lördag 27 juni 2015

Solkungarnas mödrar




I sitt program om Gustav IV Adolf kallar Herman Lindqvist Gustav III för ”vår ende solkung” och gör därmed en direkt jämförelse mellan Gustav och Ludvig XIV. Man vet att Gustav varit mycket intresserad av både Ludvig själv och hans tid. Han läste memoarer av tidens stora politiker och lär, enligt Leif Landens biografi, själv ha planerat att skriva en biografi över kardinal Richelieu. Gustav fann också likheter mellan Fronden i Frankrike på 1640-talet och turbulensen kring det svenska hovet 1756. Det är värt att notera att Ludvig XIV och Gustav var lika gamla (tio år), då dessa båda omskakande episoder drabbade dem. Som kung strävade Gustav att, i likhet med Ludvig ett sekel tidigare, bygga upp ett system där kungen stod i centrum av såväl hovlivet som riket i stort.
En indirekt likhet mellan dessa båda kungar är den roll deras mödrar spelat, både i deras personliga liv och vid hovet. Varken Ludvig XIII eller Adolf Fredrik ägde kraft att gestalta kungamakten utåt och kom att överlämna denna roll till sin hustru; (i Ludvigs fall kanske mer av oförmåga och på grund av tidig död en av direkt ovilja att spela rollen av härskare). Vilka var då de kvinnor som i varsitt land och under varsin epok uppfostrade varsin solkung?
Både Anna av Österrike och Lovisa Ulrika av Preussen kom från europeiska stormakter, Anna dock från det på sakta nedgång stadda katolska Spanien medan det reformerta Preussen på Lovisa Ulrikas tid blivit ett kungadöme, för att inom hundra år efter hennes död foga samman de tyska småstaterna till ett kejsardöme.
 Annas mor, Margareta, var på en gång from katolik, politiskt aktiv och kulturellt intresserad, en kombination som gick i arv till hennes äldsta dotter. Margareta dog emellertid då Anna var 10 år och fyra år senare giftes flickan bort med den likaledes 14-årige Ludvig XIII av Frankrike.
Under de följande årtiondena verkar Anna ha sökt balansera mellan de olika konstellationerna vid hovet. Hennes relation till Ludvig var konstant ansträngd och i förhållande till kardinal Richelieu tycks hon ha växlat mellan underhandling och konfrontationspolitik. Det hela hjälptes knappast upp av att hon både misstänktes för otrohet med hertigen av Buckingham och bevisligen korresponderat med sin bror, kungen av Spanien, mitt under pågående krig mellan de båda länderna.
År 1638 var läget i stort sett sådant att drottningen antingen skulle få en son eller tvingas skilja sig. I september föddes sonen Ludvig, efter 23 års väntan på en tronföljare. Därmed var äktenskapet räddat men in i det sista var drottningens ställning oklar, trots att hon snart fick ytterligare en son, Filip, med sin man.
Åren 1642-43 innebar en vändpunkt i Annas liv. I december förstnämnda år dog Richelieu och ett halvår senare följdes han av Ludvig XIII. Drottningen lyckades snabbt göra sig till regent i den fyraårige Ludvig XIV:s namn och började att, med hjälp av sin förtrogne rådgivare kardinal Mazarin, förvalta styrelsen av riket i väntan på gossens myndighet
Eftersom Ludvig i det närmaste kommit som en räddare för drottningen omfattade hon honom med särskilt stark kärlek och ville ofta ha honom i sin närhet. De lekte tillsammans, gav sig ut på åkturer i vagn och badade ihop i Annas badrum, vilket den lille kungen var särskilt förtjust i. Den yngre brodern fick inte samma uppmärksamhet men blev heller inte direkt ”mobbad” av sin mor. Hon var dock noga med att poängtera att Ludvig var kungen och därför alltid måste lydas, även då bröderna lekte. Detta hindrade dem inte från att slåss som syskon brukar men inte heller från att skapa ett lojalitetsband som, trots periodiska påfrestningar, höll livet ut.     
Utöver att umgås med Ludvig älskade Anna att gå på teater, även då hovsorg rådde. Hon adlade författaren Corneille och gav också bidrag till mindre framstående dramatiker. Därtill organiserade hon välgörenhet och var noga med att vörda Gud och regelbundet gå till nattvarden. Ett annat utmärkande drag hos henne var bördsstoltheten; porträtten av de spanska förfäderna intog en hedersplats i hennes gemak vid sidan av krucifix och helgonreliker.
Den stora krisen i Ludvigs barndom var det uppror som bröt ut 1648 och pågick i större eller mindre grad fram till 1653. Furstar, borgare och präster ingick i upprorsrörelsen, som kallade sig ”fronden”, efter det franska ordet för slunga. Bland de viktigaste orsakerna till missnöjet var de styrandes skattpolitik och misstro mot änkedrottningens rådgivare Mazarin, trots att han emellanåt tycks ha dämpat hennes vrede och fått henne att inta en försonligare hållning gentemot oppositionen. Vid några tillfällen tvingades kungafamiljen lämna Paris men hur kritiskt läget än var bevarade Anna, åtminstone inför Ludvig, alltid lugn och fattning, vilket sonen aldrig glömde. I sina memoarer skrev han, som det återges i översättningen av Antonia Frasers bok Ludvig XIV och kärleken: ”Den kraft med vilken denna furstinna vidmakthöll min krona under de år då jag ännu ej var istånd att själv handla var för mig ett tecken på hennes tillgivenhet och dygd". 
Icke desto mindre uppstod vissa slitningar mellan mor och son mot slutet av Annas liv. Sedan Ludvig gift sig med en spansk kusin och tagit över styret i Frankrike uttryckte änkedrottningen starkt ogillande mot hans kärleksliv utom äktenskapet. Någon fiendskap mellan dem var det dock aldrig tal om och då Anna de sista åren regelbundet var svårt sjuk brukade Ludvig sova i hennes rum. Efter moderns död i januari 1666 befallde kungen att hon skulle räknas som regerande monark och få en begravning i enlighet därmed. Det var en innerligt sörjande son som på detta sätt gjorde sin mor den sista tjänsten.
 
Lovisa Ulrika var redan tidigt tänkt som drottning av Sverige. En faster till henne hade på sin tid varit gift med Fredrik av Hessen Kassel, som vid tiden för flickans födelse just blivit kung av Sverige under namnet Fredrik I. I väntan på att det nya svenska kungaparet skulle producera en lämplig brudgum gav Fredrik Vilhelm av Preussen sin dotter namnet Ulrika efter sin FD svågers nya hustru. Det svenska kungaparet var också hennes Gudföräldrar och hon brevväxlade regelbundet med Ulrika Eleonora. Någon svensk kronprins kom dock ej till världen och planerna fick därför skrinläggas. När de så småningom togs upp på nytt var det den nyvalde svenske tronföljaren Adolf Fredrik av Hollstein Gottorp som friade. Fredrik den store rådde honom visserligen att välja hans andra ogifta syster, eftersom Lovisa Ulrikas högdragenhet och fallenhet för intriger knappast skulle passa för svenska förhållanden men prinsen stod på sig i sitt val 
Den furstinna som 1744 blev kronprinsessa av Sverige vid 24 års ålder kom från ett hov där upplysningen stod högt i kurs, åtminstone vad hennes mor Sofia och hennes äldste bror Fredrik beträffade. Genom dem hade hon stiftat bekantskap både med Voltaires skrifter och med honom själv. I motsats till Anna av Österrike var hon inte religiöst lagd men var heller inte alldeles främmande för religionens psykologiska värde. Man kan förmoda att hon trodde på personlig kontakt med Gud, utan förmedling av präster eller andra mellanhänder. I fråga om bördsstolthet var de båda drottningarna lika: Lovisa Ulrika var så ivrig att föra Preussens talan i sitt nya hemland att hon diskuterade politik med sin make vid ett av deras tidigaste möten.  
Lovisa Ulrika uppfattade sin man som sympatisk och godhjärtad, förmodligen i en känsla av att kunna styra honom. Till skillnad från Frankrike, där kungen åtminstone på papperet var enväldig, var emellertid den svenska kungamakten i hög grad begränsad sedan dryga tjugo år. Enligt regeringsformen måste kungen styra ”med råds råde”, dvs. ta hänsyn till rådets uppfattning i olika frågor. I praktiken hade kungamakten i det närmaste blivit rent dekorativ. Lovisa Ulrika stod således inför uppgiften att bekämpa ett helt styrelseskick och inte endast revolterande undersåtar, som i Frankrike under fronden.
I väntan på en utveckling mot starkare kungamakt ägnade sig kronprinsessan, senare drottningen, åt kulturella uppgifter. I likhet med drottning Anna älskade hon teatern och gynnade den men hennes intressen var betydligt mångsidigare. Hon studerade bland annat matematik och engelska och stod i brevkontakt med några av tidens filosofer, Som Voltaire och Helvetius Hon ägde en stor samling växter och djur, som systematiserats av Linné och enligt Olof Jägerskölds biografi kan man se hennes och makens naturaliesamlingar som en av Riksmuseets grundstenar. Hon grundade därtill vitterhetsakademin, som på hennes tid delvis hade samma uppgifter i fråga om utveckling av svenska språket som sonens svenska akademi senare skulle få. Enligt Jägersköld fanns dock ett drag av politik över sällskapet, då drottningen gärna tycks ha släppt in personer som betraktades som användbara för hennes politiska syften.
Målet att stärka kungamakten lämnades aldrig ur sikte och vid två tillfällen verkade hon aktivt för detta. I mitten av 1750-talet planerades en revolution som åtminstone delvis hade drottningen till initiativtagare även om detaljplaneringen, eller snarare bristen på sådan, låg hos andra. Försöket slutade i fiasko som kostade ett antal personer livet, däribland några av landets främsta adelsmän. I efterdyningarna gick rykten om att de styrande planerade att mörda drottningen, eller åtminstone avsätta kungaparet men de kom ifrån med blotta förskräckelsen. Några år senare sökte drottningen skaffa sig större makt genom att agera vågmästare mellan de två rivaliserande partierna, hattar och mössor. Också detta försök gick i stöpet och kronprins Gustav framstod alltmer som hovpartiets ledare.
Prinsen var länge sin mors favorit i familjen och på det rent intellektuella planet hade de stort utbyte av varandra. De läste och diskuterade sin tids filosofer tillsammans och när drottningen på senare år besökte sitt gamla hemland köpte hon presenter som Gustav kunde förväntas uppskatta. Efter sonens statsvälvning 1772 förklarade hon för sin bror Fredrik den store att hon var fullt beredd att gå i krig mot Preussen om han satte sig emot regimförändringen i Sverige Om hon förlorade striden skulle hon dö som en värdig syster till Fredrik.Lovisa Ulrika var dock allför lynnig och krävande för att kunna etablera en relation till något av sina barn i still med den Anna av Österrike haft med Ludvig XIV. Medan Anna konsekvent markerat att Ludvig stod över sin yngre bror i rang hade Lovisa Ulrika en tendens att spela ut barnen mot varandra, först Gustav mot Karl och sedan, när han blivit kung, de yngre mot deras storebror. Detta är säkert en förklaring till senare slitningar i familjen.  
Med tanke på hur lika mor och son var är det kanske inte konstigt att det uppstod kontroverser och att de blev allvarligare ju äldre Gustav blev. Även om änkedrottningen beundrade sin sons handlingskraft 1772 hade hon svårt att smälta att hon inte längre var den självklara ledaren i kungahuset och Gustav, som insåg att modern skulle lägga beslag på all makt om hon inte stoppades, gjorde helt klart vem som nu bestämde, både i riket och inom familjen. När Sofia Magdalena blev gravid följde den stora tragedin. Även om de första ryktena om drottningens förbindelse med hovstallmästare Munck kan ha kommit från annat håll var Lovisa Ulrika otvivelaktigt den drivande kraften i förtalskampanjen och följden blev att mor och son bröt kontakten i fyra år; de sågs inte igen förrän strax före hennes död. På sommaren 1782. Trots att de försonades utåt tvivlade många på att allt verkligen var glömt och när modern dog kort därefter var Gustav inte närvarande. Man kan anta att han känt sig befriad av moderns död, även om han säkert också sörjde.     
Reflektioner.
Det är naturligtvis svårt att jämföra två personer som levt under helt olika epoker och uppfostrats vid så olika hov som det konservativa spanska och det av upplysning präglade preussiska. Med tanke på att både Ludvig XIV och Gustav III kom att bygga system där de själva utgjorde det absoluta centrumet är det ändå spännande att ställa deras mödrar, som båda dominerade sina söner i många år, vid sidan av varandra. Den omedelbara frågan blir varför relationerna utvecklade sig så olika och hur det kom sig att Lovisa Ulrika i slutändan svek sin son så gruvligt, medan Anna in i det sista lade sig vinn om att ge sin son all kärlek hon förmådde. Att ge ett entydigt svar på dessa frågor är naturligtvis omöjligt men en del av svaret kan ligga i de olika förutsättningarna under sönernas barndom.
Efter sin mans död fick Anna av Österrike utveckla hela sin energi för att bevara sin sons krona under fronden. Även om det säkert var påfrestade gav det henne chansen att vara härskare, om än med hjälp av Mazarin. Hur dominerande Lovisa Ulrika än var, både privat och offentligt, var det den svage Adolf Fredrik som representerade kungamakten rent tekniskt. Om drottningen fått möjlighet att företräda en minderårig monark skulle hon helt säkert, på samma sätt som Anna, lagt ned all kraft på att vidmakthålla sonens krona medan han ”ännu ej var i stånd att själv handla”.   Som det nu var levde hon vid sidan av en man som varken på pappret eller i kraft av sin egen personlighet var kapabel att utöva makt. Hon befann sig ofta i underläge gentemot ständerna och måste maktlös se hur kungamakten var på defensiv, ibland nästan helt upphävd. 
När hennes stora önskan slutligen uppfylldes var det Gustav som ensam utfört storverket och fick all ära och glans av sin bedrift. Den modiga och starka drottningen kände sig försmådd och bortglömd, kanske värdelös och misslyckad. Det blev då en besatthet hos henne att hävda sin maktställning, rentav till priset av sonens och familjens lycka. Man kan cyniskt fråga sig hur relationen mellan Gustav III och hans mor hade gestaltat sig om Adolf Fredrik följt Ludvig XIII:s exempel och dött i förtid. En viktigare fråga gäller den ovan omnämnde Gustav IV Adolf. Hans liv präglades mycket av de rykten som kommit i svang om hans oäkta börd, rykten som Lovisa Ulrika underblåst. Vilket hade hans öde blivit om Gustav III och hans mor haft samma varma relation som Ludvig XIV och Anna av Österrike?             
                       
         
vv

måndag 8 juni 2015

Kvinnlig regent, en fråga för krislägen


 

 

Om en knapp vecka ståndar bröllop i kungahuset.  Prins Carl Philip gifter sig och kommer förhoppningsvis med tiden att få barn. Det är dock knappast troligt att vare sig han eller hans ättlingar  någonsin kommer att bestiga tronen. Det finns två personer före dem på listan över efterträdare till vår nuvarande statschef. Vad man kanske inte tänker på är att om de gamla bestämmelserna vore i kraft, skulle det vara vår blivande konungs bröllop som går av stapeln 13 juni. Under sitt första halvår var Carl Philip Sveriges tronföljare. Visst har vi haft kvinnliga regenter förr men bara då ingen manlig kandidat funnits på nära håll. Fram till 1/1 1980 var det sönerna som normalt blev regenter i Sverige, oavsett om deras systrar var äldre.
Även om det inte varit uttryckligen förbjudet för kvinnor att regera har man i de flesta länder utgått från att det är sönerna som skall efterträda sina fäder på tronen. När frågan om kvinnlig tronföljd kommit upp har det nästan alltid varit i ett krisläge för monarkin. Det bör kanske sägas att jag här åsyftar europeiska nationer som existerat som oberoende stater före 1789. Låt oss titta på några exempel där frågan om kvinnlig tronföljd varit aktuell och vad det sedan fått för resultat. Min korta studie omfattar Frankrike, Sverige och Ryssland.

 I juni 1316, alltså för nästan exakt 700 år sedan, avled Ludvig X av Frankrike hastigt och för första gången på 300 år fanns ingen manlig arvinge till tronen. Drottningen var gravid men det skulle dröja ett halvår innan barnet kom till världen. Dessutom fanns en dotter från ett tidigare äktenskap men hennes börd var starkt ifrågasatt. Dilemmat var nu vad som borde ske om det väntade barnet också blev en flicka, vilken av de två prinsessorna skulle då ärva tronen? Efter diverse letande i gamla skrifter kom man fram till lösningen att helt enkelt förbjuda kvinnlig tronföljd i riket. Som motivering åberopade man en uppteckning från 500-talet av de saliska frankernas rättsliga sedvänjor, trots att det är tvivelaktigt huruvida dessa franker levat på fransk mark. Reglerna var dessutom svårtolkade. Här hittade man en bestämmelse som fråntog kvinnor rätten att äga jord, vilket uttolkades som att de inte heller kunde regera. (Se Saliska lagen och de saliska frankerna, Wikipedia). Följaktligen övergick den franska kronan till kung Ludvigs bror Filip, som nu blev Filip V. Det tveksamma i förfarandet understryks ytterligare av att Filip samtidigt understödde sin svärmor i en arvstvist om grevskapet Artois, som denna förde med sin brorson Robert. Sedan dess har begreppet ”salisk lag” förknippats med förbud mot kvinnlig tronföljd.
År 1590 infördes kvinnlig tronföljd i Sverige, under förutsättning att alla manliga ättlingar till Gustav Vasa avlidit. I 1544-års bestämmelser hade kvinnor uteslutits från tronföljden, såtillvida som kungaval skulle ske om ätten Vasa utslocknade på manssidan.(Se 1590 och 1544 års arvförening,). Införandet av kvinnlig tronföljd 45 år senare bottnade sannolikt i att kung Johan ville skydda sin ätt. Utöver Sigismund, som redan var kung i Polen, fanns endast en prins tillgänglig, hertig Johan, som var ett år gammal. Om det värsta skulle inträffa och prinsarna inte mäktade bevara sitt svenska rike, visste nu Johan att dottern Anna kunde ta över.

När riksdagen i Norrköping bekräftade bestämmelsen om kvinnlig tronföljd 1604 fanns det minst två manliga tronarvingar men Karl IX ville gardera sig mot faran att brorsonen Sigismund skulle återta sin svenska tron. Att beslutet om kvinnlig tronföljd inte bottnade i någon tidigmodern föreställning om jämställdhet visas av att samma riksdag beslutade att gods som donerats av kronan inte kunde ärvas av kvinnor; om ägaren av ett donerat gods dog utan söner skulle egendomen återgå till kronan, såvida inte dottern fann en passande make. (Se Norrköpings besluts gods.). Sverige tillät således kvinnlig tronföljd men begränsade kvinnors rätt att äga jord, medan man i Frankrike gjort tvärtom två århundraden tidigare
Med kortare avbrott för perioden 1650-83 gällde bestämmelsen om kvinnlig tronföljd fram till 1743, då ätten Hollstein Gottorp introducerades i Sverige. Ständerna fastställde då att endast Adolf Fredriks manliga ättlingar skulle ärva tronen, vilket kom att gälla även för huset Bernadotte fram till 1980 .

Vad Ryssland beträffar kan helt kort nämnas att efter Peter den stores död 1725 regerade ett flertal kvinnor under återstoden av seklet, med undantag för kortare perioder av manligt styre. Liksom i de övriga fall vi granskat saknades en självklar manlig arvinge till tronen men här var inte tal om några nedskrivna bestämmelser, utan om regelrätta stadskupper som förde de olika kvinnorna till makten, Då Paul I bestigit tronen 1796 införde han genast förbud mot kvinnlig tronföljd, troligen av hat mot sin mor Katarina.
Av alla dessa exempel ser vi att frågan om kvinnliga regenters vara eller icke vara ofta kommit upp i krislägen. Sverige och dess kronprinsessa kan glädja sig åt att leva i en lugnare tid.