söndag 28 april 2019

en nationalsymbols begravning


Vissa dödsfall betyder mer än andra och vissa begravningar betyder mer än andra. För den enskilda människan är det naturligtvis betingat av i vilken relation hon stått till den som avlidit. När landets statschef dör berörs de flesta invånare på något sätt, såvida man inte är ärkerepublikan. Det är svårt att i efterhand avgöra vilken – vilka regenter som genom tiderna sörjts ”mest” i ett enskilt land men man kan nog utgå ifrån att drottning Elisabet I:s död försatte engelsmännen i allmänhet i ett tillstånd av chock och sorg. De Londonbor som bevittnade begravningsprocessionen och, i än högre grad, de hovmän och funktionärer som deltog i ceremonin i Westminster Abbey 28 april 1603, måste ha haft känslan att världen upphört att existera.[1]

För det första hade kvinnan som nu vigdes till graven regerat länge, nära 45 år. Det var visserligen inte rekord ens på den tiden – Edvard III hade regerat i 50 år och Henrik III i 56, men för majoriteten av de samtida var Elisabet den härskare de mindes. De få som till äventyrs kunde relatera till hennes bror Edvard och systern Maria ville helst glömma deras sorgliga reglementen, med dess nederlag, förödmjukelser och förföljelser av oliktänkande. Elisabet var deras drottning och nu var hon borta. För det andra framstod hennes eget liv som något av en saga eller en sedelärande berättelse ur Skriften, om de yttersta och de främsta. Denna kvinna hade börjat sitt liv som oväntad och i högsta grad ovälkommen prinsessa 70 år tidigare. Hennes mor avrättades innan hon fyllt tre och själv hade hon i sin ungdom mer än en gång ådragit sig de styrandes onåd. Ofta hade man väntat att hon skulle föras till schavotten. Nu gick hon i graven som ”The Wurgin queen”, Jungfrudrottningen, något av sitt rikes skyddsgudinna och personifikation. Dessutom innebar hennes död ovillkorligen slutet på en epok, inte bara hennes egen utan också hennes familjs. När ätten Tudor nära 120 år tidigare besteg den engelska tronen kunde ingen säga hur länge de skulle hålla sig kvar på den – Som Shakespeares ”Rikard III” kunde de fråga sig om deras ära skulle leva blott en dag eller längre. Det rike de vunnit på slagfältet var sönderlitet efter år av inbördeskrig. Även om de drömde om att återta de besittningar man haft i Frankrike under medeltiden, var England mot slutet av 1400-talet ett obetydligt, halvt barbariskt rike utan någon större betydelse i Europa. Ett drygt sekel senare hade det besegrat den spanska armadan och tagit de första stegen mot ett kolonialt välde i Den nya världen. Drottningen som nu fördes till graven symboliserade även denna nya storhetstid. Men nu var ätten Tudor utslocknad. Om några dagar skulle en ny konung anlända för att ta sitt arv i besittning, en kung från ett land många engelsmän såg som barbariskt och vars mor dessutom blivit avrättad av kvinnan som nu lades till sista vilan i Westminsters katedral, vad skulle framtiden bära med sig under Maria Stuarts son? Bland de närvarande fanns en svensk adelsdam, dessutom på platsen som närmast sörjande. Det var Helena Snakenborg, som periodvis varit drottningens närmaste förtrogna. Hon hade kommit till England som medföljande i en svensk ambassad i början av Elisabets regering och genom ett tilldragande sätt och fördelaktiga giftermål blivit både drottningens väninna och medlem av hennes släkt. Vilka tankar rörde sig i hennes huvud denna dag?[2]

En dryg vecka senare anlände den nye kungen, Jakob I av huset Stuart. Om den dynasti han grundade kan mycket sägas men genom att låta placera systrarna Maria och Elisabet, Henrik VIII:s båda döttrar, i samma kapell i Westminster och genom att flytta sin halshuggna mor till samma kyrka, markerade han slutet på det ”inbördeskrig” som så länge rått inom familjen. Så slutade en orolig men storslagen epok i Englands och hela Storbritanniens historia. En ny tid stod för dörren.                            



[2] Den intresserade kan läsa mer om Helena Snakenborg i Gunnar Sjögrens bok Helena snakenborg, en svenska vid Elisabet I:s hov(1973).

onsdag 24 april 2019

Konsten att befria sig från en maîtresse en titre, eller Till påsk är alla lika


Madame de Montespan trodde inte sina öron. Hur vågade någon, ens en gudsman, tala så till kungens favorit! Men rösten var obeveklig: ”Ni skandaliserar Frankrike. Gå, Madame! Vänd ert syndiga leverne ryggen och kom sedan och kasta er för Kristi tjänares fötter”.

Denna scen utspelades 10 april 1675 i församlingskyrkan i Versailles, det slott som i allt högre grad framstod som kung Ludvigs huvudresidens.[1]  Madame de Montespan var sedan drygt åtta år kungens maítresse-en- titre.[2]  Hon var känd för sin skönhet, sitt luxuösa leverne och sin spirituallitet. Hennes repliker lär ha varit så giftiga att känsliga hovmän inte vågade passera hennes fönster av rädsla för att få en gliring i ansiktet.[3]  Denna 10 april 1675 hade hon emellertid kommit till kyrkan för att undfå syndernas förlåtelse inför påskhelgens obligatoriska inmundigande av Kristi lekamen och blod. Att prästen, dessutom en präst av lägre rang, vägrade motta hennes bikt var inte bara kränkande för hennes värdighet som adelsdam och kunglig favorit – det markerade att hon i kyrkans ögon var förtappad, så djupt fallen i synd att Gud i avsky vände sig från henne. Även om Madame de Montespans tid vid kungens sida inte var helt avslutad i och med detta, utgjorde intermezzot i kyrkan början till slutet på hennes tid som mätress.

Faktum är att Ludvig XIV, denna absolutismens personifikation för alla tider, i hög grad var medveten om kyrkans och Guds makt över kungarna. Även om han i sin politik höll på sin självständighet i förhållande till påven visste han att Gud stod över honom och att han, liksom alla dödliga varelser, en dag måste svara för sina gärningar inför denne konungarnas konung. Detta förhållande markerades särskilt under påsken. En troende katolik förväntas då ta nattvarden och som kung av Frankrike var det obligatoriskt att vid mässan på påskafton offentligt genomföra ritualen. Att göra detta samtidigt som alla visste att man öppet samlevde med en älskarinna, dessutom en gift sådan, var å andra sidan detsamma som att begå dödssynd. Juridiskt kan det jämföras med att begå mened i domstol. Därför avstod kungen vanligen från att ta nattvarden under påsken, eller åtminstone från att göra det offentligt inför menigheten. Men detta år, 1675, utförde han ritualen offentligt och lyssnade med särskilt stor andakt till den nitiske och fromme biskop Bossuet och jesuiten Bourdaloue, då de predikade för honom att en kungs första plikt är att tjäna Gud och framstå som gott exempel för sina undersåtar. Det lär ha gjort våldsamt intryck på monarken, som skall ha utropat: ”Det har jag aldrig hört talas om”.[4]  Ändå finns det skäl att undra hur uppriktig Ludvigs ånger var och om inte scenen i kyrkan, då Athénais avvisades av prästen, delvis var uppgjord på förhand och enligt kungens önskan.

För det första fortsatte kungen att träffa både sin favoritmätress och andra kvinnor och för det andra verkar det underligt att en präst av lägre rang i kungens eget slott utan vidare avvisar hans sedan nära tio år allmänt erkända älskarinnas bikt inför påsken, en ritual hon tycks ha genomgått regelbundet under sina år ”i synd”, utan någon anmärkning från de vördade fädernas sida. Det kan förstås hända att biskop Bossuet långt om länge tappat tålamodet med sin världsliga överhet och befallt sin underordnade att ta i på skarpen med Athénais, just för att ställa kungen i dålig dager och tvinga honom att rannsaka sig själv. Men det kan finnas en annan förklaring. Saken var den att det under de senaste åren dykt upp en ny, allt ljusstarkare stjärna på det firmament där Ludvig XIV utgjorde den obestridliga solen. Det var en kvinna som i sig själv hette Francoise d´Aubigné och som vid denna tid gick under namnet Madame Scarron. Hennes släkt var visserligen adlig men fadern både protestant och en, som det verkar, allmänt avsigkommen person. Därför föddes Francoise i närheten av det fängelse där han för tillfället satt internerad. Hon döptes i moderns katolska tro men uppfostrades i faderns protestantiska, vilket säkert bidrog till att hon senare blev en vidsynt katolik som kunde acceptera människors smärre avsteg från Guds rättrådiga väg utan att själv dela dem. Flickan kom under bättre bemedlade släktingars vård och så småningom, då fadern blivit fri och utnämnts till guvernör i Franska Västindien, följde hon honom dit tillsammans med sin mor och sina bröder. Efter några år återvände familjen till Frankrike, där Fracoise, 16 år gammal, genom bekantas assistans fick tillträde till salongerna i Paris. Här träffade hon Paul Scarron, en giktbruten författare över 20 år äldre än hon själv. Trots detta gifte de sig eftersom Fracoise inte kunde tänka sig att gå i kloster, så katolik hon var. Efter makens död 1660, då hon var 25 år, återupptog Francoise sitt liv i societetens utkant. Hon hade lätt att få vänner och en av dem var Athénais de Montespan, kungens älskarinna. Kanske tack vare sin egen torftiga barndom hyste Madame Scarron emellertid ett särskilt intresse för obemedlade barn med förnämt ursprung. På en avsidesgata i Paris öppnade hon ett hem för sådana barn. Hemmet var hygieniskt och välskött och Madame Scarron en visserligen bestämd men också ömsint styvmor. Bland de barn som togs in var kung Ludvigs barn med Athénais och det hände att fadern ibland besökte dem i det undanskymda huset. När kungen såg den ömhet med vilken föreståndarinnan vårdade sina skyddslingar blev han rörd och inbjöd henne inom kort att ta med sig hans utomäktenskapliga barn till hovet och bli deras guvernant där. Efter någon tvekan accepterade hon. Detta inträffade 1674, då Madame Scarron var omkring 40 år. Ludvig XIV visade sin tacksamhet genom att ge guvernanten en hög lön, vilket gav henne möjlighet att köpa egendomen Maintenon några mil från Versallies. Sedan dess kallade sig Francoise Madame de Maintenon och under det namnet blev hon känd i historien. Även om hon än så länge inte blivit kungens älskarinna hade den nya Madame de Maintenon, som hon uttryckte saken, ”uppnått en speciell ställning” vid solkungens hov.

Det var mot denna intressanta bakgrund som scenen i kyrkan i Versailles, där Athenais de Montespan nekades bikt påsken 1675, utspelades. Frågan är om prästen och hans överordnade biskop Bossuet agerat på eget initiativ eller om Ludvig XIV på ett diskret sätt bett dem hjälpa honom att göra sig fri från en kvinna han så smått börjat tröttna på men vars dragningskraft var så stark att han inte ensam förmådde bryta med henne.[5]     



                           



[1] Versailles blev dock franska kungafamiljens huvudslott först 1682.
[2] Officiellt erkänd älskarinna. Bland bekanta och vid hovet gick hon under namnet ”Athénais” (Athena), för sin spirituallitets skull. Det är också under detta namn Madame de Montespan är känd i historien. 
[3] Även då hon gick för långt vände hon kritiken till sin fördel. Under en resa råkade drottningens vagn välta i en bäck: ”Ser man på, drottningen dricker”, utropade mätressen. Kung Ludvig rynkade ögonbrynen: ”Madame, hon är er drottning”. ”Nej, Sire. Hon är er drottning”, replikerade Athénais.
[4] Herman Lindqvist, Ludvig XIV, solkungen(2011), s. 150. Med tanke på att kungens fromma, om också inte helt världsfrånvända, mor uppfostrat honom i religionens bud bör orden, om Ludvig verkligen yttrat sig så, nog ges innebörden: ”Det har jag aldrig reflekterat över”.
[5] Denna text bygger huvudsakligen på Antonia Frasers bok Ludvig XIV och kärleken(svensk översättning 2008), kapitel 8-9. För den intresserade kan nämnas att Athénais de Montespan stannade vid hovet i många år men att hennes ställning blev allt svagare. Slutligen gick hon ”i pension” i ett kloster men utan att avlägga några löften. Hon avled 1707. Madame de Maintenon blev så småningom kungens älskarinna och, av allt att döma, hans morganatiska hustru. Deras förhållande byggde dock, i motsats till relationen med Athénais, mer på vänskap än sexuallitet. Maitenon överlevde kungen och dog först 1719.  

tisdag 16 april 2019

En olycklig fanatiker, eller Drottningen som älskade sin mor



Häromdagen dök det i mitt nyhetsflöde på nätet upp ett bildspel med undertiteln: ”De tjugo blodigaste ledarna någonsin”. Det innehöll bilder på ett geografiskt och tidsmässigt sett brett urval av politiska ledare, från förkristen tid till våra dagar, som ansågs vara diktatoriska eftersom de dödat och förföljt ett stort antal människor.  Uppställningen tycktes dock vara gjord utan någon verklig systematik: Ledarna var varken ordnade kronologiskt eller alfabetiskt och det gick inte att avgöra om man definierat dem enligt någon tänkt grad av grymhet, där den förste exempelvis ansågs ”minst blodig” på en stigande skala. Till varje bild hade fogats en kort undertext.[1] Bland de första som nämndes, närmare bestämt nummer 2 i ordningen, var Maria Tudor, drottning av England 1553-58. Om henne meddelades i undertexten: ”Oavsett hur kort hennes styre var kommer Maria I alltid att vara känd som ´bloddy Mary´ på grund av hennes förföljelse av protestanterna, varav några brändes levande”.[2]  Rent historiskt är denna beskrivning korrekt. Maria var fanatisk katolik och hon brände verkligen protestanter på bål, bland dem en ärkebiskop av Canterbury. Som bekant kan dock ingen dömas rättvist utan hänsyn till tid och sammanhang och bland historiens regenter, av vilka många har blod på sina händer i större eller mindre utsträckning, kan jag personligen knappast tänka mig någon som i så hög grad förtjänar medlidande och sympati som Henrik VIII:s äldsta dotter. Hur skulle ni själva bedöma henne?

Drottning Maria av ätten Tudor var dotter till Henrik VIII i dennes äktenskap med Katarina av Aragonien. Hennes födelse i februari 1516 gav inte upphov till så stora festligheter som förlossningen av en prins, en tronföljare, skulle ha gjort men kungen var ändå på gott humör. De tidigare graviditeterna hade slutat med att barnet antingen dött i samband med förlossningen eller en kort tid efteråt.[3] När det venetianska sändebudet, med rätta men utan överdriven taktfullhet, påpekade att glädjen för kungen skulle varit större om han fått en son, svarade Henrik glatt att det fick ordna sig så småningom. Kungaparet var ungt och friskt. Det skulle säkert bli söner i framtiden. Som den anhängare av tidens humanism hon var, lade drottning Katarina an på att utbilda sin dotter i intellektuella ämnen, som latin. Även om hon inte personligen ledde undervisningen följde hon den med intresse och tog råd av både engelsmän och lärda från hemlandet Spanien för att förkovra sin dotter.[4] Allt tyder på att Maria också fick lära sig de praktiska sysslor som förknippades med skötseln av ett hushåll. Det hade hennes mormor, Isabella av Kastilien, varit mån om att inpränta i sina egna döttrar tillsammans med de lärda studierna.[5] Att prinsessan undervisades i latin och humanistisk filosofi(hon läste Erasmus på moderns maning), innebar inte att hon var ämnad att bli engelsk regent. Även sådana som talade för kvinnors intellektuella bildning menade att kvinnor per definition inte var lämpade att härska. De var av naturen lättledda och kunde utan svårighet lockas att begå dårskaper med katastrofala konsekvenser. Det räckte med att studera berättelsen om syndafallet i lustgården för att bevisa detta.[6]  Med tiden stod det klart att kung Henriks förhoppning om kommande söner i äktenskapet inte skulle slå in. De många graviditeterna hade slitit på drottningens kropp och hälsa och hon tycktes för framtiden dömd till ofruktsamhet. Den omständigheten att Henrik samtidigt begåvats med en son utom äktenskapet måste ha vållat oro: Varför nekade Gud kungen en arvtagare till tronen?[7]  Ändå övervägdes länge möjligheten av en lösning där Maria kunde koras till faderns efterföljare. Hon kunde gifta sig med sin kusin kungen av Skottland och på så vis förena de båda rikena, det som engelsmännen drömt om så länge. Eller hon kunde ingå äktenskap med den nye kejsar Karl V, en kusin på moderns sida. Särskilt drottningen verkade för den planen: Vad kunde inte hennes framtida dotterson åstadkomma som arvtagare till både tyskromerska riket och England! Även om dessa planer tyvärr gick i stöpet, vilket försvagade Katarinas ställning vid hovet, fanns det vid mitten av 1520-talet inga tecken på att prinsessan Marias ställning var hotad. Tvärtom sändes hon vid 9 års ålder till gränstrakterna mot Wales, vilket började bli tradition för engelska tronarvingar. Trots att hon aldrig erhöll titeln ”Prins- prinsessa av Wales”, vilket ingen blivande drottning gjort i denna dag, utgick allt flera initierade från att Maria i tidens fullbordan skulle efterträda sin fader. Då hände något oväntat: Kungen blev förälskad!

Henrik VIII:s passionerade kärlek till Anne Boleyn har diskuterats av många.[8] Här är nog att konstatera att de följande 10 åren blev omskakande för hela kungafamiljen och de främsta politikerna och ämbetsmännen. Särskilt traumatiskt måste det ha varit för den flicka som under de känsliga tonåren steg för steg förvandlades från prinsessa till bastard. Hur mycket Maria i realiteten märkte de första åren är svårt att säga. Visserligen blev det snart omöjligt för henne att träffa båda sina föräldrar samtidigt men hon hade sitt eget hov och det var ingen självklarhet att kungabarn umgicks med sina föräldrar. Hon kunde skriva till Katarina utan restriktioner och när hon och faddern träffades visade de ömsesidig värme för varandra. Men i början av 1530-talet störtade allt samman: Henrik och Katarina separerade på sommaren 1531.Följande år utropades kungen till engelska kyrkans överhuvud, vilket innebar att han kunde gifta om sig utan påvens tillstånd och i juni 1533 kröntes Anne Boleyn till drottning av den nye ärkebiskopen av Canterbury, Thomas Cranmer. Efter prinsessan Elisabets födelse i september samma år upplöstes Marias hov och hon utnämndes till hovdam hos sin halvsyster. För de av hennes gamla tjänare som följde med henne var det svårt att komma ihåg att hon inte längre var prinsessa utan ”lady Maria”, kungens oäkta dotter. En del trogna själar lämnade tjänsten i frustration och sorg. Påfrestningarna gjorde Maria sjuk. Vid ett tillfälle 1534 tilläts hennes mor, som själv blev alltmer isolerad och närmast levde i fångenskap, att besöka sin dotter för att trösta och uppmuntra henne. Det var sista gången de träffades. Under tiden hade flera lagar stiftats, som gick ut på att kungen var den engelska kyrkans överhuvud och att barnen i äktenskapet med Anne Boleyn var att se som hans legitima arvingar. Varenda undersåte måste svära en ed på att acceptera detta. Särskilt munkar och nunnor hade svårt att godta det nya systemet och flera av dem avrättades, liksom biskop John Fisher och filosofen och politikern Thomas More. För Anne Boleyn var Maria det verkliga hotet mot hennes ställning och med sin vanliga oförmåga att dölja sina känslor sade hon öppet vad hon tänkte om sin styvdotter: ”Hon är min död och jag hennes”. För Maria var det säkert frustrerande att hon inte tilläts hata den far som i praktiken hade förskjutit henne, berövat henne hennes kungliga rang och störtat hennes mor i elände. Katarina fortsatte in i det sista att mana sin dotter att hålla en låg profil och lyda kungens befallningar, så länge hon inte ”förlorade sin själ”. Det är inte konstigt om Maria började se den protestantiska rörelse som, sedan påvestolen satts ur spel, närmast oundvikligt började få fotfäste i England, som en personifikation av allt ont som hade drabbat henne och hennes familj.   

På sommaren 1536 tycktes emellertid allt ordnas till det bästa. Både Katarina av Aragonien och Anne Boleyn var döda och kungen hade ingått ett tredje äktenskap som tycktes behaga alla. I det sammanhanget välkomnades den nu 20-åriga Maria tillbaka till hovet. Även om hon fortfarande betraktades som bastard var hon nu en integrerad medlem av kungafamiljen på samma villkor som halvsystern Elisabet, även hon klassad som illegitim efter moderns avrättning. Under kungens sista tio år bodde de två systrarna och deras lillebror Edvard, Henriks son med Jane Seymour, ofta på samma slott. I den tronföljdsordning som upprättades 1544 införde kung Henrik sina båda döttrar i successionen, för den händelse deras bror skulle avlida utan arvingar. Genom att samtidigt fortsätta hävda deras illegitima status antydde fadern i själva verket deras likaberättigande till tronen, eftersom det i praktiken skulle ha varit omöjligt att legitimera båda döttrarna.[9]

Efter Henrik VIII:s död 1547 inträdde en period då protestantismen mer uttalat framhölls som engelsk statsreligion. Katoliken Maria hävdade ståndaktigt sin rätt att fira katolsk gudstjänst, om hon så måste be om militärt stöd från sin kusin kejsar Karl V. Unge Edvard VI:s ministrar gav med sig men blev förmodligen mindre benägna än någonsin att erkänna Maria som tronarvinge. Vid Edvards död 1553, barnlös vid knappa 16-års ålder, sökte man sätta en avlägsen släkting till Maria på tronen.[10] Maria mobiliserade emellertid egna styrkor och tågade mot London. Folk i allmänhet tycks också ha givit henne sitt stöd. I mitten av juli 1553 tågade den nya drottning Maria in i London under folkets helhjärtade jubel. Också halvsystern Elisabet fanns i hennes följe.

I september 1553 kröntes den nya regenten. Några dagar senare förklarade parlamentet att gamle kung Henriks äktenskap med Katarina av Aragonien var att se som lagligt. Detta var ett ödesdigert beslut på flera sätt. Samtidigt som det försatte drottningens halvsyster i ett svårt läge, innebar det i praktiken att den politik som förts i tjugo år - skapandet av en anglikansk statskyrka, indragningen av klostren, med efterföljande donationer av kyrklig jord till adliga godsägare osv - och där de olika delmomenten ytterst byggde på förutsättningen att Henrik VIII:s första äktenskap varit ogiltigt, upphävdes. Maria hade fått folkets oreserverade stöd därför att hon var kung Henriks odiskutabla arvinge i egenskap av hans dotter. Om hon nöjt sig med detta och strävat att styra England efter tidens krav och växlingar, som Elisabet senare så klokt skulle göra, hade Maria kunnat gå till historien som en framgångsrik härskare. Genom att omedelbart rehabilitera sin mor hade hon i praktiken utropat sig till Katarinas efterföljare och förkämpe för den konservativt fromma katolska tro modern representerat men som nu, tjugo år senare, bara kunde upprätthållas med våld. Hur rörande hävdandet av  moderns rättigheter än kan tyckas ur Marias personliga synvinkel, avgjorde detta i praktiken de kommande årens reaktionära politik, med förföljelse och dödsdomar mot protestantiska dissidenter, ett upproriskt parlament och, för Marias vidkommande, ett slut i ensamhet och med ett rykte som blodig tyrann.[11] I sitt testamente från 1558 förordnade drottningen att hennes ”älskade mor, i ljust minne bevarad”, skulle flyttas från sin grav i Peterborough och jordfästas vid hennes sida i Westminster Abbey i London: ”Hedervärda gravar eller monument skall resas till ett tillbörligt minne av oss”.[12] Så blev det nu inte men orden visar med sorglig tydlighet vad som ytterst drev drottning Maria under hennes regeringstid - Att återupprätta sin mor och den katolska tro hon dött för. Antagligen betraktade Maria sin mor och kanske också sig själv som martyr.[13]

Det går naturligtvis inte att bortse från att drottning Maria Tudors regeringstid präglades av ett diktatoriskt styre där oliktänkande förföljdes på ett minst sagt grymt sätt men förtjänar hon den svartmålning som ”Bloddy Mary” eftervärlden bestått henne. Jag upprepar den fråga som ställdes inledningsvis: Hur skulle läsaren själv döma?

                   

          

                

    



[2] Bildtexten använder den engelska namnformen: ”Mary”. Jag har följt regeln att ge regenter svenska namn. Då ”bloddy Mary” anses vara ett allmänt vedertaget smeknamn för drottningen återges det på engelska.
[3] Katarina hade genomgått minst tre graviditeter före 1516, däribland sonen Henry, som föddes 1511 men dog efter några månader.
[4] Fraser ger intrycket att det främst var modern som engagerade sig i prinsessans undervisning, ett tecken så gott som något på att Henrik VIII aldrig på allvar räknade Maria som tronföljare.
[5] I Marias egen generation kan man tänka på den svenske greven och riksdrotsen Pehr Brahe den äldre och hans bekanta Hushållsbok för ungt adelsfolk, som noga går igenom vad en adlig husmor bör känna till om praktiska sysslor i kök och källare.
[6] En av de få, eller kanske den enda vid engelska hovet, som med visshet inte delade denna åsikt var drottning Katarina. Hennes mor och far hade genom sitt äktenskap slagit samman de två rikena Aragonien och Kastilien, som de fortsatt att regera var för sig, utan att någondera parten hade överhöghet över den andra. Efter erövringen av Granada betecknades Ferdinand och Isabella av påven som deras katolska majestäter, dvs. båda räknades som suveräna furstar.
[7] Henry Fitzroy, hertig av Richmond, 1519-36. 
[9] Deras mödrar gjorde under perioden 1533-36 samtidigt anspråk på att vara drottning av England. 1544 var för övrigt det år då Gustav Vasa införde arvkungadöme i Sverige.
[10] Jane Gray (”niodagarsdrottningen”), härstammade från en yngre syster till Henrik VIII. 
[11] Bland dem som dömdes till döden och brändes på bål var ärkebiskop Thomas Cranmer, mannen som en gång krönt Anne Boleyn till drottning.
[12] Fraser, s. 458.
[13] Denna text bygger huvudsakligen på Antonia frasers bok Henrik VIII:s sex hustrur(svensk översättning1995), främst kapitel 4-5 och 9-10 och David Starkey, Elisabet, vägen till tronen(svensk översättning 2003), främst kapitel 4-5 och kapitel 17-18.    

måndag 8 april 2019

Fäder och söner


Alla vet vi att förhållandet mellan barn och föräldrar kan vara nog så komplisserat. Är det dessutom fråga om relationen kung - tronföljare kan följderna av ett ansträngt förhållande bli rent explosiva, kanske leda till inbördeskrig, vilket i och för sig inte förutsätter ett personligt hat mellan parterna.  Yrket som regent är ett av de exklusivaste som finns. Att styra ett land och samtidigt försöka skapa vad vi skulle kalla en normal relation till sin familj ät svårt. I några fall, som ryska tsarfamiljen före revolutionen, kan det rent av visa sig ödesdigert att alltid sätta de närmaste anhörigas behov i första rummet. En despotisk eller dominant ledare kan å andra sidan lämna ett tungt arv till sin efterträdare. Det är ett faktum, även om det direkta sambandet inte fastställts vetenskapligt, att regenter som dominerar sin tid och omgivning ofta får söner som blir avsatta eller på annat sätt drabbas av olycka. Av de tre svenska kungar som avsatts i modern tid har två haft fäder som i verklig mening dominerat sin tid och som det av olika skäl måste ha varit svårt att efterträda.[1]  

Erik XIV levde i nästan 30 år i skuggan av en far som, om än efter år av opposition och uppror, påtvingat såväl kyrkan som folket och adeln sin vilja och gjort sig till rikets enväldige herre. När han slutligen avled stod en ny generation adel redo att beträda den politiska scenen, den nya protestantiska kyrkan saknade fast ordning och striden mellan katolskt och protestantiskt var ännu inte avgjord.[2] Vad folk i allmänhet tänkte och kände vid Gustav Vasas död är svårare att säga men säkert erfor de en känsla av osäkerhet vid att den hand som så länge styrt dem och som trots bristfälliga kommunikationer i stor utsträckning lyckats få grepp om deras tillvaro nu inte längre fanns där.[3] Hur glansfull konung Eriks fasad utåt än verkade, måste det rimligen ha känts som en tung börda att axla arvet efter en furste som kung Gustav. De många yngre bröderna från faderns senare äktenskap och deras personliga maktambitioner gjorde inte saken bättre. Inom mindre än tio år var Erik XIV avsatt, hatad och föraktad av aristokratin och periodvis halvt vansinnig. Han dog i ensamhet och sorg, troligen förgiftad.[4]      

Gustav III hade i en för kungar brydsam tid lyckats både bevara och stärka sin makt. Med charm och politisk fingerfärdighet men också med hårda nypor när så krävdes var han mot slutet av sitt liv nästan lika allsmäktig som Gustav Vasa hade varit, även om ständer och tidens strömningar tvingade honom att i sin politik visa större återhållsamhet och försiktighet. Att vara arvtagare till denne solkung, som endels betraktades som gudomlig, endels brottslig, var tveklöst en tung börda. Att dessutom tvingas uppleva att fadern skjutits av konspiratörer gjorde det inte lättare. Då fadern låg på sitt yttersta hade den blivande kungen författat utkastet till en avsägelseakt, som hans lärare dock förstört.[5]  Gustav IV Adolf kom under sin regering att framstå som stel, otillgänglig och envis intill hallstarrighet. I grund och botten skrämde honom de revolutionära tiderna och tanken att kanske dela faderns öde. Faderns fiender var på förhand negativt inställda till sonen, anhängarna väntade sig stordåd av sin hjältes efterföljare. Ingen blev i slutänden riktigt nöjd, trots att den unge fursten strävade att göra sitt bästa och alltid satte kompetens före börd. 17 år efter faderns död avsattes Gustav Adolf och sändes i exil. Han hade då suttit på tronen dubbelt så länge som Erik XIV.[6] Liksom denne avled han ensam, visserligen inte i fångenskap men trött på livet och på människorna.

Den engelska medeltiden uppvisar flera exempel på maktfullkomliga kungar som efterträtts av svaga söner. Edvard I var vid sin död år 1307, efter 35 år på tronen, en hårsmån från att skapa ett enat Storbritannien. Det enda som tycktes återstå var ett sista fälttåg mot de uppstudsiga skottarna.[7] Men mitt under inmarschen i grannlandet rycktes kungen bort av döden. Han efterträddes av sin son och namne, Edvard II. Denne visade sig vara en vek man i händerna på sina gunstlingar. Säkert kände han sig osäker inför tanken att efterträda sin beundrade och fruktade fader och kom därför att benhårt hålla fast vid dem han såg som sina vänner, oavsett deras börd eller beteende gentemot sin omgivning.[8] Då Edvard avsattes 1326 hade flera av de landområden fadern lagt under sig eller, som i Gascogne, kämpat för att behålla kontrollen över antingen helt gått förlorade eller minskat avsevärt i omfång. Skottarna hade återvunnit sin självständighet. Edvard II mördades troligen, efter att ha suttit fången på olika engelska slott i ett år.[9] Också Rikard II och Henrik VI efterträdde maktfullkomliga, beundrade monarker men fick själva eländiga slut i fångenskap. Båda blev kungar i mycket unga år men medan Rikard liksom Edvard II var ett verktyg i händerna på sina gunstlingar, var Henrik tillbakadragen, svårmodig och periodvis sinnessjuk. Hans oförmåga att leva upp till förväntningarna att fortsätta faderns segerrika krigarbana och definitivt lägga Frankrike under England ledde slutligen till att han avsattes och mördades.[10]

I Ryssland, där det ofta är svårt att skilja storhet från galenskap, har ”stora ledare” haft för vana att själva eliminera söner som ansetts otillräckliga som efterträdare. Ivan den förskräcklige, den förste att beteckna sig som "alla ryssars tsar", slog på 1500-talet egenhändigt ihjäl sin äldste son under ett raserianfall och Peter den store lät tortera och misshandlade av allt att döma delvis själv sin äldste son till döds, i grund och botten därför att han inte delade sin fars värderingar och intressen. Katarina den storas son, Paul I, överlevde visserligen sin legendariska moder men var en osäker, obalanserad man som, förstårligt nog med tanke på omgivningen, var misstänksam och grym i sin maktutövning. Slutligen mördades han av sina egna officerare.

Det finns också exempel på omvända förhållandet, dvs. att en svag ledare efterträtts av en stark son. Edvard I av England och Gustav III av Sverige, som omnämns ovan, växte båda upp i lägen där monarkin var försvagad och kanske till och med allvarligt hotad. Varken Henrik III av England eller Adolf Fredrik hade i längden mod eller kapacitet att hävda kungamaktens ställning. Vid mitten av 1260-talet satt den engelske kungen och hans son båda i fångenskap en kort tid innan Edvard lyckades fly och besegra deras fiender. Kronprins Gustav fick vid tio års ålder uppleva hur han och föräldrarna bevakades av de misstänksamma ”hattarna”. Deras vänner avrättades eller gick i landsflykt och ersattes med personer som knappast var annat än spioner. Adolf Fredrik konstaterade resignerat att han troligen skulle avsättas, kanske dödas. 15 år senare lyckades hans äldste son i det närmaste på egen hand och på en enda dag överflygla rådet, sekreta utskottet och ständerna och själv ta makten i sin hand.[11]

Som avslutning kan nämnas en legendarisk kung som faktiskt hade en politiskt stark far till företrädare. Alexander den stores far, Filip II av Makedonien, enade i stort sett hela det dåtida Grekland under sin spira och beredde sig just att tåga mot perserna då han plötsligt mördades 336 F. KR. Alexander både beundrade och kände avstånd till sin far, som han tyckte lade beslag på all ära för egen räkning. Vid en fest föll den berusade Filip till golvet, varvid sonen utropade: ”Se på honom! Han vill erövra Persien och kan inte ens ta sig upp ur en soffa”, Det är sannolikt att Alexanders mor var delaktig i mordet på sin make. Ändå slutade sonen inte att i officiella sammanhang prisa Filips förtjänster och beredde sig att bygga en ny grav i egyptisk pyramidstil åt honom då han själv avled.[12]                              



[1] Med ”modern tid” avses här 1523 och framåt.
[2] Ett utkast till svensk kyrkoordning förelåg redan 1561, men antogs efter modifieringar först 10 år senare.
[3] Gustav Vasas brev till fogdar och andra ämbetsmän är väl bekanta. Han kunde befalla att hästarna på Öland icke skulle utfodras med spannmål. Det räckte med gräsbete: ”Vid vårt straff och vrede”.
[4] Erik XIV avsattes i själva verket 29 september 1568, på dagen 8 år efter faderns död.
[5] Om detta skriver Herman Lindqvist i sin bok ”När riket sprängdes och Bernadotte blev kung”, Historien om Sverige del VII(1998).
[6] Gustav IV Adolf arresterades nästan på dagen 17 år efter skottet på maskeraden och avsade sig tronen 29 nars 1809, på dagen 17 år efter sin fars död. Det är fascinerande att både Erik och Gustav Adolf fråntogs makten samma dag som deras fäder avlidit.
[7] Edvard hade å andra sidan fört krig mot flera skotska ledare i tio år utan att helt lyckas lägga grannriket under sin krona. Det är alltså möjligt att kriget fortsatt även om han vunnit ännu en seger.
[8] Favoriten Piers Gaveston, en lågadlig man från de engelska besittningarna i Gascogne, beskrivs som oerhört fräck och framfusig, drag som av tradition förknippas med hans hembygd, Han dödades 1312 av de engelska baronerna. Nästa favorit, Hugh de Spenser den yngre, använde rena våldsmetoder för att komma över egendomar han åtrådde. Han avrättades 1326 sedan kungen störtats.     
[9] Alison Weir ifrågasätter dock detta i sin bok om Edvard II:s drottning Isabella, Isabella she – wolf of France, gueen of England(2005).
[10] Rikard II:s far avled medan hans egen far, Edvard III, ännu var i livet. Rikard blev kung vid 10 års ålder och avsattes efter drygt tjugo år på tronen. Henrik VI var nio månader gammal då fadern, den store krigaren Henrik V, avled.
[11] För ytterligare information om kung Edvard I och hans barndom kan rekommenderas Marc Morris biografi A great and terrible king, Edward I and the Forging of Britain(2000). Om de politiska förvecklingarna vid Adolf Fredriks hov och hur dessa påverkade den blivande Gustav III, se Gardar Sahlberg, Mera makt åt kungen(1976).
[12] Bengt Liljegren, Alexander den store(2005).