söndag 30 september 2018

Hertigen i vinfatet


Mannen på sängen låg orörlig. Hans bröstkorg höjde och sänkte sig regelbundet. Ansiktet var slätt och vackert och uppvisade i allo de ädla drag som avslöjar ett förnämt ursprung. Kring mun och ögon syntes emellertid linjer som skvallrade om utståndna lidanden, kinderna var urgröpta, det svarta håret oordnat och kläderna, som eljest tycktes förnäma, hade revor som avslöjade att ingen tjänare sett över dem på en tid. Emellanåt stönade han i sömnen, som plågades han av mardrömmar. De två männen på var sin sida om sängen betraktade honom.

-          Ska vi göra det när han sover, undrade den ene.

-          Nej, invände kamraten som tycktes vara ledaren av dem båda, Då säger han att det var fegt handlat när han vaknar.

-          Din skojare, svarade den andre, han vaknar inte före Yttersta dagen. Det väcker mitt samvete, tillade han och bleknade plötsligt.

Kamraten såg föraktfullt på honom.. – Är du rädd. Det ska hertigen få veta.

Den andre höjde handen, - Mitt fromma lynne brukar inte hålla sig så länge.

-          Tänk på belöningen, påpekade den förste och blinkade menande.

-          Den hade jag glömt sa den andre och smålog.

-          Var finns nu ditt samvete, undrade den förste ironiskt.

-          I hertig Rikards penningpung, svarade kamraten och skrattade.

De såg åter på sitt offer.

-          Vi kanske ska sätta igång, sa mannen med det känsliga samvetet.

-          Vi slår till honom med våra svärd, föreslog den förste. Sedan stoppar vi honom i vinfatet i rummet här utanför.

-          Utmärkt, sade kamraten, som en skorpa som läggs i blöt.

Mannen på sängen rörde sig plötsligt, slog upp ögonen och såg sig omkring med desorienterad blick.

-          Var är du, kommendant, stönade han. Ge mig en bägare vin.

-          Ni ska snart få tillräckligt med vin, svarade den förste mördaren med ett ondskefullt leende.  Några minuter senare var kung Edvards bror, George av Clarence, död och kroppen dränkt i vinfatet i rummet utanför. Den maktlystne hertig Rikards befallning hade utförts och ännu ett steg på hans väg till tronen fullbordats.

Ungefär så återger Shakespeare i korthet slutet för mellanbrodern av de tre sönerna York under ”Rosornas krig” i det sena 1400-talets England. Historien om att George dränktes i ett vinfat tycks ha uppstått på ett ganska tidigt stadium och kanske är den sann, även om det förefaller osannolikt.[1] Att den yngre brodern Richard av Glouchester några år senare Rikard III av England, på eget bevåg skulle ha iscensatt ett regelrätt brodermord i syfte att jämna vägen för sin egen tronbestigning anses numera motbevisat: Hertigen skall tvärtom ha sökt hindra avrättningen. Eftersom George aldrig blev kung är han förmodligen idag den minst kände av de tre Yorkbröderna. Ändå är hans liv värt att i korthet omnämnas, både för sin egen skull och därför att hans släkt levde vidare och fortsatte att oroa kungamakten två generationer framåt. Om oron var befogad eller inte är en annan fråga.         

George Plantagenet föddes i oktober 1449 under faderns tjänstgöring som lordlöjtnant på Irland. Eftersom pojken föddes i Dublin måste familjen ha följt sitt överhuvud dit. Hertig Richard av York befann sig vid denna tid i allt större utsträckning på kollisionskurs med det styrande kungahuset Lancaster. Kung Henriks återkommande sjukdomsperioder och hans drottnings allt större inflytande fick hertigen att allt ivrigare hävda sina anspråk på den engelska tronen.[2]  Då George var 11 år drevs konflikten till det yttersta och fadern avrättades som förrädare. Följande år svängde pendeln emellertid på nytt, kung Henrik avsattes och Edvard, den äldste av hertigens tre kvarvarande söner, utropades till kung under namnet Edvard IV. Unge George utnämndes till hertig av Clarence och fick snart också motta andra utmärkelser och inkomster. Clarence kan knappast ha varit politiskt medveten vid denna tid, även om man kan förutsätta att han inte hyst några vänligare känslor för det parti som avrättat hans far. Säkert instämde han i broderns tronanspråk fullt uppriktigt. Huset York hade emellertid inte uppnått sin nya maktställning helt på egen hand utan fått kraftig draghjälp av änkehertiginnans släkt, familjen Neville. Ättens huvudman, Richard earl av Warwick, de tre Yorkbrödernas kusin, var fast besluten att bibehålla sitt inflytande över släktingarna även sedan de blivit kungliga. När kung Edvard visade allt starkare tendenser att glömma sina förpliktelser mot sin forne mentor och stridskamrat, inte minst genom det ”egenmäktiga” giftermålet med adelsdamen Elisabet Woodville 1464, lade den förorättade Warwick istället ann på att vinna de yngre brödernas förtroende. Oenighet mellan bröder tycks närmast höra till kutymen när det gäller olika furstedynastier nästan in i vår egen tid men det är ändå alltid lika fascinerande att fråga sig varför dessa konflikter uppstår. I bröderna Yorks fall kan man tänka sig att det handlar om den simplare formen av avundsjuka. Edvard IV hade helt enkelt lyckats för bra. Här var en ung man som både såg ut och uppträdde som en verklig krigare. Han var vacker, hade blivit kung vid 19-års ålder och hade minst sagt kvinnotycke.[3] Hans drottning var en attraktiv skönhet med en talrik släkt som gjorde sig bredare vid hovet för vart år. Det är begripligt om bröderna, i synnerhet George som var näst äldst, fick mindervärdeskomplex och började konspirera mot kungen.   Sedan man misslyckats att få Clarence bortgift med en dotter till Karl den djärve av Burgund gifte sig den unge mannen, nu tjugo år, i juli 1469 istället med Warwicks dotter Isabel. Edvard hade länge sökt hindra detta äktenskap, om av fruktan för ”en dolk i ryggen” eller strävan att se sin familj knuten till Europas furstehus får lämnas därhän.[4] Broderns själsvåldiga handling ledde till en brytning med kungen och Clarence och hans svärfar samlade en armé till uppror. I den strid som följde besegrades de kungliga styrkorna och Edvard fängslades. Det visade sig dock omöjligt för Warwick att få sitt nya styre accepterat, varför kungen efter ganska kort tid ånyo släptes och återvände till regeringen.[5] Kungen försökte nu åstadkomma försoning men sprickan som uppstått visade sig för stor. Clarence och Warwick flydde till Frankrike, där de förenade sig med den landsförvista kungafamiljen Lancaster. Till råga på allt hade Clarence´ unga hustru nedkommit med en dotter under flykten, varvid den lilla avlidit. Detta gjorde knappast prinsen vänligare stämd mot sin bror Edvard. Tillän början tycktes Clarence ha satsat på rätt häst. Lancasters gamle kung Henrik, som nu återinsatts på sin tron, lär ha gjort honom till tronföljare efter sin egen son. När Warwick sedan gifte bort sin yngre dotter Anne med just denne son av huset Lancaster, förstod emellertid Clarence att hans chanser att nå makten avsevärt minskats, varför han återvände till Edvard IV:s parti.[6] Sedan Warwick stupat, Lancaster störtats och Edvard återinträtt på sin tron 1471, togs Clarence åter till nåder. Den döde earlens egendomar fördelades mellan Clarence och hans yngre bror Richard av Gloucester. De båda bräderna var nu också svågrar eftersom Richard 1472 äktat Anne Neville, syster till Clarence´ hustru Isabel. Själva titeln, earl av Warwick, övertogs dock snart av Clarence.  De närmaste åren tycktes allt väl. 1473 födde Isabel en dotter, Margaret.[7] Två år senare kom sonen Edvard.[8] Sedan hustrun dött i december 1476, började Clarence åter bete sig självsvåldigt. Övertygad om att Isabel mördats lät han avrätta en av hennes tjänarinnor, som kung Edvard sedan förklarade oskyldig postumt. När kungen något senare stoppade ett nytt försök från brodern att äkta Karl den djärves dotter, som nu blivit hertiginna av Burgund, lämnade hertigen sin brors hov i vredesmod. Strax efteråt drogs vänner till Clarence in i en process om svart magi som skulle ha övats mot kungen och hans vänner. Några misstänkta avrättades men Clarence lät, kanske som ett svar på kungens agerande i samband med hans hustruns död, en av sina skyttslingar inför parlamentet betyga deras oskuld. Till råga på allt hade denne man stött Lancasterpartiet i inbördeskriget. Nu var måttet rågat. Hertig George av Clarence arresterades och sattes i Towern. Vid en rättegång där kungen själv agerade åklagare och den anklagade inte var närvarande, förklarades hertigen för förrädare och dömdes till döden. Det ansågs vara särskilt graverande att brottslingen var kungens egen bror, som mer än någon annan borde ha visat sig lojal. Domen verkställdes i avskildhet 18 februari 1478. Exakt vad som hände är som sagt höljt i dunkel men Clarence dränktes sannolikt inte i ett vinfat. En sak som tycks klar är att den yngste brodern Richard, tvärtemot vad som länge påståtts, försökt hindra Clarence avrättning.[9]              



[1] Philipa Gregory låter i sin roman Den vita drottningen hertig Clarence själv be att få dö på detta sätt.
[2] Släkterna Lancaster och York härstammade båda från Edvard Iii, som regerade England i 50 år på 1300-talet. Hertigen av York menade sig ha större anspråk än Lancaster därför att hans mor härstammade från en äldre son till kung Edvard än vad Lancaster gjorde.
[3] Det är möjligt att Edvard i praktiken var gift med två kvinnor samtidigt, vilket senare blev ett argument för att utesluta hans söner med Elisabet från tronföljden. Vi har namnet på minst en officiell älskarinna sedan han blivit kung. https://sv.wikipedia.org/wiki/Edvard_IV_av_England.  
[4] Eftersom Edvard inte tycks ha lidit av den misstänksamhet som annars var så vanlig bland medeltidens  och renässansens furstar, är det senare troligast.
[5] Det exakta sambandet och kronologin mellan Clarences giftermål och upproret är oklar men eftersom slaget vid Edgecote Moor skall ha ägt rum 26 juli 1469 och giftermålet skedde samma månad, måste vigseln rimligen ha skett först och varit den utlösande faktorn bakom revolten https://sv.wikipedia.org/wiki/Slaget_på_Edgecote_Moor.      
[6] Läsaren får ursäkta om detta verkar förvirrande. Klarhet är knappast något utmärkande drag för medeltidens dynastier, där äktenskapstrådarna väver ett minst sagt trassligt nät och de agerande dessutom ofta har samma eller snarlika namn.
[7] Margaret blev sedermera mor till Reginald Pole, kardinal och ärkebiskop av Canterbury.
[8] Avrättad under Henrik VII.

måndag 17 september 2018

Reginald Pole - prins av blodet - landsförrädare - kardinal - ärkebiskop av Canterbury



De flesta kungligheter man känner till har suttit på en tron. De yngre bröderna eller mer avlägsna släktingarna, ”prinsarna av blodet” glöms gärna bort. Det går att förstå varför: De mer perifera furstarna har ju oftast inte gjort sig bemärkta på samma sätt som kungarna och drottningarna. Att resonera så innebär samtidigt att en både spännande och viktig del av historien riskerar att falla i glömska. En sådan perifer kunglighet är Reginald Pole i England, som levde under 1500-talets förra hälft. Hans liv var både växlingsrikt och spännande.

Reginald föddes år 1500 som tredje son till Richard och Margaret Pole. Fadern tillhörde en walesisk familj som stod det nya engelska kungahuset Tudor nära. Det var modern som bestod Reginald med ett både kittlande och farligt arv. Margaret Pole var dotter till hertig George av Clarence, bror till Edvard IV och Rickard III. Hertigen hade dödats på order av kung Edvard när Margaret bara var fem år.[1] Sedan huset York avlägsnats från tronen genom Henry Tudors seger vid Bosworth 1485 hade också en bror till Margaret avrättats. Vid 20-års ålder hade hon gifts bort med Pole, som genom släktskap med den nya kungadynastin avsågs neutralisera flickan. Med sitt arv från huset York utgjorde Poles ändå en potentiell fara för tudorerna, särskilt i en situation där tronarvingar saknades. Vid tiden för Reginalds födelse fanns emellertid inget som tydde på en sådan utveckling: Tvärtom stod familjen väl i gunst inte bara hos kungen utan också hos kronprins Arthur, vars bröllop Richard Pole varit med om att organisera. Han innehade en hög befattning i tronföljarens hushåll på slottet Ludlow vid gränsen mot Wales, dit kronprinsparet avrest efter sin vigsel vintern 1501. Hans hustru blev snabbt god vän med den nya kronprinsessan, Katarina av Aragonien. Efter Arthurs död våren 1502 tycks inget ha förändrats, Richard Pole dog visserligen 1505 men hans änka och barn fortsatte att njuta kungahusets gunst. När unge kung Henrik VIII i början av sin regering fann sig föranlåten att avrätta den potentiellt farlige hertigen av Suffolk, överlämnades den dödes egendomar till Margaret Pole som ett bevis på kungens uppskattning och respekt; samtidigt som hon tilldelades titeln ”grevinna av Salisbury”. När kungaparet några år senare fick dottern Maria var Margaret flickans gudmor och utnämndes därefter till chef för den lilla prinsessans hushåll. Sonen Reginald belystes också av nådens sol. Vid 12-års ålder skrevs han in vid Oxford där han studerade för flera lärda män, som William Latimer.[2]   Trots att han inte prästvigts tilldelades Reginald av kungen en rad administrativa befattningar inom kyrkan, den första innan han fyllt 18 år. Henrik bekostade också delvis sin unge släktings fortsatta studier vid universitetet i Padua ur egen ficka.[3] Vid denna tid, omkring 1520, började emellertid ovädersmoln skocka sig på familjen Poles himmel. Den bestående bristen på tronarvingar i huset Tudor ledde inte bara till att omsättningen på posten som drottning av England under Henrik VIII ökade på ett sätt som saknar motstycke i historien; den innebar också att kungens misstänksamhet mot potentiella tronpretendenter vad tiden led blev allt starkare. Även om Reginald Pole inte drabbades i första hand drogs sorgligt nog hans familj in i de politiska virvlarna på ett tidigt stadium. Hans yngre syster Ursula gifte sig, eller giftes bort med, sonen till hertigen av Buckingham år 1521. Buckinghams släkt räknade sina anor tillbaka till kung Edvard III, den kung som en gång genom sin talrika avkomma blivit upphov till splittringen av ätten Plantagenet i ”röda” och ”vita rosen”. Att en ättling till denne konungs yngste son äktade en ättling av huset York(vita rosen), samtidigt som den regerande kungen saknade manliga arvingar räckte för att få alarmklockorna att ringa hos kungen.[4] Hertig Buckingham avrättades, en äldre bror till Reginald sattes i Towern och deras mor Margaret entledigades för en tid från posten som chef för prinsessan Marias hushåll. Även om allt snart återgick till det gamla var dessa händelser otvetydiga tecken på att det politiska klimatet i England börjat hårdna.[5]  Under tiden studerade Reginald, nu lite över de 20, lugnt vidare i Padua, trots att kung Henrik givit myndigheterna i staden en vink om att den unge mannen icke längre stod i gunst därhemma. Pole, som i första hand tycks ha varit humanist, mötte även här många lärda män av skiftande trosuppfattning. Han återvände hem lagom till inledningen av den stora processen kring Henrik VIII:s första skilsmässa. Att kungen fortfarande innerst inne värdesatte sin frände visas av att han 1529 sändes till Paris att utforska de lärde vid Sorbonnes mening angående giltigheten av Henriks äktenskap med sin broders änka. Den fortsatta avsaknaden av en prins i kungahuset gjorde dock att pendeln framåt mitten av 1530-talet definitivt svängde till familjen Poles nackdel. Det gällde visserligen också andra släkter med vilande anspråk på tronen, men att Margaret Pole var bästa väninna med den nu i praktiken avsatta drottning Katarina hjälpte knappast upp situationen. Sonen Reginald hade dessutom haft fräckheten att avvisa kungens erbjudande om ärkebiskopatet av York, naturligtvis tänkt att sporra honom att understödja suveränens planer på ett nytt äktenskap. Henrik VIII var i grund och botten en generös natur men ingen avvisade hans utsträckta hand ostraffat: Reginald Pole hade nu sårat Henrik som människa och, ännu värre, i hans egenskap av härskare. Till detta kom att det kejserliga sändebudet i England, som stödde Katarina av Aragonien och hennes dotter på ett personligt plan, med sin herre diskuterat möjligheten av ett äktenskap, mellan Reginald Pole, som ännu inte var prästvigd, och prinsessan Maria.[6] Det sades också att Katarina inte var främmande för tanken att se sin dotter gift med sin bästa väns son. Att en spansk diplomat på detta sätt understod sig att lägga sig i den engelska tronföljden var naturligtvis helt oacceptabelt i kung Henriks ögon. Ändå var inte alla broar brända. Sedan Anne Boleyn avrättats i maj 1536 skrev Reginald till kungen från sin exil i utlandet och gratulerade till det nya äktenskapet med Jane Seymour: Han uttryckte sin lättnad över att ”det onda i huset”(Anne Boleyn), ”upphovet till alla era misstag”, nu var borta och genom Guds försorg ersatt med ”en maka full av godhet”. Möjligheterna till försoning kom dock snart på skam. Henriks flirtande med reformationen, som från början enbart berott på hans önskan att göra sig kvitt sin första hustru, hade nu utvecklats till en kampanj mot det engelska klosterlivet i samma stil som i Sverige under Gustav Vasa. På samma sätt som i Sverige ledde centralmaktens politik till uppror ute i landet och liksom här slogs revolterna ned i blodiga motaktioner. Strax före jul 1536, några månader efter ”gratulationstelegrammet” till kung Henrik, utsågs Reginald Pole också till kardinal av Påven Paulus III. Påven agerade nu på allvar för att få till stånd en katolsk allians mot England och sände i det syftet Pole som sin legat till flera europeiska hov. Dessutom förklarade påven Henrik VIII för bannlyst i december 1538: Kanske misstänkte kungen, med rätt eller orätt, att detta var Poles verk. Nu var Rubicon överskridet: Reginald Pole hade blivit landsförrädare.   Följderna för kardinalens anhöriga i England blev fruktansvärda. Två av hans bröder arresterades, liksom modern Margaret av Salisbury. En liten brorson till kardinalen sattes också i Towern där han avled några år senare. Reginalds yngre bror Geoffery kom ur fängelset med livet i behåll men den äldste brodern Pole, Henry, avrättades i slutet av 1538 eller i början av följande år.[7] Två år senare delade modern hans öde. Grevinnans av Salisbury avrättning i maj 1541 var särskilt grym, inte bara därför att hon aldrig pläderat för uppror utan tvärtom manat sin son kardinalen till återhållsamhet, eller för att hon var nära 70 år. Bödeln var dessutom så klumpig i sitt handhavande att den stackars kvinnans lidanden blev outhärdliga innan hon äntligen var död. Bland det sista hon sade var att hon inte kunde förstå vilket brott hon begått för att förtjäna detta öde. När kardinal Pole fick veta vad som hänt konstaterade han att han nu kunde kalla sig son till en martyr: ”Det är förnämare än kunglig börd”.[8] Trots sin säkert djupa sorg över moderns öde fortsatte kardinalen uppenbarligen att göra ett gott arbete i Vatikanens tjänst. Som en av tre legater deltog han i inledningsskedet av kyrkomötet i Trento(Trient), 1545 och då påve Paulus III avled fyra år senare var det nära att Pole utsetts till hans efterträdare.[9] Ytterligare tre år senare svängde pendeln 180 grader hemma i England.

Henrik VIII hade dött 1547 och sedan sonen Edvard följt honom i graven 1553 besteg Maria, Katarinas av Aragonien dotter, tronen. För Pole innebar detta en ny storhetstid. 12 november 1554 upphävde parlamentet kung Henriks gamla dom för högmålsbrott mot kardinalen och i slutet av samma månad stod han själv inför parlamentet och förklarade i hans helighet påven Juljus III:s namn England återbördat till katolska kyrkan. För säkerhets skull lade han ann en patriotisk ton genom att hävda att England en gång i forntiden varit bland de första att omfatta den kristna katolska läran ”…som hade det gått på ett ögonblick”: Att återvända till katolska tron innebar med andra ord att återta den plats av första rang som England alltid haft bland de kristna nationerna. Talet gjorde ett starkt intryck på församlingen och man kan föreställa sig att Reginald Pole kände sig rörd: Han var hemma igen! Ett drygt år senare, 20 mars 1556, blev kardinalen slutligen formellt prästvigd och två dagar senare utsågs han till ärkebiskop av Canterbury, Englands förnämsta biskopsstol. Han innehade också flera andra befattningar och var i praktiken drottning Marias premiärminister: Inte dåligt för någon som i 20 år varit klassad som förrädare. Det sorgliga var att den katolska restaurationen verkade i motvind och detta i stor utsträckning beroende på drottningen själv. Hennes hämndlystnad mot protestanter i allmänhet och mot dem som en gång vållat hennes mors fall i synnerhet, vilket bland annat ledde till att Poles föregångare på posten som ärkebiskop  brändes på bål, kraven på återlämnandet av jord som under kung Henriks dagar konfiskerats från kyrkan samt konfiskering av mark som tillhört de av Marias fiender som nu gått i exil: Allt detta resulterade i ett allmänt avståndstagande från drottningen som person och den tro hon stod för. Värst av allt: Maria blev inte gravid sedan hon gift sig med kejsar Karls son Filip. Därmed försvagades hennes maktposition och det stod klart för de flesta att hennes tid var utmätt. Mycket tyder på att Pole ofta försökt dämpa drottningens fanatism, trots att han utåt spelade med i den. Som redan nämnts var Pole i första hand humanist och både på grund av detta och även Roms allt negativare inställning till kejsaren ådrog han sig mot slutet av sitt liv Vatikanens onåd. Ändå tjänade han drottning Maria in i det sista och förklarade att deras öden var sammanlänkade. I det testamente Maria skrev strax före sin död betecknade hon Pole som ”min älskade frände”. David Starkey antyder i sin bok viss förvåning över att Pole så reservationslöst stödde en regent som gjort religionen till en politisk fråga, med tanke på hans långa strid med Henrik VIII. I själva verket är det inte alls egendomligt. Pole var visserligen 16 år äldre än drottningen men de kan mycket väl ha sett varandra som syskon. Inte nog med att de själva lidit fruktansvärt av Henrik VIII:s politik, deras mödrar hade också fått sina liv förstörda: Katarina av Aragonien död i eländig husarrest, Margaret Pole avrättad. De båda kvinnorna hade dessutom varit nära vänner och Margaret hade en gång varit Marias guvernant, säkert något av en andra mor i flickans ögon. Kanske såg Maria Reginald som den bror hon aldrig fått, vilket i förlängningen varit upphovet till bådas olyckor. Säkert kände Reginald i sin tur stor ömhet för moderns forna skyddsling, som en gång varit påtänkt som hans brud: Det hade sannerligen varit underligt om dessa två inte hållit samman. Föreställningen att deras öden var sammanlänkade besannades. Reginald Pole dog på kvällen 17 november 1558, tolv timmar efter drottning Maria vid 58-års ålder. Han ligger begravd i katedralen i Canterbury.[10] Ett märkligt öde, ett märkligt liv. Intressant?     

                 



[1] Hos Shakespeare är det den yngre brodern Rickard, blivande Rikard III, som låter mörda hertigen.

[2] Präst och lärd humanist. Var bland annat brevvän med Erasmus https://en.wikipedia.org/wiki/William_Latimer_(priest).

[3] Reginald Pole var kusinbarn till Henriks mor, Elisabet av York.
[4] Huset York hade en gång hävdat starkare anspråk på tronen än den regerande kungaätten Lancaster med motiveringen att dåvarande hertigen av York genom sin mor härstammade från Edvard III:s näst äldste son Lionel, medan Lancaster (röda rosen), härstammade från Lionels yngre bror John. Om man däremot utgick från manslinjen, stammade hertigen från Lionels och Johns yngre bror Edmund av York.   
[5] Motsvarande tendenser, om än med långt värre följder, gjorde sig märkbara i Sverige 40 år senare, då Erik XIV, också han i brist på legitima arvingar, förföljde och trakasserade ätten Sture, vilken i kraft av sin släkthistoria kunde befaras pretendera på tronen
6 Habsburgske kejsaren Karl V var systerson till Katarina av Aragonien.
[7] Av någon anledning går uppgifterna om tidpunkten isär.
[8] Ur politisk synpunkt, om än inte ur moralisk, var det kanske ändå klokt av Henrik VIII att avrätta Margaret Pole, sedan han avrättat hennes äldste son. Man kan här åter anknyta till händelserna i Sverige några årtionden senare. Det är möjligt att Sturemorden, i maj 1567, eller mer exakt, mordet på greve Svante och dennes yngre son Erik, betingades av att Erik XIV först dödat eller låtit döda deras son och bror Nils, så att ingen möjlighet till försoning längre tycktes föreligga. Att kungen senare sökte gottgöra Svante Stures änka Märta Lejonhuvud, en manhaftig dam vid tillfället drygt 20 år yngre än Margaret Pole var vid tiden för sin avrättning, hindrade henne inte från att använda de pengar hon fått i försoningsgåva till att bekosta upproret mot Erik XIV 1568.
[9] Varför så inte skedde tycks vara en öppen fråga. I engelska Wikipedias artikel om Reginald Pole antyds att hans protestantiskt färgade syn på tron såsom varande överlägsen gärningarna för att uppnå frälsning vållat honom besvär vid konklaven 1549-50. I samma Wikipedias artikel om denna konklav framhålls politiska snarare än teologiska skäl: Frankrike skall aktivt ha motarbetat Pole som i Paris ansågs vara ett redskap åt kejsar Karl V https://en.wikipedia.org/wiki/Papal_conclave,_1549–50.   
[10] Denna text bygger främst på https://en.wikipedia.org/wiki/Reginald_Pole, Antonia Frasers bok om Henrik VIII:s gemåler i översättning från 1995, samt David Starkeys bok Elisabet, vägen till tronen(svensk översättning 2003, främst kapitel 27 och 36-37.. För ssidanvisningar till frasers bok hänvisas till personregistret, Reginald Pole.   

torsdag 6 september 2018

prinsessan i Towern


Slupen lade till vid kajen. Den unga kvinnan steg iland med de två rådsmedlemmarna på var sin sida. Kommendanten väntade på dem vid trappan. Han bugade djupt vid åsynen av kvinnan: hur mycket fånge hon än var så var hon dock av förnäm börd, faktiskt den förnämaste i riket bortsett från drottningen själv. En sådan fånge är alltid en ärad gäst, tills dödsdomen är avkunnad, stupstocken redo och bödeln anlänt. Men in i det sista kan vinden vända. Därför gör man som kommendant klokt i att visa en välboren fånge respekt och vördnad. Ändå stod vakter i rustning lutade mot sina hillebarder utefter vägen in i fästningen. Kvinnan såg på dem och frågade i en ton mellan rädsla och förakt: ”Vad! Är alla dessa män i harnesk här för min skull”? ”Nej, Madame”, svarade kommendanten lugnande. ”Jo, så är det”, envisades hon och tillade med en röst som nu enbart var föraktfull: ”Jag som inte är annat än en svag kvinna”. Hon fördes till det palats som låg innanför fästningens murar. En ofrivillig rysning for genom henne. Hon visste att modern suttit här för snart tjugo år sedan. Hon hade visserligen bara dunkla, osäkra minnesbilder av sin mor men hon var smärtsamt medveten om vilket öde denna fått: stupstocken. Var det nu dotterns tur att avrättas? När de stängde dörrarna till hennes fängelse, en rymlig svit som det anstod hennes rang, ville några av vakterna låsa dörrarna men earlen av Sussex hejdade dem: ”Vad gör ni, mina herrar? Hennes far var kung och hennes syster är drottning. Låt oss inte gå längre än vi har rätt att göra”. Dörrarna stängdes, men utan dubbla lås. Den unga kvinnan var ensam. Hur långt hade hon kvar att leva? Det var söndagen den 18 mars 1554, Palmsöndagen. Den unga kvinnan var prinsessan Elisabet, dotter till salig kung Henrik VIII av England och halvsyster till drottning Maria. Fästningen var Towern i London.[1]

Det är som om det vore förutbestämt att när en envåldshärskare dör så uppstår oro i landet, bland folket eller inom administrationen. I en monarki är det nästan alltid problem med arvingarna; antingen är de för många eller också är de för få. I England 1547 rådde den situationen att Henrik VIII efterlämnade tre barn som alla under någon period hade varit engelska tronarvingar. De två döttrarna Maria och Elisabet hade sedermera förklarats illegitima och uteslutits ur tronföljden, varpå de båda efter några år åter tagits till nåder och inneslutits i tronföljden, dock utan att återfå sin ”äkta” börd.[2]  Det är troligt att ursprunget till Henrik VIII:s äktenskapliga karriär var en närmast desperat önskan att skaffa en oklanderligt legitim arvinge till den nya Tudordynastin, minst lika mycket som den bottnade i hans personliga jakt på kärlek. Följden var hur som helst att det vid kungens död var möjligt att hävda i stort sett vilken ståndpunkt som helst beträffande arvsföljden med stöd av kanoniska rätten, engelsk sedvanerätt, ett av kungen skrivet dokument eller en parlamentslag som varit giltig under någon period av hans regering, för att sedan förklaras olaglig. Vad ingen kunde bestrida i början av 1547 var att närmaste arvinge till tronen var Edvard, den dödes son i tredje äktenskapet. Denne utropades också strax till konung Edvard VI. Olyckligtvis var den nye suveränen en gosse på knappt tio år, sjuklig, tämligen känslokall och i händerna på maktlystna personer i sin omgivning. De första förmyndarna kämpade var och en förtvivlat för att på olika vägar vinna makten. Deras inbördes stridigheter slutade med att båda inom kort miste huvudet på stupstocken.[3] Nästa herre på täppan var familjen Dudley, en lågadlig släkt som tjänat tudorerna väl i början av deras välde men kommit i onåd under gamle kung Henriks första regeringsår.   Ättens nye huvudman, John, förstod att vinna unge kung Edvards gunst, lät utropa sig till hertig av Northumberland och samlade på sig stora egendomar. I början av 1550-talet stod det klart att Edvard var döende. Trots hans ungdom, bara 15 år, tycks han enligt Starkey ha haft bestämda åsikter om arvsföljden: Han författade en egen tronföljdsordning, som naturligtvis kan ha haft Dudley till spökskrivare.[4] Enligt denna skulle prinsessor på sin höjd kunna överföra sina arvsanspråk på sina söner, vilket uteslöt kungens båda systrar från tronen. Efter många om och men slutade det med att en kvinnlig ättling till en av kung Henriks systrar utropades till arvinge eftersom det för tillfället inte fanns några manliga kandidater inom synhåll. Sedan Edvard VI avlidit i juli 1553 och hans tronföljdsordning kasserats som det hafsverk den var, utropades ändå Maria Tudor, dotter till Henrik VIII i dennes äktenskap med Katarina av Aragonien, till drottning av England. En överväldigande majoritet av folket hyllade henne som rättmätig arvinge till tronen. Problemet var att Maria inte i första hand betraktade sig som kung Henriks dotter, utan som drottning Katarinas. Det är nog inte orätt att hävda att Maria var det olyckligaste av Henriks barn. Hennes mor hade visserligen inte avrättats men steg för steg degraderats från drottning till föga mer än fånge och dött i ensamhet och sorg. Maria hade upplevt allt detta på nära håll och blivit förgrämd och fanatisk i sin katolska tro, moderns katolska tro. Efter nära tjugo år hade folk i allmänhet glömt allt detta. Gamle kung Henrik hade varit kvinnokarl och ingen värderade längre något av hans äktenskap som förmer än de andra. En dotter till Anne Boleyn hade samma värde för folket som en dotter till Katarina av Aragonien. Den nya drottningen såg saken annorlunda. Att hon fått tronen var ett tecken av Vår Herre på rättfärdigheten i hennes och moderns sak. Marias uppgift var nu att återställa allt i det skick det varit innan den djävulska Anne förlett hennes fader på ondskans väg. Några dagar efter drottningens kröning i september 1553 förklarades hennes föräldrars äktenskap för legitimt, vilket automatiskt försatte Elisabet i stor fara. Så länge de båda varit degraderade bastardprinsessor hade Maria kommit överens med sin lilasyster, som var nära 20 år yngre än hon själv. I det ögonblick Maria bestigit den tron hon alltid sett som sitt rättmätiga arv personifierade Elisabet åter för henne hennes egna och moderns alla olyckor och sorger. Följderna märktes snabbt. Elisabet blev visserligen inte struken ur tronföljden men ställdes vid hovet öppet åt sidan till förmån för avlägsna släktingar, som under normala förhållanden hade stått långt under henne i rang. Ändå betygade hon ständigt sin syster trohet i dennas egenskap av suverän och deltog i Marias katolska gudstjänster, även om hon på subtila sätt markerade sitt ogillande. Tillslut fann hon för gott att lämna Marias hov och slå sig ned på en av sina egendomar. Inom kort drevs konflikten till sin spets för henne. Marias allmänt katolskvänliga politik och inte minst hennes tilltänkta giftermål med kejsar Karl V:s son Filip(några år senare Filip II av Spanien), ledde till att revolter bröt ut runtom i England inom tre månader efter att Maria som hyllad segrare dragit in i London. De flesta av dessa revolter dog ut innan de hunnit ta fart på allvar men upprorsledaren Sir Thomas Wyatt från Kent nådde ända fram till Londons stadsportar och hade så när tagit hem spelet. Mycket tack vare drottning Marias mod och sinnesnärvaro slogs upproret ned och Wyatt greps och avrättades i sinom tid. Det stod snart klart att rebellerna haft till syfte att sätta Elisabet på tronen men hade prinsessan själv varit delaktig? En frapperande omständighet i sammanhanget var att Wyattes far en gång i världen hade skrivit svärmiska dikter till Anne Boleyn, där hon beskrivits som ”Caesars egendom – för vild att tämjas fast jag synes from”.[5] Detta hade visserligen inget att göra med upproret 1554 men bör ha fått en och annan minnesgod rådsmedlem att småle. Några dagar efter att Wyatts uppror krossats hämtades Elisabett på den egendom där hon för tillfället vistades och fördes till London. Intåget påminde snarare om en fri furstinnas än om en statsfånges och Elisabet satt i sin bärstol och betraktade åskådarna med ett upphöjt majestätiskt lugn, som inte undgick att göra intryck även på hennes värsta fiende.[6] Samtidigt märktes det att hon var pressad. Resan till London hade fördröjts på grund av sjukdom och han lär ha sett så uppsvälld ut att några av dem som såg intåget i London misstänkte att hon var gravid. Hon fördes först till Whitehall Palace, där hon sattes i en avsides belägen svit utan tillstånd att besöka sin syster drottningen. Processen mot Wyatt och hans män pågick ännu men något verkligt graverande bevis mot Elisabet kunde inte finnas Att rebellerna skrivit till henne stod klart men hade hon verkligen understött dem? Det enda man fick fram var att en av hennes anställda lämnat ett mycket vagt formulerat och dessutom muntligt svar på ett brev till prinsessan från Wyatt. När man frågade henne själv förnekade Elisabet ihärdigt att hon någonsin varit inblandad i i ett uppror mot sin syster. Hon tog bestämt avstånd från alla sådana stämplingar. Det var inte nog. Besked kom att hon skulle föras till Towern. För att understryka allvaret i situationen uppenbarade sig rådet i hennes rum med mössorna på, inte med huvudena blottade som det hövdes inför systern till en regerande monark, dessutom än så länge tronarvinge[.7] Genom att skriva ett långt brev till drottningen, där hon än en gång bedyrade sin oskuld och varnade för farorna och tragedin när två syskon ställdes mot varandra, sökte Elisabet vinna tid. 18 mars 1554 var tidsfristen ute och hon fördes till den beryktade fästningen. Om Elisabet i ett svagt ögonblick verkligen trodde att hon kommit till Towern för att dela moderns öde visade sig dessa farhågor snart överdrivna. Hon utsattes dock för upprepade förhör, där fokus verkar ha legat på frågan huruvida Elisabet haft för avsikt att flytta till en centralt placerad egendom där hon varit i perfekt position för att agera om Wyatts uppror krönts med framgång. Hon hade bevisligen fått det rådet men sin vana trogen inte givit något tydligt svar. Något bindande bevis på hennes delaktighet gick inte att få fram och efter två månader fördes Elisabet från Towern till godset Woodstock för att sättas i husarrest där.[8] Hur kom det sig att Elisabet inte avrättades i Towern? Henrik VIII liksom andra kungar hade avrättat både släktingar och vänner på mindre graverande grund och Maria hatade sin halvsyster, Anne Boleyns dotter och säkert i drottningens ögon något av en trollpacka. Det troligaste svaret är att läget var ett annat, om man jämför med drottning Annes öde knappt 20 år tidigare. Anne hade varit en uppkomling som ”av nåd” upphöjts till drottning. Elisabet var obestridligen kungadotter och, vilket synsätt på hennes status man än valde, född i ett äktenskap som varit giltigt då hon föddes. Dessutom, inte minst viktigt, förde hon sig som en sann kunglighet och väckte beundran och respekt i enlighet därmed. Hon var också ung och levnadsglad och visade långt större böjelse för protestantismen än för den trångsynta, gammalmodiga katolicism som drottning Maria bekände sig till. Därmed var hon i motsats till systern i takt med sin tid. Maria hade dessutom inga barn och det var föga sannolikt att hon vid nära 40 år skulle få något sådant. I den situationen var Elisabet den enda obestridliga tronarvingen, något som både drottningen och rådet mycket väl insåg. Slutligen var Elisabet och Maria trots allt syskon och för en djupt religiös människa är brodermord en svår synd. Hur rabiat Maria än var i sin katolicism hade hennes mor drottning Katarina säkert inpräntat denna moraliska sanning i sin dotter: En furste bör visa fördragsamhet mot sina undersåtar och en broder eller syster med sitt syskon. Inför Gud är mord alltid mord.[9] Oavsett varför var Elisabets tid i Towern över. Det innebar inte slutet på hennes fångenskap men den verkliga faran var överstånden. Säkert anade hon också att detta inte var slutet. Maria var gammal och barnlös. Elisabets tid skulle komma.[10]       

       

        

                 



[1]  Starkey uppger att Elisabet satt i samma byggnad som sin mor. Å andra sidan tycks det osäkert exakt var i Towern Anne Boleyn hölls i förvar under sin sista tid i livet. Fraser talar i sin bok om Henrik VIII:s gemåler(översättning 1995 s. 266), om ”den kungliga bostaden” som revs på 1700talet. Enligt en tradition som Fraser betvivlar satt Anne i kommendantens hus, vilket jag själv för enkelhetens skull låter henne göra i mitt inlägg från 2016.(http://bosonshistoria.blogspot.com/2016/05/en-drottning-i-towern.html), I en not nämner Fraser ett korsvirkeshus som varit under byggnad vid tiden för Annes internering men som blivit färdigt först senare. Det framgår inte exakt varför denna byggnad nämns i sammanhanget. Om det syftar på kommendantens bostad, vilket är sannolikt, kan Elisabet mycket väl ha suttit där. Det är tänkbart att beteckningen ”palats” för Elisabets fängelse i översättningen av Starkeys bok är något överdriven, även om hon säkert inte satt i någon fängelsehåla. Hur som helst ger det en dramatisk känsla att tänka sig att Anne Boleyn och hennes dotter delat ”cell” även om det skedde med nära 20 års mellanrum.   
[2] Eftersom de båda flickorna hade varsin moder, som båda samtidigt hävdat lagenlig status som engelsk drottning, hade ett sådant förfarande i praktiken varit omöjligt. Genom att i sitt sista testamente(1544), utse båda döttrarna till tronarvingar efter broderns död utan att ge någon av dem företräde, annat än det vanliga företrädet för den äldsta dottern,  hade kung Henrik i praktiken förklarat båda döttrarna för legitima.
[3] Kungens båda morbröder Edvard och Thomas Seymour.
[4] Starkey uttrycker sig dock kategoriskt angående kung Edvards tronföljdsordning: ”…det var hans vilja som drev på”(s. 112.
[5] Fraser s. 142-43. För ytterligare detaljer om far och son Wyatt, se https://sv.wikipedia.org/wiki/Thomas_Wyatt och https://sv.wikipedia.org/wiki/Thomas_Wyatt_den_yngre.    
[6] Spaniens ambassadör vid engelska hovet, Renard.
[7] Enligt Henrik VIII:s testamente av 1544 skulle Elisabet efterträda sin storasyster på tronen, såvida Maria inte fick några barn.
[8] Enligt Starkey fick Elisabet besked om förflyttningen 19 maj 1554. Det är möjligt att färden började samma dag. Genom en ödets ironi hade Anne Boleyn avrättats i Towern exakt 18 år tidigare, 19 maj 1536.
[9] Dessa reflektioner är i stort sätt mina egna.
[10] Denna text bygger huvudsakligen på David Starkey, Elisabet, vägen till tronen(svensk översättning 2003),.främst kapitel 18-22.