Kung Henriks första kärlekshistoria?

Henrik VIII är förmodligen Englands internationellt mest legendariske regent, möjligen överträffad av dottern Elisabet. Han är också en ofta återkommande ”gäst” på denna blogg och nu är det dags igen. Denna gång skall vi ta oss an en episod som inträffade i början av kungens regeringstid. Det tycks omtvistat hur stora proportioner händelsen i själva verket hade – Antonia Fraser omnämner den i förbigående i sin bok om Henriks gemåler medan Alison Weir i sin bok över samma ämne ägnar historien uppåt två sidor. Den senares beskrivning låter närmast som temat i en absurd engelsk fars men vare sig skildringen är överdriven eller inte är den underhållande och kan ses som ett slags förspel till de skandaler och legender som kom att kanta kung Henriks privatliv och påverka Europas historia. Enligt Weir är detta vad som hände.

På hösten 1510 hade Henrik VIII varit kung ett drygt år. Han var en levnadsglad ”playboy” på nitton år, mer intresserad av sport och uppsluppna fester än av tråkigt rutinarbete i rådet eller vid arbetsbordet. Å andra sidan var han oerhört populär bland folket, som såg Henrik som en bokstavligt strålande kontrast till den stränge och otillgänglige fadern.[1] Det var lätt för Henrik att spela rollen av solkung – han var ståtlig och vacker med sitt gyllene hår och okonstlat glada sätt i förhållande till sin omgivning.[2] I samband med sin tronbestigning hade Henrik gift sig med den några år äldre spanska prinsessan Katarina, änka efter hans bror Arthur. Nu, hösten 1510, var drottningen gravid. Eftersom det inte ansågs lämpligt att ha samlag med en gravid hustru såg sig kungen om efter en tillfällig kvinnlig partner. Detta var för övrigt en accepterad sed för äkta män vid denna tid, åtminstone inom överklassen. Kungens blickar drogs snart till två vackra hovdamer ur den absoluta högadeln, hertigens av Buckingham båda systrar Elisabeth Fitz Walter och Anne Herbert. Buckingham var för tillfället Englands ende ”tjänstgörande” hertig, vilket innebar att han hierarkiskt sett bara hade kungen över sig.[3] Bortsett från hans ursprung, han var en äkta ättling av huset Plantagenet, var han också mycket ståtlig och förde sig väl vid officiella ceremonier. När dåvarande hertigen av York blev tronföljare vid 10års ålder efter sin bror Arthurs död 1502, hade det viskats att Buckingham vore en bättre ledare för England i händelse också gamle kung Henrik skulle avlida: han ”skulle vara en kunglig härskare”.[4] Buckingham var dessutom oerhört medveten om sin rang och värdighet. Att utan vidare begagna en av hans systrar, dessutom båda gifta kvinnor, som ”tillfällighetsligg” kunde visa sig vanskligt även för Englands unge konung. Kanske var det därför Henrik VIII, sedan han väl beslutat att göra lady Elizabeth Fitz Walter sin kur, bad en av sina intimaste tjänare, William Compton, att agera ”Stand in” för sin herre.[5] Genom att själv låtsas vara förälskad i Elisabeth skulle han avvända eventuella misstankar från kungen och också göra det lättare för honom att ibland besöka sin partners bostad. Compton gick in på saken, kanske både för nöjes skull och av önskan att vara sin herre till lags. Efter någon tid började emellertid lady Anne undra varför Compton så ofta besökte hennes syster, hade de något ihop? Hon vände sig till sin bror hertigen. Buckingham blev rasande vid tanken att en simpel tjänare vågat lägga an på hans syster och då han en dag fann Compton i Elisabeths rum skällde han ut betjänten efter noter och skall också ha slagit till honom. Den stackars mannen sökte nu upp kungen, som i sin tur vredgades över att Buckingham gett sig på hans betjänt och dessutom hotade att förstöra hans, kungens, ”oskyldiga nöje” med Elisabeth. Henrik VIII kallade till sig Buckingham och lät honom veta vad han ansåg om dennes agerande. Den bördsstolte hertigen blev inte svaret skyldig och lämnade rasande hovet. Under tiden hade Elizabeth Fitz Walter avslöjat sanningen för sin man – att kungen var hennes partner. Resultatet blev att hon sattes i kloster, samt att också systern, Anne Herbert, tvingades lämna hovet. Innan dess tycks hon emellertid ha avslöjat saken för sin matmor, drottning Katarina.

Här var nu en kvinna som mitt under sin graviditet fått veta att hennes man varit otrogen. Detta hände visserligen i en annan tid än vår men Katarina av Aragonien var en moraliskt lagd kvinna och dessutom djupt förälskad i sin man – det är lätt att föreställa sig diskussionerna mellan man och hustru.[6] Som tur var, ur kungens synpunkt, skedde detta som sagt på 1500-talet, med en helt annan syn på mannens sexuella rättigheter än i vår tid. Katarina förstod att hon gått för långt och bad sin man om förlåtelse. Allt redde upp sig. Den verkligt passionerade kärleken mellan Henrik och Katarina lär dock ha upphört. Så slutade Henrik VIII:s första kärlekshistoria. Hur det gick med Buckingham? Han återvände till hovet men hans politiska manipulationer, inte minst sonens giftermål med en ättling av huset York och hans uttalade förakt för kungens närmaste rådgivare, blev slutligen så provocerande att han fängslades och fördes till Towern. Han avrättades 1521.                            

---

[1] Henri Tudor hade genom uppror erövrat tronen 1485 och utropats till Henrik VII. I likhet med Sveriges Gustav Vasa en generation senare var han en eftertänksam, nitisk och arbetsam regent men gjorde sig framför allt känd som oerhört snål med pengar. Liksom Erik XIV använde sonen dessa pengar till att sprida glans kring sig och sitt renäsanshov. Henrik VIII:s mångsidiga karaktär och långa och stormiga regering gör dock jämförelsen haltande. Man skulle kunna säga att Henrik i sig kombinerar något av Gustav Vasa, Erik XIV och Johan III. Henrik VIII har dessutom för eftervärlden ställt sin far i skuggan, vilket ingen av Vasasönerna lyckats göra med sin far.

 

[2] Detta var alltså långt innan den numera legendariske överviktige ”tyrannen” Henrik VIII visat sig.

[3] Hertigen av Suffolk, Edmund de la Pole, satt i Towern och avrättades några år senare.

[4] Antonia Fraser Henrik VIII:s sex hustrur(svensk översättning 1995), s. 45. 

[5] Compton var kungens ”nattstolsbetjänt”, vilket förutom att assistera vid naturbehov bland annat innebar att han hade tillsyn över kungens privata kontanter, exempelvis under en resa. De båda männen kände varandra sedan kungens barndom.

[6] Denna text bygger huvudsakligen på Alison Weir, The six wives of Henry VIII(1991/nyutgåva 2007), s.107-109. Se också Frasers mindre dramatiska och kortare beskrivning s. 83-84. Fraser avfärdar episoden som "en storm i ett vattenglas". 

Gustav III:s födelse

 

Det måste ha varit spännande timmar i det Wrangelska palatset på Riddarholmen natten till 24 januari 1746.[1] Det första barnets födelse är alltid spännande. Gäller det dessutom en presumtiv tronföljare blir situationen extra högtidlig. Denna gång var det verkligt sprängstoff med i spelet. Om någonting gick galet och det måste man alltid räkna med vid en förlossning, kunde det potentiellt betyda Sveriges politiska undergång.

Installerandet av en ny kungaätt är eller snarare var ofta tumultuariskt. Vanligen föregicks det av uppror, krig och andra omvälvande händelser. I Sveriges historia är frågan om ens förspelet till Gustav Vasas tronbestigning 1523 kan mäta sig med, för att använda ett modernt uttryck, det nationella trauma som föregick inkallandet av Holstein-Gottorpska ätten. Inte nog med att man just förlorat ett krig mot Ryssland – ett krig som från svensk sida inletts med synnerligen hög svansföring och med förhoppningen att kunna återta vad som förlorats på Karl XII:s tid. Inte nog med att fienden närapå erövrat hela Finland och tvingat de svenska underhandlarna att godta furstbiskop Adolf Fredrik av Lübeck som tronföljare – visserligen en man med svag svensk anknytning men totalt okänd för de flesta.[2] Ovanpå allt detta hade ett följe av minst 5 000 dalkarlar tågat ned till Stockholm för att ”framföra sina synpunkter” på regeringens politik i allmänhet och valet av en ”tysk biskop” till tronföljare i synnerhet. Resultatet av detta hade blivit ett blodbad på det torg som i dag heter Gustav Adolfs torg och då kallades Norrmalmstorg. Slutligen hade man, för att skydda sig mot både det egna folket och ett hotande danskt anfall, kallat in ryska trupper till skydd för sitt maktinnehav. Dessa trupper hade stannat kvar ett drygt halvår och det var på ett hår när att Sverige blivit ett ryskt lydrike.[3] I det sammanhanget hade också en brud utsetts åt den nye tronföljaren, den Preussiska prinsessan Lovisa Ulrika. I januari 1746 låg dessa händelser knappt två år bakåt i tiden. Vad skulle hända om barnet dog, eller modern skadades och inte kunde få fler barn, eller båda dessa katastrofer inträffade på en gång. Dylika tankar måste ha farit genom huvudet på de ansvariga denna natt.

Egendomligt nog tycks eftervärlden inte fästa större avseende vid de närmare omständigheterna kring Gustav III:s födelse, åtminstone inte under det senaste dryga halvseklet. Vi får veta att förlossningen var svår, att barnet skadades i höften och pannan samt att han första tiden ansågs klen[4]: ”Hans ansikte bestod bara av två stora ögon”, skriver Herman Lindqvist. Modern skrev för sin del efteråt i sin vanliga ironiska stil, apropå vad hon fått genomgå: ”Nu riktigt avskyr jag glädjen att föda barn”.[5] Kvart i nio på morgonen 24 januari 1746 var persen hursomhelst över och en son född. Han fick det ärorika furstenamnet Gustav, ett namn som skulle förplikta honom att kämpa för sitt lands och sin egen ära genom livet. Vad än Lovisa Ulrika skrev om sin ”avsky för glädjen att föda barn” blev det tre förlossningar till och ytterligare två pojkar och en flicka skulle komma till världen. Ingen av de tre senare syskonen begåvades dock med en så fängslande personlighet som Gustav och ingen kung efter honom skulle på samma sätt ta kommandot i Sverige och prägla sin tid som han gjorde. Pojken och modern som denna januarimorgon satt honom till världen utgör i själva verket det mest fängslande radarparet bland svenska regenter, trots att de var mor och son och inte man och hustru. Båda skulle ta Sverige med storm och göra sig namn som kulturpersonligheter och politiska intrigörer. Båda skulle skaffa sig nästan lika många dödsfiender som lojala anhängare. Deras inbördes relation blev minst sagt komplicerad. Båda älskade den andre mycket högt och hade samma politiska ambitioner och kulturella intressen. Ändå och kanske just för att de var så lika kom de att periodvis hata varandra på ett nästan passionerat sätt. Men denna morgon i januari 1746 anade ingen vad som väntade. Sverige hade fått en tronarvinge. Den nya dynastin var befäst. En ny aktör stod, eller låg snarare, i kulissen i väntan att få göra entré på scenen.                  

  

 

---

[1] I själva verket föddes Gustav III enligt dåtida svensk tidräkning 13 januari(något jag själv nyligen läst mig till på nätet efter att i många år ha trott att 24 januari var den då korrekta dateringen för kungens födelse). Sju år senare(1753), infördes den gregorianska kalendern i Sverige. Då 24 januari i våra dagar anses för kung Gustavs födelsedag, gäller detta som korrekt även här.

[2] Adolf Fredrik var på sin fars sida kusin till Karl Fredrik av Holstein-Gottorp, Karl XII:s systerson som delvis uppfostrats i Sverige och i synnerhet i officerskretsar ansetts som lämplig tronarvinge efter morbroderns död 1718. På moderns sida härstammade Adolf Fredrik från Vasaätten, ett släktband som sonen Gustav sällan eller aldrig glömde att framhålla. Angående fredsavtalet med Ryssland 1743, se Freden i Åbo Wikipedia.   

[3] Angående stationeringen av ryska trupper i Sverige 1743-44, se Herman Lindqvist. Historien om Sverige del V ”Nyttan och nöjet”(1996), kapitel 9, samt de litteraturanvisningar som där göres.  

[4] Se exempelvis Beth Hennings´ biografi över Gustav III från 1957, Herman Lindqvist som ovan kapitel 10, samt Claes Rainers biografi över Lovisa Ulrika från 2019.

[5] Rainer, s. 92.

Den ridderlige mördaren - Herr Arnes penningar sedd med mördarens ögon eller Tristan och Isolde i Bohuslän.

 

 

”På den tiden då kung Fredrik II av Danmark regerade över Bohuslän, bodde i Marstrand en fattig fiskmånglare, som hette Torarin. Han var en svag och ringa man. Hans ena arm var lam, så att han dugde varken till fiske eller rodd. Han kunde inte vinna sitt uppehälle på sjön, som alla andra skärgårdskarlar, utan han for omkring och sålde saltad och torkad fisk till folk på landbacken. Han var inte hemma många dagar på året. Han reste jämt från by till by med sitt fisklass”.[1]

 

Så inleds Selma Lagerlöfs klassiska berättelse om den protestantiske prästen herr Arne och hans stora förmögenhet av silverpenningar. Det är en lugn, kall februarikväll någon gång under senare delen av 1500-talet och fiskhandlare Torarin bereder sig att åka hem till Marstrand och ta igen sig några dagar. På vägen stannar han till hos prästen herr Arne för att äta kvällsvard. Torarin är en regelbunden och välkommen gäst i prästgården och hyser stor vördnad och beundran för herr Arne, som i många år hållit bohuslänningarna i Herrans tukt och förmaning med den nya protestantiska läran. Kyrkoheden är särskild berömd för sin oerhörda förmögenhet, som han huvudsakligen samlat på sig från de konfiskerade katolska klostren. Denna kväll är det dock något som inte stämmer. Torarins hund, som har för vana att slå larm då något inte är bra, beter sig underligt då de anländer till gården och vägrar följa sin herre in. Prästens hustru säger sig höra ljudet av knivar som slipas. Torarin erinrar sig att de fördrivna munkarna spått att herr Arne en dag skall få betala för sina stölder ur klostren. Är något ont på väg att hända?  Senare på natten mördas prästfamiljen av tre inkräktare. Endast fosterdottern Elsalill undkommer. En tid antas mördarna ha drunknat ute på isen, men de döda avslöjar sanningen. Torarin och Elsalill får i uppgift att se till att förbrytarna straffas, annars kommer herr Arnes sondotter, som Elsalill alltid varit god vän med, inte att få ro i sin grav. Mördarna visar sig vara de tre skotska legoknektarna sir Archie, sir Philip och sir Reginald.[2] De leder ett förband av landsmän som förvisats från Sverige och nu måste ta sig hem till Skottland. Inbrottet i prästgården har skett helt enkelt därför att de tre adelsmännen varit tvungna att skaffa pengar. Uppgiften att gripa de skyldiga visar sig svår. Den svage Torarin är obenägen att agera och Elsalill blir förälskad i sir Archie innan hans identitet avslöjats. Till råga på olyckan är det just han som dödat hennes fostersyster. Slutligen segrar rättvisan. Mördarna fängslas men Elsalill dör sedan hon tagits som gisslan av skottarna. Berättelsen slutar med att den döda förs till Marstrand från det fartyg där mördarna sökt skydd, hyllad av stadens alla kvinnor. Bakom dem går isen upp såsom tecken på att rättvisa skipats. Så ter sig Lagerlöfs berättelse sedd från offrens sida men vilken bild framträder om vi ett ögonblick vänder på perspektivet och ser handlingen ur mördarnas synvinkel?          

 

Mordet på herr Arne sker under en stormig tid i Europas historia. Renässansen präglas av både glans och oro. Det är en tid då nya världsdelar upptäcks och nya revolutionerande framsteg görs inom tekniken, inte minst konsten att trycka böcker. Också synen på Gud och universum förändras. Luthers reformation splittrar kyrkan och därmed också människorna. Ungefär samtidigt framlägger Kopernikus sin teori att Jorden rör sig runt solen. Nya maktkonstellationer skapas i och med Spaniens enande och, strax därefter, Burgunds och Spaniens uppgående i Habsburgarnas tyskromerska rike. Under 1500-talet strävar de världsliga makthavarna att stärka sin ställning på kyrkans bekostnad och flera länder, särskilt i norr och Centraleuropa, skakas av revolter och inbördeskrig. I Norden blir Sverige en självständig stat under vasarnas med tiden allt stabilare och mer organiserade välde, medan Norge, där herr Arne enligt dåtida gränser verkar, blir en integrerad del av det danska riket och kommer att vara det i nära 300 år. På brittiska öarna utgör England den starkaste makten, medan Skottland visserligen fortfarande är ett eget rike men fattigt och sönderslitet av strider, både vad gäller religion och maktpolitik Även om de skotska adelsmännen inte är rena barbarer, alliansen med Frankrike har öppnat för kulturella influenser, är lorderna kända för sin vildsinthet och brutalitet. Det är sällan långt till värjan eller, i värsta fall, dolken. De flesta skotska lorder kämpar främst för sina personliga intressen och drar sig inte för handgripligt angripa kungamakten om deras självständighet hotas. De bekämpar också varandra inbördes. Då herr Arne mördas sitter Skottlands drottning Maria Stuart fången I England efter att ha flytt sina upproriska undersåtar.[3] Många skottar söker sin lycka som legoknektar på kontinenten. Den svenske kungen Johan III har flera skotska regementen i sin tjänst och några av Sveriges viktigaste slott, som Vadstena i Östergötland, får skotska befallningsmän. Det är i detta dynamiska och oroliga samhällsklimat som de tre skotska knektarna i Lagerlöfs roman verkar.       

Av de tre ädlingarna är det bara sir Archie som i romanen utrustas med vad man skulle kunna kalla en levnadshistoria och en personlighet. Vi får veta att han i tonåren tagit värvning som legoknekt och sedan inte återvänt hem, samt att han senast haft tjänst hos Johan III av Sverige men tvingats fly därifrån efter misstankar om förräderi. Hur gammal han är vid tiden för herr Arnes död framgår inte, men med tanke på att han vid ett tillfälle beskrivs som ”en lustig och djärv kavaljer” med vackert ansikte och har förmågan att charma unga flickor, kan man föreställa sig en man kring 30 år. Vad beträffar flykten från Sverige vet vi att det vid mitten av 1570-talet förekom rykten om en sammansvärjning bland Johan III:s skotska legoknektar, som inte fått ut sin sold. Enligt en klassisk version av händelseförloppet skall en grupp sammansvurna år 1573 ha planerat att mörda Johan III under en fest i avsikt att sedan återinsätta den fängslade Erik XIV på tronen. Huruvida detta är sant och vad som egentligen låg bakom är idag omdebatterat av forskningen. Säkert är att ett antal skotska officerare i svensk tjänst arresterades vid mitten av 1570-talet och antingen avled i fängelse eller avrättades. Lagerlöf gör ingen direkt koppling till denna händelse i sin roman. Där nämns bara att ”några bakdantare(ryktesspridare eller förtalare), hade sagt kung Johan att hans skotska garde inte var honom troget” – att kungen trott detta och låtit fängsla de tre anförarna som sedan lyckats fly, medan de övriga knektarna förvisats ur riket.[4]  De tre männen väljer att förklä sig till hantverkare i enkla kläder och tar sig ner mot Bohuskusten. Kort efter detta sker överfallet på prästfamiljen. Då sir Archie senare berättar om inbrottet uppger han att man först bett eller kanske snarare befallt herr Arne om pengar mot löfte att inte skada familjen. Påståendet är trovärdigt med tanke på att rymlingarna haft allt att förlora på att ställa till massaker. Herr Arne har dock valt att ta till vapen, trots att familjen knappast är att beteckna som stridsduglig. Det framgår nämligen att prästen är mycket gammal, om ”dock ännu kraftig och reslig”. Vid ett tillfälle nämns att han är nära 90 år, en även i vår tid aktningsvärd ålder. Hans hustru beskrivs som ”utnött och utgammal”, drängarna med böjda ryggar och rinnande ögon, pigorna bräckliga och fulla av krämpor. Utöver detta finns i huset en ung boklärd hjälppräst, förmodligen föga kunnig i stridsteknik, samt de två tonåriga flickorna. Att i den situationen mitt i natten ta till vapen mot tre inkräktare vars identitet och kunnighet i strid man inte känner är inte bara modigt utan dumdristigt. Med tanke på att herr Arne dessutom har ansvar för två unga flickor är det rentav berättigat att beteckna prästens agerande som ansvarslöst. Som sir Archie senare säger: När herr Arne väl börjat striden ”måste vi fälla honom. Och sedan vi hade dödat honom, måste vi fälla allt hans folk”.

Som de tre knektarna ser saken är detta inte ”mord” i egentlig mening, snarare en nödvärnshandling av det slag man får räkna med att utföra som soldat i fiendeland. Snart börjar dock sir Archie plågas av vad han tror är dåligt samvete – i själva verket hemsöks han av den döda flickans vålnad. Det visar sig också att fosterdottern Elsalill överlevt blodbadet. Sir Archie söker först förföra flickan men bestämmer sig sedan att gifta sig med henne i tron att därmed kunna försona sin förbrytelse.[5] Elsalill har under tiden upptäckt sanningen om sin kavaljer och ställs inför det fruktansvärda valet, förråda sin älskade eller svika den döda fostersystern vars ande går fredlös kring bland människorna. Slutligen följer hon sitt samvete och den väg som de flesta människor väl skulle betrakta som den rätta i en sådan situation. Då sir Archie får veta att Elsalill förrått honom blir han vred och kallar henne trolös. För oss är detta ett hårresande resonemang – Hur kan den som mördat en människas anhöriga begära trohet och kärlek av de efterlevande!  Ur den skotske adelsmannens synpunkt ter sig saken dock annorlunda. Han har visserligen begått mord men det har skett av tvång. I enlighet med sin ridderliga plikt har han sedan erbjudit den efterlevande flickan hand, hjärta och hem men till tack blivit förrådd. Det är Elsalill som svikit, inte sir Archie. Detta sätt att resonera är, det bör upprepas, frånstötande för nutidsmänniskan och säkert också för många på 1500-talet. Man behöver dock inte förutsätta att riddarens indignation över Elsalills ”svek” skulle vara spelad. Under deras sista samtal säger sir Archie bland annat:

”Varför skulle du svika mig, då jag trodde dig som bäst. Nu är jag åter sådan, som jag förr var. Nu bryr jag mig inte om att spara någon”.

Denne krigare med många liv på sitt samvete har för ett ögonblick hoppats på möjligheten att älska och bli älskad. Nu är den möjligheten förlorad.

Strax därefter gör sir Archie ändå ett försök att fly och för att lättare undkomma tar han Elsalill som gisslan men flickan, som genom hans berättelse åter erinrar sig vad hon förlorat, älskar honom inte längre och tänker endast på att rättvisa måste skipas. Hellre än att låta honom undkomma griper hon ett spjut från en vaktknekt och stöter det i sitt hjärta. Den skotske ädlingen tycks dock inte märka vad som hänt. Då de vandrar bort över isen, ty knektarna har inte lyckats gripa honom, talar sir Archie om hur han vid hemkomsten till Skottland skall bygga sin älskade ”en skön boning”. Åter tycks det vara en ridderlig plikt som driver honom:

”Jag kan inte låta henne stanna här hemma, ty vem skulle här ge sig tid att komma ihåg en sådan fattig stackare? Hon skulle bli förgäten av alla om endast några månader. Ingen skulle se till henne i hennes bostad, ingen skulle uppsöka henne i hennes ensamhet”. Vare sig sir Archie förstår att Elsalill är död eller inte en del formuleringar tyder på att han trots allt inser detta, förs den döda med till skeppet. Men isen går inte upp som planerat och några timmar senare avslöjar Torarin sanningen om mördarna för fartygets kapten, sedan skammen över vad som hänt Elsalill kommit honom att övervinna sin fruktan för att tala. De skyldiga grips och herr Arnes penningar fördelas mellan de övriga skotska knektarna. Den döda flickan hedras för sin tappra handling – att ha ”gett sitt liv för att fördärva den hon älskade”.

 

Även om det står utom tvivel att det är rättvisan som segrar i Lagerlöfs berättelse, är det lika tydligt att frågan om skuld och oskuld inte är lika enkel som kan tyckas vid första ögonkastet. Ett mord, närapå massmord, har visserligen begåtts, men inte värre än vad man vid denna tid var tvungen att räkna med under liknande omständigheter. Mördaren visar sig dessutom beredd att i görligaste mån sona vad han gjort. Å andra sidan är mord alltid mord och rättvisa och heder fordrar att de skyldiga straffas. Kärlekshistorien mellan jungfrun Elsalill och krigaren sir Archie framstår närmast som en variant på den klassiska berättelsen om Tristan och Isolde - Ett förhållande utan hopp och framtid som måste sluta med bådas undergång: ”Han genom henne, hon genom honom”.    

               

 

 

---

[1] Selma Lagerlöf, Herr Arnes penningar – Kejsarn av Portugallien gemensamhetsutgåva (2014).

[2] I utgåvan från 2014 stavas namnet i svensk form; ”Filip”. Då jag är övertygad om att riddaren, om han existerat, skulle ha stavat med ph; ”Philip”, används denna namnform här. Övriga namn stavas som de återges i boken.

[3] Historikern Hans Villius har beskrivit de skotska adelsmännen under renässansen som ”En skara rovfåglar, färdiga att hacka ögonen ur varandra inför utsikt till byte”.

[4] I filmen Herr Arnes penningar(1954), med Ulla Jacobson och Ulf Palme i huvudrollerna och i regi av Gustaf Molander, görs icke desto mindre en direkt koppling mellan mordplanerna mot Johan III under en fest och händelserna i romanen. Angående den historiska bakgrunden, se exempelvis Knut Carlqvist, Kung Erik av folket(1996), kapitel 36 och Lars Ericsons biografi över Johan III(2004), s. 106-107).    

[5] En detalj som säreget nog inte förklaras i berättelsen är hur Elsalill och sir Archie kommunicerar med varandra. En skotsk arméofficer på 1500-talet talade knappast danska eller norska, som väl bör vara det språk Elsalill talar. Adelsmän som earlen av Bothwell hade visserligen kortare förhållanden med kvinnor ur nordisk adel eller borgarklass, men de bör ha kunnat kommunicera på franska eller möjligen latin. Att Elsalill, som närmast beskrivs som herr Arnes fosterbarn, skulle ha behärskat något av dessa språk är knappast troligt. Ändå finns ingen som helst antydan om språksvårigheter mellan henne och sir Archie eller överhuvudtaget på vilket språk de kommunicerar. 

Konsten att göra en son till konung - Margaret Douglas och äktenskapet mellan Maria Stuart och Henry Darnley.

I de tidiga morgontimmarna 27 juli 1565, då solen steg upp över hustaken, firades en vigsel på Holyrood Palace i Edinburgh, den skotska drottningens huvudresidens. Bruden var klädd i svart kappa, vit huva och slöja för ansiktet. Därmed önskade hon markera sin sorg efter den förre maken, konung Frans av Frankrike. Hon gjorde detta av pliktkänsla mot riket, inte av personlig lidelse. Brudgummen, en yngling i de sena tonåren, var däremot magnifikt klädd i en dräkt översållad med juveler. Sedan de erforderliga ritualerna genomgåtts lämnade maken sin brud att ensam höra mässan. Han var visserligen lika god katolik som hon, men det var bäst att inte reta upp den protestantiska, närmast kalvinistiska, adeln mer än nödvändigt. Efter mässan klädde sig drottningen i festkläder: Nu märktes det hur glad hon verkligen var att ha fått sin unge sagoprins till make. Äktenskapet lär ha fullbordats samma natt, en inte helt vanlig företeelse i samband med kungliga giftermål. Nästa dag utropades brudgummen  till ”kung Henrik av Skottland”: unge lord Henry Darnley hade tilldelats medregentskapet över riket innan han ännu fyllt nitton år. Om deras äktenskap blev barnlöst kunde han regera vidare ensam. Det märktes att de flesta lorderna ogillade vad som skedde. Endast earlen av Lennox, brudgummens far som i många år strävat att återfå de egendomar som gått förlustiga under kriget tjugo år tidigare, var helt med på noterna: ”Gud bevare Hans Nåd”, ropade han när häråldrarna förkunnade sonens upphöjelse. En annan person som med visshet glatt sig åt att delta i festen och ceremonierna om hon kunnat var Darnleys mor, Lady Nargaret Douglas. Det var till stor del hon som verkat att få giftermålet mellan drottning Maria Stuart och älsklingssonen Henry till stånd. Just nu satt hon emellertid fången i Towern i London. Hon hade redan suttit där en månad och skulle göra det drygt ett och ett halvt år till. Det var främst hennes iver att få sonen bortgift med Skottlands drottning som fört henne dit. När hon slutligen släpptes ut skulle festglädjen från bröllopet i Edinburgh länge sedan ha övergått i tragedi, både för henne själv och för familjen.  

Margaret Douglas utgör ännu ett av dessa fascinerande kvinnoöden som de brittiska öarnas historia uppvisar vid slutet av medeltiden och under tudorernas tid. Margaret var inte av rent kunglig härkomst men nära på. Genom sin far tillhörde hon den vittförgrenade skotska släkten Douglas, en av rikets främsta familjer. Modern var en Tudor, Henrik VII:s äldsta dotter Margareta, kung Jakob IV:s efterleverska.[1]  Av fruktan för sina politiska fiender i det efter vanligheten turbulenta Skottland hade änkedrottningen inför förlösandet av sitt första(som det senare visade sig enda), barn med Douglas funnit för gott att fly till England och 8 oktober 1515, efter en strapatsrik resa och en svår förlossning, föddes dottern Margaret på slottet Harbottle Castle i Northumberland. Efter en tids vistelse i London återvände mor och barn till Skottland där Margaret kom att stanna i cirka femton år innan fadern, föräldrarna hade sedan länge separerat, åter sände henne till England 1530.[2] Efter någon tid mottogs flickan vid sin morbror Henrik VIII:s hov, där hon enligt vad hon själv senare skrivit: ”stod högt i kungens gunst, vars ömhet och givmildhet jag aldrig glömmer”.[3]  Hon placerades snart som första hovdam i sin kusin prinsessan Marias hushåll. Som den högreståndsdam hon var hade Margaret själv tillgång till tre egna tjänare. Hon blev snabbt god vän med sin nya härskarinna och de båda jämnåriga flickorna undervisades tillsammans. Margarets utbildning är inte känd i detalj, vare sig under tiden i Skottland eller senare men vi vet att hon utvecklades till en stark, självständig kvinna med intresse för tidens politik och med en klar uppfattning om hur saker och ting borde skötas. Detta visade sig långt ifrån alltid vara till hennes egen fördel. Ett utmärkande drag hos Margaret var intresset för poesi: hon uttryckte ofta sina känslor och tankar på vers. Flera av dessa dikter finns bevarade.

Det var inget harmoniskt hov Margaret Douglas kommit till. Kung Henrik befann sig vid denna tid mitt i processen för att få sitt första äktenskap upplöst. Som den goda katolik hon var och dessutom vän till prinsessan Maria tog Margaret ställning för drottning Katarina mot ”inkräkterskan” Anne Boleyn. Hon höll dock visligen en låg profil i frågan och kom snart att ingå som hovdam i den nya drottningens hov, där hon drogs in i en krets av unga män och kvinnor med intresse för musik, poesi och tidens nya tankar i religion och politik. Här blev hon förälskad i unge Thomas Howard, en yngre halvbror till hertigen av Norfolk, drottning Annes morbror. Mycket talar för att de ingick något slags trolovning, kanske med Annes bistånd, strax före drottningens fall 1536. Sedan Annes huvud väl fallit betraktades denna trolovning inte bara som värdelös utan rentav politiskt farlig. Henrik VIII hade just ingått sitt tredje äktenskap och hoppades åter på att få en son. Han hade redan två döttrar från två äktenskap, döttrar som båda nu klassades som bastarder. Att hans systerdotter på eget initiativ ville gifta sig med en nära släkting till Anne Boleyn, dessutom medlem av en av Englands mest framstående släkter, var i detta läge helt oacceptabelt. Både Margaret och Howard sattes i Towern i juli 1536. De var inte strängare hållna än att de med budbärares hjälp kunde utbyta dikter mellan varandra, men förhållandena var ändå påfrestande. Efter mer än ett år i fängelse avled Thomas Howard hösten 1537, kort innan Margaret släpptes i samband med tronföljarens födelse i oktober. Efter en tids ”konvalescens” i klostret Syon återvände hon till hovet, men lyckades några år senare åter förälska sig i en medlem av släkten Howard vid fel tidpunkt. Nu var det en bror till drottning Katherine Howard, kung Henriks femte gemål, som just avslöjats som äktenskapsbryterska.[4] Denna gång rörde det sig om ett mer oskyldigt svärmeri och varken Margaret eller hennes nya vän hamnade i Towern - de fick bara dra sig tillbaka från hovet en tid. Margaret ställdes dock inför ärkebiskopen av Canterbury och en delegation ur rådet, som på kungens uppmaning påpekade att detta var andra gången hon på eget initiativ inlett en relation och att hon gjorde bäst i att ”vara försiktig tredje gången”.                

Kanske i känslan att systerdottern måste tyglas började nu kung Henrik allvarligt överväga hennes kommande giftermål. Dessutom hade förhållandena i Skottland tillspetsats till den grad att England måste bevaka sina intressen. Både änkedrottning Margareta(Margarets mor), och hennes son kung Jakob hade avlidit. Närmaste arvinge till tronen var Maria Stuart, drottning vid sex dagars ålder). Henrik VIII var fast besluten att få henne bortgift med sin arvinge prins Edvard och drog sig inte för krig för att uppnå sitt syfte. Han behövde nu en pålitlig man inom den skotska adeln till sin hjälp. En sådan man var eller kunde bli Matthew Stuart, earl av Lennox. Denne adelsman hade i unga år sett sin fader mördas i det ständiga småkriget mellan olika skotska klaner, gått i fransk tjänst och gjort så bra ifrån sig att han nu räknades som fransk undersåte. När han återvände hem vid 27 års ålder 1543 var han dock fullt beredd att byta sida. Han såg med harm att släktingarna till dem som mördat hans far fått makten i den späda drottningens förmyndarregering. Efter att vid flera tillfällen ha friat till Jakob V:s änka, Maria av Guise, lämnade han i vredesmod Skottland och gick i engelsk tjänst. Därmed klassades Lennox som förrädare och fick alla sina skotska förläningar indragna till kronan. Fast besluten att ta revansch sökte han en möjlighet att stärka sin ställning och fick ögonen på Margaret Douglas: En medlem av den skotska högadeln, samtidigt systerdotter till Henrik VIII och dessutom bara något år äldre än han själv vore ett utmärkt parti…: Lennox anhöll om Margarets hand hos kung Henrik. Efter att högtidligen ha lovat att på alla sätt stödja Englands intressen i Skottland fick han ja och 29 juni 1544 stod vigseln i St James Palace i London. För att vara ett aristokratiskt äkta par på 1500-talet blev de tu mycket lyckliga. Lennox kallade Margaret ”min älskade Meg” i sina brev, ibland ”min största glädje”. Hon för sin del beskrev deras förening med orden: ”Han tillhörde mig och jag var hans sanna hustru”. De fick många barn men som så ofta vid denna tid dog de flesta i späd ålder – av åtta barn, därav gissningsvis fyra flickor, uppnådde endast två pojkar vuxen ålder. Det sades att en siare år 1545 då första barnet, sonen Henry, föddes, förutspått att gossen skulle bli konung. Barnet dog emellertid efter några månader. Kanske bidrog detta till att näste son, som fick samma namn, blev särskilt omhuldad och bortskämd av föräldrarna. Detta skulle senare leda till tragedi, såväl för Margarets familj som för det skotska kungariket.

Under de närmaste tjugo åren efter giftermålet hade Margaret och Lennox sin huvudsakliga bas i Yorkshire där deras främsta egendomar låg. Deras huvudgods var Temple Newsam(ungefär ”det nya tempelhuset”), som kallades så därför att tempelriddarna en gång i världen haft sitt främsta ordenshus i Yorkområdet på platsen.[5] Godset var så ståtligt att det ansågs utgöra en nordlig motsvarighet till Hampton Court utanför London. Parets ställning skiftade under de smått kaotiska åren efter Henrik VIII:s död. Efter att ha bemötts med misstänksamhet under Edvard VI:s regering, både på grund av earl Lennoxs bakslag i kriget i Skottland och Margarets uttalade katolska tro, verkade det under drottning Marias tid inte omöjligt att herrskapet på Newsam en dag skulle komma att bestiga tronen. Drottningen, som av naturliga skäl ogillade tanken på halvsystern Elisabet som sin efterträdare, behandlade sin kusin och väninna som rikets första dam efter sig själv och ansåg Margaret vara ”den lämpligaste att efterträda mig”. När drottningen 1555 gifte sig med Spaniens kung Filip bar Margaret hennes släp vid bröllopet. Som vi vet blev det Elisabet som i slutänden ärvde Englands tron efter sina båda halvsyskon.[6] Därmed försämrades åter Margarets position. Elisabet och hon hade aldrig gillat varandra. Det sades till och med att Margaret en gång, då Elisabet suttit i husarrest i London på Marias tid, medvetet fört oväsen i sin våning för att hindra prinsessan att sova. Genast efter sin tronbestigning i november 1558 meddelade den nya drottningen att familjen på Newsam inte skulle besvära sig att ta kontakt med henne – hade de något att säga fick de vända sig till hennes statssekreterare. Sålunda mobbad på högsta ort var det bara att se sig om efter andra möjligheter till makt och inflytande. Från Frankrike kom nyheter som tycktes lovande.

Henrik VIII:s planer att genom giftermål mellan sin arvinge Edvard och Maria Stuart äntligen förena Skottland och England till ett rike hade misslyckats. Istället hade skottarnas unga drottning förts till Frankrike för att småningom gifta sig med dess unge tronföljare Frans. Nu, tio år senare, rullade händelserna på andra sidan kanalen iväg med närmast lavinartad hastighet. Maria och Frans hade planenligt gift sig sommaren 1558. Bara något år senare avled Frankrikes kung vid en olyckshändelse under ett tornerspel.[7] Därmed blev Maria Stuart drottning över både Frankrike och Skottland men den nye kung Frans var sjuklig och svag och kunde förväntas avlida utan arvinge. Sannolikt skulle Maria Stuart i ett sådant läge återvända till sitt arvrike för att överta regentskapet. Den skotska drottningen hade ovedersägliga, om än inte odiskutabla, anspråk på den engelska tronen. Eftersom ingen av Henrik VIII:s ättlingar fått barn kunde hennes kandidatur inte helt avvisas. Den gamle kungen hade visserligen uteslutit sin äldsta systers ättlingar ur successionen, men med tanke på Henriks trixande fram och tillbaka med hustrur, döttrar och deras legitimitet gick det i princip att bevisa vad som helst med ledning av det ena eller andra parlamentsbeslutet som varit rättsligt giltigt under någon period av hans regering. Elisabet, Anne Boleyns dotter, hade förklarats för bastard efter sin mors död, även om hon senare återinsatts i tronföljden. För att markera sin svärdotters rätt till Englands tron hade den franske kungen låtit sätta in det engelska riksvapnet i hennes sköld i samband med giftermålet, något som självklart irriterade Elisabet. Margaret Douglas hade samma genetiska förbindelse med ätten Tudor som Maria Stuart. Skillnaden var att hennes far inte var av kunglig börd och att giltigheten i föräldrarnas äktenskap kunde betvivlas.[8] Både Margaret och hennes äldste överlevande son, Henry Darnley, var å andra sidan födda i England och räknades som engelska undersåtar. Om Maria Stuart blev änka, vilket verkade troligt, kunde ett äktenskap mellan henne och Darnley resultera i ett förstärkt anspråk på Englands tron.[9] När Frans II kröntes till kung i september 1559 var således Henry Darnley på plats i Reims. Det officiella skälet var att framföra moderns gratulationer till Maria Stuart men sannolikt försökte Margaret Douglas sammanföra de båda ungdomarna och knyta ett vänskapsband. När stackars Frans II ”planenligt” avled ett år senare sände Margaret än en gång sin son till Frankrike, nu för att ”kondolera” den nyblivna änkedrottningen och tala för sin fars rättigheter i Skottland, men i själva verket i avsikt att väcka Maria Stuarts intresse för sin unge kusin. Drottningen var emellertid fullt upptagen att planera återfärden till sitt hemland och intresserade sig inte särskilt för Darnley.[10] Efter Marias ankomst till Skottland sensommaren 1561 fortsatte grevinnan av Lennox att hålla kontakt med hovet i Edinburgh, men utan särskild framgång. Maria Stuarts drömmar om en medregent och äkta man var mer fokuserade på spanske kung Filips äldste son än på släktingarna i England. Däremot väckte Margarets aktiviteter drottning Elisabets misstänksamhet. Bortsett från att hon ogillade tanken på ett kungapar med starka anspråk på hennes rike på andra sidan gränsen hyste hon som vi sett antipati mot Margaret Douglas personligen. Spioner på godset i Yorkshire kunde dessutom berätta om förrädiska uttalanden, både mot drottningen själv och hennes vänner.[11] I mars 1562 arresterades både Margaret och hennes man. Earl Lennox sattes i Towern medan Margaret hamnade i husarrest hos en högt uppsatt ämbetsman och nära släkting till Elisabet. Efter ett drygt år, under vilket man bland annat försökt få Margaret förklarad för bastard med hänvisning till att föräldrarnas äktenskap varit ogiltigt, släpptes familjen på nytt och tycktes åter i nåder. Elisabet skrev till och med till Maria Stuart och bad henne att återlämna de skotska egendomar earl Lennox förlorat 20 år tidigare.             

Händelseförloppet under de närmaste två åren är förvirrat, mycket därför att ingen med säkerhet vet vilka planer Elisabet egentligen hyste beträffande sina skotskengelska släktingar. Var hennes förslag att gifta bort Maria Stuart med Robert Dudley, earl av Leichester, allvarligt menat eller bara ett försök att skymfa sin granne. Var hennes vrede över den skotska drottningens giftermål med Henry Darnley ett spel för gallerierna – önskade hon i själva verket att de skulle gifta sig eftersom hon kände till Darnleys veka karaktär och förutsåg de svårigheter han skulle bringa Maria Stuart i? Vad vi vet är att den skotska drottningen slutligen tröttnade på sitt spanska giftermålsprojekt och riktade intresset mot sin granne i söder. I februari 1565 sändes Henry Darnley till Skottland, skenbart för att hjälpa sin far med översynen av de egendomar familjen nu återfått, men fem månader senare, 27 juli 1565, stod bröllopet på Holyrood Palace i Edinburgh mellan skottarnas drottning och Margaret Douglas´ äldste son, knappt 18 år fyllda. Margarets dröm hade gått i uppfyllelse. Hennes son och brorsdotter kunde nu tillsammans grunda en dynasti som kanske i sinom tid skulle förena England och Skottland till ett enda rike. Margaret själv var dock inte närvarande vid festen. Hon hade arresterats en dryg månad tidigare och satt nu för andra gången i sitt liv fängslad i Towern i London, som straff för det äktenskap hon så ivrigt verkat för. Trots att hennes ansträngningar på sikt bar frukt – ty hennes sonson blev verkligen kung över både Skottland och England,[12] visade sig själva giftermålet leda till oenighet, mord och förödelse, men det är en senare historia.[13]              

                 

 

---

[1] Jakob IV av Skottland hade stupat i slaget vid Flodden i september 1513. Följande år gifte änkedrottning Margareta om sig med Archibald Douglas, earl av Angus. I enlighet med vedertagen praxis ges kungligheter i denna text svenska namnformer medan övriga namn återges på originalspråk.

[2] Earl Angus hade vid denna tid kommit i onåd hos sin styvson Jakob V)drottning Margaretas son i första äktenskapet), och gått i engelsk tjänst.

[3] Ungefärlig översättning från vers skriven av Margaret Douglas och återgiven av Weir. Alla citat i texten är översatta från engelska. Om någon felaktighet uppstått ligger ansvaret självklart hos mig.  

[4] Detta hände på hösten 1541.

[5] Borgen Newsam blev senare förebild för Templestowe i Walter Scotts roman. Det var således hit som den fale broder Gilbert förde den modiga judinnan Rebecca att brännas på bålet, om inte Iwanhoe i sista stund ingripit.   

[6] Henrik VIII avled 1547. Han efterträddes i tur och ordning av sina tre barn, vart och ett från varsitt äktenskap.

[7] Henrik II av Frankrike, regent 1547-59. Efterträddes av Frans II, Maria Stuarts första gemål, regent 1559-60

[8] För att bringa någon sorts reda i detta virrvarr av släktförbindelser skall upprepas att Henrik VII:s äldsta dotter Margareta först varit gift med Jakob IV av Skottland och i den egenskapen var farmor till Maria Stuart. Margaret Douglas var hennes dotter i äktenskapet med earlen av Angus. Halvkusinerna Maria Stuart och Henry Darnley var alltså båda ättlingar till Margareta Tudor men från varsitt äktenskap. Båda var ättling i tredje led till Henrik VII, den förste engelske kungen av ätten Tudor.  

[9] Både huset York (”Vita rosen”), och Tudor hade stärkt sina tronanspråk genom giftermål med kvinnor som hade starkare eller liknande anspråk att åberopa.

[10] Tillnamnet Darnley kom från en skotsk egendom som av tradition tilldelades earlens av Lennox äldste son.

[11] Det är svårt att avgöra sanningshalten i anklagelserna mot Margaret och hennes man. De hade många fiender och en del av vad som påstods var bevisligen rena fantasier i tidens anda – så sades Margaret genom trolldom ha hindrat engelska flottan att gripa Maria Stuart under hennes återfärd till Skottland 1561. Klart står dock att familjen på Newsam var eller kunde bli en samlingspunkt för den katolska adelns motstånd mot centralregeringens protestantiskt färgade politik. Under Henrik VIII:s regering avrättades högt uppsatta personer för betydligt mindre.

[12] Jakob VI av Skottland/I av England, 1566-1625. Blev skotsk kung i sin mors ställe vid ett års ålder 1567 och efterträdde Elisabet 1603.  

[13] Denna text bygger på Alison Weir, The lost Tudor pricess – a life of Margaret Douglas, Countess of Lennox(2016).