måndag 14 januari 2019

Konsten att få en tronföljare, Gustav III, Sofia Magdalena och andra kungliga äkta par i 1700-talets Europa.


I dagarna har miniserien ”Gustav III:s äktenskap”(2001), gått i repris i svensk TV. Vi får följa Kungens kamp med sig själv och hovet för att få mod att möta och ha samlag med sin drottning, den danska prinsessan Sofia Magdalena. Gustav III:s privatliv och eventuella sexuella preferenser hör förmodligen till de mest omdebatterade frågorna i Sveriges kungliga historia: Var kungen homosexuell, var han far till sin egen son…?  Förvisso finns det andra svenska kungar som fått sitt kärleksliv eller brist på kärleksliv analyserat både en och två gånger men ”tjusarkungen” torde, möjligen i konkurrens med Karl XII, inta första platsen i genren. Det är i och för sig inte underligt att kungars sexvanor tilldrar sig särskilt intresse. En kungs främsta plikt var för inte länge sedan att få barn. Dynastin måste föras vidare. Dessutom är regenten sitt lands främsta representant och vi vet alla hur spännande det är att följa och fantisera kring kändisars privatliv. Att Gustav III hade både fysiska och psykiska svårigheter att skapa en ”normal relation” med sin hustru är hur som helst historiskt dokumenterat. Det kan noteras att han långt ifrån var ensam om detta i sin samtid. Att kungligheter hade problem med sitt privatliv i äldre tid är förstårligt, alldra helst som själva begreppet ”privatliv” i praktiken var ett okänt fenomen vid ett stort hov, allting skedde offentligt, i synnerhet under 16 -1700-talet. Ett nygift kungligt par kände i regel inte varandra före vigseln och kontrahenterna var ofta unga och oerfarna. Det bästa man kunde hoppas på var att mannen hade någon form av sexuell erfarenhet. Att kvinnan – prinsessan skulle ha haft intimt umgänge före äktenskapet var otänkbart och kunde diskvalificera henne från att någonsin bli gift, i alla fall med en jämbördig man. Två främlingar förväntades med andra ord fortast möjligt genomföra något av det intimaste som kan tänkas mellan människor, samtidigt som minst en av parterna i stort sett förväntades vara helt okunnig i saken vid första försöket.  Det framstår närmast som ett under att så många kungliga äktenskap genom århundradena ändå fullbordats relativt friktionsfritt. Tiden kring franska revolutionen, cirka 1740-1790, sticker emellertid ut i statistiken. Påtagligt många europeiska furstehus har problem med olyckliga äktenskap och kungar som av fysiska eller psykiska skäl har svårt att få närmare personlog kontakt med sina hustrur, vilket i sin tur leder till att arvingarnas legitimitet ifrågasätts. Drottningarna lyckas å andra sidan i regel skaffa sig kompensation på annat håll, vilket ibland får mer eller mindre vådliga följder.

Kristian VII av Danmark, bror till Gustav III:s hustru Sofia Magdalena, led av depressioner och mådde allt sämre. Han lär ha haft för vana att slå sönder inredningen i sina palats, kanske därför att den inte slog tillbaka. 1766 giftes han bort med den engelska prinsessan Caroline Mathilde, som inom några år levde i närmast öppet förhållande med makens läkare Struensee, vilken i praktiken styrde Danmark enväldigt. Av de två barn som föddes i äktenskapet med kungen anses det fullt bevisat att prinsessan Lovisa Augusta i själva verket var dotter till livläkaren.[1] I början av 1772 störtades drottningen och hennes älskare, han avrättades, hon landsförvisades.

När den unga furstinnan Sophie av Anhalt-Zerbst anlände till Ryssland vintern 1744 för att gifta sig med dess tronföljare Peter fann hon en visserligen ganska sympatisk men ack så outvecklad yngling på 16 år, mera benägen att leka med tennsoldater och ställa till med pojksträck än att umgås intimt med kvinnor. Då hon själv ännu var en flicka på 15 spelade det kanske inte så stor roll i början men efter bröllopet, hävdade hon senare, kom hon fram till att hennes make inte var värd att satsa på: Han var helt enkelt inte intresserad av henne som kvinna, även om de tycks ha umgåtts på vänskaplig fot den första tiden. ”Om du försöker älska honom blir du bara olycklig”, sade hon till sig själv. ”Tänk på dig själv, min fru”. Den något sånär funktionsdugliga relationen mellan man och hustru fortsatte flera år men någon arvprins eller prinsessa kom ej till världen. Efter åtta år fick Sophie, som för länge sedan antagit den ortodoxa tron och därvid erhållit nytt namn, missfall. Hon hade då en tid haft nära kontakt med en ung, vacker hovman, greve Sergej Saltykov. Hur långt deras relation gått är osäkert och frågan huruvida Storfurst Peter överhuvudtaget var istånd att avla barn är omdebatterad. Han var fysiskt svag och hade haft flera sjukdomar, exempelvis smittkoppor, som mycket väl kan ha gjort honom steril. Han skall dessutom ha haft för trång förhud, vilket dock botats med en enkel operation. Efter ytterligare ett missfall nedkom den unga prinsessan till slut med ett barn i september 1754, sonen Paul.[2] Barnet omhändertogs av kejsarinnan Elisabet, moster till storfurst Peter. Att modern blev uppenbart försummad i samband med förlossningen kan ha bidragit till hennes extremt dåliga relation till sonen resten av livet. I sinom tid skulle hon störta sin make, överta hans tron och troligen låta mörda honom. Hennes kärleksliv med otaliga älskare blev legendariskt. Den forna prinsessan Sophie kom att gå till historien som Katarina den stora.

Inte heller den österrikiska ärkehertiginnan Marie Antoinette blev särskilt imponerad av sin tilltänkte make, Frankrikes tronföljare Ludvig, vid ankomsten till Versallies på våren 1770. Han var visserligen inte lika barnslig som storfurst Peter men blyg, tystlåten och en smula klumpig. Det tog sju år innan äktenskapet fullbordades i fysisk mening och frågan är om det skulle ha lyckats ens då om inte prinsens(nu kung Ludvig XVI:s) svåger, kejsar Josef II, ingripit och vid ett besök i Frankrike uppmanat kungaparet att ta sig i kragen och komma till skott. Med total brist på diskretion beskrev han i ett brev sin syster och svåger som ”fullständiga klåpare” när det handlade om praktiskt sex. Hur som helst hade hans oförblommerade sätt tydligen effekt, ty inom kort var drottningen gravid och nedkom hösten 1778 med en dotter, Marie Therese. Hon skulle i tidens fullbordan få fyra barn. Ett av dem, sonen Louis Charles, misstänktes länge i själva verket vara son till den svenske greven Axel von Fersen och även om DNA-test nu lär ha bevisat att så inte är fallet står det utom allt tvivel att drottningen och adelsmannen hyste varma känslor för varandra.[3]

I detta perspektiv framstår Gustav III som stark och målmedveten. Av den redogörelse som hovstallmästare Munck författade några månader efter kronprins Gustav Adolfs födelse i november 1778 framgår att det var kungen själv som, om än med stor vånda och tvehågsenhet, tog kontakt med honom för att be om hjälp.[4] Även om kungen säkert inte var mer hågad att ha samlag med sin hustru än sina kollegor i Danmark eller Frankrike, fanns det en skillnad mellan honom och de andra. Gustav III hade visserligen ärvt sin tron på samma sätt som andra furstar vid samma tid. Men han hade inte ärvt makten. Genom statsvälvningen 1772 hade kungen nästan på egen hand och på en enda dag gjort sig till rikets mäktigaste man. Han var visserligen inte helt enväldig än så länge men ingen enskild maktfaktor kunde kuscha honom så som rådet eller sekreta utskottet hade gjort med hans far under frihetstiden. Att i det läget av blygsel eller okunnighet inte vara istånd att avla barn med sin egen hustru var en svaghet Gustav III inte hade råd med. Det handlade minst lika mycket om det nya styrelseskickets prestige som om att föra dynastin vidare. Att överlåta uppgiften åt någon av de yngre bröderna, vilket kungen en tid försökt göra genom att gifta bort hertig Karl med kusinen Hedvig Elisabet Charlotta, var i det långa loppet ingen lycklig lösning. Om projektet misslyckades, vilket verkade troligt sedan hertigen på ett år inte kommit längre i sitt äktenskap än kungen på nio, hade ingenting förändrats. Om kungens svägerska å andra sidan slutligen blev havande och nedkom med en son, innebar detta en maktförskjutning till hertigens förmån och ett potentiellt hot mot kungens säkerhet. Om han till äventyrs i en avlägsen framtid lyckades göra sin hustru gravid skulle deras barns arvsrätt vara långt osäkrare om det redan fanns en äldre kusin. Därför fattade Gustav III sommaren 1775 beslutet att, hur pinsam processen än kunde bli i flera bemärkelser, så snabbt som möjligt avla en tronarvinge. I efterhand kan man undra om han skulle vara stolt eller generad över att eftervärlden gjort skådespel av det följande förloppet.  



                       

      



[1] Författaren P O Enqvist hävdar i romanen ”Livläkarens besök”, som åtminstone delvis framstår som en dokumentär berättelse med angivna källor, att Kristian VII hade samlag med sin hustru en enda gång, vilket resulterade i sonen Fredriks födelse 1768. Som kuriosa kan nämnas att Lovisa Augustas blivande man, Fredrik Kristian av Holstein-Augustenburg, en kort tid var påtänkt som svensk tronföljare 1810 innan han konkurerades ut av marskalk Bernadotte.      
[2] Vem som var Paul I:s biologiske far har aldrig utretts med säkerhet. Saltykov tycks länge ha ansetts som den troligaste kandidaten men inte heller tsar Peter III tycks helt utesluten https://sv.wikipedia.org/wiki/Paul_I_av_Ryssland. Angående Katarinas relation till Saltykov och uppgifterna om den blivande Peter III:s fysiska tillstånd, se Marie Tetzlaff, Katarina den stoea, kvinnan, makten och kärleken(svensk översättning 1995), särskilt s. 72-73 och 75. Beträffande Pauls födelse se s. 83-85.
[3] Det är möjligt att Ludvig XVI själv tvivlade på att Louis Charles, som föddes 1785 och förlänades titeln hertig av Normandie, var hans biologiske son. Enligt populärhistorikern Herman Lindqvist, som tycks utgå från att prinsen faktiskt var son till Fersen, skrev kungen i sin dagbok då pojken kom till världen: ”Drottningen har nedkommit med hertigen av Normandie. Allt gick till som när min son föddes”. Se om detta bland annat https://www.oppetarkiv.se/video/1366923/hermans-historia-1991-sasong-1-avsnitt-3-av-4  (15 minuter in i programmet) och författarens böcker om franska revolutionen och Axel von Fersen. Om orden i dagboken är korrekt återgivna och prinsen ändå var kungens son, verkar det som om drottningen sammanlevt parallellt med sin make och älskare, kanske för att skydda sig mot obehagliga följder. Onekligen en spännande tanke. Beträffande Josef II:s besök i Frankrike och dess effekter på kungaparets relation, se Antonia Frasers biografi över Marie Antoinette(svensk översättning 2002), s. 152-54.
           
[4] Muncks berättelse återges i Oscar Nikulas bok Adolph Fredric Munck, en hovgunstlings uppgång och fall(1991 bilaga 1), s. 327-339.

lördag 5 januari 2019

Sheriffen i Västerås.


Så har de stora julhelgerna gått förbi, även om julledigheten inte är helt avslutad. För undertecknad, som i sanningens namn är en obotlig romantiker, förknippas julen i stor utsträckning med de klassiska filmer eller bitar ur filmer som svensk tv visar kring jul och nyår. Ni vet, ”Kalle Anka på Julafton” och ”Ivanhoe” på nyårsdagen. När det gäller Kalle kan kanske de som läst mina texter gissa vilken av filmsnuttarna som är min favorit: Just det, ”Robin Hood”, tätt följd av Kalle och gänget ute på Camping. Jag ser med förtjusning den snikne prins John berövas sitt orättmätigt insamlade guld en gång om året, samtidigt som jag i egenskap av god rojalist blir oerhört upprörd: Inte ens den sniknaste diktator sover med pengarna i sängen. Den som sett hela filmen vet å andra sidan att prinsen inte är ensam skurk, han har god hjälp av sheriffen i Nottingham, som John Harrison lånat sin röst åt på svenska. Denne sheriff, kombinerad skatteindrivare och polischef, lär vara en stående figur i de flesta framställningar av den legendariske hjälten i Sherwoodskogen och det är säkert historiskt korrekt. Tills för något sekel sedan var det de lokala makthavarna man främst kom i beröring med. Det var ortens fogdar och ämbetsmän som drev in skatt eller organiserade utskrivning av soldater i statens eller kungens namn. Den lokale fogden och hans män var maktens ansikte utåt. På medeltiden, då den statliga förvaltningen och infrastrukturen inte var särskilt utvecklad, hade lokalsamhällets makthavare ofta i praktiken all makt i sin hand. Kungen var långt borta och hade varken tid eller praktiska möjligheter att nagelfara varje enskild ämbetsmans göranden och låtanden i sina respektive fögderier. Det var lätt för fogden att stoppa de indrivna medlen eller naturaprodukterna i egen ficka. Ur ämbetsmannens synpunkt sett var det kanske till och med berättigat: Lönen i kronans tjänst var inte stor och ”man måste ju leva…” Korruptionen lär ha tilltagit efter Digerdöden i mitten av 1300-talet, då den ökande arbetskraftsbristen slog ut de mindre adelsgodsen och tvingade mindre bemedlade aristokrater att gå i statens tjänst.[1] Den girige skatteindrivaren var naturligtvis inte ett specifikt engelskt fenomen. I Sverige inleddes upproren under Kalmarunionen vanligen med missnöje på lokalnivå som på sikt utvecklades till större revolter. Den fogde som i vårt land kommit att mer än någon annan förkroppsliga förtrycket och utsugningen av bönderna, Sveriges sheriff i Nottingham, är Jösse(Jens) Eriksson, fogde i Västerås.[2] Som ofta är fallet med historiska personer under medeltiden vet vi inte mycket om Erikssons bakgrund. Han antas ha varit av riddarsläkt, alltså adlig och blev fogde i Västmanland 1414, strax efter Erik av Pommerns tronbestigning.[3] Vid ungefär samma tid äktade han en kvinna av norskt adligt ursprung. Det dröjde till 1434 innan Engelbrektupproret utbröt i trakten. Med ledning av att han vid det laget varit fogde i tjugo år, plus ett rimligt antagande att han först ägnat några år åt studier eller tjänstgöring på lägre administrativa poster, kan vi göra den kvalificerade gissningen att Jösse var minst 25-30 år då han tillträdde sin befattning men knappast äldre än 40.[4] Det var alltså sannolikt en man i 45-60-års åldern som vid mitten av 1430-talet fick uppleva hur hans ”undersårar” i Dalarna reste sig mot hans välde under ledning av bergsmannen Engelbrekt Engelbrektson. Det var nu inte enbart Jösse Erikssons tyranni som vållade missnöje med unionen och heller inte enbart bönder och bergsmän som önskade en förskjutning av maktförhållandena. Varken den svenska adeln eller kyrkan uppskattade kung Eriks egenmäktiga sätt att tillsätta viktiga poster inom respektive stånd med personliga favoriter.[5] För folket i Dalarna var det dock deras egen fogde som utgjorde det stora irritationsmomentet. De hade förmodligen inte något större begrepp om vad unionen med Danmark innebar eller drevs av någon utbredd ”svenskhet” att resa sig mot ”främlingar” som sög ut deras land. Mer välbärgade bönder och bergsmän uppskattade säkert de möjligheter till ökad handel och utvidgade kontakter unionen gav, men fogdar som beskattade dem till orimlighet och behandlade dem som oskäliga kreatur tänkte de inte tolerera. För eftervärlden kom Jösse Eriksson att bli symbolen för unionstidens förtryck av bönderna, trots att han inte var kung Eriks ende fogde i Sverige.[6] Kanske det helt enkelt berodde på att upproret startade just i hans fögderi. Tidens krönikor beskriver hur denne ondsinte man plundrat bönder på allt vad de ägde och misshandlat och pinat dem som vågade protestera mot hans välde. Bönder som fått sina dragdjur konfiskerade skall hånfullt ha uppmanats att låta sina hustrur agera dragare, varvid gravida kvinnor fått missfall. Om detta är en helt rättvis bild är en annan fråga. Hur som helst tycks Eriksson ha varit en driftig affärsman som lyckats samla på sig egendomar och jord lite här och var i riket, naturligtvis främst inom det egna fogdedömet men också i Östergötland, Uppland och Småland. Sammanlagt hade han kring 70 gårdar i sin ägo.[7] Bönderna hade klagat på sin plågoande flera gånger och svenska riksrådet fann vid utredning att han gjort sig skyldig till maktmissbruk. Så mycket mer hände dock inte i saken. Så småningom bröt uppror ut. Fogdens borg i Västerås belägrades och Jösse Eriksson avsattes. Han tycks dock ha fått skydd av Erik av Pommern eller i alla fall vistats i kungens närhet då denne i september 1435 uppehöll sig i Stockholm för att försöka få tillstånd en förhandlingslösning med de genstörtiga svenskarna. Något år därefter, på hösten 1436, skall Jösse Eriksson av adelsmannen Karl Knutson(Bonde), ha utverkat lejd att bosätta sig i Vadstena kloster. Kanske trodde ämbetsmannen att faran nu i stort sett var över, sedan hans gamle vedersakare Engelbrekt mördats på våren samma år. Dessutom hade fogden alltid varit generös med gåvor till Birgittaklostret och räknande måhända med systrarnas och brödernas beskydd och platsens helgd. Däri räknade han dock fel. Trots att Östergötland inte hörde till hans område var han tydligen känd i trakten. Eller så hade Dalabönderna agenter bland sina östgötska ståndsbröder. Hur det förhöll sig bröt sig 8 december 1436 en grupp bönder in i klostret och grep flyktingen. Munkars och nunnors förmaningar klingade ohörda: Man hade kommit för att se blod! Den forne plågoanden släpades ut ur helgedomen, bands i en vagn och fördes till Motala, där han nästa dag, 9 december 1436, halshöggs på tinget. Även om rättegången med visshet var summarisk måste någon ansvarskännande person, kanske en präst eller lagman, ha förbarmat sig över den döda kroppen. Jösse Eriksson begravdes i det kloster där han sökt sin tillflykt. Gravstenen finns ännu att beskåda.[8] Så slutade den man som i svensk historia mer än de flesta andra kommit att symbolisera överhetens förtryck av folket. Tur ändå att vi har möjlighet att bli av med besvärliga politiker och ämbetsmän på ett mer civiliserat sätt i vår tid, eller hur?                                       



[1] Dick Harrison skriver om denna utveckling och dess koppling till legenden om Robin Hood i sin brett upplagda bok ”Stora döden”.
[2] Erikssons fögderi omfattade stora delar av Dalarna, Bergslagen och Västmanland
[3] Kungens gammelmoster Margareta som grundat Kalmarunionen avled 1412.
[4] Hans födelseår bör alltså rimligen ha infallit under perioden 1374-1390.
[5] För en kortfattad genomgång av bakgrunden till 1430-talets uppror kan bland annat hänvisas till Lars Olof Larsons essä ”Kalmarunionen” inläst av Hans Villius på ljudboken Medeltid – Drömmen om ett enat Europa(2003).
[6] En annan fogde från tiden var Giovanni Franco av kroatisk härstamning som hade Stegeborg i Östergötland som huvudresidens https://sv.wikipedia.org/wiki/Giovanni_Franco.
[8] I Västerås domkyrka finns en korstol som bekostats av Jösse Eriksson. På dess gavel återges vad som antas vara hans porträtt.

torsdag 27 december 2018

Attentat i juletid


Det är regnigt i Paris på julaftonskvällen år 1800. Människor går sina sista ärenden inför helgen. Kanske hörs en klocka klämta, trots att den kristna religionen officiellt avskaffades under skräckväldet några år tidigare. I gränden Saint- Nicaise nära Tuileriepalatset står en vagn med en tunna på flaket. En man står bakom vagnen och en annan i hörnet av Place de Carrousel. Här har man god utsikt mot palatset. En vagn som lämnar Tuilerierna måste passera Nicaise. De båda männen har ett särskilt ärende: Mord.

Frankrike år 1800 är ett land i stark spänning. Sedan revolutionen drygt tio år tidigare har man genomlidit skräckvälde och krig, vid sidan av de reformer som samtidigt genomförts. Efter Robespierres fall 1794 har landet styrts av flera kortvariga regeringar, mer eller mindre radikala eller konservativa. Det har nu gått ett drygt år sedan generalen Napoleon Bonaparte från Korsika vid en statskupp i själva nationalförsamlingen i praktiken gjort sig till envåldshärskare, trots att hans officiella titel är ”förste konsul. Under det nya styret har läget i Frankrike börjat stabiliseras. Även om oroligheter fortfarande förekommer på sina håll, bland annat i provinsen Vendée i väster, har det blivit allt klarare att landet fått en ledare kompetent nog att upphäva det kaos som nu rått i nära ett årtionde. Men utvecklingen behagar inte alla. Rojalisterna, som önskar en återgång till det kungliga enväldet, ser ogärna att Napoleon på detta sätt ”stadgat” revolutionen och gett den en fast struktur. De mer radikala revolutionärerna, jakobinerna, fruktar å andra sidan ett nytt envälde, bara under annat namn och på sikt svårare att störta än det gamla. Det är många som efter ett år med Napoleon vid makten vill se honom död.

På kvällen 24 december 1800 gjorde sig Napoleon i ordning att åka till operan i Paris. Han tycks ha tvekat om han skulle gå på kvällens föreställnig tillsammans med sin hustru, hennes dotter och systern Caroline , men till slut bestämt att göra det.[1]  Order gavs att vagnar skulle göras i ordning. Förste konsuln åkte i egen vagn i sällskap med några officerare. Framför honom red en soldateskort. Hustrun och systern åkte strax efter Napoleon. När mannen som stod på utkik i hörnet av Place de Carrousel såg gardisterna komma ridande blev han handlingsförlamad. Allt tyder på att de båda attentatsmännen helt enkelt chansat på att Napoleon skulle ge sig ut den kvällen, han bestämde sig ju inte själv förrän i sista ögonblicket. Kanske attentatorerna egentligen inte räknat med att verkligen komma till skott, eller så var det bara den vanliga tvehågsenhet som lätt drabbar politiska mördare.[2] Hur som helst gav utkiken i gathörnet inget tecken. Mannen vid vagnen med tunnan hörde naturligtvis ändå dånet av de annalkande hästarna och förstod vad klockan var slagen. Han satte sin pipa till tunnan, som innehöll sprängämnen. Därefter gav han tömmarna till hästarna åt en ung flicka som stod i närheten och sprang undan. Det visade sig emellertid att han varit för sent ute. Av en tillfällighet körde Napoleons kusk, som möjligen var något berusad, dessutom ovanligt fort. Napoleons ekipage hann precis förbi vagnen med tunnan innan laddningen detonerade. Vagnen med hustrun, hennes dotter och Napoleons syster hade inte hunnit fram till platsen när tumman exploderade men flera fönster i vagnen krossades och Napoleons styvdotter skadades lätt. Förödelsen i omgivningen var större. Ett hus föll samman och nio människor, bland dem flickan som tagit hand om tömmarna till attentatsvagnen, dödades. Napoleon hörde naturligtvis knallen, som lär ha låtit som om flera kanoner avlossats. Han stannade och fick besked om vad som hänt, varpå han lugnt fortsatte till operan för att visa att han klarat sig. Men han var starkt upprörd: Det som hade hänt var oacceptabelt och krävde repressalier. Trots att det snart visade sig att de två attentatsmännen, plus en medhjälpare som man lyckades gripa, varit rojalister med möjliga kopplingar till England arresterades också ett stort antal vänsterradikala jakobiner. Napoleon var besluten att ta itu med all tänkbar opposition mot sin regim. Ironiskt nog lyckades mannen som tänt på laddningen undkomma och emigrera till Nordamerika, där han tärd av ruelse över sitt dåd lär ha blivit präst.[3]          

Inom två år efter attentatet var Napoleon ”konsul på livstid” och inom ytterligare två år fransk kejsare. Det är svårt att avgöra den exakta kopplingen mellan attentatet mot Napoleons vagn och de senare upphöjelserna eftersom mycket hann hända mellan december 1800 och december 1804 men att attentatet väckte ilska bland dem som uppskattade Napoleons styre är naturligt och det har i varje fall knappast försvårat hans väg till kejsartronen. Scenariot känns igen från exempelvis 1930-talets Tyskland, där en ensam idealists försök att protestera mot naziregimen genom att sätta eld på riksdagshuset i Berlin endast bidrog till att stärka Hitlers makt.[4]               



[1] Parrisoperan gav denna kväll ”Skapelsen” av Haydn. 
[2] Enligt en version ska till och med Ankarström ha gripits av tvivel inför sin gärning på maskeraden, så att Ribbing tvingats ingripa och avlossa skottet.
[3] Denna text bygger på Herman Lindqvists bok om Napoleon(2004), s. 234-37.
[4] Mitt resonemang om riksdagshusbranden och dess följdverkningar bygger på historikern Hans Villius upplägg i bland annat Rättegångar som skakat världen(1996, kapitlet ”Protest,protest. Rättegången mot Marinus van der Lubbe”.  

lördag 15 december 2018

Den ensamme envåldshärskaren


Det var en speciell ceremoni på flera sätt. Bara det faktum att den ägde rum i Stockholm var ovanligt. Dessutom hade kröningar i denna stad en obehaglig tendens att följas av olycka eller skandal. 129 år tidigare, 1568, hade en flicka av bondesläkt  krönts till svensk drottning. Karin Månsdotter hade varit 17 år vid ceremonin i Storkyrkan och avsatts knappt tre månader senare. År 1650 hade en annan flicka, Kristina, krönts till svensk regent i samma kyrka, för att fyra år senare avsäga sig tronen, resa till Rom och bli katolik   Nu kröntes en pojke, som dessutom var yngre än både Karin och Kristina hade varit, till enväldig konung i Storkyrkan.. ”Kröning” var egentligen en oriktig benämning. Den nye kungen hade satt kronan på huvudet redan innan han red till kyrkan. Ceremonin betecknades också ”hyllning och smörjelseakt”, inte kröning. En del tyckte att hela tillställningen var onödig: Kungen hade ju sin makt av Gud och genom arv, det fanns det riksdagsbeslut på.[1] Änkedrottning Hedvig Eleonora, konservativ och noga med traditionerna som de flesta gamla, hade emellertid insisterat på en högtodlig akt. För det första var det sed då en ny konung tillträdde ämbetet. För det andra borde hennes sonson, som ”Herrens smorde”, naturligtvis bli smord.[2] Vid åttatiden på morgonen 14 december 1697 samlades alltså rådsherrarna, eller kungliga råden som de nu benämndes, samt representanter för diverse adliga familjer vid det tillfälliga kungliga residenset på Riddarholmen.[3] Kungen kom ut, iförd mantel och med krona på huvudet och spira i handen. Utöver den purpurfärgade manteln var han liksom övriga närvarande klädd i svart till minne av den döde Karl XI. Så steg kungen till häst men råkade därvid tappa kronan. Visserligen uppfångades den innan den nuddade marken men säkert blev en och annan åskådare orolig. Var detta ett tecken på kommande olyckor? Efter detta satte sig processionen i rörelse. Kungen var den ende som red. Adeln gick till fots. Detta var en lika subtil markering av enväldet som att kungen bar krona redan på vägen till kyrkan: Han stod över alla andra, bonde eller adelsman. Utkorad till sin ställning av Gud och icke av människor.

När man läser om Karl XII:s kröning, den enda av en absolut enväldig svensk kung, ör det draget av stel opersonlighet som faller i ögonen. Man får veta vad som hände men inget antyds egentligen om vad de agerande gjorde. Vad tänkte den unge kungen under den sju timmar långa ceremonin. Var han fundersam eller orolig eller kanske fylld av förväntan inför sin kommande livsuppgift? Reflekterade de närvarande över att en yngling på 15 år blivit enväldig? Vad som framgår är just kungens upphöjdhet över alla andra. Han avgav ingen kungaed, trots att ständerna svurit en ed till honom: En kung behöver inte avge några löften. Efter kröningsakten åt han middag uppvaktad av råd och adelsmän. Sedan gick han upp i sin svit, där han lämnades ensam. Därefter åt de andra sin måltid. Det är en bild av den ensamhet som skulle följa Karl XII genom livet, enda till den ödesdigra kvällen vid Fredriksten i Norge 21 år senare.[4]          



[1] Ständerna hade 1693 förklarat kungamaken enväldig.
[2] Med vår tids mått var Hedvig Eleonora snarast medelålders 1697, kring 60 år. Hon dog 1715, nära 80 år gammal. 
[3] Wrangelska palatset, nuvarande Svea hovrätt, tjänstgjorde som kunglig bostad efter slottsbranden tidigare under året.
[4] För närmare detaljer om Karl XII:s kröning, se Bengt Liljegrens biografi över Karl XII(2004), kapitlet ”Herrens smorde”.

lördag 8 december 2018

Karl XII, historien och tiden


Att det i år(2018), är 300 år sedan Karl XII dog vet alla vuxna svenskar som är någotsånär hemma i historia och förmodligen de flesta andra svenskar också. Karl XII:s dödsdag och dödsår sitter i blodet hos en verklig svensk. Men vilken dag dog egentligen Karl XII? Vid sidan av den eviga frågan hur kungen dog finns det många som börjat ifrågasätta när han dog. I Norge, där kungen ju stupade, hade man vid denna tid redan infört gregoriansk tideräkning, som låg 11 dagar före den julianska som fortfarande gällde i Sverige.[1] Därför stupade Karl XII enligt sina landsmän 30 november, medan det på norska sidan redan var 11 december. Det var faktiskt just i samband med Karl XII jag själv upptäckte att Sverige och Danmark-Norge en gång haft olika tideräkning. När jag var 11-12 år åkte vi till Norge för att besöka platsen där hjältekonungen stupat. Är man historiskt intresserad och dessutom släkt med Carl Bennedic så skall man besöka Fredrikstens fästning! Jag minns än vår förvirring när de norska broschyrerna om fästningens historia envist upprepade att Karl XII hade stupat 11 december 1718. Min mor, en tjej med glimten i ögat och lika historieintresserad som sin son, trodde först att det helt enkelt rörde sig om feltryck. Men var vi än tittade i norsk litteratur återkom samma datering. Efter en tid fick vi reda på hur det hängde ihop. Tekniskt sett är således alla dateringar av historiska händelser i de flesta protestantiska länder felaktiga från 1582, då gregorianska kalendern infördes, tills respektive land valt att införa denna kalender(februari 1753 i Sveriges fall). Bör då dateringen ändras? Av såväl historieromantiska som praktiska skäl svarar jag ett bestämt ”NEJ.

För att börja med Karl XII själv, så vet vi alla som sagt att han dog 30 november. Detta datum är en del av vår kultur, på samma sätt som 9 november har en, låt vara i hög grad blandad, särskild klang i Tyskland.[2] Även etablerade historiker, som Hans Villius och Peter Englund, anger 30 november som Karl XII:s dödsdag. Också i Norge högtidlighölls 300-årsminnet av deras motståndares slutgiltiga fall 30 november 2018.[3] Skulle vi verkligen någonsin kunna vänja oss vid något annat dödsdatum för Karl XII? Ett annat datum som i så fall måste ändras är 6 november som Gustav II Adolfs dödsdag, Detta datum har förmodligen, även om betydelsen minskat med tiden, en mer nostalgisk klang i Sverige än 30 november. Hos våra forna vapenbröder finnarna är detta till och med en särskild dag, ”Svenskdagen”. Sådana traditioner ändras inte över en natt. Går vi sedan över till den rent praktiska aspekten finner vi att saken inte är så enkel i praktiken som den kan tyckas i teorin. Om man börjar korrigera historiska dateringar som av någon anledning uppfattas som felaktiga, måste man i konsekvensens namn också kasta en blick på våra regentlängder. Åtminstone i Sverige bygger regentlängden på uppställningar från slutet av medeltiden, vilka innefattar regenter som med stor sannolikhet aldrig existerat. För Karl XII:s del skulle detta, om jag läst rätt, innebära att kungen i fortsättningen borde betecknas ”Karl VI”, vilket i sin tur leder till att vår nuvarande kung blir ”Karl X Gustav”.[4]  Också andra kungar, som den i vår tid inte helt bortglömde Erik XIV, fick i så fall se sin numrering sänkt ett antal steg. I England och Frankrike är det så att regenter som skulle ha bestigit tronen om allt gått rätt till men som av någon anledning aldrig regerat i praktiken ändå räknas i regentlängden. Skulle man ändra på detta blir exempelvis Edvard VIII Edvard VII och Napoleon III blir Napoleon II. [5] Föddes förresten Jesus för 2018 år sedan?

Låt oss alltså i enkelhetens och förnuftets namn avstå från att ändra på sedan länge vedertagna dateringar av historiska händelser. I grund och botten är tiden och i synnerhet hur den ordnas och fördelas en konstruktion och ett påfund av människan själv. Låt oss hellre tänka på vad vi gör med vår egen knappt utmätta tid på Jorden än att grubbla över exakt när våra förfäder levde sina liv.                 



[1] Angående ”gamla” respektive ”nya stilen” för tideräkning i olika länder och för det speciella system som användes i Sverige 1700-1712, se https://sv.wikipedia.org/wiki/Gamla_stilen_och_nya_stilen och de hänvisningar som där görs till ”Svenska kalendern”. 
[2] Även om det som bekant var 9 november 1938 pogromerna under ”Kristallnatten” ägde rum, var det också detta datum 1918 det tyska kejsardömet upphörde och, inte minst Berlinmuren föll 1989.
[3] Om jag förstått rätt högtidlighålls minnet av Karl XII vid Fredriksten såväl 30 november som 11 december detta år.
[4] Vilka fruktansvärda följder skulle detta inte kunna få för våra relationer till såväl Polen som Danmark.
[5] För en utförligare diskussion om dessa icke regerande kungar, se http://bosonshistoria.blogspot.com/2016/01/kungar-som-aldrig-regerat.html

fredag 30 november 2018

"Stället kunde ingen med visshet avgöra"- Reflektioner kring karl XII och hans död


30 november 2018 är det 300 år sedan Karl XII dog vid Fredrikstens fästning i Norge. Om det vore söndag idag skulle överensstämmelsen vara total: Det var  första söndagen i advent som det ödesdigra skottet föll. Innan kungen gick upp i löpgraven lyssnade han till prästens predikan om Jesu intåg i Jerusalem på Palmsöndagen, Jesus hade gripits och dödats några dagar senare. En predikan om en man som in i döden obrottsligt kämpar för sin tro: Det ligger något ödesbestämt i att detta var den sista kristna förkunnelse Karl XII åhörde. Frågan hur kungen dog, dvs. vem som avlossade kulan, är så genomdiskuterad att det känns tämligen meningslöst för någon som inte fördjupat sig i saken att söka tillföra något nytt: Vi vet att kungen blev skjuten den där kvällen vid Fredriksten. Exakt vad som låg bakom kommer aldrig att kunna avgöras. Frågan är om forskningen innerst inne vill ha det definitiva svaret på denna gåta. Det är med Karl XII som med de försvunna prinsarna i Towern på 1400-talet: De är sedan länge döda men blev de mördade eller smugglades de ut. Olösligt men ständigt omdebatterat.

För att övergå till Karl XII själv, kan vi konstatera att han är Sveriges fulländade envåldshärskare, personifikationen av kungen av Guds nåde. Det har funnits kungar, både före och efter Karl XII, som i praktiken varit enväldiga. De äldre vasarna, ungefär fram till 1611, styrde utan någon fastlagd författning utöver stadgor om tronföljden. Om ingen större maktgruppering, oftast adeln med betoning på högadeln, slöt sig samman mot kungen och antingen tvingade honom att ge efter eller störtade honom från tronen, var det Majestätets vilja som gällde. Men ständerna utgjorde samtidigt en viktig maktfaktor under Vasatiden. Det var där kungens eller hertigens politik stadfästes. Det var ständerna som officiellt av- och tillsatte kungar som Erik XIV, Sigismund och Kar IX och när kungen -hertigen ville döma en högt uppsatt fiende till döden, användes ståndsriksdagen som redskap: Regenten förklarade sin politik och fick ständerna att godkänna den. Om han misslyckades innebar det ett svårt nederlag som i förlängningen kunde leda till avsättning. Kristina agerade som vågmästare mellan adel och bönder under riksdagen 1650. Karl XI, som skapade det envälde sonens styre kom att vila på, gjorde sig till ”envålds bjudande och rådande suverän konung” genom riksdagsbeslut på 1680-90-talen. När Gustav III ett knappt sekel senare återinförde den starka kungamakten, skedde det i samband med en riksdag och precis som vasarna sökte han regelbundet förankra sin politik hos ständerna: Om något stånd(läs adeln), konstrade för mycket fick man kasta ut dem från sammanträdet men riksdagen som länk mellan kung och folk fanns icke desto mindre kvar. Gustav III var också högst medveten om det för tiden relativt nya fenomenet ”allmänna opinionen”, som påverkades av tidens nya medier; böcker, tidningar, pamfletter men även sånger och satiriska teckningar. Hur självsvåldig hans politik än kunde förefalla hade han hela tiden örat mot marken, redo att lyssna efter tecken på missnöje. Sonen, Gustav IV Adolf, hade just Karl XII som förebild men fann till sin egen olycka att det inte gick att styra riket på samma sätt som ett sekel tidigare. Gustav Adolf kände inte heller den trygghet i sitt envälde som Karl erfarit. Tidens strömningar och hans fars öde skrämde honom och gjorde honom rädd och osäker på ett sätt som skulle varit hans idol främmande. Ty Karl XII fruktade ingenting, eller visade i alla fall rädsla ytterst sällan.[1]  Han var född att styra som enväldig kung och enbart ansvarig inför Gud. Ingen makt i världen kunde rubba detta. Med undantag av den riksdag som kallades in vid faderns död hölls inget ständermöte på Karls anmaning under hela hans regering: Där kungen var, där var makten. Med den vissheten i ryggen drog Karl XII ut i krig vid 18-års ålder, sedan en koalition av östersjöstater eller stater som önskade ett fäste vid Östersjön förklarat honom krig. För kungens egen del kom kriget att vara i nära 19 år. För Sverige 21 år. När det var över hade landet förlorat den stormaktsställning man haft i nära ett sekel. Kungen var död och åtskilliga män hade stupat i strid, dött i sjukdomar eller satt som krigsfångar i Sibirien och på andra håll. Därtill kommer alla kvinnor och barn som på olika sätt drabbats av kriget och av de sjukdomar och andra följdverkningar som kanske inte direkt orsakats av kriget men som otvivelaktigt slog hårdare mot ett land i krig än vad de annars behövt göra. Det är inte märkligt att Karl XII och hans gärning debatterats hårt i 300 år och förmodligen kommer att göra så länge än. Vissa har jämställt honom med senare tiders totalitära härskare. Andra håller honom för hjälte och påpekar att Sverige trots det svåra kriget överlevde som nation, vilket det knappast skulle ha gjort med en mindre beslutsam och målmedveten ledare.[2] De som tar det vågade steget att flytta vår tids värderingar tre sekler bakåt i tiden, bör notera att Karl XII på flera punkter avviker från mönstret för vår tids despoter. För det första dödade han sällan. De grymheter svenskarna otvivelaktigt gjorde sig skyldiga till betingades av kriget och hade sina motsvarigheter hos fienden: Vad som skedde i Polen 1702-06 skedde också under ryssarnas ockupation av Finland på 1710-talet.. Däremot åberopas inget fall där kungen direkt förföljt en enskild. Individ. Den enda avrättning som ibland ses med höjda ögonbryn är Patkulls blodiga slut 1707. Men Patkull var definitivt en förrädare, som avsevärt bidragit till att Stora nordiska kriget startats och hans straff var helt i linje med vad en sådan person måste räkna med vid denna tid. Från kungens ungdomsår finns två anmärkningsvärda fall där en enskild person kan anses ha fått lida oproportioneligt, prästen Jakob Boéthius[3] och ämbetsmannen Nils Bielke.[4] Bägge dömdes till döden för förräderi. De blev visserligen benådade men satt länge fängslade. I båda fallen har dock kungen i sinom tid återupprättat eller, i Boéthius fall, övervägt att frisläppa de anklagade. Adelsmannen Bielkes båda söner togs dessutom i tjänst av Karl XII, vilket knappast skulle ha varit möjligt i en modern totalitär stat. Senare, då kungen blivit äldre och kanske mindre känslig för egen prestige, lär han ha sagt att om enbart kritik av hans person skulle räcka för dödsstraff, skulle det inte finnas många undersåtar kvar i riket.[5] Det finns heller inga beskrivningar av ett lättretligt temperament av det slag som exempelvis Hitler gjort sig känd för. Ännu mindre hyste karl XII någon föreställning om sitt lands eller folks etniska eller rasmässiga överlägsenhet i förhållande till andra folk. I Turkiet sändes expeditioner ut för att studera det land man gästade och när, efter kalabaliken i Bender, en stor grupp utländska långivare följde svenskarna för att bevaka sina fordringar, kom det order från högsta ort att de skulle behandlas väl och att de inte fick utsättas för någon form av vedergällning för vad deras landsmän kunde ha gjort sig skyldiga till.

Karl XII var alltså snarare envis än blodtörstig. Han var, för att använda ett politiskt uttryck från vår egen tid, redo att ”gå ända in i kaklet” för vad han ansåg vara rätt. Många av de författare och intellektuella som i olika sammanhang kritiserat honom, lägger ofta till en slutkläm med innebörden att det trots allt rör sig om en ovanlig person, en människa som på något odefinierbart sätt står över genomsnittet och inte kan bedömas och dömas riktigt på samma sätt som andra.[6]  Någon obetingad ”sanning” om karl XII som person kommer med säkerhet aldrig att vinnas och hur ofta är det egentligen möjligt om någon historisk gestalt? Det står dock utom tvivel att Karl XII är ovanligt svårfångad. Som Hans Villius konstaterat är det något betecknande i att också hans död är omgiven av mystik. ”Blir han lönnmördad eller inte vid belägringen av Fredrikstens fästning vid Fredrikshald 30 november 1718”?[7] Jag avslutar min text denna regniga och blåsiga 30 november 300 år senare med samma citat, om än något förkortat som Villius avslutar sin uppläsning med: ”Stället varifrån detta olyckliga skott kom. Om det skedde från ett längre bort eller närmare håll, kunde ingen av oss med rätt visshet avgöra”.                                       



[1] Det enda jag personligen hört att Karl skall ha fruktat är mörker.
[2] Författaren Ernst Brunner respektive populärhistorikern Herman Lindqvist.
[5] Yttrandet fälldes i samband med processen mot general Georg Lybecker.
[6] Exempelvis i sista akten av Strindbergs ”Karl XII: Mannen. ”tänk att jag kunde inte bli riktigt ond på den där karln. En helvettes karl var det i alla fall”.
[7] Orden om karl XII:s gåtfullhet och frågan huruvida han mördades eller inte kommer från ett inslag ur radioprogrammet "Historia att minnas", som egentligen beskriver Karl XII:s kröning och som inte längre tycks vara tillgängligt på nätet. Ögonvittnesskildringen av kungens död omtalas där men återfinns också i https://www.oppetarkiv.se/video/1627756/moses-aron-och-karl-xii?ac=Moses cirka 10 minuter in i programmet.   

tisdag 27 november 2018

I slutet var deras begynnelse, Kleopatra och Maria Stuart


Hon låg behagfullt utsträckt på soffan. Liksom allt annat i hennes liv skulle döden vara värdig och majestätisk, som det anstod hennes rang. Korgen stod bredvid henne, korgen med fikon som vakterna låtit föra in. De anade inte vad som funnits dolt under frukterna. Eller kanske de anat det men av respekt låtit korgen komma fram utan kontroll. Hon hade alltid utövat makt över männen: Hade inte två av de mäktigaste männen i Rom fallit för hennes charm! Nu hade den tredje, han som tillslut besegrat henne, gått med på att låta hennes make begravas här, han som svikit sitt land för hennes skull. Han tänkte visa upp henne i sitt triumftåg i Rom som en simpel fånge, en hora till de ”sedesamma romarnas” begabbelse. Ett hånleende lekte på hennes läppar. Han kände henne dåligt om han trodde att hon, Egyptens drottning, tänkte finna sig i en sådan behandling. Hon hyste ingen större oro för sina barn med Antonius, de var barn till en romersk general och skulle behandlas därefter. Den fruktan hon kände gällde den äldste sonen, Hans son. Den rättmätige arvingen till Roms och Egyptens tron. De påstod visserligen att de inte hade några kungar i Rom. Men hon visste bättre: De var lika maktlystna som hennes egen släkt alltid hade varit. Caesar hade också vetat det. Han var den ende av romarna som förstått vad Rom var, vad Egypten var och vad båda rikena kunde bli tillsammans. Den ende som varit värdig att ärva den store Alexander, hennes anfader! Ett ögonblick lät hon sina minnen få överhanden; resan de gjort tillsammans på Nilen, den gången han visat henne statyn i Venustemplet i Rom, den som föreställde henne själv. Den hemska dagen i mars 14 år tidigare, då hon sett hans döda kropp och togan, genomstungen av mördarnas dolkar. Åh, om han fått leva längre! Skulle deras son nu lida samma öde. Han var ju det enda kvarvarande hotet mot Octavianus. Hon tog sig samman. Hon måste förlita sig på Isis beskydd. Gudinnan, hennes och Egyptens moder, skulle inte låta Caesarion förgås. Nu var det bråttom. När som helst kunde en vakt komma och förhindra hennes planer. Ett lätt prassel hördes från fikonkorgen. Drottningen sträckte fram sin nakna, smala arm. Hugget kändes knappt och det enda som hördes var ett lätt väsande. Hon förundrade sig över att hon erfor varken snärta eller rädsla, bara en domnande kyla. Ögonlocken blev allt tyngre… Då vakterna några minuter senare kom in i rummet var det försent: Drottning Kleopatra, det självständiga kungariket Egyptens siste härskare, var död. Så hade hon i slutänden överlistat sin fiende. Octavianus hade tagit hennes rike men inte hennes värdighet.[1]

Drottningen skred in i salen, som om hon gått till en vanlig hovceremoni. Lorderna stod samlade kring väggarna och iakttog uppmärksamt hennes ansikte och rörelser. Hon var fast besluten att föra sig som en sann suverän in i det sista. Till sin trofaste kammarherre, som inte kunnat hålla tårarna tillbaka vid hennes åsyn, sade hon tröstande: ”Gläd dig att mina lidanden snart är över och hälsa min son att jag dör som en sann furstinna”. Hon bar vit slöja och vita skor, till tecken på sin status som änka. Hon var iförd svart mantel och mörkbrun överklänning. För att inte missfärga tyget var den undre klänningen och handskarna röda. Hon vägrade envist att höra den protestantiske prästen predika och bad högt och ljudligt sina katolska böner. Alla skulle se att det var en martyr som dog för sin tro. Sedan prästen slutligen tystnat gav drottningen högt sina fiender, särskilt drottningen av England, förlåtelse för vad som nu skulle ske och bad även om hjälp för den i England så hårt prövade Heliga kyrkan. Uppvaktningen hade nu klätt av henne mantel och överklänning. Hon stod endast iförd sin röda klänning och de röda handskarna. Med en maning till hovdamerna att hålla sitt löfte och inte gråta, lade drottningen så sitt huvud på stupstocken. Då bödeln bad om tillgift för vad han skulle komma att göra, svarade hon åter att det endast innebar slutet på hennes lidanden. Så föll yxhugget, även om det som så ofta krävdes flera hugg för att skilja huvudet från kroppen. Kanske tänkte drottningen i denna stund på de ord som blivit hennes valspråk: ”I mitt slut är min begynnelse”. Drottning Maria Stuart, Skottlands sista oberoende regent, var död.[2]       

Det kan tyckas underligt att jämföra Kleopatra VII av Egypten med Maria Stuart av Skottland. De båda drottningarna kom ju från helt olika kulturer och levde under vitt skilda epoker. Ändå finns det flera beröringspunkter mellan dem. Inte minst gäller det ryktet inför eftervärlden. Bägge kom att förknippas med sex och syndfullhet, som av deras fiender utmålades som skuld till deras olycka. Samtidigt ansågs de som kallblodiga intriganter vilka lömskt narrat hederliga om ock svaga män i fördärvet. Deras anhängare framställde dem istället som martyrer eller kulturellt högtstående kvinnor som fallit offer för en grym, rovgirig motståndare. En viktig aspekt när man söker likheter mellan dessa drottningar ligger just hos deras motståndare. Man skulle rentav kunna hävda att det är motståndarna som gör det intressant och meningsfullt att överhuvudtaget se på det gamla Egyptens och Skottlands sista regenter som ett par. Ty genom en nyck av ödet blev deras besegrare också de största regenterna i sin tid. Augustus av Rom och Elisabet I av England är än idag de två regenter ur sitt respektive rikes historia som alla någon gång hört talas om, oberoende av kunskaper i historia i allmänhet. Det var visserligen inte Augustus som skapade det romerska imperiet men han och hans rådgivare förstod att stabilisera riket och förvalta vad föregående generationer samlat på sig. På samma sätt stabiliserades England under Elisabet och grunden till ett imperium lades. Deras tid var också en tid av blomstrande kultur: Om Rom hade Vergilius och Ovidius hade England Shakespeare och Ben Jonson. Lustigt nog satt de båda regenterna vid makten lika länge, 44 år.[3] Både Augustus och Elisabet fick kämpa för att nå makten. Augustus tvingades gå över flera lik för att nå Palatinen i Rom medan Elisabet mest bara behövde vinna tid, vilket i sig var nog så påfrestande och ofta förenat med livsfara. Men till sist var alla hinder undanröjda: Det enda kvarvarande orosmomentet var Egyptens respektive Skottlands drottning. Med dem fanns inga möjligheter till förhandling. Det var en strid på liv och död. Om Kleopatra vann innebar det att Romariket skulle styras från Alexandria, förvandlas till ett nytt alexandrinskt imperium. Om Maria Stuart segrade innebar detta också att katolicismen segrat. Därför symboliserade i båda dessa fall kampen mellan individer också kampen mellan olika världssystem. Därför är än idag striden med Kleopatra respektive Maria Stuart det stora frågetecknet, den stora fläcken på Augustus och Elisabets historiska eftermäle: Vem av de båda motståndarna i respektive strid hade rätt. Stod segrarna för förnuft och framåtskridande eller var de hänsynslösa maktmänniskor som skamlöst utnyttjade sina motståndares passionerade personligheter till egen fördel?[4] Det säger närmast sig självt att svaret på dessa frågor ofta betingats av nationella, i Maria Stuarts fall även religiösa, hänsyn. I västvärlden hålls Augustus för hjälte och Kleopatra för skurk, på sin höjd värd en viss beundran för modet att ta sitt liv.[5]  I öst, med centrum i sitt forna rike, är drottningen en lärd, högtstående kvinna. På samma sätt stöder protestantiska engelsmän Elisabet medan katolska skottar prisar Maria Stuart. De båda drottningarna, liksom naturligtvis deras båda huvudfiender, lämnar med andra ord ingen som studerat dem orörd. Förutom dessa ”yttre” likheter, som mer har att göra med de båda drottningarnas fiender än med dem själva, finns det också mer personligt färgade detaljer som överensstämmer. Både Kleopatra och Maria Stuart tillhörde släkter som regerat sina riken länge, faktiskt ungefär 300 år i båda fallen. Även om Ptoleméernas Egypten var avsevärt mycket rikare än Stuartarnas Skottland, var båda rikena på nedgång när den sista drottningen föddes: ”Jag är bara tjugosju år och livet trycker mig redan lika mycket som min krona”, hade kung Jakob V, Maria Stuarts far, skrivit några år innan hon föddes.[6] Man kan gissa att Ptolemaios XII skulle ha känt igen sig i dessa ord. Det var knappast något nöje att regera över ett Egypten som på 60-talet före Kristus var föga bättre än en lydstat till det mäktiga Rom och försöka övertala folket i Alexandria att acceptera höga skatter för att stilla detta rovgiriga monsters hunger, lika lite som en katolsk kung på 1530-talet kunde trivas i ett Skottland som i allt högre grad influerades av calvinnismen, var fullt av upprorisk adel och hade England flåsande som ett rovdjur i nacken, färdigt att invadera när som helst. Båda kungarna fann större nöje i musik och sång än i att försöka bedriva politik. Deras döttrar beslöt emellertid att ta upp kampen.[7] Återigen genom en ödets nyck tillträdde flickorna makten vid ungefär samma ålder, 18-19 år. Kleopatra, som växt upp i det politiskt oroliga Egypten, var förmodligen bättre rustad än sin sentida ”syster” att ta regeringstyglarna. Maria Stuart hade växt upp i det, åtminstone just då, politiskt mer stabila Frankrike och till och med varit drottning där en kortare tid. Hon var van att bli åtlydd och hade svårt att uthärda det envisa motståndet från fanatiska calvinnister och upproriska adelsmän i Skottland, vilket inte hindrade henne från att bita ifrån sig när så krävdes.[8] Båda drottningarna var begåvade och utbildade i språk och konsten att föra sig, även om Maria Stuart inte lär ha varit lika duktig på skotska som Kleopatra på egyptiska. Bägge var särskilt bra på en sak: De kunde förföra sin omgivning, medvetet eller omedvetet. Plutarchos, som var negativt inställd till Kleopatra, säger att hon hade en melodisk röst och stark utstrålning. Maria Stuart fick många att ta parti eller uttrycka beundran för henne, både som drottning och senare i fångenskap. Också Elisabets representanter berättade om den skotska drottningens förmåga att tala för sin sak, hennes frimodiga, vänliga sätt och inte minst hennes mod.  Då hennes andre man svikit henne på ett minst sagt upprörande sätt, lyckades hon få honom att nästa dag byta sida och återvända till henne.  Båda drottningarna insåg på ett tidigt stadium av sitt regentskap att de behövde en bundsförvant, företrädesvis en inflytelserik man, som understöd för sitt maktinnehav. Slumpen förde tidens mäktigaste man till Kleopatras rike i rätt ögonblick, general Gajus Julius Caesar. Sedan han krossat hennes fiender tillbringade de en längre tid tillsammans och när han reste sin väg var hon gravid. Senare reste hon till Rom, förmodligen på hans inbjudan och var i staden, eller åtminstone i närheten, då Caesar mördades i mars 44 f kr. Några år senare fick Kleopatra kontakt med general Marcus Antonius. Med tiden inledde de ett förhållande som på sikt fick katastrofala följder för dem båda. Också för Maria Stuart blev relationerna med olika män ödesdigra men det måste erkännas att hon gjorde sämre val än sin egyptiska kollega. Lord Henry Darnley, en skotskengelsk furste med samma släktband till det engelska kungahuset som drottningen själv, visade sig vara föga bättre än ett kräk, utsvävande och allmänt opålitlig. När drottningen i sin frustration vände blickarna mot earl Bothwell inträffade katastrofen. Det kan diskuteras huruvida Kleopatra förförde Antonius, som Augustus och Plutarchos hävdar, om Antonius tvärtom förförde drottningen eller, vilket nog är troligast, båda kom till slutsatsen att de tjänade på att samarbeta. Men det samtida materialet visar med all önskvärd tydlighet att Maria Stuart under några månader år 1566-67 var helt i Bothwells våld i andlig bemärkelse.[9] Darnleys våldsamma död, misstankarna som riktades mot Bothwell och giftermålet mellan drottningen och earlen kort efter Darnleys död ledde till att drottningen avsattes och tvingades fly till England där hon tillbringade nära 20 år som fånge innan hon avrättades i februari 1587.

I och med Maria Stuarts fängslande upphör alla egentliga likheter mellan henne och drottning Kleopatra av Egypten sett till deras konkreta liv. I grund och botten kan man konstatera att det inte var oförsiktiga kärleksaffärer som blev deras öde utan deras arvsanspråk. Varken Kleopatra eller Maria Stuart tycks i och för sig ha gått så långt som att öppet ifrågasätta Augustus och Elisabets styre och göra anspråk på makten över deras riken för egen del men deras ”symboliska” agerande var illa nog. I Kleopatras fall fanns det teoretiskt sett inget anspråk att göra eftersom Rom till namnet fortfarande var en republik. Men Augustus, som i Juljus Caesars testamente utsetts till dennes huvudarvinge, gjorde anspråk på makten över imperiet med hänvisning till sitt släktskap med den döde.[10] När Marcus Antonius vid en ceremoni i Alexandria år 34 f kr., utöver att ge sina egna barn med drottningen diverse titlar, utropade Kleopatra till Egyptens härskare och hennes son Caesarion(lille Carsar), till medregent med hänvisning till att denne var Juljus Caesars biologiske son, innebar detta en oerhörd provokation mot Augustus. Även om det inte sades rätt ut att Kleopatras son, och därmed indirekt hon själv, var Romarrikets sanne arvtagare, var innebörden tydlig nog.  Därefter var kriget i det närmaste oundvikligt.[11] Maria Stuart hade otvivelaktigt anspråk på den engelska tronen genom sin farmor, en äldre syster till Henrik VIII. Henrik hade i sitt sista testamente gjort Elisabet till sin arvinge, i händelse hans son och äldre dotter avled barnlösa. Om det var något Henriks egen regering hade visat var det å andra sidan att frågan om vem som var tronarvinge eller ”av äkta börd” kunde få högst olika svar från den ena dagen till den andra. Då Elisabets syster Maria avled i november 1558, framställde Maria Stuart sitt anspråk på Englands tron genom att föra in det engelska riksvapnet i sitt eget, utan att därför uttryckligen kräva arvsrätten till tronen.[12] Detta var inte mer acceptabelt för Elisabet än vad ceremonin i Alexandria hade varit för Augustus. I detta fall behövdes det i längden inget regelrätt krig för att besegra rivalen och även om skandalen med Bothwell aldrig ägt rum är det tveksamt om Maria Stuart verkligen haft möjlighet att ta till vapen mot Elisabet, med tanke på de många intriganta motståndarna i det egna Skottland. Men enbart ett potentiellt hot var nog för att motivera både Elisabet och Augustus att vara på sin vakt. Genom symbolhandlingar störtade Kleopatra och Maria Stuart i längden sig själva, om inte sina riken, i fördärvet. Men båda drottningarna lyckades genom sin tapperhet i nederlaget, som förmodligen bottnade i den trygghet medfödd upphöjdhet kan skänka, göra sig själva odödliga. De utgör än idag ständiga ämnen och tvisteämnen för historiker, olika typer av konstnärer och författare. Kleopatra kunde med lika stor rätt som Maria Stuart ha haft sentensen ”I mitt slut är min begynnelse” till valspråk.

                                                         



[1] Den scen som återges är naturligtvis helt fiktiv. Exakt hur Kleopatra begick självmord är än idag en omtvistad fråga, även om man länge utgick från att det skedde med hjälp av en giftorm. Ännu mindre vet vi vad hon tänkte men jag bedömer min framställning av drottningens funderingar inför slutet som psykologiskt trovärdig 
[2] Det dröjde till början på 1700-talet innan Skottland helt integrerades med England. Ändå är det berättigat att kalla Maria Stuart landets sista regent, bortsett från sonen som regerade Skottland 15 år innan han som engelsk kung fick sitt huvudresidens i London. Även om familjen Stuart nu, åtminstone till namnet, härskade över hela Storbritannien, så att man kunde säga att skottarna till slut vunnit kampen om hegemonin på de brittiska öarna, blev Skottland med nödvändighet en underordnad provins i det engelska väldet efter 1603. Angående Maria Stuarts död, se http://bosonshistoria.blogspot.com/2016/02/jag-dor-som-en-sann-furstinna.html . 
[3] Räknat från Alexandrias fall och Antonius död 1 augusti år 30 f kr. regerade Augustus exakt 44 år och 19 dagar. Om man räknar från Kleopatras död blir det 44 år och 7 dagar. Elisabet regerade några månader längre, från 17 november 1558 till 24 mars 1603. Det bör också tilläggas att Augustus, som då ännu kallade sig Octavianus eller Caesar, hade makten i den västra delen av romarriket, med centrum i själva Rom, ända sedan slutet av 40-talet f kr. Det var dock först från år 30 som han blev rikets ende och obestridde härskare.   
[4] Som Stefan Zweig skriver i inledningen till sin biografi över Maria Stuart(svensk översättning i nyutgåva 1990), är det i en strid mellan två individer eller åskådningar nästan omöjligt för utomstående att inte ta parti för någondera parten.      
[5] Den romerske skalden och lärde mannen Horatius, som en gång bekämpat de dåvarande allierade Antonius och Octavianus i slaget vid Fillipi 42 f kr. kunde inte undertrycka en ton av beundran då han skrev om Kleopatra.
[6] Zweig s. 17.
[7] Det råder en viss osäkerhet om exakt hur många döttrar Kleopatras far ursprungligen hade. Vanan att gifta sig inom den egna familjen, något som även måste påverkat släkten negativt ur genetisk synpunkt, gör det svårt att reda ut vem som är vem och exakt hur en enskild person är släkt med en annan inom den Ptoleméeska dynastin. Så mycket står klart som att Kleopatra VII var näst yngst av Ptolemaios XII:s döttrar. Maria Stuart var Jakob V:s enda överlevande barn inom äktenskapet.
[8] ”Jag stötte på en beslutsamhet som jag aldrig funnit hos någon så ung”, konstaterade den protestantiske folkledaren John Knox efter sitt första möte med Maria Stuart(Zweig s.80).
[9] Äktheten hos de brev som drottningen skall ha skrivit till Bothwell(”Kasettbreven”), har debatterats enda sedan de hittades i ett skrin som Maria givit earlen i gåva. Denna text förutsätter att materialet är äkta. Jag grundar min uppfattning främst på historikern Hans Villius´ framställning i Skrivet i lönndom, konspirationer, hemliga handlingar och annat ur historiens arkiv(1999), kapitlet ”Maria Stuart och mordet på Darnley”. 
[10] Det bör kanske förtydligas att jag för enkelhetens skull använder beteckningen ”Augustus” om Kleopatras besegrare, trots att denne inte antog detta namn förrän efter hennes död.
[11] Joyce Tyldesley, Kleopatra, Egyptens sista drottning(svensk översättning 2008), s. 189. Se även Plutarchos, Marcus Antonius 53 i Plutarchos, 5 biografier(2010,översättning av Ingemar Lagerström), s. 246. För diskussioner om Kleopatras bakgrund och förhållande till Caesar, kan också hänvisas till Adrian Goldsworthy, Caesar, en biografi(svensk översättning 2007, kapitel 20 och 23.  
[12] Zweig, s. 40-43.Då Danmarks kung vid ungefär samma tid infogade det svenska riksvapnet i sitt eget vapen, bidrog detta starkt till utbrottet av "nordiska sjuårskriget" 1563.