torsdag 31 maj 2018

Landstigningen


Mannen på stranden såg sig om. Först tillbaka mot båten som fört honom iland från hansakoggen. Så framför sig, mot staden som låg där borta inbäddad i mörkret. Om han ansträngde blicken såg han silhuetten av slottstornen på avstånd. Därinne residerade en släkting till honom, fru Anna Bielke, änka efter Johan Månson av släkten Natt och Dag. Han måste försöka få kontakt med henne, ta reda på hur läget var.

Mannen på stranden var ung, närapå pojke. Han var lång, bredaxlad. Ansiktet var slätt och vackert, inramat av ett ljust hår. Man kunde ana början till ett skägg som visade tecken på att få samma ljusa färg. Ögonen var ljusblå och iakttagande. Då han blev ond for ögonbrynen upp i en bister rynka. Hans släkt hade förövrigt redan ett visst rykte för häftigt temperament. I staden Stockholms tänkeböcker från de senaste åren kunde man hitta flera anteckningar om ynglingens far, anklagad för misshandel och mord både mot anställda och inkräktare på hans ägor. Vad tänkte mannen som i detta ögonblick stod på stranden vid Stensö udde utanför Kalmar, en av Sveriges viktigaste städer vid denna tid? Vi vet inte. Om en Shakespeare fått chansen att skildra denna scen skulle han förmodligen låtit sin huvudperson redan drömma om sin kommande upphöjelse. Säkert skulle vår hjälte också haft en här i sitt följe, en skara trogna män redo att störta den tyranniske usurpatorn Kristian av Danmark, på samma sätt som Earl Richmond störtar den grymme Rickard III i det klassiska dramat. Men så var inte fallet. Den unge mannen på stranden var ensam och vilka ambitioner han än kan ha haft, så långt som till att bli svensk kung sträckte de sig inte. Sverige var knappast ett kungadöme, snarare en upprorisk del av det nordiska unionsriket. Den siste svenskfödde ledare som kallat sig kung hade dött 50 åt tidigare.[1] Om landet till äventyrs skulle bli ett självständigt kungadöme på nytt var det inte den unge mannen på stranden som skulle bestiga tronen utan troligtvis någon av sönerna till riksföreståndaren, som stupat några månader tidigare. Nej, ynglingen som just beredde sig att gå in mot Kalmar stad kan inte ha föreställt sig att han nästan exakt tre år senare skulle bestiga en så gott som egenkonstruerad tron och grunda en dynasti som i över ett sekel skulle härska i det obetydliga Sverige, som de under tiden skulle göra till en stormakt. På sin höjd tänkte han sig att få en roll i kriget mot danskarna, kanske som fristående ledare för ett uppbåd av dalabönder, dessa tappra män som en gång följt Engelbrekt. Ynglingen hade några bekanta uppe i Dalarna, bland annat bergsmannen Anders Person på Rankhyttan. Kanske skulle han styra kosan dit så småningom. Men först Kalmar slott. Den unge Gustav Erikson, av släkten Vasa, gick sakta in mot staden. Därmed tog han också sitt första steg in i historien.           



[1] Karl Knutson Bonde.

måndag 28 maj 2018

"Sire, ge mig rättvisa", domstolsförhandlingarna om Henrik VIII:s första äktenskap 1529


Att en regent står inför domstol är i ett längre historiskt perspektiv mycket ovanligt. I realiteten sker det bara i samband med revolutioner eller uppror, dvs. när fursten ifråga redan blivit avsatt. Att en politisk ledare av något slag skulle tvingas avlägga räkenskap för sina handlingar och samtidigt sitta vid makten var in i vår tid praktiskt taget uteslutet. Men ingen regel utan undantag. År 1529 inträffade i England en händelse som var anmärkningsvärd redan på förhand: ett regerande kungapar stod inför domstol. Ännu egendomligare var att kungen i fråga teoretiskt sett själv begärt att få utrett huruvida han var brottslig. Drottningen för sin del var säker på att så inte var fallet. De som bevittnade mötet mellan kungen och drottningen i rättegångsalen skulle aldrig glömma vad de såg och hörde. Det som inträffade skulle i sinom tid göras odödligt av den store Shakespeare själv. Och ändå kunde denne store mästare med säkerhet inte återge känslan, lidelsen i vad han beskrev, så som det måste ha framstått när det hände. Trots detta är scenen idag inte särskilt känd: Bara den som studerat engelsk 1500-talshistoria närmare känner med visshet till den. Ändå är det som hände på sitt sätt lika gripande som avrättningen av två av Henrik VIII:s gemåler, enligt undertecknats åsikt faktiskt den mest gripande händelsen i hela Henrik VIII:s äktenskapsdrama. Läsaren får själv döma.

Mot slutet av 1520-talet rådde viss oro inom det engelska kungahuset. Henrik VIII hade snart regerat i tjugo år men ägde fortfarande ingen son. De söner som fötts i äktenskapet med Katarina av Aragonien hade alla dött kort efter förlossningen. Bara en dotter, Maria, var i livet. Ändå hade kungen en utomäktenskaplig son på snart tio år. Varför blev det ingen arvinge i äktenskapet och, om det fortsatte så, vem skulle ärva tronen? En kvinna på tronen var knappast att rekommendera, både med tanke på tidens synsätt på förhållandet man/kvinna och de praktiska problem detta i sin tur gav upphov till. Det finns indicier på att kungen en tid övervägt att göra sin utomäktenskaplige son Henry Fitzroy till tronföljare, eller åtminstone ge pojken en sådan position i hierarkin att en framtida tronbestigning inte framstod som helt otänkbar för rikets högsta kretsar. På våren 1525 tilldelades Henry titeln hertig av Richmond, Ett område som ingått i familjen Tudors besittningar innan de besteg tronen. Den nye hertigen gavs också rikets högsta rang, närmast efter kungens legitima barn och deras eventuella ättlingar[1]. Om kungen verkligen varit inne på tanken att förbereda sin son för kungatronen, ändrades detta brådstörtat då han en kort tid senare mötte den vackra och slagfärdiga Anne Boleyn. Ytterligare något senare begärde kungen skilsmässa från drottning Katarina. Att vid denna tid få skilsmässa fordrade att något misstag begåtts i samband med äktenskapets ingående: kanske var kontrahenterna allt för nära släkt eller hade ena parten varit trolovad med någon annan när äktenskapet ingicks. Om inga barn avlats kunde man hävda att äktenskapet aldrig fullbordats, en möjlighet som var utesluten i detta fall. Henrik VIII valde att, med hänvisning till vissa bibelcitat, hävda att han begått en synd då han knappt tjugo år tidigare äktat sin bror Arthurs änka. Eftersom de båda enligt kanonisk rätt var syskon hade Henrik och Katarina begått incest. Följaktligen var äktenskapet att betrakta som ogiltigt. Om det var kungens uppflammande passion för sin hustrus hovdam som i första hand fick honom att vilja bryta upp från äktenskapet eller avsaknaden av manlig arvinge gjorde honom benägen att följa sin passion fullt ut, går inte att avgöra med säkerhet. Säkert är att Henrik snart var uppriktigt övertygad om att ett fel begåtts och måste rättas till. Lika säkert är att drottningen inte delade hans uppfattning: Eftersom hon aldrig haft samlag med sin förste man hade hon heller aldrig varit gift med honom i andlig bemärkelse. Detta hade hon svurit på redan strax efter Arthurs död nära trettio år tidigare och ingen förmådde henne någonsin att överge denna ståndpunkt. Kanske hade Katarina trots allt gett med sig om kungen nöjt sig med att begära separation utan att förneka äktenskapets giltighet. Om hon visserligen tvingats lämna tronen men å andra sidan fått status som kungens FD hustru är det möjligt att hon nöjt sig med en ”pensionärstillvaro” på något slott eller i ett förnämare kloster. Livet där skulle för övrigt i stort sett ha motsvarat den tillvaro hon redan förde i praktiken. Nu begärde man att hon skulle erkänna att hon begått vad som för en kristen, moraliskt högtstående människa var att se som en dödssynd. I både fysisk och andlig mening. Varken som kvinna eller som kungadotter av ett framstående furstehus var det möjligt för drottning Katarina att acceptera detta. Därför avvisade hon alla försök till medling, också sådana som kom från hennes sympatisörer: hon var drottning av England och skulle så förbli till sitt sista andetag.[2] Också andra komplikationer fanns ur Henriks synpunkt. Påven, den enda makt som var i stånd att upphäva en katolsk monarks äktenskap, var vid denna tid så gott som helt i händerna på tyskromerske kejsaren Karl V, systerson till drottning Katarina. Även om Karl säkert inte hyste någon idealistisk kärlek till sin moster låg det knappast i hans intresse att Englands kung bröt sin äktenskapsalians med hans hus, om inte annat så för att sätta käppar i hjulet för en tänkbar rival om hegemonin i Europa. Kungens närmaste rådgivare, Thomas Wolsey, var kardinal och befann sig alltså i den minst sagt penibla situationen att vid en eventuell process med Rom samtidigt företräda Henriks och kyrkans intresse. En komplicerad affär på många sätt med andra ord.

Under åren 1527-28 kom processen ändå igång men något konkret resultat uppnåddes inte. Det enda som egentligen hände var att historien om kungens ”problem” blev allmän egendom. Även om Henrik VIII offentligt förkunnade hur mycket han älskade Katarina och att han inte önskade något högre än att ha henne till hustru, bara det kunde bevisas att en sådan relation inte var syndig, blev det snart bekant att kungen planerade giftermål med en annan, dessutom en kvinna av relativt låg börd.[3] På sommaren 1529 var till slut allt klart för prövning inför en andlig domstol. Här stod alltså ett regerande kungapar inför rätta för att få utrett huruvida de möjligen begått blodskam de senaste tjugo åren. Det hela hjälptes inte upp av att de hade diametralt motsatta åsikter i frågan. Förhandlingarna öppnades i maj 1529 i en parlamentslokal som låg i nära anslutning till Bridewell Palace i London. De dröjde dock till 21 juni innan det var dags för kungaparet att framträda. Drottningen hade upprepade gånger bett att få målet överfört till Rom, till påve Clemens personligen. Hon hade hotat att inte infinna sig till förhandlingarna, men 21 juni 1529 var både hon och kung Henrik på plats. Där fanns också en stor mängd åskådare, både sådana som deltog å tjänstens vägnar och vanliga nyfikna. Det hela inleddes med att kungen gav sina tvivel om äktenskapets giltighet tillkänna, samtidigt som han upprepade att han högaktade drottningen personligen. Kardinal Wolsey förklarade därpå sin roll som kungens och kyrkans representant i dessa förhandlingar: Han hade inte på något sätt tagit initiativet till processen. Så var det drottning Katarinas tur. Sedan hon först formellt upprepat sin begäran att få målet överfört till Rom hände det otroliga. Katarina reste sig från sin plats, gick fram till kungens tron och föll på knä. Sedan kungen rest upp henne höll hon ett tal som ingen av de närvarande skulle glömma:

-         Sire jag ber er, för all den kärlek som funnits mellan oss, ge mig rättvisa. Jag är en stackars kvinna och en främling född utanför ert välde. Jag har inga vänner här och än mindre en opartisk rådgivare. Jag vänder mig till er som rättvisans källa i detta rike.

Hon bedyrade att hon alltid varit sin man trogen på alla sätt; älskat dem han älskade, även om dessa kanske inte varit hennes vänner. Om det hon sade var lögn var hon beredd att mista livet. Att de flesta av deras barn avlidit var Herrens verk och underförstått ingenting som hade med giltigheten av deras äktenskap att göra. Så kom hon in på kärnfrågan, äktenskapet med kungens äldre bror:

-         När ni hade mig(hade samlag med), första gången tar jag Gud till vittne på att jag i sanning var jungfru, aldrig rörd av en man. Om detta är sant eller ej får ert samvete besvara.[4] Med dessa ord neg drottningen djupt för sin make och avlägsnade sig ur salen. En härold ropade att hon skulle återvända och hennes kammarherre påpekade:

-         Madame, ni kallas tillbaka.

-         Det är mig likgiltigt. Denna domstol är inte opartisk. Jag stannar inte.                                

Kvinnor som bevittnade scenen visade öppet sin sympati med drottningen. De kände solidaritet med denna syster på tronen som svikits av en otrogen make. Den franske ambassadören konstaterade att om kvinnorna fick bestämma skulle kung Henrik definitivt förlora processen.[5] Även om det inte var kvinnorna som avgjorde ”vann” inte heller kungen processen i egentlig mening. Förhandlingarna fortsatte ytterligare en månad. Hovmän, som förmodligen visste vad deras kung önskade, lade fram detaljer som skulle tyda på att Katarina och prins Arthur haft samlag med varandra, medan andra, främst präster av hög rang, menade att kung Henrik var hennes laglige man. Under hela denna tid vägrade drottningen envist att åter visa sig i domstolen. I slutet av juli 1529 förklarade påvens utsände, en italiensk kardinal, att påven själv ämnade överta målet, så snart kurians sommaruppehåll var avslutat. Sålunda var processen slutförd utan något avgörande.

Som vi vet skulle kung Henrik efter många om och men få sin skilsmässa, bland annat till priset av de första stegen mot en kyrkoreformation i England. Det bestående minnet av domstolsprocessen var det tal som drottning Katarina hållit och som tveklöst gett henne en stor moralisk seger.[6] Ingen av de hustrur kungen senare lät avrätta skulle få tillfälle att på samma sätt utmana honom inför rätta och samtidigt vädja till den kärlek de båda hyst för varandra. Det är inte den mest dramatiska scenen i berättelsen om Henrik VIII:s gemåler. Men visst är den gripande?                                



[1] Att Richmond fick titeln hertig innebar dessutom en upphöjelse, då det tidigare endast varit ett eerldöme.
[2] Det var visserligen på pappret omöjligt att få skilsmässa enbart med motiveringen att man ”behövde” en ny hustru för att få fler barn, vilket skulle ha gjort det möjligt för Katarina att gälla som kungens före detta hustru i samma stil som när en skilsmässa ingås i våra dagar.. Ett sådant tillvägagångsätt skulle med facit i hand ändå ha varit mindre chockerande för samtiden än det mesta av vad Henrik VIII kom att uppleva under sin äktenskapliga karriär  Det bör kanske förtydligas att detta är min personliga uppfattning.   
[3] Anne Boleyn hade visserligen kungligt blod i ådrorna men jämförd med en dotter till Ferdinand och Isabella av Spanien var hon inget annat än en engelsk lantbo.
[4] Talet återges på s. 176-77 i Antonia Frasers bok Henrik VIII:s sex hustrur(svensk översättning 1995). Jag har för enkelhets skull bytt ut några ord ur citatet.
[5] Man kan jämföra med de sympatiyttringar som mötte Marie Antoinette då hon i domstol anklagades för incest med sin son och vädjade till alla mödrar i salen.
[6] Shakespeare återger det nästan ordagrant i andra akten  av ”Henrik VIII”(1613).

onsdag 16 maj 2018

Spektakulärt uträde ur ärevördig församling


Denna vår har vi upplevt hur fem personer med dunder och brak lämnat Svenska akademien. Med de tre medlemmar som sedan tidigare inte deltar i församlingens verksamhet är ”de aderton” numera således endast ”de tio”. För en trogen anhängare av konung Gustav III:s politiska och kulturella gärning kan en sådan utveckling inte ses som annat en djupt sorglig, alldeles bortsett från den skada Sverige lidit utomlands när Nobelprisets anseende på detta sätt sjunkit. Det är å andra sidan inte första gången framstående svenskar lämnat ”ärevördiga församlingar” under spektakulära former. Den händelse som skall beskrivas här skapade väl inte särskilt stora rubriker nere på kontinenten, i en tid då Europa skakades av krig och omvälvningar men i Sverige bör de politiskt medvetna ha sett det inträffade som ett tidens tecken, oberoende av vilken politisk åskådning man hade.

Tiden kring sekelskiftet 1800 var brydsam både i Sverige och i Europa i allmänhet. Franska revolutionen med dess positiva såväl som negativa efterdyningar hade skakat kontinenten i dess grundvalar. Frankrike var i krig med Storbritannien, Österrike, Preussen och skakades samtidigt av inbördes oroligheter. I november 1799 hade generalen Napoleon Bonaparte, som under de senaste åren skaffat sig en allt starkare ställning i landet, definitivt övertagit makten och givit sig själv den romerskt klingande titeln ”Förste konsul”. Ingen visste nu i vilken riktning korsikanen och därmed Frankrike, skulle gå; despoti eller folkstyre? I Sverige hade Gustav IV Adolf blivit myndig några år tidigare. Ännu skakad av faderns hemska öde var han fast besluten att skydda sitt rike från allt vad svärmisk revolutionsdyrkan hette men också att, i motsats till sin far, vara sparsam med utgifterna och inte förlita sig på en mindre grupp favoriter. Kungens goda avsikter motarbetades av såväl krigen i Europa som av naturen själv. 1700-talet avslutades med en fruktansvärt sträng vinter, vilket ledde till dåliga skördar och dålig fiskelycka. Den svenska handeln med andra länder stördes av kriget på kontinenten. Allt detta ledde till hungersnöd med efterföljande kravaller, samtidigt som de nya idéerna om människans frihet och förnuftets seger gjorde missnöjet radikalare än vad det skulle varit förr i världen. Statens finanser var dessutom i oordning, med två olika myntsorter och en statsskuld som tycktes svår att hantera. Å andra sidan var det direkta missnöjet med kungen inte särskilt utbrett vid denna tid. Tvärtom sympatiserade många med den unge mannen som bestigit tronen under så tragiska omständigheter. Gustav IV Adolf hade också nyligen fått en son, vilket innebar att tronföljden tycktes säkrad inom hans ätt. I denna situation kallade kungen till riksdag i början av år 1800. Med dynastin befäst var kanske rätta ögonblicket kommet att skapa enighet kring kungen som symbol. Dessutom behövde finanserna otvivelaktigt saneras. I ett försök att undvika den politiskt laddade stämningen i Stockholm, där man svårligen kunde stänga ute alla tidens politiska influenser, förlades evenemanget till Norrköping. Riksdagen skulle också kombineras med kungens kröning, som på tre år ännu inte kunnat genomföras.[1] Som så ofta var det inom adeln den starkaste oppositionen mot kungen fanns. Det tycks visserligen inte ha funnits några planer på att störta Gustav IV Adolf vid denna tid, än mindre mörda honom. Men inom adelsståndet fanns en grupp yngre män, fyllda av upplysningens och revolutionens tankar och fast beslutna att göra sig hörda när riddarhuset samlades på riksdagen. En av de främsta radikalerna var protokollsekreteraren, publicisten och satirikern Hans Hierta, knappt fyllda tjugo år men redan med en äventyrlig bana bakom sig. Som ingift systerson till den store politikerräven Pechlin från frihetstidens och salig kung Gustavs dagar hade han deltagit i den beryktade maskeradbalen 1792. Andra radikaler som några år senare skulle låta tala om sig var Hiertas publicistkamrat, dåvarande ryttmästaren, senare generalen Georg Adlersparre och översten, senare generalen, Anders Fredrik Skjöldebrand. Nu, på vintern år 1800, reste de tillsammans till riksdagen i Norrköping.[2]  Enligt Petri ägnade man färden åt att lägga upp en lämplig strategi inför det kommande riksmötet. Man var överens om att kräva större öppenhet ifråga om den finansplan som med nödvändighet måste genomföras för att få ordning på rikets ekonomi. Denna fråga borde diskuteras fritt inom alla stånden och inte, såsom var brukligt, i ett särskilt utskott med endast några få utvalda medlemmar och under sekretess. Vidare borde de skatter ständerna skulle komma att godkänna endast få tas ut under begränsad tid.På så sätt skulle kungen inom några år vara tvungen att på nytt kalla ständerna, vid en tidpunkt då oppositionen vore bättre istånd att hävda sin röst. Å andra sidan tycks man ha varit benägen för dialog och kompromisser, under förutsättning att regeringen i sin tur visade sig benägen härtill. Man var således redo till både förhandlingar och strid.

Riksdagen invigdes 10 mars 1800. Lantmarskalk, dvs. adelns talman, blev Magnus Fredrik Brahe, riddarhusets främste greve. Denne hade tillhört den ledande oppositionen inom sitt stånd vid den dramatiska riksdagen 1789 och i denna egenskap häftigt angripit den dåvarande lantmarskalken, som han och de andra ”patrioterna” ansåg vara alltför eftergiven mot Gustav III. För detta hade greven först blivit utkastad av kungen själv under pågående sammanträde och sedan arresterad, i likhet med 18 andra adelsmän.[3] Kungen hade visserligen försonats med sin antagonist på dödsbädden men det vore förstårligt om greven ännu hyste agg mot gustavianerna. En adelsman som redan vid riksdagens början med säkerhet kunde sägas tillhöra hovpartiet var däremot Johan Christopher Toll, Gustav III:s trogne medhjälpare från statsvävningen 1772. En annan kungens man var Anders Af Håkanson. Om de unga radikalerna, som snart fick sig påhängda epitetet ”jakobiner” vilket de dock själva inte ansåg sig vara, hoppades på hjälp av greve Brahe blev de grymt besvikna.[4] Kanske det senaste decenniets omvälvningar på kontinenten och hemma i Sverige gjort honom försiktigare i sitt politiska agerande. Kanske hans för tiden relativt höga ålder, han gick mot de femtio, förlänat honom den konservatism i tänkesätt och sinnelag som ofta förknippas med de äldre. Hur det än förhöll sig: De som kände till greve Brahes förflutna kunde snart konstatera att Saulus i sanning förvandlats till Paulus. När Hierta och andra adelsmän yrkade att frågan om rikets finanser skulle diskuteras öppet, bland annat med motiveringen att folket hade rätt att veta hur de pengar man givit statskassan i skatt användes, vägrade lantmarskalken helt sonika att föra fram detta som ett krav från adelsståndet: Det var kungens sak att avgöra vilka frågor som skulle debatteras öppet eller sekretessbeläggas, menade Brahe. Försök från opponenternas sida att påverka kungens inställning i frågan misslyckades, med följd att sekretessen kring finansfrågorna bestod. Frågan om de två myntsorterna löstes småningom under någotsånär lugna former. Det låg dock oro i luften. Adliga officerare av för regeringen acceptabel åskådning kallades plötsligt till Norrköping, under förevändning att ”delta i riksdagen”, Listor med namn på adelsmän som förekommit i utredningen av skottet på maskeraden distribuerades av regeringens anhängare, med öppet hot att man lätt kunde ta upp saken på nytt om dessa personer satte sig på tvären i riksdagsarbetet. Enligt vad Hierta en tid senare uppgav stördes också debatterna inom adelsståndet, dels av de adelsmän, med Toll i ledningen, som stod på kungens sida, dels av representanter för andra stånd som sökte påverka adeln.  Så kom fågan om bevillningens längd upp, dvs. under hur lång tid de skatter som riksdagen godkänt skulle tas ut, eller i klartext: När skulle kungen nästa gång vara tvungen att kalla in ständerna? De tre ofrälse stånden förklarade att skattebeslutet borde gälla ”till nästa riksdag”. Med andra ord, kungen kunde själv välja när han ville kalla ständerna. En majoritet av adeln var emellertid av annan mening och förklarade att man ville få sin reservation införd i ståndets riksdagsbeslut, samtidigt som beslutet om finansplanen godkändes. Därigenom skulle frågan om skatteperioden lämnas öppen för fortsatt debatt och möjligheter finnas att få något av de tre andra stånden att ompröva sitt beslut att låta skatterna tas ut ”till nästa riksdag”. När lantmarskalken 26 maj 1800 avfordrades garanti för detta tillvägagångssätt, svarade han att det ”förstods av sig själv” att frågan om finansplanen och bevillningen inte var samma sak. När man tre dagar senare läste upp adelsståndets beslut, varefter en deputation i vanlig ordning skulle avtåga till kungen med ståndets betänkande, var protokollet likafullt utformat så att det verkade som om adeln godkänt både finansplanen och skatteuttag på obestämd tid. De senaste dagarnas debatt hade varit nog så infekterad. Nu blev det närmast kaos.    Brahe anklagades för löftesbrott, men försökte svänga sig med att han inte uttryckligen lovat att de två punkterna skulle behandlas var för sig: Han hade bara personligen utgått från att så skulle bli fallet. Ursäkten godtogs inte och stämningen blev allt hätskare. När det dessutom upptäcktes att delegationen till kungen, alltså de som skulle överlämna adelns betänkande, försökte smyga sig iväg trots att man uppenbarligen fortfarande var i hög grad oense i viktiga frågor, var det nära att handgripligheter utbröt. Hierta utropade att om debatten skulle föras med så regelvidriga metoder, ville han för sin del inte längre vara adelsman. Flera av hans meningsfränder instämde och avsade sig sina adelskap, medan sju andra nöjde sig med att ”avgå” från pågående riksdag. En av de missnöjda tog hastigt tillbaka sin avsägelse sedan hans far påpekat att han genom sitt handlande även avsade sig arvsrätten till familjegodset. Medräknat Hans Hierta(från och med nu Järta), blev det slutligen minst fem adelsmän som avstod från sin rang och värdighet. De övriga var: Johan Fredrik Adelheim(Borgström), Claes Cederström(Claesson), David Schulzenheim den yngre(Schultz), och Per Tham(Taam).[5] Det enda man egentligen uppnått, bortsett från den kraftiga markeringen mot regeringens politik, var dock att de styrande nu kunde agera i stort sett som de ville. Gustav IV Adolf blev djupt upprörd över vad som hänt och förklarade att en adelsman som i framtiden avstod sin värdighet skulle landsförvisas. Överhuvudtaget såg han adelns agerande som osolidariskt: De uppförde sig som franska revolutionärer, inte som goda svenska ädlingar. I och med riksdagens avslutning hade kungamakten stärkts men det visade sig vara en Pyhrusseger. Det första allvarliga missnöjet med Gustav IV Adolf hade skapats. Nio år senare ledde det till uppror och avsättning.                                        

          



[1] Att förlägga riksdagen utanför Stockholm var inte helt ovanligt och för tiden tvärtom ganska normalt. Så hade Gustav III gjort med sin sista riksdag 1792 och mot slutet av frihetstiden förlades en riksdag till just Norrköping. Vår förste Bernadotte valdes till tronföljare i Örebro 1810. Fördelen med att förlägga riksmötena utanför huvudstaden var att man lättare kunde kontrollera vilka som reste dit, inte minst av den anledningen att svenska landsortstäder helt enkelt saknade utrymme för mer än ett  begränsat antal riksdagsmän.Riskenn för inblandning från utländskt håll minskade också om ständerna möttes utanför Stockholm-
[2] Den mest utförliga skildring av händelserna vid 1800-års riksdag jag kunnat hitta finns i Gunnar Petris bok Hans Järta, en biografi(2017)s. 133-149).. Boken är av naturliga skäl främst skriven ur Järtas synvinkel och återger händelserna i Norrköping så som han och hans meningsfränder uppfattat dem.  
[3] I det tal Gustav III höll 17/2 1789 och där adeln hårt kritiserades för sitt uppförande mot dåvarande lantmarskalken, görs uttryckliga hänsyftningar på Brahe jämte flera andra medlemmar av ståndet https://sv.wikipedia.org/wiki/Riksdagen_1789.
4 Jakobinerna var som bekant den radikala grupp av franska revolutionärer som kom att förknippas med skräckväldet. 

[5] Petri nämner även en adelsman vid namn Netherwoood bland avhopparna. Denne finns dock inte med på den lista Herman Lindqvist återger i När riket sprängdes och Bernadotte blev kung(1998) s.117. För enkelhetens skull har jag valt att i texten endast återge de namn som författarna är ense om.