lördag 26 januari 2019

Blomsterprinsens morfar



                                                           Storfurst Paul med sin andra familj 1916
                                                     

Ni som följer min blogg har kanske märkt att jag gärna skriver om olika händelser och personer ur ovanliga vinklar och att jag ibland ger porträtt av mindre kända personer med kunglig anknytning. Jag hoppas på så sätt väcka intresse för olika dynastiers historia och lyfta fram detaljer som inte ingår i allmängodset hos de redan intresserade. En mindre känd historisk person som borde få mer uppmärksamhet i Sverige är storfurst Paul(Pavel), Alexandrovitj av Ryssland. Hans dotter Maria var en kort tid gift med prins Wilhelm, son till Gustav V. Deras son Lennart blev känd som ägare av blomsterparadiset Mainau i Bodensjön. . Därför ligger både storfurstinnan Maria och hennes bror Dimitri, som deltog i mordet på den beryktade Rasputin under första världskriget, idag begravda på den svenske grevens slott i Tyskland. Storfurst  Paul, som i januari 2019 varit död i 100 år, är alltså i högsta grad en del av Sveriges kungliga historia.

Storfursten Paul Alexandrovitj, som föddes 1860, var yngste son till tsar Alexander II och dennes hustru Maria. Föräldrarna hade varit gifta i nära 20 år och de många graviditeterna hade gjort modern alltmer sliten och trött. Vid tiden för Pauls födelse stod tsaren i begrepp att genomföra avskaffandet av livegenskapen och i privatlivet började han alltmer intressera sig för andra kvinnor. Som det ofta händer i stora familjer kom det yngsta barnet att ty sig till de syskon som stod honom närmast i ålder, brodern Sergej och systern Marie.[1] Under uppväxtåren var de yngre barnen ofta på resa med sin mor mellan olika kurorter. Som brukligt var för yngre prinsar i Ryssland planerade man en militär karriär för Paul men hans informator som var kulturellt begåvad ingav honom också intresse för teater och dans. Under hela sitt liv beskrevs han som artig, lugn och tillbakadagen, i motsats till flera av sina äldre bröder. Medan Pauls utbildning fortgick i stillhet mörknade himlen alltmer kring tsardynastin. Först dog den äldste brodern Nikolaj, som betraktats som en framstegsvänlig man och som många hoppas på som tronföljare. Sedan följde tsarens skandalomsusade förhållande med en ung dam ur högadeln som efter Pauls mors död 1880 slutade med ett lika skandaliserat giftermål.[2] Samtidigt utsattes tsarfamiljen för flera revolutionära attentat och i mars 1881 dödades slutligen tsar Alexander vid en bombattack i Petersburg. Storfurst Paul var då drygt 20 år. Faderns död och brodern Alexander III:s tronbestigning tycks inte ha påverkat prinsens tillvaro på längre sikt. Den nära relationen till Sergej bestod och då denne några år senare gifte sig med den tyska prinsessan Elisabet(Ella), av Hessen-Darmstadt sammanbodde de tre en tid. Efter ytterligare några år gifte sig Paul själv år 1889 med den 19-åriga grekiska prinsessan Alexandra. Hon beskrivs som glad och varmhjärtad och paret tycktes lyckligt och harmoniskt. Men äktenskapet blev kort. Året efter giftermålet föddes dottern Maria(Marie i familjen) och förlossningen var svår. Följande år, 1891, var Alexandra åter gravid och visades på svågern Sergejs lantställe utanför Moskva. Till följd av ovarsamhet inleddes födslovärkarna två månader för tidigt. Barnet, sonen Dimitri, klarade sig men modern avled några dagar efter förlossningen. Den förtvivlade Paul stod ensam. I livet. Han var nu drygt 30. Medan allt detta hände hade Pauls äldste överlevande bror regerat Ryssland. Alexander III:s hårda metoder i jakten på sin fars mördare och kanske även hans rent fysiska uppenbarelse och styrka, som ingav både respekt och fruktan, hade pacificerat den politiska oppositionen mot enväldet och på ytan skapat stabilitet i riket. Problemen fanns dock kvar och revolutionära attentatsmän låg ständigt på lur för att förinta så många medlemmar av den kejserliga familjen som möjligt. Tsar Alexanders hälsa blev allt svagare och i oktober 1894 avled han. Sonen Nikolaj, storfurst Pauls brorson, efterträdde honom som Nikolaj II. Strax därefter inträffade den stora omvälvningen i storfurstens liv. 1895 träffade han Olga Valerianovna Pistohlkors, några år yngre än han själv och gift med en adjutant till en av hans äldre bröder. Mannen var dessutom kapten vid Pauls eget regemente. Paret hade redan tre barn men storfursten och Olga blev förälskade och inledde ett förhållande. Beskrivningen av hur detta uppdagades verkar närmast hämtad ur en halvdålig fars. En dag uppenbarade sig fru Pistohlkors på en hovbal iförd juveler som tillhört storfurst Pauls mor, Alexander II:s hustru. Änketsaritsan Maria, mor till Nikolaj II, kände igen ädelstenarna, blev rasande och kastade ut kaptenshustrun från balen.[3]  Under de närmaste åren efter detta intermezzo levde Paul under långa perioder borta från hovet med sin Olga, som han vid det här laget hunnit få barn med. Så småningom lyckades man få till stånd en skilsmässa från kapten Pistohlkors, mot att Paul lovade att inte gifta sig med Olga. När detta sedan ändå skedde i oktober 1902 utestängdes Paul från Ryssland, miste sina militära utmärkelser och förlorade vårdnaden om sina barn i första äktenskapet. Enligt Radzinskij var det tsar Nikolajs mor som främst drev på för att hennes svåger skulle förvisas. Det är möjligt att episoden med ädelstenarna fortfarande retade henne. Kanske tyckte hon också att storfursten svikit sin döda hustrus minne.[4] Man kan å andra sidan inte utesluta att också tsaren irriterat sig på farbrodern. Nikolaj avskydde bråk och kontroverser av alla slag men han var en ”städad” man som visste vad som passade sig och dessutom tsar av Ryssland och i denna egenskap närmast att se som Guds befallningsman i det stora riket. Att hans farbror tagit en gift kvinna med flera barn och av icke kunglig börd till älskarinna och sedan gift sig med henne måste ha sårat hans rättskänsla djupt. Vilket å andra sidan inte hindrar att tsaren våndades över vad han tvingades göra. Paul var den av hans fyra farbröder som stod honom närmast. De var nästan jämnåriga – Nikolaj var bara åtta år yngre. De tre andra hade en tendens att topprida sin brorson och predika för honom hur han borde styra sitt välde. Så icke storfurst Paul. Därför var det säkert med sorg i hjärtat som tsaren förvisade sin frände ur riket. Paul fick dessutom inom kort efterföljare. Under de närmaste åren skulle ytterligare två storfurstar berövas sina titlar och förvisas på grund av opassande giftermål.[5]  Paul och Olga tillbringade exilen i Paris, där de levde ett socialt rikt liv med ett eget litet hov av tjänare och i nära kontakt med sina tre barn, Vladimir, Irina och Natalia.[6] Genom en bayersk furste ordnade storfursten också en titel åt sin och Olgas son. År 1912 fick paret besök av Pauls dotter Marie, som stod i begrepp att bryta upp från sitt omöjliga äktenskap med den svenske prins Wilhelm. Hon hade med sig sin lille son Lennart, som lär ha haft trevligt med sina halvmostrar Irina och Natalia. Vartefter tiden gick hävdes bannstrålen från Ryssland och lagom till krigsutbrottet 1914 tilläts Paul återvända hem med sin nya familj. Detta skulle snart visa sig ödesdigert.

Vid hemkomsten var det en fördel att storfursten genom sin exil inte varit inblandad i de senaste årens intriger och gräl kring styrelseskick, oroligheter bland folket och tsarparets intima umgängeskrets. Därför kunde Paul ordna furstetitlar åt sin hustru och sina barn, som nu fick tillnamnet Paley. Paul försökte få krigstjänst men hans svaga hälsa, som delvis var ett arv från hans mor, gjorde att han låg sjuk under långa perioder. När han slutligen kom ut i kriget på våren 1916 med kavallerigenerals rang gjorde han dock så bra ifrån sig att han tilldelades ST Georges korset av fjärde klassen, en hög utmärkelse. På grund av sin fortsatt dåliga hälsa flyttades han på hösten samma år till en mindre slitsam tjänst vid tsarens högkvarter.[7] Allteftersom revolutionen närmade sig steg spänningen både ute i landet och inom den kejserliga släkten. Initierade personer som visste att Paul stod tsaren nära bad honom att varna Nikolaj för vad som höll på att hända, övertala honom att bryta med den farlige Rasputin, anta en ny konstitution eller åtminstone byta ut de ministrar som nu satt i ledningen för riket. Naturligtvis var detta lika utsiktslöst att uppnå för Paul som det varit för andra ministrar, officerare och storfurstar som sagt samma sak de senaste åren. Kanske anade han det på förhand, kanske inte. Hur som helst skrev hans hustru i sina memoarer att han återvänt hem från ett möte med tsarparet som ”en slagen man”. Till råga på allt fick storfursten några veckor senare uppleva att Dimitri(hans son i första äktenskapet), tagit saken i egna händer och med en grupp sammansvurna mördat Rasputin. Även om själva gärningen säkert gladde honom var Paul nu far till en man som i synnerhet tsaritsan betraktade som förrädare, nästan helgerånare. Dimitris liv skonades men han förvisades från hovet och från rikets båda huvudstäder Petersburg och Moskva.[8] En kort tid senare bröt revolutionen ut.

Nästan 70 år senare, 1985, skulle Pauls dotter Irina berätta sina minnen av den tid som följde för systersonen Lennart Bernadotte på slottet Mainau i Bodensjön. Hon gav honom också ett exemplar av de memoarer hennes mor Olga skrivit. Greve Bernadotte återger berättelsen i andra delen av sina egna memoarer.[9] Texten är gripande och hållen i en starkt personlig ton. Även om greven själv knappast har några personliga minnen av sin morfar är det en djupt berörd människa som skildrar en nära släktings sorgliga öde. Vad som tydligast framgår är storfurst Pauls lugn genom hela den process som följde på februarirevolutionen och Lenins maktövertagande på hösten 1917. Jämsides med de trakasserier familjen fick utstå och som bland annat omfattade stöld, skadegörelse och hot sökte gamla vänner och släktingar, bland dem en dotter från Olgas äktenskap med kapten Pistohlkors, regelbundet övertala dem att rädda sig. Fursten vägrade, om av fruktan eller stoiskhet får lämnas därhän. Slutligen fördes han till Peter-Paul-fästningen där han, tillsammans med några andra storfurstar arkebuserades 30 januari 1919. Storfurst Paul Alexandrovitj, Alexander II:s yngste son och Lennart Bernadottes morfar, blev 58 år gammal.[10]        

                              

                      



[1] Marie gifte sig senare med Alfred, andre son till drottning Victoria av Storbritannien. Sergej blev guvernör i Moskva. Kontrasten mellan den burduse, brutale Sergej och den lugne försagde Paul är så påtaglig att man kommer att tänka på regeln inom fysiken att olika sorters elektricitet dras till varandra.
[2] Paul skall ha levt så skyddat att han inte visste något om sin fars älskarinna. Med tanke på Katarina Dolgorukovas alltmer dominerande roll vid hovet är det nog troligt att han kände till hennes existens men kanske inte hennes exakta status. Med tanke på de fortsatta händelserna i Pauls eget liv kan man kanske gissa att faderns exempel, oavsett när han fick reda på det, inte varit utan sin verkan. (För vidare läsning om tsarfamiljens förhållanden under Alexander II:s sista levnadsår kan hänvisas till Eduard Radzinskijs bok Alexander II, den siste store tsaren(svensk översättning 2007), och till http://bosonshistoria.blogspot.com/2017/03/drottningen-som-namngav-mariehamn.html.)  
[3] Enligt uppgift skall storfursten och hans älskarinna ha försökt hålla sin relation hemlig. Om det är sant och episoden på balen ändå ägt rum, måste man konstatera att de båda visat total brist på omdöme.
[4] Prinsessan Alexandra av Grekland var brorsdotter till änktsaritsan Maria.
[5] 30 år senare skulle Pauls dotterson prins Lennart av Sverige bli den förste av tre prinsar att berövas sina titlar av kung Gustav V på grund av icke kungligt giftermål, trots att kungen personligen var mycket fäst vid Lennart och såg honom som sitt favoritbarnbarn. Angående änketsatitsan Marias inställning till Pauls nya giftermål, se Eduard Radzinkij, ”Herre, fräls och försona Ryssland”, Nikolaj II – hans liv och död(svensk översättning 1992), s. 65.     
[6] Vi måste komma ihåg att detta att ”vara föräldrar” i vår tids mening inte var någon självklarhet för kungligheter så sent som i början av 1900-talet. Man kan undra om inte tsar Nikolaj, som trivdes allra bäst tillsammans med familjen, gärna hade levt samma liv som farbrodern i Paris. 
[7] Så här långt bygger min text huvudsakligen på https://en.wikipedia.org/wiki/Grand_Duke_Paul_Alexandrovich_of_Russia. Jag beklagar djupt att ingen av de böcker jag i skrivande stund har tillgång till ger en mer utförlig beskrivning av storfurst Pauls levnadsöde före 1917.  
[8] I efterhand visade det sig att denna dom räddade Dimitris liv.
[9] Lennart Bernadotte, Mainau min medelpunkt kapitlet ”Rysk återklang med vemod och värme”(1995).
[10] Med undantag för Vladimir, storfurstens äldste son i äktenskapet med Olga, överlevde alla Pauls barn från båda äktenskapen. Olga och hennes två döttrar flydde för en tid till Sverige och sedan vidare till Frankrike. Olga dog 1929, Irina 1990 och Natalia 1981.

måndag 14 januari 2019

Konsten att få en tronföljare, Gustav III, Sofia Magdalena och andra kungliga äkta par i 1700-talets Europa.


I dagarna har miniserien ”Gustav III:s äktenskap”(2001), gått i repris i svensk TV. Vi får följa Kungens kamp med sig själv och hovet för att få mod att möta och ha samlag med sin drottning, den danska prinsessan Sofia Magdalena. Gustav III:s privatliv och eventuella sexuella preferenser hör förmodligen till de mest omdebatterade frågorna i Sveriges kungliga historia: Var kungen homosexuell, var han far till sin egen son…?  Förvisso finns det andra svenska kungar som fått sitt kärleksliv eller brist på kärleksliv analyserat både en och två gånger men ”tjusarkungen” torde, möjligen i konkurrens med Karl XII, inta första platsen i genren. Det är i och för sig inte underligt att kungars sexvanor tilldrar sig särskilt intresse. En kungs främsta plikt var för inte länge sedan att få barn. Dynastin måste föras vidare. Dessutom är regenten sitt lands främsta representant och vi vet alla hur spännande det är att följa och fantisera kring kändisars privatliv. Att Gustav III hade både fysiska och psykiska svårigheter att skapa en ”normal relation” med sin hustru är hur som helst historiskt dokumenterat. Det kan noteras att han långt ifrån var ensam om detta i sin samtid. Att kungligheter hade problem med sitt privatliv i äldre tid är förstårligt, alldra helst som själva begreppet ”privatliv” i praktiken var ett okänt fenomen vid ett stort hov, allting skedde offentligt, i synnerhet under 16 -1700-talet. Ett nygift kungligt par kände i regel inte varandra före vigseln och kontrahenterna var ofta unga och oerfarna. Det bästa man kunde hoppas på var att mannen hade någon form av sexuell erfarenhet. Att kvinnan – prinsessan skulle ha haft intimt umgänge före äktenskapet var otänkbart och kunde diskvalificera henne från att någonsin bli gift, i alla fall med en jämbördig man. Två främlingar förväntades med andra ord fortast möjligt genomföra något av det intimaste som kan tänkas mellan människor, samtidigt som minst en av parterna i stort sett förväntades vara helt okunnig i saken vid första försöket.  Det framstår närmast som ett under att så många kungliga äktenskap genom århundradena ändå fullbordats relativt friktionsfritt. Tiden kring franska revolutionen, cirka 1740-1790, sticker emellertid ut i statistiken. Påtagligt många europeiska furstehus har problem med olyckliga äktenskap och kungar som av fysiska eller psykiska skäl har svårt att få närmare personlog kontakt med sina hustrur, vilket i sin tur leder till att arvingarnas legitimitet ifrågasätts. Drottningarna lyckas å andra sidan i regel skaffa sig kompensation på annat håll, vilket ibland får mer eller mindre vådliga följder.

Kristian VII av Danmark, bror till Gustav III:s hustru Sofia Magdalena, led av depressioner och mådde allt sämre. Han lär ha haft för vana att slå sönder inredningen i sina palats, kanske därför att den inte slog tillbaka. 1766 giftes han bort med den engelska prinsessan Caroline Mathilde, som inom några år levde i närmast öppet förhållande med makens läkare Struensee, vilken i praktiken styrde Danmark enväldigt. Av de två barn som föddes i äktenskapet med kungen anses det fullt bevisat att prinsessan Lovisa Augusta i själva verket var dotter till livläkaren.[1] I början av 1772 störtades drottningen och hennes älskare, han avrättades, hon landsförvisades.

När den unga furstinnan Sophie av Anhalt-Zerbst anlände till Ryssland vintern 1744 för att gifta sig med dess tronföljare Peter fann hon en visserligen ganska sympatisk men ack så outvecklad yngling på 16 år, mera benägen att leka med tennsoldater och ställa till med pojksträck än att umgås intimt med kvinnor. Då hon själv ännu var en flicka på 15 spelade det kanske inte så stor roll i början men efter bröllopet, hävdade hon senare, kom hon fram till att hennes make inte var värd att satsa på: Han var helt enkelt inte intresserad av henne som kvinna, även om de tycks ha umgåtts på vänskaplig fot den första tiden. ”Om du försöker älska honom blir du bara olycklig”, sade hon till sig själv. ”Tänk på dig själv, min fru”. Den något sånär funktionsdugliga relationen mellan man och hustru fortsatte flera år men någon arvprins eller prinsessa kom ej till världen. Efter åtta år fick Sophie, som för länge sedan antagit den ortodoxa tron och därvid erhållit nytt namn, missfall. Hon hade då en tid haft nära kontakt med en ung, vacker hovman, greve Sergej Saltykov. Hur långt deras relation gått är osäkert och frågan huruvida Storfurst Peter överhuvudtaget var i stånd att avla barn är omdebatterad. Han var fysiskt svag och hade haft flera sjukdomar, exempelvis smittkoppor, som mycket väl kan ha gjort honom steril. Han skall dessutom ha haft för trång förhud, vilket dock botats med en enkel operation. Efter ytterligare ett missfall nedkom den unga prinsessan till slut med ett barn i september 1754, sonen Paul.[2] Barnet omhändertogs av kejsarinnan Elisabet, moster till storfurst Peter. Att modern blev uppenbart försummad i samband med förlossningen kan ha bidragit till hennes extremt dåliga relation till sonen resten av livet. I sinom tid skulle hon störta sin make, överta hans tron och troligen låta mörda honom. Hennes kärleksliv med otaliga älskare blev legendariskt. Den forna prinsessan Sophie kom att gå till historien som Katarina den stora.

Inte heller den österrikiska ärkehertiginnan Marie Antoinette blev särskilt imponerad av sin tilltänkte make, Frankrikes tronföljare Ludvig, vid ankomsten till Versailles på våren 1770. Han var visserligen inte lika barnslig som storfurst Peter men blyg, tystlåten och en smula klumpig. Det tog sju år innan äktenskapet fullbordades i fysisk mening och frågan är om det skulle ha lyckats ens då om inte prinsens(nu kung Ludvig XVI:s) svåger, kejsar Josef II, ingripit och vid ett besök i Frankrike uppmanat kungaparet att ta sig i kragen och komma till skott. Med total brist på diskretion beskrev han i ett brev sin syster och svåger som ”fullständiga klåpare” när det handlade om praktiskt sex. Hur som helst hade hans oförblommerade sätt tydligen effekt, ty inom kort var drottningen gravid och nedkom hösten 1778 med en dotter, Marie Therese. Hon skulle i tidens fullbordan få fyra barn. Ett av dem, sonen Louis Charles, misstänktes länge i själva verket vara son till den svenske greven Axel von Fersen och även om DNA-test nu lär ha bevisat att så inte är fallet står det utom allt tvivel att drottningen och adelsmannen hyste varma känslor för varandra.[3]

I detta perspektiv framstår Gustav III som stark och målmedveten. Av den redogörelse som hovstallmästare Munck författade några månader efter kronprins Gustav Adolfs födelse i november 1778 framgår att det var kungen själv som, om än med stor vånda och tvehågsenhet, tog kontakt med honom för att be om hjälp.[4] Även om kungen säkert inte var mer hågad att ha samlag med sin hustru än sina kollegor i Danmark eller Frankrike, fanns det en skillnad mellan honom och de andra. Gustav III hade visserligen ärvt sin tron på samma sätt som andra furstar vid samma tid. Men han hade inte ärvt makten. Genom statsvälvningen 1772 hade kungen nästan på egen hand och på en enda dag gjort sig till rikets mäktigaste man. Han var visserligen inte helt enväldig än så länge men ingen enskild maktfaktor kunde kuscha honom så som rådet eller sekreta utskottet hade gjort med hans far under frihetstiden. Att i det läget av blygsel eller okunnighet inte vara i stånd att avla barn med sin egen hustru var en svaghet Gustav III inte hade råd med. Det handlade minst lika mycket om det nya styrelseskickets prestige som om att föra dynastin vidare. Att överlåta uppgiften åt någon av de yngre bröderna, vilket kungen en tid försökt göra genom att gifta bort hertig Karl med kusinen Hedvig Elisabet Charlotta, var i det långa loppet ingen lycklig lösning. Om projektet misslyckades, vilket verkade troligt sedan hertigen på ett år inte kommit längre i sitt äktenskap än kungen på nio, hade ingenting förändrats. Om kungens svägerska å andra sidan slutligen blev havande och nedkom med en son, innebar detta en maktförskjutning till hertigens förmån och ett potentiellt hot mot kungens säkerhet. Om han till äventyrs i en avlägsen framtid lyckades göra sin hustru gravid skulle deras barns arvsrätt vara långt osäkrare om det redan fanns en äldre kusin. Därför fattade Gustav III sommaren 1775 beslutet att, hur pinsam processen än kunde bli i flera bemärkelser, så snabbt som möjligt avla en tronarvinge. I efterhand kan man undra om han skulle vara stolt eller generad över att eftervärlden gjort skådespel av det följande förloppet.  



                       

      



[1] Författaren P O Enqvist hävdar i romanen ”Livläkarens besök”, som åtminstone delvis framstår som en dokumentär berättelse med angivna källor, att Kristian VII hade samlag med sin hustru en enda gång, vilket resulterade i sonen Fredriks födelse 1768. Som kuriosa kan nämnas att Lovisa Augustas blivande man, Fredrik Kristian av Holstein-Augustenburg, en kort tid var påtänkt som svensk tronföljare 1810 innan han konkurerades ut av marskalk Bernadotte.      
[2] Vem som var Paul I:s biologiske far har aldrig utretts med säkerhet. Saltykov tycks länge ha ansetts som den troligaste kandidaten men inte heller tsar Peter III tycks helt utesluten https://sv.wikipedia.org/wiki/Paul_I_av_Ryssland. Angående Katarinas relation till Saltykov och uppgifterna om den blivande Peter III:s fysiska tillstånd, se Marie Tetzlaff, Katarina den stoea, kvinnan, makten och kärleken(svensk översättning 1995), särskilt s. 72-73 och 75. Beträffande Pauls födelse se s. 83-85.
[3] Det är möjligt att Ludvig XVI själv tvivlade på att Louis Charles, som föddes 1785 och förlänades titeln hertig av Normandie, var hans biologiske son. Enligt populärhistorikern Herman Lindqvist, som tycks utgå från att prinsen faktiskt var son till Fersen, skrev kungen i sin dagbok då pojken kom till världen: ”Drottningen har nedkommit med hertigen av Normandie. Allt gick till som när min son föddes”. Se om detta bland annat https://www.oppetarkiv.se/video/1366923/hermans-historia-1991-sasong-1-avsnitt-3-av-4  (15 minuter in i programmet) och författarens böcker om franska revolutionen och Axel von Fersen. Om orden i dagboken är korrekt återgivna och prinsen ändå var kungens son, verkar det som om drottningen sammanlevt parallellt med sin make och älskare, kanske för att skydda sig mot obehagliga följder. Onekligen en spännande tanke. Beträffande Josef II:s besök i Frankrike och dess effekter på kungaparets relation, se Antonia Frasers biografi över Marie Antoinette(svensk översättning 2002), s. 152-54.
           
[4] Muncks berättelse återges i Oscar Nikulas bok Adolph Fredric Munck, en hovgunstlings uppgång och fall(1991 bilaga 1), s. 327-339.

lördag 5 januari 2019

Sheriffen i Västerås.


Så har de stora julhelgerna gått förbi, även om julledigheten inte är helt avslutad. För undertecknad, som i sanningens namn är en obotlig romantiker, förknippas julen i stor utsträckning med de klassiska filmer eller bitar ur filmer som svensk tv visar kring jul och nyår. Ni vet, ”Kalle Anka på Julafton” och ”Ivanhoe” på nyårsdagen. När det gäller Kalle kan kanske de som läst mina texter gissa vilken av filmsnuttarna som är min favorit: Just det, ”Robin Hood”, tätt följd av Kalle och gänget ute på Camping. Jag ser med förtjusning den snikne prins John berövas sitt orättmätigt insamlade guld en gång om året, samtidigt som jag i egenskap av god rojalist blir oerhört upprörd: Inte ens den sniknaste diktator sover med pengarna i sängen. Den som sett hela filmen vet å andra sidan att prinsen inte är ensam skurk, han har god hjälp av sheriffen i Nottingham, som John Harrison lånat sin röst åt på svenska. Denne sheriff, kombinerad skatteindrivare och polischef, lär vara en stående figur i de flesta framställningar av den legendariske hjälten i Sherwoodskogen och det är säkert historiskt korrekt. Tills för något sekel sedan var det de lokala makthavarna man främst kom i beröring med. Det var ortens fogdar och ämbetsmän som drev in skatt eller organiserade utskrivning av soldater i statens eller kungens namn. Den lokale fogden och hans män var maktens ansikte utåt. På medeltiden, då den statliga förvaltningen och infrastrukturen inte var särskilt utvecklad, hade lokalsamhällets makthavare ofta i praktiken all makt i sin hand. Kungen var långt borta och hade varken tid eller praktiska möjligheter att nagelfara varje enskild ämbetsmans göranden och låtanden i sina respektive fögderier. Det var lätt för fogden att stoppa de indrivna medlen eller naturaprodukterna i egen ficka. Ur ämbetsmannens synpunkt sett var det kanske till och med berättigat: Lönen i kronans tjänst var inte stor och ”man måste ju leva…” Korruptionen lär ha tilltagit efter Digerdöden i mitten av 1300-talet, då den ökande arbetskraftsbristen slog ut de mindre adelsgodsen och tvingade mindre bemedlade aristokrater att gå i statens tjänst.[1] Den girige skatteindrivaren var naturligtvis inte ett specifikt engelskt fenomen. I Sverige inleddes upproren under Kalmarunionen vanligen med missnöje på lokalnivå som på sikt utvecklades till större revolter. Den fogde som i vårt land kommit att mer än någon annan förkroppsliga förtrycket och utsugningen av bönderna, Sveriges sheriff i Nottingham, är Jösse(Jens) Eriksson, fogde i Västerås i början av 1400-talet.[2] Som ofta är fallet med historiska personer under medeltiden vet vi inte mycket om Erikssons bakgrund. Han antas ha varit av riddarsläkt, alltså adlig och blev fogde i Västmanland 1414, strax efter Erik av Pommerns tronbestigning.[3] Vid ungefär samma tid äktade han en kvinna av norskt adligt ursprung. Det dröjde till 1434 innan Engelbrektupproret utbröt i trakten. Med ledning av att han vid det laget varit fogde i tjugo år, plus ett rimligt antagande att han först ägnat några år åt studier eller tjänstgöring på lägre administrativa poster, kan vi göra den kvalificerade gissningen att Jösse var minst 25-30 år då han tillträdde sin befattning men knappast äldre än 40.[4] Det var alltså sannolikt en man i 45-60-års åldern som vid mitten av 1430-talet fick uppleva hur hans ”undersårar” i Dalarna reste sig mot hans välde under ledning av bergsmannen Engelbrekt Engelbrektson. Det var nu inte enbart Jösse Erikssons tyranni som vållade missnöje med unionen och heller inte enbart bönder och bergsmän som önskade en förskjutning av maktförhållandena. Varken den svenska adeln eller kyrkan uppskattade kung Eriks egenmäktiga sätt att tillsätta viktiga poster inom respektive stånd med personliga favoriter.[5] För folket i Dalarna var det dock deras egen fogde som utgjorde det stora irritationsmomentet. De hade förmodligen inte något större begrepp om vad unionen med Danmark innebar eller drevs av någon utbredd ”svenskhet” att resa sig mot ”främlingar” som sög ut deras land. Mer välbärgade bönder och bergsmän uppskattade säkert de möjligheter till ökad handel och utvidgade kontakter unionen gav, men fogdar som beskattade dem till orimlighet och behandlade dem som oskäliga kreatur tänkte de inte tolerera. För eftervärlden kom Jösse Eriksson att bli symbolen för unionstidens förtryck av bönderna, trots att han inte var kung Eriks ende fogde i Sverige.[6] Kanske det helt enkelt berodde på att upproret startade just i hans fögderi. Tidens krönikor beskriver hur denne ondsinte man plundrat bönder på allt vad de ägde och misshandlat och pinat dem som vågade protestera mot hans välde. Bönder som fått sina dragdjur konfiskerade skall hånfullt ha uppmanats att låta sina hustrur agera dragare, varvid gravida kvinnor fått missfall. Om detta är en helt rättvis bild är en annan fråga. Hur som helst tycks Eriksson ha varit en driftig affärsman som lyckats samla på sig egendomar och jord lite här och var i riket, naturligtvis främst inom det egna fogdedömet men också i Östergötland, Uppland och Småland. Sammanlagt hade han kring 70 gårdar i sin ägo.[7] Bönderna hade klagat på sin plågoande flera gånger och svenska riksrådet fann vid utredning att han gjort sig skyldig till maktmissbruk. Så mycket mer hände dock inte i saken. Så småningom bröt uppror ut. Fogdens borg i Västerås belägrades och Jösse Eriksson avsattes. Han tycks dock ha fått skydd av Erik av Pommern eller i alla fall vistats i kungens närhet då denne i september 1435 uppehöll sig i Stockholm för att försöka få till stånd en förhandlingslösning med de genstörtiga svenskarna. Något år därefter, på hösten 1436, skall Jösse Eriksson av adelsmannen Karl Knutson(Bonde), ha utverkat lejd att bosätta sig i Vadstena kloster. Kanske trodde ämbetsmannen att faran nu i stort sett var över, sedan hans gamle vedersakare Engelbrekt mördats på våren samma år. Dessutom hade fogden alltid varit generös med gåvor till Birgittaklostret och räknande måhända med systrarnas och brödernas beskydd och platsens helgd. Däri räknade han dock fel. Trots att Östergötland inte hörde till hans område var han tydligen känd i trakten. Eller så hade Dalabönderna agenter bland sina östgötska ståndsbröder. Hur det förhöll sig bröt sig 8 december 1436 en grupp bönder in i klostret och grep flyktingen. Munkars och nunnors förmaningar klingade ohörda: Man hade kommit för att se blod! Den forne plågoanden släpades ut ur helgedomen, bands i en vagn och fördes till Motala, där han nästa dag, 9 december 1436, halshöggs på tinget. Även om rättegången med visshet var summarisk måste någon ansvarskännande person, kanske en präst eller lagman, ha förbarmat sig över den döda kroppen. Jösse Eriksson begravdes i det kloster där han sökt sin tillflykt. Gravstenen finns ännu att beskåda.[8] Så slutade den man som i svensk historia mer än de flesta andra kommit att symbolisera överhetens förtryck av folket. Tur ändå att vi har möjlighet att bli av med besvärliga politiker och ämbetsmän på ett mer civiliserat sätt i vår tid, eller hur?                                       



[1] Dick Harrison skriver om denna utveckling och dess koppling till legenden om Robin Hood i sin brett upplagda bok ”Stora döden”.
[2] Erikssons fögderi omfattade stora delar av Dalarna, Bergslagen och Västmanland
[3] Kungens gammelmoster Margareta som grundat Kalmarunionen avled 1412.
[4] Hans födelseår bör alltså rimligen ha infallit under perioden 1374-1390.
[5] För en kortfattad genomgång av bakgrunden till 1430-talets uppror kan bland annat hänvisas till Lars Olof Larsons essä ”Kalmarunionen” inläst av Hans Villius på ljudboken Medeltid – Drömmen om ett enat Europa(2003).
[6] En annan fogde från tiden var Giovanni Franco av kroatisk härstamning som hade Stegeborg i Östergötland som huvudresidens https://sv.wikipedia.org/wiki/Giovanni_Franco.
[8] I Västerås domkyrka finns en korstol som bekostats av Jösse Eriksson. På dess gavel återges vad som antas vara hans porträtt.