måndag 17 september 2018

Reginald Pole - prins av blodet - landsförrädare - kardinal - ärkebiskop av Canterbury



De flesta kungligheter man känner till har suttit på en tron. De yngre bröderna eller mer avlägsna släktingarna, ”prinsarna av blodet” glöms gärna bort. Det går att förstå varför: De mer perifera furstarna har ju oftast inte gjort sig bemärkta på samma sätt som kungarna och drottningarna. Att resonera så innebär samtidigt att en både spännande och viktig del av historien riskerar att falla i glömska. En sådan perifer kunglighet är Reginald Pole i England, som levde under 1500-talets förra hälft. Hans liv var både växlingsrikt och spännande.

Reginald föddes år 1500 som tredje son till Richard och Margaret Pole. Fadern tillhörde en walesisk familj som stod det nya engelska kungahuset Tudor nära. Det var modern som bestod Reginald med ett både kittlande och farligt arv. Margaret Pole var dotter till hertig George av Clarence, bror till Edvard IV och Rickard III. Hertigen hade dödats på order av kung Edvard när Margaret bara var fem år.[1] Sedan huset York avlägsnats från tronen genom Henry Tudors seger vid Bosworth 1485 hade också en bror till Margaret avrättats. Vid 20-års ålder hade hon gifts bort med Pole, som genom släktskap med den nya kungadynastin avsågs neutralisera flickan. Med sitt arv från huset York utgjorde Poles ändå en potentiell fara för tudorerna, särskilt i en situation där tronarvingar saknades. Vid tiden för Reginalds födelse fanns emellertid inget som tydde på en sådan utveckling: Tvärtom stod familjen väl i gunst inte bara hos kungen utan också hos kronprins Arthur, vars bröllop Richard Pole varit med om att organisera. Han innehade en hög befattning i tronföljarens hushåll på slottet Ludlow vid gränsen mot Wales, dit kronprinsparet avrest efter sin vigsel vintern 1501. Hans hustru blev snabbt god vän med den nya kronprinsessan, Katarina av Aragonien. Efter Arthurs död våren 1502 tycks inget ha förändrats, Richard Pole dog visserligen 1505 men hans änka och barn fortsatte att njuta kungahusets gunst. När unge kung Henrik VIII i början av sin regering fann sig föranlåten att avrätta den potentiellt farlige hertigen av Suffolk, överlämnades den dödes egendomar till Margaret Pole som ett bevis på kungens uppskattning och respekt; samtidigt som hon tilldelades titeln ”grevinna av Salisbury”. När kungaparet några år senare fick dottern Maria var Margaret flickans gudmor och utnämndes därefter till chef för den lilla prinsessans hushåll. Sonen Reginald belystes också av nådens sol. Vid 12-års ålder skrevs han in vid Oxford där han studerade för flera lärda män, som William Latimer.[2]   Trots att han inte prästvigts tilldelades Reginald av kungen en rad administrativa befattningar inom kyrkan, den första innan han fyllt 18 år. Henrik bekostade också delvis sin unge släktings fortsatta studier vid universitetet i Padua ur egen ficka.[3] Vid denna tid, omkring 1520, började emellertid ovädersmoln skocka sig på familjen Poles himmel. Den bestående bristen på tronarvingar i huset Tudor ledde inte bara till att omsättningen på posten som drottning av England under Henrik VIII ökade på ett sätt som saknar motstycke i historien; den innebar också att kungens misstänksamhet mot potentiella tronpretendenter vad tiden led blev allt starkare. Även om Reginald Pole inte drabbades i första hand drogs sorgligt nog hans familj in i de politiska virvlarna på ett tidigt stadium. Hans yngre syster Ursula gifte sig, eller giftes bort med, sonen till hertigen av Buckingham år 1521. Buckinghams släkt räknade sina anor tillbaka till kung Edvard III, den kung som en gång genom sin talrika avkomma blivit upphov till splittringen av ätten Plantagenet i ”röda” och ”vita rosen”. Att en ättling till denne konungs yngste son äktade en ättling av huset York(vita rosen), samtidigt som den regerande kungen saknade manliga arvingar räckte för att få alarmklockorna att ringa hos kungen.[4] Hertig Buckingham avrättades, en äldre bror till Reginald sattes i Towern och deras mor Margaret entledigades för en tid från posten som chef för prinsessan Marias hushåll. Även om allt snart återgick till det gamla var dessa händelser otvetydiga tecken på att det politiska klimatet i England börjat hårdna.[5]  Under tiden studerade Reginald, nu lite över de 20, lugnt vidare i Padua, trots att kung Henrik givit myndigheterna i staden en vink om att den unge mannen icke längre stod i gunst därhemma. Pole, som i första hand tycks ha varit humanist, mötte även här många lärda män av skiftande trosuppfattning. Han återvände hem lagom till inledningen av den stora processen kring Henrik VIII:s första skilsmässa. Att kungen fortfarande innerst inne värdesatte sin frände visas av att han 1529 sändes till Paris att utforska de lärde vid Sorbonnes mening angående giltigheten av Henriks äktenskap med sin broders änka. Den fortsatta avsaknaden av en prins i kungahuset gjorde dock att pendeln framåt mitten av 1530-talet definitivt svängde till familjen Poles nackdel. Det gällde visserligen också andra släkter med vilande anspråk på tronen, men att Margaret Pole var bästa väninna med den nu i praktiken avsatta drottning Katarina hjälpte knappast upp situationen. Sonen Reginald hade dessutom haft fräckheten att avvisa kungens erbjudande om ärkebiskopatet av York, naturligtvis tänkt att sporra honom att understödja suveränens planer på ett nytt äktenskap. Henrik VIII var i grund och botten en generös natur men ingen avvisade hans utsträckta hand ostraffat: Reginald Pole hade nu sårat Henrik som människa och, ännu värre, i hans egenskap av härskare. Till detta kom att det kejserliga sändebudet i England, som stödde Katarina av Aragonien och hennes dotter på ett personligt plan, med sin herre diskuterat möjligheten av ett äktenskap, mellan Reginald Pole, som ännu inte var prästvigd, och prinsessan Maria.[6] Det sades också att Katarina inte var främmande för tanken att se sin dotter gift med sin bästa väns son. Att en spansk diplomat på detta sätt understod sig att lägga sig i den engelska tronföljden var naturligtvis helt oacceptabelt i kung Henriks ögon. Ändå var inte alla broar brända. Sedan Anne Boleyn avrättats i maj 1536 skrev Reginald till kungen från sin exil i utlandet och gratulerade till det nya äktenskapet med Jane Seymour: Han uttryckte sin lättnad över att ”det onda i huset”(Anne Boleyn), ”upphovet till alla era misstag”, nu var borta och genom Guds försorg ersatt med ”en maka full av godhet”. Möjligheterna till försoning kom dock snart på skam. Henriks flirtande med reformationen, som från början enbart berott på hans önskan att göra sig kvitt sin första hustru, hade nu utvecklats till en kampanj mot det engelska klosterlivet i samma stil som i Sverige under Gustav Vasa. På samma sätt som i Sverige ledde centralmaktens politik till uppror ute i landet och liksom här slogs revolterna ned i blodiga motaktioner. Strax före jul 1536, några månader efter ”gratulationstelegrammet” till kung Henrik, utsågs Reginald Pole också till kardinal av Påven Paulus III. Påven agerade nu på allvar för att få till stånd en katolsk allians mot England och sände i det syftet Pole som sin legat till flera europeiska hov. Dessutom förklarade påven Henrik VIII för bannlyst i december 1538: Kanske misstänkte kungen, med rätt eller orätt, att detta var Poles verk. Nu var Rubicon överskridet: Reginald Pole hade blivit landsförrädare.   Följderna för kardinalens anhöriga i England blev fruktansvärda. Två av hans bröder arresterades, liksom modern Margaret av Salisbury. En liten brorson till kardinalen sattes också i Towern där han avled några år senare. Reginalds yngre bror Geoffery kom ur fängelset med livet i behåll men den äldste brodern Pole, Henry, avrättades i slutet av 1538 eller i början av följande år.[7] Två år senare delade modern hans öde. Grevinnans av Salisbury avrättning i maj 1541 var särskilt grym, inte bara därför att hon aldrig pläderat för uppror utan tvärtom manat sin son kardinalen till återhållsamhet, eller för att hon var nära 70 år. Bödeln var dessutom så klumpig i sitt handhavande att den stackars kvinnans lidanden blev outhärdliga innan hon äntligen var död. Bland det sista hon sade var att hon inte kunde förstå vilket brott hon begått för att förtjäna detta öde. När kardinal Pole fick veta vad som hänt konstaterade han att han nu kunde kalla sig son till en martyr: ”Det är förnämare än kunglig börd”.[8] Trots sin säkert djupa sorg över moderns öde fortsatte kardinalen uppenbarligen att göra ett gott arbete i Vatikanens tjänst. Som en av tre legater deltog han i inledningsskedet av kyrkomötet i Trento(Trient), 1545 och då påve Paulus III avled fyra år senare var det nära att Pole utsetts till hans efterträdare.[9] Ytterligare tre år senare svängde pendeln 180 grader hemma i England.

Henrik VIII hade dött 1547 och sedan sonen Edvard följt honom i graven 1553 besteg Maria, Katarinas av Aragonien dotter, tronen. För Pole innebar detta en ny storhetstid. 12 november 1554 upphävde parlamentet kung Henriks gamla dom för högmålsbrott mot kardinalen och i slutet av samma månad stod han själv inför parlamentet och förklarade i hans helighet påven Juljus III:s namn England återbördat till katolska kyrkan. För säkerhets skull lade han ann en patriotisk ton genom att hävda att England en gång i forntiden varit bland de första att omfatta den kristna katolska läran ”…som hade det gått på ett ögonblick”: Att återvända till katolska tron innebar med andra ord att återta den plats av första rang som England alltid haft bland de kristna nationerna. Talet gjorde ett starkt intryck på församlingen och man kan föreställa sig att Reginald Pole kände sig rörd: Han var hemma igen! Ett drygt år senare, 20 mars 1556, blev kardinalen slutligen formellt prästvigd och två dagar senare utsågs han till ärkebiskop av Canterbury, Englands förnämsta biskopsstol. Han innehade också flera andra befattningar och var i praktiken drottning Marias premiärminister: Inte dåligt för någon som i 20 år varit klassad som förrädare. Det sorgliga var att den katolska restaurationen verkade i motvind och detta i stor utsträckning beroende på drottningen själv. Hennes hämndlystnad mot protestanter i allmänhet och mot dem som en gång vållat hennes mors fall i synnerhet, vilket bland annat ledde till att Poles föregångare på posten som ärkebiskop  brändes på bål, kraven på återlämnandet av jord som under kung Henriks dagar konfiskerats från kyrkan samt konfiskering av mark som tillhört de av Marias fiender som nu gått i exil: Allt detta resulterade i ett allmänt avståndstagande från drottningen som person och den tro hon stod för. Värst av allt: Maria blev inte gravid sedan hon gift sig med kejsar Karls son Filip. Därmed försvagades hennes maktposition och det stod klart för de flesta att hennes tid var utmätt. Mycket tyder på att Pole ofta försökt dämpa drottningens fanatism, trots att han utåt spelade med i den. Som redan nämnts var Pole i första hand humanist och både på grund av detta och även Roms allt negativare inställning till kejsaren ådrog han sig mot slutet av sitt liv Vatikanens onåd. Ändå tjänade han drottning Maria in i det sista och förklarade att deras öden var sammanlänkade. I det testamente Maria skrev strax före sin död betecknade hon Pole som ”min älskade frände”. David Starkey antyder i sin bok viss förvåning över att Pole så reservationslöst stödde en regent som gjort religionen till en politisk fråga, med tanke på hans långa strid med Henrik VIII. I själva verket är det inte alls egendomligt. Pole var visserligen 16 år äldre än drottningen men de kan mycket väl ha sett varandra som syskon. Inte nog med att de själva lidit fruktansvärt av Henrik VIII:s politik, deras mödrar hade också fått sina liv förstörda: Katarina av Aragonien död i eländig husarrest, Margaret Pole avrättad. De båda kvinnorna hade dessutom varit nära vänner och Margaret hade en gång varit Marias guvernant, säkert något av en andra mor i flickans ögon. Kanske såg Maria Reginald som den bror hon aldrig fått, vilket i förlängningen varit upphovet till bådas olyckor. Säkert kände Reginald i sin tur stor ömhet för moderns forna skyddsling, som en gång varit påtänkt som hans brud: Det hade sannerligen varit underligt om dessa två inte hållit samman. Föreställningen att deras öden var sammanlänkade besannades. Reginald Pole dog på kvällen 17 november 1558, tolv timmar efter drottning Maria vid 58-års ålder. Han ligger begravd i katedralen i Canterbury.[10] Ett märkligt öde, ett märkligt liv. Intressant?     

                 



[1] Hos Shakespeare är det den yngre brodern Rickard, blivande Rikard III, som låter mörda hertigen.

[2] Präst och lärd humanist. Var bland annat brevvän med Erasmus https://en.wikipedia.org/wiki/William_Latimer_(priest).

[3] Reginald Pole var kusinbarn till Henriks mor, Elisabet av York.
[4] Huset Yorks hade en gång hävdat starkare anspråk på tronen än den regerande kungaätten Lancaster med motiveringen att dåvarande hertigen av York, som själv härstammade från en yngre son till Edvard III, var gift med en ättling till kungens näst äldste son Lionel. Ätten Lancaster (röda rosen), härstammade från Lionels yngre bror John.  
[5] Motsvarande tendenser, om än med långt värre följder, gjorde sig märkbara i Sverige 40 år senare, då Erik XIV, också han i brist på legitima arvingar, förföljde och trakasserade ätten Sture, vilken i kraft av sin släkthistoria kunde befaras pretendera på tronen
6 Habsburgske kejsaren Karl V var systerson till Katarina av Aragonien.
[7] Av någon anledning går uppgifterna om tidpunkten isär.
[8] Ur politisk synpunkt, om än inte ur moralisk, var det kanske ändå klokt av Henrik VIII att avrätta Margaret Pole, sedan han avrättat hennes äldste son. Man kan här åter anknyta till händelserna i Sverige några årtionden senare. Det är möjligt att Sturemorden, i maj 1567, eller mer exakt, mordet på greve Svante och dennes yngre son Erik, betingades av att Erik XIV först dödat eller låtit döda deras son och bror Nils, så att ingen möjlighet till försoning längre tycktes föreligga. Att kungen senare sökte gottgöra Svante Stures änka Märta Lejonhuvud, en manhaftig dam vid tillfället drygt 20 år yngre än Margaret Pole var vid tiden för sin avrättning, hindrade henne inte från att använda de pengar hon fått i försoningsgåva till att bekosta upproret mot Erik XIV 1568.
[9] Varför så inte skedde tycks vara en öppen fråga. I engelska Wikipedias artikel om Reginald Pole antyds att hans protestantiskt färgade syn på tron såsom varande överlägsen gärningarna för att uppnå frälsning vållat honom besvär vid konklaven 1549-50. I samma Wikipedias artikel om denna konklav framhålls politiska snarare än teologiska skäl: Frankrike skall aktivt ha motarbetat Pole som i Paris ansågs vara ett redskap åt kejsar Karl V https://en.wikipedia.org/wiki/Papal_conclave,_1549–50.   
[10] Denna text bygger främst på https://en.wikipedia.org/wiki/Reginald_Pole, Antonia Frasers bok om Henrik VIII:s gemåler i översättning från 1995, samt David Starkeys bok Elisabet, vägen till tronen(svensk översättning 2003, främst kapitel 27 och 36-37.. För ssidanvisningar till frasers bok hänvisas till personregistret, Reginald Pole.   

torsdag 6 september 2018

prinsessan i Towern


Slupen lade till vid kajen. Den unga kvinnan steg iland med de två rådsmedlemmarna på var sin sida. Kommendanten väntade på dem vid trappan. Han bugade djupt vid åsynen av kvinnan: hur mycket fånge hon än var så var hon dock av förnäm börd, faktiskt den förnämaste i riket bortsett från drottningen själv. En sådan fånge är alltid en ärad gäst, tills dödsdomen är avkunnad, stupstocken redo och bödeln anlänt. Men in i det sista kan vinden vända. Därför gör man som kommendant klokt i att visa en välboren fånge respekt och vördnad. Ändå stod vakter i rustning lutade mot sina hillebarder utefter vägen in i fästningen. Kvinnan såg på dem och frågade i en ton mellan rädsla och förakt: ”Vad! Är alla dessa män i harnesk här för min skull”? ”Nej, Madame”, svarade kommendanten lugnande. ”Jo, så är det”, envisades hon och tillade med en röst som nu enbart var föraktfull: ”Jag som inte är annat än en svag kvinna”. Hon fördes till det palats som låg innanför fästningens murar. En ofrivillig rysning for genom henne. Hon visste att modern suttit här för snart tjugo år sedan. Hon hade visserligen bara dunkla, osäkra minnesbilder av sin mor men hon var smärtsamt medveten om vilket öde denna fått: stupstocken. Var det nu dotterns tur att avrättas? När de stängde dörrarna till hennes fängelse, en rymlig svit som det anstod hennes rang, ville några av vakterna låsa dörrarna men earlen av Sussex hejdade dem: ”Vad gör ni, mina herrar? Hennes far var kung och hennes syster är drottning. Låt oss inte gå längre än vi har rätt att göra”. Dörrarna stängdes, men utan dubbla lås. Den unga kvinnan var ensam. Hur långt hade hon kvar att leva? Det var söndagen den 18 mars 1554, Palmsöndagen. Den unga kvinnan var prinsessan Elisabet, dotter till salig kung Henrik VIII av England och halvsyster till drottning Maria. Fästningen var Towern i London.[1]

Det är som om det vore förutbestämt att när en envåldshärskare dör så uppstår oro i landet, bland folket eller inom administrationen. I en monarki är det nästan alltid problem med arvingarna; antingen är de för många eller också är de för få. I England 1547 rådde den situationen att Henrik VIII efterlämnade tre barn som alla under någon period hade varit engelska tronarvingar. De två döttrarna Maria och Elisabet hade sedermera förklarats illegitima och uteslutits ur tronföljden, varpå de båda efter några år åter tagits till nåder och inneslutits i tronföljden, dock utan att återfå sin ”äkta” börd.[2]  Det är troligt att ursprunget till Henrik VIII:s äktenskapliga karriär var en närmast desperat önskan att skaffa en oklanderligt legitim arvinge till den nya Tudordynastin, minst lika mycket som den bottnade i hans personliga jakt på kärlek. Följden var hur som helst att det vid kungens död var möjligt att hävda i stort sett vilken ståndpunkt som helst beträffande arvsföljden med stöd av kanoniska rätten, engelsk sedvanerätt, ett av kungen skrivet dokument eller en parlamentslag som varit giltig under någon period av hans regering, för att sedan förklaras olaglig. Vad ingen kunde bestrida i början av 1547 var att närmaste arvinge till tronen var Edvard, den dödes son i tredje äktenskapet. Denne utropades också strax till konung Edvard VI. Olyckligtvis var den nye suveränen en gosse på knappt tio år, sjuklig, tämligen känslokall och i händerna på maktlystna personer i sin omgivning. De första förmyndarna kämpade var och en förtvivlat för att på olika vägar vinna makten. Deras inbördes stridigheter slutade med att båda inom kort miste huvudet på stupstocken.[3] Nästa herre på täppan var familjen Dudley, en lågadlig släkt som tjänat tudorerna väl i början av deras välde men kommit i onåd under gamle kung Henriks första regeringsår.   Ättens nye huvudman, John, förstod att vinna unge kung Edvards gunst, lät utropa sig till hertig av Northumberland och samlade på sig stora egendomar. I början av 1550-talet stod det klart att Edvard var döende. Trots hans ungdom, bara 15 år, tycks han enligt Starkey ha haft bestämda åsikter om arvsföljden: Han författade en egen tronföljdsordning, som naturligtvis kan ha haft Dudley till spökskrivare.[4] Enligt denna skulle prinsessor på sin höjd kunna överföra sina arvsanspråk på sina söner, vilket uteslöt kungens båda systrar från tronen. Efter många om och men slutade det med att en kvinnlig ättling till en av kung Henriks systrar utropades till arvinge eftersom det för tillfället inte fanns några manliga kandidater inom synhåll. Sedan Edvard VI avlidit i juli 1553 och hans tronföljdsordning kasserats som det hafsverk den var, utropades ändå Maria Tudor, dotter till Henrik VIII i dennes äktenskap med Katarina av Aragonien, till drottning av England. En överväldigande majoritet av folket hyllade henne som rättmätig arvinge till tronen. Problemet var att Maria inte i första hand betraktade sig som kung Henriks dotter, utan som drottning Katarinas. Det är nog inte orätt att hävda att Maria var det olyckligaste av Henriks barn. Hennes mor hade visserligen inte avrättats men steg för steg degraderats från drottning till föga mer än fånge och dött i ensamhet och sorg. Maria hade upplevt allt detta på nära håll och blivit förgrämd och fanatisk i sin katolska tro, moderns katolska tro. Efter nära tjugo år hade folk i allmänhet glömt allt detta. Gamle kung Henrik hade varit kvinnokarl och ingen värderade längre något av hans äktenskap som förmer än de andra. En dotter till Anne Boleyn hade samma värde för folket som en dotter till Katarina av Aragonien. Den nya drottningen såg saken annorlunda. Att hon fått tronen var ett tecken av Vår Herre på rättfärdigheten i hennes och moderns sak. Marias uppgift var nu att återställa allt i det skick det varit innan den djävulska Anne förlett hennes fader på ondskans väg. Några dagar efter drottningens kröning i september 1553 förklarades hennes föräldrars äktenskap för legitimt, vilket automatiskt försatte Elisabet i stor fara. Så länge de båda varit degraderade bastardprinsessor hade Maria kommit överens med sin lilasyster, som var nära 20 år yngre än hon själv. I det ögonblick Maria bestigit den tron hon alltid sett som sitt rättmätiga arv personifierade Elisabet åter för henne hennes egna och moderns alla olyckor och sorger. Följderna märktes snabbt. Elisabet blev visserligen inte struken ur tronföljden men ställdes vid hovet öppet åt sidan till förmån för avlägsna släktingar, som under normala förhållanden hade stått långt under henne i rang. Ändå betygade hon ständigt sin syster trohet i dennas egenskap av suverän och deltog i Marias katolska gudstjänster, även om hon på subtila sätt markerade sitt ogillande. Tillslut fann hon för gott att lämna Marias hov och slå sig ned på en av sina egendomar. Inom kort drevs konflikten till sin spets för henne. Marias allmänt katolskvänliga politik och inte minst hennes tilltänkta giftermål med kejsar Karl V:s son Filip(några år senare Filip II av Spanien), ledde till att revolter bröt ut runtom i England inom tre månader efter att Maria som hyllad segrare dragit in i London. De flesta av dessa revolter dog ut innan de hunnit ta fart på allvar men upprorsledaren Sir Thomas Wyatt från Kent nådde ända fram till Londons stadsportar och hade så när tagit hem spelet. Mycket tack vare drottning Marias mod och sinnesnärvaro slogs upproret ned och Wyatt greps och avrättades i sinom tid. Det stod snart klart att rebellerna haft till syfte att sätta Elisabet på tronen men hade prinsessan själv varit delaktig? En frapperande omständighet i sammanhanget var att Wyattes far en gång i världen hade skrivit svärmiska dikter till Anne Boleyn, där hon beskrivits som ”Caesars egendom – för vild att tämjas fast jag synes from”.[5] Detta hade visserligen inget att göra med upproret 1554 men bör ha fått en och annan minnesgod rådsmedlem att småle. Några dagar efter att Wyatts uppror krossats hämtades Elisabett på den egendom där hon för tillfället vistades och fördes till London. Intåget påminde snarare om en fri furstinnas än om en statsfånges och Elisabet satt i sin bärstol och betraktade åskådarna med ett upphöjt majestätiskt lugn, som inte undgick att göra intryck även på hennes värsta fiende.[6] Samtidigt märktes det att hon var pressad. Resan till London hade fördröjts på grund av sjukdom och han lär ha sett så uppsvälld ut att några av dem som såg intåget i London misstänkte att hon var gravid. Hon fördes först till Whitehall Palace, där hon sattes i en avsides belägen svit utan tillstånd att besöka sin syster drottningen. Processen mot Wyatt och hans män pågick ännu men något verkligt graverande bevis mot Elisabet kunde inte finnas Att rebellerna skrivit till henne stod klart men hade hon verkligen understött dem? Det enda man fick fram var att en av hennes anställda lämnat ett mycket vagt formulerat och dessutom muntligt svar på ett brev till prinsessan från Wyatt. När man frågade henne själv förnekade Elisabet ihärdigt att hon någonsin varit inblandad i i ett uppror mot sin syster. Hon tog bestämt avstånd från alla sådana stämplingar. Det var inte nog. Besked kom att hon skulle föras till Towern. För att understryka allvaret i situationen uppenbarade sig rådet i hennes rum med mössorna på, inte med huvudena blottade som det hövdes inför systern till en regerande monark, dessutom än så länge tronarvinge[.7] Genom att skriva ett långt brev till drottningen, där hon än en gång bedyrade sin oskuld och varnade för farorna och tragedin när två syskon ställdes mot varandra, sökte Elisabet vinna tid. 18 mars 1554 var tidsfristen ute och hon fördes till den beryktade fästningen. Om Elisabet i ett svagt ögonblick verkligen trodde att hon kommit till Towern för att dela moderns öde visade sig dessa farhågor snart överdrivna. Hon utsattes dock för upprepade förhör, där fokus verkar ha legat på frågan huruvida Elisabet haft för avsikt att flytta till en centralt placerad egendom där hon varit i perfekt position för att agera om Wyatts uppror krönts med framgång. Hon hade bevisligen fått det rådet men sin vana trogen inte givit något tydligt svar. Något bindande bevis på hennes delaktighet gick inte att få fram och efter två månader fördes Elisabet från Towern till godset Woodstock för att sättas i husarrest där.[8] Hur kom det sig att Elisabet inte avrättades i Towern? Henrik VIII liksom andra kungar hade avrättat både släktingar och vänner på mindre graverande grund och Maria hatade sin halvsyster, Anne Boleyns dotter och säkert i drottningens ögon något av en trollpacka. Det troligaste svaret är att läget var ett annat, om man jämför med drottning Annes öde knappt 20 år tidigare. Anne hade varit en uppkomling som ”av nåd” upphöjts till drottning. Elisabet var obestridligen kungadotter och, vilket synsätt på hennes status man än valde, född i ett äktenskap som varit giltigt då hon föddes. Dessutom, inte minst viktigt, förde hon sig som en sann kunglighet och väckte beundran och respekt i enlighet därmed. Hon var också ung och levnadsglad och visade långt större böjelse för protestantismen än för den trångsynta, gammalmodiga katolicism som drottning Maria bekände sig till. Därmed var hon i motsats till systern i takt med sin tid. Maria hade dessutom inga barn och det var föga sannolikt att hon vid nära 40 år skulle få något sådant. I den situationen var Elisabet den enda obestridliga tronarvingen, något som både drottningen och rådet mycket väl insåg. Slutligen var Elisabet och Maria trots allt syskon och för en djupt religiös människa är brodermord en svår synd. Hur rabiat Maria än var i sin katolicism hade hennes mor drottning Katarina säkert inpräntat denna moraliska sanning i sin dotter: En furste bör visa fördragsamhet mot sina undersåtar och en broder eller syster med sitt syskon. Inför Gud är mord alltid mord.[9] Oavsett varför var Elisabets tid i Towern över. Det innebar inte slutet på hennes fångenskap men den verkliga faran var överstånden. Säkert anade hon också att detta inte var slutet. Maria var gammal och barnlös. Elisabets tid skulle komma.[10]       

       

        

                 



[1]  Starkey uppger att Elisabet satt i samma byggnad som sin mor. Å andra sidan tycks det osäkert exakt var i Towern Anne Boleyn hölls i förvar under sin sista tid i livet. Fraser talar i sin bok om Henrik VIII:s gemåler(översättning 1995 s. 266), om ”den kungliga bostaden” som revs på 1700talet. Enligt en tradition som Fraser betvivlar satt Anne i kommendantens hus, vilket jag själv för enkelhetens skull låter henne göra i mitt inlägg från 2016.(http://bosonshistoria.blogspot.com/2016/05/en-drottning-i-towern.html), I en not nämner Fraser ett korsvirkeshus som varit under byggnad vid tiden för Annes internering men som blivit färdigt först senare. Det framgår inte exakt varför denna byggnad nämns i sammanhanget. Om det syftar på kommendantens bostad, vilket är sannolikt, kan Elisabet mycket väl ha suttit där. Det är tänkbart att beteckningen ”palats” för Elisabets fängelse i översättningen av Starkeys bok är något överdriven, även om hon säkert inte satt i någon fängelsehåla. Hur som helst ger det en dramatisk känsla att tänka sig att Anne Boleyn och hennes dotter delat ”cell” även om det skedde med nära 20 års mellanrum.   
[2] Eftersom de båda flickorna hade varsin moder, som båda samtidigt hävdat lagenlig status som engelsk drottning, hade ett sådant förfarande i praktiken varit omöjligt. Genom att i sitt sista testamente(1544), utse båda döttrarna till tronarvingar efter broderns död utan att ge någon av dem företräde, annat än det vanliga företrädet för den äldsta dottern,  hade kung Henrik i praktiken förklarat båda döttrarna för legitima.
[3] Kungens båda morbröder Edvard och Thomas Seymour.
[4] Starkey uttrycker sig dock kategoriskt angående kung Edvards tronföljdsordning: ”…det var hans vilja som drev på”(s. 112.
[5] Fraser s. 142-43. För ytterligare detaljer om far och son Wyatt, se https://sv.wikipedia.org/wiki/Thomas_Wyatt och https://sv.wikipedia.org/wiki/Thomas_Wyatt_den_yngre.    
[6] Spaniens ambassadör vid engelska hovet, Renard.
[7] Enligt Henrik VIII:s testamente av 1544 skulle Elisabet efterträda sin storasyster på tronen, såvida Maria inte fick några barn.
[8] Enligt Starkey fick Elisabet besked om förflyttningen 19 maj 1554. Det är möjligt att färden började samma dag. Genom en ödets ironi hade Anne Boleyn avrättats i Towern exakt 18 år tidigare, 19 maj 1536.
[9] Dessa reflektioner är i stort sätt mina egna.
[10] Denna text bygger huvudsakligen på David Starkey, Elisabet, vägen till tronen(svensk översättning 2003),.främst kapitel 18-22.

söndag 26 augusti 2018

Den olycklige tronföljaren, del II, "Nåd för din son, nåd för Ryssland".


Greve Schönborn, vicekansler vid hovet i Wien, trodde varken sina ögon eller öron. Den unge mannen som stod framför honom, eller snarare sprang omkring i rummet, verkade halvt vansinnig och sade sig vara Rysslands tronföljare. Han grät och ropade att den tyskromerske kejsaren måste skydda honom för hans far, dennes andra hustru och närmaste rådgivare. De hade med avsikt fördärvat hans hälsa och nu tänkte de tvinga honom att bli munk, kanske döda honom. Han medgav att han var en vek person men hans rätt till tronen kom av Gud och hade inget med karaktären att göra. Ministern trodde först att det rörde sig om ett dåligt skämt eller kanske en provokation. Men småningom förstod han att det otroliga var sant: ynglingen var Alexej Petrovitj, arvinge till Rysslands tron. Sedan den höge gästen fått dricka ett glas stärkande vin, som han tömde i ett enda drag, förmådde kanslern honom att återvända till det värdshus där han bott föregående natt. Nästa morgon, 11 november 1716, framlades ärendet för Hans majestät kejsar Karl VI. Situationen var, enkelt uttryckt, komplicerad. Hur hanterar man som statchef i en av Europas äldsta monarkier det faktum att sonen till ledaren i Europas nya nordliga stormakt plötsligt kommer instörtande och begär asyl av rädsla för sin egen far?[1] Om det är fråga om uppror kan det vara lika farligt att stöta sig med fadern som med sonen. Den ene har makten idag, den andre skall få den i morgon, eller kanske när som helst. Den ryska armén hade nu börjat överta det rykte som karolinerna haft tidigare. Vem visste vad tsar Peter kunde ta sig till om Habsburg skyddade hans förrymde arvinge. Å andra sidan, vilken skamfläck på österrikes rykte om gästen skickades hem och sedan dödades![2] Lösningen blev att tillsvidare inkvartera Alexej och hans sällskap i ett avsides beläget slott i Tyrolen. Här bodde de väl bevakade men ändå behandlade som kejsarens gäster. Officiellt visste Karl VI inte att Rysslands tronföljare befann sig på Österrikisk mark. Men tsar Peter var sonen på spåren. Uppgifterna går lite isär om hur snabbt Peter fattade misstankar att sonen helt sonika ”stuckit iväg”. Enligt Troyat förföljde faderns agenter honom redan vid tiden för ankomsten till Wien, medan det enligt Massie tog några månader innan man på allvar började söka rymlingen. Också för Peter var situationen besvärlig. Hur erkänner kejsaren i en uppåtstigande stormakt med äran i behåll inför världen att hans son och arvinge inte står ut hemma utan flyr till främmande land? Rysslands tronföljare hade blivit ett statsproblem i två länder. Tsaren lät författa ett brev till sin kollega i Wien med innebörden att, för den händelse hans son påträffades inom Habsburgs gränser, han ofördröjligen måtte sändas tillbaka med eskort ”med hänsyn till osäkerheten på vägarna”. Brevet skulle dock inte överlämnas förrän det var klart bevisat att Alexej vistades på österrikisk mark. Så småningom spårades tronföljarens gömställe upp av ryssarna, varpå Peters brev vederbörligen överlämnades till Wien. Där var man fortfarande osäker på vad som var bäst att göra. En kurir sändes till Tyrolen med besked om vad som hänt och för att ta reda på om Alexej kunde tänka sig att resa hem. Den stackars ynglingen blev helt ifrån sig och upprepade än en gång att Wien måste skydda honom. Man beslöt att förflytta honom och hans följe till Neapel, också det en del av Österrike vid denna tid. I maj 1717 nådde man bestämmelseorten och den ryske tronföljaren kände sig säker.

Vid det här laget hade splittringen inom tsarfamiljen också uppmärksammats i Sverige. Alexej hade på omvägar hört sig för om möjligheten att få skydd hos Karl XII. Samtidigt som kungen insåg propagandavärdet av detta tvekade han ändå med sin strikt patriarkala världssyn att understödja en son som rest sig mot sin far, även om denne far råkade befinna sig i krig med Sverige sedan 17 år tillbaka. När han till sist beslutat sig att ta Alexej under svenskt beskydd var det försent.[3]  Tsarens män hade följt efter tronföljaren till Neapel och underrättade genast sin herre var han fanns. Tsar Peter skrev ännu ett brev till Wien, där han uttryckte ”sin förvåning” att Karl VI inte underrättat honom att sonen vistades inom hans gränser. Tsaren krävde nu att hans budbärare skulle få träffa Alexej och tillkännage ”vår faderliga vilja” för honom. Det fanns inget godtagbart skäl att neka, menade Peter Ingen utomstående hade rätt att gå emellan en far och hans son, något som särskilt gällde i Ryssland och naturligtvis i högsta grad när fadern råkade vara tsaren själv. Brevet slutade: ”I avvaktan på ert beslut, som kommer att vara normerande för de mått och steg som vi å vår sida anser oss böra ta, förbliver vi Eders Kejserliga Majestäts gode broder – Peter”.[4]  Det var lätt att förstå vad som menades med ”de mått och steg vi anser oss böra ta”. Den ryske tronföljaren var knappast värd ett krig med tsaren. Dessutom var det förmodligen inte mer lockande för kejsaren i Wien än för Karl XII att stödja en son som vänt sig mot sin far. Å andra sidan skulle Österrike komma i dålig dager om man utlämnade en gäst till stupstocken, även om gästen råkade vara son till sin bödel. Man beslutade att försöka få Alexej att ”frivilligt” återvända till Ryssland. Två ryska sändebud, av vilka den ene hette Tolstoj[5], tilläts träffa prinsen i närvaro av Neapels guvernör. Blotta åsynen av faderns rådgivare gjorde Alexej skräckslagen. De överlämnade ett brev från tsaren, där denne klandrade sin son för alla bekymmer han ständigt orsakat sin far. Om han genast återvände hem lovade Peter vid allt heligt att ge honom sin förlåtelse. I annat fall skulle han ”förbanna dig för all evighet” och ”begagna alla medel för att straffa dig såsom en förrädare och upprorisk son förtjänar”. En lång tid vägrade prinsen att återvända hem men efter diverse hot och påtryckningar, bland annat från sin älskarinna som förmåtts att ställa sig på de ryska sändebudens sida, gav han med sig. Hans högsta önskan var att få gifta sig med flickan som vid den här tiden var gravid. Peter tycktes inte ovillig att uppfylla sonens begäran. Alexej förklarade per brev för Karl VI att han ämnade återvända till Ryssland och på vintern 1717 lämnade han Neapel. Färden gick genom Centraleuropa mot ryska gränsen. Alexej tycktes lugn och förhoppningsfull. Hans älskarinna hade av hänsyn till sitt havandeskap tillsvidare stannat i Italien men skulle komma efter senare. Alexej beträdde åter rysk mark i januari 1718. Han hade varit borta i ett drygt år. Många som tröttnat på tsar Peters reformer och hoppats att tronföljarens flykt skulle leda till uppror fruktade för hans öde. En del kände till och med förakt för Alexej: ”Den dåren har återvänt hem för att han fått löfte att gifta sig med sin älskarinna”, sade en furste till sin vän. ”Vad han kommer att få är en kista”. Förutsägelsen skulle visa sig riktig. Några dagar efter ankomsten till Moskva, 3 februari 1718, fördes Alexej inför en stor samling andliga och världsliga dignitärer i Kreml. Palatset bevakades av tsarens nya gardesregementen, hans trognaste soldater, med vapnen laddade för skott. Tronföljaren, nu knappast bättre än fånge, fick höra en utskällning som förmodligen ingen annan kronprins någonsin hört maken till av sin egen far. Kort sagt: Alexej var fel! Han hade försummat sin utbildning, visat sig lat, svikit sin hustru(den tyska prinsessan som dog 1715), sin far och sitt land. Rymt utomlands och anstiftat krig mot fadern. Den antagligen av skräck halvt vansinnige prinsen bad om nåd, vilket han lovades på två villkor: Han måste avstå sina arvsanspråk på tronen till sin halvbror Peter och namnge alla som på något sätt understött hans ”konspirationer” mot fadern. Alexej gav därpå fadern i ett angränsande rum namnen på några vänner och anhängare. Därefter fick han i den närliggande Uspenskikatedralen vid korset och evangelierna offentligt svära att han avstod från tronen till förmån för sin halvbror Peter.[6] Ett påbud stadgade att den som i fortsättningen verkade för Alexejs tronanspråk skulle anses som förrädare mot staten. Alla som innehade tjänst inom armén eller förvaltningen måste svära att följa detta påbud och vem som så önskade kunde oberoende av stånd avlägga eden.[7] Tsaren var fast besluten att en gång för alla göra upp räkningen med dem som motsatte sig eller kunde tänkas motsätta sig hans styre. Den nu suspenderade tronföljaren pressades därför till ytterligare angivelser av personer som på något sätt understött honom. Det gällde nu inte bara sådana som hjälpt Alexej att lämna Ryssland 1.5 år tidigare utan alla han genom åren diskuterat sin ställning med och som hade, eller kanske hade, sympatiserat med honom. Under vårvintern 1718 gick en våg av massarresteringar över Ryssland, med särskilt fokus på de två huvudstäderna Moskva och Petersburg. I stort sätt alla som vistades i grannskapet påverkades av processen. Apotekare på berörda platser fick order att inte sälja droger för att hindra eventuella misstänkta från att begå självmord. Bönder som lämnade en stad där en misstänkt vistades fick sina transportmedel genomsökta. Personer av alla samhällsklasset tycks ha arresterats, från medlemmar av den kejserliga familjen till en ”vanlig” man som fungerat som tolk åt Alexej under flykten. Bland de mer prominenta offren fanns en biskop som i sina böner uttalat sympati för Alexej och hans mor, tsarens första hustru som satt i kloster sedan nära tjugo år. Han skulle dessutom ha förutspått Peters snara död. Sedan hans ståndsbröder, som antagligen inte vågade annat, dömt honom förlustig sin värdighet, så att han kunde utlämnas till den världsliga rättvisan, utropade prelaten: ”Är jag ensam skyldig? Se in i era hjärtan. Vad säger de er? Hör på folket. Vad säger de”? Ett pikant inslag i i härvan utgjordes av tsarens första hustru, som alltså gått i kloster för många år sedan. När man uppsökte henne för att ta reda på vad hon visste om sonens förehavanden, visade det sig att hon förälskat sig i en officer som besökt hennes kloster och rörts av hennes öde. Tsaren reagerade som en girigbuk viken blir bestulen på tio kronor av en miljardstor förmögenhet: Han blev rasande. Den forna hustruns älskare fick en särskilt plågsam död, där den långdragna processen slutade med att mannen i levande tillstånd spetsades på en påle. Ett antal nunnor som misstänktes ha känt till sin medsysters ”förvillelse” pryglades, några så grundligt att de avled. FD tsaritsan kom dock undan med prygel och förvisning till ett än avlägsnare kloster.[8] En annan som fick en utdragen död var den ovannämnde biskopen, nu definierad som ”avsatt munk”. Han steglades till döds, varefter huvudet höggs av och kroppen brändes Enligt Troyat hann den modige prelaten ropa ut en förfärlig spådom till sin grymme härskare: ”Om du låter din son dö kommer det blodet att falla tillbaka på ditt eget och de dinas huvuden från far till son ända till den siste tsaren! Nåd för din son! Nåd för Ryssland”![9] Andra dömdes ”bara” till att få tungan utsliten. Åter andra kom undan med prygel, landsförvisning eller konfiskering av egendomar. Stämningen i Ryssland våren 1718 måste ha påmint om stämningen under skådeprocesserna i Sovjet på 1930-talet, naturligtvis med hänsyn till de olika epokerna, en annan syn på världen osv. Att det rådde skräck bland folket kan vi nog utgå ifrån. Eftersom tsaren inte gjorde något för att dölja vad som försiggick utan tvärtom verkar ha önskat basunera ut förloppet inför folket och världen i allmänhet, måste de flesta ryssar som umgicks i större kretsar och inte levde alltför isolerat ha snappat upp åtminstone brottstycken av den skandal som skakade samhällets översta skikt. Var skulle detta sluta? En ambassadör skrev hem till sin regering: ”Miljoner människor anropar himlen för att få bort tsaren. Man hoppas bara på en ledare”.[10] Allt detta löste dock inte det egentliga problemet för tsaren: Vad göra med sonen? Att han blivit en samlande symbol för de missnöjda var allvarligt nog men någon verklig sammansvärjning hade inte kunnat påvisas. Länge verkade allt ordna sig för Alexej. Hans stora förhoppning var att gifta sig med sin älskarinna och leva lycklig med henne. Det skrev han till henne i flera brev. Han berättade också att han ätit middag med sin far och att allt verkade vara som det skulle. Sorgligt nog blev det just älskarinnan som gav Alexej nådastöten. Exakt var hon kom ifrån är osäkert. Massie hävdar att hon ursprungligen kom från Finland och att hon hamnat i Ryssland som krigsfånge. Troyat säger bara att hon var livegen och hade tillhört en man som en gång varit informator åt tronföljaren Hur som helst kom hon från samhällets lägre klasser.  Hennes främsta ambition var förstårligt nog att komma ur den historia hon hamnat i, som älskarinna till en högt uppsatt man med en ännu mäktigare far som hade makten över liv och död och som betraktade sonen som förrädare, med minsta möjliga skada för egen del och gärna med så stor vinst som möjligt. När hon i april 1718 anlände till Petersburg fördes hon inför tsaren, som frågade ut henne om förhållandet med tronföljaren och vad han sagt och gjort som kunde ha politisk betydelse. Det visade sig att hon i sin ägo hade utkast till några brev som Alexej skrivit till ryska dignitärer, andliga och världsliga, under tiden i exil. Där förklarade han att han tvingats lämna Ryssland därför att tsaren tänkte spärra in honom i kloster. Peter och hans rådgivare önskade ”utplåna mig ur folkets hågkomst” och sökte göra troligt att han var död. Det var inte sant: Alexej befann sig på en ”säker plats” och under högt beskydd, dvs. kejsar Karl VI. Detta var nog för nya förhör med Alexej. Efter flera pressande samtal och sedan han tillslut förstått att hans älskarinna förrått honom, bröt han samman och bekände vad som helst: Om armén kallat på honom för att göra uppror mot sin far skulle han ha gjort det osv. Han arresterades och sattes i Peter-Paulfästningen.  Den om inte trolösa så i alla fall lösmynta älskarinnan kom dock undan och lär ha ingått ett lyckligt äktenskap med en rysk officer. 
Nu samlades två domstolar för att döma Alexej, en andlig och en världslig. Prästerna förmådde inte  besluta sig för vad som var rättvisast att göra. Tsaren hade visserligen rätt att döda sin son som den brottsling han var men som en nådig furste kunde han också benåda honom. För båda vägarna fanns prejudikat i Den Heliga Skrift. De världsliga dignitärerna, av vika några nyligen utretts för samröre med den "förrädiske" tronföljaren, kom å sin sida fram till att Alexej förtjänade döden, men sist och slutligen var det tsaren själv som måste avgöra saken. Under hela rättegången, som pågick från mitten till slutet av juni 1718, torterades Alexej flera gånger med knutpiska. Slutligen, innan tsaren kunnat besluta sig för vad som borde göras, dog prinsen 26 juni 1718, 28 år gammal. Efteråt fick han en begravning som det anstod hans rang och värdighet. Tsaren deltog i akten tre dagar efter sonens död, i samma fästning där han avlidit Peter lär till och med ha kysst den dödes ansikte. Vad Peter den store än kan ha känt efter sonens död var ett viktigt mål uppnått, precis som efter terrorn på 1930-talet: Ingen vågade längre kritisera Rysslands härskare.[11]                              



[1] Av allt att döma var inte marken så förberedd för Alexejs ankomst till Wien som hans sändebud(främst enligt Troyat), hade hävdat inför sin herre. Kanske tjänaren var offer för önsketänkande, förståligt med tanke på att man ju inte gärna rakt ut kunde avslöja att den ryske tronföljaren planerade att rymma hemifrån. Förmodligen har sändebudet endast kommit med allmänt hållna trevare hur tronföljaren skulle tas emot i Wien,, trevare som självklart besvarats i konventionella ordalag.   
[2] Beteckningen ”Österrike” eller ”österrikisk mark” används här för enkelhetens skull om hela det tyskromerska riket. 
[3] HJ Lindeberg, Görtz, ett offer för enväldet(1925), s. 56-58. Denna händelse är ett tydligt exempel på Karl XII:s oförmåga att föra krig utanför slagfältet, en svaghet i hans karaktär som åtminstone i vår tid, alltför sällan betonas av hans kritiker, vilka oftast lägger fokus på de lidanden det långa kriget orsakade Sverige. Vi kan med till visshet gränsande sannolikhet utgå ifrån att Gustav III inte skulle ha försummat tillfället om Katarina den storas son lämnat Ryssland under kriget 1788-90, ett långt ifrån otänkbart scenario.
[4] Med tanke på den diplomatiska, om än hotfulla, tonen i brevet undrar man om den rastlöse, impulsive och häftige Peter den store verkligen skrivit det själv eller låtit en sekreterare med sinne för diplomatspråk författa episteln efter en ungefärlig diktamen.
[5] Anfader till författaren.
[6] Denne Peter, son till tsaren och hans andra hustru Katarina, avled dock redan 1719 vid knappt 4 års ålder. Av Peter den stores och Katarinas 12 barn uppnådde endast döttrarna Anna och Elisabet vuxen ålder. Elisabet övertog makten genom en statskupp 1741 och regerade till sin död tjugo år senare. Enligt Rysslands officiella regentlängd härstammar huset Romanov av idag från en dotterson till Peter den store, Annas son med Karl Fredrik av Holstein-gottorp.  
[7] Detta påminner om den ed Henrik VIII av England på 1530-talet ålade sina undersåtar att svära och enligt viken kungen var att se som engelska kyrkans överhuvud, samt hans barn i andra äktenskapet som enda arvingar till tronen.
[8] Där satt hon i tio år tills sonsonen Peter II besteg tronen, varefter hon återvände till hovet och behandlades som den änkedrottning hon var. Detta bevisar riktigheten av historikern Eduard Radzinskijs ord: ”I Ryssland gäller det att leva länge”.
[9] Troyat, s. 217. Den siste tsarens son, vars blödarsjuka spelade en så ödesdiger roll i uppladdningen till revolutionen 1917, hette Alexej. I motsats till Peter satte den siste tsaren sin hustrus och sons lycka och välbefinnande före allt annat, inklusive riket och sitt eget samvete. Tsarfamiljen mördades dessutom i juli 1918, nästan på dagen 200 år efter Alexej Petrovitjs död.´  
[10] Troyat, s. 222. En viktig skillnad mellan Stalins terror och händelserna 1718 är att långt fler arresterades än dog under affären med Alexej. Många av de misstänkta frikändes eller, som Peters hustru, överlevde fångenskapen 1718 slog heller inte skräckväldet lika blint som på 1930-talet. Peters bästa vänner var aldrig i fara.  Det var också påtagligt att Peter själv ledde processen. Även om Stalin själv undertecknade dödsdomar och i slutänden hade det högsta ansvaret för de enskilda offrens öde, sökte han gärna distansera sig från vad som hände. Bödlarna kunde själva anklagas för ”överdrivet nit” och utåt var deras roll nästan viktigare än Stalins. Peter agerade själv åklagare i processen mot sonens ”anhängare” Det fanns ingen Berja på hans tid.
[11] Denna text bygger främst på Henri Troyats och Robert K. Massies böcker om Peter den store: Massie, Peter den store hans liv och värld(svensk översättning 1986/1993), kapitel 53-54. Troyat. Peter den store(svensk översättning 1981/1993), s. 202-230.

söndag 19 augusti 2018

Den olycklige tronföljaren, del 1. Skuggan av en mäktig fader.


När man studerar kungahusens historia inser man snabbt att det är ett krävande yrke att vara monark, oberoende av hur mycket makt kungen har. Men även tronföljare kan befinna sig i en svår situation. Detta gäller särskilt om regenten avsätts, då tronföljarens läge ofta blir extremt utsatt. I familjer med stor inbördes rivalitet, som i Gustavianernas ätt, kan den äldste sonen utsättas för svåra påfrestningar även utan statskupper eller andra omvälvningar. Om man vågar sig på att försöka bedöma vilken europeisk tronföljare genom alla tider som haft det svårast och fått det grymmaste ödet, är frågan om inte ”förstapriset” går till Alexej av Ryssland, Peter den stores äldste son och den ende som uppnådde vuxen ålder.

Alexej föddes 19 februari 1690, enligt juliansk tideräkning. Hans far var själv knappt mer än pojke, ännu inte fyllda 18 år men hade ändå nyligen avsatt sin förmyndare, halvsystern Sofia, och själv tagit makten i landet. Hur glad än tsaren visade sig över sonens födelse var han för upptagen av krigslekar och praktiska studier i sjömanskap och skeppsbyggnad för att på allvar intressera sig för honom. De första åren lämnades pojken därför helt i händerna på sin mor, en kvinna av bojarsläkt med konservativ läggning, totalt oförstående inför makens reformiver. Sonen fick lära sig allt om kyrkan och de heliga skrifterna men inte så mycket annat. När Alexej var nio år reste fadern ut på en lång färd i Västeuropa och under tiden bröt uppror ut i hemlandet. Efter hemkomsten slog tsar Peter snabbt ner upproret men det gav honom insikt om att han försummat sonens uppfostran i de nya västerländska tekniker och färdigheter han önskade införa i Ryssland. Från en dag till nästa skulle nu undervisningen läggas om. Modern förvisades från hovet och sattes i kloster och nya lärare ordnades; personer som kunde informera tronföljaren om vad en tsar borde känna till i ett västcentrerat Ryssland. Ambitionerna var höga: Tronföljaren skulle lära sig franska, tyska, matematik, befästningskonst mm. Det bästa hade kanske varit om Peter fullföljt sin plan att sicka sonen till ett västeuropeiskt hov. Så blev dock inte fallet utan pojken stannade i Ryssland, omgiven å ena sidan av en ”västlig falang” under ledning av fadern, å andra sidan en konservativ gruppering som lutade sig mot gamla ryska traditioner med stark betoning på religion och som för Alexej förknippades med modern, som han inte fick träffa. Lärarna konstaterade att pojken var begåvad: Han var intresserad av främmande språk, ville gärna se andra länder och tyckte om matematik. Med tiden kom han också att föra sig väl i dans och andra höviska konster. Men till skillnad från fadern var han fysiskt svag. Han blev lätt sjuk och visade ingen böjelse för krigsövningar. Undervisningen blev också allmänt kaotisk eftersom lärarna samtidigt hade andra uppdrag i tsarens tjänst. Var de av någon anledning borta lämnades Alexej vind för våg. De utländska lärarna kom också lätt i konflikt med konservativa ryska hovmän. Den högste övervakaren av undervisningen var tsaren själv. Hans sätt att mana sonen att göra sitt bästa var knappast stimulerande. Vid ett tillfälle förkunnade han offentligt för den tonårige tronföljaren: …”Om du inte vill handla efter min vilja kommer jag inte längre att erkänna dig som min son och jag skall be Gud att han straffar dig både i den här världen och i den nästa”. Det behöver knappast tilläggas att Alexej var rädd för sin far. Då han en gång blivit tillsagd att rita en befästning, var han så nervös för Peters bedömning av resultatet att han sköt sig själv i handen för att komma undan sin uppgift. Alexej gjorde visserligen aldrig öppen revolt mot fadern men alla visste att han innerst inne tog avstånd från vad Peter stod för. Eftersom han var tronföljare väckte detta hopp om bättre tider för de präster, munkar och adelsmän av gamla bojarsläkter som fått se sin makt beskuren under Peters regim. Med eller mot sin vilja blev Alexej medelpunkten för oppositionen. Detta irriterade naturligtvis tsaren som bestämde att hans son nu äntligen skulle skickas på resa utomlands, närmare bestämt till Dresden där Rysslands allierade i kriget mot svenskarna, August den starke, satt som kurfurste. Sonen fick stränga order att fortsätta med sina språkstudier och också att studera geometri och befästningskonst. Detta hände 1710. Alexej var nu tjugo år. Studierna i utlandet kom dock mest att ägnas religiösa frågor, både rent praktiskt och historiskt. Eftersom han inte fått lov att ta med sig en ortodox präst skrev Alexej på hemliga vägar till sin biktfar därhemma och bad honom sända en gudsman, för säkerhets skull maskerad till hovman. I sina studier av kyrkohistoria markerade tronföljaren särskilt berättelser om furstar vilka straffats för att orättmätigt ha förgripit sig på kyrkan. Han tycks ha stått i brevkontakt med sin mor, alltjämt internerad i kloster, och hennes släkt. Mellan de andliga studierna ägnade sig Alexej också åt världsliga njutningar som kvinnor och supande.[1] En gång skrev han till sin biktfader i Ryssland: ”Alla har tömt sina bägare för er välgång. Ni får ursäkta om det blir svårt att läsa detta brev. Vi var berusade när vi skrev det”. Resan till Västeuropa var inte enbart avsedd att förkovra Alexej i olika avseenden utan också att skaffa honom en gemål ur de stora furstehusen. Bortsett från den förste ”falske Dimitri”, som drygt 100 år tidigare gift sig med en polsk adelsmans dotter, var detta något unikt i tsarrysslands historia. Den ”lyckliga” blev den tyska prinsessan Charlotte, några år yngre än Alexej och med nära släktband till hovet i Dresden. Hennes syster var gift med ärkehertig Karl av Österrike, som snart skulle bli kejsar Karl VI.[2] På detta sätt knöts en förbindelse mellan husen Romanov och Habsburg, som säkert kunde komma till gagn i framtiden. Dessutom hoppades tsar Peter förstås att äktenskapet skulle göra sonen mer västvänlig. Naturligtvis accepterade både brud och brudgum äktenskapet, såväl konvenans(Charlotte), som fruktan för fadern(Alexej), gjorde något annat omöjligt. Bröllopet stod i staden Torgau vid Elbe i oktober 1711. Även om den första tiden tycks ha varit relativt lycklig, blev äktenskapet ett av de sorgligaste i kungahusens historia och detta i hård konkurrens. Var inte Alexej borta på uppdrag eller på hälsoresor till kurorter så var han ute med kamrater på suporgier. Dessutom mötte han med tiden en ung flicka av bondesläkt som kommit till Ryssland som krigsfånge och som han förälskade sig i. Efter det var hustrun ännu mindre värd för honom. Charlottes underhåll kom inte som det skulle och ibland levde hon i ren fattigdom. Taket i sovrummet läckte. Ändå fick paret två barn, dottern Natalja och sonen Peter,[3] Några dagar före sonens födelse hade Charlotte råkat falla i en trappa. Sedan barnet kommit till världen drabbades hon av svåra plågor och avled efter en dryg vecka i oktober 1715. Hon blev 21 år. Egendomligt nog tycks Alexej ha sörjt sin hustru. Kanske var hon trots allt honom inte helt likgiltig, eller fruktade han följderna för sig själv? När Alexej kom hem från begravningen fann han ett brev från tsar Peter, ett brev som på modern svenska kan sammanfattas med uppmaningen: ”Skärp dig för fan”! Fadern skildrade först hur han fått kämpa för att bryta den inringning Ryssland befunnit sig i då han själv kom till makten, avskuret från all handel som det var av de giriga svenskarna. Peter hade hoppats, ja, förväntat sig, att sonen skulle gå i hans spår. Men icke! Alexej var komplett ointresserad av krigskonst och överhuvudtaget av allt som var nyttigt för en härskare. Hur skulle han någonsin kunna styra ett land om han inte var intresserad av krig: Han skulle bli beroende av andra, som en fågelunge som blir matad. Man behövde faktiskt inte föra krig själv för att ha intresse av det, se på Ludvig XIV som hade dött helt nyligen. Han hade inte alltid själv lett trupperna i fällt men han hade engagerat sig både i krigskonsten och i sitt lands industrialisering och på så sätt gjort det franska kungariket: ”mer blomstrande än något annat någonsin har varit”.[4]  Peter hade hur som helst gjort vad han kunde för att ruska upp sin odugling till son, helt utan effekt. Kort sagt, om Alexej inte genast bättrade sig skulle han strykas ur tronföljden. Peter hade minsann varken skonat sig själv eller sitt folk när det gällde Rysslands bästa, varför skulle han då skona en odåga som sonen? Han skulle i alla fall ha tålamod ett tag till. Detta var inget tomt hot: ”Jag ger hellre tronen åt en hederlig främling än åt en ovärdig son”. förklarade Peter. Alexej rådfrågade nu sina vänner, som rådde honom att helt enkelt avsäga sig tronen med hänvisning till dålig hälsa. Kanske de också antydde att ett sådant tillkännagivande inte behövde gälla för alltid. I de dagarna blev Peter sjuk i samband med en fest till ära för den son han just fått med sin andra hustru Katarina, hon som senare blev Katarina I av Ryssland. Även om halvbroderns födelse syntes försvaga Alexejs ställning i tronföljden, innebar faderns sjukdom å andra sidan att den stärktes. Om Peter dog var det inget tvivel vem som skulle efterträda honom. Alexej följde sina vänners råd och avsade sig kort och gott tronen i ett brev till fadern. Men Peter var inte nöjd. Han hade trott att sonen skulle försvara sin rätt till tronen, lova att bättra sig… Vad som helst, bara inte detta nedläggande rakt av av det egna arvsanspråket. Det var säkert ett trick från Alexejs sida i väntan på att fadern skulle dö. Och även om det inte var det så visste Peter alltför väl vilka konservativa krafter som stod bakom sonen; de ortodoxa prästerna, den gamla ryska adeln, alla de som Peter satt åt sidan. Man kunde lätt räkna ut vad de skulle ta sig för när den fruktade tsaren väl var död och deras skyddsling skulle lyda dem i allt, hållningslös som han var. Nej, detta kunde Peter den store inte tolerera! Från tsaren, som nu tillfrisknat från sin sjukdom, utgick ännu ett brev till Alexej, där denne anmodades att antingen uppföra sig som en värdig tronföljare eller omedelbart gå i kloster. I annat fall skulle han betraktas som förrädare och behandlas därefter. Den stackars unge mannen, snart 26, visste att han aldrig skulle bli god nog åt fadern, men han fasade för tanken att för alltid gå i kloster. Hans vänner rådde honom dock att göra just det: Allt skulle säkert ordna sig med tiden. Att gå i kloster behövde inte vara något livstidsstraff. Alltså skrev Alexej ännu ett brev till fadern i samma underdåniga ton som det förra och tillkännagav sin önskan att bli munk. Han signerade: ”Er slav och mycket ovärdige son Alexej”. Den här gången sökte tsaren själv upp sin pojke. Han vägrade fortfarande tro att grabben verkligen menade allvar: ”Du är så ung. Det är inte lätt att gå i kloster vid dina år. Tänk på saken ett tag till. Du får ett halvår på dig”. Därmed reste Peter till Västeuropa för att sköta kriget mot den envise Karl XII, som fortfarande vägrade att erkänna sig besegrad. Mötet mellan far och son ägde rum i januari 1716. I augusti samma år hade Alexej fortfarande inte hört av sig till tsaren med ett bestämt besked om vad han tänkte göra. Peter skrev till Alexej från Köpenhamn: ”Jag har väntat i sju månader. Du har inte hört av dig med besked. Nu får du bestämma dig. Antingen reser du hit inom en vecka eller så går du genast i kloster. I så fall, tala om i vilket kloster du tänker inträda. Det måste bli ett slut på detta”![5] Alexej fattade nu beslutet att helt sonika rymma från sin familj. Planen hade i själva verket diskuterats sedan en tid. En av Alexejs förtrogna hade rest till Wien, där prinsens  FD svåger nu residerade som kejsare, och ansett sig få garantier för att tronföljaren skulle bli väl mottagen. Samtidigt varnade budbäraren sin herre: När han väl lämnat Ryssland fanns det ingen återvändo. Att resa hem skulle betyda döden. Sagt och gjort, i slutet av september 1716 lämnade Alexej Petersburg och satte kurs mot Wien. Med sig hade han pengar, som han lånat under förevändning att resa till sin far. I hans följe ingick den flicka av enkelt ursprung som de senaste åren varit hans älskarinna. Hon var klädd som page. Alexej själv som officer. Det ödesdigra steget var taget. Rysslands tronföljare hade blivit politisk flykting.[6]   

                         



[1] Detta tycks ha varit de enda intressen han delade med sin far tsaren.
[2] Charlottes syster blev småningom mor till kejsarinnan Maria Teresia och alltså mormor till drottning Marie Antoinette.
[3] Peter blev senare tsar Peter II av Ryssland men dog redan 1730. Natalja dog två år tidigare.
[4] Att Ludvig XIV på sin dödsbädd i september 1715 tvärtom manat sin efterträdare att ”inte ta efter min smak för krig” var något Peter förteg eller, troligare, inte kände till.
[5] Detta citat är inte ordagrant återgivet, men innebörden  är korrekt förmedlad.
[6] Denna text bygger på Robert K. Massie, Peter den store, hans liv och värld(svensk översättning 1986/1993), kapitel 51-52, och Henri Troyat, Peter den store(svensk översättning 1981/1993), s. 186-201.