"Vår Herre leder ögonskenligen allt efter Riksens Ständers åstundan", upptakten till hattarnas krig mot Ryssland 1741-43

 

I dessa tider, när västvärlden förfasar sig över Rysslands- Putins försök att, som det verkar, återskapa det rysksovjetiska imperiet, kan det vara värt att minnas att också Sverige en gång i tiden närde drömmar om att återupprätta en förlorad stormakt på andra sidan Östersjön. Ännu nära hundra år efter Poltava åberopade svenska ledare bestämmelserna i Westfaliska freden för att motivera Sveriges rätt att medverka vid fredsförhandlingar på europeisk nivå under Napoleonkrigen och tjugo år efter stora nordiska krigets slut gjorde Sverige ett allvarligt menat försök att återta vad man förlorat i Nystadfreden.

Tidpunkten var på sätt och vis den rätta. I Sverige trädde en ny generation ledare fram, politiker som inte själva upplevt karolinernas fälttåg i Polen och Ryssland eller åtminstone var för unga att ha deltagit vid fronten. De hade hört berättelserna om den tappre kung Karl och önskade nu återuppliva svenskarnas kränkta ära, samtidigt som de drömde om att i merkantilistisk anda göra landet självförsörjande inom så många sektorer som möjligt. Det var dessa män som vid slutet av 1730-talet bildade det så kallade hattpartiet. Även på kontinenten stod man inför en generationsväxling inom det ledande skiktet. Under decenniet 1730-40 avled ett stort antal europeiska kungligheter, vilket i flera fall gav upphov till stridigheter och rena krigshandlingar kring tronföljden.[1]  I Ryssland avled kejsarinnan Anna och Sverige hade sporadiska kontakter med en av de kandidater som gjorde anspråk på tronen om möjligheten att återfå något av vad man förlorat, för den händelse att vederbörande blev vald.[2] Det blev dock ryssarna som genom sitt agerande gav svenskarna den ”psykologiska anledningen” att gå till anfall. I juni 1739 mördades det svenska sändebudet Sinclair på österrikisk mark under en resa från Turkiet, där han varit för att få till stånd en allians med ”höga porten”. Mördarna var ryska agenter som sänts ut för att undersöka vad som var i görningen och oskadliggöra ambassadören. [3]  Självklart förnekade ryssarna all inblandning i vad som hänt men lika självklart väckte mordet stark ryssfientlighet i Sverige. En stor mängd soldater sändes till Finland och i juli följande år inkallades ständerna till riksdag. Adelsmannen, konstsamlaren, diplomaten och politikern Carl Gustaf Tessin, som vid denna tid sänts till Paris, bland annat i syfte att utröna Frankrikes hållning till Ryssland, skrev i ett brev hem om den ömsesidiga misstänksamhet som nu rådde mellan de båda östersjömakterna och konstaterade med en i våra dagar sorgligt aktuell formulering ”…mellan grannar som misstror varandra framkallar misstron snart hat”.[4]     

Vid riksdagen 1740-41 var majoriteten av ständerna avgjort för krig med Ryssland. Man använde rent bibliska formuleringar och talade om hur ”Abels blod” ropade på hämnd. Om detta syftade på revanschlyssnad för förlusterna tjugo år tidigare eller enbart mordet på Sinclair är osäkert. Oppositionen fanns huvudsakligen inom prästeståndet men också bland bönderna. De senare ändrade dock åsikt när kung Fredrik uttalade sitt stöd för krigsplanerna. När det dessutom visade sig att medlemmar av mösspartiet hade misstänkta kontakter med ryska representanter i Stockholm tystades krigskritikerna överlag. Man var uppenbart inte säker på vilka målen med kriget var, utom att de var storslagna. I första hand ville man återta alla de baltiska besittningarna från 1600-talet. Om det inte gick kunde man nöja sig med de delar av Finland som förlorats i Nystadfreden och den nya ryska huvudstaden Petersburg med kringliggande landområden. Hur man skulle nå dessa ambitiösa mål var inte utformat i detalj, det fick man se.  Om båda dessa scenarion visade sig ouppnåeliga fick man inkalla en ny riksdag för att se vad som var att göra.[5]  Den gamle karolinen Arvid Horn, som tjänat Karl XII troget i många år men sedan i egenskap av kanslipresident med all flit sökt bevara freden för det sargade Sverige, hade inför sitt fall 1738 varnat för vad som var på gång. Han påpekade att även ett framgångsrikt krig är till olycka för ett folk och talade om ”huru många tusende människors liv, välfärd och egendom därigenom kastas i fara och fördärv”. Vidare kunde man vänta ytterligare katastrofer ”såsom pest, hunger och dylikt”. Sådant tal vann föga genklang i svensk politik tre år senare. 28 juli 1741 utfärdades krigsförklaringen mot Ryssland. Något senare talade man i sekreta utskottet om hur ”Vår Herre ögonskenligen leder allting efter riksens ständers åstundan”.[6]

Det skulle inte förbli så länge. Under de två år ”hattarnas krig” varade skulle Horns spådom om dess olyckliga följder med råge infrias. Många skulle dö i sjukdomar och fältslag och Sverige stå på randen till inbördeskrig. Inget av de storståtliga mål man satt upp på förhand uppnåddes. Istället var Sverige en hårsmån från att bli en rysk vasallstat. Drömmen att återskapa något av det svenska stormaktsväldet var ändå inte utslocknad. Det skulle dröja till den slutgiltiga förlusten av Finland 1809 innan de sista förhoppningarna om ett svenskt östersjövälde definitivt försvunnit. Det är i sanning beklagligt att Ryssland i våra dagar inte tycks ha lärt sig motsvarande läxa.[7]                         

---

[1] Exempelvis vid kejsar Karl VI:s död 1740(österrikiska tronföljdskriget).

[2] Peter den stores dotter Elisabet. Sedan hon väl blivit rysk härskare, dock inte genom val eller arv utan genom statskupp, visade hon sig föga benägen att återlämna något av faderns baltiska erövringar. Istället blev det hon som dikterade freden för svenskarna och tvingade dem att utse den tyske småfursten Adolf Fredrik till svensk tronföljare.

[3] Mordet skedde i Schlesien i dagens södra Polen, som då tillhörde tyskromerska riket. Formuleringen ”på Österrikisk mark” används här för enkelhetens skull.

[4] Carl Gustaf Tessin i Paris konst och politik brevväxling med Carl Hårleman, kungliga slottets arkitekt – inledning, tolkning och kommentar av Gunnar von Proschwitch(2002). s. 97. Alla de återgivna breven är dock inte skrivna till eller av Hårleman. Ovanstående citat är hämtat ur ett betänkande som Tessin författat till kanslipresidenten Carl Gyllenborg. Kanslipresidenten var den dåtida motsvarigheten till våra dagars statsminister.

[5] Man kan undra om dagens ryska statsledning haft liknande tankar vid planeringen av invasionen i Ukraina.

[6] Sekreta utskottet hade under frihetstiden till uppgift att vid riksdagarna handlägga frågor som bedömdes kräva sekretess. Främst gällde detta utrikes- och försvarspolitik men utskottet hade själv befogenhet att avgöra när också anda frågor borde inkluderas. Under frihetstidens första del, 1719-42 satt i princip inga bönder med i utskottet vilket dock var fallet 1741, förmodligen med hänsyn till den allvarliga frågan om krig mot Ryssland. Periodvis, inte minst under riksdagen 1755-56, utgjorde sekreta utskottet i praktiken en oberoende maktfaktor vid sidan av de övriga ständerna och rådet. Sekreta utskottet – Wikipedia.

[7] Denna text bygger huvudsakligen på den svenska historien band 8  Karl XII, stormaktens fall, Arvid Horn, fredens general  Sten Carlsson "Hattpartiets uppkomst och seger" och "Hattarnas krigspolitik 1739-1743"(1978, nyutgåva/1980).

"Vi slätt intet frukta för din makt" - Johan III:s brevväxling med Ivan den förskräcklige

 

Att Ryssland invaderat Ukraina har väl inte undgått någon. Därmed väcks den gamla rysskräcken till liv, jämsides naturligtvis med västvärldens vrede mot inkräktaren. För Sverige har Ryssland utgjort en osäkerhetsfaktor sedan minst 300 år tillbaka. I och med slaget vid Poltava krossades den svenska stormakten och Ryssland intog ställningen som dominerande makt vid Östersjön. Det var också Poltava som gjorde Ryssland till den europeiska stormakt det sedan dess med kortare uppehåll alltid varit, en ställning som dess ledare, vilket vi i dagarna ser exempel på, alltjämt strävar att upprätthålla. Ryssland och tidigare Novgorod utgjorde dock ett potentiellt hot mot Sveriges östgräns redan under medeltiden, även om det då inte utgjorde en ”huvudfråga” för de styrande i Mälardalen. Före Narva och Poltava var Danmark i princip vår huvudfiende.

Den förste svenske ledare som mer aktivt och av och till på heltid sysselsatt sig med Ryssland i egenskap av huvudmotståndare får sägas vara hertig Johan, sedermera Johan III, Gustav Vasas näst äldste son. Att det blev så berodde delvis på fadern. Mot slutet av sitt liv satte kung Gustav Johan som styresman med hertigtitel över Finland, med Åbo som huvudsäte. Detta skedde i samband med det krig som svenskarna tvingades föra mot ryssarna 1556-57.[1] Att Johan med denna postering kom att intressera sig särskilt för förhållandena i Baltikum, Polen och Ryssland framstår som närmast oundvikligt. Några år efter sin utnämning tog hertigen de första kontakterna med Revals(Tallin), borgerskap om möjlighet för svenskarna att skydda staden från ryskt och polskt intrång. Därmed togs det första steget mot Sveriges stormaktsställning i Östersjöområdet. Ytterligare ett viktigt steg i Johans politiska karriär togs då han 1562 friade till och gifte sig med den polske kungens syster Katarina Jagellonica. Därigenom kom hertigen i konflikt både med sin äldre bror i Stockholm och med tsar Ivan den förskräcklige av Ryssland – Erik XIV fruktade broderns maktambitioner, Ivan hade en gång friat till Katarina och tycks av allt att döma velat använda henne som bricka i spelet om makten i Baltikum. När brudparet inledde resan mot Åbo fick de veta att tsaren sänt sina hejdukar att gripa Katarina. Efter en tids respit i Åbo blev slottet belägrat av broder Eriks trupper, hertigparet fängslades och fick tillbringa fyra år i fångenskap på Gripsholm. Bortsett från smäleken att hållas fängslade som förrädare måste paret frukta att Katarina skulle sändas till Ryssland. Erik förde, om än med stor vånda, förhandlingar i saken. Ett accepterande skulle medföra bättre relationer med grannen i öster, vilket behövdes med tanke på det pågående kriget med Danmark. En delegation anlände från Moskva att hämta bytet åt sin herre. Tursamt nog för Katarina och Johan drabbades Erik av sinnessjukdom i samma veva och något år senare övertog den forne hertigen tronen som Johan III. Mindre bra var att de ryska sändebuden överfölls och misshandlades, även om man lyckades rädda deras liv. Två år senare, 1570, utbröt krig mellan Sverige och Ryssland som skulle pågå i tjugofem år.

I ett första skede tycks dock såväl Kreml som Tre kronor varit beredd att släta över det som varit – Ivan förklarade efter Johan III:s maktövertagande 1568 att han endast önskat ”rädda” den polska furstinnan ur fångenskapen i tron att hennes make avlidit, medan Johan i inledningsskedet av fientligheterna mellan Sverige och Ryssland skrev ett brev till tsaren som uttryckte vilja att komma överens. Ett försök att sända en delegation för förhandlingar till Ryssland slutade dock med att medlemmarna fängslades, misshandlades samt fördes som fångar till Moskva och tvingades ligga på knä inför självhärskaren med ansiktet mot golvet. De som överlevde pinan nådde svensk mark i början av 1572, helt utmattade.   Därefter följde en brevväxling som blivit legendarisk. Ingen svensk statschef eller annan ledare har skrivit så oförblomerat till en rysk kollega och förmodligen inte till någon annan heller. Frågan är å andra sidan om ens Stalin skrivit sådana brev i tjänsten som dem Ivan i sin tur nu sände till Stockholm.  Bortsett från att Ryssland ännu inte betraktades som ett verkligt hot ur svensk synpunkt var vasarna minst sagt rättframma till sin natur. Sedvanan att komma överens, att skapa koncensus som blivit något av ett svenskt varumärke de senaste seklen gällde inte på 1500-talet – den som blivit förolämpad gav igen med värja eller med skarpa ord, även om antagonisten råkade vara rysk självhärskare. De båda furstarna tycks ha inlett en privat tävlan i rangskillnad. Båda påpekade för den andre att han minsann var minst lika förnäm som motparten. Då Johan presenterat ett släktträd över sina anor, svarade Ivan med ett brev där han bland annat i en egendomlig passus skrev att han förundrade sig över och log vid tanken att någon som Johan ”vill sig så förhäva och högmodas och förgäter bort sitt fäderne uti en by i Småland”.[2] Innan Johans far kom till makten hade ryssarna inte hört talas om något svenskt kungarike, påpekade tsaren vidare.

  Johan högg tillbaka:

-          Vi hava bekommit din skrivelse, och därutav, nu som tillförne, förnummit vad oförnuft, bondaktig högfärd, lögn och föraktelse du brukar emot oss.

Om Johan inte vetat att Ivans far varit rysk storfurste, kunde han ha trott att någon munk eller bonde vore hans far ”efter du skriver så obeskedligt, liksom du hade varit uppfödd bland bönder eller annat löst parti, som ingen ära veta”.

Egentligen hade Johan ingen anledning att svara på Ivans dumma oförskämdheter, men han tog sig ändå tid att å det kraftigaste protestera mot påståendet att vasarna skulle vara av småländsk bondesläkt: ”Där ljuger du skändligen uti din hals, så ofta du det säger”. Så mycket lögn och smutskastning som Ivan hasplade ur sig skulle nog hans mun aldrig bli ren igen, trodde Johan och fortsatte med att förklara att han minsann inte hade högre tankar om den ryske självhärskaren än denne hade om vasarna. Eftersom Ivan påstod att Johans släkt inte var bättre än trälar eller ”stratnicher”, som ryssarna sa, så ”må du själv bliva en stratnich och ärelös träl, en kristen huvudljugare och tyrann, som du ock i sanning är, efter du aktar varken ord, sigill, brev eller sanning, som nog bevisligt är”.[3]

Ivan tog helt fel om han trodde att Johan skulle låta sig skrämmas, ty ”vi slätt intet frukta för din makt” och om tsaren önskade fred fick han bekväma sig att ”sända de yppersta herrar av ditt råd till Oss och med ödmjukhet låta avbedja den orätt och föraktelse, som du Oss gjort och bevist haver”, så skulle Johan diktera sina villkor för fred. Vasakungen levererade följande slutkläm:

-          Detta hava Vi givit dig, Ivan Vasiljewitj, till svar uppå din skrivelse. Där(detta), må du fullkomligt rätta dig efter”![4]

Vore kanske läge för Vladimir Vladimirowitj att få sig tillsänd en liknande epistel från Västeuropas ledare i dessa dagar, om än något mer diplomatiskt formulerad.       

                                                                                                                                                                    

                

---

[1] Under denna tid skrev Gustav Vasa ett brev, där han apropå ryssarnas eller kanske snarare tsar Ivans rovlystnad nämner att ”moskoviten” önskar sig ett välde kring Östersjön och i Europa som motsvarar det ”Turken med sitt tyranneri haver fått uti Asien och Afrika”, än, vad Ryssland beträffar, i våra dagar skrämmande aktuell beskrivning. Herman Lindqvist, Historien om Sverige del 2, "Gustav Vasa och hans söner och döttrar(1993), s.273.  

[2] Orden återges på detta sätt i flera böcker och på nätet. Vad visste tsar Ivan, Rysslands självhärskare, om Småland, ett landskap som snarare var aktuellt för danskar eller tyskar på 1500-talet? Vad står/stod, det i originalet till brevet? En tänkbar förklaring är att tsaren hört talas om Nils Dacke, som ju stod i kontakt med Europas furstar under en kort tid och vars rykte kanske nått ända till Moskva. Ivan har sedan, medvetet eller omedvetet, förväxlat den uppländske adelsmannen Gustav Erikson(Vasa), med den småländske bondeledaren och kungamotståndaren. Om detta är riktigt kan man föreställa sig den vrede Gustav Vasa lagt i dagen vid en sådan skymf. Den hade säkert inte stått sonens efter.      

[3] Det av Johan egenkonstruerade ordet ”huvudljugare” kan förmodligen översättas ungefär med ”storlögnare”.

[4] Denna text bygger huvudsakligen på Lars Ericsons biografi över Johan III från 2004, särskilt kapitel 14 . s. 274 ff,  Se även Lindqvist(not 1), s. 368-70.