tisdag 29 november 2016

När "svärmor" styrde Danmark


Älskarinnor och älskare är en vanlig företeelse inom kungahusen. Att en kung eller drottning haft en utomäktenskaplig förbindelse har periodvis nästan tillhört vanligheten. Det är förövrigt inte så underligt med tanke på kungligheternas utsatta ställning: man kan tänka sig att sådana relationer utgjort och kanske än idag utgör, ett sorts fritidsnöje och chans till avkoppling för kungar och andra högt uppsatta personer. Ibland har älskarinnorna – älskarna, utövat politisk makt. Särskilt från 1700-talet finns det flera exempel från Europas hov: Potemkin i Ryssland, Pompadour i Frankrike, Struensee i Danmark, Godoy i Spanien. En annan variant är när outsiders som fått politiskt inflytande utpekats som älskare till en kunglighet utan att detta kunnat bevisas; kardinal Mazarin i Frankrike och Rasputin i Ryssland. En mer ovanlig företeelse är när en anhörig till kungens älskarinna lyckas förvärva inflytande och rentav bli rikets ”premiärminister”. Så skedde emellertid i Danmark på 1500-talet. Den i Sverige så beryktade Kristian II, ”Kristian tyrann”, var i början av seklet dansk ståthållare i Norge. I denna egenskap lär han ha styrt rätt egenmäktigt som den furste modell Machiavelli han redan var. En dag mötte han en ung holländska i staden Bergen. Flickan hette Dyveke och var i de sena tonåren. Hennes mor, Sigbrit, drev ett värdshus i staden.[1]  Prinsen blev genast förälskad i den unga flickan och inledde en relation med henne. Då Kristian år 1513 reste till Danmark för att bestiga sin faders tron följde både Dyveke och Sigbrit honom dit. De skaffade sig bostad nära slottet i Köpenhamn. Att Kristian två år efter trontillträdet äktade prinsessan Elisabet, sondotter till kejsar Maximilian och syster till den blivande Karl V, ändrade ingenting i hans förhållande till sin älskarinna. År 1517 dog Dyveke plötsligt. Kristian blev förtvivlad. En framstående adelsman som avrättades i slutet av året skall enligt traditionen ha misstänkts för giftmord på mätressen. Efter detta ökade kungens misstänksamhet mot adeln.  Det finns emellertid uppgifter om att mannen i själva verket anklagats för andra brott[2]. Dyvekes död innebar dock inte slutet på hennes mors karriär. Under kommande år fungerade Sigbritt i praktiken som Danmarks premiärminister. Som sådan strävade hon att främja borgarnas intressen men också att förbättra deras sanitära standard. Hon utfärdade en lag som ålade dem att göra rent i sina hus, åtminstone en gång i veckan, Det var också hon som var högste chef både vid drottningens och kronprinsens hov. Att konungens ”styvsvärmor”, en borgarkvinna från Holland, på detta sätt skaffat sig en ställning som något slags statsminister, var naturligtvis oacceptabelt för rikets adel. Som så ofta då en outsider skaffar sig politiskt inflytande viskades det om att magi hade ett finger med i spelet. Det blev så småningom också populärt att anklaga ”mor Sigbrit” för att ha initierat blodbadet i Stockholm 1520.[3] Några år därefter störtades Kristian II både i Sverige och Danmark-Norge.. Sigbrit följde honom i landsflykten. Kristians svåger Karl V ställde dock som villkor för att ge exkungen sitt bistånd att han bröt med sin rådgivare. Så skedde även. Vad som sedan hänt Sigbrit tycks höljt i dunkel.[4]              



[1] Exakt hur de träffades tycks oklart. Enligt en version skulle mor och dotter ha sålt kakor på en gata i Bergen, då plötsligt prins Kristian kommit förbi, tagit för sig av godsakerna och blivit förtjust i den yngre expediten. Detta påminner starkt om legenderna kring hur Erik XIV mötte Karin Månsdotter. Enligt Wikipedia möttes de på en fest i Bergens rådhus https://sv.wikipedia.org/wiki/Dyveke_Sigbritsdatter.
[2] Om avrättningen verkligen var en följd av Dyvekes död påminner detta om Ivan den förskräckliges häftiga reaktion vid hans första hustrus död.
[3] Med tanke på att många borgare avrättades i blodbadet måste man ställa sig frågande till detta. Det är naturligtvis möjligt att  Sigbrit  ingivit kungen tankenn att låta avrätta den svenska högadeln och att det hela, som så ofta gått över styr nör massakern väl inletts.

[4] https://sv.wikipedia.org/wiki/Sigbrit_Willoms

onsdag 23 november 2016

Tronföljare på hemligt uppdrag


I mitten av februari 1623 färdades tre ryttare på vägen mot Dover. Åtminstone två av dem hade skägg och svarta huvor för ansiktena. Enligt passen var de bröder och hette Thomas och John Smith. Överhuvudtaget var det något underligt med det lilla sällskapet: De avvek ideligen från vägen och genade över fält och diken. De var också ovanligt rundhänta med pengar. En färgkarl i Gravesend fick tjugotvå shilling för att ha forslat dem över floden. Han stirrade förvånat på de båda männen med huvor för ansiktet och pistoler i bältet; var de kanske ute för att duellera? Han sände bud till stadens magistrat men främlingarna fick obehindrat fortsätta. I Canterbury blev de dock hejdade. Stadens borgmästare, som fått rapport om de mystiska resenärerna, frågade dem vad de hade för sig. De ene av de båda bröderna, en lång och ståtlig man på cirka 30 år, strök tillbaka huvan från ansiktet: ”Jag är markisen av Buckingham, sa han lågt. Jag är på väg till kusten för att inspektera flottan men vi vill inte att det kommer ut i förväg. De två andra är mina sekreterare”. Den förbluffade borgmästaren lät under många ursäkter sällskapet fortsätta sin färd. Om han anat sanningen skulle han säkert blivit ännu mer förvånad. Mannen han talat med var verkligen George Villiers, markis av Buckingham, kung Jakob I:s gunstling. Den andre svartklädde mannen var emellertid inte hans sekreterare utan i själva verket HKH Charles av Wales, Englands och Skottlands tronföljare.[1] De var på väg till Spanien på ett mycket hemligt uppdrag. Bakgrunden till denna högst okonventionella resa var en blandning av politik och romantik.  Kung Jakob I bedrev förhandlingar med spanska hovet om att gifta bort sin son och tronföljare med Infantan Maria, syster till kung Filip IV.[2]  Planerna på ett spanskt giftermål var dock inte populära i England. De båda ländernas relationer var ansträngda sedan långt tillbaka och i synnerhet efter armadans misslyckade invasion på drottning Elisabets tid. Det nyligen påbörjade trettioåriga kriget, som naturligtvis ännu inte hette så, hade gjort stämningen än värre. Kung Jakobs dotter Elisabet var gift med kurfurst Fredrik av Pfalz, ”vinterkungen”, vars böhmiska uppror mot kejsaren i Wien krossats några år tidigare. Det engelska parlamentet och också grupper bland folket ansåg att man borde engagera sig på protestanternas sida i det kontinentala kriget för att garantera sin förfördelade furstinnas rättigheter. Gamle kung Jakob menade tvärtom att en allians med det katolska Spanien borde leda till samma resultat. Kanske kunde de spanska habsburgarna förmås att överge sina fränder i Österrike mot att deras prinsessa blev drottning av England. Samtidigt var kungen medveten om risken att stöta sig med hemmaopinionen med säte i parlamentet. Prins Karl själv var till än början inte heller förtjust i tanken men övertalades av sin far och dennes bäste vän, markisen av Buckingham, att acceptera giftermålet. Efter en tid blev han rentav romantiskt förälskad i prinsessan från det exotiska landet, fast de aldrig träffats. Förhandlingarna drog emellertid ut på tiden och så småningom framkastade den spanske ambassadören att allt skulle redas upp om prinsen själv reste till Madrid. Både Karl och Buckingham tände på idén och lyckades också få kungens tillstånd att fara men Jakob darrade inför tanken. Vad kunde inte hända, vilka villkor kunde inte spanjorerna ställa och vad skulle parlamentet hemma säga om man måste ge förmåner åt katolikerna. Kungen var orolig för både sonens och sin älskade vän Buckinghams rykte.[3]  I februari 1623 gav sig prinsen och Buckingham i alla fall iväg. Officiellt skulle de besöka en egendom Buckingham hade nära London. Kungen tog farväl med en förmaning att de måste vara tillbaka ”på fredag”. Buckingham svarade att kungen fick ursäkta om de kanske blev borta något längre, man vet ju aldrig vad som kan hända, eller hur? I själva verket visste båda parter att det skulle dröja innan resenärerna kom tillbaka. Bortsett från de små äventyr som redan nämnts lyckades Buckingham och prinsen oantastade ta sig till Dover, där två medföljande väntade på dem, engelsmän som kände till förhållandena vid spanska hovet. Man åkte över Frankrike och besökte bland annat Louvren i Paris, där franska kungafamiljen då bodde. Den kvällen höll hovet maskeradbal, som de engelska gästerna beskådade på avstånd. Den unga franska drottningen Anna var syster till Karls tilltänkta brud och hennes åsyn lär ha gjort prinsen än mer angelägen att komma till Spanien. Resan genom Frankrike fortsatte och prinsen tycktes allt ivrigare att nå målet. I början av mars anlände man till Madrid, Det var Buckingham som tog de första kontakterna vid hovet. Den stränga spanska etiketten uteslöt ett möte på tumanhand mellan de tilltänkta makarna. Prinsen fick tillsvidare nöja sig med att inspektera flickan under kungafamiljens dagliga tur i vagn i en park i staden. Exakt vad som hände är oklart men prinsessan lär ha rodnat vid anblicken av den engelske gästen. Det tog en månad innan de sågs på nära håll: då hade den hemlighetsfulla visiten för länge sedan närmast övergått till ett officiellt statsbesök, med högtidliga intåg, processioner, fyrverkerier och dyrbara gåvor. Genast visade sig stora skillnader i de presumtiva makarnas temperament. Karl var så upphetsad inför mötet att han helt enkelt avgav en kärleksförklaring till prinsessan, som å sin sida höll ett konventionellt anförande En Infanta höll på formerna. Allt tycktes ändå gå väl; fortsatta gåvor, fester… Det stora problemet var, som ofta vid kungliga giftermål från reformationen till för något sekel sedan, religionen. Det stod helt klart att spanjorerna väntade sig att den engelske tronföljaren skulle konvertera till katolicismen. Att en spansk prinsessa skulle anta någon form av protestantisk lära var fullständigt uteslutet.[4]  Åtminstone måste de engelska katolikernas rättigheter garanteras. När den engelske ambassadören i Madrid tog upp saken med prinsen av Wales och frågade om denne planerade att konvertera, förnekade Karl detta på det bestämdaste och kung Jakob hemma i London gjorde i sina brev till Buckingham och sonen klart att tanken att han själv skulle konvertera för att underlätta Karls giftermål var omöjlig: ”Jag är ingen monsieur som byter religion lika lätt som han byter skjorta”, deklarerade kungen.[5] Därmed var i praktiken tanken att gifta bort den engelske --skotske tronföljaren med Spaniens prinsessa avskriven, även om man utåt ännu inte gett upp. Tonen blev allt desperatare på ömse håll. Buckingham och Karl begärde vackrare juveler från England, dyrbarheter som anstod en spansk prinsessa och engelska gäster vid Habsburgs hov. I London satt den allt sjukare Jakob och längtade efter både tronföljaren och sin gunstling Buckingham, ”mina kära pojkar”. Dessutom blev han alltmer pressad av politiker som undrade vad deras tronföljare egentligen höll på med borta i Madrid. Diskussionerna med spanjorerna fortsatte trots detta och på engelsk sida började man så smått förbereda bröllopet.  I det sammanhanget upphöjdes Buckingham från markis till hertig, för att imponera på hovet i Madrid.[6]  Att redogöra för alla turerna i denna tragikomiska historia skulle dra ut för långe på tiden. Det räcker med att konstatera att kontroverserna mellan de engelska gästerna och spanjorerna blev allt bittrare. Det visade sig bland annat att Spanien inte hade några planer på att byta sida i kriget på kontinenten, vilket som sagt var en av baktankarna med hela projektet i London. När slutligen en spansk präst hindrades från att besöka en katolik i det engelska följet, ställde Filip IV ultimatum: alla engelska protestanter måste skickas bort om prinsen av Wales vill stanna i Madrid . Nu bestämde sig Karl och Buckingham för att resa hem, dock under sken av att giftermålet med Maria fortfarande var aktuellt. När prins Karl tog avsked av kung Filip i slutet av augusti 1623 skedde det i all vänskaplighet. Buckingham å sin sida var rasande och sade till den spanske ”premiärministern” Olivarez att denne fick ta på sig ansvaret för misslyckandet. Därpå red hertigen och prins Karl till Santander i norra Spanien, där en engelsk flotta väntade för att ta hem sin blivande drottning. Nu fick de nöja sig med kronprinsen. Vid nyheten att flottan var redo att föra hem dem blev hertig Buckingham så glad att han kysste budbäraren och gav honom en diamantring. Den spektakulära friarresan var över. Hur gick det med Infantan Maria? Hon blev så småningom gift med den tyskromerske kejsaren Ferdinand III, som 1648 undertecknade Westfaliska freden.[7] Med tanke på den blivande Karl I:s öde var det kanske lika bra att det engelska frieriet inte fullbordades.[8]                            



[1] Jag kommer i fortsättningen att använda det svenska namnet Karl på prinsen av Wales.
[2] Spanska prinsessor kallas än i dag Infanta.
[3] Man kommer att tänka på Gustav Vasas oro över sonen Eriks planer att resa till England för att fria till drottning Elisabet 1560.
[4] Det normala är som bekant att den kvinnliga parten anpassar sig till mannens religion, eftersom hon flyttar till sin makes rike. Å andra sidan är det inte unikt att en prinsessas anhöriga fordrar att hon får behålla sin religion, exempelvis när Gustav IV Adolf förhandlade om giftermål med en rysk prinsessa. Att kräva att mannen anpassar sig till hustruns religion är däremot ytterst ovanligt bland Europas dynastier, kanske unikt.
[5]  Syftar förmodligen på Henrik av Navarra, som blev katolik för att kunna bestiga Frankrikes  tron.
[6]  Hertigen av Buckingham har blivit odödlig genom Dumas roman ”De tre musketörerna”.

[7] https://sv.wikipedia.org/wiki/Maria_Anna_av_Spanien
[8] Denna text bygger i stort på kapitel 3 i Christopher Hibberts bok Charles I  (1968).

fredag 11 november 2016

Johan III, kort skiss över hans liv och död


Den gamle kungen låg döende i sin säng. Regelbundet mumlade han på latin: ”Ur djupen ropar jag till dig, Herre! Herre, hör min bön”! Han hade viskat dessa ord många gånger under de senaste månadernas regelbundna sjukdomsanfall och förvisso var det en plågad själ som nu gick mot slutet.

Johan III var, som de flesta av Vasaätten, en komplicerad människa. Han var varmt religiös och familjekär; det sista en egenskap som går igen hos de flesta av Gustav Vasas barn, vad de än kan ha gjort sig skyldiga till i sin egenskap av kungar. Dessutom var Johan stor estet och slottsbyggare, något som fått kosta mycket under hans regeringstid. Han strävade allvarligt efter att skapa en svensk kyrka som kunde förena de stridande trosriktningarna med en återgång till kyrkofädernas lära från kristendomens första tid. Hans intresse för läsning var så stort att den realistiske fadern varnat honom för att grubbla och studera alltför mycket. Samtidigt var Johan en maktpolitiker som med stor sannolikhet begått brodermord, näst efter stöld det äldsta av alla brott enligt den Bibel han så ivrigt läste. Han hade också skilt brorsonen Gustav från hans familj och dömt honom till ett kringflackande, ensamt liv i Europa. De senaste åren hade flera män ur högadeln suttit fängslade utan att egentligen ha anklagats för något annat än att ha utfört sitt arbete, sedan kungen ångrat att han låtit sin son bli polsk kung. Hustrur som under processen mot herrarna bett om nåd för sina män hade antingen blivit negligerade eller så grundligt utskällda att de svimmat av chocken.  Johans liv hade varit lika ombytligt som hans karaktär. Som Gustav Vasas favoritson fick han Finland att styra över och satsade mycket på sitt hertigdöme. Han var också den i familjen som lyckats ingå det finaste giftermålet, en riktig kungadotter från det mäktiga Polen. En kort tid senare fängslades han av brodern Erik och satt fyra år inspärrad på Gripsholm, med en dödsdom svävande över sig och rädd att skiljas från sin kära Katarina. Plötsligt vände vinden, Johan släpptes och utropades något år senare till kung i sin ”galne” broders ställe . Den nye kungen gick till verket med entusiasm. Han hade planer på att utvidga det fotfäste svenskarna, delvis med hans hjälp, fått på andra sidan Östersjön några år tidigare. 1581 intogs den Ingermanländska staden Narva, vilket blev den stora vinsten i öster under Johans regeringstid. Hemma byggdes eller ombyggdes många slott och kyrkor, med Kalmar slott som det mest kända exemplet. Det var också under Johans tid som tornet med de tre kronorna uppfördes på slottet i Stockholm, det som gav slottet dess namn. Med särskild iver ägnade sig kungen åt sina försök att skapa ett nytt kyrkosystem för att få ordning på de förvirrade förhållandena efter reformationen. Allt detta medförde naturligtvis kostnader; ekonomiskt, materiellt och, inte minst, i människoliv på grund av det långa kriget med Ryssland. 1583 dog Johans hustru Katarina, vilket blev en viktig vändpunkt i hans liv. Nu miste han kanske den enda människa han verkligen litat på och älskat. Efter detta blev hans humör och tillvaro allt sämre.[1]   Oppositionen mot Johans kyrkopolitik växte och understöddes av brodern hertig Karl. Kungens andra giftermål 1585 väckte anstöt inom familjen och två år senare reste sonen Sigismund till Polen för att krönas till dess konung. Som nämnts tidigare hade vasasönerna ett nära förhållande till sina barn. I Johans fall var det kanske särskilt påtagligt beträffande Sigismund, som kommit till världen under föräldrarnas fångenskap på Gripsholm. Hur som helst ångrade kungen snart att han släppt iväg sin son och sökte 1589 få honom att återvända hem. När detta misslyckades, mer på grund av påtryckningar från svensk och polsk högadel än tack vare Sigismunds kärlek till sitt nya land, utsattes de svenska riksråd som en gång verkat för Sigismunds val i Polen för en våldsam förföljelse från kung Johans sida. Flera av dem arresterades och vid 1590-års riksdag anklagades de för att ha förrått kungen. De sades bland annat önskat att Johans släkt skulle dö ut och vållat splittring mellan kungen och hertig Karl.[2]  Någon dom fälldes inte mot de fängslade herrarna men de utsattes för stark kritik och i den arvförening som fastställdes av ständerna infördes kvinnlig tronföljd, vilket stärkte möjligheterna för Johans släktgren att hålla sig kvar på tronen. Genom att hertig Karl utsågs till förmyndare för en eventuellt omyndig konung stärktes också hans ställning.[3]  Ingenting av allt detta kunde dock i längden trösta Johan. Kanske anade han att hans familj skulle förlora tronen på samma sätt som Eriks gren en gång gjort. Nu, på hösten 1592, fanns inget mer att göra än att invänta slutet.

Kungen bad och erkände att han syndat mot Gud och himmelriket. Detta var kanske mer av en konventionell bikt från en botfärdig själ än uttryck för ånger över något specifikt brott, eller… Då man frågade den gamle fursten om han önskade förlåta sina fiender svarade han: ”Alla som utan Guds förtörnelse kan skonas må frigivas”. Var det en allmän amnesti eller syftade han på de fängslade riksråden? 17 november 1592 viskade Johan III: ”Jag vet att min förlossare lever.” Därmed slöt han sitt oroliga liv.[4]

       



[1] Det är påfallande att alla de tre vasasöner som besteg tronen hade ett nära förhållande till sin första(I Eriks fall enda), hustru Iför eftervärlden är det främst  Karin Månsdotter som  anses ha  utövat ett lugnande inflytande på sin man Men så var också fallet med Katarina Jagellonica och Maria  av Pfalz https://sv.wikipedia.org/wiki/Katarina_Jagellonica https://sv.wikipedia.org/wiki/Maria_av_Pfalz.   .
[2] Erik XIV hade på sin tid riktat liknande beskyllningar mot högadeln strax före Sturemorden.
[3] Att Johan lyckades behålla tronen berodde kanske på att denne, i motsats till sin äldre bror, undvek att samtidigt råka i konflikt med sina bröder OCH högadeln.
[4] Denna text bygger på Lars Ericsons biografi över Johan III från 2004, främst kapitel 17 ”Åter i Reval, ridån går upp för slutakten”, samt på  Åke Ohlmarks´ bok Konungen är död, en tusenårig krönika om svenska monarkers slut från 1983, kapitlet om Johan III.

lördag 5 november 2016

Splittraren som drömde om enghet /Johan III:s kyrkopolitik

Sverige fick nyligen besök av påven själv. Syftet sägs, förutom att högtidlighålla minnet av reformationen som inleddes för snart 500 år sedan, vara att verka för samförstånd mellan katoliker och protestanter. Huruvida besöket får önskad effekt eller om det alls har någon betydelse i en tid som, i vår del av världen, tycks bli alltmer sekulär är en fråga som får bedömas i efterhand. Det är värt att notera att det redan på 1500-talet fanns människor som drömde om att ena den splittrade kristna kyrkan. En av dem var Johan III av Sverige, Gustav Vasas näst äldste son. Man får uppriktigt sagt hoppas att våra dagars enhetssträvare har större framgång än han. Sämre kan det knappast gå.
Johan föddes i ett land och en familj som var splittrad av religionsstrider. Man kan förenklat säga att katolska kyrkans överhöghet var kastad över ända utan att man ännu hittat någon egentlig ersättare. I en tid då religionen inte gick ut på att ”tro” i den bemärkelse vi vanligen ger ordet utan snarare att underkasta sig Gud var osäkerheten om vilken trosriktning som var den rätta ett allvarligt problem som i högsta grad angick landets statsöverhuvud. Kungasonen Johan var intresserad av religionsfrågan på ett personligt plan. I sin ungdom var han omgiven av lärare som studerat vid protestantiska universitet och släktingar som var katoliker, plus en far som plundrade och stängde katolska kloster. Då han några år satt inspärrad på Gripsholm tillsammans med sin katolska hustru, tog han tillfället i akt att läsa flera teologiska verk. Efter maktövertagandet 1568 skyndade sig den nye kungen att låta stadfästa den kyrkoordning som i stort sett legat färdig i konceptform de senaste tio åren. I sin slutgiltiga utformning var kyrkoordningen, som antogs 1572, en kompromiss mellan katolskt och protestantiskt. I en avslutande paragraf lät man förstå att tillägg kunde komma att göras i efterhand, vilket öppnade för ändringar i såväl katolsk som protestantisk riktning.[1]  Exakt var Johan III egentligen stod i religiöst avseende var en fråga som debatterades redan av hans samtid. Det talades lite spydigt om kungens ”egen religion”. Antonio Possevino, ett sändebud från Rom som vistades i Sverige flera år på 1570-talet, uppgav senare att kungen faktiskt konverterat till katolicismen inför honom, även om det skett i hemlighet. Vi kan inte veta om detta påstående är sant men det kan inte heller avfärdas utan vidare Vad vi vet är att kungen önskat en religion som byggde på de bruk som gällt i den fornkristna kyrkan och att han uttryckt åsikten att svenska präster som vigts efter den siste katolske biskopens avgång 1531 inte kunde räknas som fullvärdiga i ämbetet. Under perioden 1574-77 gick Johan till offensiv på det kyrkliga området. Vid 1574-års riksdag framlade kungen proposition om diverse ändringar i kyrkans ritual, t.e.x borde ”Fadern” omtalas i andra person istället för tredje i samband med nattvarden. När misstankar om att kungen ville återinföra katolicismen luftades förnekade Johan rasande detta och for ut i förbannelser mot samtidens teologer, som inte gjorde annat än att åstadkomma splittring. Han framhöll också sin egen, enligt hans mening, stora kunskap i teologiska frågor. När riksdagen sedan skulle välja ny ärkebiskop lyckades kungen med adelns hjälp manipulera resultatet så att en man han själv litade på valdes istället för den kandidat som en majoritet bland prästerna föreslagit. Nästa steg var införandet av ”Nova ordinantia” en skrift som beskrevs som ett ”tillägg” till kyrkoordningen från 1571 men som närmast var en ny kyrkolag. Där diskuterades både olika ritualer inom kyrkan, med särskild betoning på mystiken i nattvarden och administrativa frågor, som tillvägagångssättet vid biskopsval. I stort sett innebar den att flera bruk från den katolska tiden återinfördes och att kungens makt över kyrkan ökade.[2]  Ordinantian antogs med tvekan av det svenska prästerskapet: Man påpekade dock att man inte tänkte acceptera några ”villfarelser”, vare sig i själva religionen eller i kyrkans ritualer. Det sista och mest kända steget i Johans kyrkopolitik var den mässordning eller liturgi som populärt kallas ”Röda boken” och som trycktes 1576. I ett förord förklarades att syftet med skriften var att hejda den tendens till disciplinupplösning som gjort sig märkbar inom kyrkan efter reformationen, på samma sätt som reformationen å sin sida hade motverkat katolska kyrkans tendens till vidskepelse.  Liturgin utgjorde en blandning av protestantiska och katolska böner men tog också upp böner som prästen borde be hemma innan han gick till altartjänsten. De katolska inslagen var särskilt påtagliga i samband med nattvarden. Avvikelserna från protestantiska mässan var med vår tids ögon inte alltför stora men för dåtida protestanter var de illavarslande. Då kungen i februari 1577 lade fram mässordningen för ständerna motiverades den med att prästerskapet behövde disciplineras i största allmänhet. När prästeståndet följande dag ställdes inför kungen markerades skillnaden mellan opponenter och anhängare på ett närmast bibliskt sätt genom att de som stödde liturgin stod på kungens högra sida. Johans centrala roll framhölls också genom att man uttryckligen framhöll att kungen själv tolkade liturgin som att den överensstämde med Guds ord. Kungens parti påpekade dessutom att präster som konstrade kunde riskera att förlora sina inkomster. För säkerhets skull hade några särskilt högljudda opponenter försatts ur spel i förväg, dvs. de förvisades från Stockholm. Liturgin antogs alltså minst sagt under hot. Vad som var tänkt att ena svenska kyrkan visade sig snart istället splittra den. De missnöjda prästerna fick stöd av kungens yngre bror, hertig Karl, som gav flera av dem tjänst i sitt hertigdöme. Förutom kungens olika skrifter hyste kritikerna stor motvilja mot den prästskola som grundats ute på nuvarande Riddarholmen av en norsk jesuit som i folkmun kallades ”Klosterlasse”. Denne tvingades så småningom lämna Sverige men den negativa publiciteten kring honom undergrävde ytterligare kungens kyrkoprogram. Johan fortsatte dock envist hålla fast vid detta och påpekade vid ett tillfälle 1588 att även om han inte stod under påvens eller någon annan potentats teologiska överhöghet, fanns det positiva sidor hos katolska kyrkan. Han framhöll också det gemensamma gods som förenar alla kristna, Som Bibeln och trosbekännelsen.[3] Även om ungefär hälften av de svenska stiften slutligen uttalade sitt stöd för kungens liturgi lyckades han aldrig helt tygla oppositionen. Med åren kom andra politiska problem i förgrunden, som förmådde Johan att närma sig den protestantiske hertig Karl i strid med adeln; under kyrkostridens dagar var förhållandet det omvända. Mot slutet av sitt liv förmåddes Johan III göra vissa eftergifter beträffande liturgin. Året efter kungens död i november 1592, avskaffades liturgin av Uppsala möte. Därmed hade lutherdomen i stort sett segrat i kampen om svenskarnas själar för åtskilliga sekler framåt.[4]       

                                       



[1] Kyrkoordningen låg i själva verket färdig 1571 och benämns efter detta år. Den antogs dock inte förrän 1572.
[2] Det är inte otänkbart att Johans kyrkopolitik inspirerats av Henrik VIII:s modell för den anglikanska kyrkan, som innebar en blandning av katolskt och protestantiskt. Henrik strävade efter självständighet från Rom utan att underkasta sig Luther eller någon annan av tidens andliga ledare. Kungen skulle vara kyrkans enda överhuvud. Johan kan ha tagit intryck av detta system under sin vistelse i England vid slutet av 1550-talet
[3] Förmodligen åsyftas trosbekännelsen från kyrkomötet i Nicaea 325.
[4] Min text bygger i stor utsträckning på Lars Ericsons biografi över Johan III från 2004, kapitlet ”kyrkofursten”. Jag har också använt mig av min egen D-uppsats för SU från 2006 Tro eller egennytta, tänkbara motiv till motståndet mot Johan III:s  kyrkopolitik på 1560-talet. En viktig bok i denna uppsats är Ragnar Ohlssons biografiska studie över biskop Abraham Angermannus från 1946.Det bär tilläggas att undertiteln på uppsatsen råkat bli felaktig, skall vara "1570-talet".