Brittisk tronpretendent föds på nyårsafton

Vi avslutar året med en gratulation. 31 december 2023 är det nämligen 303 år sedan Karl Edvard Stuart föddes: Karl Edvard Stuart? Ja, engelsk tronpretendent och lite vanvördigt känd som ”Bonnie Prince Charlie”. Karl Edvard föddes inte i England, inte ens i Skottland eller på Irland. Han föddes i Rom, i ett palats som påven låtit familjen disponera. Han var sonson till kung Jakob II av det som nu är Storbritannien men som på farfaderns tid fortfarande var två separata riken i personalunion med Irland och Wales som vidhängande provinser. Indirekt var det Karl Edvards far, James Edvards födelse, som berövat farfadern tronen. Misstänksamheten mot den mer eller mindre katolske kungen och inte minst mot hans drottning, en italiensk hertigdotter, var stor i England och när en son föddes i juni 1688, fruktade man en ny katolsk dynasti Av huset Stuart. Kung Jakobs svärson Vilhelm av Oranien och hans hustru förmåddes att invadera över kanalen och på hösten 1688 tvingades kungaparet fly till Frankrike med sin nästan nyfödde son. Av och till hade både Jakob II och hans son sökt återta sitt fäderneärvda rike men ständigt misslyckats.[1] Nu bodde man alltså i den eviga staden.

Om Karl Edvard på fädernet kunde skryta med att härstamma från en familj som härskat i Skottland sedan medeltiden och som, låt vara med minst sagt skiftande framgång, sökt hålla sig kvar på engelska tronen sedan ett sekel, var moderns stamtavla inte mindre förnäm. Hennes farfar, alltså Karl Edvards morfarsfar, var ingen annan än Johan Sobieski: ”Kristenhetens räddare”, mannen som 1683 i egenskap av Polens konung hävt turkarnas belägring av Wien. Familjen hade dock inte lyckats hålla sig kvar på Polens tron och detta rike gick nu sakta men säkert mot ett allt större beroende av Ryssland. Kung Johans sondotter, Maria Klementina, var dock både rik och vacker och kanske var det i förhoppning om att i sinom tid förena Polens och Englands(Storbritanniens), tron under en och samma släkt som hon i september 1719 giftes bort med Jakobiternas tronpretendent.[2]          

Det blev stormigt redan från början. Englands nya dynasti och deras vänner försökte aktivt hindra giftermålet och först efter en minst sagt äventyrlig resa nådde prinsessan Italien och fick snabbvigas genom ombud innan nya problem kom i vägen. Fortsättningen blev inte bättre – äktenskapliga gräl, misstankar om otrohet och separation var vad som väntade det nygifta paret. Sonen Karl Edvards liv blev inte mindre dramatiskt eller olyckligt, men 31 december 1720 får man ändå hoppas att de nyblivna föräldrarna var lyckliga över sitt första barn och med tillförsikt såg fram mot det nya året och framtiden.[3]    

Med förhoppning att vi alla 303 år senare gör detsamma tillönskas härmed denna bloggs läsare ett Gott nytt år 2024.

---

[1] Jakob II avled i Frankrike 1701.

[2] Jakobiter var den vedertagna beteckningen på den som verkade för Stuartarnas återkomst till Englands tron.

[3] Angående Karl Edvard Stuart och hans föräldrar, se Karl Edvard Stuart – Wikipedia och där gjorda anvisningar.

Avsatt korsfararkung firar jul i London

 

Så står julen för dörren och vi bereder oss alla, förhoppningsvis, att njuta av en avkopplande, stämningsfull men också rolig högtid tillsammans med nära och kära. Julen anses ju vara den stora besökshelgen, då man träffar vänner och släktingar som kanske inte hälsar på så ofta eller som man själv inte har tid att träffa i vardagslag. Ibland händer det kanske till och med att någon avlägsen släkting från ett annat land dimper ner till jul helt oförhappandes. Ett sådant välkommet och en aning exotiskt besök fick Rikard II motta till jul 1385, då kung Leo V av Armenien gästade det engelska hovet.

Detta med ”kung av Armenien” lät ju pampigt men innehöll inte så mycket substans. Leo(eller Levon), V hade en kort tid varit härskare över det armeniska kungariket Kilikien- Cilicia, i nuvarande södra Turkiet på gränsen till Syrien. Landet hade på 1370-talet invaderats av mamluk-sultanens trupper och den olycklige kungen och hans hov förts till Kairo som fångar. Leo hade dock efter några år blivit utlöst av Kastiliens kung Johan I och någon tid vistats i hans rike. Nu for han runt som flykting i Europa men höll mest till i Frankrike där hans öde tydligen väckt särskild uppmärksamhet, antagligen tack vare hans ursprung. Leo var medlem av familjen Lusignan, en ursprungligen fransk ätt som på korstågstiden tillhört högadeln inom det kristna kungariket Jerusalem i mellanöstern. En av dess medlemmar, Guy de Lusignan, hade under senare delen av 1100-talet rentav innehaft titeln ”Konung av Jerusalem”.[1]  Det fanns också kopplingar till huset Plantaget eftersom Johan utan lands(prins Johns), änka gift om sig med en Lusignan efter kungens död 1216. Vid tiden för besöket i England var exkung Leo en drygt 40års man, som sades ha till syfte att försona de franska och engelska kungahusen, i förhoppning att med deras hjälp återfå sitt österländska rike. Hans värd i London, kung Rikard II, var en ståtlig, ung spensligt byggd man på snart 19 år med högt utvecklat estetiskt sinne, både vad gällde skönheten i de pallats han låtit bygga eller renovera och konst och litteratur i allmänhet. Hans ojämna humör och beroende av icke adliga favoriter hade dock redan kommit oro åstad i förhållande till den engelska aristokratin och skulle i sinom tid leda till hans fall och sorgliga slut.[2]  Nu, vid jul 1385, beredde han sig med glatt hjärta att mottaga sin förnämlige gäst med smak av korsriddare.[3]

Trots att de båda furstarna knappast kunde kommunicera utan hjälp av tolk blev samvaron av allt att döma angenäm för båda parter De konkreta uppgifterna är dock fåtaliga. Det mest spännande som hände tycks ha varit ett nattligt besök i Westminster Abbey, där kung Rikard vid skenet av vaxljus visade sin gäst de regalier med vika han krönts nästan tio år tidigare. Julen firades på ett av det engelska kungaparets favoritslott, Eltham Palace i Kent(nu i sydöstra London), där det bland annat fanns badhus med anordningar för varmt och kallt vatten. Kungen gav Leo en årlig pension om 1 000 pund att utbetalas vid påsk och Mickelsmäss, tills han med Guds hjälp blivit i stånd att återtaga sitt rike ”vilket berövats honom av Guds fiender och egna lättledda undersåtar”, som Rikard uttryckte det.[4]  Även värdfolket och deras släktingar fick presenter – hertiginnan av York(född kastiliansk prinsessa), förärades en skiva eller platta av jaspis, kanske avsedd att placera tallrikar på. De mer praktiskt lagda engelska adelsmännen och krönikeskrivarna såg med viss misstänksamhet på kung Leo – denne furste utan krona som främst verkade syssla med att berika sig själv på andras bekostnad: ”Han blev rikare som flykting än som härskare i sitt eget rike”, konstaterade munken Thomas Walsingham torrt. Kanske var han rent av spion i Frankrikes tjänst? Kung Rikard besvärades inte av sådana funderingar. Han fann säkerligen behag i att umgås med en furste som rangmässigt var på samma nivå som han själv och samtidigt mer eller mindre beroende av hans välvilja – från denne man fanns inget att frukta i motsats till Rikards egna släktingar. Då de slutligen tog avsked i februari 1386 utsåg Leo Rikard II till sin testamentsexekutor.

Den engelske kungen försökte snart bjuda in sin nyfunne vän till sitt hov på nytt, men nu stoppades planerna av riksrådet. De båda männen träffades aldrig mer men höll brevkontakt några år, varvid Rikard titulerade Leo med det kungliga tilltalet ”käre kusin”.[5]

Med denna lilla berättelse om ett medeltida julfirande tillönskas läsarna en God Jul.[6]                                         

---

[1] Hans upphöjelse bidrog i själva verket till stadens fall 1187. Guy förekommer för övrigt i Jan Guillous böcker om Arn.

[2] Rikard hade blivit kung vid 10års ålder efter farfaderns död 1377. Han övertog inte makten fullt ut förrän 1389, 22 år gammal. Redan vid mitten av 1380-talet var han dock uppenbart fri(åtminstone enligt sin egen åsikt), att själv förära hederstitlar och andra förmåner och att sända förtrogna på diplomatiska uppdrag.

[3] Kung Leo hade aviserat sitt besök redan i oktober.

[4] Halva summan utbetalades alltså omkring helige Mikaels dag 29 september. Ovanstående översättning ur Rikard II:s överlåtelsebrev , liksom andra översättningar i texten från engelska till svenska, är min egen.

[5] Leo V av Armenien avled i Paris 1393 och har sitt gravmonument i den kungliga begravningskyrkan Saint Denis. Warner ger intrycket att han begravdes där omedelbart efter sin död medan wikipedia hävdar att han begravdes i Celestinernas kloster i Paris(den näst förnämsta kyrkan i landet ), och att monumentet i Saint Denis uppfördes först efter revolutionen. Artikeln om Celestinerna visar dessutom det ursprungliga monumentet på bild. Couvent des Célestins - Wikipedia.

[6] Denna text bygger huvudsakligen på Kathryn Warner, Richard II – a true kings fall)2017), s. 148-50.

Halkolycka med dödlig utgång - Karl Ludvig av Badens död 1801

”Tänk på halkan om ni skall ut på vägarna”, den maningen hörs ofta i radio denna tid på åtet. Säkert var den än viktigare förr i världen – med tunga otympliga vagnar, dålligt(om överhuvudtaget), underhållna vägar, utslitna bondhästar och berusade kuskar. På den tiden fanns det som bekant inte någon trafiksäkerhet att tala om. Visst var man medveten om riskerna men måste man ut så måste man och ytterst fick man förlita sig på Gud eller ett gunstigt öde. Någon trafikinformation fanns ju inte. För det mesta har det gått bra för våra kungligheter på vägarna genom historien, även om det lär ha inträffat en del incidenter under det senaste seklet(ingen nämnd, ingen glömd). En enda verkligt tragisk olycka med kunglig eller furstlig anknytning tycks ha inträffat på svenska vägar före bilismens tid, arvfursten Karl Ludvigs död 1801.

Karl Ludvig var far till svenska drottningen Fredrika av Baden, Gustav IV Adolfs gemål. Familjen hade tidigare varit en bland många badensiska markgrevesläkter men kring sekelskiftet 1800 hade man genom att utnyttja tidens konjunkturer rätt lyckats göra Baden till ett enat furstendöme, vars härskare snart skulle uppnå status av storhertig.[1] Arvfurst Karl Ludvig och hans hustru fördelade sina många barn, av vilka de flesta var flickor, klokt bland de europeiska dynastierna, både de gamla och de nya: Karolina var kurfurstinna i Bayern, Elisabet hade just blivit tsaritsa av Ryssland, Wilhelmine skulle snart bli storhertiginna av Hessen-Darmstadt medan Karl fick äkta en släkting till kejsarinnan Josephine, den vördade och fruktade korsikanens maka. Fredrika, nummer fyra bland döttrarna, hade som sagt 1797 gifts bort med Sveriges unge konung Gustav IV Adolf. Nu, senhösten 1801, befann man sig på resa bland sin talrika avkomma och i oktober 1801 anlände fursteparet till Sverige från ett besök i Petersburg. Färden gick genom svenska Finland till Åbo och därifrån med båt till Stockholm.[2] Efter en inte helt odramatisk resa över Ålands hav, med blåst och höga vågor för de höga gästerna med talrik uppvaktning och bagage, landsteg man slutligen lyckligt vid Skeppsholmen till dundrande kanonsaluter om 128 skott. Nu följde en tid av ceremonier, fester och konserter – för en gångs skull var det lite glädje i den allvarlige, sparsamme och formelle Gustav IV Adolfs hov. Kanske smittades han av sin unga hustrus glädje att träffa sin familj eller var han själv glad att möta släktingar som varken törstade efter hans krona eller var anfäktade av tidens revolutionära idéer. Säkert kändes det underbart för dottern och svärsonen att få visa upp den lille kronprins Gustav för morfar och mormor från Baden.[3] Men glädjen vändes snart i tragedi. Efter att ha tillbringat två glada veckor på Gripsholm anträdde gästerna färden mot Göteborg för att fortsätta till Danmark, varvid arvfursten färdades för sig i sin personliga vagn. I närheten av Arboga välte det tunga fordonet i en hal backe. Karl Ludvig tycktes först ha klarat sig oskadd men blev efter en stund illamående och förlorade medvetandet. Han fördes till Arboga där han avled följande dag, den 16 december 1801. Den officiella berättelsen i staden Arboga räkenskaper, som i viss mån tycks bygga på Aristoteles´ lära om kroppsvätskorna, skyllde prinsens död på att han vid olyckstillfället redan var ”mycket rörd öfver det så nyss tagna afskedet ifrån deres Kongl Majestäter tillika svärson och dotter, bägge av honom högt älskade”.[4] Detta skall ha gjort honom extra sårbar för de fysiska påfrestningarna då vagnen stjälpte.[5]

Det blev naturligtvis en fruktansvärd chock för de anhöriga. Värst reagerade kungen, Gustav Adolf. Sedan den där hemska kvällen nästan tio år tidigare då fadern sköts på maskeraden, tycktes han förföljd av ett ont öde. Det var som om död och olycka följde i hans spår. Vad väntade mer! Hans hustru och svärmor tog det inträffade med större fattning, även om de självklart sörjde sin gemensamma förlust djupt. Men en furste måste hedras på vederbörligt sätt oavsett personliga känslor. Liket fördes till Stockholm, där det lades på lit de parade i Tessinska palatset vid Slottsbacken till allmän beskådan. En av dem som tog sig dit var, naturligtvis är man frestad säga, Märta Helena Reenstierna, Årstafrun, tidens store hovreporter så snart något spännande var å färde. 8 januari 1802 berättar hennes dagbok om en ”hiskelig trängsel” kring den döde. Hon hade dock lyckats komma in med bekantas hjälp:

-          Det fursterliga liket var svept uti uniform, grön rock med breda guldgaloner, samt vita underkläder, stöfhlor och hatt med plumer. Kistan var mörkblå.[6]       

 

Gästerna blev kvar i Stockholm nära ett halvår, innan man i maj 1802 slutligen avreste från Helsingborg. Som om det inte räckte med vad som redan hänt var båten med den döde Karl Ludvig nära att förlisa på havet men som tur var lyckades man avvärja den katastrofen.

En händelse som denna är kanske inte den lämpligaste att erinra sig i julens förhoppningsvis lyckliga och förväntansfulla tid men det är trots allt sådant som händer och visar att livet kan vara nog så omskakande och sorgligt även för furstligheter. Hoppas att läsarna inte blivit alltför nedslagna och än en gång, se upp för halkan![7]                        

 

---

[1] Detta skedde dock först 1806, alltså efter Karl Ludvigs död, Det var hans far Karl Fredrik som åstadkom det. Han överlevde sin äldste son med tio år. Bland förfäderna fanns en syster till Karl X Gustav, varför släkten räknar ursprung till Gustav Vasa. I de följande generationerna kommer Victoria av Baden och därmed dagens medlemmar av Huset Bernadotte ur samma familj.  

[2] Det rörde sig då naturligtvis varken om någon modern färja eller dåtida segelskuta. Man färdades med två kungliga jakter skickade från huvudstaden.

[3] Prins Gustav var då 2 år gammal, född i november 1799.

[4] Karl Ludvig av Baden – Wikipedia

[5] Idag beskrivs dödsorsaken som hjärnblödning eller stroke. Dåförtiden använde beteckningen slaganfall eller ”slaget”, ett uttryck som i förbigående sagt behagar skrivaren mer än de sentida benämningarna. Wickman uppger egendomligt nog att arvfursten färdades från Gripsholm ”mot Stockholm” då olyckan skedde, men eftersom det är svårt att förstå varför han i så fall fördes till Arboga, väljer jag att förlita mig på nätets uppgift – att färden gick västerut, mot Göteborg .

[6] Lars Widding, På Årstafruns tid, författaruppläsning originalinspelning 1987(2009), cd 4. Då jag inte kunnat hitta denna anteckning på nådig fruns egen hemsida återges här citatet så som jag  föreställt mig att det skrivits, baserat på daglig läsning av dagboken de senaste åren på denna sida.

.

[7] Denna text bygger huvudsakligen på Mats Wikman, En kunglig tragedi - en biografi om Gustav IV Adolf((2016), s. 82-84.

"Jag skall segra eller dö", natten före slaget vid Lund 4 december 1676

 

Det finns avgörande ögonblick i varje människas liv. Ögonblick då allt förändras eller snart kommer att förändras. Ofta inträffar detta utan att vi är medvetna om det och ibland dröjer det länge innan man själv inser vad som hänt. Men andra gånger inser man vad man står inför. Man vet att denna händelse, denna eller kanske följande dag kommer att få en avgörande betydelse för ens fortsatta liv, kanske till och med innebära dess slut. Kungligheter eller motsvarande råkar ofta i sådana situationer, helt enkelt därför att deras yrke förutsätter att de skall ta det högsta ansvaret för vad som händer. Även den personliga ärelystnaden, jakten efter berömmelse och storhet, kan driva en människa in i sådana situationer. För eftervärlden är det spännande att föreställa sig vad kända historiska gestalter tänkt och känt natten före en särskild viktig eller ödesdiger händelse i deras liv. Vad tänkte Maria Stuart natten före avrättningen på Fotheringhay Castle i februari 1587 – var hon bitter, vred, sorgsen eller ångerfull. Var Marie Antoinette så lugn som hon framstår i sista brevet till svägerskan från fängelset i Paris eller fruktade hon för döden. Vad tänkte Napoleon och Gustav III natten innan de, med nära 30 års mellanrum, gick att utföra de kupper som antingen skulle ge dem makten eller beröva dem allt – kanske även livet. Vilka tankar jagade genom Karl X Gustavs huvud då han stod i begrepp att tåga över Bälten och vad tänkte Karl XI natten före slaget vid Lund, natten till 4 december 1676?

Situationen för den svenska armén i lägret vid Kävlingeån nordväst om Lund var inte komplicerad eller allvarlig – den var katastrofal. Ända sedan krigets början 15 månader tidigare hade motgångarna hopat sig. Två flotteskadrar hade mer eller mindre slagits ut i stort sett därför att ledningen varit inkompetent. Skåne och Blekinge hade invaderats av en överlägsen dansk armé som kunnat husera nästan helt efter eget gottfinnande i trakten. Visserligen hade Svenskarna lyckats hindra fienden att fortsätta in i Halland och övriga Västsverige och nyligen hade Helsingborg återtagits. Malmö hade förblivit svenskt under det hittillsvarande kriget men Skåne i stort var och förblev i dansk hand. Nu stod man på Kävlingeåns norra strand med danskarna på motsatta sidan. Svenskarnas läge var minst sagt pressat men inte på grund av fiendens numerära överlägsenhet(även om den också var ett problem), utan av matbrist och sjukdomar. Folk dog simpelt uttryckt som flugor. Deras kroppar lades var man kunde, i kyrkor, på vindar och liknande. Det kalla och regniga vädret gjorde det omöjligt att gräva gravar och inga tecken på bättring syntes. Att en stor del av de skånska bönderna dessutom slöt sig samman i irreguljära gerillaförband(av svenskarna betecknade som ”snapphanar”), och gjorde vad de kunde för att störa den svenska krigföringen, förbättrade knappast situationen. Som kungens fältpräst Spegel surt konstaterade: ”Det är lätt att föra krig när man har motståndarens undersåtar till vänner”.[1] Kort sagt, något måste hända. Att retirera ut ur Skåne skulle med säkerhet innebära att man förlorade landskapet, vilket vore en prestigeförlust både för Sverige och för unge kung Karl XI själv. Överhuvudtaget var reträtt inget kungarna av ätten Pfaltz uppskattade: seger eller död var vad som gällde.[2]

Därför beredde sig nu, natten till 4 december 1676, den nyligen 22 år fyllde kungen att tåga över Kävlingeån för att uppsöka fienden. Sedan några dagar hade kölden slagit till och fått isen att lägga sig. Även om syftet initialt kan ha varit att skaffa sig en bättre position inför ett kommande slag och inte att genast söka batalj, visste kungen att ett avgörande var nära förestående och att det måste bli definitivt. I det brev kungen skrev till sin mor konstaterade han att han nu antingen gick mot seger eller död. Om han dog ville han begravas i Riddarholmskyrkan i Stockholm. Vad tänkte kungen i det ögonblick han skrev dessa ord: Var han resignerad och ledsen, rädd, full av kämpaglöd och segervisshet, bistert beslutsam eller överlämnade han lugnt allt i den Allsmäktiges händer?[3]

Vi vet hur det gick. Sammanlagt uppåt 9 000 man antas ha stupat i slaget vid Lund, som är det blodigaste i Nordens historia och säges vara ett av de blodigaste i världshistorien, sett till antalet stupade på en enda dag.[4] I slutänden blev det svenskarna som vann, trots att det lika gärna kunde ha slutat med dansk seger och trots att båda sidor tillfogade varandra fruktansvärda förluster där vissa förband nästan helt förintades. I vår tid finns en tendens att dra alla krig över en kam och att framställa 1600-talets ”krigsherrar” som vore de alla totalitära ledare av modernt snitt. Hur man än väljer att se på drabbningen vid Lund, kan vi efter nära 350 år konstatera att vi nog skall vara glada att svenskarna gick segrande ur striden och att kungen överlevde. När Gustav Adolf stupade vid Lützen 44 år tidigare var detta visserligen en tragedi för dem som drabbades, liksom det alltid är då en anhörig dör i krig. Det var dock en tragedi av övergående slag. Hemma i Sverige fanns en visserligen minderårig men dock tronföljare och, inte minst, en ledare som var i stånd att ta ett allsidigt grepp på problematiken och lotsa landet genom de svåra år som följde. I december 1676 fanns varken en självklar tronföljare eller annan ledargestalt i ett brydsamt läge. Frågan är om Sverige överlevt som självständig nation om svenskarna förlorat och Karl XI stupat. Låt oss därför trots allt vara tacksamma att segern utföll som den gjorde den där decemberdagen för 347 år sedan, även om en del skåningar kanske har en annan uppfattning.[5]

.                    

         

---

[1] Att svenskarna under de två senaste krigen med Danmark invaderat och plundrat Skåne och att(sedan landskapet blivit svenskt 1658), en del av de soldater som förlagts där trakasserat civilbefolkningen med övergrepp, mord och stölder var tydligen inte något som behövde tas med i beräkningen.

[2] Under 64 år, 1654-1718, styrdes Sverige av tre kungar som i grund och botten var yrkessoldater, med den världsbild man kan förvänta av en sådan. Därmed inte sagt att dessa kungar utan vidare kan avfärdas som notoriskt stridsgalna – av de tre var Karl X Gustav den ende som själv förklarade krig och under Karl XI upplevde Sverige nära tjugo års fred(den längsta fredsperioden under hela 1600-talet). Alla ”de tre Karlarna” såg dock kriget som en naturlig företeelse i tillvaron och även om det kanske var värt att söka undvika, var det inget man fruktade. När kriget väl börjat förde man det tills segern var vunnen eller man själv stupat. Reträtt och, ännu värre, kapitulation fanns inte på agendan för dessa män. 

[3] Det sistnämnda är kanske det troligaste för den djupt religiöse och bibelsprängde ”Gråkappan”.

[4] Det sorgliga ”rekordet” i antal stupade på en enda dag i en förmodern  europeisk drabbning torde dock innehas av Towton 1461 Slaget vid Towton – Wikipedia.

[5] Denna text bygger huvudsakligen på Göran Rystads biografi över Karl XI(2001), främst s. 83-97.