söndag 26 augusti 2018

Den olycklige tronföljaren, del II, "Nåd för din son, nåd för Ryssland".


Greve Schönborn, vicekansler vid hovet i Wien, trodde varken sina ögon eller öron. Den unge mannen som stod framför honom, eller snarare sprang omkring i rummet, verkade halvt vansinnig och sade sig vara Rysslands tronföljare. Han grät och ropade att den tyskromerske kejsaren måste skydda honom för hans far, dennes andra hustru och närmaste rådgivare. De hade med avsikt fördärvat hans hälsa och nu tänkte de tvinga honom att bli munk, kanske döda honom. Han medgav att han var en vek person men hans rätt till tronen kom av Gud och hade inget med karaktären att göra. Ministern trodde först att det rörde sig om ett dåligt skämt eller kanske en provokation. Men småningom förstod han att det otroliga var sant: ynglingen var Alexej Petrovitj, arvinge till Rysslands tron. Sedan den höge gästen fått dricka ett glas stärkande vin, som han tömde i ett enda drag, förmådde kanslern honom att återvända till det värdshus där han bott föregående natt. Nästa morgon, 11 november 1716, framlades ärendet för Hans majestät kejsar Karl VI. Situationen var, enkelt uttryckt, komplicerad. Hur hanterar man som statchef i en av Europas äldsta monarkier det faktum att sonen till ledaren i Europas nya nordliga stormakt plötsligt kommer instörtande och begär asyl av rädsla för sin egen far?[1] Om det är fråga om uppror kan det vara lika farligt att stöta sig med fadern som med sonen. Den ene har makten idag, den andre skall få den i morgon, eller kanske när som helst. Den ryska armén hade nu börjat överta det rykte som karolinerna haft tidigare. Vem visste vad tsar Peter kunde ta sig till om Habsburg skyddade hans förrymde arvinge. Å andra sidan, vilken skamfläck på österrikes rykte om gästen skickades hem och sedan dödades![2] Lösningen blev att tillsvidare inkvartera Alexej och hans sällskap i ett avsides beläget slott i Tyrolen. Här bodde de väl bevakade men ändå behandlade som kejsarens gäster. Officiellt visste Karl VI inte att Rysslands tronföljare befann sig på Österrikisk mark. Men tsar Peter var sonen på spåren. Uppgifterna går lite isär om hur snabbt Peter fattade misstankar att sonen helt sonika ”stuckit iväg”. Enligt Troyat förföljde faderns agenter honom redan vid tiden för ankomsten till Wien, medan det enligt Massie tog några månader innan man på allvar började söka rymlingen. Också för Peter var situationen besvärlig. Hur erkänner kejsaren i en uppåtstigande stormakt med äran i behåll inför världen att hans son och arvinge inte står ut hemma utan flyr till främmande land? Rysslands tronföljare hade blivit ett statsproblem i två länder. Tsaren lät författa ett brev till sin kollega i Wien med innebörden att, för den händelse hans son påträffades inom Habsburgs gränser, han ofördröjligen måtte sändas tillbaka med eskort ”med hänsyn till osäkerheten på vägarna”. Brevet skulle dock inte överlämnas förrän det var klart bevisat att Alexej vistades på österrikisk mark. Så småningom spårades tronföljarens gömställe upp av ryssarna, varpå Peters brev vederbörligen överlämnades till Wien. Där var man fortfarande osäker på vad som var bäst att göra. En kurir sändes till Tyrolen med besked om vad som hänt och för att ta reda på om Alexej kunde tänka sig att resa hem. Den stackars ynglingen blev helt ifrån sig och upprepade än en gång att Wien måste skydda honom. Man beslöt att förflytta honom och hans följe till Neapel, också det en del av Österrike vid denna tid. I maj 1717 nådde man bestämmelseorten och den ryske tronföljaren kände sig säker.

Vid det här laget hade splittringen inom tsarfamiljen också uppmärksammats i Sverige. Alexej hade på omvägar hört sig för om möjligheten att få skydd hos Karl XII. Samtidigt som kungen insåg propagandavärdet av detta tvekade han ändå med sin strikt patriarkala världssyn att understödja en son som rest sig mot sin far, även om denne far råkade befinna sig i krig med Sverige sedan 17 år tillbaka. När han till sist beslutat sig att ta Alexej under svenskt beskydd var det försent.[3]  Tsarens män hade följt efter tronföljaren till Neapel och underrättade genast sin herre var han fanns. Tsar Peter skrev ännu ett brev till Wien, där han uttryckte ”sin förvåning” att Karl VI inte underrättat honom att sonen vistades inom hans gränser. Tsaren krävde nu att hans budbärare skulle få träffa Alexej och tillkännage ”vår faderliga vilja” för honom. Det fanns inget godtagbart skäl att neka, menade Peter. Ingen utomstående hade rätt att gå emellan en far och hans son, något som särskilt gällde i Ryssland och naturligtvis i högsta grad när fadern råkade vara tsaren själv. Brevet slutade: ”I avvaktan på ert beslut, som kommer att vara normerande för de mått och steg som vi å vår sida anser oss böra ta, förbliver vi Eders Kejserliga Majestäts gode broder – Peter”.[4]  Det var lätt att förstå vad som menades med ”de mått och steg vi anser oss böra ta”. Den ryske tronföljaren var knappast värd ett krig med tsaren. Dessutom var det förmodligen inte mer lockande för kejsaren i Wien än för Karl XII att stödja en son som vänt sig mot sin far. Å andra sidan skulle Österrike komma i dålig dager om man utlämnade en gäst till stupstocken, även om gästen råkade vara son till sin bödel. Man beslutade att försöka få Alexej att ”frivilligt” återvända till Ryssland. Två ryska sändebud, av vilka den ene hette Tolstoj[5], tilläts träffa prinsen i närvaro av Neapels guvernör. Blotta åsynen av faderns rådgivare gjorde Alexej skräckslagen. De överlämnade ett brev från tsaren, där denne klandrade sin son för alla bekymmer han ständigt orsakat sin far. Om han genast återvände hem lovade Peter vid allt heligt att ge honom sin förlåtelse. I annat fall skulle han ”förbanna dig för all evighet” och ”begagna alla medel för att straffa dig såsom en förrädare och upprorisk son förtjänar”. En lång tid vägrade prinsen att återvända hem men efter diverse hot och påtryckningar, bland annat från sin älskarinna som förmåtts att ställa sig på de ryska sändebudens sida, gav han med sig. Hans högsta önskan var att få gifta sig med flickan som vid den här tiden var gravid. Peter tycktes inte ovillig att uppfylla sonens begäran. Alexej förklarade per brev för Karl VI att han ämnade återvända till Ryssland och på vintern 1717 lämnade han Neapel. Färden gick genom Centraleuropa mot ryska gränsen. Alexej tycktes lugn och förhoppningsfull. Hans älskarinna hade av hänsyn till sitt havandeskap tillsvidare stannat i Italien men skulle komma efter senare. Alexej beträdde åter rysk mark i januari 1718. Han hade varit borta i ett drygt år. Många som tröttnat på tsar Peters reformer och hoppats att tronföljarens flykt skulle leda till uppror fruktade för hans öde. En del kände till och med förakt för Alexej: ”Den dåren har återvänt hem för att han fått löfte att gifta sig med sin älskarinna”, sade en furste till sin vän. ”Vad han kommer att få är en kista”. Förutsägelsen skulle visa sig riktig. Några dagar efter ankomsten till Moskva, 3 februari 1718, fördes Alexej inför en stor samling andliga och världsliga dignitärer i Kreml. Palatset bevakades av tsarens nya gardesregementen, hans trognaste soldater, med vapnen laddade för skott. Tronföljaren, nu knappast bättre än fånge, fick höra en utskällning som förmodligen ingen annan kronprins någonsin hört maken till av sin egen far. Kort sagt: Alexej var fel! Han hade försummat sin utbildning, visat sig lat, svikit sin hustru(den tyska prinsessan som dog 1715), sin far och sitt land. Rymt utomlands och anstiftat krig mot fadern. Den antagligen av skräck halvt vansinnige prinsen bad om nåd, vilket han lovades på två villkor: Han måste avstå sina arvsanspråk på tronen till sin halvbror Peter och namnge alla som på något sätt understött hans ”konspirationer” mot fadern. Alexej gav därpå fadern i ett angränsande rum namnen på några vänner och anhängare. Därefter fick han i den närliggande Uspenskikatedralen vid korset och evangelierna offentligt svära att han avstod från tronen till förmån för sin halvbror Peter.[6] Ett påbud stadgade att den som i fortsättningen verkade för Alexejs tronanspråk skulle anses som förrädare mot staten. Alla som innehade tjänst inom armén eller förvaltningen måste svära att följa detta påbud och vem som så önskade kunde oberoende av stånd avlägga eden.[7] Tsaren var fast besluten att en gång för alla göra upp räkningen med dem som motsatte sig eller kunde tänkas motsätta sig hans styre. Den nu suspenderade tronföljaren pressades därför till ytterligare angivelser av personer som på något sätt understött honom. Det gällde nu inte bara sådana som hjälpt Alexej att lämna Ryssland 1.5 år tidigare utan alla han genom åren diskuterat sin ställning med och som hade, eller kanske hade, sympatiserat med honom. Under vårvintern 1718 gick en våg av massarresteringar över Ryssland, med särskilt fokus på de två huvudstäderna Moskva och Petersburg. I stort sätt alla som vistades i grannskapet påverkades av processen. Apotekare på berörda platser fick order att inte sälja droger för att hindra eventuella misstänkta från att begå självmord. Bönder som lämnade en stad där en misstänkt vistades fick sina transportmedel genomsökta. Personer av alla samhällsklasset tycks ha arresterats, från medlemmar av den kejserliga familjen till en ”vanlig” man som fungerat som tolk åt Alexej under flykten. Bland de mer prominenta offren fanns en biskop som i sina böner uttalat sympati för Alexej och hans mor, tsarens första hustru som satt i kloster sedan nära tjugo år. Han skulle dessutom ha förutspått Peters snara död. Sedan hans ståndsbröder, som antagligen inte vågade annat, dömt honom förlustig sin värdighet, så att han kunde utlämnas till den världsliga rättvisan, utropade prelaten: ”Är jag ensam skyldig? Se in i era hjärtan. Vad säger de er? Hör på folket. Vad säger de”? Ett pikant inslag i i härvan utgjordes av tsarens första hustru, som alltså gått i kloster för många år sedan. När man uppsökte henne för att ta reda på vad hon visste om sonens förehavanden, visade det sig att hon förälskat sig i en officer som besökt hennes kloster och rörts av hennes öde. Tsaren reagerade som en girigbuk viken blir bestulen på tio kronor av en miljardstor förmögenhet: Han blev rasande. Den forna hustruns älskare fick en särskilt plågsam död, där den långdragna processen slutade med att mannen i levande tillstånd spetsades på en påle. Ett antal nunnor som misstänktes ha känt till sin medsysters ”förvillelse” pryglades, några så grundligt att de avled. FD tsaritsan kom dock undan med prygel och förvisning till ett än avlägsnare kloster.[8] En annan som fick en utdragen död var den ovannämnde biskopen, nu definierad som ”avsatt munk”. Han steglades till döds, varefter huvudet höggs av och kroppen brändes Enligt Troyat hann den modige prelaten ropa ut en förfärlig spådom till sin grymme härskare: ”Om du låter din son dö kommer det blodet att falla tillbaka på ditt eget och de dinas huvuden från far till son ända till den siste tsaren! Nåd för din son! Nåd för Ryssland”![9] Andra dömdes ”bara” till att få tungan utsliten. Åter andra kom undan med prygel, landsförvisning eller konfiskering av egendomar. Stämningen i Ryssland våren 1718 måste ha påmint om stämningen under skådeprocesserna i Sovjet på 1930-talet, naturligtvis med hänsyn till de olika epokerna, en annan syn på världen osv. Att det rådde skräck bland folket kan vi nog utgå ifrån. Eftersom tsaren inte gjorde något för att dölja vad som försiggick utan tvärtom verkar ha önskat basunera ut förloppet inför folket och världen i allmänhet, måste de flesta ryssar som umgicks i större kretsar och inte levde alltför isolerat ha snappat upp åtminstone brottstycken av den skandal som skakade samhällets översta skikt. Var skulle detta sluta? En ambassadör skrev hem till sin regering: ”Miljoner människor anropar himlen för att få bort tsaren. Man hoppas bara på en ledare”.[10] Allt detta löste dock inte det egentliga problemet för tsaren: Vad göra med sonen? Att han blivit en samlande symbol för de missnöjda var allvarligt nog men någon verklig sammansvärjning hade inte kunnat påvisas. Länge verkade allt ordna sig för Alexej. Hans stora förhoppning var att gifta sig med sin älskarinna och leva lycklig med henne. Det skrev han till henne i flera brev. Han berättade också att han ätit middag med sin far och att allt verkade vara som det skulle. Sorgligt nog blev det just älskarinnan som gav Alexej nådastöten. Exakt var hon kom ifrån är osäkert. Massie hävdar att hon ursprungligen kom från Finland och att hon hamnat i Ryssland som krigsfånge. Troyat säger bara att hon var livegen och hade tillhört en man som en gång varit informator åt tronföljaren Hur som helst kom hon från samhällets lägre klasser.  Hennes främsta ambition var förstårligt nog att komma ur den historia hon hamnat i, som älskarinna till en högt uppsatt man med en ännu mäktigare far som hade makten över liv och död och som betraktade sonen som förrädare, med minsta möjliga skada för egen del och gärna med så stor vinst som möjligt. När hon i april 1718 anlände till Petersburg fördes hon inför tsaren, som frågade ut henne om förhållandet med tronföljaren och vad han sagt och gjort som kunde ha politisk betydelse. Det visade sig att hon i sin ägo hade utkast till några brev som Alexej skrivit till ryska dignitärer, andliga och världsliga, under tiden i exil. Där förklarade han att han tvingats lämna Ryssland därför att tsaren tänkte spärra in honom i kloster. Peter och hans rådgivare önskade ”utplåna mig ur folkets hågkomst” och sökte göra troligt att han var död. Det var inte sant: Alexej befann sig på en ”säker plats” och under högt beskydd, dvs. kejsar Karl VI. Detta var nog för nya förhör med Alexej. Efter flera pressande samtal och sedan han tillslut förstått att hans älskarinna förrått honom, bröt han samman och bekände vad som helst: Om armén kallat på honom för att göra uppror mot sin far skulle han ha gjort det osv. Han arresterades och sattes i Peter-Paulfästningen.  Den om inte trolösa så i alla fall lösmynta älskarinnan kom dock undan och lär ha ingått ett lyckligt äktenskap med en rysk officer. 
Nu samlades två domstolar för att döma Alexej, en andlig och en världslig. Prästerna förmådde inte  besluta sig för vad som var rättvisast att göra. Tsaren hade visserligen rätt att döda sin son som den brottsling han var men som en nådig furste kunde han också benåda honom. För båda vägarna fanns prejudikat i Den Heliga Skrift. De världsliga dignitärerna, av vika några nyligen utretts för samröre med den "förrädiske" tronföljaren, kom å sin sida fram till att Alexej förtjänade döden, men sist och slutligen var det tsaren själv som måste avgöra saken. Under hela rättegången, som pågick från mitten till slutet av juni 1718, torterades Alexej flera gånger med knutpiska. Slutligen, innan tsaren kunnat besluta sig för vad som borde göras, dog prinsen 26 juni 1718, 28 år gammal. Efteråt fick han en begravning som det anstod hans rang och värdighet. Tsaren deltog i akten tre dagar efter sonens död, i samma fästning där han avlidit Peter lär till och med ha kysst den dödes ansikte. Vad Peter den store än kan ha känt efter sonens död var ett viktigt mål uppnått, precis som efter terrorn på 1930-talet: Ingen vågade längre kritisera Rysslands härskare.[11]                              



[1] Av allt att döma var inte marken så förberedd för Alexejs ankomst till Wien som hans sändebud(främst enligt Troyat), hade hävdat inför sin herre. Kanske tjänaren var offer för önsketänkande, förståligt med tanke på att man ju inte gärna rakt ut kunde avslöja att den ryske tronföljaren planerade att rymma hemifrån. Förmodligen har sändebudet endast kommit med allmänt hållna trevare hur tronföljaren skulle tas emot i Wien,, trevare som självklart besvarats i konventionella ordalag.   
[2] Beteckningen ”Österrike” eller ”österrikisk mark” används här för enkelhetens skull om hela det tyskromerska riket. 
[3] HJ Lindeberg, Görtz, ett offer för enväldet(1925), s. 56-58. Denna händelse är ett tydligt exempel på Karl XII:s oförmåga att föra krig utanför slagfältet, en svaghet i hans karaktär som åtminstone i vår tid, alltför sällan betonas av hans kritiker, vilka oftast lägger fokus på de lidanden det långa kriget orsakade Sverige. Vi kan med till visshet gränsande sannolikhet utgå ifrån att Gustav III inte skulle ha försummat tillfället om Katarina den storas son lämnat Ryssland under kriget 1788-90, ett långt ifrån otänkbart scenario.
[4] Med tanke på den diplomatiska, om än hotfulla, tonen i brevet undrar man om den rastlöse, impulsive och häftige Peter den store verkligen skrivit det själv eller låtit en sekreterare med sinne för diplomatspråk författa episteln efter en ungefärlig diktamen.
[5] Anfader till författaren.
[6] Denne Peter, son till tsaren och hans andra hustru Katarina, avled dock redan 1719 vid knappt 4 års ålder. Av Peter den stores och Katarinas 12 barn uppnådde endast döttrarna Anna och Elisabet vuxen ålder. Elisabet övertog makten genom en statskupp 1741 och regerade till sin död tjugo år senare. Enligt Rysslands officiella regentlängd härstammar huset Romanov av idag från en dotterson till Peter den store, Annas son med Karl Fredrik av Holstein-gottorp.  
[7] Detta påminner om den ed Henrik VIII av England på 1530-talet ålade sina undersåtar att svära och enligt viken kungen var att se som engelska kyrkans överhuvud, samt hans barn i andra äktenskapet som enda arvingar till tronen.
[8] Där satt hon i tio år tills sonsonen Peter II besteg tronen, varefter hon återvände till hovet och behandlades som den änkedrottning hon var. Detta bevisar riktigheten av historikern Eduard Radzinskijs ord: ”I Ryssland gäller det att leva länge”.
[9] Troyat, s. 217. Den siste tsarens son, vars blödarsjuka spelade en så ödesdiger roll i uppladdningen till revolutionen 1917, hette Alexej. I motsats till Peter satte den siste tsaren sin hustrus och sons lycka och välbefinnande före allt annat, inklusive riket och sitt eget samvete. Tsarfamiljen mördades dessutom i juli 1918, nästan på dagen 200 år efter Alexej Petrovitjs död.´  
[10] Troyat, s. 222. En viktig skillnad mellan Stalins terror och händelserna 1718 är att långt fler arresterades än dog under affären med Alexej. Många av de misstänkta frikändes eller, som Peters hustru, överlevde fångenskapen 1718 slog heller inte skräckväldet lika blint som på 1930-talet. Peters bästa vänner var aldrig i fara.  Det var också påtagligt att Peter själv ledde processen. Även om Stalin själv undertecknade dödsdomar och i slutänden hade det högsta ansvaret för de enskilda offrens öde, sökte han gärna distansera sig från vad som hände. Bödlarna kunde själva anklagas för ”överdrivet nit” och utåt var deras roll nästan viktigare än Stalins. Peter agerade själv åklagare i processen mot sonens ”anhängare” Det fanns ingen Berja på hans tid.
[11] Denna text bygger främst på Henri Troyats och Robert K. Massies böcker om Peter den store: Massie, Peter den store hans liv och värld(svensk översättning 1986/1993), kapitel 53-54. Troyat. Peter den store(svensk översättning 1981/1993), s. 202-230.

söndag 19 augusti 2018

Den olycklige tronföljaren, del 1. Skuggan av en mäktig fader.


När man studerar kungahusens historia inser man snabbt att det är ett krävande yrke att vara monark, oberoende av hur mycket makt kungen har. Men även tronföljare kan befinna sig i en svår situation. Detta gäller särskilt om regenten avsätts, då tronföljarens läge ofta blir extremt utsatt. I familjer med stor inbördes rivalitet, som i Gustavianernas ätt, kan den äldste sonen utsättas för svåra påfrestningar även utan statskupper eller andra omvälvningar. Om man vågar sig på att försöka bedöma vilken europeisk tronföljare genom alla tider som haft det svårast och fått det grymmaste ödet, är frågan om inte ”förstapriset” går till Alexej av Ryssland, Peter den stores äldste son och den ende som uppnådde vuxen ålder.

Alexej föddes 19 februari 1690, enligt juliansk tideräkning. Hans far var själv knappt mer än pojke, ännu inte fyllda 18 år men hade ändå nyligen avsatt sin förmyndare, halvsystern Sofia, och själv tagit makten i landet. Hur glad än tsaren visade sig över sonens födelse var han för upptagen av krigslekar och praktiska studier i sjömanskap och skeppsbyggnad för att på allvar intressera sig för honom. De första åren lämnades pojken därför helt i händerna på sin mor, en kvinna av bojarsläkt med konservativ läggning, totalt oförstående inför makens reformiver. Sonen fick lära sig allt om kyrkan och de heliga skrifterna men inte så mycket annat. När Alexej var nio år reste fadern ut på en lång färd i Västeuropa och under tiden bröt uppror ut i hemlandet. Efter hemkomsten slog tsar Peter snabbt ner upproret men det gav honom insikt om att han försummat sonens uppfostran i de nya västerländska tekniker och färdigheter han önskade införa i Ryssland. Från en dag till nästa skulle nu undervisningen läggas om. Modern förvisades från hovet och sattes i kloster och nya lärare ordnades; personer som kunde informera tronföljaren om vad en tsar borde känna till i ett västcentrerat Ryssland. Ambitionerna var höga: Tronföljaren skulle lära sig franska, tyska, matematik, befästningskonst mm. Det bästa hade kanske varit om Peter fullföljt sin plan att sicka sonen till ett västeuropeiskt hov. Så blev dock inte fallet utan pojken stannade i Ryssland, omgiven å ena sidan av en ”västlig falang” under ledning av fadern, å andra sidan en konservativ gruppering som lutade sig mot gamla ryska traditioner med stark betoning på religion och som för Alexej förknippades med modern, som han inte fick träffa. Lärarna konstaterade att pojken var begåvad: Han var intresserad av främmande språk, ville gärna se andra länder och tyckte om matematik. Med tiden kom han också att föra sig väl i dans och andra höviska konster. Men till skillnad från fadern var han fysiskt svag. Han blev lätt sjuk och visade ingen böjelse för krigsövningar. Undervisningen blev också allmänt kaotisk eftersom lärarna samtidigt hade andra uppdrag i tsarens tjänst. Var de av någon anledning borta lämnades Alexej vind för våg. De utländska lärarna kom också lätt i konflikt med konservativa ryska hovmän. Den högste övervakaren av undervisningen var tsaren själv. Hans sätt att mana sonen att göra sitt bästa var knappast stimulerande. Vid ett tillfälle förkunnade han offentligt för den tonårige tronföljaren: …”Om du inte vill handla efter min vilja kommer jag inte längre att erkänna dig som min son och jag skall be Gud att han straffar dig både i den här världen och i den nästa”. Det behöver knappast tilläggas att Alexej var rädd för sin far. Då han en gång blivit tillsagd att rita en befästning, var han så nervös för Peters bedömning av resultatet att han sköt sig själv i handen för att komma undan sin uppgift. Alexej gjorde visserligen aldrig öppen revolt mot fadern men alla visste att han innerst inne tog avstånd från vad Peter stod för. Eftersom han var tronföljare väckte detta hopp om bättre tider för de präster, munkar och adelsmän av gamla bojarsläkter som fått se sin makt beskuren under Peters regim. Med eller mot sin vilja blev Alexej medelpunkten för oppositionen. Detta irriterade naturligtvis tsaren som bestämde att hans son nu äntligen skulle skickas på resa utomlands, närmare bestämt till Dresden där Rysslands allierade i kriget mot svenskarna, August den starke, satt som kurfurste. Sonen fick stränga order att fortsätta med sina språkstudier och också att studera geometri och befästningskonst. Detta hände 1710. Alexej var nu tjugo år. Studierna i utlandet kom dock mest att ägnas religiösa frågor, både rent praktiskt och historiskt. Eftersom han inte fått lov att ta med sig en ortodox präst skrev Alexej på hemliga vägar till sin biktfar därhemma och bad honom sända en gudsman, för säkerhets skull maskerad till hovman. I sina studier av kyrkohistoria markerade tronföljaren särskilt berättelser om furstar vilka straffats för att orättmätigt ha förgripit sig på kyrkan. Han tycks ha stått i brevkontakt med sin mor, alltjämt internerad i kloster, och hennes släkt. Mellan de andliga studierna ägnade sig Alexej också åt världsliga njutningar som kvinnor och supande.[1] En gång skrev han till sin biktfader i Ryssland: ”Alla har tömt sina bägare för er välgång. Ni får ursäkta om det blir svårt att läsa detta brev. Vi var berusade när vi skrev det”. Resan till Västeuropa var inte enbart avsedd att förkovra Alexej i olika avseenden utan också att skaffa honom en gemål ur de stora furstehusen. Bortsett från den förste ”falske Dimitri”, som drygt 100 år tidigare gift sig med en polsk adelsmans dotter, var detta något unikt i tsarrysslands historia. Den ”lyckliga” blev den tyska prinsessan Charlotte, några år yngre än Alexej och med nära släktband till hovet i Dresden. Hennes syster var gift med ärkehertig Karl av Österrike, som snart skulle bli kejsar Karl VI.[2] På detta sätt knöts en förbindelse mellan husen Romanov och Habsburg, som säkert kunde komma till gagn i framtiden. Dessutom hoppades tsar Peter förstås att äktenskapet skulle göra sonen mer västvänlig. Naturligtvis accepterade både brud och brudgum äktenskapet, såväl konvenans(Charlotte), som fruktan för fadern(Alexej), gjorde något annat omöjligt. Bröllopet stod i staden Torgau vid Elbe i oktober 1711. Även om den första tiden tycks ha varit relativt lycklig, blev äktenskapet ett av de sorgligaste i kungahusens historia och detta i hård konkurrens. Var inte Alexej borta på uppdrag eller på hälsoresor till kurorter så var han ute med kamrater på suporgier. Dessutom mötte han med tiden en ung flicka av bondesläkt som kommit till Ryssland som krigsfånge och som han förälskade sig i. Efter det var hustrun ännu mindre värd för honom. Charlottes underhåll kom inte som det skulle och ibland levde hon i ren fattigdom. Taket i sovrummet läckte. Ändå fick paret två barn, dottern Natalja och sonen Peter,[3] Några dagar före sonens födelse hade Charlotte råkat falla i en trappa. Sedan barnet kommit till världen drabbades hon av svåra plågor och avled efter en dryg vecka i oktober 1715. Hon blev 21 år. Egendomligt nog tycks Alexej ha sörjt sin hustru. Kanske var hon trots allt honom inte helt likgiltig, eller fruktade han följderna för sig själv? När Alexej kom hem från begravningen fann han ett brev från tsar Peter, ett brev som på modern svenska kan sammanfattas med uppmaningen: ”Skärp dig för fan”! Fadern skildrade först hur han fått kämpa för att bryta den inringning Ryssland befunnit sig i då han själv kom till makten, avskuret från all handel som det var av de giriga svenskarna. Peter hade hoppats, ja, förväntat sig, att sonen skulle gå i hans spår. Men icke! Alexej var komplett ointresserad av krigskonst och överhuvudtaget av allt som var nyttigt för en härskare. Hur skulle han någonsin kunna styra ett land om han inte var intresserad av krig: Han skulle bli beroende av andra, som en fågelunge som blir matad. Man behövde faktiskt inte föra krig själv för att ha intresse av det, se på Ludvig XIV som hade dött helt nyligen. Han hade inte alltid själv lett trupperna i fällt men han hade engagerat sig både i krigskonsten och i sitt lands industrialisering och på så sätt gjort det franska kungariket: ”mer blomstrande än något annat någonsin har varit”.[4]  Peter hade hur som helst gjort vad han kunde för att ruska upp sin odugling till son, helt utan effekt. Kort sagt, om Alexej inte genast bättrade sig skulle han strykas ur tronföljden. Peter hade minsann varken skonat sig själv eller sitt folk när det gällde Rysslands bästa, varför skulle han då skona en odåga som sonen? Han skulle i alla fall ha tålamod ett tag till. Detta var inget tomt hot: ”Jag ger hellre tronen åt en hederlig främling än åt en ovärdig son”. förklarade Peter. Alexej rådfrågade nu sina vänner, som rådde honom att helt enkelt avsäga sig tronen med hänvisning till dålig hälsa. Kanske de också antydde att ett sådant tillkännagivande inte behövde gälla för alltid. I de dagarna blev Peter sjuk i samband med en fest till ära för den son han just fått med sin andra hustru Katarina, hon som senare blev Katarina I av Ryssland. Även om halvbroderns födelse syntes försvaga Alexejs ställning i tronföljden, innebar faderns sjukdom å andra sidan att den stärktes. Om Peter dog var det inget tvivel vem som skulle efterträda honom. Alexej följde sina vänners råd och avsade sig kort och gott tronen i ett brev till fadern. Men Peter var inte nöjd. Han hade trott att sonen skulle försvara sin rätt till tronen, lova att bättra sig… Vad som helst, bara inte detta nedläggande rakt av av det egna arvsanspråket. Det var säkert ett trick från Alexejs sida i väntan på att fadern skulle dö. Och även om det inte var det så visste Peter alltför väl vilka konservativa krafter som stod bakom sonen; de ortodoxa prästerna, den gamla ryska adeln, alla de som Peter satt åt sidan. Man kunde lätt räkna ut vad de skulle ta sig för när den fruktade tsaren väl var död och deras skyddsling skulle lyda dem i allt, hållningslös som han var. Nej, detta kunde Peter den store inte tolerera! Från tsaren, som nu tillfrisknat från sin sjukdom, utgick ännu ett brev till Alexej, där denne anmodades att antingen uppföra sig som en värdig tronföljare eller omedelbart gå i kloster. I annat fall skulle han betraktas som förrädare och behandlas därefter. Den stackars unge mannen, snart 26, visste att han aldrig skulle bli god nog åt fadern, men han fasade för tanken att för alltid gå i kloster. Hans vänner rådde honom dock att göra just det: Allt skulle säkert ordna sig med tiden. Att gå i kloster behövde inte vara något livstidsstraff. Alltså skrev Alexej ännu ett brev till fadern i samma underdåniga ton som det förra och tillkännagav sin önskan att bli munk. Han signerade: ”Er slav och mycket ovärdige son Alexej”. Den här gången sökte tsaren själv upp sin pojke. Han vägrade fortfarande tro att grabben verkligen menade allvar: ”Du är så ung. Det är inte lätt att gå i kloster vid dina år. Tänk på saken ett tag till. Du får ett halvår på dig”. Därmed reste Peter till Västeuropa för att sköta kriget mot den envise Karl XII, som fortfarande vägrade att erkänna sig besegrad. Mötet mellan far och son ägde rum i januari 1716. I augusti samma år hade Alexej fortfarande inte hört av sig till tsaren med ett bestämt besked om vad han tänkte göra. Peter skrev till Alexej från Köpenhamn: ”Jag har väntat i sju månader. Du har inte hört av dig med besked. Nu får du bestämma dig. Antingen reser du hit inom en vecka eller så går du genast i kloster. I så fall, tala om i vilket kloster du tänker inträda. Det måste bli ett slut på detta”![5] Alexej fattade nu beslutet att helt sonika rymma från sin familj. Planen hade i själva verket diskuterats sedan en tid. En av Alexejs förtrogna hade rest till Wien, där prinsens  FD svåger nu residerade som kejsare, och ansett sig få garantier för att tronföljaren skulle bli väl mottagen. Samtidigt varnade budbäraren sin herre: När han väl lämnat Ryssland fanns det ingen återvändo. Att resa hem skulle betyda döden. Sagt och gjort, i slutet av september 1716 lämnade Alexej Petersburg och satte kurs mot Wien. Med sig hade han pengar, som han lånat under förevändning att resa till sin far. I hans följe ingick den flicka av enkelt ursprung som de senaste åren varit hans älskarinna. Hon var klädd som page. Alexej själv som officer. Det ödesdigra steget var taget. Rysslands tronföljare hade blivit politisk flykting.[6]   

                         



[1] Detta tycks ha varit de enda intressen han delade med sin far tsaren.
[2] Charlottes syster blev småningom mor till kejsarinnan Maria Teresia och alltså mormor till drottning Marie Antoinette.
[3] Peter blev senare tsar Peter II av Ryssland men dog redan 1730. Natalja dog två år tidigare.
[4] Att Ludvig XIV på sin dödsbädd i september 1715 tvärtom manat sin efterträdare att ”inte ta efter min smak för krig” var något Peter förteg eller, troligare, inte kände till.
[5] Detta citat är inte ordagrant återgivet, men innebörden  är korrekt förmedlad.
[6] Denna text bygger på Robert K. Massie, Peter den store, hans liv och värld(svensk översättning 1986/1993), kapitel 51-52, och Henri Troyat, Peter den store(svensk översättning 1981/1993), s. 186-201.

måndag 6 augusti 2018

Konsten att fria till en hessisk prinsessa.


Han måste ha anat att avgörandet var nära redan då han kom. Det hade varit hans stora dröm i flera år, enda sedan den gången i kapellet hemma i Petersburg. Visserligen hade han som vilken ung man som helst haft sina små äventyr sedan dess men mer än så kunde det aldrig bli, varken som furste eller som man kunde han tänka på att göra någon av dem till sin hustru och drottning. Det fanns bara en kvinna för honom, hon och ingen annan! Men skulle hon säga ja? Hon måste göra det! De älskade ju varandra. Men det måste ske snart. Han visste att många var emot deras kärlek. Kanske den gamla drottningen redan sökte nya friare åt sin dotterdotter. Hans egen far tycktes må allt sämre – Åh Gud! Han fick inte dö! Om så ändå skedde måste saken vara ordnad innan han själv besteg tronen. Om han misslyckades nu skulle hans högsta önskan aldrig gå i uppfyllelse…



Det var egentligen inget större bröllop, bara en av många föreningar mellan två ganska obetydliga representanter för var sin furstefamilj. Men i det sena 1800-talets Europa, där inget större krig utkämpats sedan tyska kejsardömet bildats drygt tjugo år tidigare och där den nya tekniken och förbättrade infrastrukturen avsevärt underlättat resorna, var sådana händelser ett utmärkt tillfälle för medlemmarna i de europeiska dynastiernas exklusiva klubb att råkas på vänskaplig fot. Därför kom de nu alla, i alla fall de flesta, till Coburg för att bevista bröllopet mellan HH storhertig Ernst av Hessen-Darmstadt och HH Victoria Melitta, dotter till hertigen av Edinburgh. De flestas tankar var dock upptagna med ett annat presumtivt äktenskap, det mellan brudgummens syster prinsessan Alix och Rysslands tronföljare Nikolaj. Några, som storfurstinnan Ella, syster till Alix och deras kusin kejsar Vilhelm, såg positivt på tanken. Andra, som drottning Victoria, fylldes av motvilja, rentav skräck. Även Alix anade troligen att det definitiva beslutet var inne, men visste hon på förhand vilket beslut det skulle bli? Nikolaj bör ha känt sig som de flesta friare som äntligen beslutat sig för att göra slag i saken, fylld av förväntan men dödsrädd att få korgen.[1]  
Det hela hade börjat med ett annat bröllop 10 år tidigare. På försommaren 1884 gifte sig storfurst Sergej, yngre bror till tsar Alexander III av Ryssland, med Elisabet, dotter till dåvarande storhertigen av Hessen-Darmstadt. Man kan i förbigående undra varför detta giftermål överhuvudtaget kom till stånd. Storfursten var känd som en brutal sälle med för tiden men också i våra dagar motbjudande sexuella böjelser, Han var knappast mer älskad i sin egen släkt än i Moskva, där han var generalguvernör. Elisabet(Ella i släkten), var en vacker, charmig kvinna på tjugo år. Det fanns inte något direkt behov att avla fler arvingar till nästa generation av familjen Romanov. Tsar Alexander hade redan tre pojkar, hans bror Vladimir lika många. Kanske hoppades man helt enkelt att kunna stadga storfursten genom äktenskap eller att släta över hans böjelser inför världen. Hursomhelst fick paret på drygt tjugo år inga barn och även om Ella aldrig beklagade sig(tvärtom), tycks deras äktenskap inte ha varit lyckligt.[2] Det historiskt bestående värdet av Sergejs giftermål visade sig bli det möte som skedde under bröllopsfestligheterna. Bland gästerna fanns naturligtvis Sergejs brorson, tronföljaren Nikolaj och Ellas yngsta syster Alix. Nikolaj var 16, Alix 12. Nu inträffade något som enligt förnuftigt lagda människor bara händer i sagorna: Nikolaj såg Alix vid altaret i Vinterpalatsets kapell, där hon stod vid Ellas sida under vigseln, och blev förälskad. Efter det fanns ingen annan kvinna för honom under resten av livet.[3] De båda ungdomarna var tillsammans så ofta de kunde – De lekte och pratade med varandra. Vid ett tillfälle skrev de sina namn på ett fönster i en liten paviljong till palatset Peterhof utanför Petersburg. Han gav henne en brosch i present men av blygsel eller kanske som markering av sin värdighet gav Alix tillbaka den några dagar senare. Så var festligheterna slut och den 12-åriga prinsessan återvände till Hessen. Troligen var hon inte lika säker på sina känslor som Nikolaj tycks ha varit men säkert hade hon vid hemfärden med sig minnet av en glad och snäll kille som det var trevligt att vara tillsammans med. Åren gick. 1889 kom den hessiska prinsessan tillbaka till Ryssland för att hälsa på släkten. Nu var hon 17 år och(enligt King); ”en strålande vacker prinsessa med en bestämd egen vilja”. Nikolaj(Nicky i släkten), hade blivit officer vid gardet och gjorde sig bra i uniform. Åter träffades de så snart de kunde. Vid ett tillfälle arrangerade den ryske tronföljaren en fest för sitt hjärtas dam i Alexanderpalatset utanför Petersburg. Endast ungdomar ur släkten var inbjudna.[4] Åter reste Alix hem. Men på första sidan i Nikolajs dagbok för år 1889 satt ett foto på prinsessan inklistrat. Nästa år kom hon tillbaka men då hade de inte tid att träffas. Nicky var i tjänst vid sitt gardesregemente. Han klagade bittert att han inte hade tid att besöka sin farbror och faster då Alix var där: ”Herregud, vad jag vill resa”, skrev han i sin dagbok. ”Om jag inte får träffa henne nu, måste jag vänta ett helt år och det är så svårt!!!”

Det tycks ha varit vid den här tiden som Nikolaj på allvar beslutade att en dag gifta sig med Alix. I december 1890 nämnde han i dagboken att han med sin mor diskuterat ”familjelivet för dagens ungdom ur samhällets högsta klasser”. Man hade efter hand kommit in på ”det som mest av allt berör min själ. Den dröm jag lever för dag efter dag”. Denna dröm var ”att en dag gifta mig med Alix H(Hessen), som ”jag älskat länge”. Nicky hade talat om saken med sin far tsaren mer än ett år innan anteckningen skrevs men ”ingenting har förändrats, vare sig till det bättre eller det sämre.” Det enda hindret han själv kunde tänka sig var religionen, eftersom Alix var protestant och han ortodox. Vad den presumtiva bruden beträffade var han ”nästan säker på att mina känslor är besvarade”. Vad Alix verkligen tänkte och kände vid denna tid är en annan fråga. Det mesta av hennes papper från tiden före 1917 förstördes i samband med revolutionen men det som finns kvar tyder inte på annat än att hon verkligen var fäst vid sin tillbedjare. Som vi skall se tycks hon ha varit överlycklig då saken väl var avgjord och längre fram skulle hon, kanske i större utsträckning än som var lämpligt, på allt sätt söka hjälpa och trösta sin man och ständigt försäkra honom om sin kärlek. I själva verket tycktes hindren för ett äktenskap mellan Nicky och Alix i förstone oöverstigliga. De flesta som kunde göra anspråk på auktoritet i deras liv var nämligen negativa till förslaget. Tsar Alexander III och hans danskfödda hustru ansåg inte Alix fin nog för Rysslands tronföljare. Av någon anledning föredrog tsaren dottern till Frankrikes tronpretendent, trots att huset Orleans avsatts gott och väl 40 år tidigare och republiken återinförts i Frankrike. En syster till tyske kejsaren var också tänkbar men hon var tydligen så ful att den eljest foglige Nicky satte sig på tvären: Hellre gick han i kloster, förklarade han bestämt. Hans mor skulle förmodligen ogillat de flesta tänkbara svärdöttrar och särskilt en tyska. Trots att Hessen lidit lika mycket av Bismarcks expansionspolitik som Danmark hade den forna prinsessan Dagmar svårt att smälta tanken på en svärdotter från det nya kejsarriket. På Alixs sida verkade det lika hopplöst men av andra skäl. Drottning Victoria, som älskade att arrangera äktenskap för barn och barnbarn och inte för inte kallades Europas mormor, var överhuvudtaget inte förtjust i tanken att någon av hennes ättlingar hamnade i Ryssland, särskilt inte som hustru till tsaren och allra minst den dotterdotter som blivit hennes favorit sedan först modern och senare fadern avlidit. ”Tillståndet i Ryssland är så uselt att något fruktansvärt kan hända när som helst”, skrev drottningen 1890 och hon lade sina släktingar på hjärtat att se till att dotterdotterns kontakter med den ryske tronföljaren begränsades eller helst inte förekom alls. Detta visade sig dock svårt eftersom storasyster Ella helhjärtat stödde tanken på ett äktenskap mellan Alix och ”brosonen” Nicky.  För henne kunde den förälskade ynglingen utgjuta sina känslor och hon gjorde vad hon kunde för att underlätta en framtida konvertering för sin lillasyster.[5] Det var inte heller lätt att hindra de unga tu från att umgås eftersom de regelbundet möttes vid något av de bröllop som ständigt firades bland de europeiska furstehusen. Till drottning Victorias harm vägrade talet om ett framtida äktenskap mellan Alix av Hessen-Darmstadt och Nikolaj av Ryssland att upphöra. Med tiden minskade också bärkraften i motståndet. En viktig orsak var att Alexander III försvagades alltmer. Nu gällde det att snabbt få till stånd ett äktenskap för den blivande tsaren. Normalt brukade en rysk tronföljare vara gift och ha flera barn långt innan han besteg tronen och eftersim ingen tycktes kunna få Nicky att ändra sig, började alltfler acceptera det oundvikliga. Då kom en kalldusch från den tilltänkta bruden. Alix visste att hon måste konvertera till den ortodoxa tron för att bli tsaritsa. Hennes syster hade visserligen gjort det efter en tid i sitt nya land och många andra tyska prinsessor(som Katarina den stora), hade gjort detsamma men Alix var för stark i sin protestantiska tro för att utan vidare följa i deras spår. Därför skrev hon på hösten 1893 ett brev till den ryske tronföljaren där hon bad honom ge upp tanken på en framtida förening. Åter tycktes allt förlorat. Den kärlekskranke Nicky klagade i sin dagbok: ”Alla mina vackraste drömmar om framtiden rasar inför detta oöverstigliga hinder”. Ändå gav den allt sjukare fadern honom tillstånd att anhålla om den hessiska prinsessans hand. I april 1894 var det dags för ett nytt bröllop, det ovan omnämnda mellan Alixs bror storhertig Ernst och dottern till hertigen av Edinburgh. Som vanligt skulle flertalet europeiska furstar delta, naturligtvis inberäknat brudgummens yngsta syster och Rysslands tronföljare. Alla förstod att avgörandet var nära. De möttes andra dagen och ”det samtal mellan oss som jag så länge längtat efter och samtidigt fruktat så”, inleddes. Alix vägrade fortfarande att byta religion. Hon grät och viskade till honom att det var omöjligt. De skildes åt. Nästa dag(19 april enligt västeuropeisk tideräkning, 7 april enligt rysk), stod bröllopet mellan storhertig Ernst och hans brud men ingen verkade riktigt märka det. alla var fokuserade på vad som hänt, eller inte hänt, mellan Nikolaj och Alix. På kvällen samma dag besökte Wilhelm II, Tysklands kejsare, sin hessiske kusin. Han ville gärna se Rysslands blivande tsar gift med en tysk prinsessa och påpekade nu den politiska nyttan av ett sådant äktenskap. Också Ella besökte sin syster och talade antagligen om den tröst hon funnit i den ortodoxa religionen. På morgonen nästa dag tog sig Kejsar Wilhelm ann Nikolaj. Kanske han börjat ge upp eller tvekade inför ett nytt frieri men Wilhelm handlade. Han gav den unge mannen ett ceremonisvärd och några blommor samt skickade honom att åter fria till sin hjärtanskär.[6] Nu kapitulerade Alix. Senare mindes hon ”de ljuva kyssar jag längtat efter så många år”. Hon var lycklig, trots att många under de närmaste dagarna såg henne med tårar i ögonen. En av hennes ungdomsvänner berättar hur hon satt och gjorde sig redo för lunchen då Alix kom in i rummet: ”Jag ska gifta mig med Nicky!”, utropade hon glädjestrålande och gav sin väninna en kram. Till och med drottning Victoria gladdes åt de ungas lycka. I sin dagbok berättar hon att hon sett dem tillsammans och att Alix verkat mycket glad: ”Jag kysste dem båda”, skrev drottningen. Nu fick Allix tillbaka broschen Nicky gett henne den där gången för tio år sedan. Den här gången behöll hon den och den skulle följa henne i fångenskapen efter revolutionen. Så inleddes det kanske på en gång sorgligaste och lyckligaste äktenskapet i de europeiska kungahusens historia.     















                                            



[1] Den redogörelse som här följer bygger främst på Greg Kings bok Den sista kejsarinnan, Alexandra Fjodorovnas liv och död(svensk översättning 1995), kapitel 4 och 7 och på Eduard Radzinskij, Herre fräls och försona Ryssland, Nikolaj II – hans liv och död9svensk översättning 1992), kapitel 1. De föesta citaten ur Nikolajs dagbok är hämtade ur den senare.
[2] Sergej och Ella kom dock med tiden att ta hand om två av storfurstens brorsbarn. Ett av dessa, flickan Maria, giftes1908 bort med prins Wilhelm av Sverige. Deras son var Lennart Bernadotte. Angående storfurst Sergejs personlighet, se Staffan Skotts bok Romanovs. Tsarsläkten. Vilka var de? Vad blev det av dem? (1989), s. 75 f.
[3] Detta är i och för sig inte helt sant. Nikolaj skulle under sin ungdomstid ha åtminstone en ”väninna”, en ung ballerina. Men det tycks inte råda något tvivel om att Alix efter mötet 1884 var den enda han kunde tänka sig som hustru. Efter giftermålet förblev han henne bokstavligen trogen intill döden..
[4] Alexanderpalatset i Tsarskoje Selo blev senare huvudresidens för Nikolaj och Alexandra. Härifrån fördes de i fångenskap efter revolutionen 1917.
[5] Ella utgör ett utomordentligt exempel på de tilltrasslade äktenskapsallianserna mellan olika furstehus. Som redan nämnts var hon gift med den blivande Nikolaj II:s farbror och därmed hans ingifta faster. Sedan hennes yngre syster slutligen  gift sig med sin Nicky blev Ella också hans svägerska och storfurst Sergej ingift svåger med, sin köttslige brorson
[6] Beskrivningen av Wilhelms roll i frieriet återfinns hos King, s. 76.