söndag 28 februari 2021

Konsten att legitimera kungliga bastarder.

 

Det rådde oro i Överhuset när biskopen vecklade upp pergamentet och började läsa. Detta var något helt otroligt. Vart skulle det leda och vad var meningen? Var det i enlighet med Guds vilja, om inte, vilka straff var då att vänta. Biskopen själv verkade dock fullkomligt lugn: Han utförde helt enkelt sitt arbete:

”Våra käraste kusiner, de ädla männen, riddar John, klerken Henry , ädlingen Thomas och vår käraste fröken, den nobla Joan Beaufort, älskade anförvanter till vår onkel, den ädle John,  hertig av Lancaster, vår födde vasall och gunstling. I betraktande av den oavbrutna tillgivenhet sagde onkel visat oss, liksom av hans visa råd, alltså finna vi det rätt och billigt att förläna eder, som av naturen utrustats med stora gåvor och med kungligt blod, med styrkan av kunglig förmånsrätt, av gunst och nåd”.[1]   

Detta dokument upplästes av ärkebiskopen av Canterbury i Överhuset 6 februari 1397 och innebar i klartext att konungen givit ”kunglig legitimation” åt sin farbror John av Gaunts hertig av Lancaster, barn i dennes förhållande med adelsdamen Katherine Swynford. Paret hade levt i ett mer eller mindre öppet samboförhållande, en term som inte existerade för en sann kristen under medeltiden, under en stor del av 1370-talet. Oroligheterna i samband med bondeupproret 1381 hade visserligen fått dem att bryta förbindelsen i rent fysisk bemärkelse men utan att släppa kontakten.[2]  Föregående år hade emellertid hertigens hustru avlidit och för några månader sedan hade Katherine och John gift sig med påvlig dispens och försäkran om att deras barn var att se som legitima i kyrkans ögon.[3] Detta var dock inte detsamma som ”världslig legitimitet”. Bastarder var bastarder och kunde inte räkna med att ärva jord eller egendomar på samma sätt som den som kommit till världen i ett av kyrkan sanktionerat förhållande. Kungens patentbrev pekade tydligt ut att avsikten var att åsidosätta denna regel och introducera hertigens utomäktenskapliga barn i den engelska högadeln. Detta bekräftades vid en ny ceremoni tre dagar senare, 9 februari 1397. Stående under en särskild baldakin eller ”skyddsduk” tillsammans med sina föräldrar mottog de fyra barnen, som alla uppnått 20årsåldern, bekräftelse på att de nu var att se som medlemmar av högadeln, närmast av kungahuset.[4] Dylika så kallade ”mantelceremonier” innebar vanligen att ett ogift föräldrapar vigdes i närvaro av sina barn, stående tillsammans under ett särskilt hölje eller baldakin som i England betecknades ”care cloth”. Detta var första och som det verkar enda gången i landets historia då ceremonin innebar att bastarder tilldelades samma rättigheter och möjligheter som om de avlats inom äktenskapet. Föräldrarna var dessutom, som nämnts ovan, redan vigda. För familjen Beaufort blev detta startskottet till en strålande karriär i maktens korridorer. Äldste sonen John blev några dagar efter ceremonin i parlamentet upphöjd till earl av Sommerset och riddare av Strumpebandsordern. Andre sonen Henry slutade som kardinal och framstående andlig och världslig politiker. Han var bland annat med om att döma Jeanne d’Arc till bålet. Genom giftermål, intriger och uppror skulle så småningom i tur och ordning två av de engelska kungasläkterna och därmed i praktiken alla engelska kungar in i vår tid härstamma från John av Gaunts och Katherine Swynfords barn.[5]

För en svensk med kunskaper i historia faller det sig naturligt att jämföra legitimeringen av Johns och Katherines barn med vigselakten mellan Erik XIV och Karin Månsdotter 170 år senare. Bortsett från det i och för sig chockerande i att en kung gifte sig med en kvinna av folket väckte det uppseende att deras båda barn deltog i ceremonin, sonen Gustav i famnen på sin far. Avsikten måste ha varit att, precis som vid en ”mantelceremoni” ge barnen, av vilka dottern Sigrid kommit till världen innan giftermål ens var påtänkt, legitimation som kungliga barn med samma rätt till arv och tronföljd som andra prinsar och prinsessor.[6] Sorgligt nog gick de flesta av Eriks och Karins barn betydligt sorgligare öden till mötes än barnen Beaufort gjorde.

                  

    



[1] Alison Weir, Katherine Swynford, the Story of John of Gaunt and his scandalous Duchess(2008), s. 307.Översättningen till svenska av Rikard II:s patentbrev för Johns av Gaunt barn med Katherine Swynford är min egen.:

[2] Det är oklart om brytningen dikterats av dåligt samvete eller politisk korrekthet, förmodligen en kombination av båda.

[3] Behovet av påvlig dispens hade inget att göra med Katherines ”låga status” utan berodde på att John av Gaunt var gudfar till hennes äldsta dotter i första äktenskapet. 

[4] John av Gaunt var son till Edvard III som regerat England i femtio år. 1397 satt brorsonen Rikard II på tronen.

[5] Joan Beauforts dotter Cecily Neville blev mor till kungarna Edvard IV och Rikard III av huset York och John Beauforts sondotter Margaret blev mor till Henrik VII av huset Tudor.  

[6] Tidens krönikörer uttryckte förvåning och indignation över att John av Gaunt äktat sin tidigare älskarinna åtminstone delvis av kärlek. Om man vet att Katherine Swynford var av adlig börd, från grevskapet Hainault i dagens Belgien, förstår man de chockvågor som måste ha gått genom Sveriges aristokrati då kung Erik 1568 äktade en kvinna av bondesläkt.    

måndag 15 februari 2021

Gustav III - demokratisk diktator.

Joakim Scherp, Fil dr i historia och verksam vid SU, anser sig i sin streckare(SVD 9/2 21), kunna spåra likheter mellan stormningen av Kapitolium i Washington 6/1 2021 och Gustav III:s statskupp på riddarhuset i Stockholm 27 april 1789. Såväl Donald Trump som den svenske kungen hade låtit mobilisera en större folkmassa i avsikt att framtvinga ett visst politiskt beslut av en av tradition självständig politisk församling. Exakt vad författaren avser att bevisa med detta upplägg framgår inte. Att han är kritisk mot den i våra dagar nog ganska allmänt populäre ”tjusarkungen” står klart, men vill han bevisa att Gustav III ”var som Trump” och således inte värd beundran, eller helt enkelt att händelser som stormningen av Kapitolium inträffat förr, till och med i vårt under de senaste århundradena trots allt ganska idylliska rike?

Att det vid första ögonkastet verkligen föreligger likheter mellan de två händelseförloppen är i och för sig odiskutabelt. Både Trump och Gustav III använde våld eller skrämselmetoder för att förmå kongressen respektive adelsståndet att böja sig för deras vilja. Den avgörande skillnaden ligger rent krasst i att Gustav III lyckades med sitt uppsåt medan Trump misslyckades. De skiftande utgångarna beror nämligen inte på en slump.   

Scherp hävdar i sin artkel att Gustav III vid sin första statskupp 1772 hade ”störtat frihetstidens parlamentariska statskick”, en myt som ofta upprepas av dem som ogillar Gustav III. Kungens envälde ställs i kontrast mot den föregående epokens förmenta demokrati. Det är förvisso sant att mycket som vi idag anser för självklarheter i en parlamentarisk demokrati har sin grund just i frihetstiden: Vi får en fast riksdagsordning med bestämmelser om hur ofta riksdagen skall samlas, Rådets, dvs. regeringens, sammansättning blir beroende av styrkeförhållandena i riksdagen. Vi får vår första tryckfrihetsförordning och offentlighetsprincip. Det brukar också sägas att vi får våra första partier, vilket dock är helt fel på en avgörande punkt. 1700-talets beryktade ”hattar och mössor” var inte partier i nutida mening, snarare kotterier vars medlemmar oförblommerat kunde byta åsikt alltefter hur konjunkturerna såg ut. Vanligen innebar detta att det parti som satt vid makten värnade partiväldet i frihetens namn, medan motståndarna talade för en starkare kungamakt i stabilitetens namn. De båda sidorna kunde sedan inta diametralt motsatta positioner under nästa riksdag. Korruptionen var också utbredd bland politikerna. Partierna kunde ibland benämnas efter det land de vanligen tog mutor av. En hatt fick oftast pengar från Frankrike, som önskade se Sverige som en aktiv politisk partner på den europeiska scenen. En mössa stod i ekonomiskt beroende av Ryssland eller Storbritannien som föredrog ett mer passivt rike vid västsidan av Östersjön. Själva beteckningen ”frihetstiden” är missvisade för en modern människa. För oss är frihet detsamma som politisk och personlig demokrati. För 1700-talets politiker betydde det helt enkelt frihet från kungligt envälde. Den enskilda människans frihet var knappast mer utvecklad än på 1600-talet, särskilt inte ifråga om politiska åsikter. ”Frihetstiden” omfattade ett blodbad på nedresta demonstranter från Dalarna 1743 samt tortyr och avrättningar av de styrandes politiska motståndare, företeelser som Gustav III i största möjliga mån försökte undvika eller avskaffa. Det var ”envåldshärskaren” Gustav III som förbjöd tortyr, inte ”frihetstidens” politiker. Ännu på 1700-talet låg makten inte i första hand hos det parti som fått flest röster i riksdagen utan hos den gruppering eller den person som ägde förmågan att ta och behålla den. I augusti 1772 var det politiska läget i Sverige så pass instabilt att de flesta insåg att någon form av förändring måste ske. Också personer som senare ingick i oppositionen mot Gustav III medgav att landet vid tiden för hans maktövertagande hade stått på gränsen till anarki och att han handlat i rätta ögonblicket. Statskuppen 19 augusti tycks också i stort ha genomförts med folkets stöd. Liksom svenskarna välkomnat enväldet 1680-82 och införandet av det nya ständerväldet 1719-20 accepterade de nu det gustavianska enväldet helt enkelt därför att de tröttnat på det föregående systemet)ungefär samma sak inträffade för övrigt då Gustav IV Adolf störtades 1809. Svenska revolutioner är i allmänhet ganska oblodiga tillställningar). Som politisk ledare var Gustav III otvivelaktigt diktatorisk. Makten var koncentrerad till honom och ingen annan. Han var den siste svenske kungen som verkligen präglade sin tid, en solkonung i fransk stil. Samtidigt infördes lättnader i fråga om den personliga friheten. För första gången sedan vasatiden blev det möjligt för utländska medborgare av katolsk eller judisk tro utanför beskickningarna att vistas i Sverige och utöva sin tro. Samtidigt som kungen skodde sig på slavhandel i Västindien får vi under hans tid vår förste svarte ämbetsman, hans mors gamle trokännare ”Bardin”. Försök att öka rättsskyddet för samhällets traditionellt mer utsatta grupper gjordes också. Från 1778 blev det möjligt för ogift kvinna att föda barn anonymt, vilket avsågs minska risken att modern tog livet av barnet. Däremot misslyckades Gustav III i sin strävan att ersätta legostadgan för tjänstehjon med personliga avtal mellan arbetsgivare och anställd.[1] Man skulle kunna säga att kungen var en demokratisk diktator eller kanske snarare en diktator med demokratiska anlag. Vad beträffar det krig mot Ryssland som Gustav III inledde 1788 och som utgjorde den omedelbara bakgrunden till riksdagen följande år, fördes det inte mot ett försvarslöst och oskyldigt land, såsom till exempel var fallet mär Hitler invaderade Polen 1939. Kejsarinnan Katarina hade enda sedan 1772 betraktat det gustavianska Sverige med misstänksamhet. Enväldet i sig var henne inte främmande men att grannen i väster nu styrdes av en stark man istället för som förr av ofta djupt oeniga och käbblande politiker utgjorde ett potentiellt hot mot Ryssland. Kejsarinnan försökte lägga hinder i vägen för svenskarna så ofta hon kunde. Redan före kriget mottogs dissidenter som officeren Göran Magnus Sprengtporten i Petersburg och diskussioner fördes om möjligheten att ansluta Finland till Ryssland som en autonom stat ”under ryskt beskydd”. Även kungens opponenter kritiserade generalens avhopp: ”Jag skulle med nöje hålla i det rep där den mannen kommer att hänga”, utbrast hertiginnan Hedvig Elisabet Charlotta i sin dagbok, trots att hon eljest kunde vara rätt spydig mot sin svåger. Hotet från Ryssland var alltså långt ifrån någon propagandakonstruktion från kungens sida då han sommaren 1788 under oklara omständigheter drog ut i krig. Även om det kanske är för mycket att, som Christopher O’ Regan i sin bok ”Kärlekens krigare”(2009), beteckna Gustavs krig som ”ett offensivt försvarskrig”, var det nog inte enbart traktan efter personlig ära som drev majestätet att denna sommar kalla sitt folk under fanorna, även om det med visshet spelade en stor roll. Att han ett knappt år senare lät mobilisera Stockholms borgerskap och arbetshjon i avsikt att skrämma den bångstyriga adeln till underkastelse kunde naturligtvis ses som diskutabelt, i synnerhet om man råkade tillhöra oppositionen. Det var dock inte mer än vad man kunde vänta sig av en smart envåldshärskare i slutet av 1700-talet. Att drygt 200 år senare tillgripa samma metoder i avsikt att ogiltigförklara ett val i amerikanska republiken är något helt annat.                                     

    



[1] Angående dessa beslut och förslag, se Barnamordsplakatet – Wikipedia och Anders Chydenius – Wikipedia. 


onsdag 10 februari 2021

Skalden och kungasonen.

 

”Jag ser en tid som nalkas då en annan Karl lämnar Frankrike, på det att världen må känna honom och hans landsmän bättre. Han kommer utan vapen – bär blott lansen som Judas stred med, och han stöter denna djupt in i Florens´ buk så att den uppfläks. Land skall han icke vinna på det viset, blott skam och synd – för honom desto värre, ju ringare han aktar sådan skada.

Så återges i Ingvar Björkesons översättning från 2004 Dante Ahligeris´ ord om den franske kungasonen och fältherren Karl av Valois, som i början av 1300-talet förvisat honom från hans hemstad Florens. Dantes Divina Comedia kan väl i någon mån ses som ett terapiarbete, ett sätt att skriva av sig ett trauma. Den ger också en föreställning om tidens kaotiska politiska liv, inte minst i Italien. Dante, som egentligen hette Darante efter sin morfar, kom från en relativt välbärgad familj inom det florentinska borgarståndet. Familjen tillhörde det parti, de så kallade vita guelferna som önskade en relativt självständig ställning för Florens under påvlig överhöghet, varemot de svarta guelferna eftersträvade en mer direkt påvlig kontroll över staden.[1] Vid sekelskiftet 1300 utsågs Dante till medlem av sin hemstads magistrat och reste i denna egenskap till Rom för att förhandla med påve Bonfatius angående hemlandets status.[2] Den föga medelsame påven vägrade emellertid att lyssna på delegationens klagomål, vilket senare fick till följd att Dante placerade denne i helvettets nedersta krets.[3]  Ungefär samtidigt som Dante vistades i Rom började det brännas för kollegerna i Florens. Under påvens baner marscherade den franske prinsen Karl av Valois ner i Italien för att säkra kyrkostatens välde. Valois var en av dessa furstar som aldrig själv bestigit en tron men lever som vore de världens härskare. Som yngre bror till kung Filip IV sökte han ständig kompensation för sitt olycksöde att inte vara född att härska. I detta syfte samlade han på sig intressanta titlar som lät imponerande; strax före inmarschen i Italien utsågs han till titulärkejsare av östromerska riket, samtidigt som en verklig kejsare härskade i Konstantinopel. Vid ett tillfälle kandiderade han också till posten som tyskromersk kejsare, denna gång helt utan framgång. Under en kortare period var han kung av Aragonien. Han beskrivs som mycket ärelysten, överviktig, samt extravagant i sin klädsel. Som de flesta konservativa i sin tid avskydde Valois politiker av borgerlig härkomst och var övertygad om adelns av Gud givna överhöghet.  I januari 1302 ockuperade Karls trupper Florens, som mot en kraftigt tilltagen brandskatt skonades från förödelse.[4] En ny mer påvevänlig regering tillsattes och Dante förvisades. I två omgångar dömdes skalden för korruption och mutor. Då han inte kunde betala sina böter dömdes han till döden på bålet. Dante hade emellertid lyckats fly och tillbringade tjugo år i landsflykt innan han avled i Ravenna 1321. Efter 700 år revideras nu domen från 1302. Grattis Dante![5]                            



[1] Ghibelinernas parti, som Dante misstrodde, önskade istället den tyskromerske kejsaren såsom Italiens herre.

[2] Florens kan vid denna tid närmast beskrivas som en statsstat med egen förvaltning. Så var också fallet med städer som Genua, Siena och Venedig.

[3] Bonifatius VIII betecknas av Dante som ”fursten över vår tids fariséer”.

[4] Förmodligen är det ”krigsskadeståndet” som åsyftas då Dante skriver att Valois strider ”med Judas´ lans.

[5] Valois avled 1325. En ironi i sammanhanget är att hans bror, kung Filip av Frankrike, ett år efter Florens´ fall lät avsatta den påve som Valois understött med sitt fälltåg. Därmed inledde påvarnas ”babyloniska fångenskap i Avignon.