måndag 11 mars 2024

Kunglig kulturkrock

 

Ett sätt för den som i forna tider grundat en ny kungadynasti att få erkännande från andra furstar var att vinna ett krig. Ett annat, som visserligen kostade mindre resurser i form av människoliv men ofta var minst lika påfrestade för de inblandade kungligheterna, var att ingå ett storslaget giftermål - för egen eller för barnens räkning. Sådana processer tog ofta tid och ett eventuellt avslag kunde vara nästan lika förödande för en uppkomlingsmonarks prestige som att ha förlorat ett stort fältslag.[1] Därför var det ett stort, nervpåfrestande projekt när Englands nytillträdde kung Henrik VII kring sekelskiftet 1500 ville gifta bort sin son och tronföljare med det spanska kungaparet Ferdinand och Isabellas yngsta dotter Katarina.[2]   

Henry Tudor hade tillträtt tronen 1485 efter sin seger över Rikard III vid Boswoth Field. Slaget innebar höjdpunkten i det inbördeskrig som rasat av och till i tretio år och som snart skulle kallas rosornas krig. Efterdyningarna av konflikten hade dock inte hunnit lägga sig och både Henrik VII och Henrik VIII skulle under sina regeringar låta avrätta och fängsla personer som med större eller mindre rätt hävdade, eller kunde hävda, egna anspråk på tronen.[3] Allt detta gjorde spanjorerna något tveksamma inför tanken att gifta bort en av kungaparets döttrar med den nye prinsen av Wales – ”med tanke på vad som dagligen händer med kungar av England”, som ett sändebud sarkastiskt uttryckte saken.[4]  För Ferdinand och Isabella var det emellertid angeläget att etablera ett gott förhållande med det ännu ganska obetydliga öriket i norr, inte minst med tanke på deras gemensamma fientlighet mot Frankrike. Dessutom tycktes kung Henrik faktiskt på väg att befästa sin makt – sannolikheten att han skulle hålla sig kvar på tronen blev allt större. För Henrik VII var ett äktenskap mellan hans äldste son Arthur och en dotter till ”de katolska majestäten”, som fördrivit morerna ur Spanien, som att vinna miljonvinsten i ett lotteri. Huset Tudor skulle ta plats bland Europas stora dynastier. Att det skulle bli parets yngsta dotter Katarina som fick äran(?), att sändas till England tycks ha stått klart redan från början, kanske betingat av att de båda kontrahenterna stod nära varandra i ålder- prins Arthur var nio månader yngre än Katarina och de första kontakterna hade tagits då de ännu var spädbarn. Katarinas namn antydde dessutom på ett fint sätt hennes engelska härkomst.[5]

Sensommaren 1501 hade alla formaliteter avklarats och den 15-åriga Katarina avreste mot England med sitt stora följe av tjänare, läkare, adelsmän och två muslimska tärnor. En mycket viktig person i sällskapet var hennes höghets första hovdam, Dona Elvira Manuel drottning Isabellas speciella representant, utsedd att vaka över hennes dotters vandel och säkerhet i det främmande landet – en dam med mycket bestämda åsikter i vett och etikett.[6] Efter en svår resa med stormar och sjösjuka landsteg man slutligen i Plymouth 2 oktober 1501. Den unga prinsessan väckte genast sina blivande undersåtars kärlek med sitt älskvärda sätt och fromma ödmjukhet, en kärlek som skulle hålla hennes liv ut och vara till stor tröst under kommande svåra dagar. Nu gällde det emellertid främst att väcka konung Henriks och blivande maken prins Arthurs kärlek. De var redan på väg för att möta henne.[7]  Sammanträffandet skedde i biskopens av Bath palats i Dogmersfield, Hampshire. Det höll på att sluta i katastrof med en gång. Vid dörren till prinsessans rum hejdades brudgum och svärfar av den stränga Dona Elvira: ”Omöjligt att möta prinsessan utan slöja före bröllopet. Spanska seder!” Ferdinand och Isabella må ha drivit morerna ur Spanien men arvet från den muslimska tiden satt djupt. Englands kung trodde inte sina öron. Vad var detta! Här kom han, ättling av Rikard Lejonhjärta och Vilhelm erövraren, han som för 16 år sedan vunnit sin krona på slagfältet och var fullt övertygad om att han stammade från den legendariske kung Arthur, för att presentera sin arvinge, detta nya skott på kungahusets stamträd, för dess blivande brud och någon utländsk matrona försöker hindra dem med hänvisning till spanska seder och bruk. Var det en förolämpning eller ännu värre, hade prinsessan något fysiskt fel, någon missbildning som spanjorerna försökte hålla hemlig tills det skulle vara för sent vid altaret? Kungen förklarade, lugnt men skarpt, exakt vem han var, vem han hade med sig och att ”spanska seder” självklart inte gällde här i England. Teoretiskt kunde scenen ha slutat i skandal, brutna löften och kanske rent av krig mellan England och Kastilien-Aragonien. Allt stod på spel för båda parter.

 Vem som löste knuten förtäljer inte historien. Kanske den stränga duennan Elvira insåg att här gällde det Spaniens och därmed också hennes drottnings och skyddslings intressen. Eller kanske Katarina själv ingrep. Hon var noga med seder och bruk, särskilt när det gällde religionen men också upplärd till att bli drottning av England så länge hon kunde minnas – en roll hon skulle fullfölja in i det sista, även då hon officiellt inte längre var drottning. Hur som helst, kung Henrik och hans son fick se prinsessan, utan slöja för ansiktet. Uppenbarligen blev de, åtminstone Henrik VII, nöjda med den ljushåriga om än lite småväxta och rundlagda flickan för färden fortsatte mot London i bästa samförstånd. Bröllopet stod 14 november 1501, med vigsel i St Paul och bankett på Baynard’s Castle vid Themsen efteråt. Vare sig det nu var prins Arthur eller hans yngre bror Henrik som följt kungen till mötet med Katarina, på bröllopsfesten var det den tioårige Henrik som ”stal showen” genom sin glansfulla dans. Han blev så varm att han måste ta av sig jackan. Arthur lär ha dansat helt pliktskyldigt med en adelsdam. En och annan som närvarade och jämförde de båda bröderna måste ha undrat om det ändå inte var hertig Henrik av York som var deras blivande kung. Här på festen förde han sig i alla fall som det verkliga kungaämnet i familjen. Om någon tänkte i dessa banor slog förutsägelsen in. Knappt fem månader senare avled prins Arthur av Wales på sitt slott Ludlow. Därmed blev Katarina änka och unge Henrik tronföljare. I sinom tid skulle de gifta sig och bli kung och drottning av England- Detta ledde i sin tur på sikt till nya förvecklingar som skulle skaka både England och Europa i sina grundvalar. Men det är en annan historia.[8]                       



[1] Ett bekant svenskt exempel utgörs av Erik XIV:s mångåriga försök att skaffa sig en passande drottning bland Europas furstehus. För eftervärlden har det närmast blivit rutin att håna den olycklige kungens trevare till olika prinsessor och drottningar, vanligen flera samtidigt. Ändå gjorde Erik bara vad de flesta europeiska furstar gjorde på 1500-talet när de önskade bilda allianser genom ett äktenskap. Att enbart fria till en prinsessa skulle ha varit närmast amatörmässigt eftersom prestigeförlusten då blev mycket större om man misslyckades. En klok furste hade alltid ”flera bollar i luften” då man sökte äktenskapsallierade.          

[2] Formuleringen ”spanska kungaparet” ovan är anakronistisk. Spanien som kungarike uppstod i själva verket först sextio år senare, då Filip II tilldelades Spanien som sin del av det stora arvet efter sin far kejsar Karl V. Eftersom Ferdinand av Aragonien och Isabella av Kastilien för eftervärlden kommit att symbolisera Spaniens enande, väljer jag ändå att här beteckna dem som spanskt kungapar.  

[3] Det råder viss oenighet om exakt när ”rosornas krig” upphörde, om det var vid Boswoth 1485 eller vid Stole Field två år senare, då pretendenten Lambert Simnels uppror mot Henrik VII krossades. Om även Perkin Warbeck ganska amatörmässiga revolt medräknas, upphörde konflikten först hösten 1497. Motsvarande frågeställning kan för övrigt göras angående konfliktens begynnelse: skedde det, som de flesta numera hävdar, 1455 eller, som Hall och Shakespeare menar, redan i och med Rikard II:s avsättning 1399?        

[4] Ändå var Spanien som bekant inte någon idyll under senare delen av 1400-talet, då lika lite som senare. Isabellas av Kastilien väg till tronen och äktenskapet med Ferdinand av Aragonien gick över förvecklingar som knappast står efter det samtida England vad gäller dramatik och våldsamheter, Se Isabella I av Kastilien – Wikipedia.  

[5] Katarinas morfars mor var prinsessan Catherine, gift med Henrik III av Kastilien och dotter till John av Gaunt i dennes andra äktenskap med en kastiliansk prinsessa. Katarina härstammade alltså både från Edvard III och från huset Lancaster(Röda rosen). Hon föddes några månader efter slaget vid Boswoth. Kanske namnvaket gjordes som en antydan om hennes förmodade framtid..

[6] I översättningen betecknas Dona Elvira som Katarinas ”första hovdam” och ”första kammarfru”. En vanlig svensk beteckning på sådana korsningar mellan tjänsteande och förmyndare brukar vara hov- eller överhovmästarinna.

[7]  I första delen av Margaret Georges Henrik VIII:s självbiografi, ”kärlek och överdåd”(svensk översättning 1989, s. 52-54), är det Arthurs yngre bror, prins Henrik hertig av York, som följer sin far till det första mötet med den spanska prinsessan. Han blir genast förälskad i henne, trots att han ännu bara är tio år. Med tanke på att boken utformats i memoarform med Henrik som berättare, är det förklarligt om författaren tagit sig friheten att ”ersätta” den historiskt sett obetydlige äldre bridern med Englands legendariske vällustkung. Icke desto mindre uppger BBC:s dokumentär Henry VIII(1997), att unge Henry och inte prinsen av Wales följt sin far till mötet med Katarina. Fraser uppger dock att prins Arthur reste för att möta sin blivande brud, i faderns sällskap.      

[8] Denna text bygger huvudsakligen på första kapitlet av Antonia Frasers bok Henrik VIII:s sex hustrur(svensk översättning 1995).

torsdag 29 februari 2024

Kuriren från Helsingborg

 

Det finns historiska begrepp och gestalter de flesta känner till utan att egentligen veta särskilt mycket om dem. Att Anckarström mördade Gustav III vet de flesta svenskar - men hur många vet att han då var 30 år gammal och bedrev en mindre lånerörelse eller att han, efter vad han senare berättat, bestämde att utföra sin gärning sedan han åsett avrättningen av en viss överste Hästesko, dömd för förräderi och högmålsbrott? ”Sturemorden” är väl fortfarande ganska välkända och de flesta vet att Erik XIV initierade dem - men hur många kan utan vidare säga vilka offren var eller att en man som hette Per Gadd anses ha varit chef för den grupp knektar som utfört avrättningarna? Ett i våra dagar, som det verkar, närmast bortglömt begrepp men som alla i mina föräldrars generation kände till, om de läst på historieläxan, är ”Stenbocks kurir”, mannen som efter slaget vid Helsingborg 28 februari 1710 red genom landet med det lyckliga budskapet om segern över danskarna till hovet i Stockholm: Han som var så utmattad vid ankomsten att änkedrottning Hedvig Eleonora(”ett stöd för Karlar trenne”, som poeten skriver), bjöd honom att sätta sig i kungastolen medan hon själv stod.[1] Numera anses det bevisat att det mesta av detta inte stämmer: Bevarade räkenskaper visar att kuriren inte red dag och natt på utpinade hästar utan färdades i vagn. Färden Helsingborg-Stockholm har emellertid ägt rum och budskapet om Stenbocks seger måste verkligen ha kommit som en lyckans solstråle i ett land alltmer trängt av fiender och med kungen långt borta i Turkiet, närmast en furste i exil. Men vem var han då, sändebudet från Magnus Stenbock, som utan att veta det gjorde sig själv odödlig med sin resa genom landet i början av mars 1710?

I Carl Snoilskys dikt från sent 1800-tal får vi inte veta mer än att kuriren är ”en kronans officer”, en krigare. Det var han också just då, närmare bestämt nyutnämnd ryttmästare vid norra skånska kavalleriregementet. Han var 23 år och hette Henrik Hammarberg. Han var dock ingen garvad krigare som kämpat vid Karl XII:s sida i Polen eller Ryssland. Egentligen var han en ung juris studerande som inte alls tänkt sig att bli soldat.

Henriks familj var nyadlad och hade ett lysande men inte helt fläckfritt förflutet. Farfadern, Samuel Hammarinus, var kyrkoherde i både Klara och Bromma församling och hade i den egenskapen grundat Klara trivialskola. Dessutom var han, åtminstone till namnet, drottning Kristinas hovpredikant. Hans vackra karriär tog emellertid ett sorgligt slut då en tjänstepiga, som tydligen var sinnessjuk, hängde sig i dörren till hans kammare på prästgården i Bromma. I stället för att lämna liket åt bödeln, som seden bjöd för ”självspillingar” på 1600-talet, tog den godhjärtade gudsmannen själv hand om sin stackars tjänarinnas kvarlevor vilket ingalunda renderade honom medalj utan avsättning från tjänsten år 1663. Han avled själv fyra år senare.[2] Sonen Gustav, Henriks far, var överjägmästare i Småland och senare också i Halland, dvs. han var högste administratör för jakväsendet i området. Tydligen skötte han sitt arbete tillfredställande eftersom han adlades Hammarberg 1683. Han ägde godset Vredaholm i Jönköpings län, där sonen Henrik föddes 1686.

Henrik läste juridik först i Lund sedan i Greifswald, där han disputerade 1705. Han fortsatte sina studier i Paris men kunde i längden inte hålla sig utanför det pågående stora nordiska kriget. År 1707 besökte han Karl XII i Sachsen, där kungen förberedde det kommande fälttåget mot Ryssland.[3] Därpå återvände Hammarberg till Sverige och blev auskultant, en sorts assistent och lärling, vid Göta hovrätt för att kort senare utses till sekreterare i den kommission som Skånes nyutnämnde generalguvernör, general Magnus Stenbock, tillsatt för att bringa ordning i landskapets förvaltning. Man kan förstå att den unge mannen gjorde bra ifrån sig, ty när danskarna i början av november 1709 landsteg i Skåne var det Hammarberg som sändes att meddela myndigheterna i Stockholm vad som hänt. I det sammanhanget rekommenderade generalen sin budbärare till posten som regementskvartermästare vid norra skånska kavalleriregementet vilket ansvariga i Stockholm bekräftade. Hammarberg hade dock inte förvarnats om sin kommande upphöjelse, varför han mottog den med minst sagt blandade känslor. Han lovade dock att ställa upp för fäderneslandet mot löfte att få lämna det militära när kriget var slut.[4]  Efter ”många svårigheter” återvände han till Skåne, där han under slaget vid Helsingborg tjänstgjorde som Stenbocks adjutant. Han hade nu avancerat till ryttmästare. Efter segern sändes Hammarberg åter till Stockholm för att överbringa det lyckliga budskapet.[5]

Oavsett hur strapatsrik färden kan ha varit, om änkedrottningen bjöd honom sin egen stol vid ankomsten eller inte – hyllad blev han i alla fall, Stenbocks kurir. Som belöning mottog han en guldmedalj av femtio dukaters värde av prinsessan Ulrika Eleonora och gifte sig kort därefter med dottern till juridikprofessorn Niklas Silfverskjöld)född Hyltén), som adlats några år efter Henriks egen far.[6]

Som Hammarberg lovat kvarstod han i det militära så länge kriget varade, eller åtminstone så länge Karl XII levde. Därefter återgick han till sin juridiska karriär och blev år 1751 president i Svea hovrätt, landets förnämsta juridiska ämbete. Han var även politiskt aktiv och trädde vid riksdagen 1739 till Arvid Horns försvar på Riddarhuset. Trots att Hammarberg alltså tillhörde Mösspartiet och i första hand såg sig som civil ämbetsman, tycks han ha hyst en djup beundran för Karl XII. Efter kungens död skaldade han sorgset, apropå den låga status soldaterna nu hade:

-          Ej någon sig för oss numera så bemödar.

Vårt hantverk duger ej.

Vår mästare är död.[7]

Kanske kom han ändå till slut att finna en viss tjusning i krigarlivet?

Henrik Hammarberg, general Stenbocks kurir, avled på familjegodset Vredaholm i Jönköpings län vid 81 års ålder 1768.[8]

 

 

                   



[2] Mäster Samuelsgatan i Stockholm har sitt namn efter Hammarbergs farfar.

[3] Inga uppgifter har hittats om Hammarbergs intryck av kungen men med tanke på hans reaktion vid Karls död bör dessa ha varit övervägande positiva.

[4]  Man skulle kunna tänka sig att utnämningen till kvartermästare delvis varit en ”skyltpost” av Stenbock i syfte att höja statusen på sin civile budbärare inför militärmyndigheterna i Stockholm. Hammarberg tjänstgjorde dock i armén under återstoden av kriget.. 

[5] Stenbocks kurir gjorde således resan Helsingborg-Stockholm tur och retur inte mindre än två gånger på fyra månader! Första gången för att berätta om danskarnas invasion, andra gången för att meddela segerbudskapet från slaget vid Helsingborg. Snoilskys dikt handlar om den andra resan, som alltså enligt bevarade räkenskaper skall ha företagits med vagn. Men hur var det första gången, i november 1709? Med tanke på att det då gällde att meddela att landet invaderats är det tänkbart att kuriren, åtminstone vissa sträckor, ridit ensam på egen häst för att inte bli beroende av opålitliga kuskar. Återresan till Skåne skall också ha genomförts ”efter många svårigheter”. Är det kanske denna första resa, med budskapet att Skåne invaderats, som egentligen borde ihågkommas av eftervärlden och inte färden med segerbudskapet?

[6] 50 dukater lär år 2024 motsvara ungefär 58 000 SEK.

[7] Hammarberg anses också ha författat verskomedin ”Den beständiga herdinnan”. Den gavs ut 1741 men skrevs antagligen i Hammarbergs ungdom.  Versen om Karl XII citeras av Herman Lindqvist i Storhet och fall(1995), s. 701.

tisdag 20 februari 2024

Greven som gifte sig av kärlek

 

Den klassiska bilden av äldre tiders äktenskap i synnerhet när det gäller överklassen, vilket i praktiken oftast är de äktenskap eftervärlden har möjlighet att veta något om, är att de alltid ingicks av praktiska skäl. Kungligheter och adliga ungdomar gifte sig eller giftes bort av statsskäl eller för att det gynnade släkten. Passionerad kärlek eller romantik var något i det närmaste okänt för gifta par – åtminstone spelade det ingen avgörande roll när föräldrarna valde äkta man eller hustru åt sina barn. Detta må vara sant rent allmänt men många exempel finns på ungdomar av förnäm börd som faktiskt gift sig av egen böjelse, ibland till och med utan något som helst godkännande från föräldrar eller andra närstående. Om vi mer specifikt tittar på en period som det sena svenska 1500-talet, verkar det nästan som en allmän upprorsanda fått fäste inom aristokratin. Ett antal unga adelsdamer gifter sig under vasasönernas tid helt enkelt med de män de själva valt, vilket ofta leder till smärre skandaler och någon gång uppgörelser inför ständerna, dvs. riksdagen. Vad detta beror på och om det överhuvudtaget finns någon enkelt rationell förklaring är osäkert – kanske tiden med sina religionsstrider och ofta blodiga maktspel vid hovet fick de unga att känna sig friare, mer självständiga än tidigare generationer. Om sekelgamla auktoriteter som påvar och helgon kunde förklaras utan makt i stort sett bara genom ett beslut vid ett kyrkomöte eller av ständerna, varför skulle då inte en enskild människa kunna sätta sig över omgivningens fordringar när det gällde något så viktigt och personligt som vem de skulle tillbringa återstoden av sitt liv tillsammans med. Hur som helst – vid slutet av 1500-talet gifte sig många adliga ungdomar mer eller mindre på eget bevåg med den partner de själva föredrog. Några av dessa giftermål, främst ”onsdagsbröllopet” på Stegeborg 1595, är så kända att de omnämns i historien. Ett mindre känt fall är giftermålet mellan Abraham Brahe och Elsa Gyllenstierna.

Både Abraham och Elsa tillhörde landets förnämsta släkter. Båda hade danska rötter men hade grenat ut sig till Sverige under unionstiden. Sett till rangen var familjen på Rydboholm något förnämligare än familjen på Fågelvik, eftersom Braharna var grevliga medan Gyllensiernas ”bara” var friherrar. Någon fiendskap rådde emellertid inte, åtminstone inte av rena prestigeskäl. Både Elsas och Abrahams fäder var eller hade varit framstående män i riket även om friherre Nils i allmänhet ansågs vara mer försiktig ifråga om politiska ställningstaganden än gamle greve Per varit i sin dag.[1]

Elsa och Abraham möttes första gången vid ett slädparti i februari 1595. Hon var 17-18 år och var förmodligen kammarjungfru hos prinsessan Anna, syster till kung Sigismund. Han var omkring 26 år och yngst av de fyra bröderna Brahe. Abraham gjorde senare karriär i den nya förvaltningsapparat som vasarna höll på att bygga upp men just nu var han en relativt ung junker som ledsagade kungens stolta och ibland något äventyrliga syster då hon färdades till Svartsjö slott utanför Stockholm. Sedan de kommit fram och prinsessan gått till sängs, skriver Abraham: ”Talade jag första gången med herr Nils Gyllenstiernas dotter jungfru Elsa. Och fick behag till henne”.

Det blev med andra ord kärlek vid första ögonkastet från hans sida och, som det verkar, också från hennes. Nils Gyllenstierna, som vid den här tiden var nära sextio år och riksdrots, dvs. ungefär justitieminister, hade i och för sig inget emot äktenskapet men undrade stillsamt vad Abraham egentligen hade att erbjuda sin hustru, yngst av fyra bröder som han var. Abraham drog till med Rydboholm, vilket svärfar in spe tyckte verkade misstänkt: Kunde Abraham verkligen lova bort släktens huvudgods utan vidare? Dessutom var det politiska läget sådant att en försiktig man som riksdrotsen ogärna gifte bort sin dotter hur som helst. Sigismund och hertig Karl kämpade om makten i Sverige och ingen visste hur det skulle sluta. Bröderna Brahe hade en tendens att hoppa mellan de olika lägren lite som det föll sig och det gällde att själv vara på rätta sidan när avgörandet en gång föll. Elsas och Abrahams nyväckta kärlek råkade till råga på allt sammanfalla med den skandal som gått till historien som ”onsdagsbröllopet”, då en syster till Abraham och en bror till Elsa mot sina anhörigas vilja gifte sig under beskydd av prinsessan Anna, samma prinsessa som mer eller mindre sammanfört det presumtiva nya paret på Svartsjö.[2] Det är begripligt om den gamle drotsen i detta läge kände tveksamhet inför tanken på en fördjupad förbindelse med släkten Brahe.

Åren gick utan att någon förändring skedde i förhållandet mellan Abraham och Elsa, medan å andra sidan den politiska oron 1598 exploderade i ett kort men intensivt inbördeskrig som så småningom ändade i hertig Karls definitiva seger och att ett antal medlemmar av högadeln samt några ofrälse miste huvudet på stupstocken både i det egentliga Sverige och Finland.[3] Mitt i denna tid av turbulens och sorg, då släktingar blev fiender eller miste huvudet och minsta misstag kunde få katastrofala följder, bestämde sig Abraham Brahe för att göra slag i saken med Elsa Gyllenstierna, med eller utan hennes fars samtycke. I mars 1599, samtidigt som hans svåger Johan Sparre belägrades av hertig Karl på Kalmar slott, sökte Abraham upp Elsa som befann sig på resa till en släkting och förmådde henne att istället följa honom till Rydboholm i Uppland dit de anlände den 11 mars. Två dagar senare vigdes de av sockens församlingspräst.[4]  Det blev inte något bröllop värdigt två medlemmar ur rikets finaste aristokrati men eftersom både en syster till bruden och en av änkedrottning Katarinas anställda närvarade, kunde man till nöds hävda att familjen och kungahuset varit representerade. Abraham var också klok nog att vända sig till hertig Karl för att få stöd. Han påpekade att det enda som rimligtvis kunde invändas mot giftermålet var just att det hade skett under så enkla former. Hertigen å sin sida insåg förmodligen att han genom att godkänna Abrahams tilltag skulle skaffa sig en trogen tjänare i de kommande processerna mot de herrar som stött Sigismund i inbördeskriget.[5] Därmed var också svärfar Nils samtycke garanterat.

Abraham och Elsa tycks ha blivit mycket lyckliga och trots att Abraham var yngst av fyra bröder, blev det han som förde släkten vidare inom äktenskapet. Abraham Brahe avled 1630, hans hustru tjugo år sebare.[6]                           

                       



[1] Per Brahe den äldre hade dött 1590, i djup onåd hos Johan III.

[3] De fyra blodbaden i Kalmar, Viborg, Åbo och Linköping 1599-1600.

[4] Författaren Rune Pär Olofsson antyder i sin roman Ärans tinnar(1974), att enleveringen varit mer eller mindre planerad av både Elsa och Abraham. Han låter dem dessutom ha fullbordat samlag hemma hos änkedrottning Katarina Stenbock julen 1598, så att Elsa vet att hon är gravid redan vid vigseln på Rydboholm. Eftersom parets första barn föddes i slutet av november 1599, kan de faktiskt ha haft samlag i slutet av februari men omöjligt ha vetat av något havandeskap två veckor senare     

[5] Abraham Brahe ingick i den domstol som ett år senare bland annat dömde svågern Erik Sparre till döden i Linköping.

[6] Denna text bygger huvudsakligen på Erik Peterssons biografi över Abrahams och Elsas son Per Brahe den yngre, Vicekungen(2009), s. 15-19.  

söndag 11 februari 2024

Gustav III:s besök i Frankrike 1771

 

Att Sverige förra veckan fick franskt statsbesök är väl knappast någon hemlighet. Statsminister Kristersson och president Macron diskuterade ett framtida samarbete, både mellan sina två stater och inom Eu:s ramar. Allt lär ha gått utmärkt och de båda ledarna visade på alla sätt sin vilja att gemensamt verka för ett starkare och säkrare Europa. Som historiskt bevandrad tänkte jag på att det inte är första gången Frankrike och Sverige samarbetat eller uttryckt viljan att göra det. Redan Gustav Vasa skickade delegationer till Paris och lär till och med ha övervägt att sända någon av sina yngre söner till Frankrikes hov för att lära sig seder och skick på kontinenten. Att det katolska Frankrike lierade sig med det protestantiska Sverige i trettioåriga kriget är välbekant. Men första gången en fransk och svensk ledare möttes under former som kan sägas likna ett modernt statsbesök var 1771, då Gustav III reste till Paris, även om han noga räknat var kronprins då han anlände och kung då han reste.[1]

Gustavs resa till Paris hade flera syften Officiellt handlade det om en bildningsresa av det slag som adelsynglingar gjort sedan 1600-talet – man besökte de viktigaste rikena, träffade de viktigaste politikerna och tidens lärde. Detta var dock första gången en svensk kronprins reste på något som liknade en ”Grand tour” och huvudsyftet denna gång var definitivt politiskt. Det frihetstida svenska politiska systemet visade vid slutet av 1760-talet allt större tendenser att gå överstyr. De två grupperingarna hattar och mössor tycktes mer benägna att bekämpa varandra än att styra riket. Varje ny riksdag medförde i princip att det för tillfället styrande partiet avsattes och ersattes av sina motståndare, varvid de forna makthavarna anklagades för korruption och andra former av maktmissbruk. Vid nästa riksdag skedde samma sak omvänt.[2] Samtidigt hade den svenska kungamakten skjutit nya skott. För första gången sedan Karl XII:s tid fanns nu en infödd svensk tronföljare som dessutom hade två bröder. Kronprins Gustav hade redan visat sin politiska begåvning och fallenhet för intrigspel genom att 1768 mer eller mindre tubba sin far att driva fram ett urtima inkallande av ständerna. Även om det egentliga syftet; att stärka kungamakten, inte uppnåtts var det tydligt att den blivande regenten hade potential att själv ta makten. Frankrike, som önskade stärka Sveriges förmåga att agera balansmakt i förhållande till stater som Ryssland och Preussen, bestämde sig för att satsa på den unge fursten. Hertig Choiseul, Frankrikes mäktige ”utrikesminister”, lät ambassadör Creutz förstå att Ludvig XV önskade besök av den svenske tronföljaren och I november 1770 avreste kronprins Gustav och hans yngre bror Fredrik Adolf(naturligtvis med vederbörlig svit), mot Paris under pseudonymen greve av Gotland respektive Öland.

Det höll på att gå galet från början. Under resan fick man plötsligt veta att hertig Choiseul avsatts och förvisats från hovet sedan han begått misstaget att stöta sig med Madame du Barry, Ludvig XV:s sista maîtresse en titre. Sällskapet lär då allvarligt ha övervägt att istället söka sig till England eller något italienskt furstendöme men valde ändå att fortsätta. Paris var trots allt Paris. I Början av februari 1771 var man framme vid målet. Av ödets skickelser kom detta besök att sönderfalla i två delar – före och efter första mars 1771. Till än början var allt som det brukade när en kunglighet eller adelsman besökte ett främmande hov: Gustav träffade både kungafamiljens medlemmar och några av upplysningsfilosoferna, som han ofta fann mer angenäma att läsa än att möta. Han besökte Franska akademin, verkstäder för tillverkning av gobelänger, konstmuseer och politiska salonger ledda av några av tidens spirituella kvinnor. Naturligtvis besöktes också teatern och operan. Medveten om vad konvenansen, eller snarare Ludvig XV:s välvilja fordrade, drog sig Gustav varken för att sitta till bords med Madame du Barry eller att förära hennes hund ett diamanthalsband. Han dinerade också med kronprins Louis Auguste, blivande Ludvig XVI och dennes unga hustru Marie Antoinette, vars ”tilltalande utseende” han efteråt kommenterade.[3]

Kvällen 1 mars 1771, då kronprinsen satt på operan i grevinnan d’Egmonts loge och såg kvällens föreställning av ”Pyramus och Thisbe”, slog nyheten ned som en blixt från klar himmel: kung Adolf Fredrik hade dött i Stockholm. Kronprinsen hade blivit kung Gustav III. Därmed tog den politiska aspekten definitivt överhanden. Redan samma kväll reste greve Scheffer, chef för den nye kungens medföljande svit, ut till Versallies för underrätta Ludvig XV om vad som hänt.[4] Frågan var vad som nu skulle hända, skulle kungen acceptera sin ställning som närmast konstitutionell monark enligt frihetstidens styrelseskick eller önskade han återinföra enväldet? I Stockholm lär man rent av ett ögonblick ha övervägt möjligheten att förbigå Gustav och istället utropa hertig Karl till kung då man fruktade den äldre broderns ambitioner. Hugskottet skall ha stupat på hertigens vägran att befatta sig med planen, vilket Gustav tackat honom för. Även på fransk sida tycks man ha hyst viss tvekan vad som vore lämpligast att göra. Franska sändebudet i Stockholm, som stod i kontakt med den äldre greve Fersen, hade övertygats om det olämpliga i att störta ständerväldet med våld, men icke desto mindre lovade kung Ludvig sin gäst att Bistå honom med subsidier. Med detta löfte och sedan han officiellt accepterat att följa 1720-års regeringsform, lämnade Sveriges nye kung Paris. Han hade ”fått in en fot” vid franska hovet. Nu återstod att ta initiativet i Stockholm[5].

Om man bortser från den korta period 1813-14 då Karl Johan förde krig mot Napoleon har Frankrike och Sverige sedan 1771 haft goda relationer med varandra. Låt oss hoppas att Kristerssons och Macrons möte härom veckan bidrar till att dessa relationer består i vår tid.                                 



[1] Drottning Kristina besökte Paris först efter abdikationen..

[2] Den franske ambassadören hade några år tidigare klagat till sina överordnade i Versallies att svenska politiker var så korrupta att det var meningslöst att betala ut något innan de ”tjänster” man önskade verkligen utförts. Dessutom var stormakter som Ryssland och Preussen så frikostiga med sina mutor att ambassadören helt enkelt inte hade råd att överbjuda dem. Se Dynastihistoria: 19 augusti 1772 - Sveriges brumaire (bosonshistoria.blogspot.com) not 3.. Sändebudets uppgifter är naturligtvis partiska.    

[3] Detta bör ha varit Marie Antoinettes första närmare kontakt med svenskar. Åtta månader tidigare, i juni 1770, hade den unge Axel von Fersen inlett sin bildningsresa genom Europa. Först i början av 1774 anlände han på sitt första besök till Paris och Versallies. Angående Madame du Barry kan noteras att Marie Antoinette inte var lika diplomatisk som den tio år äldre svenske kronprinsen. Vid tiden för Gustavs besök pågick ett mindre ”krig” mellan älskarinnan och kronprinsessan, där Marie Antoinette vägrade tilltala mätressen, vilket innebar att du Barry inte fick tilltala henne. Först ett år senare, i januari 1772, gav prinsessan upp striden. Se Dynastihistoria: Älskarinnan och kronprinsessan (bosonshistoria.blogspot.com).

[4] Carl Fredrik Scheffer hade under 1750-talets politiska kriser varit en av hovets fiender och i sin egenskap av kronprinsens lärare närmast agerat spion åt hattpartiet. Nu var han dock kungens trogne tjänare och skulle snart aktivt bidra till författandet av 1772 års regeringsform.

[5] Denna text bygger huvudsakligen på Leif Landen, Gustaf III, en biografi,(2004), s. 118-21. Se även Herman Lindqvist, Historien om Sverige del V och VI ”Nyttan och nöjet”(1996), 512-15, ”Gustavs dagar”(1997), s. 9-14.

onsdag 31 januari 2024

Konsten att fingera en krigsorsak - eller konsten att skylla kriget på sin fiende? Inledningen av Gustav III:s ryska krig

 

Major Georg Henrik Jägerhorn var orolig. Han såg sig vaksamt omkring på den omgivande skogen. Var fienden kanske i närheten? Det var natten till 28 juni 1788 och major Jägerhorn var chef för fältvakten vid Puumala sund vid sjön Saimen på gränsen mellan Sverige och den del av Finland som erövrats av ryssarna vid krigsslutet 1743. Under de senaste dagarna hade både traktens bönder och svenska spioner på ryskt territorium rapporterat trupprörelser som kunde tyda på att ett anfall från rysk sida var omedelbart förestående. Major Jägerhorn hade därför sänt truppenheter att bevaka ett antal strategiska platser i området, bland annat byn Vuolteensalmi, det svenska rikets östligaste utpost, i vars närhet fanns en bro över Puumalasundet. Plötsligt hördes ljud av hästar och människor som rörde sig i skogen. Både major Jägerhorn och hans utskickade observatörer såg en trupp soldater och officerare      i ryska uniformer. Intränglingarna sköt några skott mot svenskarna, som besvarade elden från två håll. Främlingarna retirerade då hastigt och återvände av allt att döma in på ryskt territorium. Rapport om det inträffade sändes omedelbart till högste chefen för gränsbevakningen, Översten för Savolaxbrigaden Hastfer. Denne samlade omedelbart sina trupper och marscherade de tio milen norrut till Nyslott, som varit ryskt sedan senaste kriget. Stadens kommendant anmodades kapitulera men vägrade. Samma dag 2 juli 1788, anlände Gustav III till Helsingfors på jakten Amphion. Den svenska örlogsflottan hade då redan anlänt till Hangö i finska viken och delar av skärgårdsflottan följde i kungens spår. I Ryssland förklarade kejsarinnan Katarina att Sveriges kung oprovocerat sänt sina trupper över gränsen och angripit Nyslott, vilket tvingade henne ”att tillgripa det enda återstående medlet, eller att möta våld med våld”. Sverige och Ryssland var nu i krig med varandra, ett krig som skulle pågå i nästan exakt två år. Men vad låg bakom händelserna i Puumala. Hade ryska trupper verkligen gått över gränsen eller var det Gustav III som, genom att klä ut svenska soldater i ryska uniformer, sökt få det att se ut som om Sverige blivit anfallet för att få en anledning att själv börja krig?

Tanken att Gustav III mer eller mindre framprovocerat kriget med Ryssland har länge i mångas ögon gällt för historisk sanning. Även de som medger att ryska soldater faktiskt kan ha överskridit gränsen den där natten i juni 1788 har hävdat att det i praktiken var den svenske kungen som önskade kriget. Både fackmän som Hans Villius och populärhistoriker som Herman Lindqvist, som rent allmänt måste betraktas som ”gustavian”, kommer i olika sammanhang till slutsatsen att Gustav III fingerat ett fientligt anfall på svenskt territorium för att få anledning att inleda ett anfallskrig. De som hävdar detta har dock en tendens att enbart se saken ur svenskt perspektiv. De bortser från ryssarnas och särskilt kejsarinnan Katarinas handlande och planer i förhållande till Sverige. Att Gustav III länge övervägt och kanske rentav önskat krig, både av strategiska och rena prestigeskäl, är en sak. Men var ryssarna därför helt oskyldiga till krigsutbrottet?

Karl XII:s död i november 1718 och freden i Nystad tre år senare innebar slutet för Sveriges ställning som stormakt i Östersjöområdet och samtidigt att Ryssland övertog denna ställning. Från att tidigare i huvudsak ha räknat med en hotbild där fienden kom från söder, Danmark, var det nu Ryssland som måste betraktas som Sveriges huvudmotståndare vid en potentiell konflikt. Det handlade både om skräck för den nya stormakten i öster och en i och för sig förstårlig önskan att ta revansch. Omvänt gällde dock samma sak: ryssarna betraktade Sverige som sin främsta rival vid Östersjön. Ur rysk synpunkt var 1720års svenska regeringsform, som innebar att den politiska makten överfördes från kungen till ständerna, inte främst ett uttryck för frihet utan en garanti att Sverige skulle förbli politiskt splittrat och utan möjlighet att samla sig till ett återerövringskrig.   I Nystadsfördraget 1721 lovade Ryssland i kryptiska ordalag att inte på något sätt blanda sig i det svenska styrelseskicket ”utan fast hellre, till en uppriktig och närborlig vänskaps betygande, på varjehanda sätt söka att hindra och förebygga allt vad som däremot förehas och Hans tsariska majestät kunnigt bliva kunde.”[1] Detta kunde tolkas både som en säkerhetsgaranti och ett hot. Trots det konstitutionella regeringssättet sökte Sverige tjugo år senare återta vad som förlorats i Stora nordiska kriget. Resultatet blev endast att ryssarna flyttade fram sina positioner i Finland, så att gränsen nu gick vid Kymmene älv. Ryssarna tog förmodligen sin seger i ”Hattarnas krig” som bevis på det svenska systemets hämmande effekter på stridsförmågan och fortsatte att stå som garant för dess bevarande. Så mycket större blev deras harm och oro när Gustav III genom sin statsvälvning 1772 inte bara övertog tronen utan också gjorde sig närmast enväldig. Varken Ryssland eller Sverige hade dock vid denna tid kapacitet att föra krig med sin granne.

Nu uppstod en situation som inte är alldeles ovanlig i historien – två ledare som i grund och botten misstror varandra men inser att krig vore riskabelt börjar hålla regelbunden  kontakt, låtsas vara de bästa vänner och spelar sina roller så bra att de till slut nästan blir vänner på riktigt, samtidigt som de fortsätter att misstänksamt bevaka varandra.[2] Under en period skrev Gustav och Katarina till varandra på inofficiell väg, vid sidan av sina sekreterare och ministrar så att de kunde hålla en mer förtrolig ton. Även om det går att spåra en viss nedlåtenhet hos kejsarinnan – ”Ni är diskret som ett kanonskott”, skriver hon en gång hösten 1777, måste det ändå en kort tid ha funnits ansatser till verklig vänskap mellan de båda statscheferna. När kejsarinnans första barnbarn, storfurst Alexander, föds i december 1777, berättar farmor Katarina om sin glädje och hur hon själv ansvarar för pojkens uppfostran och omvårdnad och när kungens mor dör 1782, beskriver Gustav i detalj sin kluvenhet inför ett sista möte med den kvinna han förmodligen älskat och hatat mer än någon annan i världen.[3]        

Ändå fanns misstänksamheten kvar mellan ”de kära syskonen”.[4] Vid ett möte i det då ryska Fredrikshamn sommaren 1783 sökte kungen få kejsarinnan att överge den ryska alliansen med Danmark för att istället bistå Sverige vid en framtida erövring av Norge. Katarina vägrade dock att ge några sådana löften och från och med nu tycks tanken att ett krig mellan Sverige och Ryssland i längden var oundvikligt ha väckts hos båda parter.[5]  Vid ett möte i Rom våren 1784 mellan kungen och det ryska sändebudet i Sverige fälldes direkt hotfulla kommentarer på båda sidor och kort senare konstaterade kejsarinnan i ett brev att man i tid måste tänka på att ”nedriva en för oss så skadlig byggnad som den nuvarande svenska författningen är”.

Detta borde ske genom ett snabbt överraskningsanfall innan eventuella svenska bundsförvanter hann reagera. Det var dock nödvändigt att invänta rätt ögonblick och att underbygga adelsoppositionen mot Gustav III. Härtill fordrades ”tid och penningar”. En rad aktiviteter igångsattes också från rysk sida: kontakter togs med oppositionen, motståndare till kungen togs emot i Petersburg, ryska fartyg spanade i området kring flottbasen i Karlskrona.  Också Gustav III rustade för krig. Redan 1784 gjordes planer upp för anfall mot de tidigare svenska provinserna i Baltikum och mot den ryska huvudstaden Petersburg. Den utlösande faktorn för vad som blev 1788-90 års ryska krig tycks emellertid ha varit krigsutbrottet mellan Ryssland och Osmanska riket i augusti 1787.[6] Så snart Gustav III fick veta vad som hänt reste han ut till Haga, där den första av en rad ”konferenser” hölls angående förutsättningarna för ett anfall på Ryssland. Diskussionerna mellan kungen och hans rådgivare synes ha varit relativt öppna och konstruktiva, även om det i slutänden var kungen som bestämde.(Sedan kriget väl inletts överlämnade Gustav de protokoll som förts till sina medarbetare, så att dessa skulle kunna freda sig för eventuell framtida kritik). Liksom kejsarinnan sände kungen agenter över gränsen för att inhämta fakta om folkstämningen och andra nyttiga upplysningar inför det kommande kriget.[7] Det säger närmast sig självt att allt detta måste ske under största möjliga sekretess. Endast några få personer invigdes i vad som var i görningen, även om kejsarinnan och hennes medarbetare i realiteten tycks ha varit medvetna om vad som var att vänta. Vad som i detta läge förenade båda sidor var ironiskt nog att de båda önskade en snabb seger och att ingendera parten ville framstå som angripare.[8]

Den händelse som från svensk sida togs till intäkt för att Inleda kriget var den flotteskader som kejsarinnan i mitten av maj 1788 lät sända ut från flottbasen Kronstadt. Dess syfte sades visserligen vara att sändas till det pågående kriget mot osmanerna, men Gustav III synes ha uppfattat åtgärden som ett hot mot Sverige. En rapport från svenska sändebudet i Petersburg ansågs bekräfta att ryssarna i själva verket planerade ett angrepp mot svenskt territorium. Senare hävdades att kungen medvetet överdrivit dessa uppgifter för att få anledning att börja kriget.[9] Hur det än förhöll sig fastslog riksrådet vid det sammanträde som hölls 21 maj 1788 och där sändebudets rapport lästes upp, att armén och flottan skulle mobilisera. Beslutet sägs ha varit enhälligt. Oavsett om kungen på något sätt manipulerat fakta, var Sveriges ledande politiska församling alltså införstådd med att krig med Ryssland var omedelbart förestående.[10] 9 juni avseglade en eskader ur svenska örlogsflottan från Karlskrona mot Finska viken. Tre veckor senare inträffade incidenten vid Puumala sund.

Vi har i ovanstående redogörelse sett hur spänningen stigit mellan Sverige och Ryssland under åren närmast före krigsutbrottet 1788. Även om Gustav III säkerligen inte varit kategorisk motståndare till kriget utan kanske tvärtom önskat det, gäller detsamma för Katarina den stora. I egenskap av rysk kejsarinna misstrodde hon ett Sverige som styrdes av en kung med närmast enväldig makt. Vi vet med säkerhet att ett angrepp på Sverige åtminstone setts som en tänkbar möjlighet i Petersburg under åren före krigsutbrottet. I det spända läge som rådde mellan länderna sommaren 1788 kunde minsta incident få krutdurken att explodera. Om en grupp ryska soldater av misstag kommit in på svenskt område, ett inte helt otänkbart scenario med tanke på att den exakta gränsdragningen var osäker i de skogiga trakterna vid Saimen, hävdade naturligtvis ryssarna att Gustav III fingerat alltihop för att få anledning att börja krig. Detta var lätt att tro med tanke på kungens omvittnade böjelse för teater och skådespel – Å andra sidan vore påståendet att motståndaren i själva verket börjat ett krig som man själv inlett helt i linje med vad senare tiders totalitära regimer, såväl ryska som andra, visat sig i stånd att fabricera utan alltför dåligt samvete. Även om Rainer inte uttryckligen hävdar att ryska soldater korsat gränsen, menar han ändå att det är sannolikt. Han utgår då huvudsakligen från Georg Jägerhorns vittnesmål. Vaktchefen vid Puumala sund, som bevittnade händelserna, var säker på sin sak: Ryska soldater hade korsat gränsen. Efter kriget sade han sig dessutom ha blivit underrättad att ryska soldater arresterats kort efter den olyckliga incidenten för att ha råkat in på svenskt territorium. Det är å andra sidan svårt att förstå varför Gustav III, som vid mötet i rådet 21 maj fått godkännande att mobilisera, en månad senare skulle riskera allt med ett fingerat angrepp av svenska soldater utklädda till ryssar. Kungen må ha älskat teater men var samtidigt en klok politiker, vilket inte ens hans fiender förnekar. Flera av de beskyllningar hans motståndare senare levererat, exempelvis att han skall ha talat med en lite fånig fransk brytning, dementeras av folk som kände honom. Det mest sannolika är därför att incidenten vid Puumala sund skedde av misstag, när ryska soldater oförhappandes korsade gränsen till Sverige. I det spända läge som rådde, där båda sidor var inställda på krig, utnyttjade Gustav III:s fiender, såväl inhemska som ryska det inträffade till att lägga all skuld på kungen.

Oavsett vad som låg bakom var kriget mellan Sverige och Ryssland nu ett faktum. Det skulle pågå i två år.[11]                          

           

                               



[1] Stavningen har här moderniserats något i förhållande till Rainer, som återger citatet på s. 17.

[2] Man kan jämföra med korrespondensen mellan Elisabet av England och Maria Stuart av Skottland eller, mer nutida, de ansträngt kollegiala relationerna mellan USA och Sovjet under kalla kriget

[3] Gustavs och Katarinas korrespondens återges i urval av Gunnar von Proschwitz i Katarina II och Gustaf III, en återfunnen brevväxling(1998).

[4] Katarina och Gustav betecknade, i konventionell still, varandra som ”Käre bror” och ”Kära syster” i sin korrespondens. De var förövrigt köttsliga kusiner eftersom Katarinas mor och Gustavs far var syskon. Adolf Fredrik var dessutom Grande onkel till Katarina den storas gemål tsar Peter III, som hon störtat i en statskupp 1762

[5] Gustavs planer att med ryskt medgivande erövra Norge förverkligades ironiskt nog 30 år senare genom ett avtal mellan dåvarande kronprins Karl Johan och tsar Alexander I, Katarinas ovannämnda barnbarn.

[6] Gustav III angav uttryckligen vikten av att stötta det turkiska sultanatet som ett av skälen för kriget med Ryssland, både i privatsamtal och i anteckningar som gjordes under krigsåren.  Kriget mellan Ryssland och ”Porten” (sultanatet), hade i sin tur utbrutit som en följd av att Ryssland några år tidigare annekterat Krimhalvön, som tidigare tillhört Osmanska riket. Det är onekligen frestande att dra paralleller till våra dagars krig i Ukraina.

[7] Det gällde bland annat att ta reda på den baltiska adelns inställning till en eventuell återanslutning till Sverige.

[8] Katarina skrev till sin trogne rådgivare Potemkin om vikten av att ryssarna inte började kriget, eftersom svenskarna i motsatt fall vore skyldiga att bistå kungen. Gustav III manade å sin sida Armfelt i juni 1788: "Undvik framför allt att det första skottet lossas från vår sida". Om ryssarna inledde kriget skulle danskarna hålla sig neutrala.

[9] Rainer menar å sin sida att det inte kan uteslutas att Gustav III verkligen fruktat ett ryskt angrepp.

[10] Enligt gällande regeringsform hade kungen inte rätt att börja krig ”utan riksens ständers ja och samtycke”. Se Regeringsform 1772 - Wikisource, paragraf 48. Formuleringen är visserligen kategorisk och förefaller enkel men inget sägs om de situationer som kan uppstå, vad gäller till exempel om landet kan befaras stå inför ett omedelbart krigshot och snabbhet är av nöden? Att riksrådet informerats innebär hur som helst att ledande representanter för Sveriges främsta stånd godkänt mobilisering som de måste ha insett troligen skulle leda till krig, oavsett vilken sida som sköt första skottet. Man kan därför med viss rätt hävda att ständerna faktiskt blivit informerade i enlighet med gällande bestämmelser  

[11] Denna text bygger huvudsakligen på Claes Rainers bok Gustav III:s ryska krig, när tidens brev och dagböcker berättar(2023), Angående incidenten vid Puumala, se särskilt kapitel 16. Beträffande vad andra skrivit om denna händelse, se Herman Lindqvist, Historien om Sverige del VI ”Gustavs dagar(1997), och Allan Sandström, Officerarna som fick nog, Anjalamännen och Gustaf III:s ryska krig 1788-1790(1996).