lördag 28 juli 2018

Dynastinamn, hur självklara är de?


Vet ni vad Sveriges nuvarande kungafamilj heter? ”Bernadotte, självklart”, svarar nu mina läsare, i alla fall de svenska. Men hur självklart är det egentligen? När marskalk Bernadotte kom till Sverige på senhösten 1810 adopterades han ju av Karl XIII och blev alltså medlem i den dåvarande svenska kungafamiljen Holstein-gottorp. I det gamla Rom var detta ett vanligt sätt att skapa förbindelser mellan olika familjer. Augustus var visserligen avlägset släkt med Juljus Caesar men det var i egenskap av hans adoptivson och därmed i andlig bemärkelse biologiske son, som den ganska okände unge mannen fick rätt att göra anspråk på hans arv och makt efter mordet 44 f kr. På samma sätt adopterade flera senare kejsare sina blivande efterträdare. Med det synsättet är det fortfarande huset Holstein-gottorp som sitter på den svenska tronen. Holstein-gottorp för övrigt? Hur många svenskar vet att dynastin som regerade Sverige före Bernadotte hette så? Om man däremot säger ”Gustavianska ätten” eller ”Gustavianska tiden”, vet nog de flesta ungefär vilka kungar som ingick i familjen och på ett ungefär när de regerade. Den mest framträdande personligheten inom denna släkts svenska gren, Gustav III, var å andra sidan oerhört stolt över sitt vasablod. Delvis berodde nog detta lite paradoxalt på att släktbandet var rätt avlägset. Gustavs familj kom närmast från Tyskland och den främsta orsaken att de överhuvudtaget kom ifråga för svenska tronen var inte deras svenska anknytning utan ryska påtryckningar. Ändå fanns släktbandet där och för Gustav själv hade det som sagt oerhört stor betydelse. Ett påtagligt bevis är texten på den minnesten som än idag står utanför en av de lador i Dalarna där Gustav Vasa enligt legenden ska ha tröskat säd under sin flykt från danskarnas knektar Återgivet på något moderniserad svenska lyder inskriptionen: ”Här tröskade Gustav Erikson förföljd av rikets fiender - Av försynen utsedd till fäderneslandets räddning. Hans ättling i sjätte led, Gustaf III, lät resa minnesmärket”.[1] Det var under Gustav III:s tid som benämningen ”Gustav Vasa” kom i allmänt bruk för den man som drygt 200-åt tidigare upplöste den dansk-svenska unionen genom sin tronbestigning. Han själv skrev sig ”Gustav Erikson”, som det ju mycket riktigt står på minnesstenen vars text citeras ovan. Gustav III skrev operan ”Gustav Wasa”, som hade premiär 1786. Han instiftade också ”vasaordern”, som ett utmärkelsetecken för svenskar, oberoende av stånd, som tjänat sitt land på ett förtjänstfullt sätt. När kungen 1789 egenhändigt grep ordförandeklubban på Riddarhuset och genomdrev adelns godkännande av hans revolutionerande reformer rättfärdigade han sitt agerande med att han, i egenskap av Gustav Vasas ättling, var rikets främste adelsman.[2] Om någon hade frågat Gustav III vilken kungaätt han tillhörde, hade han med största sannolikhet svarat ”Vasaätten”. Holstein-gottorp betydde långt ifrån lika mycket i hans ögon. Man kan hålla på länge på samma sätt. Den engelska kungaätten ”Windsor” kallade sig Sachsen-Coburg-Gotha fram till 1917 därför att prins Albert, drottning Victorias man, kom från den släkten. Detta trots att han bara var prinsgemål. Hur mycket Victoria än älskade sin Albert var det hon som var kungahusets ansikte utåt och imperiets regent. Alltså borde det brittiska kungahuset ha fortsatt heta Hannover, åtminstone fram till 1917.  När monarkin avskaffades i Frankrike under revolutionen började radikalerna kalla Ludvig XVI ”Louis Capet” Det låg i och för sig inget nedsättande i den benämningen. Hugo Capet var den storman som på 900-talet grundade det franska kungahuset. Hans ätt innehade tronen i rakt nedstigande led i över 300 år. Efter 1328 fick en yngre gren i familjen ta vid men alla franska kungar, både före och efter revolutionen, härstammar ytterst från Hugo. De gör det dessutom på svärdssidan.[3] Ändå vägrade Ludvig XVI acceptera benämningen ”Capet”. Han var en Bourbon, förklarade han stolt. Om detta berodde på oviljan att acceptera en benämning som pådyvlats honom av upprorsmän eller om han faktiskt i första hand kände sig som medlem av sin egen familjegren är en annan fråga. Ryska kejsarfamiljen utgör ett fall för sig. Man brukar få lära sig att familjen Romanov styrde Ryssland från 1613 till revolutionen 1917, vilket är en sanning med modifikation. Den siste renodlade Romanov på Rysslands tron var kejsarinnan Elisabet, som regerade 1741-61. Hon adopterade sin systerson Carl Peter Ulrik, som i Ryssland blev tsar Peter III. Hans mor var visserligen en Romanov men hon var aldrig rysk regent. Fadern tillhörde Holstein-gottorp, samma familj som Gustav III. Dessutom var han systerson till Karl XII. Både han och Carl Peter Ulrik var påtänkta som svenska tronarvingar. Carl Peter Ulrik blev inte någon lysande rysk tsar. Inom kort ersattes han(och mördades troligen), av sin hustru Katarina(den Stora), som i sin tur egentligen hette Sophie och kom från det tyska furstendömet Anhalt-zerbst.  Hennes ättlingar regerade sedan Ryssland fram till revolutionen 1917. För att markera detta betecknas det ryska kejsarhuset inte ”Romanov” i uppställningar över olika furstesläkter: Det står Holstein-gottorp-Romanov. När Nikolaj II:s hustru upptäckte detta lär hon ha blivit starkt upprörd. Trots att hon var född i Tyskland, uppfostrad som protestant och delvis uppväxt vid det engelska hovet, var hon fast besluten att bli så rysk som möjligt. Hon förklarade att beteckningen ”Holstein-gottorp" var helt oacceptabel. Hennes mans släkt hette Romanov och inget annat. Kalendrar som använde en annan benämning borde omedelbart förbjudas att komma ut i Ryssland! Någon påpekade för kejsarinnan att det vore oklokt att kräva en ändring eller rentav dra in furstekalendrar. Risken fanns att de ansvariga då på rent djävulskap skulle börja beteckna den ryska kejsarfamiljen som ”Saltykov”(namnet på den adelsman som var Katarina den storas förste officiella älskare och kanske far till sonen Paul I).[4 I efterhand kan man fråga sig om inte Anhalt-zerbst vore ett mer passande namn på den ryska kejsarfamiljen. Vem som än var far till tsar Paul var det Katarina den stora som regerade Ryssland och kom att bli en av de stora härskarna i rikets historia. Ingen kan bestrida att tsarerna det sista århundradet före 1917 härstammar från henne. Vilken släkt man tillhör visar sig alltså sist och slutligen vara vars och ens privata ensak.

Är du fortfarande lika säker på vad Sveriges kungafamilj heter?                                



[1] https://www.facebook.com/photo.php?fbid=10155693515047507&set=pcb.10156028626123791&type=3&theater

[4] Staffan Skott, Romanovs, tsarsläkten. Vilka var de? Vad blev det av dem?(1989), s. 13.

tisdag 24 juli 2018

"Vad, vad..." Mordet på tsarfamiljen 1918.



Ipatievs hus i dåvarande Sverdlovsk, som nu åter heter Jekaterinburg, 1928.

Mord på kungar är ingen ovanlig företeelse genom historien. Under medeltiden och den tidiga tidigmoderna epoken fick man som kung räkna med att det fanns fiender som inte drog sig för att begagna våld eller gift för att lägga beslag på tronen. När kungen dog uppstod lätt rykten om förgiftning. Under oroliga perioder har det i vissa länder, som i medeltidens England eller renässansens Italien, nästan varit regel att statsöverhuvudet blivit mördat eller åtminstone avsatt. En avsatt kung är å andra sidan av naturliga skäl särskilt utsatt för mordanslag från de nya makthavarna. Man kunde därför tro att en kung som blivit avsatt i en folkrevolution, där man som regel inte bara byter statschef utan också statskick, nästan oundvikligen skulle bli mördad. Faktum är att det i sådana fall mera sällan handlar om regelrätta mord, på sin höjd om justitiemord. Karl I av England och Ludvig XVI av Frankrike och hans gemål dömdes alla till döden i en rättegång. Hur summariska och uppgjorda dessa processer än kan ha varit, gavs ändå svaranden möjlighet att direkt eller genom ombud försvara sig mot de anklagelser som riktades mot dem. I synnerhet Marie Antoinette lyckades med detta så väl att hon vann åhörarnas sympati. Vid en revolution är det heller inte självklart att kungabarnen dödas. Inget av Karl I:s barn delade hans öde, trots att flera av dem periodvis var i parlamentets händer. Av de två barn till Ludvig XVI som var i livet i juli 1789 dog av allt att döma ett(kronprinsen), i fängelse. Dottern Marie Therese överlevde och släpptes småningom fri.[1] I fallet Nikolaus II av Ryssland visades emellertid ingen nåd eller rättvisa. Varken han eller hans hustru fick tillfälle att försvara sig inför domstol eller blev ens formellt anklagade för något brott. Också deras barn, det yngsta en sjuklig pojke på nära 14 år, dödades. Mordet på tsarfamiljen är alltså inte bara grymt ur rent human synpunkt, det är unikt i sitt slag i Europas historia. Det är inte konstigt att det också blivit ett av de mest sägenomspunna kungamorden genom tiderna. Frågan hur många av familjen som verkligen bragtes om livet har ställts ända sedan morgonen efter mordet. Sakligt hållna böcker har skrivits med innebörden att åtminstone tsaritsan och döttrarna rimligen måste ha förts från Jekaterinburg levande, oavsett vad som sedan kan ha hänt.[2] Flera personer har, vilket i och för sig inte är ovanligt i dylika sammanhang, sagt sig vara någon av tsarparets barn: Mest känd är utan tvekan den kvinna som i drygt 60 år påstod sig vara storfurstinnan Anastasia, den yngsta av tsardöttrarna. De obetydligaste detaljer i denna mordgåta kan förses med frågetecken. Ett exempel: Bland de tjänare och andra anställda som följde familjen i fångenskap fanns barnens lärare i franska, schweizaren Pierre Gilliard som med tiden kommit att spela en viktig roll, inte bara som informator utan också som vän och hjälpare för både barnen och tsarparet. Enligt hans memoarer, som ofta citeras i böcker om tsarfamiljen, skildes han från sitt herrskap på järnvägstationen i Jekaterinburg i april 1918. I gripande ordalag beskriver han hur en av tsardöttrarna sjönk till knäna i gyttja, egenhändigt släpande på en tung väska: ”Jag kunde inte ana att jag aldrig skulle få se dem igen”.[3]  Knappt tio år senare, på vårvintern 1928, besökte dåvarande prins Lennart av Sverige(kusinbarn till tsar Nikolaj) Schweiz. Mest för nöjes skull bestämde man att han skulle passa på att studera franska. Vid universitetet i Lausanne hittade man en lärare, som visade sig vara ingen mindre än tsarbarnens gamle informator Gillliard. Greve Lennart berättade senare att Gilliard visat honom material från tiden i exil, bland annat en skiss över rummet där tsarfamiljen mördats. Därefter skriver greve Bernadotte: ”Själv hade han(läraren), befunnit sig omedelbart intill rummet ifråga och han var fortfarande förvånad över att exekutionsgruppen inte gjorde slut på honom också för att tysta ett obehagligt vittne”(min kursivering).[4] Informatorn beskrev också hur tsaritsan kastat sig framför sin son för att skydda honom mot soldaternas skott under massakern. Mannen som enligt sina memoarer skildes från sina skyddslingar under så gripande former på järnvägsstationen blir plötsligt ögonvittne till mordet. Förvirringen hjälps inte upp av de olika tidräkningarna. I början av 1918 infördes den gregorianska kalendern i Ryssland, men tsarparet använde fortfarande den gamla julianska, som på 1900-talet låg 13 dagar efter den i västerlandet vid denna tid allmänt vedertagna gregorianska ”nya stilen”. Enligt den nya stilen kom de därför till Jekaterinburg 30 april 1918, medan de själva ansåg att det var 17 april.[5] Om vi inte är fullt säkra på vilka ur tsarfamiljens uppvaktning som var i huset när de dödades och om till och med dateringen för händelseförloppet kan orsaka förvirring, vad vet vi då egentligen om vad som hände? Den frågan kan och bör naturligtvis ställas inom all historieforskning men är särskilt viktig när det gäller mord eller andra former av brott. De fakta som återges i historiska verk beträffande tsarfamiljens tre sista knappa månader i livet är hur som helst samstämmiga, vilket i och för sig kan bero på att källorna är desamma. Familjen och de tjänare man fått behålla sattes i förvar i ingenjören Nikolaj Ipatievs hus på en av Jekaterinburgs högsta punkter. Ingenjören, som var bekant med en av stadens ledande bolsjeviker, hade fått order att snabbt lämna sin bostad, som behövdes för ”särskilda uppgifter”. Man uppförde murar mot gatan och målade över fönstren, så att ingen kunde se ut eller in. Huset hade två våningar och var vackert och rymligt. Det kunde säkert ha varit trevligt att bo i för en större familj, om inte fängelseatmosfären varit så påtaglig. Inte nog med att man hade byggt plank mot gatan och målat över fönstren, av vilka vissa efter en tid ändå fick öppnas för fisk luft. Vakterna fann också nöje i att trakassera sina fångar. Sådant är ju inte ovanligt och än mer frestande är det om fången råkar vara före detta kejsare. Ingen står så lågt som en fallen konung. De flesta vakterna var dessutom fabriksarbetare med väl inlärda kunskaper om ”blodsugaren ”Nikolaj” och hans familj som så länge parasiterat på folkets arbete. Äntligen var rollerna ombytta. Den förste kommendanten älskade att neka till de önskemål som fångarna kunde ha och räknade ibland upp för sina underlydande allt han sagt nej till under dagen. ”Dra åt helvete”, var ett svar som fångarna kunde vänta sig. Kommendanten kunde stjäla deras mat mitt under måltiderna och de måste ständigt frukta att få ovarslat besök av sina vaktare. Inne på toaletten hade man ritat oanständiga teckningar av tsaritsan och hennes legendariske rådgivare, ”gudsmannen” Rasputin. Naturligtvis snattade man också fångarnas dyrbarheter, av vilka flera förvarades för sig. Detta sista var det enda som kunde göra tsaren upprörd. Annars var han lika lugn och stillsam som vanligt(åtminstone utåt). Med tiden tycks dock vakternas attityd ha förändras. De lärde sig att bortse från sina fångars forna höghet och började betrakta dem som de människor de var. Särskilt gällde det i förhållande till tsaren, vars blidhet och artighet måste ha åstadkommit vissa svårigheter för den som tänkte sig honom som en blodtörstig folkfiende. Då var hans gemål tacksammare i det avseendet. Hon var trött och sjuklig efter alla sorger och bedrövelser och hade aldrig trivts med främlingar. Dessutom trodde hon obetingat på tsarens upphöjdhet och kunde inte se på dessa människor som annat än förrädare och brottslingar. Vakterna hade intrycket att hon var äldre än sin man.[6] Säkert var det svårt att i längden inte känna sympati med de fyra storfurstinnorna, tsarens döttrar. Även om vakterna tvingade dem att spela revolutionära sånger på pianot fanns det säkert de som själva hade döttrar i samma ålder. Och pojken, den blödarsjuke tronföljaren som efter det senaste anfallet inte kunde gå… Flera vakter berättade senare, visserligen under förhör hos de vita, att de med tiden börjat önska att tsarfamiljen skulle undkomma.[7]  Men även om vaktmanskapet i Ipatievs hus efter hand blev mer vänligt inställda till sina fångar, gick historien vidare utanför dess väggar. Bolsjevikerna hade visserligen makten i Moskva men deras välde var ännu inte tryggat. Lenin hade i mars 1918 lyckats få fred med centralmakterna genom fördraget i Brest-Litovsk. Det var inte någon hedervärd fred ur rysk synpunkt. De polska besittningar Ryssland haft i över 100 år gick förlorade, liksom det mesta av Peter den Stores baltiska erövringar från 1700-talet och Finland. Dessutom förlorade man Ukraina och Vitryssland, liksom nuvarande Armenien och Georgien. Tyskarna hade, åtminstone i någon mån, blivit Rysslands herrar. Inom de territorier man hade kvar rasade inbördeskrig. Olika grupperingar som betecknades med samlingsnamnet ”de vita”, trots att det enda de förmodligen hade gemensamt var att de hatade bolsjevikerna, kämpade om makten i landet. Dessutom hade ett stort antal krigsfångar från nuvarande Tjeckien och Slovakien slutit sig till bolsjevikernas fiender och gått till offensiv i Uralområdet, obehagligt nära Jekaterinburg. I detta läge blev frågan vad som borde ske med tsarfamiljen akut. Som levande utgjorde de onekligen ett trumfkort för Lenin i förhållande till de västliga monarkierna, vars medlemmar alla på något sätt hade släktband till Romanovs. Enligt Radzinskij var Lenin av den uppfattningen att fångarna måste hållas vid liv så länge Jekaterinburg förblev i bolsjevikernas händer. I annat fall skulle de dödas.[8]  Andra partitoppar, främst Trotskij, önskade länge en rättegång mot den avsatte tsaren men för flera kommunister var en sådan överflödig. Liksom jakobinerna i Frankrike ett drygt sekel tidigare betraktade de sin forne härskare som brottslig inte främst för vad han gjort utan för vad han var: Feodalsamhällets överklass har ingen plats i ett samhälle styrt enligt marxistisk ideologi, särskilt inte dess högste ledare. Om han inte avrättas är revolutionen inte genomförd i strikt mening. En rättegång skulle också ha gett tsarparet möjlighet att tala för sin sak. De som kunde sin revolutionära historia mindes kanske hur Marie Antoinette en gång nästan lyckats vända stämningen i rättsalen till sin fördel med ett både värdigt och gripande försvar.[9] Något sådant kunde inte tillåtas inträffa denna gång, varken av ideologiska eller praktiska skäl. Beslutet om ”avrättningen” tycks ha fattats någon gång kring månadsskiftet juni-juli 1918. Det stod då klart att Jekaterinburg inte skulle kunna hålla ut mot ”de vita” och i den situationen måste tsaren dö. Man beslutade också att resten av familjen skulle dela hans öde, även om man utåt länge hävdade att de ”förts till en säker plats”. Man gav också sken av att beslutet fattats av de lokala bolsjevikerna på platsen men numera är forskningen ense om att det ytterst var Lenin och hans nära medarbetare som satte igång händelseförloppet, trots att frågan om tsarens öde också behandlades på lokal nivå. I Ipatievs hus byttes vaktstyrkan och kommendanten ut vid denna tid. På ytan innebar det faktiskt en viss lättnad för fångarna. Bevakningen skärptes visserligen och nya galler sattes för fönstren men det var också slut med vakternas snatterier av deras ägodelar. Den nye kommendanten(en FD urmakare och fotograf vid namn Jurovskij), behandlade dem visserligen kyligt men hövligt och visade också deltagande intresse för den sjuke tronföljaren. Vid samma tid lyckades också någon komma i kontakt med fångarna genom brev. En kortare brevväxling uppstod mellan Ipatievs hus och den okände, som undertecknade sig ”En officer”. Brevskrivaren sade sig representera en grupp officerare ”som inte förlorat samvete eller pliktkänsla inför tsar och fosterland”. Man ville hjälpa fångarna att fly och begärde detaljer om huset och familjens vanor. Tsaren tackade sina trogna men påpekade de stora risker och svårigheter som var förknippade med en flykt. Han avvisade bestämt tanken på att någon skulle riskera sitt liv för deras skull eller att blod skulle utgjutas. Kanske anade han att det hela sannolikt var en provokation från bolsjevikernas sida.[10] Den långa tiden av väntan och osäkerhet började tära på fångarna. En präst som några gånger fått lov att besöka dem tyckte efter det sista mötet att de verkade ”utmattade”. Detta var 14 juli 1918(nya stilen). Två dagar senare, på kvällen 16 juli, kallade kommendant Jurovskij till sig chefen för vaktstyrkan utanför huset: ”Inatt skall vi skjuta dem allesammans”, sade han. ”Säg åt dina män att inte oroa sig om de hör skottlossning”. Senare på natten bad kommendanten tronföljarens läkare säga till familjen att klä på sig: De måste ”för sin säkerhet” tillbringa natten i husets källare. Läkaren lydde uppmaningen och efter en stund kom alla ut ur sina rum. Utom de sju medlemmarna i själva tsarfamiljen fanns nu en kammarjungfru, en betjänt en kock och doktorn själv i huset. Alla dessa gick, vad det verkar, ned i källaren utan att ana oråd. Sedan man väl kommit dit och tsaritsan och tsaren(med tronarvingen i famnen), fått sätta sig på stolar, hämtade kommendanten sina medhjälpare.[11]. Han förklarade sedan helt kort att Uralsovjeten beslutat att döda familjen. Nikolaj II tycktes helt förvirrad: ”Vad, vad”, sade han och såg från sin familj till kommendanten. Jurovskij upprepade vad han sagt och gav order om eld.

Att gå närmare in på det förmodade fortsatta händelseförloppet vore lika tidsödande som beklämmande. Låt oss nöja oss med att säga att tsarparet tydligen dog först. Döttrarna var svåra att träffa eftersom de hade diamanter insydda i sina kläder, vilket vakterna inte kände till. Åtminstone några av barnen tycks ha levt under transporten till den gruva där liken enligt planerna skulle begravas. Frågan om vad som egentligen hände har som sagt ställts ända sedan morgonen efter mordet. Idag tycks ingen betvivla att alla i familjen och tjänstefolket miste livet den där fruktansvärda natten. Men ändå… All förvirring i samband med mordet. Det faktum att kvarlevorna enligt King, sedan graven först hittats och slutgiltigt grävts ut 1991,tydligen låg utan kontroll den första tiden på avdelningen för kriminalpatologi i dåvarande Sverdlovsk(senare åter Jekaterinburg), kan få en lekman att undra: Vet vi verkligen allt om vad som hände? Vad som är helt säkert är att sista anteckningen i tsaritsans dagbok enligt nya stilen är daterad 16 juli 1918. Därefter upphör anteckningarna.[12]                    



[1] Prinsessor är som regel bättre skyddade än prinsar vid en statsvälvning. Rikard III av England mördade av allt att döma sina brorsöner i Towern men lät å andra sidan deras systrar löpa och mottog flera av dem vid sitt hov. På samma sätt separerades Erik XIV:s son Gustav från familjen efter faderns fängslande, medan systern Sigrid tilläts växa upp hos sin mor och med tiden mottogs vid farbroderns hov. I detta fall har ojämlikheten mellan könen uppenbart varit till kvinnornas fördel. Å andra sidan är drottningen som figur regelmässigt mera utsatt för oppositionens smädelser och hat än kungen, som på sin höjd beskrivs som envis och svag.

[2] Anthony summers och Tom Mangold, Tsarens gåta, nya dokument om familjen Romanovs öde, svensk översättning 1978.
[3] Denna text bygger huvudsakligen på Greg Kings bok den sista kejsarinnan, Alexandra Fjodorovnas liv och död(svensk översättning 1995), kapitel 44 f, och delvis på Eduard Radzinskijs bok Herre, fräls och försona Ryssland, Nikolaj II - hans liv och död(svensk översättning 199)2, del II-III. Båda böckerna återger Glliards berättelse om avskedet från familjen, hämtad ur hans memoarer.     
[4] Lennart Bernadotte, Käre prins, god natt(1977), s. 206.
[5] Kanske för att i någon mån anpassa sig till en ny tid daterade de hädanefter sina dagböcker på två sätt; först datum enligt juliansk tidräkning, sedan den gregoriansk inom parentes. Detta gör det onekligen svårare för eftervärlden att hålla reda på vilken dag en viss händelse inträffat. King håller sig konsekvent(också före 1918) till nutida gregoriansk tidräkning i sin biografi över tsaritsan, medan Radzinskij som ju är ryss väljer den julianska. Han återger tsarparets dubbla datering i dagböckerna. Det tycks dock som tsaren snart återgått till enbart juliansk datering medan hans hustru konsekvent fortsatt med dubbel datering. Förmodligen beror detta på att hon var född ”i det gregorianska västerlandet”, medan hennes man var van vid juliansk datering sedan barndomen.
[6] I själva verket var hon fyra år yngre.
[7] Motsvarande sympatiyttringar visade sig hos vakterna i le Temple i Paris, där Ludvig XVI och hans familj satt fångna under franska revolutionen.
[8] Radzinskij, s. 355.
[9] Se http://bosonshistoria.blogspot.com/2016/10/jag-gjorde-det-inte-med-flit-marie_17.html.
[10] Både King och Radzinskij berör dessa brev, som fortfarande förvaras i ”Romanovarkivet” i Moskva. Båda utgår från att det rör sig om en provokation, avsedd att bevisa förekomsten av en monarkistisk sammansvärjning och på så sätt motivera det förestående mordet. Radzunskij, som själv granskat breven, ger en längre redogörelse för hur de skall ha illkommit och namnger också de troliga författarna(Radzinskij s. 343-45 och King 393-95) Liknande provokationer förekom förövrigt i samband med både Maria Stuarts och Marie Antoinettes avrättning..   
[11] Tio man av vilka sex uppges ha varit ungrare(förmodligen frigivna krigsfångar), och fyra ryssar.
[12] Tsarens dagbok slutar av någon orsak några dagar före mordet. Den i mina ögon lättast överskådliga och mest sammanhängande redogörelsen för händelserna natten 16-17 juli 1918 och för de utredningar, forskningar och utgrävningar som senare bedrivits återfinns i King kapitel 46-47.  

tisdag 10 juli 2018

Karl XII, kriget och döden


Enligt nutida svensk tideräkning är det 8 juli 2018 309 år sedan slaget vid Poltava, den strid som i förlängningen innebar slutet för svensk stormaktstid. Med anledning av detta skriver historieprofessor Dick Harrison i Lund i sin veckospalt i SVD KULTUR 8/7 2018 under rubriken: ”Katastrofen i Poltava hade kunnat undvikas”. Innebörden i Harrisons resonemang är i korthet att Karl XII bär en mycket stor del av ansvaret för nederlaget vid Poltava. Detta har inte så mycket att göra med felaktiga strategiska beslut tagna före eller under fälttåget mot Ryssland, som med kungens ovilja att sluta fred med tsar Peter sedan såväl Danmark som Sachsen-Polen besegrats 1707. Karl XII stod då på höjden av sin makt och borde, menar Harrison, i detta strategiskt utmärkta läge ha slutit fred med Ryssland. Kungens envetna beslutsamhet att strida ”till det bittra slutet” fick honom emellertid att fortsätta kampen, vilket i sin tur fick förödande konsekvenser för Sveriges- med Finland, befolkning. Enligt professorn har endast digerdöden på 1300-talet fått värre demografiska effekter för Sverige: ”Hundratusentals människor fick betala för att han(Karl XII), älskade kriget mer än freden”, konstaterar Harrison som slutkläm.

Låt mig först uttrycka min tacksamhet mot professor Harrison att han inte en enda gång förfaller till ovanan hos så många nutida skribenter att jämställa Karl XII med senare tiders totalitära ledare. Han berör också den omständigheten att kungen själv inte motiverat sitt handlande under stora nordiska kriget: Vi vet alltså inte med bestämdhet vad som drev honom, bara vilket resultatet blev. Mänskligt sett kan detta, som Harrison skriver, i sig tyckas illa nog. Det framgår tydligt att det är just lidandet för de enskilda individerna som i professorns ögon utgör Karl XII:s tunga historiska skuld. Frågan är om detta verkligen är en rättvis bedömning. För att utkräva obetingat moraliskt ansvar av en människa måste denne rimligen ha brutit mot värderingar som av samtiden anses vedertagna. Det är då inte nödvändigtvis fråga om värderingar som för tillfället råder inom en viss begränsad sektor; en familj, en släkt, ett enskilt land. Sådana värderingar kan bero av olika konjunkturer och gå helt på tvärs mot vad en överväldigande majoritet av mänskligheten uppfattar som rätt och riktigt. Det handlar alltså om allmänt vedertagna normer, exempelvis att stöld av annans egendom är förkastligt eller den i vår tid och del av världen(än så länge bör kanske tilläggas), vedertagna sanningen att ingen på förhand kan bedömas med ledning av sin hudfärg, härkomst, religion eller liknande. Frågan är om Karl XII med denna utgångspunkt med rätta kan klandras för att genom ett långt, meningslöst krig ha orsakat hundratusentals människors lidande och död.

För att besvara frågan rättvist måste man ställa den i förhållande till något annat, den dåtida synen på liv och död. Historikern Peter Englund gör något liknande i sin essä ”På rundtur i labbet”, som, med utgångspunkt från SS-mannen Kurt Gersteins växlingsrika liv diskuterar Förintelsen, dess framväxt, bakgrund och effekter. Efter kriget fanns, enligt Englund, en tendens att se det som hänt som ett slags återgång till ett barbariskt förflutet. Mänskligheten hade, av någon olycklig blunder, tagit ett steg tillbaka från upplysningens ljus till ett föregivet grymt medeltida mörker. Enligt Englund är detta ett djupt felaktigt resonemang som delvis kanske används för att bortförklara det fruktansvärda som hänt i läger som Treblinka, Belzec eller Auschwitz. Förintelsen är en typisk företeelse för 1900-talet. Även om medeltidens människor kan förefalla grymma, måste deras handlingar ställas i förhållande till dåtidens syn på smärtan. Framtill årtiondena kring mitten av 1800-talet var smärtan ett fullt naturligt inslag i den europeiska vardagen. Den var något man inte kunde komma undan, vare sig det handlade om ett illa läkt benbrott eller tandvärk. I en träffande formulering skriver Englund: ”Smärtan togs för given och man var bekant med den på samma självklara vis som man umgicks med döden.”. Ett sätt att hantera den här ständigt närvarande plågan var att tåligt uthärda den men också att själv orsaka andra, både människor och djur, smärta. Att utstå och utdela lidande betraktades som ett tecken på styrka, manlighet. Att som pojke pina smådjur tycks enligt Englund ha fungerat som en form av genomgångsrit till ”de vuxna männens värld”. Först upplysningstidens filosofer och framför allt utvecklandet av läkekonsten under följande århundrade, som innebar att smärtan inte längre var ofrånkomlig, åstadkom en förändring i synen på både smärtan i sig och hur människor borde förhålla sig till varandra. Englund skriver: ”Det verkar vara först mu, när smärtan går att undvika, som människor verkligen börjar frukta den. Och det är när man fruktar plågorna som grymhet blir till en allvarlig brist i den mänskliga karaktären”[1]. Karl XII kan sägas personifiera just den syn på smärta som Englund beskriver. Kanske var han dess sista eller rentav enda fulländade representant genom tiderna i Europa. Kungens förmåga att uthärda fysisk plåga, eller åtminstone en övermänsklig skicklighet i att dölja vad han kände, är välbekant. Varken efter den ödesdigra skottskadan i foten under belägringen av Poltava eller benskadan vid Krakow sju år tidigare tycks han en enda gång ha beklagat sig högt. Snarare var han, som alltid då någon sårades, benägen att släta över vad som hänt med det karaktäristiska ”Lappri”. I den klassiska bilden av kungen ingår också mycket riktigt en benägenhet att under ungdomsåren plåga och döda djur, bland annat kalvar.[2] Som Englund antyder i citaten ovan var döden på samma sätt som smärtan en självklarhet för den tidigmoderna människan. Jordelivet var tungt och hårt och betraktades närmast som ett övergående tillstånd inför livet efter döden. Det väsentliga var inte att bevara livet utan att göra sig förtjänt av Himmelriket. Många barn dog tidigt: Karl XII var själv den ende överlevande av fem söner i kungafamiljen under perioden 1682-87. Ännu 100 år senare var situationen likartad. I Bellmans epistlar är den oundvikliga döden ett ständigt återkommande tema. Här är det viktiga dock inte så mycket att bereda sig för döden som att försöka njuta av livet den tid man har kvar. Ännu i början av 1800-talet betraktades avrättningar närmast som ett folknöje. Då det en dag i juli 1818 visade sig att hängningen av en falskmyntare inte ägde rum den dagen, vare sig det nu berodde på ett misstag eller att avrättningen uppskjutits, blev de anställda på Årsta gård utanför Stockholm enligt sin härskarinna fru Reenstierna ”flata” över att ha gått förgäves.[3] Mot slutet av Karl XI:s tid, den längsta fredsperioden i Sverige under 1600-talet, svalt åtskilliga människor ihjäl på grund av missväxt: På sina håll dog hela socknar ut.[4] Döden var alltså ständigt närvarande på ett helt annat sätt än i vår tid och de ”hundratusentals människor” som enligt Dick Harrison fick sätta livet till därför att Sveriges kung ”älskade kriget mer än freden” hade troligen i flera fall ändå inom relativt kort tid avlidit i obotliga sjukdomar, svältkatastrofer eller andra former av tragedier. Därmed inte sagt att inte människor kunde sörja sina döda eller frukta dödens olika former likaväl som i vår tid. Karl XII själv vägrade i förstone acceptera sin äldre syster Hedvig Sofias död sedan han fått budet strax efter nederlaget vid Poltava. Länge satt han ensam i sitt tält och vägrade träffa någon.[5] Visst flydde de som kunde för den fruktade pesten år 1710 men antagligen mera för den nimbus av mystik och skräck som omgav denna oförklarliga sjukdom än av ren dödsskräck. Döden kom man inte undan och ytterst var den sänd av Gud. Såväl bonde som soldat och kung visste detta: Döden träffar den som Gud bestämt. För Karl XII var hans första plikt som kung rimligen inte att bevara sina undersåtars liv från allt ont, såsom en regeringschef med underlydande ministrar tycks förväntas göra i vår tid. Om någon hade frågat honom vilken hans viktigaste uppgift var då en fara hotade landet, hade han med säkerhet svarat: ”Att skydda mitt rike och dess besittningar”. Undersåtarna ingick visserligen som en osviklig del i ”riket” men för Karl XII betydde det förmodligen i första hand de landområden som hans företrädare lagt under sig och som nu hotades av rovgiriga grannar. Kungen hade förövrigt i det längsta lyckats skydda vad som idag omfattar Sverige och Finland. Det var inte förrän efter Poltava som kriget mer konkret berörde dessa områden; först danskarnas anfall mot Skåne 1709-10, sedan den ryska ockupationen av Finland under 1710-talet och slutligen, efter kungens död, invasionen av Stockholms skärgård 1719. De svåra problem som oundvikligen följde av kriget, nöden, familjerna som stod ensamma och kanske tvingades lämna sina hem, sjukdomarna, var inte något kungen i första hand kunde förväntas engagera sig i. Han hade kriget att bestyra. Det andra fick man reda ut vid tillfälle. Även om detta för oss kan förefalla cyniskt, kanske till och med totalitärt, var det sannolikt så Karl XII resonerade. Han var för övrigt inte ensam om detta. Hans kollega Ludvig XIV av Frankrike förde samtidigt med stora nordiska kriget ett kontinentalt krig för att knyta Spanien till Frankrike, av allt att döma länge utan att fundera särskilt över vad detta kostade hans undersåtar. Det rörde sig dessutom om ett expansionskrig, inte ett försvarskrig. Karl XII:s motståndare vid Poltava byggde för sin del en ny huvudstad på ockuperad mark i stort sett över krigsfångars och andra slavarbetares lik. Han drog sig inte heller för att ”i rikets intresse” ta livet av sin egen son. Det är därför minst sagt anakronistiskt att framställa Karl XII som något sorts krigshetsare och, som professor Harrison, med utgångspunkt från kungens beslutsamhet att fortsätta en ”meningslös”(?) strid anklaga honom för de många offren av människoliv och dessutom hävda att han ”älskade kriget mer än freden”.  Den allmänna synen på liv och död i kungens samtid, liksom det faktum att andra absolutistiska kungar förde långa krig utan nämnvärd tanke på kostnader i materiellt eller mänskligt avseende gör en sådan anklagelse meningslös. Vad beträffar Karl XII:s ”kärlek” till krig respektive fred vet vi för lite om vad som ytterst drev honom för att med säkerhet kunna avgöra saken. Vad man kanske med större rätt kan anklaga Karl XII för, med utgångspunkt från tiden, är att denne, trots alla sina ansträngningar att bevara det svenska stormaktsväldet, efterlämnade ett land berövat nästan alla sina besittningar, med otaliga av sina bästa krigare och tappraste soldater antingen som krigsfångar, fördärvade av krigs- och köldskador, eller döda i drabbningar eller sjukdomar. Det är möjligt att detta hade kunnat undvikas om kungen förstått att föra krig vid förhandlingsbordet likaväl som på slagfältet.                                                                            



[1] Peter Englund, Brev från nollpunkten, historiska essäer, ”På rundtur i labbet”, Uppläsning av Torsten Wahlund(1997).   
[2] Peter From, Katastrofen vid Poltava Karl XII:s ryska fälttåg 1707-1709, uppläsning av kenneth Mildoff(2012). Angående kungens beteende efter benskadan vid Krakow och berättelserna om hans grymhet mot djur i ungdomen, se Bengt Liljegren, Karl XII en biografi(2000-2004), s. 60(not 15), och s. 121. 
[4] Göran Rystad, Kar XI en biografi(2001), s. 369-70 . Angående Karl XII:s bröders födelse och död, se s. 295-96.
[5] Liljegren, s. 208.

onsdag 4 juli 2018

Bröllop med omaka brudpar, vigseln mellan Erik XIV och Karin Månsdotter




Vittnesmålen från de direkt inblandade tycks vara få. Vi vet vad som hände men det verkar som de viktigaste vittnena, som ärkebiskopen och riksdrotsen Pehr Brahe, inte nedtecknat någon utförligare redogörelse, åtminstone hänvisas inte till någon sådan när historikerna behandlar den sensationella händelsen. Kanske är det trots allt inte så underligt. Allt hände ju så hastigt den sommaren och hösten: Först bröllopet och hennes kröning dagen efter, sedan upproret, skärmytslingarna, belägringen och kungens kapitulation i samma kyrka där de vigts för knappt tre månader sedan. Slutligen maktövertagandet och så nästa år det nya kungaparets kröning. En ny tid hade kommit. Det är förståeligt om ledarskiktet inom adeln och prästerskapet inte hade tid att reflektera närmare de där upprörda månaderna 1568. När allt var över ville de inte minnas vad som hänt, både av bördsstolthet och politisk klokhet: Ett fallet kungapar är inte mycket värda. Vad huvudaktörerna beträffar funderade han mycket på vad som hänt under åren i fängelse och gjorde också en del anteckningar men hans periodiska sjuklighet gjorde det svårt att samla tankarna. Hon hade visserligen lärt sig grunderna i skrivkonsten vid hovet men någon pennans mästare blev hon aldrig. Om hon skrev eller signerade brev och andra handlingar, gällde det säkert vardagliga ting som hade med gården i Finland och dess skötsel att göra. Även om hon aldrig kunde glömma det som varit ville hon inte påminnas eller påminna andra om den tiden. Vad vi med säkerhet vet är att bruden måste ha känt sig förvirrad. Även om hon på sätt och vis varit rikets första dam de senaste två-tre åren och faktiskt kung Eriks inofficiella gemål det senaste året var det ändå så otroligt att hon nu verkligen skulle vigas vid honom i Stockholms huvudkyrka,[1] förd till altaret av kungens kusin Brahe, den främste av rikets grevar. I morgon skulle hon krönas till drottning, en enkel flicka av bondesläkt! Enligt arvsrätten skulle den lille pojke som hennes man just nu höll i famnen en dag bli konung, konung Gustav II av Sverige. En lärd med kunskaper i europeiska dynastiers historia hade visserligen kunnat upplysa Karin Månsdotter att hennes fall inte var helt unikt i samtiden och i äldre tid. Henrik VIII av England hade för inte så länge sedan ingått en rad äktenskap med kvinnor som enligt bördsrätten knappast var bättre än lantlollor, äktenskap som i några fall slutat med drottningens död på stupstocken. Dynastin Tudor härstammade dels från en drottning som efter sin make kungens död gift sig med en av sina tjänare dels, om man gick längre tillbaka, från en kungason som äktat sin älskarinna efter sin andra hustrus död.[2] I det samtida Skottland hade drottning Maria Stuart ett drygt år tidigare gift sig med en man som starkt misstänktes för att ha dödat hennes förre make. Det är dock tveksamt om dessa prejudikat skulle ha lugnat Karin, om hon hade känt till dem. Bortsett från den långt ifrån alltid lyckliga utgången av dessa vågade äktenskap passade de inte helt in på hennes situation. Hur enkel en Anne Boleyn eller Owen Tudor än kunde förefalla i fisförnäma kungligheters ögon, hade ingen av dem haft bönder bland sina närmaste förfäder. Det skulle dröja kring 150 år innan en kvinna med likartad härkomst både vigdes vid en europeisk regent och kröntes till hans drottning.[3] Vad kände då den bördsstolte Erik XIV denna 4 juli 1568 då han vigdes vid en kvinna av bondestam? Var det en förnedrande handling, framtvingad av de förstockade europeiska furstehusens ovilja att ge sina furstinnor åt en uppkomlingskung över ett obetydligt nordiskt land. Fruktade brudgummen i sitt hjärta för följderna och undrade varför hans bröder hertigarna inte kommit: Planerade de kanske ett uppror? Vredgades kung Erik över deras frånvaro och svor i sina tankar att låta dem snart undergå samma behandling som han givit Sturarna ett drygt år tidigare. Eller var det tvärtom en lycklig make och far som stod vid altaret och följde ritualen: En man som var helt fri den sjukdom som plågat honom föregående sommar och höst, som nu äntligen officiellt vigdes vid den kvinna som varit hans tröst och stöd de senaste åren, en far som kände värmen från den lilla kropp han höll i famnen: Hans pojke. Hans son och arvinge! Vi vet inte, Vad vi vet är att Erik, även om han i mörka stunder lär ha förbannat sitt handlande, aldrig på allvar ångrade sitt äktenskap med Karin. Under deras gemensamma fängelsetid kunde han i dagboken tala om ”Välgärningar från min maka” och när de slutligen skilts åt för allrid skrev han brev där han försäkrade henne om sin trohet och manade henne att själv förbli trogen.

Om vi alltså får hålla oss till gissningar och antaganden när det gäller brudparets tankar och känslor under ceremonin, vet vi ändå att några detaljer stack åskådarna i ögonen. Bruden hade till exempel utslaget hår och brudkrona, vilket endast oskulder borde ha. Dessutom deltog brudparets båda barn i vigselceremonin, vilket inte var brukligt. Något liknande skulle heller inte ske förrän i vår egen tid. Att Karin bar brudkrona som en oskuld samtidigt som hennes och kungens båda barn deltog i vigseln är onekligen motsägelsefullt.[4]  Dessutom var tre morbröder till Karin, tvättäkta bönder från Uppland, med i kyrkan. Det fanns alltså mycket att förfasa sig över vid denna kungliga vigsel och mycket att berätta för en intresserad samtid och eftervärld. Ändå är det påfallande hur lite utrymme som ägnas denna händelse i moderna verk om Erik XIV. Varken Andersson, Carlqvist eller Lindqvist fördjupar sig egentligen i själva bröllopet mellan Erik och Karin. Det nämns bara helt kort och upptar på sin höjd en halv boksida.[5]  Det är verkligen som om man velat skynda förbi detta tragiska giftermål med alla dess följder i form av uppror, fängelse och död. Förmodligen bottnar det mindre i de moderna författarnas blygsel än i brist på samtida detaljrika källor, om av tidsbrist eller önskan att släta över en pinsam episod får lämnas därhän. Idag, 450 år efter vigseln i Storkyrkan, kan vi bara uppstämma ett stort grattis i efterskott till konung Erik XIV och Karin Månsdotter på bröllopsdagen!                                       



[1] Storkyrkan
[2] Henrik V:s änka Katarina äktade Owen Tudor som enligt en version först varit hennes kammartjänare http://bosonshistoria.blogspot.com/2015/07/dynastigrundaren-fran-wales.html. Deras äldste son Edmund gifte sig med  Margaret Beaufort, som i sin tur härstammade från en älskarinna till John av Gaunt, grundare av dynastin Lancaster och son till England III av England. https://sv.wikipedia.org/wiki/Katherine_Swynford  Edmunds och Margarets son Henrik besteg år 1485 Englands tron som Henrik VII.
[3] Peter den Stores andra gemål Katarina. Denna bonddotter från Balticum blev dessutom med tiden regerande kejsarinna av Ryssland.
[4] Kanske ansåg Erik XIV att en nådig försyn sänt honom den vackra och trygga, om också inte helgonlika, Karin Månsdotter och att hon därför med rätta kunde bära både krona och utslaget hår oaktat barnens tillkomst och närvaro i kyrkan.   
[5] Ingmar Andersson, Erik XIV, en biografi(1935), Knut Carlqvist, Kung Erik av folket(1996), och Herman Lindqvist, Erik XIV prakt, drömmar, mörker(2014).