tisdag 10 juli 2018

Karl XII, kriget och döden


Enligt nutida svensk tideräkning är det 8 juli 2018 309 år sedan slaget vid Poltava, den strid som i förlängningen innebar slutet för svensk stormaktstid. Med anledning av detta skriver historieprofessor Dick Harrison i Lund i sin veckospalt i SVD KULTUR 8/7 2018 under rubriken: ”Katastrofen i Poltava hade kunnat undvikas”. Innebörden i Harrisons resonemang är i korthet att Karl XII bär en mycket stor del av ansvaret för nederlaget vid Poltava. Detta har inte så mycket att göra med felaktiga strategiska beslut tagna före eller under fälttåget mot Ryssland, som med kungens ovilja att sluta fred med tsar Peter sedan såväl Danmark som Sachsen-Polen besegrats 1707. Karl XII stod då på höjden av sin makt och borde, menar Harrison, i detta strategiskt utmärkta läge ha slutit fred med Ryssland. Kungens envetna beslutsamhet att strida ”till det bittra slutet” fick honom emellertid att fortsätta kampen, vilket i sin tur fick förödande konsekvenser för Sveriges- med Finland, befolkning. Enligt professorn har endast digerdöden på 1300-talet fått värre demografiska effekter för Sverige: ”Hundratusentals människor fick betala för att han(Karl XII), älskade kriget mer än freden”, konstaterar Harrison som slutkläm.

Låt mig först uttrycka min tacksamhet mot professor Harrison att han inte en enda gång förfaller till ovanan hos så många nutida skribenter att jämställa Karl XII med senare tiders totalitära ledare. Han berör också den omständigheten att kungen själv inte motiverat sitt handlande under stora nordiska kriget: Vi vet alltså inte med bestämdhet vad som drev honom, bara vilket resultatet blev. Mänskligt sett kan detta, som Harrison skriver, i sig tyckas illa nog. Det framgår tydligt att det är just lidandet för de enskilda individerna som i professorns ögon utgör Karl XII:s tunga historiska skuld. Frågan är om detta verkligen är en rättvis bedömning. För att utkräva obetingat moraliskt ansvar av en människa måste denne rimligen ha brutit mot värderingar som av samtiden anses vedertagna. Det är då inte nödvändigtvis fråga om värderingar som för tillfället råder inom en viss begränsad sektor; en familj, en släkt, ett enskilt land. Sådana värderingar kan bero av olika konjunkturer och gå helt på tvärs mot vad en överväldigande majoritet av mänskligheten uppfattar som rätt och riktigt. Det handlar alltså om allmänt vedertagna normer, exempelvis att stöld av annans egendom är förkastligt eller den i vår tid och del av världen(än så länge bör kanske tilläggas), vedertagna sanningen att ingen på förhand kan bedömas med ledning av sin hudfärg, härkomst, religion eller liknande. Frågan är om Karl XII med denna utgångspunkt med rätta kan klandras för att genom ett långt, meningslöst krig ha orsakat hundratusentals människors lidande och död.

För att besvara frågan rättvist måste man ställa den i förhållande till något annat, den dåtida synen på liv och död. Historikern Peter Englund gör något liknande i sin essä ”På rundtur i labbet”, som, med utgångspunkt från SS-mannen Kurt Gersteins växlingsrika liv diskuterar Förintelsen, dess framväxt, bakgrund och effekter. Efter kriget fanns, enligt Englund, en tendens att se det som hänt som ett slags återgång till ett barbariskt förflutet. Mänskligheten hade, av någon olycklig blunder, tagit ett steg tillbaka från upplysningens ljus till ett föregivet grymt medeltida mörker. Enligt Englund är detta ett djupt felaktigt resonemang som delvis kanske används för att bortförklara det fruktansvärda som hänt i läger som Treblinka, Belzec eller Auschwitz. Förintelsen är en typisk företeelse för 1900-talet. Även om medeltidens människor kan förefalla grymma, måste deras handlingar ställas i förhållande till dåtidens syn på smärtan. Framtill årtiondena kring mitten av 1800-talet var smärtan ett fullt naturligt inslag i den europeiska vardagen. Den var något man inte kunde komma undan, vare sig det handlade om ett illa läkt benbrott eller tandvärk. I en träffande formulering skriver Englund: ”Smärtan togs för given och man var bekant med den på samma självklara vis som man umgicks med döden.”. Ett sätt att hantera den här ständigt närvarande plågan var att tåligt uthärda den men också att själv orsaka andra, både människor och djur, smärta. Att utstå och utdela lidande betraktades som ett tecken på styrka, manlighet. Att som pojke pina smådjur tycks enligt Englund ha fungerat som en form av genomgångsrit till ”de vuxna männens värld”. Först upplysningstidens filosofer och framför allt utvecklandet av läkekonsten under följande århundrade, som innebar att smärtan inte längre var ofrånkomlig, åstadkom en förändring i synen på både smärtan i sig och hur människor borde förhålla sig till varandra. Englund skriver: ”Det verkar vara först mu, när smärtan går att undvika, som människor verkligen börjar frukta den. Och det är när man fruktar plågorna som grymhet blir till en allvarlig brist i den mänskliga karaktären”[1]. Karl XII kan sägas personifiera just den syn på smärta som Englund beskriver. Kanske var han dess sista eller rentav enda fulländade representant genom tiderna i Europa. Kungens förmåga att uthärda fysisk plåga, eller åtminstone en övermänsklig skicklighet i att dölja vad han kände, är välbekant. Varken efter den ödesdigra skottskadan i foten under belägringen av Poltava eller benskadan vid Krakow sju år tidigare tycks han en enda gång ha beklagat sig högt. Snarare var han, som alltid då någon sårades, benägen att släta över vad som hänt med det karaktäristiska ”Lappri”. I den klassiska bilden av kungen ingår också mycket riktigt en benägenhet att under ungdomsåren plåga och döda djur, bland annat kalvar.[2] Som Englund antyder i citaten ovan var döden på samma sätt som smärtan en självklarhet för den tidigmoderna människan. Jordelivet var tungt och hårt och betraktades närmast som ett övergående tillstånd inför livet efter döden. Det väsentliga var inte att bevara livet utan att göra sig förtjänt av Himmelriket. Många barn dog tidigt: Karl XII var själv den ende överlevande av fem söner i kungafamiljen under perioden 1682-87. Ännu 100 år senare var situationen likartad. I Bellmans epistlar är den oundvikliga döden ett ständigt återkommande tema. Här är det viktiga dock inte så mycket att bereda sig för döden som att försöka njuta av livet den tid man har kvar. Ännu i början av 1800-talet betraktades avrättningar närmast som ett folknöje. Då det en dag i juli 1818 visade sig att hängningen av en falskmyntare inte ägde rum den dagen, vare sig det nu berodde på ett misstag eller att avrättningen uppskjutits, blev de anställda på Årsta gård utanför Stockholm enligt sin härskarinna fru Reenstierna ”flata” över att ha gått förgäves.[3] Mot slutet av Karl XI:s tid, den längsta fredsperioden i Sverige under 1600-talet, svalt åtskilliga människor ihjäl på grund av missväxt: På sina håll dog hela socknar ut.[4] Döden var alltså ständigt närvarande på ett helt annat sätt än i vår tid och de ”hundratusentals människor” som enligt Dick Harrison fick sätta livet till därför att Sveriges kung ”älskade kriget mer än freden” hade troligen i flera fall ändå inom relativt kort tid avlidit i obotliga sjukdomar, svältkatastrofer eller andra former av tragedier. Därmed inte sagt att inte människor kunde sörja sina döda eller frukta dödens olika former likaväl som i vår tid. Karl XII själv vägrade i förstone acceptera sin äldre syster Hedvig Sofias död sedan han fått budet strax efter nederlaget vid Poltava. Länge satt han ensam i sitt tält och vägrade träffa någon.[5] Visst flydde de som kunde för den fruktade pesten år 1710 men antagligen mera för den nimbus av mystik och skräck som omgav denna oförklarliga sjukdom än av ren dödsskräck. Döden kom man inte undan och ytterst var den sänd av Gud. Såväl bonde som soldat och kung visste detta: Döden träffar den som Gud bestämt. För Karl XII var hans första plikt som kung rimligen inte att bevara sina undersåtars liv från allt ont, såsom en regeringschef med underlydande ministrar tycks förväntas göra i vår tid. Om någon hade frågat honom vilken hans viktigaste uppgift var då en fara hotade landet, hade han med säkerhet svarat: ”Att skydda mitt rike och dess besittningar”. Undersåtarna ingick visserligen som en osviklig del i ”riket” men för Karl XII betydde det förmodligen i första hand de landområden som hans företrädare lagt under sig och som nu hotades av rovgiriga grannar. Kungen hade förövrigt i det längsta lyckats skydda vad som idag omfattar Sverige och Finland. Det var inte förrän efter Poltava som kriget mer konkret berörde dessa områden; först danskarnas anfall mot Skåne 1709-10, sedan den ryska ockupationen av Finland under 1710-talet och slutligen, efter kungens död, invasionen av Stockholms skärgård 1719. De svåra problem som oundvikligen följde av kriget, nöden, familjerna som stod ensamma och kanske tvingades lämna sina hem, sjukdomarna, var inte något kungen i första hand kunde förväntas engagera sig i. Han hade kriget att bestyra. Det andra fick man reda ut vid tillfälle. Även om detta för oss kan förefalla cyniskt, kanske till och med totalitärt, var det sannolikt så Karl XII resonerade. Han var för övrigt inte ensam om detta. Hans kollega Ludvig XIV av Frankrike förde samtidigt med stora nordiska kriget ett kontinentalt krig för att knyta Spanien till Frankrike, av allt att döma länge utan att fundera särskilt över vad detta kostade hans undersåtar. Det rörde sig dessutom om ett expansionskrig, inte ett försvarskrig. Karl XII:s motståndare vid Poltava byggde för sin del en ny huvudstad på ockuperad mark i stort sett över krigsfångars och andra slavarbetares lik. Han drog sig inte heller för att ”i rikets intresse” ta livet av sin egen son. Det är därför minst sagt anakronistiskt att framställa Karl XII som något sorts krigshetsare och, som professor Harrison, med utgångspunkt från kungens beslutsamhet att fortsätta en ”meningslös”(?) strid anklaga honom för de många offren av människoliv och dessutom hävda att han ”älskade kriget mer än freden”.  Den allmänna synen på liv och död i kungens samtid, liksom det faktum att andra absolutistiska kungar förde långa krig utan nämnvärd tanke på kostnader i materiellt eller mänskligt avseende gör en sådan anklagelse meningslös. Vad beträffar Karl XII:s ”kärlek” till krig respektive fred vet vi för lite om vad som ytterst drev honom för att med säkerhet kunna avgöra saken. Vad man kanske med större rätt kan anklaga Karl XII för, med utgångspunkt från tiden, är att denne, trots alla sina ansträngningar att bevara det svenska stormaktsväldet, efterlämnade ett land berövat nästan alla sina besittningar, med otaliga av sina bästa krigare och tappraste soldater antingen som krigsfångar, fördärvade av krigs- och köldskador, eller döda i drabbningar eller sjukdomar. Det är möjligt att detta hade kunnat undvikas om kungen förstått att föra krig vid förhandlingsbordet likaväl som på slagfältet.                                                                            



[1] Peter Englund, Brev från nollpunkten, historiska essäer, ”På rundtur i labbet”, Uppläsning av Torsten Wahlund(1997).   
[2] Peter From, Katastrofen vid Poltava Karl XII:s ryska fälttåg 1707-1709, uppläsning av kenneth Mildoff(2012). Angående kungens beteende efter benskadan vid Krakow och berättelserna om hans grymhet mot djur i ungdomen, se Bengt Liljegren, Karl XII en biografi(2000-2004), s. 60(not 15), och s. 121. 
[4] Göran Rystad, Kar XI en biografi(2001), s. 369-70 . Angående Karl XII:s bröders födelse och död, se s. 295-96.
[5] Liljegren, s. 208.

onsdag 4 juli 2018

Bröllop med omaka brudpar, vigseln mellan Erik XIV och Karin Månsdotter




Vittnesmålen från de direkt inblandade tycks vara få. Vi vet vad som hände men det verkar som de viktigaste vittnena, som ärkebiskopen och riksdrotsen Pehr Brahe, inte nedtecknat någon utförligare redogörelse, åtminstone hänvisas inte till någon sådan när historikerna behandlar den sensationella händelsen. Kanske är det trots allt inte så underligt. Allt hände ju så hastigt den sommaren och hösten: Först bröllopet och hennes kröning dagen efter, sedan upproret, skärmytslingarna, belägringen och kungens kapitulation i samma kyrka där de vigts för knappt tre månader sedan. Slutligen maktövertagandet och så nästa år det nya kungaparets kröning. En ny tid hade kommit. Det är förståeligt om ledarskiktet inom adeln och prästerskapet inte hade tid att reflektera närmare de där upprörda månaderna 1568. När allt var över ville de inte minnas vad som hänt, både av bördsstolthet och politisk klokhet: Ett fallet kungapar är inte mycket värda. Vad huvudaktörerna beträffar funderade han mycket på vad som hänt under åren i fängelse och gjorde också en del anteckningar men hans periodiska sjuklighet gjorde det svårt att samla tankarna. Hon hade visserligen lärt sig grunderna i skrivkonsten vid hovet men någon pennans mästare blev hon aldrig. Om hon skrev eller signerade brev och andra handlingar, gällde det säkert vardagliga ting som hade med gården i Finland och dess skötsel att göra. Även om hon aldrig kunde glömma det som varit ville hon inte påminnas eller påminna andra om den tiden. Vad vi med säkerhet vet är att bruden måste ha känt sig förvirrad. Även om hon på sätt och vis varit rikets första dam de senaste två-tre åren och faktiskt kung Eriks inofficiella gemål det senaste året var det ändå så otroligt att hon nu verkligen skulle vigas vid honom i Stockholms huvudkyrka,[1] förd till altaret av kungens kusin Brahe, den främste av rikets grevar. I morgon skulle hon krönas till drottning, en enkel flicka av bondesläkt! Enligt arvsrätten skulle den lille pojke som hennes man just nu höll i famnen en dag bli konung, konung Gustav II av Sverige. En lärd med kunskaper i europeiska dynastiers historia hade visserligen kunnat upplysa Karin Månsdotter att hennes fall inte var helt unikt i samtiden och i äldre tid. Henrik VIII av England hade för inte så länge sedan ingått en rad äktenskap med kvinnor som enligt bördsrätten knappast var bättre än lantlollor, äktenskap som i några fall slutat med drottningens död på stupstocken. Dynastin Tudor härstammade dels från en drottning som efter sin make kungens död gift sig med en av sina tjänare dels, om man gick längre tillbaka, från en kungason som äktat sin älskarinna efter sin andra hustrus död.[2] I det samtida Skottland hade drottning Maria Stuart ett drygt år tidigare gift sig med en man som starkt misstänktes för att ha dödat hennes förre make. Det är dock tveksamt om dessa prejudikat skulle ha lugnat Karin, om hon hade känt till dem. Bortsett från den långt ifrån alltid lyckliga utgången av dessa vågade äktenskap passade de inte helt in på hennes situation. Hur enkel en Anne Boleyn eller Owen Tudor än kunde förefalla i fisförnäma kungligheters ögon, hade ingen av dem haft bönder bland sina närmaste förfäder. Det skulle dröja kring 150 år innan en kvinna med likartad härkomst både vigdes vid en europeisk regent och kröntes till hans drottning.[3] Vad kände då den bördsstolte Erik XIV denna 4 juli 1568 då han vigdes vid en kvinna av bondestam? Var det en förnedrande handling, framtvingad av de förstockade europeiska furstehusens ovilja att ge sina furstinnor åt en uppkomlingskung över ett obetydligt nordiskt land. Fruktade brudgummen i sitt hjärta för följderna och undrade varför hans bröder hertigarna inte kommit: Planerade de kanske ett uppror? Vredgades kung Erik över deras frånvaro och svor i sina tankar att låta dem snart undergå samma behandling som han givit Sturarna ett drygt år tidigare. Eller var det tvärtom en lycklig make och far som stod vid altaret och följde ritualen: En man som var helt fri den sjukdom som plågat honom föregående sommar och höst, som nu äntligen officiellt vigdes vid den kvinna som varit hans tröst och stöd de senaste åren, en far som kände värmen från den lilla kropp han höll i famnen: Hans pojke. Hans son och arvinge! Vi vet inte, Vad vi vet är att Erik, även om han i mörka stunder lär ha förbannat sitt handlande, aldrig på allvar ångrade sitt äktenskap med Karin. Under deras gemensamma fängelsetid kunde han i dagboken tala om ”Välgärningar från min maka” och när de slutligen skilts åt för allrid skrev han brev där han försäkrade henne om sin trohet och manade henne att själv förbli trogen.

Om vi alltså får hålla oss till gissningar och antaganden när det gäller brudparets tankar och känslor under ceremonin, vet vi ändå att några detaljer stack åskådarna i ögonen. Bruden hade till exempel utslaget hår och brudkrona, vilket endast oskulder borde ha. Dessutom deltog brudparets båda barn i vigselceremonin, vilket inte var brukligt. Något liknande skulle heller inte ske förrän i vår egen tid. Att Karin bar brudkrona som en oskuld samtidigt som hennes och kungens båda barn deltog i vigseln är onekligen motsägelsefullt.[4]  Dessutom var tre morbröder till Karin, tvättäkta bönder från Uppland, med i kyrkan. Det fanns alltså mycket att förfasa sig över vid denna kungliga vigsel och mycket att berätta för en intresserad samtid och eftervärld. Ändå är det påfallande hur lite utrymme som ägnas denna händelse i moderna verk om Erik XIV. Varken Andersson, Carlqvist eller Lindqvist fördjupar sig egentligen i själva bröllopet mellan Erik och Karin. Det nämns bara helt kort och upptar på sin höjd en halv boksida.[5]  Det är verkligen som om man velat skynda förbi detta tragiska giftermål med alla dess följder i form av uppror, fängelse och död. Förmodligen bottnar det mindre i de moderna författarnas blygsel än i brist på samtida detaljrika källor, om av tidsbrist eller önskan att släta över en pinsam episod får lämnas därhän. Idag, 450 år efter vigseln i Storkyrkan, kan vi bara uppstämma ett stort grattis i efterskott till konung Erik XIV och Karin Månsdotter på bröllopsdagen!                                       



[1] Storkyrkan
[2] Henrik V:s änka Katarina äktade Owen Tudor som enligt en version först varit hennes kammartjänare http://bosonshistoria.blogspot.com/2015/07/dynastigrundaren-fran-wales.html. Deras äldste son Edmund gifte sig med  Margaret Beaufort, som i sin tur härstammade från en älskarinna till John av Gaunt, grundare av dynastin Lancaster och son till England III av England. https://sv.wikipedia.org/wiki/Katherine_Swynford  Edmunds och Margarets son Henrik besteg år 1485 Englands tron som Henrik VII.
[3] Peter den Stores andra gemål Katarina. Denna bonddotter från Balticum blev dessutom med tiden regerande kejsarinna av Ryssland.
[4] Kanske ansåg Erik XIV att en nådig försyn sänt honom den vackra och trygga, om också inte helgonlika, Karin Månsdotter och att hon därför med rätta kunde bära både krona och utslaget hår oaktat barnens tillkomst och närvaro i kyrkan.   
[5] Ingmar Andersson, Erik XIV, en biografi(1935), Knut Carlqvist, Kung Erik av folket(1996), och Herman Lindqvist, Erik XIV prakt, drömmar, mörker(2014).

fredag 29 juni 2018

Liten gnista tänder ofta stor brand


Dagen var säkert varm, kanske det till och med var åska i luften. Jag har visserligen inte hittat någon direkt uppgift om hur vädret var men man föreställer sig gärna att det var en varm kvalmig dag. Först och främst var det försommar, en tid som förknippas med sol och värme. För det andra antyder händelseförloppet i sig nästan att vädret var varmt. Det är helt enkelt svårt att tänka sig att man haft kraft att göra det som faktiskt skedde om det varit regn, kall blåst och snö i luften. Vilka atmosfäriska förhållanden som än rådde rent vädermässigt, står det klart att stämningen på mötet i Prag måste ha varit het 23 maj 1618. Den andliga atmosfären i tyskromerska riket hade länge varit kvalmig och de som hade god hörsel hade länge hört det svaga dundret i fjärran. Denna dag skulle urladdningen slutligen komma. Det var förvisso inte första gången oenighet i fråga om religion ledde till oroligheter i Europa. Sedan reformationen ett århundrade tidigare hade flera europeiska länder, i synnerhet Frankrike och England, skakats av stridigheter som alla, åtminstone delvis, haft sitt ursprung i religiösa tvistigheter. I Frankrike rörde sig om regelrätt inbördeskrig som också involverade andra europeiska makter. Dessa konflikter hade dock i stort sett varit lokalt betingade och man hade lyckats hålla dem något så när inom det egna rikets gräns. Det som hände i Prag i maj 1618 skulle utlösa en storkonflikt. Att det blev just de tyska oroligheterna som utlöste trettioåriga kriget beror förmodligen på att ”det heliga romerska riket av tysk nation” var speciellt sårbart för inre slitningar. Även om dåtidens Europa, som Englund påpekar, var långt mer uppsplittrat i småstater och enklaver, med olika lojaliteter och samhörighetsband i diverse riktningar än våra dagars, trots alla slitningar, i de flesta fall fast organiserade länder med tydliga gränser och klart fastställda befogenheter i fråga om förvaltning och maktutövning, utgjorde tyskromerska kejsardömet ändå ett särfall. Riket, eller snarare sammanslutningen, bestod av närmare 2000 enheter, allt från regelrätta länder som kurfurstendömena Sachsen eller Bayern, till små byar, delar av byar eller kanske bara en fristående borg.[1] Inom detta lapptäcke av stater, städer och grevskap levde omkring 20 miljoner människor av olika språk, religion, etniciteter och lojaliteter, alla på papperet underställda ”kejsaren”, utan att man närmare specificerade vad denne potentat egentligen var kejsare över: En av hans titlar var den vid det här laget minst sagt anakronistiska benämningen ”Konung av Jerusalem”.[2] Bortsett från religionsfrågan, nog så viktig i en tid då tanken på ateism eller individens fria val i det närmaste var en omöjlighet, hade man också att räkna med oenigheten mellan kejsaren, som önskade stärka sin makt inom riket och furstarna, som strävade att öka sin självständighet i förhållande till ”centralmakten i Wien eller Prag. Dessutom fanns som alltid striden mellan hög och låg, mellan ”herrarna” och deras underlydande. Men eftersom religionen spelade en så pass viktig roll för folk i allmänhet, blev det den som kom att utgöra konfliktens ansikte utåt. 1555 hade man vid religionsfreden i Augsburg beslutat att religionen i de olika tyska staterna skulle avgöras av respektive statsöverhuvud: Furstens religion bestämde vilken riktning som skulle gälla i territoriet. Denna relativt praktiska ordning började rubbas i och med den katolska motreformationen. År 1608 gick en samling protestantiska furstar samman i en union, varpå katolikerna bildade en ”liga”, dvs. förbund. Båda sidor förklarade visserligen att de gjort detta endast i självförsvar men den politiska temperaturen steg nu oundvikligt och framåt slutet av 1610-talet var läget mycket spänt i tyskromerska riket. I den situationen anlände ett antal protestantiska adelsmän från Böhmen(dagens Tjeckien), till Prag för att diskutera och uttrycka sitt missnöje med kejsarens politik. Det gällde inte bara striden mellan katolskt och protestantiskt utan även krav på större frihet för Böhmen i förhållande till kejsarmakten. På morgonen 23 maj 1618 sprang plötsligt en större grupp protestanter(i flera bemärkelser), upp till det kejserliga palatset. Man tog sig in i ståthållarnas arbetsrum och kastade, under mycket ropande och buller, helt sonika ut två ämbetsmän och en sekreterare genom fönstret, sjutton meter ovanför marken.[3]  De tre olyckliga föll i vallgraven men överlevde, tack vare ihärdiga böner till jungfru Maria enligt dem själva, därför att de landat på en sophög, ansåg upprorsmännen. De kunde möjligen också ha hamnat på en bunt byråkratiska akter från det egna kansliet. Hur som helst, de överlevde. Upprorsmännen valde nu den protestantiska unionens ledare Fredrik av Pfalz till böhmisk konung, vilket kejsar Ferdinand naturligtvis inte kunde acceptera. Hans trupper slog ned revolten, samtidigt som farliga drömmar välvdes om att kanske kunna göra katolicismen till allenarådande religion i riket, på samma gång som kejsarmakten stärktes. Detta skrämde både furstarna i riket, oavsett religion och de protestantiska ledarna i länder som Danmark, Sverige och Holland. Så utvecklades vad som börjat som ett lokalt uppror till ett krig, som med kortare avbrott skulle pågå i trettio år och förhärja stora delar av Centraleuropa.[4]



Om det trots allt vilar ett drag av tragikomisk fars över den händelse som blev upptakten till trettioåriga kriget, är så ingalunda fallet med den händelse som nästan exakt 296 år senare, 28 juni 1914, blev upptakten till ”första världskriget”.[5] På morgonen denna dag sköts den österrikiske tronföljaren, ärkehertig Franz Ferdinand och hans gemål till döds under ett besök i Bosniens huvudstad Sarajevo. Attentatsmannen var en ung serbisk student, besatt av tanken på skapandet av ett ”Storserbien”. I motsats till de böhmare som år 1618 angripit kejsarens representanter i Prag och som med säkerhet närmast agerade av en slump, kanske med vissa vaga föreställningar om större självbestämmande för sitt territorium inom tyskromerska riket, drevs den unge mannen i Sarajevo, hans kamrater och inte minst männen bakom dem av klart uttalade nationalistiska föreställningar. Under 1800-talet hade nationalismen växt alltmer i styrka. Tankar om olika rasers samhörighet, delat ursprung och ”gemensamt blod” spelade allt större roll i takt med att flera nya statsbildningar, som Italien och det enade Tyskland såg dagens ljus,, samtidigt som de gamla konstruktionerna osmanska riket och Österrike-Ungern, byggt på resterna av tyskromerska riket, blev allt svagare.[6]  Sammansvärjningen mot ärkehertigen hade kopplingar inom den serbiska statsapparaten, särskilt inom landets militärledning. Trots att Franz Ferdinand varit en minst sagt kontroversiell person, främst på grund av sitt giftermål, beslöt regeringen i Wien att provocera fram ett krig med det lilla Balkanlandet. Man menade att detta var nödvändigt, både för att eliminera Serbien som potentiellt hot och för att bevara Österrike-Ungerns heder inför världen. Man satte därför ihop ett ultimatum till Serbien, som landet med stor sannolikhet skulle avvisa. Regeringen i Wien begärde också hjälp från Tyskland, som samtyckte i tanke att en seger i ett krig med Serbien skulle gynna alliansbrodern, samtidigt som Rysslands ställning på Balkan skulle försvagas, vilket borde ge Tyskland nya möjligheter till expansion. Risken fanns visserligen att Ryssland skulle intervenera till Serbiens försvar men även om man inte direkt önskade krig med Ryssland i Berlin, var man ändå beredd att ta risken. När ryssarna förstod vad som var på gång, varnade man uttryckligen Wien att något anfall på Serbien inte skulle accepteras. England och Frankrike, allierade med Ryssland, såg med oro på möjligheterna till tysk expansion… så spred sig dominoeffekten genom Europa och i augusti 1914 var kriget ett faktum.[7] Den här gången skulle kriget bara pågå i fyra år men dess följder blev långt mer vittgående än motsvarande konflikt på 1600-talet. Ytterst var det skotten i Sarajevo som präglade det följande århundradets utveckling i Europa och övriga världen, med allt vad det innebar av tragedier, blodbad och nya världsordningar på gott och ont. Hur mycket av utvecklingen före 1914 som i sin tur präglats av trettioåriga kriget skall inte diskuteras här, men bägge konflikterna inleddes med lokala utslag av missnöje och frustration. De utgör båda skrämmande exempel på hur lätt ett förödande krig kan startas.       

                                                



[1] Voltaire gjorde sig ännu på 1700-talet l ”Candide” lustig över dessa små, obetydliga slott, vars herrar uppförde sig som vore de mäktiga furstar och med näbbar och klor slog vakt om sina anor.
[2] Denna stad hade redan vid mitten av 1200-talet återtagits av muslimerna..
[3] En sed som lär vara tradition i landet ifråga om misshagliga politiker och byråkrater.   
[4] Redogörelsen för upptakten till trettioåriga kriget bygger på Peter Englund, Ofredsår, Om den svenska stormaktstiden och en man i dess mitt((1993) s. 60-64 och Herman Lindqvist, Historien om Sverige del III ”När Sverige blev stormakt”(1994(, s. 206-211.  
[5] Frågan är om inte både trettioåriga kriget och europeiska sjuårskriget på 1700-talet och kanske också Napoleonkrigen förtjänar beteckningen ”världskrig. De krigförande ländernas olika besittningar medförde att stora delar av världen påverkades även av dessa konflikter.  
[6] Just enandet av Italien spelade stor roll som förebild för de extremnationalistiska serberna. En av deras tidningar hette Piemonte.
[7] För redogörelse för och diskussion kring upptakten till första världskriget, se Clive Ponting Tretton dagar den dramatiska nedräkningen till första världskriget(svensk översättning 2003).

måndag 18 juni 2018

Prinsessan av Vasa, av Anna Sparre





Det är inte så ofta som jag lämnar boktips på bloggen, noga räknat har det såvitt jag minns bara hänt en gång, så det kan väl anses vara dags igen. Häromdagen fick jag ett nytt bevis på Sveriges oförmåga att ta vara på minnet av stora personligheter, i kontrast mot andra länder. Vad som är särskilt genant i sammanhanget är att det rör sig om en svensk kunglighet som efter drygt 400 år är väl ihågkommen i Polen men inte i det land där hon växte upp. Eftersom vi redan avslöjat att det rör sig om en kvinna förstår man att det inte handlar om kung Sigismund, som man i alla fall hör talas om ibland, särskilt om man specialiserat sig på vasatiden. Det handlar istället om hans syster Anna, född i maj 1568, för 450 år sedan, på Eskilstuna kungsgård. I den region i Polen, inte långt från Warszawa där hon småningom kom att residera har 2018 utropats till hennes eget år. På hennes slott hålls olika evenemang, seminarier, historiska tävlingar för unga osv.[1] Tror någon att man i Sverige gjort ens en ansträngning till motsvarande satsning? Icke! I någon mån kan det kanske förklaras med att Anna mot slutet av sitt liv blev en ickeperson i Sverige, på grund av sitt stöd till brodern och landsflykt till Polen efter hertig Karls(Karl IX), definitiva maktövertagande. Likväl är det upprörande att denna starka, stolta, av allt att döma mycket kloka kvinna nästan helt glömts bort i sitt födelseland, särskilt i en tid då kvinnans frigörelse och egenvärde är så aktuellt som nu. Jag har inte funnit någon dokumentär bok om Anna Vasas öde. Däremot har Anna Sparre skrivit en roman, ”Prinsessan av Vasa”(1995), om hennes liv.[2] Boken följer Anna i det närmaste från födelsen till döden men fokuserar särskilt på den svenska tiden. Det är i första hand en människa vi möter, inte en prinsessa. Detta blir särskilt påtagligt under uppväxtåren, när den unga flickan slits mellan moderns ortodoxt katolska tro och den övriga omgivningens mer ”mjuka” syn på Gud och kristendomen.[3] Än mer påtagligt blir det när Anna vid 15 års ålder möter kärleken för första(i realiteten enda), gången. Det är en vanlig tonårstjej vi träffar, med typiska glädjeämnen, sorger och (Inte minst)trots mot de vuxna. När Anna måste närvara vid en väninnas trolovning, samtidigt som hennes egna önskningar motarbetas, tar känslorna överhand och hon stänger in sig på sitt rum: ”Hon uttalade högt sitt förakt och sin avsky för föräldrar, släkt, religion och allt annat inom dessa slottsmurar som höll henne fången”. Vem känner inte igen sin egen tonårstid? Hur mycket som är sant i detta är en annan fråga.[4] Efter hand får politiken en mer framträdande roll i handlingen. Stämningen blir allvarligare, mörkare. Vi upplever de många turerna kring valet av Sigismund till polsk kung 1587 och den senare striden mellan Sigismund och hertig Karl. Här berörs också Annas komplicerade förhållande till sina båda kusiner Sigrid och Gustav, Erik XIV:s efterlämnade barn och deras öden under farbroderns regering. Trots de många omskakande händelserna och trots att personligheten med nödvändighet förändras, förblir Anna genom hela boken en självständig, stark, lärd och klok kvinna, med betydligt vidsyntare uppfattning än sin omgivning i många spörsmål, inte minst ifråga om religion och individens rätt att följa sitt samvete och sitt hjärta.

Anna Sparres bok är väl värd att läsa, både som underhållning, historia och en möjlighet till eftertanke.                 



[1] Dessa uppgifter kommer från populärhistorikern Herman Lindqvist och hans hustru Lilianas Facebook-sudaor 
[2] Anna Sparre har skrivit flera småromaner om kungliga kvinnoöden i historisk tid. Fokus ligger oftast på vasatiden, med bland annat böcker om Karin Månsdotter och Gunilla Bielke. Sparre har även skrivit en bok om Magnus Erikssons hustru Blanche(Blanka), av Namur. Anna Vasa spelar även en framträdande roll i Rune Pär Olofssons romansvit om maktkampen mellan vasabröderna och adeln, som särskilt fokuserar på släkterna Brahe och Sparre.  
[3] Anna var dotter till Johan III och dennes första hustru Katarina Jagellonica. Katarina var troende katolik medan Johan förespråkade en medelväg mellan protestantism och katolicism, särskild framlagd i ”Röda boken”. Under Annas ungdomsår var striden mellan de två huvudriktningarna ännu inte avgjord i Sverige.
[4] Det är möjligt att kärlekshistorien med Gustav Brahe, som spelar så stor roll i Sparres bok, i stor utsträckning är påhittad av Karl IX, som var angelägen att svärta ned sin politiskt farliga brorsdotter i utlandets ögon https://sv.wikipedia.org/wiki/Anna_Vasa. Å andra sidan stod Gustav Brahe brodern Sigismund nära och Anna bör ha känt honom väl, trots att Gustav var tio år äldre. Det är också känt att Anna i hög grad engagerat sig i Gustavs syster Sigrids kärleksbekymmer. Att hon haft ett förhållande med Brahe är alltså långtifrån otroligt.  

söndag 10 juni 2018

"Ut med talmannen", mötet i bondeståndet 29 november 1755.


Stämningen måste ha varit sammanbiten redan när de kring 400 medlemmarna av bondeståndet kom in i sin samlingslokal i Bondeska palatset i Stockholm denna morgon i november 1755. För talmannen Olof Håkanson och ståndets sekreterare var det emellertid inte något särskilt med detta möte. Man skulle bara utse några representanter till den stora delegationen till kungen med ständernas svar på majestätets preposition angående hans maktbefogenheter. Förmodligen kände sig talmannen lättad: Äntligen var den långa debatten om den exakta ordalydelsen i ständernas betänkande avklarad. Men det fanns de i församlingen som tänkte annorlunda. De ansåg sug ha blivit överkörda av både sin egen talman och de andra stånden. Nu skulle de minsann framföra sina synpunkter på ”herrarnas” beteende, sin egen talman medräknad.

Stämningen hade varit spänd den dryga månad riksdagen hittills varat. Den mest brännande frågan gällde kungamaktens ställning i förhållande till rådet och ständerna. Sedan drygt 30 år tillbaka, efter Karl XII:s död 1718, hade kungens maktbefogenheter varit starkt beskurna. Detta hade fungerat relativt friktionsfritt så länge man haft en äldre monark, mer intresserad av fysisk njutning av olika slag än av makt. Sedan man fått en visserligen fridsam och godmodig men dock yngre furste, Adolf Fredrik av Holstein-Gottorp på tronen och framför allt en drottning med minst sagt stora maktambitioner, hade emellertid en tydlig förändring inträtt. Enligt grundtanken i 1720-års regeringsform, som återkom i flera sammanhang i författningsparagraferna, skulle kungen styra riket ”med och således icke utan än mindre emot rikets råds råde”.[1] Frågan vad detta egentligen innebar ledde ständigt till nya kontroverser. Enligt rådet betydde det att kungen reservationslöst måste finna sig i deras beslut. Adolf Fredrik hävdade å sin sida att han åtminstone måste ha rätt att uttrycka sin mening och diskutera med rådet. Följden blev att i stort sett vilken fråga som helst, från det rätta sättet att uppfostra kungabarnen till vilka vagnar som hade rätt att komma in på inre borggården vid Stockholms slott, regelbundet hotade att leda till regeringskris. När nu ständerna samlades i oktober 1755 visste alla att frågan om kungens kontra rådets rättigheter måste få sitt avgörande. I en skrivelse till ständerna uttryckte rådet irritation över att kungen överhuvudtaget framförde sin åsikt i frågor där de själva kommit fram till ett majoritetsbeslut: Det var rådet som bestämde, punkt.  Adolf Fredrik undrade stillsamt vad han i så fall hade att göra som svensk kung: Var hans ord mindre värt än en vanlig undersåtes, som ju ändå hade rätt att säga sin mening? Då kunde han lika gärna abdikera. Någon önskan att införa kungligt envälde hade han inte, försäkrade han upprepade gånger. En grupp om tvåhundrafemtionio riksdagsledamöter ur alla fyra stånden satte sig nu att granska rådsprotokoll och skriftväxling mellan kungen och rådet från de senaste åren. En intensiv kampanjverksamhet sattes igång från båda sidor. Varken kungens anhängare eller det i rådet styrande hattpartiet använde vad vi skulle kalla demokratiska metoder för att få sin vilja igenom. Mutor, hot, uteslutande av för de styrande misshagliga riksdagsmän samt arresteringar förekom. Skillnaden var att hattarna med sitt maktmonopol hade långt större möjligheter att tysta sina opponenter än vad dessa i sin tur hade, en förmån som hattarna för sin del till fullo utnyttjade.  Granskningskommissionens betänkande om kungens maktbefogenheter lades fram för de övriga riksdagsmännen i mitten av november. I stort innebar det att kungen måste böja sig för rådets beslut utan diskussion. Det ålåg nu de fyra stånden att var för sig avgöra hur de ställde sig till utlåtandet. Som ofta tycks vara fallet i politiken kom diskussionen att röra sig mera kring detaljfrågor än själva saken. Att Adolf Fredrik måste finna sig i riksrådets beslut kunde en majoritet av ständermännen acceptera, men exakt hur borde texten formuleras? Särskilt präster och bönder ogillade vissa uttryck i betänkandet: Var det nödvändigt att definiera ständerna som ”allena maktägande” eller att hävda att kungens ovilja att reservationslöst följa rådets önskningar försatt riket i ”en vådlig belägenhet” och ”bedrövat” ständerna? Prästeståndet ansåg att det räckte att säga att landet försatts i en ”bekymmersam belägenhet” och ständernas sinnen ”oroats”. En delegation präster sökte nu upp bönderna för att få dem att ansluta sig till de mildare formuleringarna. I bondeståndet fanns en del representanter som mer aktivt verkade för kungens sak, vare sig det berodde på politisk övertygelse eller mutor i form av starka drycker eller en pris snus ur konungens egen snusdosa vid audienser på slottet, Överhuvudtaget var bönder kända för sin kungatrohet: Kungamakten betraktades av många som ett skydd mot adelns välde, De mest slipade av kungens anhängare hade redan uteslutits eller på annat sätt tystats av ståndets talman, hattpolitikern Olof Håkansson från Blekinge och hans närmaste man, sekreteraren Paléen. Deras sätt att hantera meningsmotståndare hade redan skapat misstämning i bondeståndet. När nu prästerna anlände med sitt förslag till ändringar i utlåtandet om kungens maktställning, var det inte svårt att få en majoritet av bönderna att, mot talmannens önskan, instämma i deras förslag. Därmed hade två stånd, adel och borgare, antagit den ursprungliga versionen medan präster och bönder antagit en mjukare formulerad variant. Borgarna, som helt stödde hattarnas hårdare linje, började genast ansätta prästerna att ändra sig. Slutligen enades man om att tala om ständernas ”bedrövade och oroliga sinnen”, samt ”rikets vådliga och bekymmersamma belägenhet”. Därefter uppmanades bönderna av en påstridig delegation från borgarna att ansluta sig till denna tredje variant. Starka protester hördes: Prästernas första förslag borde gälla! Enligt böndernas protokoll från sammanträdet 28 november 1755, kom man dock slutligen överens om den nya versionen. Med tanke på den pressade och hätska stämning som rådde, är det å andra sidan möjligt att alla inte förstått vad som beslutats eller kanske rentav att hattarna förfalskat protokollet.[2] Senare på kvällen besökte några av de kungavänliga bönderna slottet. Adolf Fredrik var bettryckt över händelsernas utveckling och uttryckte tvivel huruvida allt verkligen gått rätt till vid omröstningen i bondeståndet. Talmannen hade uppenbart inte följt kutymen i dylika lägen menade han. Tillslut brast kungen i gråt över hur han och hans vänner behandlades. Vare sig detta var spel för gallerierna eller tårar av uppriktig frustration och sorg fick de effekt. Flera av gästerna började gråta. En bonde från Värmland vid namn Lars Larsson gjorde mer än så. ”Vilka skurkar de är”, utbrast han och syftade på hattpartiet, ”Så samvetslösa att en så nådig kung gråter”[3]      

Det var i denna stämning som bondeståndet samlades på morgonen 29 november 1755. Mötets enda syfte var som sagt att utse representanter till den delegation med medlemmar ur alla stånd som skulle överlämna riksdagsbeslutet om kungens maktbefogenheter på slottet. Då talmannen frågade om han själv fick välja böndernas representanter, krävde Lars Larsson och några till att man på nytt skulle votera om ordalydelsen i utlåtandet. När Olof Håkansson påpekade att saken avgjorts dagen innan blev stämningen ännu hätskare. Man krävde att protokollet från gårdagen skulle läsas upp: Vad hade egentligen beslutats? När det visade sig att protokollet inte skrivits ut steg temperaturen ytterligare. Talmannen påpekade att ständernas arbete inte fick hindras. En av opponenterna vände sig till honom: ”Kungen klagar och ingen rätt får han. Vi klagar och ingen rätt får vi. Det vållar du, din skälm, Du ska inte vara vår talman. Du ska ut”. "Ut med talmannen", instämde flera röster De upproriska kastade  sig över både talmannen och sekreteraren. medan andra försökte skydda dem. En bonde stämde upp en psalm för att dämpa stämningen men så snart den var sjungen satte oväsendet igång igen: "Fan ta dig, din skälm. Du ska ut, ropades det åt Olof Håkansson.  Då uppenbarade sig plötsligt lantmarskalken, Axel von Fersen, i rummet,[4] Han och de andra som väntade på bönderna för besöket hos kungen hade hört larmet och undrade vad som stod på. Talmannen var dödsblek och hans bord kullvräkt Paléen hade dragit värjan. Flera ansikten var blodiga. Fersen befallde tystnad och frågade om inte bönderna accepterat jämkningen mellan präster och borgare föregående dag. Sedan detta bekräftats utsågs bondeståndets representanter i delegationen till kungen och avtågade. Allt detta till följd av oenighet om den exakta formuleringen i ett dokument, en detaljfråga som i sig inte påverkade själva huvudsaken, frågan om kungens maktbefogenheter, eller snarare avsaknad av sådana, i förhållande till ständerna. Fär att utreda vad som hänt i bondeståndet tillsattes några dagar senare en kommission med representanter ur alla stånd, dock uteslutande hattar. Denna domstol skulle i sinom tid skapa ett rent skräckvälde, vilket aktivt bidrog till den dramatiska urladdning som briserade sommaren 1756.[5]                              

         



[2] Teorin om en förfalskning är min egen.
[3] Citaten återges i något moderniserad form i förhållande till Sahlbergs bok(s.50-51).
[4] Far till Marie Antoinettes förtrogne. Lantmarskalken var adelns talman vid riksdagarna.
[5] Denna text bygger på Gardar Sahlbergs bok Mera makt åt kungen, revolutionsförsöket 1756(1976), kapitel 2/3.

torsdag 31 maj 2018

Landstigningen


Mannen på stranden såg sig om. Först tillbaka mot båten som fört honom iland från hansakoggen. Så framför sig, mot staden som låg där borta inbäddad i mörkret. Om han ansträngde blicken såg han silhuetten av slottstornen på avstånd. Därinne residerade en släkting till honom, fru Anna Bielke, änka efter Johan Månson av släkten Natt och Dag. Han måste försöka få kontakt med henne, ta reda på hur läget var.

Mannen på stranden var ung, närapå pojke. Han var lång, bredaxlad. Ansiktet var slätt och vackert, inramat av ett ljust hår. Man kunde ana början till ett skägg som visade tecken på att få samma ljusa färg. Ögonen var ljusblå och iakttagande. Då han blev ond for ögonbrynen upp i en bister rynka. Hans släkt hade förövrigt redan ett visst rykte för häftigt temperament. I staden Stockholms tänkeböcker från de senaste åren kunde man hitta flera anteckningar om ynglingens far, anklagad för misshandel och mord både mot anställda och inkräktare på hans ägor. Vad tänkte mannen som i detta ögonblick stod på stranden vid Stensö udde utanför Kalmar, en av Sveriges viktigaste städer vid denna tid? Vi vet inte. Om en Shakespeare fått chansen att skildra denna scen skulle han förmodligen låtit sin huvudperson redan drömma om sin kommande upphöjelse. Säkert skulle vår hjälte också haft en här i sitt följe, en skara trogna män redo att störta den tyranniske usurpatorn Kristian av Danmark, på samma sätt som Earl Richmond störtar den grymme Rickard III i det klassiska dramat. Men så var inte fallet. Den unge mannen på stranden var ensam och vilka ambitioner han än kan ha haft, så långt som till att bli svensk kung sträckte de sig inte. Sverige var knappast ett kungadöme, snarare en upprorisk del av det nordiska unionsriket. Den siste svenskfödde ledare som kallat sig kung hade dött 50 åt tidigare.[1] Om landet till äventyrs skulle bli ett självständigt kungadöme på nytt var det inte den unge mannen på stranden som skulle bestiga tronen utan troligtvis någon av sönerna till riksföreståndaren, som stupat några månader tidigare. Nej, ynglingen som just beredde sig att gå in mot Kalmar stad kan inte ha föreställt sig att han nästan exakt tre år senare skulle bestiga en så gott som egenkonstruerad tron och grunda en dynasti som i över ett sekel skulle härska i det obetydliga Sverige, som de under tiden skulle göra till en stormakt. På sin höjd tänkte han sig att få en roll i kriget mot danskarna, kanske som fristående ledare för ett uppbåd av dalabönder, dessa tappra män som en gång följt Engelbrekt. Ynglingen hade några bekanta uppe i Dalarna, bland annat bergsmannen Anders Person på Rankhyttan. Kanske skulle han styra kosan dit så småningom. Men först Kalmar slott. Den unge Gustav Erikson, av släkten Vasa, gick sakta in mot staden. Därmed tog han också sitt första steg in i historien.           



[1] Karl Knutson Bonde.

måndag 28 maj 2018

"Sire, ge mig rättvisa", domstolsförhandlingarna om Henrik VIII:s första äktenskap 1529


Att en regent står inför domstol är i ett längre historiskt perspektiv mycket ovanligt. I realiteten sker det bara i samband med revolutioner eller uppror, dvs. när fursten ifråga redan blivit avsatt. Att en politisk ledare av något slag skulle tvingas avlägga räkenskap för sina handlingar och samtidigt sitta vid makten var in i vår tid praktiskt taget uteslutet. Men ingen regel utan undantag. År 1529 inträffade i England en händelse som var anmärkningsvärd redan på förhand: ett regerande kungapar stod inför domstol. Ännu egendomligare var att kungen i fråga teoretiskt sett själv begärt att få utrett huruvida han var brottslig. Drottningen för sin del var säker på att så inte var fallet. De som bevittnade mötet mellan kungen och drottningen i rättegångsalen skulle aldrig glömma vad de såg och hörde. Det som inträffade skulle i sinom tid göras odödligt av den store Shakespeare själv. Och ändå kunde denne store mästare med säkerhet inte återge känslan, lidelsen i vad han beskrev, så som det måste ha framstått när det hände. Trots detta är scenen idag inte särskilt känd: Bara den som studerat engelsk 1500-talshistoria närmare känner med visshet till den. Ändå är det som hände på sitt sätt lika gripande som avrättningen av två av Henrik VIII:s gemåler, enligt undertecknats åsikt faktiskt den mest gripande händelsen i hela Henrik VIII:s äktenskapsdrama. Läsaren får själv döma.

Mot slutet av 1520-talet rådde viss oro inom det engelska kungahuset. Henrik VIII hade snart regerat i tjugo år men ägde fortfarande ingen son. De söner som fötts i äktenskapet med Katarina av Aragonien hade alla dött kort efter förlossningen. Bara en dotter, Maria, var i livet. Ändå hade kungen en utomäktenskaplig son på snart tio år. Varför blev det ingen arvinge i äktenskapet och, om det fortsatte så, vem skulle ärva tronen? En kvinna på tronen var knappast att rekommendera, både med tanke på tidens synsätt på förhållandet man/kvinna och de praktiska problem detta i sin tur gav upphov till. Det finns indicier på att kungen en tid övervägt att göra sin utomäktenskaplige son Henry Fitzroy till tronföljare, eller åtminstone ge pojken en sådan position i hierarkin att en framtida tronbestigning inte framstod som helt otänkbar för rikets högsta kretsar. På våren 1524 tilldelades Henry titeln hertig av Richmond, Ett område som ingått i familjen Tudors besittningar innan de besteg tronen. Den nye hertigen gavs också rikets högsta rang, närmast efter kungens legitima barn och deras eventuella ättlingar[1]. Om kungen verkligen varit inne på tanken att förbereda sin son för kungatronen, ändrades detta brådstörtat då han en kort tid senare mötte den vackra och slagfärdiga Anne Boleyn. Ytterligare något senare begärde kungen skilsmässa från drottning Katarina. Att vid denna tid få skilsmässa fordrade att något misstag begåtts i samband med äktenskapets ingående: kanske var kontrahenterna allt för nära släkt eller hade ena parten varit trolovad med någon annan när äktenskapet ingicks. Om inga barn avlats kunde man hävda att äktenskapet aldrig fullbordats, en möjlighet som var utesluten i detta fall. Henrik VIII valde att, med hänvisning till vissa bibelcitat, hävda att han begått en synd då han knappt tjugo år tidigare äktat sin bror Arthurs änka. Eftersom de båda enligt kanonisk rätt var syskon hade Henrik och Katarina begått incest. Följaktligen var äktenskapet att betrakta som ogiltigt. Om det var kungens uppflammande passion för sin hustrus hovdamm som i första hand fick honom att vilja bryta upp från äktenskapet eller avsaknaden av manlig arvinge gjorde honom benägen att följa sin passion fullt ut, går inte att avgöra med säkerhet. Säkert är att Henrik snart var uppriktigt övertygad om att ett fel begåtts och måste rättas till. Lika säkert är att drottningen inte delade hans uppfattning: Eftersom hon aldrig haft samlag med sin förste man hade hon heller aldrig varit gift med honom i andlig bemärkelse. Detta hade hon svurit på redan strax efter Arthurs död nära trettio år tidigare och ingen förmådde henne någonsin att överge denna ståndpunkt. Kanske hade Katarina trots allt gett med sig om kungen nöjt sig med att begära separation utan att förneka äktenskapets giltighet. Om hon visserligen tvingats lämna tronen men å andra sidan fått status som kungens FD hustru är det möjligt att hon nöjt sig med en ”pensionärstillvaro” på något slott eller i ett förnämare kloster. Livet där skulle för övrigt i stort sett ha motsvarat den tillvaro hon redan förde i praktiken. Nu begärde man att hon skulle erkänna att hon begått vad som för en kristen, moraliskt högtstående människa var att se som en dödssynd. I både fysisk och andlig mening. Varken som kvinna eller som kungadotter av ett framstående furstehus var det möjligt för drottning Katarina att acceptera detta. Därför avvisade hon alla försök till medling, också sådana som kom från hennes sympatisörer: hon var drottning av England och skulle så förbli till sitt sista andetag.[2] Också andra komplikationer fanns ur Henriks synpunkt. Påven, den enda makt som var i stånd att upphäva en katolsk monarks äktenskap, var vid denna tid så gott som helt i händerna på tyskromerske kejsaren Karl V, systerson till drottning Katarina. Även om Karl säkert inte hyste någon idealistisk kärlek till sin moster låg det knappast i hans intresse att Englands kung bröt sin äktenskapsallians med hans hus, om inte annat så för att sätta käppar i hjulet för en tänkbar rival om hegemonin i Europa. Kungens närmaste rådgivare, Thomas Wolsey, var kardinal och befann sig alltså i den minst sagt penibla situationen att vid en eventuell process med Rom samtidigt företräda Henriks och kyrkans intresse. En komplicerad affär på många sätt med andra ord.

Under åren 1527-28 kom processen ändå igång men något konkret resultat uppnåddes inte. Det enda som egentligen hände var att historien om kungens ”problem” blev allmän egendom. Även om Henrik VIII offentligt förkunnade hur mycket han älskade Katarina och att han inte önskade något högre än att ha henne till hustru, bara det kunde bevisas att en sådan relation inte var syndig, blev det snart bekant att kungen planerade giftermål med en annan, dessutom en kvinna av relativt låg börd.[3] På sommaren 1529 var till slut allt klart för prövning inför en andlig domstol. Här stod alltså ett regerande kungapar inför rätta för att få utrett huruvida de möjligen begått blodskam de senaste tjugo åren. Det hela hjälptes inte upp av att de hade diametralt motsatta åsikter i frågan. Förhandlingarna öppnades i maj 1529 i en parlamentslokal som låg i nära anslutning till Bridewell Palace i London. De dröjde dock till 21 juni innan det var dags för kungaparet att framträda. Drottningen hade upprepade gånget bett att få målet överfört till Rom, till påve Clemens personligen. Hon hade hotat att inte infinna sig till förhandlingarna, men 21 juni 1529 var både hon och kung Henrik på plats. Där fanns också en stor mängd åskådare, både sådana som deltog å tjänstens vägnar och vanliga nyfikna. Det hela inleddes med att kungen gav sina tvivel om äktenskapets giltighet illkänna, samtidigt som han upprepade att han högaktade drottningen personligen. Kardinal Wolsey förklarade därpå sin roll som kungens och kyrkans representant i dessa förhandlingar: Han hade inte på något sätt tagit initiativet till processen. Så var det drottning Katarinas tur. Sedan hon först formellt upprepat sin begäran att få målet överfört till Rom hände det otroliga. Katarina reste sig från sin plats, gick fram till kungens tron och föll på knä. Sedan kungen rest upp henne höll hon ett tal som ingen av de närvarande skulle glömma:

-         Sire jag ber er, för all den kärlek som funnits mellan oss, ge mig rättvisa. Jag är en stackars kvinna och en främling född utanför ert välde. Jag har inga vänner här och än mindre en opartisk rådgivare. Jag vänder mig till er som rättvisans källa i detta rike.

Hon bedyrade att hon alltid varit sin man trogen på alla sätt; älskat dem han älskade, även om dessa kanske inte varit hennes vänner. Om det hon sade var lögn var hon beredd att mista livet. Att de flesta av deras barn avlidit var Herrens verk och underförstått ingenting som hade med giltigheten av deras äktenskap att göra. Så kom hon in på kärnfrågan, äktenskapet med kungens äldre bror:

-         När ni hade mig(hade samlag med), första gången tar jag Gud till vittne på att jag i sanning var jungfru, aldrig rörd av en man. Om detta är sant eller ej får ert samvete besvara.[4] Ned dessa ord neg drottningen djupt för sin make och avlägsnade sig ur salen. En härold ropade att hon skulle återvända och hennes kammarherre påpekade:

-         Madame, ni kallas tillbaka.

-         Det är mig likgiltigt. Denna domstol är inte opartisk. Jag stannar inte.                                

Kvinnor som bevittnade scenen visade öppet sin sympati med drottningen. De kände solidaritet med denna syster på tronen som svikits av en otrogen make. Den franske ambassadören konstaterade att om kvinnorna fick bestämma skulle kung Henrik definitivt förlora processen.[5] Även om det inte var kvinnorna som avgjorde ”vann” inte heller kungen processen i egentlig mening. Förhandlingarna fortsatte ytterligare en månad. Hovmän, som förmodligen visste vad deras kung önskade, lade fram detaljer som skulle tyda på att Katarina och prins Arthur haft samlag med varandra, medan andra, främst präster av hög rang, menade att kung Henrik var hennes laglige man. Under hela denna tid vägrade drottningen envist att åter visa sig i domstolen. I slutet av juli 1529 förklarade påvens utsände, en italiensk kardinal, att påven själv ämnade överta målet, så snart kurians sommaruppehåll var avslutat. Sålunda var processen slutförd utan något avgörande.

Som vi vet skulle kung Henrik efter många om och men få sin skilsmässa, bland annat till priset av de första stegen mot en kyrkoreformation i England. Det bestående minnet av domstolsprocessen var det tal som drottning Katarina hållit och som tveklöst gett henne en stor moralisk seger.[6] Ingen av de hustrur kungen senare lät avrätta skulle få tillfälle att på samma sätt utmana honom inför rätta och samtidigt vädja till den kärlek de båda hyst för varandra. Det är inte den mest dramatiska scenen i berättelsen om Henrik VIII:s gemåler. Men visst är den gripande?                                



[1] Att Richmond fick titeln hertig innebar dessutom en upphöjelse, då det tidigare endast varit ett eerldöme.
[2] Det var visserligen på pappret omöjligt att få skilsmässa enbart med motiveringen att man ”behövde” en nu hustru för att få fler barn, vilket skulle ha gjort det möjligt för Katarina att gälla som kungens före detta hustru i samma stil som när en skilsmässa ingås i våra dagar.. Ett sådant tillvägagångsätt skulle med facit i hand ändå ha varit mindre chockerande för samtiden än det mesta av vad Henrik VIII kom att uppleva under sin äktenskapliga karriär  Det bör kanske förtydligas att detta är min personliga uppfattning.   
[3] Anne Boleyn hade visserligen kungligt blod i ådrorna men jämförd med en dotter till Ferdinand och Isabella av Spanien var hon inget annat än en engelsk lantbo.
[4] Talet återges på s. 176-77 i Antonia Frasers bok Henrik VIII:s sex hustrur(svensk översättning 1995). Jag har föe enkelhets skull bytt ut några ord ur citatet.
[5] Man kan jämföra med de sympatiyttringar som mötte Marie Antoinette då hon i domstol anklagades för incest med sin son och vädjade till alla mödrar i salen.
[6] Shakespeare återger det nästan ordagrant i andra akten  av ”Henrik VIII”(1613).