tisdag 28 december 2021

Mord på helgad dag - Kung Sverker och hans död

 

Enligt de legender som berättas om Jesu födelse var natten då han föddes så fylld av helighet att inget ont kunde ske. Inga redskap lånade sig till att skada eller döda någon eller användas vid stöld. Ja, själva rovdjuren avstod från att gå på jakt. Därför kunde hedarna som såg stjärnan lugnt följa dess maning och söka upp barnet i stallet: Deras får var trygga den natten. Inte ens hundar lär ha givit skall då en främmande kom dem för nära och om de ville anfalla någon vägrade deras tänder att bita eller hugga. Också Shakespeare poängterar julens förmåga att filtrera bort det onda. I upptakten till ”Hamlet” talar knektarna som sett kungens vålnad om att detta inte kunnat hända på julnatten: ”Då sjunger morgonfågeln hela natten. De onda stjärnorna har ingen verkan och älvor liksom häxor saknar makt. Då vågar ingen ande visa sig. Så helig och nådefull är den tiden”.[1]

Kanske var Sverige vid mitten av 1100-talet ännu inte tillräckligt kristnat för att denna julens helighet skulle ha slagit rot, eller kanske svenskarna aldrig blivit riktigt invigda åt Gud med tanke på allt elände i form av bränder, fyllslagsmål och liknande som tyvärr brukar förknippas med julen. På juldagen 1156 mördades hur som helst kung Sverker den äldre. Till råga på allt skall dådet ha skett då han var på väg till julottan. 

Det är ytterst svårt att skilja legend från fakta då man rör sig i äldre svensk medeltid men Sverker den äldre tycks ha varit än av de viktigaste ledargestalterna före Bjälboättens tid. Han regerade ovanligt länge, omkring tjugo år och blev dessutom för sin tid ovanligt gammal, omkring 65 år. Hans huvudsakliga maktbas låg i Öst- och Västergötland men han tycks också, åtminstone delvis, ha erkänts som Svearnas herre. Det är under Sverker Sverige på allvar knyts till det kristna Europa i och med grundandet av de första stora klostren, Alvastra i Östergötland och Nydala i Småland.[2] Vid ett kyrkomöte i Linköping 1152 bekräftades officiellt att Sverige nu var inlemmat i den kristna gemenskapen. Bland annat beslutades här att svenskarna i fortsättningen skulle betala skatt till Rom i form av peterspenningen. Däremot lyckades man inte enas om var en eventuell svensk ärkebiskop skulle residera. Kung Sverker ville naturligtvis ha kyrkan nära knuten till sig och låta dess primas slå sig ned i Linköping, medan svearna krävde att Uppsala, liksom under hednatiden, skulle vara rikets andliga centrum. Resultatet blev ”kompromissen” att inte ha någon svensk ärkebiskop överhuvudtaget. I ännu dryga tio år fortsatte Lund, som ju då hörde till Danmark, att utgöra högsta instans för den kristna verksamheten i Norden.[3]  I och med att Sverige så att säga officiellt blivit kristet öppnades nya kontaktvägar till kontinenten. Både intellektuella och materiella nymodigheter kom till det avlägsna landet i norr: böcker, ny teknik för jordbruk, hantverk och byggenskap, organiserad sjukvård och hjälp för fattiga… allt detta huvudsakligen skapat och åstadkommet genom de katolska munk och nunneordnarna och deras kloster. Även om Sverige fick vänta drygt 300 år på ett eget universitet började nu unga svenska män studera utomlands, huvudsakligen vid universitetet i Paris. Den kung under vars regering grunden till allt detta hade lagts hann dock bara se just grunden av sitt verk. Sverker den äldre mördades som redan nämnts på juldagen 1156 på väg till julottan i västra Trollstads kyrka i närheten av Alvastra. Gärningsman lär ha varit kungens egen kusk. Vem som ytterst låg bakom mordet fastställdes aldrig. Flera teorier har framförts. Möjligen var det den man som senare skulle gå till historien som ”Erik den helige” och som fyra år senare själv mördades i Uppsala.[4]                 



[1] Ungefärlig återgivning från Laurence Oliviers filmatisering av Hamlet 1948)svensk översättning Allan Bergstrand). Angående legender kring Jesu födelse, se Selma Lagerlöf, Kristuslegender(1904/1946), ”Den heliga natten” och ”Kejsarens syn”.

[2] Båda dessa institutioner tillhörde cistercienserorden som grundats i Frankrike. Dess ledare, Bernhard av Clairvaux, sände de första munkarna till Sverige. Bernhard grundade förövrigt även Tempelherreorden.   

[3] Först 1164 utsågs munken Stefan till ärkebiskop i Uppsala.

[4] Denna text bygger huvudsakligen på Herman Lindqvist. Historien om Sverige, del 1, ”Från islossning till kungarike”(1992), s. 240-44. Se även Sverker den äldre – Wikipedia.

tisdag 14 december 2021

"Konungarikets höglovliga furstinna och drottning" - Katarina Stenbock


 

Frågan om vilka människoöden som förtjänar att ihågkommas av eftervärlden har debatterats sedan historieskrivningens begynnelse under antiken. Det brukar sägas att männen fram till vår tid dominerat bilden av det förgångna och att dessa män dessutom oftast tillhört samhällets övre skikt. Detta är en sanning med modifikation. Förvisso har individer ur samhällets toppskikt, oavsett kön, lättare att sätta avtryck i historien – för bara några sekel sedan var det nästan uteslutande människor ur samhällets högre klasser som hade möjlighet att utbilda sig och följaktligen kunde göra sin stämma hörd, i kraft av sin börd, sin begåvning eller sina pengar. Att kvinnorna skulle ha spelat en undanskymd roll är däremot oriktigt. Männen har visserligen överlag ansetts vara de naturliga makthavarna, men åtskilliga kvinnor har på olika sätt lyckats skaffa sig inflytelserika positioner inom politik, kultur, vetenskap eller samhället i allmänhet. I lägen där männen inte mäktat hantera en svår situation har ofta en kvinna dykt upp och tagit över. I ett större tidsperspektiv rör det sig visserligen om undantag, men undantagen är å andra sidan ganska många. Tittar man specifikt på europeiska furstedynastier är det anmärkningsvärt hur många furstinnor som genom århundradena lyckats ta kontroll över den politiska makten i respektive land, eller åtminstone kommit att framstå som den styrande maktens ansikte utåt. En kvinna som detta inte stämmer in på men som kanske just därför är värd extra uppmärksamhet är den svenska 1500-talsdrottningen Katarina Stenbock som avled för exakt 400 år sedan, 13 december 1621. Som person var hon obetydlig, om man med ”betydelsefull” uteslutande avser människor med stor politisk eller ekonomisk makt. Hon var drottning endast en kort tid i sin ungdom, vilket dessutom hindrade henne från att göra ett gott gifte med någon förmögen, inflytelserik eller vacker adelsman som kunde ha gett henne stora gårdar att styra över och kanske rentav gjort henne lycklig i sitt äktenskap. Istället fick hon en cirka fyrtio år äldre man, visserligen kung men gammal och sjuklig och ofta irriterad eller rent rasande på medlemmar av familjen eller sina fogdar ute i landet. Då gällde det för drottningen, som det ofta gjort genom tiderna, att agera stötdämpare och fredsmäklare. Vid 25års ålder blev hon änka efter Gustav Vasa, en roll hon skulle spela i 62 år. Bortsätt från hennes även i vår tid rätt aktningsvärda ålder av 86 år, hade Katarina tur som levde så länge. Hon var nämligen omgiven av blod och död, både i form av maktlystna och paranoida furstar som förföljde hennes familj och av nära släktingar som var minst lika brutala eller oförsiktiga när ruset steg eller känslorna på annat sätt kom i svallning: Två av hennes bröder mer eller mindre mördades på order av två av hennes styvsöner. En av dessa bröder förgrep sig å andra sidan på en fängslad konung. En broder slog under ett dryckeslag ihjäl en finländsk adelsman, medan en annan av våda råkade skjuta ihjäl en av sina systersöner. En tredje broder enleverade sin hustru mitt för näsan på hennes respektingivande mor, medan en svåger gjorde sig ett beryktat namn som bondeplågare i Finland. Det överväldigande flertalet av dessa män dog antingen en våldsam död eller som flyktingar i exil.[1] Under allt detta satt Katarina Stenbock på sitt slott, vid denna tid snarare kungsgård, Strömsholm i Västmanland och såg åren dra förbi.[2] Hennes ställning som på en gång riksänka och släktens stöttepelare gjorde att man gärna sökte sig till henne då något viktigt var å färde. Det var Katarina som stod för bröllopet då någon i högadeln gifte sig, stod fadder för de nyfödda barnen eller tog hand om unga släktingar som förlorat sina närmaste i de politiska stormarna. Ett av de bröllop hon höll mot slutet av sitt liv var det för systersondottern Ebba Brahe 1617. Detta var särskilt pikant eftersom Ebba en tid varit mer eller mindre förlovad med Gustav II Adolf men blivit avvisad av sin presumtiva svärmor drottning Kristina.[3] En gång i tiden hade Katarina själv fått avstå från giftermål med en adelsman för att gifta sig med Gustav Vasa. Nu var det tvärtom. Det var Katarina som sammanfört Ebba med den som tillslut blev hennes man, krigaren Jakob de la Gardie. Det sista bröllop hon upplevde var styvsonsonen Gustav Adolfs giftermål med Maria Eleonora av Brandenburg. Katarina orkade själv inte delta men lät köpa ett vackert halsband till bruden. Ett drygt år senare, 13 december 1621, avled hon.

I sin likpredikan beskrev biskop Rudbeckius i Västerås träffande Katarina Stenbock som ”en moder utan barn”. Hon hade själv dömts till ett ofruktsamt liv men i gengäld varit ett stöd och en tröst både för landet och sina närmaste under Vasasönernas inbördes stridigheter. Biskopen betecknade henne som ”Rikets höglobliga furstinna och drottning”.

Visst hör Katarina Stenbock till de människoöden som förtjänar att ihågkommas av eftervärlden?[4]                  

 

       



[1] Abraham Stenbock hörde till offren för Sturemorden 1567.(Han hade dock redan dömts i domstol). Som vedergällning för detta stack något år senare brodern Olof den fångne Erik XIV i armen. Då Hertig Karl(Karl IX), omkring 30 år senare utan rannsakan lät sticka ned Olof i Finland motiverades detta bland annat med övergreppet på Erik. Arvid Stenbock stack under en dryckesfest ihjäl adelsmannen Ivar Stjernkors, medan Sten Stenbock av misstag råkade skjuta ihjäl systersonen Joachim Brahe(detta skedde dessutom samma år som Sturemorden). Erik Stenbock förde, med hennes vilja, bort Malin Sture då dennas mor vägrade godkänna deras förening. Claes Fleming slutligen, gift med Ebba Stenbock, tyranniserade och pinade under sin tid som ståthållare i Finland bönderna, viket ledde till det blodiga Klubbekriget. Fleming blev vid samma tid hastigt sjuk och avled, vilket ned visshet besparade honom att få huvudet avhugget av hertig Karl. Arvid och Erik dog båda i exil under Karls regering.    

[2] Hon måste dock kämpa för att behålla Strömsholm eftersom hertig Karl ansåg att det hörde till hans domäner.

[3] Karl IX:s andra hustru.

[4] För en utförligare beskrivning av Katarina Stenbocks liv, se Karin Tegenborg Falkdalen, Vasadrottningen, en biografi över Katarina Stenbock 1535-1621.


måndag 6 december 2021

Henrik VI - Kungen som inte kunde kriga.

 

I upptakten till sitt program för SVT om Gustav IV Adolf från 1994 konstaterar populärhistorikern Herman Lindqvist att ”det låg som en mörk skugga över hans liv, trots att han var son till vår ende solkung, Gustav III. Men kanske var det just därför, för att han var solkungens son, som Gustav IV Adolf hade ett så olyckligt liv. Få människor har haft så mycket olyckor och så mycket otur som han”.

Med vissa justeringar skulle detta lika väl kunna sägas i upptakten till ett program om den engelske kungen Henrik VI. Liksom Gustav var han son till en hyllad och av strålglans omgiven fader. Henrik V glänste dock inte som kulturpersonlighet eller mästare på politiska intriger utan som krigare. När hans ende son föddes för 600 år sedan, 6 december 1421 på Windsor Castle utanför London, var fadern fullt upptagen i Hundraårskriget i Frankrike men gav order om att pojken skulle få hans namn och att mässor skulle hållas till tacksägelse. Sedan var det som om olyckorna samlades kring den nyfödde. Knappt nio månader senare, 1 september 1422, avled fadern plötsligt i dysenteri och lämnade riket och kronan i händerna på ett spädbarn.[1]

Detta skedde 300 år före skapandet av Storbritannien och England ledde långt ifrån något imperium men var ändå just nu nära att bli en verklig stormakt i Europa. Henrik V hade lagt under sig stora delar av Frankrike med betoning på landets norra del. Både Calais och Paris var engelska besittningar. I samband med sitt giftermål med en fransk prinsessa hade kungen lyckats få till stånd ett fördrag som innebar att när den franske kungen dog skulle han själv efterträda sin svärfar på tronen – England och Frankrike skulle bli ett enat rike under engelsk överhöghet.[2] Så blev nu inte fallet – kriget fortsatte men engelsmännen och deras anhängare i Frankrike betraktade lille Henrik VI som självklar arvtagare till den franska tronen.

Att i sin tidigaste barndom få veta att man är arvtagare till en stor krigarkung man aldrig träffat och har rätt till två troner, samtidigt som man är enda barnet och mest omgiven av allvarliga stränga vuxna, vilka å ena sidan kräver disciplin, studieflit och fromhet och å andra sidan väntar sig att man en dag skall utföra stordåd på slagfältet, ”som pappa gjorde”, leder ganska säkert till ettdera av två resultat: Antingen blir man odrägligt självmedveten och högmodig eller försagd och tillbakadragen. Henrik VI blev det senare. Därmed inte sagt att han saknade begåvning eller stolthet: Då han var i sina tidiga tonår konstaterade rådet att få furstar eller människor i allmänhet vid hans år hade så lätt att uppfatta och analysera vad som diskuterades i hans närvaro. Redan som barn protesterade han, till lärarnas irritation, mot att tuktas som andra pojkar. Han var ju kung![3] Henrik var också lärd. Han läste krönikor om Englands äldre historia, talade både engelska och franska flytande och kunde skriva ledig latin. Intresset för bildning var överhuvudtaget starkt utvecklat hos kungen. Henrik VI:s verkligt bestående historiska insats är grundandet av Eton och Kings collage i Cambridge.[4] Ändå märktes det snart att kungen inte riktigt var den kraftkarl och krigare man väntat sig – han hade svårt att ta motgångar och började exempelvis gråta när hertigen av Burgund per brev meddelade att han uppsagt sin trohetsed till England.[5] I sin härskargärning kom Henrik främst att låta sig styras av religionens bud. Även om han under inbördeskriget mot huset York(”Rosornas krig”), någon gång sov under bar himmel tillsammans med sina soldater, kan man säga att kungen föredrog att vädja till Skriften snarare än svärdet. Han ägde också en engelsk bibelöversättning, vilket inte var så vanligt före reformationen.[6]  James Ross, överdocent i senmedeltida historia i Winchester, betecknar i sin minibiografi från 2016 Henrik VI som ”tillfällighetskungen”, dvs. om han var specifikt engagerad i ett visst ärende, som till exempel skapandet av Eton eller försöken att få en vapenvila med Frankrike, agerade han kraftfullt och beslutsamt. Om det däremot rörde sig om något mindre fängslande lät han hellre sina rådgivare fatta besluten. En annan svaghet var hans överdrivna generositet. Henrik hade en tendens att ge bort egendomar till höger och vänster. Ibland fick två personer samma egendom därför att kungen råkat glömma att han redan skänkt ett visst markområde eller ett gods till någon han uppskattade, vilket naturligtvis ledde till förvirring och frustration, både i parlamentet och hos gåvomottagarna.

Allt detta hade kanske kunnat få passera om det gällt en monark med enbart representativa uppgifter. I ett land där kungen betraktades som rikets främste beskyddare, som sedan många år var i krig med sin arvfiende Frankrike, vilken å sin sida visade obehagliga tendenser att gå till offensiven och återta nästan allt vad engelsmännen erövrat under lång tid och med mycken möda, var det en katastrof. Drygt tio år efter att Henrik VI 1437 förklarats myndig rasade inbördeskriget i England, med folkliga resningar och periodiska uppror inom högadeln. Henrik var dessutom periodvis sjuk, vilket yttrade sig i att han förlorade kontakten med sin omgivning och var helt onåbar, för att sedan plötsligt vakna upp på nytt och återta sin makt och myndighet. Mot bakgrund av detta är det kanske inte så konstigt att han 1461 avsattes av sina släktingar i huset York och efterträddes av den betydligt mer krigiske och glansfulle Edvard IV. Ändå var inte Henrik VI:s politiska roll helt utspelad. Missnöjda adelsmän fortsatte att använda den olycklige kungen som en bricka i sina personliga spel, tills han 21 maj 1471 slutligen mördades i Towern vid 49 års ålder. Än idag brukar rektorn vid Eton varje år 21 maj lägga en bukett med liljor och röda rosor på den plats där kungen antas ha mördats.[7]

Henrik VI:s öde är ett tydligt exempel på historiens grymhet mot dem som inte passar in i dess lopp. I likhet med Gustav IV Adolf var Henrik inte någon dålig kung i egentlig mening. Han hade ett oerhört starkt rättsmedvetande och föredrog i princip alltid fred framför krig. Enkelt uttryckt var det grundläggande felet just att Henrik inte var någon krigare i en tid då detta var vad som förväntades av en sann konung.[8]                           



[1] Enligt en legend skall Henrik V, som själv föddes på Monmouth Castle i Wales, ha förbjudit sin gemål att föda deras son på Windsor, eftersom han blivit spådd att ”Henrik av Monmouth skall regera en kort tid och vinna allt, men Henrik av Windsor skall förlora allt och regera länge”. Drottningen trotsade emellertid förbudet. Detta är en av dessa typiska ”förutsägelser” som brukar framletas i efterhand för att förklara otursförföljda kungars öden. Liknande historier återges exempelvis om vår egen Erik XIV. Jag har tyvärr inte kunnat hitta några detaljerade beskrivningar av Henrik VI:s födelse. Det enda som nämns är att ”förlossningen var smärtsam”. Kanske ådrog sig Henrik under sin födelse någon skada som delvis kan förklara hans senare perioder av sjuklighet.  

[2] Henrik V var gift med den sinnessjuke Karl VI:s dotter Katarina. Karl avled en dryg månad efter Henrik, i oktober 1422.

[3] Henrik accepterade med andra ord inte att få stryk av sina lärare. I våra dagar framstår en sådan reaktion som fullt naturlig och sund men ännu för knappt 100 år sedan ansågs det rimligt och positivt att även kungliga barn pryglades.

[4] Grundades 1440 respektive 1441.

[5] Burgund, som i stort omfattade Nederländerna och delar av dagens västra Frankrike, var länge Englands allierade i hundraårskriget. 

[6] Även Henriks fiende och tänkbare mördare, den långt mer krigiske Rikard III, ägde dock en engelsk bibel. Den heliga Birgitta lät på 1300-talet översätta delar av Bibeln till svenska. Det vore intressant att forska i förekomsten av den Heliga Skrift på folkspråket inom överklassen i europeiska länder de närmaste århundradena före reformationen.

[7] Henrik VI fick helgonstatus bland folket nästan omedelbart efter sin död. Till och med Rikard III, som åtminstone var delaktig i hans död, sökte utnyttja detta till sin fördel genom att flytta kungens kvarlevor från det kloster utanför London där han först begravdes till ST Georges Chapel i Windsor, där han fortfarande ligger. Föremål som tillhört Henrik placerades vid graven i uttrycklig avsikt att dyrkas som reliker. Henrik VII, förste kungen av huset Tudor, verkade aktivt i Rom för att få sin släkting helgonförklarad. Det misslyckades men fram till reformationen var Henrik VI i praktiken engelskt kungahelgon, precis som Erik den helige i Sverige.  

[8] Denna text bygger huvudsakligen på första kapitlet av James Ross, Henry VI – A good, simple and inocent man(2016). Se även Alison Weir, Lancaster and York, The Wars of the Rosses(nyutgåva 2009), s. 67-68 och 417-19.  

tisdag 30 november 2021

Landskamp på hög nivå

 

Under det senaste seklet har kungarnas roll alltmer övergått från styrande till representativ, en utveckling som kanske både undersåtar och furstar innerst inne uppskattar. Även kungar med i stort representativa uppgifter får dock vara med om intressanta upplevelser.

Vid denna tid på året för hundra år sedan, hösten – vintern 1921, befann sig dåvarande prinsen av Wales, blivande kung Edvard VIII och senare hertig av Windsor, på resa i Indien för att ”popularisera” det brittiska styret inför dess invånare. Det var strax efter första världskriget och trots ekonomiska problem och allmän trötthet efter de många påfrestningarna började livet trots allt, åtminstone i den 27årige prinsens ögon, återvända i något så när normala fåror. Det var inte med odelat positiva känslor den unge fursten gav sig av på sin resa. Risken fanns att frihetsledaren Gandhi, som i engelsmännens ögon i stort sett inte var annat än rebell, på något sätt skulle försöka förstöra denna chans till PR för sitt lands europeiska överhet.[1] Prins Edvard drog dock iväg med sitt stora följe och anlände per båt till Bombay i mitten av november.[2] Enligt hertig Windsors memoarer blev resan i stort sett en succé även om det, nästan bokstavligt, förekom en del smolk i bägaren. Enligt hertigen hade Gandhis anhängare låtit sprida ut att myndigheterna ämnade förgifta den mat som av tradition gavs till de fattiga då en hög representant från brittiska moderlandet kom på besök. Vidare hade man utlyst generalstrejk bland indierna, något som bara delvis lyckades eftersom många trots allt fann det spännande att Storbritanniens tronföljare och därmed deras blivande kejsare hälsade på. De som hållit sig borta vid själva intåget i en stad kom gärna fram när den höge gästen ägnade sig åt någon intressant sport, till exempel hästpolo. I sina memoarer konstaterar hertigen, apropå det storstilade avskedstagandet vid rundresans slut: ”om någon, när jag lämnade Karachi, medan en regementsmusikkår på kajen skrällde fram ´God save the King´ hade försökt intala mig att allt detta skulle gå förlorat under min livstid, skulle jag ha trott att han var vansinnig”.

Så fortsattes färden mot Japan. Där inträffade en händelse som kan tjäna som typexempel på diplomatisk finkänslighet mellan gäst och värdfolk. Japans högste ledare var vid denna tid, åtminstone till namnet, prinsregenten blivande kejsar Hirohito, samme man som skulle proklamera sitt lands kapitulation efter atombomberna 1945. Nu, våren 1922, uppstod emellertid helt andra svårigheter. En dag föreslog regenten att hans engelske gäst skulle ta en paus från all tröttande representation och spela ett parti golf, vilket Hirohito påstods ha lärt sig under ett besök i England året innan. Prins Edvard tackade naturligtvis ja. De båda furstarna spelade dubbel tillsammans med en engelsk amiral och en professionell spelare från värdlandet. Mycket snart visade sig att Japans blivande kejsare icke behärskade den skotska nationalsporten. Å andra sidan förde han sig som en god spelare och uttryckte stor glädje då han slutligen lyckades träffa bollen. De engelska gästerna insåg att något måste göras. Såväl prinsen som amiralen såg därför noga till att få bollarna utanför banan, varvid amiralen tjänstgjorde som protokollförare. Hertigen av Windsor konstaterade senare att protokollet ”vittnar om ett anmärkningsvärt jämt parti”. Några dagar senare besegrade emellertid den gudomlige Hirohito den avlägsne ättlingen av huset Plantagenet i konsten att fånga änder medelst långskaftad hov. Sålunda skildes de båda potentaterna med ömsesidigt bevarad ära och, kan man hävda 1-1 i landskamp.[3]                  



[1] Det märks en, i och för sig helt naturlig, tendens hos hertigen att i sin berättelse framhålla engelsmännens –britternas positiva arbete för Indiens administrativa och kulturella utveckling. Landets invånare betecknas också genomgående som ”infödingar”. Något mer uttalat rasistiskt eller allmänt föraktfullt drag kan dock inte spåras hos hertigen, som bland annat framhåller att Gandhi, även om han ogillade prinsens besök, som alltid gjorde vad han kunde för att undvika våldsamheter. 

[2] Som illustration till den oerhörda apparat som igångsatts för prinsens indiska rundresa kan nämnas att tre tågsätt ingick i hans följe: hans personliga där naturligtvis också sviten reste, ett för pressfolk och postanställda, samt ett för de praktvagnar och hästar som begagnades under delar av resan. 

[3] Denna text bygger på En konungs liv, hertigen av Windsors memoarer(svensk översättning 1951), kapitlet ”den mest lysande juvelen”, s. 157-175.

måndag 22 november 2021

En kristen Oidipus och en skuldtyngd usurpator

 

Oidipuskomplex är ett allmänt känt begrepp, men hur många kan på rak arm historien bakom? Kanske man vet att Oidipus var en mytisk kung i den grekiska antiken som sägs ha mördat sin far och gift sig med sin mor. Men hur många känner till namnet på Oidipus´ föräldrar, vad hans barn hette eller vilken statsstat han regerade? Själva begreppet ”Oidipuskomplex” är för övrigt felkonstruerat – det förutsätter att man åtrår sin mor och hyser aversion mot sin far. Konungen i Sofokles´ drama har dock inga sådana känslor. Den man han i ett gräl vid landsvägen råkar slå ihjäl är för honom en total främling och kvinnan han strax efteråt gifter sig med är änkedrottning i det hemsökta Thebe, som Oidipus löser ur förbannelsen. Till tack mottar han rikets krona och dess drottnings hand. Att hon är hans mor framkommer först senare, liksom att mannen som han dräpt är hans fader.[1]   

Även den katolska världen har emellertid sin egen Oidipusgestalt, sankt Julianus Hospitator.  Detta mytiska och sannolikt påhittade helgon sägs ibland ha kommit till världen i dagens Frankrike, ibland Belgien, ibland Italien. Det tycks också råda tvivel om hans födelsetid, 300-talet-700-talet e KR har angivits. Man är dock överens om att han var av adlig börd och att familjen var rik. Då Julianus, som vi kanske kan misstänka ursprungligen hette Julius eller Jules, föddes besöktes familjen enligt legenden av tre häxor eller spåkvinnor som förklarade att pojken var dömd att en dag döda sina föräldrar. Fadern beslöt då att döda sonen men hejdades av sin hustru. Julianus fick leva och stanna kvar hos familjen. Han växte upp till en vacker, ståtlig yngling men märkte tidigt att något inte stämde – modern hade en tendens att börja gråta då hon såg på honom. Då han var tio år frågade Julianus en dag sin mor vad som var fel. Hon berättade då sanningen om förbannelsen. Pojken beslöt genast att fly och hamnade så småningom hos en furste i dagens Frankrike eller möjligen Spanien.[2] Med tiden blev han en god riddare och gifte sig med en förmögen änka. Åren gick. En dag beslöt Julianus föräldrar att besöka sin son i hans nya hem. Efter en lång vandring nådde de en stad där en kvinna, som visade sig vara deras svärdotter, bjöd dem husrum. Hon berättade att hennes make var på jakt och snart väntades hem. Överlyckliga att snart få träffa sin son lade sig föräldrarna att sova. Detta visade sig ödesdigert. Riddar Julianus hade nämligen under jakten i skogen mött en man som uppgav att hans hustru just begick äktenskapsbrott med en främling, i hans egen bostad! Den rasande krigaren störtade genast hem och fann, som han trodde, hustrun fridfullt sovande vid en annan mans sida, varpå han utan betänkande omedelbart stack ihjäl de båda gästerna.[3] Den förfärade hustrun berättade då vilka de var – spådomen hade gått uppfyllelse!

Den förtvivlade Julianus reste nu på pilgrimsfärd till Rom men stannade på vägen vid en stor flod, där han tycks ha utkorat sig själv till ett slags kombination av hotellvärd, läkare och färgkarl till tjänst för resande. Återigen går berättelserna isär angående det fortsatta händelseförloppet. Enligt en version skall djävulen åter ha uppenbarat sig för den stackars mannen och i skepnad av en pilgrim slagit sönder hans ”hotell”, allt i avsikt att hindra Julianus att få förlåtelse av Gud för mordet på föräldrarna. Då Jesus följande dag uppenbarar sig, även han i en pilgrims skepnad, vägrar Julianus förstårligt nog att släppa in honom. Sedan han väl igenkänt Frälsaren släpper han dock in denne och erhåller så förlåtelse för sin synd. Enligt en annan version skall Julianus istället ha tagit hand om en spetälsk under hans sista dagar, varpå dennes ande lovat att inför Herren vädja för hans frälsning Hursomhelst, Julianus får i båda fallen förlåtelse för föräldrarnas död.[4] 

Det är svårt att skilja myt från verklighet i denna berättelse. Den engelske medeltidshistorikern Alison Weir avfärdar Julianus som med stor sannolikhet helt mytisk. Icke desto mindre har detta helgon dyrkats sedan senmedeltiden särskilt i Frankrike och Italien men även i Nederländerna. Han betraktas både som barnlösa pars och vandrares beskyddare men också, med tanke på hans omtalade jaktlycka, som jägarnas. Därtill är han även cirkusartisternas speciella helgon och, kanske mer förstårligt, mördarnas. Hans dag i helgonkalendern är 12 februari.[5]

En av de kungar som under medeltiden tycks ha hyst ett speciellt intresse för sankt Julianus var den beryktade Rikard III av England. I en tidebok som tillhört kungen finns en särskilt bön riktad till helgonet, antingen skriven av kungen själv eller någon av hans förtrogna. Kungen ber helgonet att befria honom från ”de lidanden, sorger, frestelser och svagheter” som plågar honom, att göra honom delaktig av Guds nåd, och att avvärja fiendernas anslag.[6] Rikard hade visserligen inte mördat sina föräldrar men beskylldes allmänt för att ha stulit sin brorsons tron och för att ha låtit mörda både denne och hans yngre bror i Towern. Under hans tid som protektor eller förmyndare för brorsonen hade dessutom tal hållits med innebörden att den nyligen avlidne Edvard IV inte skulle haft rätt till tronen eftersom hans mor varit otrogen med en ofrälse. Dessa rykten var inte nya men gynnade onekligen Rikards försök att tillskansa sig tronen efter broderns död. Var bönen till Julianus i tideboken en självbekännelse om skuld? Om bakgrunden till detta skall berättas mer en annan gång.                              



[1] I psykologiskt avseende vore det mer passande att uppkalla ett känslokomplex efter någon av figurerna i exempelvis ”Hamlet”.

[2] Som ofta i fråga om helgonlegender finns det olika versioner av förloppet. En version säger att Julianus fått veta sitt hemska öde av en hjort under en jakttur i skogen. Då hjortar sällan kan tala har jag föredragit berättelsen där modern avslöjar sanningen. I berättelsen om Oidipus befaller fadern att sonen skall dödats efter oraklets spådom, men en god herde för honom i stället till Korinth, vars kung uppfostrar pojken som sin son. Sedan oraklet i Delfi en dag avslöjat för Oidipus att hans öde är att döda sin far och äkta sin moder, flyr han Korinth och möter på vägen en man som han kommer i gräl med och dödar. Det visar sig vara hans far. Som synes finns det både stora likheter och skillnader mellan de två legenderna. 

[3] Det framgår uppriktigt sagt inte på vilket sätt Julianus skall ha dödat sina föräldrar. Med tanke på omständigheterna anser jag det troligast att han stack eller möjligen högg ihjäl dem. I efterhand måste man säga att den gode krigaren handlade något överilat, kanske han just då led av ”en allvarlig psykisk störning”, som försvararna i vår tid brukar hävda i domstolen. En annan osäker punkt är i vilken skepnad djävulen uppenbarade sig för Julianus i skogen - kanske det återigen var i form av en hjort. Jag har dock föredragit det mer naturliga, en främmande man. 

[4] Onekligen ett lyckligare öde än det som bestås Oidipus i Sofokles´ drama.

[5] Denna text bygger huvudsakligen på Julian the Hospitaller - Wikipedia. Jag vill också rikta ett speciellt tack till min lärde ”mejlvän” historikern Dick Harrison, som på förfrågan lärde mig helgonets svenska namn samt i vilken del av Europa han främst dyrkas.

[6] Alison Weir, Richard III and the Princes in the Tower(2014), s. 131-32.

tisdag 9 november 2021

"Den angenämaste av kungens horor" - Jane Shore, älskarinnan som var älskad.

 

Vilken av alla kungliga älskarinnor/älskare genom tiderna är den mest kända? Ställer man den frågan till svenskar blir svaret oftast Axel von Fersen. Vi associerar med andra ord inte till våra egna kungligheters snedsprång utan till en svensk greve som hade en affär med Frankrikes i våra dagar mest kända drottning. Det är kanske inte så underligt. Visst har det funnits svenska kungar som haft förbindelser utanför äktenskapet men mycket få av dessa kvinnor har varit vad man skulle kunna kalla ”heltidsanställda mätresser”. Vasatidens frillor var snarare sambos åt sina kungar eller prinsar tills dessa gifte sig eller hittade andra tillfälliga partners. Att efter giftermålet inleda förbindelse med en annan kvinna förekom i princip inte under Vasatiden. Gustav Adolf kan möjligen ha unnat sig någon kortare relation efter sitt giftermål 1620 men det rörde sig i så fall just om kortare förbindelser och ingen sådan har gjort sig ett namn som kunglig älskarinna.[1] Det dröjde till 1700-talet innan seden att hålla sig med en maïtresse en titre på allvar fick insteg vid svenska hovet. Den mest kända i kategorin är Hedvig Taube, Fredrik I:s vackra men som det verkar ganska olyckliga älskarinna. Karl XIII och till och med den fridsamme Adolf Fredrik unnade sig ”fritidsnöjen” av det slaget men dessa kvinnor gjorde sig knappast några stora namn som kungliga mätresser, i stil med tillexempel Pompadour i Frankrike. Oscar I:s Emily Högkvist är däremot ett bekant namn. Sverige är alltså inte precis de kungliga mätressernas land. Företeelsen förknippas vanligen med just Frankrike, där den i princip förekommer från medeltiden till revolutionen men också under Napoleon. Även England uppvisar ett antal intressanta öden inom kategorin kungliga mätresser. Den mest kända i våra dagar är kanske Nell Gwynne, skådespelerskan som lär ha varit Karl II:s favorit bland hans otaliga snedsprång under senare delen av 1600-talet. En medeltida motsvarighet till henne är Jane Shore på 1400-talet, den ende av vällustingen Edvard IV:s många älskarinnor som på allvar lär ha vunnit hans hjärta.   

Som så ofta vet man inte mycket om Janes bakgrund, annat än att hon inte hette Jane utan Elisabeth. Eftersom hon är känd under sitt smeknamn i historien kommer hon dock att kallas Jane här. Hon var dotter till John Lambert, en rik köpman i London och tros vara född någon gång under perioden 1445-50.[2] Med tanke på hennes senare rykte för spiritualitet och begåvning måste familjen ha satsat på hennes uppfostran. Detta var uppenbarligen en flicka som det lönade sig att utbilda. Jane anses tidigt ha dragit till sig omgivningens uppmärksamhet för sin mjuka och behagfulla utstrålning. Enligt sentida uppgifter skall hon ha betecknats som ”The Rose of London”. Många förnäma personer kom på besök till hennes far och det är möjligt att Jane genom att iaktta dessa lärde sig hur en dam skulle föra sig i den förnäma världen. En av dessa gäster var lord William Hastings, kung Edvard IV:s bäste vän, vilket kanske ger en antydan om hur Jane slutligen hamnade i den kungliga sängen.[3] Möjligen i känslan av en förestående olycka gifte master John nu bort sin dotter med en man ur hennes egen klass, guldsmeden William Shore. Det visade sig dock vara ett misstag. Att han var över tio år äldre än sin hustru var i och för sig något en kvinna måste räkna med – få äktenskap ingicks av kärlek under medeltiden men guldsmeden var dessutom impotent. Äktenskapet upplöstes 1476 med motiveringen att det aldrig fullbordats. Shore gav sig av på en handelsresa till Nederländerna och försvinner därmed ur historien. Det egendomliga är att påven i Rom personligen engagerat sig i annulleringen av en okänd engelsk borgarhustrus äktenskap. Slutsatsen är ganska tydlig: Någon med inflytande har dragit i trådarna, antingen på uppmaning ”från högsta ort” eller har kungen själv tagit hand om saken. Edvard IV hade fattat sitt beslut – denna dam skulle bli hans och vad mera var, denna gång var det allvar. Detta skulle inte bli något tillfälligt litet äventyr utan ett bestående förhållande. Jane Shore var nu mellan 25 och 30 år.

Att vara Edvard IV:s mätress var, som redan antytts, normalt inte någon framtidsanställning. Med vår tids synsätt bar sig kungen milt uttryckt simpelt åt mot kvinnor: Edvard inledde helt enkelt ett sexuellt förhållande med den kvinna han för tillfället åtrådde, brukade henne så länge han behagade och skickade sedan iväg henne efter en kortare eller längre period, ofta genom att ge bort henne till sina närmaste förtrogna vid hovet. Av vilket stånd de var eller om de var gifta var likgiltigt. Idag skulle detta leda till minst sagt upprörda kommentarer i sociala medier. Å andra sidan lär kungen aldrig ha våldtagit någon kvinna – de drogs till honom lika mycket som han till dem. Han var lång, ståtlig och charmig och omgavs dessutom av den hjältegloria som tillkommer en framgångsrik soldat eller, i våra dagar, en känd skådespelare. Då han på våren 1471 återvände till England efter en kortare tid i exil sägs det att många gladde sig åt hans återkomst, särskilt de köpmän som av sina hustrur övertalats att bistå honom med pengar. Våren 1476 hade emellertid Edvard IV:s sol passerat zenit.[4] Mannen som femton år tidigare framstått som samlande kraft i det politiskt splittrade England hade i själva verket lyckats göra sprickan vidare än någonsin. Då kampen tidigare stått mellan olika släkter med gemensamt ursprung var nu den närmaste kungafamiljen uppdelad i fraktioner vilka misstänksamt bevakade varandra, förtalade varandra och ibland hotade med revolt. Kungens gamle mentor och köttslige kusin, ”kungamakaren” earl Warwick, hade några år tidigare stupat som förrädare och nu verkade turen ha kommit till Edvards äldste kvarvarande bror, hertig George av Clarence, att ställa till med tråkigheter. Mycket av det onda kunde dessutom hänföras till kung Edvards lagvigda hustru Elisabet Woodwille, vars vidsträckta släkts uppstigande till makten väckt högadelns hat och avund. Även den uthålligaste krigare och furste skulle i ljuset av allt detta ha känt behov av vila och avkoppling Jane Shore gav kung Edvard just detta.[5] Filosofen och politikern Thomas More som mötte Jane under senare delen av hennes liv, då han höll på att skriva en bok om Rikard III:s historia, säger att hon var liten till växten med runt ansikte, intelligent, slagfärdig och varmhjärtad. Hennes charm låg mindre i de rent fysiska behagen än i personligheten. Den moraliskt lagde mannen ger Jane det i våra ögon föga smickrande epitetet ”den angenämaste av kung Edvards horor”[6], men tillägger sedan ömsint: ”Av alla de kvinnor kungen hade ett förhållande med var det henne han verkligen älskade. Hon missbrukade aldrig denna förmån”.[7] Äntligen hade Edvard funnit en livskamrat som uteslutande nöjde sig med att vara just kamrat och trevligt sällskap utan att begära egendomar eller guld för sig och sina fränder. Kanske satte detta en särskilt guldkant på de sista åren av hans liv.

På förvåren 1483 förändrades allt. Kung Edvard IV blev hastigt sjuk och avled i början av april. Janes gamle beskyddare lord Hastings som en gång introducerat henne för kungen, kanske i tanke att distansera honom från hans maktfullkomliga drottning, tog nu hand om henne och lär ha blivit hennes älskare.[8] De drogs dock båda in i den politiska storm som uppstod efter Edvards död. Kungens kvarvarande bror, hertig Rikard av Glouchester, hade inte varit närvarande vid hans dödsbädd. Hastings, som fruktade att änkedrottningens släkt helt skulle ta kontrollen över riksstyrelsen, bad honom skyndsamt komma till London. Inom kort syntes emellertid tecken på att hertigen siktade högre än att bli förmyndare för den omyndige prinsen av Wales. Änkedrottningen sökte skydd inom kyrkans fredade hägn och Hastings, som förblivit obrottsligt lojal mot sin döde väns minne, sökte kontakt med henne genom Jane. Vid ett dramatiskt rådsmöte i Towern i juni 1483 arresterades plötsligt Hastings samman med en grupp andra män och avrättades bara några timmar senare på den beryktade ”the Green” vid fästningens kapell, utan någon som helst dom och rannsakan under sken av att ha begått förräderi. Också Jane Shore fängslades. På grund av hennes ”skamlöshet” dömde hertig Rikard henne till botgöring utanför St Paul, där hon ålades att vid gudstjänsttid schavottera med en lykta i handen och iförd endast en kjortel, för att sedan gå till Ludgatefängelset vid Fleet Street klädd på samma sätt. Åskådarna, i synnerhet de manliga, lär snarare ha attraherats än känt avsky vid att se den legendariska kvinnan i hennes belägenhet.  Men damen som hade vunnit en kunglig Casanovas hjärta var inte slagen ur brädet. I fängelset mötte hon Thomas Lynom, kungens ställföreträdande juridiske rådgivare.[9] Han blev kär i Jane, lyckades få henne på fri fot och trots hertigens(nu kung Rikard III:s), motstånd gifte de sig. Efter Henrik VII:s maktövertagande förlorade Lynom sin höga tjänst men fick senare en liknande befattning vid kronprinsens råd i gränstrakterna mot Wales. Hans hustrus politiska roll var däremot över. Jane Shore avled omkring 80 år gammal 1526 eller 1527 och begravdes i Hinxworth Church i Hertfordshire. Ättlingarna till den dotter hon efterlämnade i sitt andra äktenskap blev parlamentsledamöter in på 1600-talet. Vid tiden för Janes död hette Englands kung Henrik VIII. Han skulle snart leda sitt rike in på nya omvälvande vägar, delvis som en följd av sin kärlek till en kvinna långt mer dominerande och ambitiös för egen del än vad Jane någonsin varit. Detta utesluter inte att kung Edvards godhjärtade väninna är värd sin särskilda plats i historien.[10]       

      



[1] Den utomäktenskaplige sonen Gustav Gustavson av Wasaborg föddes 1616. Modern hette Margareta och var dotter till en holländsk köpman.

 

[2] Wikipedia uppger omkring 1445 medan Alison Weir anger födelseåret till omkring 1450.

[3] Det finns olika versioner av hur Jane drog kungens blickar till sig.  Hon påstås av och till ha tjänstgjort som hovdam hos hertiginnan av Glouchester då denna dam kom på besök till London. Det är dock svårt att förstå hur en kvinna ur borgarståndet, om än aldrig så spirituell och behagfull, av egen kraft kunnat nå en så relativt hög ställning hos kungens svägerska, som dessutom normalt inte vistades vid hovet. Teorin att kungens bäste vän gjort sin av kvinnor alltid intresserade herre uppmärksam på detta nya byte förefaller mig mer sannolik.    

[4] Kungen hade faktiskt solen som sin personliga symbol. Anledningen var att han vid nyheten om sin fars och äldste brors avrättning kring nyår 1460 skådat tre solar på himlen, två av dem vädersolar. Han tog detta som ett tecken att de tre kvarvarande bröderna av huset York var utsedda att härska över England.

[5] Frågan hur ”Jane” fått sitt smeknamn tycks inte gå att avgöra. Min kvalificerade gissning är att det var kung Edvard själv som gav henne det, kanske för att skilja henne från sin hustru som ju hade samma förnamn som den nya älskarinnan. Kanske ville kungen markera äganderätt genom att ge mätressen ett egenkonstruerat alias eller tvärtom skapa större intimitet genom att ge sin käresta ett ömsint smeknamn. Napoleon, även han berömd krigare och ökänd kvinnokarl, brukade på samma sätt ge sina erövringar egennamn, inte minst kejsarinnan ”Josephine” själv.  

[6] ”The merriest of the Kings harlots”. Ordet harlot kan närmast översättas med det mer gammalmodiga epitetet sköka.

[7] Ungefärlig översättning från Weir.

[8] Det är möjligt att Jane och Hastings, efter tidigare mönster vid hovet, av och till umgicks medan kungen ännu var i livet.

[9] Solicitor General for England and Wales - Wikipedia. Som den uppmärksamme läsaren kommer att märka stavas namnet på Janes andre make med n, Lynon, i listan över juridiska ombud för kronan. Här stavas det dock som i artiklar och böcker som behandlar hennes öde, Lynom.

[10] Denna text bygger huvudsakligen på Jane Shore - Wikipedia Och på Alison Weir, Richard III and the Princes in the Tower(1992/2014), kapitel 5 och 9.