fredag 30 november 2018

"Stället kunde ingen med visshet avgöra"- Reflektioner kring karl XII och hans död


30 november 2018 är det 300 år sedan Karl XII dog vid Fredrikstens fästning i Norge. Om det vore söndag idag skulle överensstämmelsen vara total: Det var  första söndagen i advent som det ödesdigra skottet föll. Innan kungen gick upp i löpgraven lyssnade han till prästens predikan om Jesu intåg i Jerusalem på Palmsöndagen, Jesus hade gripits och dödats några dagar senare. En predikan om en man som in i döden obrottsligt kämpar för sin tro: Det ligger något ödesbestämt i att detta var den sista kristna förkunnelse Karl XII åhörde. Frågan hur kungen dog, dvs. vem som avlossade kulan, är så genomdiskuterad att det känns tämligen meningslöst för någon som inte fördjupat sig i saken att söka tillföra något nytt: Vi vet att kungen blev skjuten den där kvällen vid Fredriksten. Exakt vad som låg bakom kommer aldrig att kunna avgöras. Frågan är om forskningen innerst inne vill ha det definitiva svaret på denna gåta. Det är med Karl XII som med de försvunna prinsarna i Towern på 1400-talet: De är sedan länge döda men blev de mördade eller smugglades de ut. Olösligt men ständigt omdebatterat.

För att övergå till Karl XII själv, kan vi konstatera att han är Sveriges fulländade envåldshärskare, personifikationen av kungen av Guds nåde. Det har funnits kungar, både före och efter Karl XII, som i praktiken varit enväldiga. De äldre vasarna, ungefär fram till 1611, styrde utan någon fastlagd författning utöver stadgor om tronföljden. Om ingen större maktgruppering, oftast adeln med betoning på högadeln, slöt sig samman mot kungen och antingen tvingade honom att ge efter eller störtade honom från tronen, var det Majestätets vilja som gällde. Men ständerna utgjorde samtidigt en viktig maktfaktor under Vasatiden. Det var där kungens eller hertigens politik stadfästes. Det var ständerna som officiellt av- och tillsatte kungar som Erik XIV, Sigismund och Kar IX och när kungen -hertigen ville döma en högt uppsatt fiende till döden, användes ståndsriksdagen som redskap: Regenten förklarade sin politik och fick ständerna att godkänna den. Om han misslyckades innebar det ett svårt nederlag som i förlängningen kunde leda till avsättning. Kristina agerade som vågmästare mellan adel och bönder under riksdagen 1650. Karl XI, som skapade det envälde sonens styre kom att vila på, gjorde sig till ”envålds bjudande och rådande suverän konung” genom riksdagsbeslut på 1680-90-talen. När Gustav III ett knappt sekel senare återinförde den starka kungamakten, skedde det i samband med en riksdag och precis som vasarna sökte han regelbundet förankra sin politik hos ständerna: Om något stånd(läs adeln), konstrade för mycket fick man kasta ut dem från sammanträdet men riksdagen som länk mellan kung och folk fanns icke desto mindre kvar. Gustav III var också högst medveten om det för tiden relativt nya fenomenet ”allmänna opinionen”, som påverkades av tidens nya medier; böcker, tidningar, pamfletter men även sånger och satiriska teckningar. Hur självsvåldig hans politik än kunde förefalla hade han hela tiden örat mot marken, redo att lyssna efter tecken på missnöje. Sonen, Gustav IV Adolf, hade just Karl XII som förebild men fann till sin egen olycka att det inte gick att styra riket på samma sätt som ett sekel tidigare. Gustav Adolf kände inte heller den trygghet i sitt envälde som Karl erfarit. Tidens strömningar och hans fars öde skrämde honom och gjorde honom rädd och osäker på ett sätt som skulle varit hans idol främmande. Ty Karl XII fruktade ingenting, eller visade i alla fall rädsla ytterst sällan.[1]  Han var född att styra som enväldig kung och enbart ansvarig inför Gud. Ingen makt i världen kunde rubba detta. Med undantag av den riksdag som kallades in vid faderns död hölls inget ständermöte på Karls anmaning under hela hans regering: Där kungen var, där var makten. Med den vissheten i ryggen drog Karl XII ut i krig vid 18-års ålder, sedan en koalition av östersjöstater eller stater som önskade ett fäste vid Östersjön förklarat honom krig. För kungens egen del kom kriget att vara i nära 19 år. För Sverige 21 år. När det var över hade landet förlorat den stormaktsställning man haft i nära ett sekel. Kungen var död och åtskilliga män hade stupat i strid, dött i sjukdomar eller satt som krigsfångar i Sibirien och på andra håll. Därtill kommer alla kvinnor och barn som på olika sätt drabbats av kriget och av de sjukdomar och andra följdverkningar som kanske inte direkt orsakats av kriget men som otvivelaktigt slog hårdare mot ett land i krig än vad de annars behövt göra. Det är inte märkligt att Karl XII och hans gärning debatterats hårt i 300 år och förmodligen kommer att göra så länge än. Vissa har jämställt honom med senare tiders totalitära härskare. Andra håller honom för hjälte och påpekar att Sverige trots det svåra kriget överlevde som nation, vilket det knappast skulle ha gjort med en mindre beslutsam och målmedveten ledare.[2] De som tar det vågade steget att flytta vår tids värderingar tre sekler bakåt i tiden, bör notera att Karl XII på flera punkter avviker från mönstret för vår tids despoter. För det första dödade han sällan. De grymheter svenskarna otvivelaktigt gjorde sig skyldiga till betingades av kriget och hade sina motsvarigheter hos fienden: Vad som skedde i Polen 1702-06 skedde också under ryssarnas ockupation av Finland på 1710-talet.. Däremot åberopas inget fall där kungen direkt förföljt en enskild. Individ. Den enda avrättning som ibland ses med höjda ögonbryn är Patkulls blodiga slut 1707. Men Patkull var definitivt en förrädare, som avsevärt bidragit till att Stora nordiska kriget startats och hans straff var helt i linje med vad en sådan person måste räkna med vid denna tid. Från kungens ungdomsår finns två anmärkningsvärda fall där en enskild person kan anses ha fått lida oproportioneligt, prästen Jakob Boéthius[3] och ämbetsmannen Nils Bielke.[4] Bägge dömdes till döden för förräderi. De blev visserligen benådade men satt länge fängslade. I båda fallen har dock kungen i sinom tid återupprättat eller, i Boéthius fall, övervägt att frisläppa de anklagade. Adelsmannen Bielkes båda söner togs dessutom i tjänst av Karl XII, vilket knappast skulle ha varit möjligt i en modern totalitär stat. Senare, då kungen blivit äldre och kanske mindre känslig för egen prestige, lär han ha sagt att om enbart kritik av hans person skulle räcka för dödsstraff, skulle det inte finnas många undersåtar kvar i riket.[5] Det finns heller inga beskrivningar av ett lättretligt temperament av det slag som exempelvis Hitler gjort sig känd för. Ännu mindre hyste karl XII någon föreställning om sitt lands eller folks etniska eller rasmässiga överlägsenhet i förhållande till andra folk. I Turkiet sändes expeditioner ut för att studera det land man gästade och när, efter kalabaliken i Bender, en stor grupp utländska långivare följde svenskarna för att bevaka sina fordringar, kom det order från högsta ort att de skulle behandlas väl och att de inte fick utsättas för någon form av vedergällning för vad deras landsmän kunde ha gjort sig skyldiga till.

Karl XII var alltså snarare envis än blodtörstig. Han var, för att använda ett politiskt uttryck från vår egen tid, redo att ”gå ända in i kaklet” för vad han ansåg vara rätt. Många av de författare och intellektuella som i olika sammanhang kritiserat honom, lägger ofta till en slutkläm med innebörden att det trots allt rör sig om en ovanlig person, en människa som på något odefinierbart sätt står över genomsnittet och inte kan bedömas och dömas riktigt på samma sätt som andra.[6]  Någon obetingad ”sanning” om karl XII som person kommer med säkerhet aldrig att vinnas och hur ofta är det egentligen möjligt om någon historisk gestalt? Det står dock utom tvivel att Karl XII är ovanligt svårfångad. Som Hans Villius konstaterat är det något betecknande i att också hans död är omgiven av mystik. ”Blir han lönnmördad eller inte vid belägringen av Fredrikstens fästning vid Fredrikshald 30 november 1718”?[7] Jag avslutar min text denna regniga och blåsiga 30 november 300 år senare med samma citat, om än något förkortat som Villius avslutar sin uppläsning med: ”Stället varifrån detta olyckliga skott kom. Om det skedde från ett längre bort eller närmare håll, kunde ingen av oss med rätt visshet avgöra”.                                       



[1] Det enda jag personligen hört att Karl skall ha fruktat är mörker.
[2] Författaren Ernst Brunner respektive populärhistorikern Herman Lindqvist.
[5] Yttrandet fälldes i samband med processen mot general Georg Lybecker.
[6] Exempelvis i sista akten av Strindbergs ”Karl XII: Mannen. ”tänk att jag kunde inte bli riktigt ond på den där karln. En helvettes karl var det i alla fall”.
[7] Orden om karl XII:s gåtfullhet och frågan huruvida han mördades eller inte kommer från ett inslag ur radioprogrammet "Historia att minnas", som egentligen beskriver Karl XII:s kröning och som inte längre tycks vara tillgängligt på nätet. Ögonvittnesskildringen av kungens död omtalas där men återfinns också i https://www.oppetarkiv.se/video/1627756/moses-aron-och-karl-xii?ac=Moses cirka 10 minuter in i programmet.   

tisdag 27 november 2018

I slutet var deras begynnelse, Kleopatra och Maria Stuart


Hon låg behagfullt utsträckt på soffan. Liksom allt annat i hennes liv skulle döden vara värdig och majestätisk, som det anstod hennes rang. Korgen stod bredvid henne, korgen med fikon som vakterna låtit föra in. De anade inte vad som funnits dolt under frukterna. Eller kanske de anat det men av respekt låtit korgen komma fram utan kontroll. Hon hade alltid utövat makt över männen: Hade inte två av de mäktigaste männen i Rom fallit för hennes charm! Nu hade den tredje, han som tillslut besegrat henne, gått med på att låta hennes make begravas här, han som svikit sitt land för hennes skull. Han tänkte visa upp henne i sitt triumftåg i Rom som en simpel fånge, en hora till de ”sedesamma romarnas” begabbelse. Ett hånleende lekte på hennes läppar. Han kände henne dåligt om han trodde att hon, Egyptens drottning, tänkte finna sig i en sådan behandling. Hon hyste ingen större oro för sina barn med Antonius, de var barn till en romersk general och skulle behandlas därefter. Den fruktan hon kände gällde den äldste sonen, Hans son. Den rättmätige arvingen till Roms och Egyptens tron. De påstod visserligen att de inte hade några kungar i Rom. Men hon visste bättre: De var lika maktlystna som hennes egen släkt alltid hade varit. Caesar hade också vetat det. Han var den ende av romarna som förstått vad Rom var, vad Egypten var och vad båda rikena kunde bli tillsammans. Den ende som varit värdig att ärva den store Alexander, hennes anfader! Ett ögonblick lät hon sina minnen få överhanden; resan de gjort tillsammans på Nilen, den gången han visat henne statyn i Venustemplet i Rom, den som föreställde henne själv. Den hemska dagen i mars 14 år tidigare, då hon sett hans döda kropp och togan, genomstungen av mördarnas dolkar. Åh, om han fått leva längre! Skulle deras son nu lida samma öde. Han var ju det enda kvarvarande hotet mot Octavianus. Hon tog sig samman. Hon måste förlita sig på Isis beskydd. Gudinnan, hennes och Egyptens moder, skulle inte låta Caesarion förgås. Nu var det bråttom. När som helst kunde en vakt komma och förhindra hennes planer. Ett lätt prassel hördes från fikonkorgen. Drottningen sträckte fram sin nakna, smala arm. Hugget kändes knappt och det enda som hördes var ett lätt väsande. Hon förundrade sig över att hon erfor varken snärta eller rädsla, bara en domnande kyla. Ögonlocken blev allt tyngre… Då vakterna några minuter senare kom in i rummet var det försent: Drottning Kleopatra, det självständiga kungariket Egyptens siste härskare, var död. Så hade hon i slutänden överlistat sin fiende. Octavianus hade tagit hennes rike men inte hennes värdighet.[1]

Drottningen skred in i salen, som om hon gått till en vanlig hovceremoni. Lorderna stod samlade kring väggarna och iakttog uppmärksamt hennes ansikte och rörelser. Hon var fast besluten att föra sig som en sann suverän in i det sista. Till sin trofaste kammarherre, som inte kunnat hålla tårarna tillbaka vid hennes åsyn, sade hon tröstande: ”Gläd dig att mina lidanden snart är över och hälsa min son att jag dör som en sann furstinna”. Hon bar vit slöja och vita skor, till tecken på sin status som änka. Hon var iförd svart mantel och mörkbrun överklänning. För att inte missfärga tyget var den undre klänningen och handskarna röda. Hon vägrade envist att höra den protestantiske prästen predika och bad högt och ljudligt sina katolska böner. Alla skulle se att det var en martyr som dog för sin tro. Sedan prästen slutligen tystnat gav drottningen högt sina fiender, särskilt drottningen av England, förlåtelse för vad som nu skulle ske och bad även om hjälp för den i England så hårt prövade Heliga kyrkan. Uppvaktningen hade nu klätt av henne mantel och överklänning. Hon stod endast iförd sin röda klänning och de röda handskarna. Med en maning till hovdamerna att hålla sitt löfte och inte gråta, lade drottningen så sitt huvud på stupstocken. Då bödeln bad om tillgift för vad han skulle komma att göra, svarade hon åter att det endast innebar slutet på hennes lidanden. Så föll yxhugget, även om det som så ofta krävdes flera hugg för att skilja huvudet från kroppen. Kanske tänkte drottningen i denna stund på de ord som blivit hennes valspråk: ”I mitt slut är min begynnelse”. Drottning Maria Stuart, Skottlands sista oberoende regent, var död.[2]       

Det kan tyckas underligt att jämföra Kleopatra VII av Egypten med Maria Stuart av Skottland. De båda drottningarna kom ju från helt olika kulturer och levde under vitt skilda epoker. Ändå finns det flera beröringspunkter mellan dem. Inte minst gäller det ryktet inför eftervärlden. Bägge kom att förknippas med sex och syndfullhet, som av deras fiender utmålades som skuld till deras olycka. Samtidigt ansågs de som kallblodiga intriganter vilka lömskt narrat hederliga om ock svaga män i fördärvet. Deras anhängare framställde dem istället som martyrer eller kulturellt högtstående kvinnor som fallit offer för en grym, rovgirig motståndare. En viktig aspekt när man söker likheter mellan dessa drottningar ligger just hos deras motståndare. Man skulle rentav kunna hävda att det är motståndarna som gör det intressant och meningsfullt att överhuvudtaget se på det gamla Egyptens och Skottlands sista regenter som ett par. Ty genom en nyck av ödet blev deras besegrare också de största regenterna i sin tid. Augustus av Rom och Elisabet I av England är än idag de två regenter ur sitt respektive rikes historia som alla någon gång hört talas om, oberoende av kunskaper i historia i allmänhet. Det var visserligen inte Augustus som skapade det romerska imperiet men han och hans rådgivare förstod att stabilisera riket och förvalta vad föregående generationer samlat på sig. På samma sätt stabiliserades England under Elisabet och grunden till ett imperium lades. Deras tid var också en tid av blomstrande kultur: Om Rom hade Vergilius och Ovidius hade England Shakespeare och Ben Jonson. Lustigt nog satt de båda regenterna vid makten lika länge, 44 år.[3] Både Augustus och Elisabet fick kämpa för att nå makten. Augustus tvingades gå över flera lik för att nå Palatinen i Rom medan Elisabet mest bara behövde vinna tid, vilket i sig var nog så påfrestande och ofta förenat med livsfara. Men till sist var alla hinder undanröjda: Det enda kvarvarande orosmomentet var Egyptens respektive Skottlands drottning. Med dem fanns inga möjligheter till förhandling. Det var en strid på liv och död. Om Kleopatra vann innebar det att Romariket skulle styras från Alexandria, förvandlas till ett nytt alexandrinskt imperium. Om Maria Stuart segrade innebar detta också att katolicismen segrat. Därför symboliserade i båda dessa fall kampen mellan individer också kampen mellan olika världssystem. Därför är än idag striden med Kleopatra respektive Maria Stuart det stora frågetecknet, den stora fläcken på Augustus och Elisabets historiska eftermäle: Vem av de båda motståndarna i respektive strid hade rätt. Stod segrarna för förnuft och framåtskridande eller var de hänsynslösa maktmänniskor som skamlöst utnyttjade sina motståndares passionerade personligheter till egen fördel?[4] Det säger närmast sig självt att svaret på dessa frågor ofta betingats av nationella, i Maria Stuarts fall även religiösa, hänsyn. I västvärlden hålls Augustus för hjälte och Kleopatra för skurk, på sin höjd värd en viss beundran för modet att ta sitt liv.[5]  I öst, med centrum i sitt forna rike, är drottningen en lärd, högtstående kvinna. På samma sätt stöder protestantiska engelsmän Elisabet medan katolska skottar prisar Maria Stuart. De båda drottningarna, liksom naturligtvis deras båda huvudfiender, lämnar med andra ord ingen som studerat dem orörd. Förutom dessa ”yttre” likheter, som mer har att göra med de båda drottningarnas fiender än med dem själva, finns det också mer personligt färgade detaljer som överensstämmer. Både Kleopatra och Maria Stuart tillhörde släkter som regerat sina riken länge, faktiskt ungefär 300 år i båda fallen. Även om Ptoleméernas Egypten var avsevärt mycket rikare än Stuartarnas Skottland, var båda rikena på nedgång när den sista drottningen föddes: ”Jag är bara tjugosju år och livet trycker mig redan lika mycket som min krona”, hade kung Jakob V, Maria Stuarts far, skrivit några år innan hon föddes.[6] Man kan gissa att Ptolemaios XII skulle ha känt igen sig i dessa ord. Det var knappast något nöje att regera över ett Egypten som på 60-talet före Kristus var föga bättre än en lydstat till det mäktiga Rom och försöka övertala folket i Alexandria att acceptera höga skatter för att stilla detta rovgiriga monsters hunger, lika lite som en katolsk kung på 1530-talet kunde trivas i ett Skottland som i allt högre grad influerades av calvinnismen, var fullt av upprorisk adel och hade England flåsande som ett rovdjur i nacken, färdigt att invadera när som helst. Båda kungarna fann större nöje i musik och sång än i att försöka bedriva politik. Deras döttrar beslöt emellertid att ta upp kampen.[7] Återigen genom en ödets nyck tillträdde flickorna makten vid ungefär samma ålder, 18-19 år. Kleopatra, som växt upp i det politiskt oroliga Egypten, var förmodligen bättre rustad än sin sentida ”syster” att ta regeringstyglarna. Maria Stuart hade växt upp i det, åtminstone just då, politiskt mer stabila Frankrike och till och med varit drottning där en kortare tid. Hon var van att bli åtlydd och hade svårt att uthärda det envisa motståndet från fanatiska calvinnister och upproriska adelsmän i Skottland, vilket inte hindrade henne från att bita ifrån sig när så krävdes.[8] Båda drottningarna var begåvade och utbildade i språk och konsten att föra sig, även om Maria Stuart inte lär ha varit lika duktig på skotska som Kleopatra på egyptiska. Bägge var särskilt bra på en sak: De kunde förföra sin omgivning, medvetet eller omedvetet. Plutarchos, som var negativt inställd till Kleopatra, säger att hon hade en melodisk röst och stark utstrålning. Maria Stuart fick många att ta parti eller uttrycka beundran för henne, både som drottning och senare i fångenskap. Också Elisabets representanter berättade om den skotska drottningens förmåga att tala för sin sak, hennes frimodiga, vänliga sätt och inte minst hennes mod.  Då hennes andre man svikit henne på ett minst sagt upprörande sätt, lyckades hon få honom att nästa dag byta sida och återvända till henne.  Båda drottningarna insåg på ett tidigt stadium av sitt regentskap att de behövde en bundsförvant, företrädesvis en inflytelserik man, som understöd för sitt maktinnehav. Slumpen förde tidens mäktigaste man till Kleopatras rike i rätt ögonblick, general Gajus Julius Caesar. Sedan han krossat hennes fiender tillbringade de en längre tid tillsammans och när han reste sin väg var hon gravid. Senare reste hon till Rom, förmodligen på hans inbjudan och var i staden, eller åtminstone i närheten, då Caesar mördades i mars 44 f kr. Några år senare fick Kleopatra kontakt med general Marcus Antonius. Med tiden inledde de ett förhållande som på sikt fick katastrofala följder för dem båda. Också för Maria Stuart blev relationerna med olika män ödesdigra men det måste erkännas att hon gjorde sämre val än sin egyptiska kollega. Lord Henry Darnley, en skotskengelsk furste med samma släktband till det engelska kungahuset som drottningen själv, visade sig vara föga bättre än ett kräk, utsvävande och allmänt opålitlig. När drottningen i sin frustration vände blickarna mot earl Bothwell inträffade katastrofen. Det kan diskuteras huruvida Kleopatra förförde Antonius, som Augustus och Plutarchos hävdar, om Antonius tvärtom förförde drottningen eller, vilket nog är troligast, båda kom till slutsatsen att de tjänade på att samarbeta. Men det samtida materialet visar med all önskvärd tydlighet att Maria Stuart under några månader år 1566-67 var helt i Bothwells våld i andlig bemärkelse.[9] Darnleys våldsamma död, misstankarna som riktades mot Bothwell och giftermålet mellan drottningen och earlen kort efter Darnleys död ledde till att drottningen avsattes och tvingades fly till England där hon tillbringade nära 20 år som fånge innan hon avrättades i februari 1587.

I och med Maria Stuarts fängslande upphör alla egentliga likheter mellan henne och drottning Kleopatra av Egypten sett till deras konkreta liv. I grund och botten kan man konstatera att det inte var oförsiktiga kärleksaffärer som blev deras öde utan deras arvsanspråk. Varken Kleopatra eller Maria Stuart tycks i och för sig ha gått så långt som att öppet ifrågasätta Augustus och Elisabets styre och göra anspråk på makten över deras riken för egen del men deras ”symboliska” agerande var illa nog. I Kleopatras fall fanns det teoretiskt sett inget anspråk att göra eftersom Rom till namnet fortfarande var en republik. Men Augustus, som i Juljus Caesars testamente utsetts till dennes huvudarvinge, gjorde anspråk på makten över imperiet med hänvisning till sitt släktskap med den döde.[10] När Marcus Antonius vid en ceremoni i Alexandria år 34 f kr., utöver att ge sina egna barn med drottningen diverse titlar, utropade Kleopatra till Egyptens härskare och hennes son Caesarion(lille Carsar), till medregent med hänvisning till att denne var Juljus Caesars biologiske son, innebar detta en oerhörd provokation mot Augustus. Även om det inte sades rätt ut att Kleopatras son, och därmed indirekt hon själv, var Romarrikets sanne arvtagare, var innebörden tydlig nog.  Därefter var kriget i det närmaste oundvikligt.[11] Maria Stuart hade otvivelaktigt anspråk på den engelska tronen genom sin farmor, en äldre syster till Henrik VIII. Henrik hade i sitt sista testamente gjort Elisabet till sin arvinge, i händelse hans son och äldre dotter avled barnlösa. Om det var något Henriks egen regering hade visat var det å andra sidan att frågan om vem som var tronarvinge eller ”av äkta börd” kunde få högst olika svar från den ena dagen till den andra. Då Elisabets syster Maria avled i november 1558, framställde Maria Stuart sitt anspråk på Englands tron genom att föra in det engelska riksvapnet i sitt eget, utan att därför uttryckligen kräva arvsrätten till tronen.[12] Detta var inte mer acceptabelt för Elisabet än vad ceremonin i Alexandria hade varit för Augustus. I detta fall behövdes det i längden inget regelrätt krig för att besegra rivalen och även om skandalen med Bothwell aldrig ägt rum är det tveksamt om Maria Stuart verkligen haft möjlighet att ta till vapen mot Elisabet, med tanke på de många intriganta motståndarna i det egna Skottland. Men enbart ett potentiellt hot var nog för att motivera både Elisabet och Augustus att vara på sin vakt. Genom symbolhandlingar störtade Kleopatra och Maria Stuart i längden sig själva, om inte sina riken, i fördärvet. Men båda drottningarna lyckades genom sin tapperhet i nederlaget, som förmodligen bottnade i den trygghet medfödd upphöjdhet kan skänka, göra sig själva odödliga. De utgör än idag ständiga ämnen och tvisteämnen för historiker, olika typer av konstnärer och författare. Kleopatra kunde med lika stor rätt som Maria Stuart ha haft sentensen ”I mitt slut är min begynnelse” till valspråk.

                                                         



[1] Den scen som återges är naturligtvis helt fiktiv. Exakt hur Kleopatra begick självmord är än idag en omtvistad fråga, även om man länge utgick från att det skedde med hjälp av en giftorm. Ännu mindre vet vi vad hon tänkte men jag bedömer min framställning av drottningens funderingar inför slutet som psykologiskt trovärdig 
[2] Det dröjde till början på 1700-talet innan Skottland helt integrerades med England. Ändå är det berättigat att kalla Maria Stuart landets sista regent, bortsett från sonen som regerade Skottland 15 år innan han som engelsk kung fick sitt huvudresidens i London. Även om familjen Stuart nu, åtminstone till namnet, härskade över hela Storbritannien, så att man kunde säga att skottarna till slut vunnit kampen om hegemonin på de brittiska öarna, blev Skottland med nödvändighet en underordnad provins i det engelska väldet efter 1603. Angående Maria Stuarts död, se http://bosonshistoria.blogspot.com/2016/02/jag-dor-som-en-sann-furstinna.html . 
[3] Räknat från Alexandrias fall och Antonius död 1 augusti år 30 f kr. regerade Augustus exakt 44 år och 19 dagar. Om man räknar från Kleopatras död blir det 44 år och 7 dagar. Elisabet regerade några månader längre, från 17 november 1558 till 24 mars 1603. Det bör också tilläggas att Augustus, som då ännu kallade sig Octavianus eller Caesar, hade makten i den västra delen av romarriket, med centrum i själva Rom, ända sedan slutet av 40-talet f kr. Det var dock först från år 30 som han blev rikets ende och obestridde härskare.   
[4] Som Stefan Zweig skriver i inledningen till sin biografi över Maria Stuart(svensk översättning i nyutgåva 1990), är det i en strid mellan två individer eller åskådningar nästan omöjligt för utomstående att inte ta parti för någondera parten.      
[5] Den romerske skalden och lärde mannen Horatius, som en gång bekämpat de dåvarande allierade Antonius och Octavianus i slaget vid Fillipi 42 f kr. kunde inte undertrycka en ton av beundran då han skrev om Kleopatra.
[6] Zweig s. 17.
[7] Det råder en viss osäkerhet om exakt hur många döttrar Kleopatras far ursprungligen hade. Vanan att gifta sig inom den egna familjen, något som även måste påverkat släkten negativt ur genetisk synpunkt, gör det svårt att reda ut vem som är vem och exakt hur en enskild person är släkt med en annan inom den Ptoleméeska dynastin. Så mycket står klart som att Kleopatra VII var näst yngst av Ptolemaios XII:s döttrar. Maria Stuart var Jakob V:s enda överlevande barn inom äktenskapet.
[8] ”Jag stötte på en beslutsamhet som jag aldrig funnit hos någon så ung”, konstaterade den protestantiske folkledaren John Knox efter sitt första möte med Maria Stuart(Zweig s.80).
[9] Äktheten hos de brev som drottningen skall ha skrivit till Bothwell(”Kasettbreven”), har debatterats enda sedan de hittades i ett skrin som Maria givit earlen i gåva. Denna text förutsätter att materialet är äkta. Jag grundar min uppfattning främst på historikern Hans Villius´ framställning i Skrivet i lönndom, konspirationer, hemliga handlingar och annat ur historiens arkiv(1999), kapitlet ”Maria Stuart och mordet på Darnley”. 
[10] Det bör kanske förtydligas att jag för enkelhetens skull använder beteckningen ”Augustus” om Kleopatras besegrare, trots att denne inte antog detta namn förrän efter hennes död.
[11] Joyce Tyldesley, Kleopatra, Egyptens sista drottning(svensk översättning 2008), s. 189. Se även Plutarchos, Marcus Antonius 53 i Plutarchos, 5 biografier(2010,översättning av Ingemar Lagerström), s. 246. För diskussioner om Kleopatras bakgrund och förhållande till Caesar, kan också hänvisas till Adrian Goldsworthy, Caesar, en biografi(svensk översättning 2007, kapitel 20 och 23.  
[12] Zweig, s. 40-43.Då Danmarks kung vid ungefär samma tid infogade det svenska riksvapnet i sitt eget vapen, bidrog detta starkt till utbrottet av "nordiska sjuårskriget" 1563. 

lördag 17 november 2018

Flykten över Dnepr


Häromdagen var jag på historiekryssning tur-retur Åbo, där ett antal historiker höll föredrag kring ett ämne de skrivit om. Bengt Liljegren talade, onekligen passande med tanke på 300-årsminnet av kungens död i dagarna, om Karl XII. Föreläsningen utgjordes av en kortfattad skiss över Karls liv från födelsen till döden. I förbigående kan nämnas att författaren sade sig i ungdomen i sin hemstad Lund ha gått i skola i det hus där suveränen hade sitt svenska högkvarter 1716-18. En detalj som i hög grad väckte intresset hos skrivaren var när föreläsaren, i samband med den svenska kapitulationen efter Poltava 1709, undslapp sig följande replik: ”Om jag fick äta middag med majestätet, skulle jag fråga honom: ´Varför lämnade du din armé”. Även om Liljegren inte direkt kritiserade kungens handlande, konstaterade han att denne lämnat sina män ”i sticket”. I sammanhanget nämndes också att endast ett litet antal fångar, soldater såväl som civila, någonsin tilläts återvända till sitt hemland.

Tanken att karl XII mer eller mindre förrått sitt folk då han natten till 1 juli 1709 med ett mindre följe tog sig över floden Dnepr, varefter resterna av armén nästa dag kapitulerade till ryssarna, återkommer i flera skönlitterära omnämnanden av händelsen. I dramat ”Karl XII” från 1901 låter Strindberg i första akten en från fångenskapen hemkommen soldat, vid nyheten att kungen nyligen flytt från det av fienden erövrade Stralsund, bittert konstatera: ”Alldeles som vid Poltava. Boven)kungen), flyr alltid, utom när han segrar”.[1] Vid en konfrontation med kungen utslungar samme man senare, apropå sin egen fångenskap i Ryssland: ”Där råkade jag dina vänner: Piper, Rehnskiöld, Lewenhaupt, som du lämnade i sticket under det du låg nere i Turkiet och fånade”, I romanen ”En tid för vreden(1975), reflekterar Lars Widdings huvudfigur, karolinen Pilfelt, över att han ”sett svenske kungen fly som en råtta” natten före kapitulationen och i ungdomsboken ”Jagad”(1986), som handlar om en ung pojkes fångenskap och flykt från Sibirien, utbrister Olov Svedelids hjälte: ”Titta, kungen flyr”. Flydde verkligen Karl XII vid Perevolotjna, eller bättre formulerat, kan kungens flykt rimligen ses som ett svek mot hans soldater? Liljegren tar själv inte upp frågan i huvudtexten till sin biografi över kungen från år 2000. I den utförliga notapparaten finns dock en anmärkning där författaren, apropå Karls kritik av Lewenhaupt för beslutet att kapitulera och hans vägran att lösa ut denne ur fångenskapen, ställer frågan: ”Om Karl XII inte ansåg att kapitulationen var nödvändig, varför lämnade han då sin armé”? Det är möjligt, menar Liljegren, att kungen i själva verket insåg att läget var hopplöst och därför övergav sina män. Detta passar, säger författaren vidare, å andra sidan inte in i den klassiska bilden av Karl XII: ”Hans politik har ifrågasatts, men inte hans heder”. Det är också tänkbart att kungen och den övriga krigsledningen helt enkelt missbedömt situationen och inte trott att ryssarna var så nära som de var.[2] Det sista förefaller osannolikt. Enda sedan reträtten från Poltava inletts drygt 2 dagar tidigare hade eftertrupperna regelbundet utkämpat skärmytslingar med ryska förföljare. Man hade också skickat sändebud till tsaren för förhandlingar(även om dessa mest var ett sken för att vinna tid), och diskussion om eventuell utväxling av fångar. Att ryssarna snart skulle stå på platån ovanför svenskarnas läger vid Dnepr kan knappast ha varit en otrolig tanke för någon på kvällen 30 juni 1709, officer eller menig, soldat eller civil. Paniken vid stranden, där människor desperat sökte ta sig över floden, liksom även de högre officerarnas iver att få kungen att sätta sig i säkerhet räcker som bevis. Vittnesmålen är å andra sidan lika eniga om att Karl XII först inte ville lämna armén: Han tänkte stanna hos sitt folk. Tanken på en ny batalj skrämde honom inte: ”De skall fäkta när jag befaller dem”, utbrast han då någon påpekade att stridsmoralen i hären för närvarande inte var den bästa. Då man gråtande förklarade att vad som nu återstod antingen var att bli krigsfångar eller gå under i en meningslös strid, svarade Majestätet: ”Först ska det smälla”! Hellre döden än fångenskap eller flykt. Tillslut gav dock kungen med sig. Enligt Liljegren skedde detta när generalmajor Creutz utmålade risken för att kungen skulle bli krigsfånge: Tänk vilka krav ryske tsaren i så fall kunde ställa! Kungen meddelade strax sitt beslut att ta sig över Dnepr med ett mindre följe medan armén nästa dag skulle gå över floden Vorskla mot Krim. Insåg då inte Karl XII att en kapitulation var oundviklig och kan det inte sägas att han svek sin armé i en brydsam situation?

Det är som alltid svårt att i efterhand avgöra exakt hur en viss person resonerat i ett visst läge och särskilt när det gäller en så tystlåten, inbunden man som Karl XII. Man måste i sammanhanget minnas att han hade två roller att ta hänsyn till då han fattade sitt beslut; rollen som arméns högste befälhavare och rollen som sitt lands enväldige konung. Som befälhavare var det ovedersägligen hans plikt att dela sina mäns öde men som kung? I ett historiskt perspektiv är det ovanligt att kungar blir krigsfångar. Så skedde i slaget vid Poitiers 1356 med den franske kungen Johan den gode och 1525 råkade hans efterföljare Frans I ut för samma sak i slaget vid Pavia. Rikard Lejonhjärtas fängslande under en hemresa från Heliga landet och hans utlämnande till kejsar Henrik VI på 1190-talet utgör ett gränsfall. I alla dessa fall tvingades de berörda staterna till förödmjukande fredsavtal eller utbetalande av lösen. Att ett statsöverhuvud blir krigsfånge är alltså både pinsamt för rikets prestige och kostsamt i materiellt avseende. Karl XII var dessutom enväldig konung. Om han föll i fiendens händer fanns det ingen som kunde ta över därhemma: Det fanns inte längre någon Oxenstierna till hands som det hade gjort vid Gustav Adolfs död nära 80 år tidigare. Både i sina egna ögon och i den politiska praktiken var Karl XII 1709 identisk med sitt rike. Att dö i strid var en sak, att fängslas av fienden och bli till åtlöje en annan. Därtill kom frågan om Karls hälsotillstånd. Den skottskada som kungen ådragit sig i vänstra foten några dagar före slaget vid Poltava hindrade honom från att rida. De senaste dagarnas påfrestningar hade knappast gjort honom piggare, tvärtom. Om det blev strid igen kunde han inte försvara sig, det insåg han själv.[3] I det läget var det onekligen logiskt att som statsöverhuvud söka sätta sig i säkerhet. Det behöver inte betyda att kungen rent fysiskt fruktade att falla i tsar Peters händer eller ens att han utgick från att en kapitulation nu var oundviklig, snarare gällde det att i ett läge där han inte längre var istånd att själv leda sina män i strid och där den teoretiska möjligheten av en kapitulation eller total undergång trots allt måste tas med i räkningen, rädda Majestätet och därmed riket. Karl XII kan också helt enkelt ha givit efter för omgivningens påstridiga böner, som påtagligt irriterade honom.[4] Tanken att kungens beslut helt enkelt betingades av rädsla kan med visshet avskrivas. Karl XII må ha varit mörkrädd men rädd för faror eller risker var han inte. Det hade han visat förr och skulle få tillfälle att göra det igen vid Bender, Stralsund och Fredriksten, där han tillslut slöt sitt krigarliv. Mot denna bakgrund är det begripligt att kungen senare tog avstånd från Lewenhaupts beslut att följande dag, 1 juli 1709, kapitulera utan strid: Nu måste det ju verkligen framstå som att Sveriges kung tagit till harvärjan och övergivit sin armé i ett brydsamt läge. Dessutom hade Karl XII från början avsett överlämna högsta befälet till generalmajor Creutz, den tappre chefen för Livregementet till häst. Det var Lewenhaupt själv som, förmodligen av prestigeskäl, begärt att få ta över som högste befälhavare. Denna omständighet kan också ha stärkt kungens förhoppningar om en lycklig utgång av det svåra läget: En general som begär att få ta över då den högste ledaren för säkerhetsskull avviker kommer säkert att finna en läsning, i varje fall inte kapitulera utan strid. Karl XII kunde lugnt gå över Dnepr med visshet att snart återse sin general och sin armé. Den följande utvecklingen måste sannerligen ha kommit som en chock för kungen, i synnerhet som nyheten om kapitulationen inte nådde honom förrän efter en månad, då händelserna natten till 1 juli hunnit sjunka undan och kommit i ett annat ljus. Karl XII:s beslut att lämna armén vid Perevolotjna, liksom general Lewenhaupts beslut följande dag att kapitulera utan strid, har diskuterats i 310 år och kommer att diskuteras länge än. Tanken att Karl XII av ren feghet skulle ha svikit sina män kan dock avskrivas.                                                        



[1] Stralsund föll i början av december 1715. Kungen hade in i det sista, trots mångas ivriga böner att sätta sig i säkerhet, hållit sig kvar i den belägrade staden men slutligen flytt över Östersjön till det sargade moderlandet.
[2] Bengt Liljegren, Karl XII, en biografi(2000), not 56.
[3] Karl XII motiverade i efterhand uttryckligen sitt beslut att lämna armén ned att han inte varit istånd att till häst uträtta något, även om han också angav andra, enligt Liljegren mindre gångbara skäl.
[4] För en beskrivning av stämningen och diskussionerna i kungens tält före avfärden, se bland annat Liljegren s. 183-84.

tisdag 6 november 2018

En hjältes död


Morgonen var kall och dimmig. Det måste ha rått en spänd stämning bland soldaterna, kanske mer än vad som var vanligt till och med inför en drabbning. Den senaste tiden hade varit svår, med utnötningskriget mot Wallenstein i Núrnberg och så den hårda marschen efter honom upp till Sachsen. Nu stod man vid staden Lútzen för att äntligen få till stånd en strid med fienden, äntligen därför att initiativet ovedersägligt de senaste månaderna glidit över i de kejserligas händer. En seger mot Wallenstein skulle åter vända lyckan till det nordiska lejonets favör. Kungen framhöll också indirekt att detta var syftet med dagens batalj. När han red utefter leden ropade han till de församlade: ”Idag skall vi göra slut på besvärligheterna, pojkar”.[1] Om inte dimman varit så tät, hade de marscherat tidigare. Man visste att Wallenstein väntade förstärkningar av Pappenheim och hans rytteri. Svenskarna måste slå till innan de hann fram. Som det nu var fick man vänta på att dimman skulle lätta, i alla fall något sånär. Den var för övrigt ”påbättrad” av brandrök från några kvarnar som fienden låtit tända på. Vid elvatiden bedömdes det vara klart nog. Kungen knäppte händerna, vände ansiktet mot skyn och utropade: ”Jesus, Jesus, hjälp mig idag att strida till ditt heliga namns ära. Framåt marsch”! Trummorna slog, hären tog det första steget mot fienden. Strax efteråt avfyrade det kejserliga artilleriet sin första salva. De första kulorna föll bland svenskarna. Slaget vid Lútzen hade börjat.

Om det överhuvudtaget finns något sådant som ”en hjältedöd”, måste man erkänna att Gustav II Adolf led en sådan. Faktum är att få ”krigarkungar” eller stora generaler har stupat i strid genom tiderna: Inte Alexander, inte Caesar, inte Napoleon, Henrik V av England eller Henrik IV av Frankrike. En känd monark som faktiskt gjutit döden på slagfältet är Rikard III av England. Denne kung förknippas dock som bekant med diverse negativa gärningar och räknas därför sällan eller aldrig in bland ”hjältarna” eller ”krigarkungarna”, trots att han kanske förtjänar det lika mycket som Gustav Adolf. I Sverige är det likadant. Av fyra krigare på tronen under seklet 1611-1718 är det bara två som dött i krig och av dessa två är Gustav Adolf ensam om att ha stupat i regelrätt strid och utan tvekan för en fiendekula, eller snarare flera kulor. I hans fall finns å andra sidan ingenting att klaga på i bilden av hur en sann general bör sluta sitt liv. Kungen fick sina första blessyrer när han red för att undsätta en rytteriavdelning vars överste stupat. I sin iver red han så snabbt att hans eskort med några få undantag inte kunde följa honom. Att han dessutom inte hade harnesk på sig hjälpte knappast upp situationen. Detta berodde dock inte, i varje fall inte enbart, på hans fetma som Ohlmarks lite elakt påstår utan på skador från tidigare fältslag. Efter ett flertal skottskador och värjsting avled slutligen Gustav II Adolf liggande på slagfältet vid Lútzen. I motsats till många andra statschefer och politiska ledare fick han det slut han själv begärde att undersåtarna skulle riskera för hans och rikets skull. I det avseendet var Gustav II Adolf en verklig hjälte.[2]                 



[1] Orden återges här i en halvt moderniserad form. Enligt Ohlmarks ska Gustav Adolf ha sagt: ”I dag skall vi göra slut på alla våra sorger, gossar”.. Andra återger orden: ”i dag, gossar skall vi göra slut på alla våra besvär”.    
[2][] Denna text bygger huvudsakligen på Åke Ohlmarks, Konungen är död, en tusenårskrönika om svenska monarkers slut(1983), s. 82-84.