsdotter Elisabet avlidit barnlös, också konung av England under namnet Jakob I. Därmed skapades ”The Union of The Crowns” som ytterligare ett drygt sekel senare ledde till bildandet av det förenade kungadömet Storbritannien. Eftersom det nuvarande brittiska kungahuset Windsor ytterst härstammar från en dotter till Jakob I, är Margareta Tudor i realiteten stammoder till Elisabet II. Frågan är om den statskonstruktion som Margareta omedvetet lade grunden till kan hålla för våra dagars påfrestningar.[10]                



[1] Cecily av York var moster till Margareta Tudor. Hon giftes senare bort med en adelsman som hade nära släktband med det nya engelska kungahuset. Cecily dog 1507.
[2] Ett av de nya krigsskeppen fick namnet ”Margaret”.
[3] Jakob IV blev därmed (hittills), den siste brittiske kung som stupat i strid https://sv.wikipedia.org/wiki/Slaget_vid_Flodden. 
[4]Under vistelsen i England lär familjen en tid ha bott i de skotska kungarnas Londonresidens, som kallades Scotland Yard. Margaretas och Angus dotter föddes dock inte där. Margaret Douglas blev senare mor till lord Henry Darnley, Maria Stuarts andra gemål. Båda makarna härstammade alltså från Margareta Tudor, hon var Marias farmor, Darnleys mormor. 
[5] Man bör kanske ändå inte bli alltför upprörd över kungens agerande. Han var inte den ende manen i sin tid att predika sedlighet och samtidigt inte leva som han själv lärde. Erik XIV hade många älskarinnor, men ställde till med ett fruktansvärt rabalder vid upptäckten att systern Cecilia mottog sin svåger Johan av Ostfriesland om nätterna på Vadstena slott. Deras bror hertig Karl(senare Karl IX), bistod i sin ungdom Erik Stenbock med enleveringen av Malin Sture men blev rasande då hans brorsdotter Anna på eget bevåg stod för vigseln mellan Sigrid Brahe och Johan Gyllenstierna, trots att Sigrid var bortlovad till en annan. Kvinnor som tog egna initiativ betraktades med stor misstänksamhet på 1500-talet, i synnerhet i äktenskapsfrågor. Vid tiden för Margaretas svårigheter med earl Angus hade Henrik VIII inte heller inlett sin halsbrytande äktenskapliga karriär och framstod närmast som ett dygdemönster i förhållande till Katarina av Aragonien.   
[6] Enligt Fraser skall Margareta ha motiverat skilsmässan inför påven, den enda instans som kunde upphäva ett äktenskap ingånget med kyrkans välsignelse, med det egendomliga påståendet att hon gift sig med Angus medan Jakob IV ännu var i livet(Antonia Fraser, Henrik VIII:s sex hustrur, svensk översättning 1995, s. 149). Margareta skulle alltså ha ingått tvegifte, olagligt ännu i vår tid. Detta verkar otroligt och enligt Fraser stämmer det inte heller med fakta. Kanske de två inlett någon form av oskyldig kurtis medan kungen ännu levde, eller var Margareta så desperat angelägen att göra sig fri från sin andre make att hon drog fram alla skäl hon kunde komma på, oavsett om det ställde henne själv i ofördelaktig dager? Senare upphävdes äktenskapet istället med den fullt riktiga motiveringen att Angus varit trolovad med en annan vid tiden för giftermålet med änkedrottningen. Eftersom Margareta ansågs ha handlat i god tro påverkades inte hennes dotters ställning.
[7] I ett brev till sin blivande hustru, Maria av Guise, betecknade sig Jakob V senare som ”fader- och moderlös från barndomen” och ”ärelystna adelsmäns fånge”.
[8] Henrik VIII var med andra ord långt ifrån den ende i familjen Tudor som ingick vågade äktenskap. Hans yngre syster Mary gifte sig på eget bevåg med Charles Brandon, hertig av Suffolk, sedan hennes förste man, kung Ludvig XII av Frankrike, avlidit 1515. Margaretas skilsmässa från Angus gick för övrigt igenom strax innan kung Henrik började sin process för att bli fri från drottning Katarina. Förmodligen kände sig den egocentriske kungen högst orättvist behandlad då påven vägrade honom samma förmån som systern. Henrik menade dessutom att Roms dom i Margaretas fall varit olaglig eftersom Påven inte låtit utfråga parterna i målet, vare sig personligen eller genom ombud.    
[9] Detta spelade inte så stor roll eftersom Margaret Douglas vistades i England, där hon behandlades som en fullvärdig medlem av kungafamiljen. Jakob V hade för övrigt aldrig erkänt moderns andra äktenskap och betraktade därför halvsystern som bastard.

söndag 8 december 2019

Då Maria Stuart kunde ha blivit Englands drottning.


När en drottning ligger i barnsäng är uppståndelsen stor. Om allt går väl står glädjen högt i tak, särskilt om det blir en son. Är det en flicka skiftar reaktionerna. Har familjen redan en son är det både praktiskt och trevligt med en prinsessa. Skulle det röra sig om första barnet spelar könet i regel ingen större roll, bättre tider kommer. Har familjen enbart döttrar höjer hovfolket på ögonbrynen: Blir det någonsin en son? Kanske någon släkting börjar hoppas på att ärva tronen för egen del.[1] Ingen prinsessas födelse torde ha väckt sådan förstämning som Maria Stuarts på slottet Linlithgow i Skottland 8 december 1542. Inte nog med att barnet var en flicka; de pojkar kungaparet tidigare fått var döda och kungen, Jakob V, låg just nu döende på ett slott i närheten, nedbruten av sorg och motgångar. Dessutom var den skotska armén i stort sett knäckt, eller åtminstone högst opålitlig efter det senaste nederlaget mot engelsmännen.[2] Av allt att döma skulle alltså Skottland inom kort ”styras” av ett spädbarn som dessutom var flicka. Det gick som man fruktat. När kungen fick besked om sin dotters födelse drog han en djup suck: ”Kronan kom med en flicka, den kommer att försvinna med en flicka”, mumlade han och vände sig mot väggen. Några dagar senare var han död.[3]

Skottland befann sig nu i samma läge som man gjort vid kung Alexander III:s död nära 300 år tidigare. Då hade kungens dotterdotter, prinsessan Margareta av Norge, varit närmaste arvinge till tronen. Den engelske kungen Edvard I lyckades något senare driva igenom ett avtal om giftermål mellan prinsessan och hans egen son och tronarvinge Edward av Caernarfon. Olyckligtvis, för Edvard, hade prinsessan avlidit några år senare och den tid av förvecklingar och krig inletts som slutade med huset Stuarts uppstigande till makten år 1371. Nu drömde en sentida ättling till Edvard Longshanks om att äntligen fullfölja sin förfaders plan att förena de båda rikena, om nödvändigt med våld. Så snart Henrik VIII fått veta att Jakob V avlidit och efterträtts av sin sex dagar gamla dotter, tog han kontakt med representanter för den skotska adeln för att få till stånd ett avtal om giftermål mellan Maria Stuart och den engelske tronföljaren Edvard, prins av Wales. I detta sammanhang kom de högättade skottar som nyligen blivit engelska krigsfångar väl till pass: Förhandlarna fanns så att säga redan på plats. Det var lätt att, mot klingande mynt och löfte att få återvända hem, övertala dem att verka för ett giftermål Skottland-England. I juli 1543 slöts ett fördrag i Greenwich som bekräftade den framtida föreningen.[4] Maria Stuarts mor vägrade dock att sända sin dotter till London, om av religiösa skäl eller fruktan för den vid detta laget smått legendariske ”hustrumördaren” Henrik VIII får lämnas därhän. Kanske handlade hon av vanlig moderlig omtänksamhet.[5] Till detta kom en naturlig tvekan från skotsk sida inför tanken att i praktiken göra sitt rike till en engelsk provins. Några månader senare, i början av 1544, föddes dessutom en prins, en Dauphine, i Frankrike. Flera skotska röster höjdes för att den lilla drottningen borde giftas bort med den franske tronföljaren istället för den engelske. Kung Henrik reagerade omedelbart. En engelsk här sändes in i Skottland, med order att bränna de viktigaste städerna och att döda alla invånare på de platser där man mötte motstånd. Soldaterna lydde order och det kungliga residenset Holyrood utsattes för beskjutning. Förödelsen blev stor men den oskyldiga Maria hade förts i säkerhet och var utom räckhåll för engelsmännen.[6] I slutänden blev det Frankrike som tog hem spelet. På sommaren 1548 fördes den sexåriga drottningen över havet för att växa upp vid hovet i Paris och i sinom tid gifta sig med dess tronföljare Frans.[7]

Vi vet hur det slutade. Efter sin franske makes död återvände Maria Stuart till Skottland 1561, knappt 19 år gammal. Efter några års kamp med den upproriska adeln och den strängt protestantiska kyrkan tvingades hon fly till England, där hon slutligen avrättades av sin släkting Elisabet. Låt oss för ett ögonblick vara kontrafaktiska. Vad hade hänt om Maria Stuart skickats till England som planerat? Hennes tilltänkte make Edvard(senare Edvard VI), avled knappt 16 år gammal 1553 och efterträddes i tur och ordning av sina båda systrar, katoliken Maria och protestanten Elisabet. Om Maria Stuart växt upp vid engelska hovet och kanske till och med hunnit vigas vid Edvard VI skulle en presumtiv tronarvinge ha funnits till hands vid den unge kungens död. Visserligen är det knappast troligt att rådet utan vidare utsett en minderårig skotsk prinsessa till ensam engelsk regent men om Maria Tudor, som i verkligheten också skedde, tagit makten efter de förvecklingar som följde på Edvards död, kunde läget ha blivit ett annat. Maria Tudor var inbiten katolik och hyste av djupt personliga skäl motvilja mot halvsystern Elisabet. Maria Stuart hade också katolskt påbrå och kom med tiden att framstå som en kunglig symbol för katolicismen. Edvard VI och hans ministrar var protestanter och skulle säkert ha sökt uppfostra Maria Stuart i samma lära. Men vid tiden för Marias Tudors maktövertagande var hennes namne ännu ung och borde vara möjlig att ”omskola”. Dessutom var hon till hälften en Tudor och född av katolska föräldrar i ett bortom allt tvivel lagligt äktenskap.[8] Här hade således funnits en möjlighet att gå förbi Elisabet med en kvinna av odiskutabelt kunglig börd, av katolsk tro och uppväxt i England, naturligtvis under förutsättning att Maria Tudor själv inte lyckats nedkomma med en arvinge.  Hade Maria Stuart, vars olycksöde fängslat och alltjämt fängslar så många, i tidens fullbordan blivit Englands drottning i istället för den av historien så högt aktade Elisabet om Henrik VIII:s planer gått i lås. Hur hade Europa i så fall utvecklats?               

                                       



[1] Alla dessa scenarior utgår självfallet från en tid då statschefen styrde riket och kvinnlig tronföljd amsågs mindre lämpligt.
[3] Kungahuset Stuart hade grundats på 1300-talet genom giftermålet mellan kung Robert 1:s dotter och adelsmannen Sir Walter Stewart.
[4] Ingen av de sekundärkällor jag haft tillgång till går i detalj in på fördragets innehåll. Zweig menar i sin biografi över drottningen från 1935 att avtalet stipulerar att Maria Stuart ”genast” skall skickas till England, samt(vilket måste ha väckt betänklighet i Skottland), att riket, om flickan avlider, ändå skall övergå till England.. Fraser berör överhuvudtaget inte fördragets innehåll, nämner bara var och när det slutits.
[5] Då Maria av Guise några år tidigare själv varit på tal som gemål till Englands kung skall hon, då engelsmännen prisade hennes storväxthet, ha svarat att även om hon var lång var hennes hals liten. Maria gifte sig istället med den skotske kungen.
[6] Detta härjningståg går i historien under beteckningen ”det hårdhänta frieriet.
[7] Den rent historiska delen av denna text bygger på första kapitlet av Stefan Zweigs biograf över Maria Stuart från 1935(svensk översättning i nyutgåva 1990 ) och Antonia Frasers bok henrik VIII:s sex hustrur(svensk översättning 1995), främst s. 386 och 399.
[8] Maria Stuarts farmor var äldre syster till Henrik VIII.  

söndag 1 december 2019

Kung Johan II - Vem var han och hur dog han?


Vem Johan III var vet kanske inte alla svenskar. Däremot vet de förmodligen att vi haft en kung med det ordningsnumret. Om inte annat kan de lätt hitta honom i regentlängden. Den svensk som läst sin politiska historia från vasatiden och framåt har hört eller sett namnen på våra regenter under de senaste 500 åren i något sammanhang. Hur mycket de sedan vet om respektive kung är en annan sak. Om Johan III alltså är lätt åtkomlig för den intresserade, hur är det då med Johan II? Har det överhuvudtaget funnits en svensk kung med detta ordningsnummer. Vår regentlängd bygger än idag på Johannes Magnus uppställning i hans bok Alla Göta – och Sveakonungars historia från 1500-talet. Johan III:s båda bröder, Erik och Karl, använde boken som underlag då de fastställde sina egna platser i regentlängden, trots att det varken funnits 13 kungar med namnet Erik eller 8 kung Karl före dem. Broder Johan lyckades dock pricka rätt bland regenterna: Han var verkligen den tredje svenske kung som bar namnet Johan. Vem var då hans närmaste föregångare med detta namn?[1]

Johan II är identisk med ”kung Hans”, en relativt bortglömd men inte helt okänd kung i vår historia. Den som studerat Kalmarunionen närmare har förmodligen stött på namnet. Kung Hans var pappa till den i Sverige så avskydde Kristian II, Kristian Tyrann. Han föddes 1455 och dog 1513.[2]  Johans egen far, Kristian I, var den förste i släkten Oldenburg att bestiga Danmarks tron, vilket han uppnådde genom att gifta sig med den förre kungen Kristoffers av Bayern änka.[3] Den nya dynastin sökte upprätthålla Kalmarunionen som drottning Margareta med tålamod och krig skapat i slutet av förra århundradet, men vars stabilitet naggats ordentligt i kanten genom efterträdarens äventyrliga politik och inte minst Engelbrekts uppror i början av 1400-talet. För Kristian I slutade det med nederlaget vid Brunkeberg 1471. Men sonen Hans var fast besluten att återuppta hans verk. Han måste dock först bli godkänd som kung även i Danmark och Norge, vilket inte kunde ske utan eftergifter till rådsadeln. Samtidigt strävade kungen i tidens anda att stärka furstens makt på bekostnad av adelns: en minst sagt svår balansgång. Dock visade ”kung Johan” förmåga att bedriva politiskt spel, inte minst i förhållande till Sverige. Efter att ha underblåst och utnyttjat de motsättningar som fanns mellan riksföreståndaren Sten Sture d. ä och svenska riksrådet belägrade han Stockholm och lyckades genom förhandlingar bli vald till svensk kung i oktober 1497. Vid den efterföljande kröningen i november slogs såväl svenskar som danskar till riddare och representanter för båda sidor tilldelades förläningar. I anslutning till förhandlingarna om maktfördelningen mellan kung och råd utsågs också kungens son Kristian till svensk tronföljare, vilket bekräftades formellt något år senare, på våren 1499.[4]

Olaus Petri, som ju efter sina erfarenheter från 1520 inte hade något skäl att prisa danskarna, sade senare om kung Hans att han varit ”en from och redlig man” och att hans regering präglats av lugn och ordning. Om något negativt kunde anföras fick det skrivas på fogdarna, av vilka några varit ”arghe”(grymma eller hårda), och ”gjort mycket övervåld”. Detta med ”from och redlig” är som bekant en smakfråga. Kanske var det Olofs hantverksbakgrund som fick honom att uppskatta kung Hans, som i sin strävan att begränsa adelns makt helt följdriktigt gynnade borgarna.  Han skall också ha varit trofast mot sina vänner och effektiv i sitt arbete som regent. Adeln fick dock känna på en annan sida av kungens karaktär. Den danske rikshovmästaren Laxman, som 1501 överfölls och kastades i vattnet i Köpenhamn av kung Hans män, skulle förmodligen inte ha instämt i Olaus Petris positiva omdöme. Inte heller den norske adelsman som mördades på ett skepp i Oslo, sedan han kommit för att söka förlikning med kungens parti. Också inom den svenska adeln uppkom med tiden motstånd mot kung Hans. Trohetseden till kungen uppsades och initiativet övergick än en gång till Sten Sture d.ä.[5]  Kampen om herraväldet var dock ännu inte över och vid midsommartid 1505, sedan Sten Sture avlidit, infann sig kungen med stora truppstyrkor i Kalmar i ett försök att få till stånd en uppgörelse.[6] När de svenska representanterna inte infann sig till mötet dömdes deras ledare i sin frånvaro som förrädare till döden, varpå ett antal borgare avrättades i deras ställe.[7] Under de närmaste åren fördes kriget mellan unionskonung och svenska riksföreståndare ömsom med vapen, ömsom förhandlingar, utan att något väsentligt genombrott skedde. Under tiden avled kung Hans i februari 1513. Det vilar något mystiskt över detta dödsfall. Såväl nätartiklar som professor Lars Olof Larsson konstaterar helt kort att kungen avlidit medan Åke Ohlmarks ger en saftig skildring av hur han mördats av representanter för dansk högadel som ogillat hans borgarvänliga politik. I spetsen för de sammansvurna skall ha stått ingen mindre än kungens egen son Kristian, otålig att bestiga sin faders tron. Den hatade tyrannen skulle således ha lagt fadermord till sitt i svenska ögon redan digra syndaregister. Enligt denna berättelse skall kung Hans först ha kvävts med en säck av sonen, varpå de övriga i tur och ordning gått fram och huggit honom i huvudet med pikar. Ohlmarks skriver att kungens kranium uppvisar spår av flera hugg. Men varför nämns inte detta mord av andra historiker?[8] Hur kung Hans än mötte döden fördes hans kropp inte till domkyrkan i Roskilde som skett med föräldrarna och senare danska kungar utan till franciskanernas kyrka i Odense. Senare flyttades den till domkyrkan i samma stad. Där vilar nu kvarlevorna av kung Johan II av Sverige.                          



[1] För ordningens skull kan noteras att ”Johan I” är identisk med Johan Sverkerson, son till kung Sverker den yngre. Denne Johan regerade Sverige, eller åtminstone delar av dagens Sverige, i början av 1200-taket och var den siste kungen av Sverkersätten https://sv.wikipedia.org/wiki/Johan_Sverkersson. 
[2] Att kung Hans är identisk med Johan II förstod jag plötsligt då jag första gången läste Lars Ericsons biografi över Johan III från 2004.  Där citeras en rapport från Johans barndom, som visar att tekniken att låta de två bröderna Erik(blivande Erik XIV), och Johan dela rum skapat vissa komplikationer. Erik var fyra år äldre än lillebror Johan som vid tillfället var 2-3 år. Rapportören meddelade att ”hertig Erik” ibland blev störd i sin sömn av ”hertig Hans”. Jag minns än hur det omedelbart slog mig att Kristian tyranns far måste vara ”Johan II”. 
[3] Hur länge släkten Oldenburg suttit på danska tronen kan diskuteras. Huvudgrenen utslocknade i och med Fredrik VII:s död 1863. Men även det nuvarande kungahuset Glücksburg utgör en gren av Oldenburg och härstammar från en yngre son, eller noga räknat sonson, till Kristian I. Som så ofta är frågan vilken dynasti en viss kunglighet tillhör sist och slutligen upp till den enskilde betraktaren att avgöra. Om man utgår från att huset Oldenburg utslocknade 1863, innehade de tronen i 415 år, vilket är svårslaget.   
[4] Detta användes som ett bärande argument av kung Kristians anhängare 20 år senare, vid de förhandlingar som ledde till hans kröning och det efterföljande Stockholms blodbad.
[5] En av de borgar som höll ut längst var Stockholm, som försvarades av kungens hustru Kristina av Sachsen https://sv.wikipedia.org/wiki/Kristina_av_Sachsen.
[6] Att det blev just Kalmar berodde på att slottet ännu hölls av kung Hans män.
[7] Kung Hans borgarvänliga inställning hade uppenbarligen sina begränsningar.
[8] Ohlmarks uppgifter återfinns i Konungen är död, en tusenårskrönika om svenska monarkers slut(1983), s. 67. I övrigt bygger texten på Lars-Olof Larsson, Kalmarunionens tid –från drottning Margareta till Kristian II(1997), s. 375 ff och på https://sv.wikipedia.org/wiki/Hans_(kung).    

söndag 17 november 2019

riksbyggarens syster


Familjen Vasa hör till de mera kända släkterna i svensk historia. Av de sju medlemmar av dynastin som suttit på Sveriges tron är åtminstone tre så kända att de flesta än idag kan säga ungefär när de levde och vad de gjorde, dvs. vad de associeras med.[1] Men vasarna är naturligtvis mer än sina kungar. En gestalt i släkten som få känner till är Margareta. Det är i sig inte underligt. Hennes politiska roll var närmast obefintlig, men kanske är hon värd att lyftas fram just av det skälet, som ett exempel på många kvinnors öde i historien. Dessutom blev hon på sätt och vis stammoder för en ny svensk adelsdynasti som i fortsättningen skulle stå nära tronen och höra till den absoluta högadeln.

Att Margareta är så pass okänd kan bero på att hon levde alldeles i början av släktens storhetstid. Hon var syster till dynastigrundaren Gustav Vasa och hann bara uppleva de första turbulenta åren av broderns regering.[2]  Redan i slutet av 1400-talet tillhörde vasarna de förnämaste släkterna i Sverige. Fadern var riksråd och genom modern kom familjen att efter sekelskiftet 1500 höra till de maktägande Sturarnas innersta krets.[3] Både Margareta och Gustav vistades vid sturehovet. Det är möjligt att systern hade större intellektuell begåvning än sin mera praktiskt lagde bror eftersom hon tydligen läste mer än han och senare i livet diskuterade litteratur med biskop Brask. År 1516 gifte sig Margareta, eller giftes bort, med Joakim Brahe, en ung adelsman som ingick i riksföreståndarens följe. Trots att bägge var i tonåren och deras äktenskap blev kort hann de få fyra barn av vilka två uppnådde vuxen ålder. Parets huvudsäte var gården Tärna nordväst om Nyköping, som Joakims släkt fått genom hans farmors första äktenskap.  

Strax efter Margaretas och Joakims giftermål inleddes den serie händelser som ledde fram till Stockholms blodbad och i förlängningen till vasarnas uppstigande på tronen. Joakim ingick, enligt vad Gustav Trolle senare påstod, i den grupp män som intog och plundrade hans borg och bar hand på honom själv. När krigslyckan några år senare vänt och Kristian II bjöd in Sveriges högadel till kröningsfest i Stockholm varnades Joakim av svågern Gustav, som något år tidigare flytt ur sin fångenskap i Danmark, för att resa. Enligt sonen Per, som då förmodligen var nyfödd, svarade Joakim att han inte kunde hålla sig borta; hur skulle det i så fall gå med familjen? Joakim ansåg förmodligen att han knappast hade något att frukta för egen del. Även om den amnesti som utlovats till äventyrs visade sig ihålig kunde det rimligen inte drabba honom. Han var ju bara en väpnare som tjänat sin herre, Sten Sture. Däremot är det tänkbart att broderns varning gjorde verkan på Margareta. Enligt Per Brahe skall hon nämligen ha gripits hemma på Tärna efter blodbadet, därifrån förts till Nyköping och sedan vidare till Danmark. Det är svårt att förstå varför Margareta skulle ha tillåtits återvända hem efter händelserna i november 1520, medan de andra högadliga änkorna hölls kvar på Stockholms slott. Om hon verkligen deltagit i kröningsfesten, upplevt den plötsliga rannsakningen av Sturarnas anhängare och sett sin makes avrättning på Stortorget, borde hon rimligen själv ha föredragit att stanna hos sina anhöriga, bland dem hennes egen mor. Och varför skulle Kristian först ha släppt henne hem bara för att sedan låta gripa henne? Kanske kom makarna överens om att Margareta borde stanna hemma då Joakim reste till kröningen. Gustav hade otvivelaktigt hållits fången av kung Kristian och borde veta vad hans ord var värt. Om nu verkligen något försåt låg bakom inbjudningen till kröningen, skulle åtminstone inte Margareta drabbas. Att hon nyligen nedkommit med en son kunde vara ett fullt godtagbart skäl att utebli och gjorde henne kanske också benägen att avstå från en krävande resa.[4]

Nyheten om makens död måste ha slagit ned som en bomb på Tärna i samband med att Margareta arresterades. Dessutom hade hennes far och andra släktingar mött samma öde. Samtidigt konfiskerade kronan de dömdas egendomar. Allt hade tagits ifrån dem. Efter någon tid fördes som tidigare nämnts Margareta, barnen och hennes mor till Danmark. Fångenskapen blev svår och flera av de fängslade avled, bland dem Margaretas mor Cecilia Månsdotter. Då hade brodern Gustav redan inlett sitt uppror mot danskarna i Dalarna.[5] Även om han var långt ifrån ensam i sin kamp var det han som, inte minst till följd av den hjälp i form av pengar, soldater och vapen han fått från Lübeck, i juni 1523 kunde låta utropa sig till kung i Strängnäs. Därmed hade den 26åriga Margareta plötsligt blivit syster till Sveriges konung. Ungefär samtidigt hade Kristian II:s ställning försvagats också i Danmark. Han avsattes och efterträddes av farbrodern Fredrik(I), som började förhandla om de svenska fångarnas befrielse. Margareta Vasa tycks ha släppts någon gång på hösten 1523, eftersom hon då enligt räkenskaperna tilldelades vissa förläningar.[6]  Följande år förlovades hon i hast bort med Johan av Hoya, en tysk adelsman som på Lübecks rekommendation trätt i tjänst hos den nye kungen. Gustav Vasa insåg säkerligen greve Johans värde både som diplomat och krigare. Ännu hade han ingen egen regering, inga beprövade tjänare eller någon egen försvarsmakt. Hans kapacitet att själv agera utrikesminister var inte särdeles utvecklad. Alltså anställdes Johan av Hoya vid det plötsligt uppkomna svenska hovet. Äktenskapet med Margareta hade säkert till syfte att knyta den ”nye mannen” fastare till Sveriges intressen. Greve Johan var nu släkt med släkten. I samband med äktenskapsförhandlingarna tilldelades han Stegeborgs slott och län i Östergötland, där Margareta tidvis tycks ha vistats. Av brevväxlingen med biskop Brask framgår nämligen att de två ”varit till samtal” på Stegeborg och att prelaten tydligen funnit samvaron angenäm. Han kallar henne ”vår gode besynnerlige(särskilda), vän” och de bytte också böcker med varandra.[7] Margareta kom dock att under de närmaste åren huvudsakligen bo i Finland. Några månader efter giftermålet tilldelades greve Johan Viborg och Nyslott för att övervaka gränsen mot Ryssland. Margareta tyckte inte om Viborg, beläget i rikets östligaste ände och ofta mörkt och kallt. Dessutom var hennes man som regel ute på resa för Gustavs räkning, medan hon förväntades se om hus och familj. Hon hade nu två nya söner att ta hand om och det finns tecken på att hennes hälsa inte var den bästa.  Kanske var det därför hon i brev till sin bror bad att han skulle ta sig an den nu drygt fem år gamle Pers uppfostran. Kungen sade dock nej, vilket Eriksson tolkar som att han ”inte var intresserad” av sin systerson. Med tanke på att Gustav senare skulle göra Per Brahe till en av sina närmaste män är detta säkert en orättvis bedömning. Kungens ställning var ännu inte säkrad. Han var varken krönt eller gift och förde tålamodsprövande förhandlingar med Danmark om exakt var gränsen mellan de båda länderna skulle gå. I detta läge hade kungen behov av kloka, lojala medarbetare, inte av att ta ansvar för en femårs pojke. Ser man på Gustavs brev till Margareta vid denna tid verkar det ha rått en viss distans mellan dem. Kungen förhör sig oroligt om systerns hälsa och ber henne berätta om hon behöver något. Å andra sidan vägrar han som sagt ta emot hennes äldste son och dröjer länge med att tacka ja till hennes inbjudan till Viborg.[8] Bortsett från kungens omtalade misstänksamhet och lynnighet kan broderns(och systerns?), avvaktande hållning helt enkelt ha berott på att de glidit isär. Åren efter 1520 hade varit svåra för dem båda men förlöpt på olika sätt; den ena en fånge under svåra förhållanden, den andre en politisk flykting som först utsetts till något slags korsning mellan gerillaledare och general och sedan kung. De såg världen från olika vinklar.    

Efter några år började fru Margareta följa sin man på hans många resor. Bland annat var hon med då greven reste till Rostock för att få ett slut på den pinsamma historien med Daljunkern, den man som sade sig vara son till riksföreståndaren Sten Sture den yngre. Det hela slutade med att ynglingen avrättades.[9] Någon tid senare råkade Margareta i händerna på de mot Gustav Vasa upproriska ”Väsgötaherrarna”.  Detaljerna kring vad som hände är dunkla men inget tyder på att Margareta skall ha behandlats illa. Eftersom hon var kungens syster bemöttes hon med aktning och släptes snart fri. Inom kort var upproret kväst. Strax därefter biträdde greve Johan vid förhandlingarna om kungens första äktenskap och när bröllopet stod 1531 fanns både greven och hans hustru bland gästerna. Kanske var det sista gången som bror och syster träffades. Mot mitten av 1530-talet blev situationen för herrskapet på Viborg allt vanskligare. Gustav Vasa sökte nu på allvar göra sig fri från Lübecks inflytande och gick i det sammanhanget ironiskt nog ihop med sin gamle fiende Danmark, vars nye kung var lika angelägen som han att bemästra Hansan och hålla Kristian Tyrann borta från sitt rike. Gustav fann sin svåger alltmera ohörsam och en sommardag 1534 tog Johan av Hoya sitt pick och pack och lämnade Viborg tillsammans med sin familj. Enligt styvsonen Per Brahe gav han sken av att resa till kungen, som då befann sig i Kalmar, men styrde i stället mot Reval, dagens Tallinn. Till kungen skrev han att han blivit sjuk och ämnade söka bot på andra sidan Östersjön. Då de landstigit lämnade greve Johan sin hustru och deras gemensamma barn och fortsatte själv mot sina domäner i dagens nordtyskland. Av någon anledning tog han styvsonen Per med sig: Kanske fruktade han att hustrun skulle svika honom om han lät henne behålla sin svenskfödde son. Pojken, som nu var kring 14 år, sattes i skola hos styvfaderns släktingar. Därefter fortsatte Johan till Lübeck, där han utsågs att delta i kriget mot Danmarks nye kung Kristian III, som nu var allierad med Sverige. Vid ett slag på Fyn togs Johan av Hoya till fånga och mördades nästan genast av sina vakter. Hans hustru var kvar i Reval. Hon var uppenbarligen inte barskrapad men hennes krafter var tydligen på upphällningen, av fysiska eller psykiska påfrestningar, kanske båda. Gustav tycks än en gång ha intagit en avvaktande hållning. Han skall ha bett henne återvända hem, men när hon frågade om hon i så fall måste gifta sig igen svarade han att hon själv fick avgöra om hon ville komma tillbaka. Margareta Vasa avled vid omkring 40 års ålder i Reval nyårsafton 1536 och ligger begravd i stadens domkyrka. Hennes son med Joakim Brahe återvände på morbror Gustavs anmaning till Sverige, där han inledde en lysande karriär och så småningom blev en av rikets tre första grevar.[10]  Som en nyck av ödet ligger också en annan svensk kvinna ur vasatiden begravd i Tallinns domkyrka, Sophia Gyllenhielm. Hon var utomäktenskaplig dotter till Johan III och Karin Hansdotter. Precis som sin gammelfaster giftes hon bort med en krigare som gått i svensk tjänst, fransmannen Pontus De la Gardie. Sophia dog efter några år i barnsäng men blev precis som Margareta stammoder till en av Sveriges mest ryktbara släkter, Där ligger de alltså nära varandra, två kvinnliga statister på vasarnas scen men grundare av varsin ädel ätt.      

                                     



[1] Gustav Vasa, Gustav Adolf och Kristina.
[2] Exakt när Margareta föddes tycks osäkert. I sin biografi över sonen Per Brahe, den äldre, i skuggan av tronen en biografi över Per Brahe D.Ä(2009), som utgör huvudkälla för denna text, anger Bo Eriksson henne som kungens yngre syster, vilket stämmer med en uppgift att hon föddes 1497 https://sv.wikipedia.org/wiki/Cecilia_Månsdotter_(Eka).
[3] Cecilia Månsdotter, som Eriksson konsekvent kallar Magnusdotter, var halvsyster till Sten Sture den yngres hustru Kristina Gyllenstierna.
[4] Eriksson tycks trots allt utgå från att Margareta deltagit i kröningsfesten. Han föreställer sig hur hon reagerar på sin mans avrättning osv. Om Per Brahes uppgift att hon gripits hemma på familjegården är riktig måste den rimliga slutsatsen dock bli att hon inte varit ögonvittne till blodbadet i Stockholm. Per hade naturligtvis inga personliga minnen av händelserna men Margareta talade säkert upprepade gånger om den traumatiska tiden med sin son. Han kan ha haft vissa dunkla hågkomster av deras gemensamma fångenskap i Danmark. Exakt när Per Brahe föddes tycks osäkert men enligt en uppgift skedde det i maj 1520. Han var i så fall ett halvt år gammal då fadern avrättades 
[5] Det verkar som om fångarna förts till Danmark sommaren 1521 just för att förhindra att de kom i upprorsmännens händer.
[6] Eriksson nämner tyvärr inte vilka dessa förläningar var.
[7] Med tanke på att Gustav Vasas förhållande till Hans Brask för att uttrycka sig diplomatiskt inte alltid var det bästa, kan man gissa att syskonen haft olika uppfattning i exempelvis kyrkofrågor.
[8] Eriksson ger intrycket att Gustav Vasa aldrig kom till Finland under Margaretas tid där. Herman Lindqvist nämner dock i sin bok När Finland var Sverige(2013), att kungen reste i landet sensommaren 1530 och att greve Johan mötte honom i Åbo. Rimligen bör Gustav då också ha träffat sin syster och hennes barn.
[9] Numera lutar historikerna åt att Daljunkern faktiskt var son till Sten Sture den yngre, ungefär som en del hävdar att minst en av ”prinsarna i Towern” sannolikt undkommit. Man kan undra vilken uppfattning Margareta Vasa, som bör ha levt nära Nils Sture under fångenskapen i Danmark eller åtminstone kort före Stockholms blodbad, haft i saken, Träffade hon Daljunkern i samband med hans död?
[10] Av Margaretas två söner med greve Johan tycks den ene ha dött vid drygt 20 års ålder. Den andre blev biskop i Tyskland och avled år 1574 https://sv.wikipedia.org/wiki/Margareta_Eriksdotter_(Vasa).  

torsdag 7 november 2019

6 november - en dag för gemenskap?


Så har 6 november än en gång passerat och för tredje året i följd satt jag i Riddarholmskyrkan i Stockholm och lyssnade på konsert och tal till Gustav II Adolfs minne. Det var som vanligt vackert och stämningsfullt och tänkvärda ord om historiens värde, delvis baserat på krigarkungens nedskrivna tankar fälldes. Noterbart var att årets sammankomst tycktes fokusera särskilt på Finland. Flera av de stycken som framfördes var författade av finlandssvenska poeter, som Topelius och Runeberg. Det är i och för sig inte första gången jag hört ”Björneborgarnas marsch” 6 november, men ändå var det som det finska eller finlandssvenska inslaget betonades särskilt starkt i år. I Finland kallas 6 november ”svenska dagen”. Det är en dag då finlandssvenskar förväntas manifestera sin rätt att existera eller åtminstone umgås, under lustbetonade eller allvarsamma former. Numera lär kopplingen till Lützen vara mindre betonad än förr.[1] Det tycks inte råda något tvivel om att finnarna spelade en särskild roll under stormaktstidens krig. De finska ryttarna, hakkapeliterna, sågs som något av ett elitgarde, som kungarna gärna hade som en sorts livvakt under mer komplicerade operationer. Gustav Adolf skall efter Breitenfeld ha sagt att näst efter vår herre var det finska rytteriets förtjänst att hans här tog hem segern. Hur mycket av svenskarnas framgångar i trettioåriga kriget som med rätta kan tillskrivas specifikt finska insatser får lämnas därhän. Klart är i alla händelser att Torsten Stålhandske från Finland hörde till dem som efter kungens död bevarade nerverna och lyckades samla soldaterna till ny kraftsamling och anfall, vilket gjorde det psykologiska nederlaget betydligt mindre än det annars skulle ha blivit.[2]

I vår tid anses det inte riktigt fint att hylla gamla krigarbragder. Gör man det som svensk riskerar man att stämplas som rasist eller något annat negativt. Frågan är om svenskarna, i likhet med sina landsmän i den forna östra rikshalvan borde ägna 6 november åt gemenskap. Eftersom dagen i Finland kallas Svenska dagen borde den kanske i Sverige bära namnet ”Finska” eller ”svenskfinska dagen”, En dag då svenskar och finnar tillsammans erinrar sig sin gemensamma kultur och historia i både krig och fred.                   



[2] Lützen kan både beskrivas som ett svenskt nederlag, eftersom kungen stupade och en seger eftersom svenskarna behöll slagfältet och dessutom erövrade ett antal kanoner. Angående general Stålhandske, se https://sv.wikipedia.org/wiki/Torsten_Stålhandske.