onsdag 25 augusti 2021

Riksföreståndaren

 

Av alla historiska ledare genom tiderna är kanske ändå de som fått makten mer eller mindre av egen kraft de intressantaste. Hur nådde de den ställning de till slut nådde och när insåg de vad som var deras mål i livet: När blev hertig Karl i sitt hjärta Karl IX, när ”blev” den(i franska ögon), lågadlige soldaten Buonaparte från Korsika förste konsul Bonaparte och kejsar Napoleon, hur blev den svenskättade adelsmannen och ryske generalen Mannerheim Finlands räddare och beskyddare och när blev adelsjunkern Gustav Erikson från Uppland konung Gustav Vasa?[1] Så mycket är klart att han inte vid sin hemkomst i maj 1520 aspirerade på tronen. Riksföreståndaren Sture hade visserligen avlidit på Åsundens is några månader tidigare men hans änka ledde alltjämt försvaret av Stockholms slott och även om hennes söner var minderåriga fanns det, om kungaval skulle bli aktuellt, andra adelsmän lika eller mer berättigade till tronen än Gustav Eriksson. Han var av fin familj men inte av kunglig börd och för ögonblicket dessutom flykting ur dansk fångenskap. Ingenting tydde på att den ensamme man som våren 1520 steg iland i Kalmar någonsin skulle erbjudas kronan.[2] Ett drygt år senare, sensommaren 1521, var läget ett annat. Sedan Stockholm slutligen kapitulerat i september året innan hade kröningsfest anordnats, vilken slutat med massavrättningar på stortorget. Gustav Vasa själv hade förlorat sin far och andra släktingar och modern och systrarna hade förts till Danmark. Också Kristina Gyllenstierna och hennes båda söner fördes bort. Strax senare hade Gustav fått besked om vad som hänt och begivit sig till Dalarna, en trakt utan större fästningar och därför tämligen fri från danska knektar och vars invånare dessutom var kända för tapperhet, självmedvetande och lojalitet mot Sturarna.[3] Efter en tids tvekan och sedan Gustav begivit sig mot Norge för att söka hjälp där, hade dalfolket sänt löpare efter honom och bjudit honom till sin ledare, eller hövitsman som det hette. Detta var i januari 1521. Under det följande halvåret hade Gustavs ställning stärkts alltmer men han var långt ifrån någon ”riksbyggare”. I äldre historieskrivning brukar det sägas eller ges intryck att Gustav Vasa var den ende upprorsledaren mot unionskungen Kristian ”tyrann”. Så var dock inte fallet. Kungens välde vacklade i själva verket betänkligt på grund av missnöje såväl i Sverige som i själva Danmark. Kristians benägenhet att förlita sig på en utländsk kvinna av borgerlig härkomst och hans allmänt adelsfientliga politik hade fått de danska herrarna att söka kontakt med kungens farbror hertig Fredrik av Holstein-Gottorp, som länge haft svårt att komma överens med såväl brodern kung Hans som hans son Kristian.[4] Fredrik aspirerade i hög grad på tronen, även om det ännu skulle dröja några år innan han nådde målet. I Sverige ledde kungens politik till missnöje inom alla de ledande stånden. Bönderna protesterade mot Kristians befallning att allmogen skulle avväpnas. Planerna på uttagande av extraskatter var inte heller populära. Dessutom hade kungen givit order om att bergsmännens produktion i fortsättningen skulle ställas till förfogande för det nordiska handelskompani han planerade att grunda. Att Kristian med berått mod låtit dränka abboten i Nydala kloster fyllde prästerna med avsky och fruktan. Redan innan upproret i Dalarna kommit igång hade revolter brutit ut på flera håll i riket inte minst i Småland, där kungens trupper förlorat kontrollen på förvåren 1521, med undantag för området kring Kalmar där centralmakten ännu höll ställningarna.[5]  Också i Västergötland, Dalsland och Värmland uppstod lokala upprorsrörelser mot den danska centralmakten under sommaren 1521. I detta spända läge kontaktades Gustav Vasa av Sveriges ledande kyrkofurste vid denna tid näst efter ärkebiskop Trolle, Hans Brask i Linköping, Mötet ägde rum 25 juli i Skärkinds prästgård i närheten av prelatens residensstad. Resultatet blev ett samarbetsavtal som garanterade Brasks säkerhet för upprorsmännen samtidigt som det på en gång lade viss hämsko på upprorsledaren och gav honom sanktion som politisk kraft i riket, men varför valde biskopen just Dalaupprorets ledare till förbindelseman med rebellerna?

Av alla dem som rest upprorsfanan i Sverige under första halvåret 1521 var Gustav Vasa den mäktigaste eller snarare, han hade den största maktpotentialen. Han hade inte bara samlat en armé av dalkarlar, han var nära släkt med rikets ledande män och kvinnor. Modern var halvsyster till Kristina Gyllenstjärna. Fadern var riksråd och hade avrättats i Stockholms blodbad. Han och Brask hade tillsammans deltagit i det ödesdigra mötet 1517 där beslut fattats att riva biskop Trolles borg och fängsla honom, det beslut som tre år senare ledde till blodbadet där Brask med en hårsmån bärgat livet, vare sig det nu skedde med hjälp av hemligt insmugglade lappar eller inte. Hur väl Brask och Gustav kände varandra vid tiden för mötet 1521 är osäkert men de måste ha varit tillräckligt bekanta för att biskopen skulle inse att unge Gustav var en man att stödja sig mot, åtminstone tills vidare. Sedan blev det alltid någon råd. Att kung Kristians välde skulle falla var i Brasks ögon tämligen säkert och då behövdes en ledare som kunde ena och disciplinera de löst organiserade upprorsgrupperna i riket. I den rollen var Gustav Erikson från Uppland idealisk.[6] En intressant fråga är om prelaten vid deras möte frestade den unge manen med en framtida kungakrona. Det är tänkbart men långt ifrån säkert. Om så var fallet har Gustav inte önskat framhålla det inför eftervärlden. Enligt Peder Svart, vars krönika numera i stort sett anses vara dikterad av kungen, svor Brask honom lojalitet vid mötet i prästgården men några diskussioner om kungavärdighet omtalas inte. Vid mötet i Vadstena en månad senare skall Gustav tvärtom ha avvisat tanken att sätta kungakronan på sitt huvud, vilket flera av de församlade bett honom göra. Hans uppgift, förklarade upprorsledaren, var att befria landet från danskarnas tyranni. När det var gjort ”kunna vi väl komma tillhopa och därom handla” och den ”av infödde svenske män” som ständerna då väljer till kung ”den vill ock jag gilla och lydig vara”. Hur som helst utsågs Gustav Erikson Vasa till svensk riksföreståndare i Vadstena 24 augusti 1521. Varken Peder Svart eller Lars-Olof Larson har funnit anledning att gå in på närmare detaljer. De registrerar bara vad som hänt, varvid Larson tillägger att de bönder och bergsmän som först gjort Gustav till sin ledare hölls utanför sammankomsten. Det var eliten som valde en av de sina till ledare. En sak är dock säker: genom riksföreståndarvalet  i Vadstena togs ett viktigt steg mot kungavalet i Strängnäs två år senare och därmed grundläggandet av det moderna Sverige.[7]                               

 

         



[1] Strängt taget ”blev” som bekant Gustav Erikson aldrig Gustav Vasa, av den enkla anledningen att han aldrig kallade sig det. Krönikören Peder Svart benämner honom som ”Göstav Erikson” före upprorets början, senare som ”herr Göstav” och ”kung Göstav ” Upphöjelsen till kung gjorde ändå hans ätt förnämare än andra. 100 år senare döpte hans sonson sitt flaggskepp till ”Vasa” och måste alltså ha betraktat sig som medlem av denna ätt. Dynastigrundaren skulle utan tvivel ha uppskattat att benämnas ”Vasa”, varför det inte kan ses som felaktigt att bruka detta namn.

[3] Med facit i hand är det ironiskt att flyktingen som i hög grad dragit nytta av dalaböndernas relativa oberoende för sitt eget uppror tio år senare skulle komma att krossa detta oberoende för att mer handfast knyta provinsen till det svenska riket.

[4] Kristians närmaste förtrogna var den holländska borgarkvinnan ”Mor Sigbritt”, mor till kungens avlidna älskarinna Dyvecke.

[5] Tjugo år senare skulle Dacke på samma sätt behärska stora delar av Småland med undantag för området kring Kalmar som förblev i kung Gustavs händer. Kanske borde händelserna under befrielsekriget(mot Kristian), ha varnat Gustav att smålänningarna var lika självmedvetna som dalfolket.

[6] Analysen av biskop Brasks resonemang inför mötet med Gustav är min personliga konstruktion.

[7] Denna text bygger huvudsakligen på Lars-Olof Larsson, Gustav Vasa - landsfader eller tyrann?(2002), kapitlet "upprorsmannen", och Peder Svart, Gustav Vasas krönika, Utgiven av Gunnar T. Westin i Natur och kulturs klassikerserie(1964), s. 65-67. 

torsdag 19 augusti 2021

Det första tidigmoderna kriget - bokrecension.

 


 

Krig kan skildras på många sätt – med fokus på de stora striderna, civilbefolkningens lidanden, ledarnas tänkande och handlande eller eftervärldens forskningar kring kriget ifråga. Katarina Harrison Lindbergh väljer i sin bok Nordiska sjuårskriget 1563-1570(historiska media 2020), att på 369 sidor försöka täcka alla dessa aspekter och ännu mera av vad som numera ses som Nordens första tidigmoderna krig. Vi stiftar bekantskap med såväl danska friskyttekompanier som kung Eriks pärlfiske i svenska älvar för att skaffa grannlåt till sitt hov också i en tid då det svenska riket befinner sig i blockad. Ett antal mer eller mindre kända livsöden i krigets skugga behandlas kortfattat men samtidigt på ett sådant sätt att läsaren känner sig delaktig i de svårigheter och sorger som drabbade och alltjämt drabbar människor i krigstid. Att dessa levnadsöden till övervägande del hämtats ur samhällets toppskikt är inte förvånande, då det ju i regel enbart är personer i ledande ställning som efterlämnat skriftliga vittnesbörd om sina liv i äldre tid. Att de mer ingående skildringarna hämtats från den danska sidan är ner iögonenfallande – skrev inte svenska generaler och amiraler brev till sina anhöriga och mottog svar lika väl som de danska, eller har kanske mer av de skriftliga källorna bevarats i Danmark? Det är samtidigt tydligt att författaren på intet sätt nedvärderar den vanliga människans öden i krig. Upprepade gånger påpekas hur lätt det är att glömma bort folkets lidanden då man studerar krigshistoria och det beskrivs hur vissa områden nästan blivit totalförstörda. Staden Uddevalla i dåvarande norskdanska Bohuslän brändes av svenskarna minst fyra gånger under kriget. Till glädje för den moderna nutidsmänniskan, som lärt sig att se krig som något alltigenom destruktivt, berättas också om civil olydnad, inte bara i form av de såkallade ”bondefrederna” mellan folket i gränstrakterna utan också om människor som helt enkelt vägrat att ställa upp när de kallats under fanorna. Detta har fördröjt eller rentav till viss grad stoppat planerade offensiver, som den svenska in i Norge 1564. Samtidigt är Harrison noga med att inte betrakta historien med nutida glasögon, vilket många historiker och andra skribenter tycks förfalla till i vår tid. Även om krigets grymhet framhålls med all önskvärd tydlighet framstår ingendera parten som mer ”skyldig” än den andra och inga jämförelser görs heller med 19- eller 2000-talets totalitära ledare. Om man verkligen velat kunde kriget visserligen ha undvikits men varken den svenske eller danske kungen eller deras fältherrar var några förryckta galningar, De var helt enkelt människor av sin tid. Erik XIV, vars begåvning visserligen är allmänt erkänd i våra dagar men som ändå av tradition bär en stämpel som vansinnig, framstår hos Harrison som en god strateg med kloka åsikter om hur kriget skulle föras. Att dessa projekt av praktiska skäl ofta inte kunde genomföras som planerat och att kungens nerver tidigt visade sig otillräckliga i pressade situationer är en annan sak. När kungen på grund av sjukdom en tid måste lämna statsrodret märktes kompetensbortfallet omedelbart, menar Harrison. Erik XIV var för övrigt inte ensam om att ha ett för en dåtida kung något vågat kärleksliv. Även Fredrik II planerade att gifta sig ”under sitt stånd”, dock inte med en bondkvinna utan med en adelsdam. I det danska fallet avstyrdes emellertid planerna, vilket kanske var tur för Fredrik. Konflikten sätts också in i ett större sammanhang. Nordiska sjuårskriget framstår ofta just som ett krig mellan Sverige och Danmark. Även om det nämns att också Polen och Lübeck var inblandat fokuseras entydigt på händelserna vid ”västfronten”. Hos Harrison spelar händelserna i dagens Baltikum minst lika stor roll. Sverige och Danmark levde inte i ett vakuum, påpekas uttryckligen, de var brickor i ett större spel och sökte i görligaste mån styra detta till sin egen fördel, inre minst på grund av deras konkurerande intressen i det livländska tomrum som uppstått efter tyska Ordenstatens fall. Eftersom också Polen och Ryssland hade intressen att bevaka i området var även dessa länder på olika sätt aktörer i kriget och deras skiftande relationer till Sverige och Danmark påverkade både Fredriks och Eriks strategiska planer. Därför räknas kung Eriks konflikt med hertig Johan som en del av krigets historia och diskuteras på vederbörlig plats, liksom Sturemodern och den danske kungabrodern Magnus försök att med rysk hjälp etablera sig som livländsk kung med huvudsäte på Ösel.

En del underliga uppgifter och påståenden förekommer: Hade Sverige verkligen Europas största flotta vid krigsslutet 1570, som hävdas på s. 123. Hur har man i så fall kommit fram till det, åsyftas enbart krigsfartyg eller är det rentav ett tryckfel; skall det stå ”Nordeuropas största flotta”? Ett återkommande tema är kung Fredriks väl utvecklade ”sociala kompetens”, vilken skall ha underlättat för honom att skaffa sig allierade. Den danske kungen sågs helt enkelt som en trevligare samarbetspartner än sin trätobroder på andra sidan Öresund. Här skymtar ändå något av den klassiska bilden av Erik XIV som en överspänd galning, oförmögen till nära kontakter med omvärlden, möjligen med undantag för Karin Månsdotter och Jöran Person. Men handlade det inte snarare om Sveriges obetydlighet? Att de rikare och större staterna har lättare att vinna inflytande än de små och fattiga är ett känt faktum genom alla tider. Sverige hade nyligen gjort sig fritt från Kalmarunionen och styrdes av en uppkomlingsdynasti. Ställningen som stormakt var ännu mycket avlägsen och Danmark var utantvivel den starkare makten av de två, med av tradition väl etablerade kontakter vid de europeiska hoven och åtminstone i fredstid, ensam kontroll över Öresund.  Hur länge skulle vasarna för övrigt hålla sig kvar på tronen? Att svenskarna under sådana förhållanden hade svårt att finna allierade är inte märkligt.                

Oavsett dessa ”svagheter” i texten är Harrison Lindberghs bok väl värd att läsa. Även om vi kanske inte, som författaren hoppas i inledningen, blir klokare eller rentav ”visare” av att studera ett nära 500 år gammalt krigs vedermödor, inte mer än vad vi blivit av de katastrofer som drabbat världen det senaste århundradet, bjuds vi i gengäld en fängslade skiss över 1500-talets nordiska samhälle.

måndag 9 augusti 2021

Erik XIV - galen eller otursförföljd?

Det finns kungar som varit omdebatterade och kontroversiella redan under sin livstid och som fortsatt att väcka debatt genom århundraden. I Sverige är Karl XII och Gustav III två utmärkta exempel. Karl har till och med fått en egen genre inom forskningen och populärkulturen, där än den positiva än den negativa bilden dominerar. Andra kungar har fått mer statiska roller som hjältar eller skurkar. Även om det på senare år blivit mer på modet att framhålla Gustav Vasas mörkare sidor står nog ändå bilden av riksbyggaren och landsfadern kvar för de flesta svenskar som kan sin historia. Erik XIV utgör ett slags mellanting. Samtidigt som man erkänner hans intelligens utgör Sturemorden en outplånlig fläck på hans minne, liksom också i någon mån det kontroversiella giftermålet med Karin Månsdotter. Även om han inte är lika svartmålad som exempelvis Kristian ”Tyrann” låder stämpeln som ”galning” envist fast vid honom. Han väcker medlidande men knappast beundran. Frågan är om denna bild är fullt rättvis. Att Erik XIV hade extremt dåliga nerver och att han bröt samman i maj 1567 är ovedersägligt men bottnade det i paranoia eller galenskap. Hade kungen snarare utsatts för en lång period av psykisk press på grund av de många politiska problemen, vilket tillslut rann över?

Erik XIV efterträdde sin far Gustav Vasa i september 1560. Under faderns långa regim hade riket småningom fått åtnjuta lugn och stabilitet. Statskassan var välfylld och riket ett arvkungadöme inom vasaätten. För första gången var Sverige en fri och oberoende nation med tydliga gränser och makten koncentrerad till statsöverhuvudet med Stockholm som sitt främsta säte.[1] Att förvalta detta arv var inte lätt. Det gällde att bevara vad man uppnått men också att visa sig värdig ställningen som självständigt rike. Sverige var fortfarande ett litet obetydligt land långt upp i norr med en uppkomlingsdynasti vars grundare gjort sig till kung genom uppror. Danmark hungrade fortfarande efter revansch – varför hade de annars tagit upp de tre kronorna i sitt riksvapen? Strategen Gustav Vasa hade löst problemet genom att stärka sin inrikes maktbas och hålla en låg profil utåt, samtidigt som han gjorde allt för att skapa ett hov någorlunda i klass med vad som fanns nere på kontinenten, i synnerhet hos de tyska furstarna. Hans söner hade större ambitioner. Sverige måste expandera i landområden och rikedomar. På denna punkt var alla vasasönerna ense. Frågan var hur stor maktbas var och en av dem skulle ha och vem, om någon, som i längden förtjänade att härska över de andra. Som den äldste av Gustavs fyra överlevande söner ärvde Erik tronen, medan de övriga tilldelades hertigdömen att styra under kungens överhöghet. Frågan om kungens kontra hertigarnas maktbefogenheter skulle i nära ett halvsekel prägla svensk politik, både inrikes och utrikes. Erik XIV:s särställning markerades ytterligare av att han var son till kung Gustav i dennes första äktenskap med en tysk furstinna medan syskonen härstammade från äktenskapet med den svenska adelsdamen Margareta Lejonhufvud. Det brukar sägas att Erik gärna framhöll sin förnämare börd i förhållande till syskonen. Detta var förmodligen ett sätt att kompensera för avundsjukan mot de yngre barnen, som hade en ”riktig mor” medan Erik var ensam. Han var också något äldre än halvbrodern Johan, vilket skapade rent praktiska problem när de skulle dela rum.[2] Även om uppgifterna om Eriks skryt över sitt ”förnämare” ursprung skulle vara överdrivna, vilket med tanke på vasasönernas allmänna beteende inte är sannolikt, skapade de yngre syskonens dubbla släktband till svenska adeln ett avstånd till Erik som visade sig svårt, för att inte säga omöjligt, att överbrygga. När kungens misstänksamhet mot adeln med åren blev allt starkare var det lätt att se kopplingen mellan högadeln och halvsyskonen. Det olycksaliga ”Vadstenabullret” gjorde ingenting för att minska denna klyfta, tvärtom. Vid upptäckten att systern Cecilia mottog nattliga besök av sin svåger greve Johan av Ostfriesland valde Erik att, under stort larm och uppståndelse, låta gripa den förmätne fursten. Även om de närmare omständigheterna kring dramat fortfarande är okända, vi vet inte exakt vad som hände mellan Cecilia och hennes ”kavaljer”, påverkades självfallet relationen mellan den blivande kungen och hans äldre systrar negativt. Medan Erik ansåg sig ha agerat kraftfullt i en kritisk situation, där såväl systerns som rikets ära stått på spel, måste I synnerhet Cecilia ha sett på sin halvbror som en angivare och skvallerbytta, vilken hon inte tänkte lägga två strån i kors för i fortsättningen. När sedan det nordiska sjuårskriget med Danmark bröt ut 1563 radade raskt problemen upp sig. Det var svårt för Erik att finna allierade i kriget, som förutom den skandinaviska ”västfronten” också omfattade stora delar av dagens Baltikum på andra sidan Östersjön och länder som Polen och hansestaden Lübeck. Det har hävdats att den danske kungen Fredrik II hade ”större sociala färdigheter” än Erik XIV, att han helt enkelt var trevligare att umgås med och alltså hade lättare att skaffa sig allierade än sin svenske trätobroder. Det kan naturligtvis ligga något i att kungen i det nyvordna svenska riket ibland tog sig större ton än vad som varit politiskt lämpligt, som då han vägrade personligen åhöra den lübska krigsförklaringen med motiveringen att den inte skickats av en kung utan av borgmästare, men enbart det faktum att Sverige var så ”nytt” spelade säkert in. Även om Danmark inte var någon stormakt i jämförelse med dåtida Polen eller Ryssland var det dock än sedan länge etablerad maktfaktor i Nordeuropa som man vant sig vid att förhålla sig till, som partner eller motståndare. Danska kungligheter gifte sig sedan länge med utländska furstar, ibland rentav med medlemmar av Habsburgdynastin. Sverige var liksom sitt kungahus en nykomling på den europeiska politiska scenen. Till detta kom tvisten med hertig Johan som visade sig benägen att föra en gentemot Sverige helt oavhängig politik inom sina finska domäner, något som redan Gustav Vasa opponerat sig emot. I augusti 1563 fördes hertigen från Åbo tillsammans med sin polska hustru prinsessan Katarina. Johans yngre systrar tog mangrant parti för sin helbror i tvisten med kung Erik. Den äldsta lär inte ha dragit sig för att rent ut förklara att kungen i hennes ögon var en brottsling som borde ställas inför rätta. Det i kungahusen vanliga problemet att ordna hemgift till prinsessorna bestod här i uppgiften att förse minst fyra kvinnor med en brudskatt på 100 000 daler.[3] Flera av kungens nya svågrar hade dessutom en otrevlig benägenhet att hellre tjäna Danmark än sin hustrus hemland, som vi sett ibland med hustruns medgivande. Kung Eriks surt bortskänkta pengar hamnade slutligen i danska händer! Vad beträffar själva kriget gick det visserligen bättre än man kunde ha befarat, inte minst till sjöss men all oro och bekymmer började småningom tära på kungens sinne. De skrivelser han författade till bönderna i de närmast berörda regionerna i riket, främst Västergötland och Småland, visar att han var medveten om dem krigströtthet som började spridas efter nära fyra år: Han försäkrade att han gjort vad han kunnat för att få till stånd en fred, men danskarnas krav var helt enkelt omöjliga. Folket måste ställa upp för sin konung och sitt rike. Eriks olika förslag till äktenskapsallianser Europa runt gick alla över styr av olika anledningar - Vad berodde det egentligen på. Saboterade adeln frierierna. Om Erik inte kunde lita på sina egna halvsyskon, hur skulle då högadeln med sina anspråk och släktband kunna vara mer lojal? Avsaknaden av drottning medförde motsvarande avsaknad av arvingar. Personer med starkare psyken än kung Eriks skulle i motsvarande situation ha känt stark press.

Att kungen under sådana förhållanden hyste misstro mot de familjer som genom släktband kunde göra anspråk på tronen är fullt förståligt. Sturarna låg nära tillhands eftersom de en generation tidigare varit riksföreståndare. Att greve Svantes söner dessutom var kusiner till Eriks halvbröder gjorde inte saken bättre. För en politiker med mer eller mindre oinskränkt makt, oavsett dess titel, är frågan ofta inte vad en viss person eller större kotteri verkligen har gjort utan vad de kan tänkas göra. De tragedier som drabbade familjen Sture under Erik XIV hade sin motsvarighet i avrättningarna av ättlingar till husen York och Lancaster under tudortidens första regenter i England, eller av Maria Stuart under Elisabet. Att den svenske kungen led av beslutsångest inför frågan hur dessa problem lämpligast borde hanteras länder honom snarast till heder. Kanske var Erik mer sårbar än sina engelska kungabröder inte bara på grund av ett instabilt psyke utan också därför att den svenska förvaltningen var mindre utvecklad. Statsmakten var beroende av en fast hand för att fungera. Om kungen var svag var också riket svagt och kungen var i sin tur beroende av aristokratin för att få sina befallningar utförda. I England fanns inte bara ett parlament(vilket ju också var fallet i Sverige även om strukturen var en annan), utan dessutom en administration som styrdes minst lika mycket av kompetenta ämbetsmän och ministrar som av regentens nycker. Tudorerna hade lyckats dra till sig en kader av begåvade män ur borgarklassen som i första hand var lojala mot regenten(med tiden också mot landet), inte mot sin släkt eller klan. Även om den engelska högadeln inte helt saknade politisk betydelse ställde de inte längre tronanspråk baserat på sekelgamla släktband. Aristokratin i Westminster glänste vid slutet av 1500-talet mer av guldet på sina kläder än av stålet i sina rustningar. Englands kung var därför tryggare och mindre tyngd av personligt ansvar än sin svenske kollega I maj 1567 bröt kung Erik tillslut samman av beslutsvånda, frustration och mer eller mindre välgrundade misstankar om en uppseglande konspiration mot sin tron och sitt liv. Om han skall kritiseras för att i hastigt mod ha ”mördat”)? Ett antal personer utan dom och rannsakan, förtjänar han också medlidande för sin olycka och beundran för den begåvning och kompetens han i regel visade i sin styrelse.[4]                                 

     



[1] Sverige hade förvisso haft inhemska ledare tidigare, som Birger Jarl eller Karl Knutson. Medeltidens svenska ledare, oavsett om de kallades kung, jarl eller riksföreståndare, hade dock i regel en svagare maktbas än de tidigmoderna kungarna. Olika lokala ledare pockade ofta på självständighet gentemot centralmakten och kronan saknade i praktiken resurser att utsträcka sin makt till alla rikets territorier. Styret var ofta uppdelat mellan olika medlemmar inom de ledande familjerna och furstar som Karl Knutson och Sten Sture den äldre var periodvis avsatta från sin ställning. Gustav Vasa var den förste svenske ledargestalt som, om också efter år av motstånd från bönder, biskopar och adelsmän, oinskränkt personifierade makten i landet .  

[2] Uppgifter från tiden visar att Erik ibland stördes i sin sömn av den nära fyra år yngre Johan.

[3] Enligt populärhistorikern Herman Lindqvist motsvarar hemgiften för en vasaprinsessa den dåtida kostnaden för 20 000 kor.(SVT Play) Med tanke på att Gustav Vasa hade fem döttrar blir det en minst sagt ansenlig slutsumma. När Erik störtades 1568 var fyra av de fem flickorna bortgifta. Huruvida den äldsta, Katarina, som gifte sig före faderns död hunnit få ut hela sin brudskatt är osäkert-

[4] Denna text bygger bland annat på Karin Tegenborg Falkdalen, vasadöttrarna(2010), och Katarina Harrison Lindbergh, Nordiska sjuårskriget 1563-1570(2020)..