måndag 18 juni 2018

Prinsessan av Vasa, av Anna Sparre





Det är inte så ofta som jag lämnar boktips på bloggen, noga räknat har det såvitt jag minns bara hänt en gång, så det kan väl anses vara dags igen. Häromdagen fick jag ett nytt bevis på Sveriges oförmåga att ta vara på minnet av stora personligheter, i kontrast mot andra länder. Vad som är särskilt genant i sammanhanget är att det rör sig om en svensk kunglighet som efter drygt 400 år är väl ihågkommen i Polen men inte i det land där hon växte upp. Eftersom vi redan avslöjat att det rör sig om en kvinna förstår man att det inte handlar om kung Sigismund, som man i alla fall hör talas om ibland, särskilt om man specialiserat sig på vasatiden. Det handlar istället om hans syster Anna, född i maj 1568, för 450 år sedan, på Eskilstuna kungsgård. I den region i Polen, inte långt från Warszawa där hon småningom kom att residera har 2018 utropats till hennes eget år. På hennes slott hålls olika evenemang, seminarier, historiska tävlingar för unga osv.[1] Tror någon att man i Sverige gjort ens en ansträngning till motsvarande satsning? Icke! I någon mån kan det kanske förklaras med att Anna mot slutet av sitt liv blev en ickeperson i Sverige, på grund av sitt stöd till brodern och landsflykt till Polen efter hertig Karls(Karl IX), definitiva maktövertagande. Likväl är det upprörande att denna starka, stolta, av allt att döma mycket kloka kvinna nästan helt glömts bort i sitt födelseland, särskilt i en tid då kvinnans frigörelse och egenvärde är så aktuellt som nu. Jag har inte funnit någon dokumentär bok om Anna Vasas öde. Däremot har Anna Sparre skrivit en roman, ”Prinsessan av Vasa”(1995), om hennes liv.[2] Boken följer Anna i det närmaste från födelsen till döden men fokuserar särskilt på den svenska tiden. Det är i första hand en människa vi möter, inte en prinsessa. Detta blir särskilt påtagligt under uppväxtåren, när den unga flickan slits mellan moderns ortodoxt katolska tro och den övriga omgivningens mer ”mjuka” syn på Gud och kristendomen.[3] Än mer påtagligt blir det när Anna vid 15 års ålder möter kärleken för första(i realiteten enda), gången. Det är en vanlig tonårstjej vi träffar, med typiska glädjeämnen, sorger och (Inte minst)trots mot de vuxna. När Anna måste närvara vid en väninnas trolovning, samtidigt som hennes egna önskningar motarbetas, tar känslorna överhand och hon stänger in sig på sitt rum: ”Hon uttalade högt sitt förakt och sin avsky för föräldrar, släkt, religion och allt annat inom dessa slottsmurar som höll henne fången”. Vem känner inte igen sin egen tonårstid? Hur mycket som är sant i detta är en annan fråga.[4] Efter hand får politiken en mer framträdande roll i handlingen. Stämningen blir allvarligare, mörkare. Vi upplever de många turerna kring valet av Sigismund till polsk kung 1587 och den senare striden mellan Sigismund och hertig Karl. Här berörs också Annas komplicerade förhållande till sina båda kusiner Sigrid och Gustav, Erik XIV:s efterlämnade barn och deras öden under farbroderns regering. Trots de många omskakande händelserna och trots att personligheten med nödvändighet förändras, förblir Anna genom hela boken en självständig, stark, lärd och klok kvinna, med betydligt vidsyntare uppfattning än sin omgivning i många spörsmål, inte minst ifråga om religion och individens rätt att följa sitt samvete och sitt hjärta.

Anna Sparres bok är väl värd att läsa, både som underhållning, historia och en möjlighet till eftertanke.                 



[1] Dessa uppgifter kommer från populärhistorikern Herman Lindqvist och hans hustru Lilianas Facebook-sudaor 
[2] Anna Sparre har skrivit flera småromaner om kungliga kvinnoöden i historisk tid. Fokus ligger oftast på vasatiden, med bland annat böcker om Karin Månsdotter och Gunilla Bielke. Sparre har även skrivit en bok om Magnus Erikssons hustru Blanche(Blanka), av Namur. Anna Vasa spelar även en framträdande roll i Rune Pär Olofssons romansvit om maktkampen mellan vasabröderna och adeln, som särskilt fokuserar på släkterna Brahe och Sparre.  
[3] Anna var dotter till Johan III och dennes första hustru Katarina Jagellonica. Katarina var troende katolik medan Johan förespråkade en medelväg mellan protestantism och katolicism, särskild framlagd i ”Röda boken”. Under Annas ungdomsår var striden mellan de två huvudriktningarna ännu inte avgjord i Sverige.
[4] Det är möjligt att kärlekshistorien med Gustav Brahe, som spelar så stor roll i Sparres bok, i stor utsträckning är påhittad av Karl IX, som var angelägen att svärta ned sin politiskt farliga brorsdotter i utlandets ögon https://sv.wikipedia.org/wiki/Anna_Vasa. Å andra sidan stod Gustav Brahe brodern Sigismund nära och Anna bör ha känt honom väl, trots att Gustav var tio år äldre. Det är också känt att Anna i hög grad engagerat sig i Gustavs syster Sigrids kärleksbekymmer. Att hon haft ett förhållande med Brahe är alltså långtifrån otroligt.  

söndag 10 juni 2018

"Ut med talmannen", mötet i bondeståndet 29 november 1755.


Stämningen måste ha varit sammanbiten redan när de kring 400 medlemmarna av bondeståndet kom in i sin samlingslokal i Bondeska palatset i Stockholm denna morgon i november 1755. För talmannen Olof Håkanson och ståndets sekreterare var det emellertid inte något särskilt med detta möte. Man skulle bara utse några representanter till den stora delegationen till kungen med ständernas svar på majestätets preposition angående hans maktbefogenheter. Förmodligen kände sig talmannen lättad: Äntligen var den långa debatten om den exakta ordalydelsen i ständernas betänkande avklarad. Men det fanns de i församlingen som tänkte annorlunda. De ansåg sug ha blivit överkörda av både sin egen talman och de andra stånden. Nu skulle de minsann framföra sina synpunkter på ”herrarnas” beteende, sin egen talman medräknad.

Stämningen hade varit spänd den dryga månad riksdagen hittills varat. Den mest brännande frågan gällde kungamaktens ställning i förhållande till rådet och ständerna. Sedan drygt 30 år tillbaka, efter Karl XII:s död 1718, hade kungens maktbefogenheter varit starkt beskurna. Detta hade fungerat relativt friktionsfritt så länge man haft en äldre monark, mer intresserad av fysisk njutning av olika slag än av makt. Sedan man fått en visserligen fridsam och godmodig men dock yngre furste, Adolf Fredrik av Holstein-Gottorp på tronen och framför allt en drottning med minst sagt stora maktambitioner, hade emellertid en tydlig förändring inträtt. Enligt grundtanken i 1720-års regeringsform, som återkom i flera sammanhang i författningsparagraferna, skulle kungen styra riket ”med och således icke utan än mindre emot rikets råds råde”.[1] Frågan vad detta egentligen innebar ledde ständigt till nya kontroverser. Enligt rådet betydde det att kungen reservationslöst måste finna sig i deras beslut. Adolf Fredrik hävdade å sin sida att han åtminstone måste ha rätt att uttrycka sin mening och diskutera med rådet. Följden blev att i stort sett vilken fråga som helst, från det rätta sättet att uppfostra kungabarnen till vilka vagnar som hade rätt att komma in på inre borggården vid Stockholms slott, regelbundet hotade att leda till regeringskris. När nu ständerna samlades i oktober 1755 visste alla att frågan om kungens kontra rådets rättigheter måste få sitt avgörande. I en skrivelse till ständerna uttryckte rådet irritation över att kungen överhuvudtaget framförde sin åsikt i frågor där de själva kommit fram till ett majoritetsbeslut: Det var rådet som bestämde, punkt.  Adolf Fredrik undrade stillsamt vad han i så fall hade att göra som svensk kung: Var hans ord mindre värt än en vanlig undersåtes, som ju ändå hade rätt att säga sin mening? Då kunde han lika gärna abdikera. Någon önskan att införa kungligt envälde hade han inte, försäkrade han upprepade gånger. En grupp om tvåhundrafemtionio riksdagsledamöter ur alla fyra stånden satte sig nu att granska rådsprotokoll och skriftväxling mellan kungen och rådet från de senaste åren. En intensiv kampanjverksamhet sattes igång från båda sidor. Varken kungens anhängare eller det i rådet styrande hattpartiet använde vad vi skulle kalla demokratiska metoder för att få sin vilja igenom. Mutor, hot, uteslutande av för de styrande misshagliga riksdagsmän samt arresteringar förekom. Skillnaden var att hattarna med sitt maktmonopol hade långt större möjligheter att tysta sina opponenter än vad dessa i sin tur hade, en förmån som hattarna för sin del till fullo utnyttjade.  Granskningskommissionens betänkande om kungens maktbefogenheter lades fram för de övriga riksdagsmännen i mitten av november. I stort innebar det att kungen måste böja sig för rådets beslut utan diskussion. Det ålåg nu de fyra stånden att var för sig avgöra hur de ställde sig till utlåtandet. Som ofta tycks vara fallet i politiken kom diskussionen att röra sig mera kring detaljfrågor än själva saken. Att Adolf Fredrik måste finna sig i riksrådets beslut kunde en majoritet av ständermännen acceptera, men exakt hur borde texten formuleras? Särskilt präster och bönder ogillade vissa uttryck i betänkandet: Var det nödvändigt att definiera ständerna som ”allena maktägande” eller att hävda att kungens ovilja att reservationslöst följa rådets önskningar försatt riket i ”en vådlig belägenhet” och ”bedrövat” ständerna? Prästeståndet ansåg att det räckte att säga att landet försatts i en ”bekymmersam belägenhet” och ständernas sinnen ”oroats”. En delegation präster sökte nu upp bönderna för att få dem att ansluta sig till de mildare formuleringarna. I bondeståndet fanns en del representanter som mer aktivt verkade för kungens sak, vare sig det berodde på politisk övertygelse eller mutor i form av starka drycker eller en pris snus ur konungens egen snusdosa vid audienser på slottet, Överhuvudtaget var bönder kända för sin kungatrohet: Kungamakten betraktades av många som ett skydd mot adelns välde, De mest slipade av kungens anhängare hade redan uteslutits eller på annat sätt tystats av ståndets talman, hattpolitikern Olof Håkansson från Blekinge och hans närmaste man, sekreteraren Paléen. Deras sätt att hantera meningsmotståndare hade redan skapat misstämning i bondeståndet. När nu prästerna anlände med sitt förslag till ändringar i utlåtandet om kungens maktställning, var det inte svårt att få en majoritet av bönderna att, mot talmannens önskan, instämma i deras förslag. Därmed hade två stånd, adel och borgare, antagit den ursprungliga versionen medan präster och bönder antagit en mjukare formulerad variant. Borgarna, som helt stödde hattarnas hårdare linje, började genast ansätta prästerna att ändra sig. Slutligen enades man om att tala om ständernas ”bedrövade och oroliga sinnen”, samt ”rikets vådliga och bekymmersamma belägenhet”. Därefter uppmanades bönderna av en påstridig delegation från borgarna att ansluta sig till denna tredje variant. Starka protester hördes: Prästernas första förslag borde gälla! Enligt böndernas protokoll från sammanträdet 28 november 1755, kom man dock slutligen överens om den nya versionen. Med tanke på den pressade och hätska stämning som rådde, är det å andra sidan möjligt att alla inte förstått vad som beslutats eller kanske rentav att hattarna förfalskat protokollet.[2] Senare på kvällen besökte några av de kungavänliga bönderna slottet. Adolf Fredrik var bettryckt över händelsernas utveckling och uttryckte tvivel huruvida allt verkligen gått rätt till vid omröstningen i bondeståndet. Talmannen hade uppenbart inte följt kutymen i dylika lägen menade han. Tillslut brast kungen i gråt över hur han och hans vänner behandlades. Vare sig detta var spel för gallerierna eller tårar av uppriktig frustration och sorg fick de effekt. Flera av gästerna började gråta. En bonde från Värmland vid namn Lars Larsson gjorde mer än så. ”Vilka skurkar de är”, utbrast han och syftade på hattpartiet, ”Så samvetslösa att en så nådig kung gråter”[3]      

Det var i denna stämning som bondeståndet samlades på morgonen 29 november 1755. Mötets enda syfte var som sagt att utse representanter till den delegation med medlemmar ur alla stånd som skulle överlämna riksdagsbeslutet om kungens maktbefogenheter på slottet. Då talmannen frågade om han själv fick välja böndernas representanter, krävde Lars Larsson och några till att man på nytt skulle votera om ordalydelsen i utlåtandet. När Olof Håkansson påpekade att saken avgjorts dagen innan blev stämningen ännu hätskare. Man krävde att protokollet från gårdagen skulle läsas upp: Vad hade egentligen beslutats? När det visade sig att protokollet inte skrivits ut steg temperaturen ytterligare. Talmannen påpekade att ständernas arbete inte fick hindras. En av opponenterna vände sig till honom: ”Kungen klagar och ingen rätt får han. Vi klagar och ingen rätt får vi. Det vållar du, din skälm, Du ska inte vara vår talman. Du ska ut”. "Ut med talmannen", instämde flera röster De upproriska kastade  sig över både talmannen och sekreteraren. medan andra försökte skydda dem. En bonde stämde upp en psalm för att dämpa stämningen men så snart den var sjungen satte oväsendet igång igen: "Fan ta dig, din skälm. Du ska ut, ropades det åt Olof Håkansson.  Då uppenbarade sig plötsligt lantmarskalken, Axel von Fersen, i rummet,[4] Han och de andra som väntade på bönderna för besöket hos kungen hade hört larmet och undrade vad som stod på. Talmannen var dödsblek och hans bord kullvräkt Paléen hade dragit värjan. Flera ansikten var blodiga. Fersen befallde tystnad och frågade om inte bönderna accepterat jämkningen mellan präster och borgare föregående dag. Sedan detta bekräftats utsågs bondeståndets representanter i delegationen till kungen och avtågade. Allt detta till följd av oenighet om den exakta formuleringen i ett dokument, en detaljfråga som i sig inte påverkade själva huvudsaken, frågan om kungens maktbefogenheter, eller snarare avsaknad av sådana, i förhållande till ständerna. Fär att utreda vad som hänt i bondeståndet tillsattes några dagar senare en kommission med representanter ur alla stånd, dock uteslutande hattar. Denna domstol skulle i sinom tid skapa ett rent skräckvälde, vilket aktivt bidrog till den dramatiska urladdning som briserade sommaren 1756.[5]                              

         



[2] Teorin om en förfalskning är min egen.
[3] Citaten återges i något moderniserad form i förhållande till Sahlbergs bok(s.50-51).
[4] Far till Marie Antoinettes förtrogne. Lantmarskalken var adelns talman vid riksdagarna.
[5] Denna text bygger på Gardar Sahlbergs bok Mera makt åt kungen, revolutionsförsöket 1756(1976), kapitel 2/3.

torsdag 31 maj 2018

Landstigningen


Mannen på stranden såg sig om. Först tillbaka mot båten som fört honom iland från hansakoggen. Så framför sig, mot staden som låg där borta inbäddad i mörkret. Om han ansträngde blicken såg han silhuetten av slottstornen på avstånd. Därinne residerade en släkting till honom, fru Anna Bielke, änka efter Johan Månson av släkten Natt och Dag. Han måste försöka få kontakt med henne, ta reda på hur läget var.

Mannen på stranden var ung, närapå pojke. Han var lång, bredaxlad. Ansiktet var slätt och vackert, inramat av ett ljust hår. Man kunde ana början till ett skägg som visade tecken på att få samma ljusa färg. Ögonen var ljusblå och iakttagande. Då han blev ond for ögonbrynen upp i en bister rynka. Hans släkt hade förövrigt redan ett visst rykte för häftigt temperament. I staden Stockholms tänkeböcker från de senaste åren kunde man hitta flera anteckningar om ynglingens far, anklagad för misshandel och mord både mot anställda och inkräktare på hans ägor. Vad tänkte mannen som i detta ögonblick stod på stranden vid Stensö udde utanför Kalmar, en av Sveriges viktigaste städer vid denna tid? Vi vet inte. Om en Shakespeare fått chansen att skildra denna scen skulle han förmodligen låtit sin huvudperson redan drömma om sin kommande upphöjelse. Säkert skulle vår hjälte också haft en här i sitt följe, en skara trogna män redo att störta den tyranniske usurpatorn Kristian av Danmark, på samma sätt som Earl Richmond störtar den grymme Rickard III i det klassiska dramat. Men så var inte fallet. Den unge mannen på stranden var ensam och vilka ambitioner han än kan ha haft, så långt som till att bli svensk kung sträckte de sig inte. Sverige var knappast ett kungadöme, snarare en upprorisk del av det nordiska unionsriket. Den siste svenskfödde ledare som kallat sig kung hade dött 50 åt tidigare.[1] Om landet till äventyrs skulle bli ett självständigt kungadöme på nytt var det inte den unge mannen på stranden som skulle bestiga tronen utan troligtvis någon av sönerna till riksföreståndaren, som stupat några månader tidigare. Nej, ynglingen som just beredde sig att gå in mot Kalmar stad kan inte ha föreställt sig att han nästan exakt tre år senare skulle bestiga en så gott som egenkonstruerad tron och grunda en dynasti som i över ett sekel skulle härska i det obetydliga Sverige, som de under tiden skulle göra till en stormakt. På sin höjd tänkte han sig att få en roll i kriget mot danskarna, kanske som fristående ledare för ett uppbåd av dalabönder, dessa tappra män som en gång följt Engelbrekt. Ynglingen hade några bekanta uppe i Dalarna, bland annat bergsmannen Anders Person på Rankhyttan. Kanske skulle han styra kosan dit så småningom. Men först Kalmar slott. Den unge Gustav Erikson, av släkten Vasa, gick sakta in mot staden. Därmed tog han också sitt första steg in i historien.           



[1] Karl Knutson Bonde.

måndag 28 maj 2018

"Sire, ge mig rättvisa", domstolsförhandlingarna om Henrik VIII:s första äktenskap 1529


Att en regent står inför domstol är i ett längre historiskt perspektiv mycket ovanligt. I realiteten sker det bara i samband med revolutioner eller uppror, dvs. när fursten ifråga redan blivit avsatt. Att en politisk ledare av något slag skulle tvingas avlägga räkenskap för sina handlingar och samtidigt sitta vid makten var in i vår tid praktiskt taget uteslutet. Men ingen regel utan undantag. År 1529 inträffade i England en händelse som var anmärkningsvärd redan på förhand: ett regerande kungapar stod inför domstol. Ännu egendomligare var att kungen i fråga teoretiskt sett själv begärt att få utrett huruvida han var brottslig. Drottningen för sin del var säker på att så inte var fallet. De som bevittnade mötet mellan kungen och drottningen i rättegångsalen skulle aldrig glömma vad de såg och hörde. Det som inträffade skulle i sinom tid göras odödligt av den store Shakespeare själv. Och ändå kunde denne store mästare med säkerhet inte återge känslan, lidelsen i vad han beskrev, så som det måste ha framstått när det hände. Trots detta är scenen idag inte särskilt känd: Bara den som studerat engelsk 1500-talshistoria närmare känner med visshet till den. Ändå är det som hände på sitt sätt lika gripande som avrättningen av två av Henrik VIII:s gemåler, enligt undertecknats åsikt faktiskt den mest gripande händelsen i hela Henrik VIII:s äktenskapsdrama. Läsaren får själv döma.

Mot slutet av 1520-talet rådde viss oro inom det engelska kungahuset. Henrik VIII hade snart regerat i tjugo år men ägde fortfarande ingen son. De söner som fötts i äktenskapet med Katarina av Aragonien hade alla dött kort efter förlossningen. Bara en dotter, Maria, var i livet. Ändå hade kungen en utomäktenskaplig son på snart tio år. Varför blev det ingen arvinge i äktenskapet och, om det fortsatte så, vem skulle ärva tronen? En kvinna på tronen var knappast att rekommendera, både med tanke på tidens synsätt på förhållandet man/kvinna och de praktiska problem detta i sin tur gav upphov till. Det finns indicier på att kungen en tid övervägt att göra sin utomäktenskaplige son Henry Fitzroy till tronföljare, eller åtminstone ge pojken en sådan position i hierarkin att en framtida tronbestigning inte framstod som helt otänkbar för rikets högsta kretsar. På våren 1524 tilldelades Henry titeln hertig av Richmond, Ett område som ingått i familjen Tudors besittningar innan de besteg tronen. Den nye hertigen gavs också rikets högsta rang, närmast efter kungens legitima barn och deras eventuella ättlingar[1]. Om kungen verkligen varit inne på tanken att förbereda sin son för kungatronen, ändrades detta brådstörtat då han en kort tid senare mötte den vackra och slagfärdiga Anne Boleyn. Ytterligare något senare begärde kungen skilsmässa från drottning Katarina. Att vid denna tid få skilsmässa fordrade att något misstag begåtts i samband med äktenskapets ingående: kanske var kontrahenterna allt för nära släkt eller hade ena parten varit trolovad med någon annan när äktenskapet ingicks. Om inga barn avlats kunde man hävda att äktenskapet aldrig fullbordats, en möjlighet som var utesluten i detta fall. Henrik VIII valde att, med hänvisning till vissa bibelcitat, hävda att han begått en synd då han knappt tjugo år tidigare äktat sin bror Arthurs änka. Eftersom de båda enligt kanonisk rätt var syskon hade Henrik och Katarina begått incest. Följaktligen var äktenskapet att betrakta som ogiltigt. Om det var kungens uppflammande passion för sin hustrus hovdamm som i första hand fick honom att vilja bryta upp från äktenskapet eller avsaknaden av manlig arvinge gjorde honom benägen att följa sin passion fullt ut, går inte att avgöra med säkerhet. Säkert är att Henrik snart var uppriktigt övertygad om att ett fel begåtts och måste rättas till. Lika säkert är att drottningen inte delade hans uppfattning: Eftersom hon aldrig haft samlag med sin förste man hade hon heller aldrig varit gift med honom i andlig bemärkelse. Detta hade hon svurit på redan strax efter Arthurs död nära trettio år tidigare och ingen förmådde henne någonsin att överge denna ståndpunkt. Kanske hade Katarina trots allt gett med sig om kungen nöjt sig med att begära separation utan att förneka äktenskapets giltighet. Om hon visserligen tvingats lämna tronen men å andra sidan fått status som kungens FD hustru är det möjligt att hon nöjt sig med en ”pensionärstillvaro” på något slott eller i ett förnämare kloster. Livet där skulle för övrigt i stort sett ha motsvarat den tillvaro hon redan förde i praktiken. Nu begärde man att hon skulle erkänna att hon begått vad som för en kristen, moraliskt högtstående människa var att se som en dödssynd. I både fysisk och andlig mening. Varken som kvinna eller som kungadotter av ett framstående furstehus var det möjligt för drottning Katarina att acceptera detta. Därför avvisade hon alla försök till medling, också sådana som kom från hennes sympatisörer: hon var drottning av England och skulle så förbli till sitt sista andetag.[2] Också andra komplikationer fanns ur Henriks synpunkt. Påven, den enda makt som var i stånd att upphäva en katolsk monarks äktenskap, var vid denna tid så gott som helt i händerna på tyskromerske kejsaren Karl V, systerson till drottning Katarina. Även om Karl säkert inte hyste någon idealistisk kärlek till sin moster låg det knappast i hans intresse att Englands kung bröt sin äktenskapsallians med hans hus, om inte annat så för att sätta käppar i hjulet för en tänkbar rival om hegemonin i Europa. Kungens närmaste rådgivare, Thomas Wolsey, var kardinal och befann sig alltså i den minst sagt penibla situationen att vid en eventuell process med Rom samtidigt företräda Henriks och kyrkans intresse. En komplicerad affär på många sätt med andra ord.

Under åren 1527-28 kom processen ändå igång men något konkret resultat uppnåddes inte. Det enda som egentligen hände var att historien om kungens ”problem” blev allmän egendom. Även om Henrik VIII offentligt förkunnade hur mycket han älskade Katarina och att han inte önskade något högre än att ha henne till hustru, bara det kunde bevisas att en sådan relation inte var syndig, blev det snart bekant att kungen planerade giftermål med en annan, dessutom en kvinna av relativt låg börd.[3] På sommaren 1529 var till slut allt klart för prövning inför en andlig domstol. Här stod alltså ett regerande kungapar inför rätta för att få utrett huruvida de möjligen begått blodskam de senaste tjugo åren. Det hela hjälptes inte upp av att de hade diametralt motsatta åsikter i frågan. Förhandlingarna öppnades i maj 1529 i en parlamentslokal som låg i nära anslutning till Bridewell Palace i London. De dröjde dock till 21 juni innan det var dags för kungaparet att framträda. Drottningen hade upprepade gånget bett att få målet överfört till Rom, till påve Clemens personligen. Hon hade hotat att inte infinna sig till förhandlingarna, men 21 juni 1529 var både hon och kung Henrik på plats. Där fanns också en stor mängd åskådare, både sådana som deltog å tjänstens vägnar och vanliga nyfikna. Det hela inleddes med att kungen gav sina tvivel om äktenskapets giltighet illkänna, samtidigt som han upprepade att han högaktade drottningen personligen. Kardinal Wolsey förklarade därpå sin roll som kungens och kyrkans representant i dessa förhandlingar: Han hade inte på något sätt tagit initiativet till processen. Så var det drottning Katarinas tur. Sedan hon först formellt upprepat sin begäran att få målet överfört till Rom hände det otroliga. Katarina reste sig från sin plats, gick fram till kungens tron och föll på knä. Sedan kungen rest upp henne höll hon ett tal som ingen av de närvarande skulle glömma:

-         Sire jag ber er, för all den kärlek som funnits mellan oss, ge mig rättvisa. Jag är en stackars kvinna och en främling född utanför ert välde. Jag har inga vänner här och än mindre en opartisk rådgivare. Jag vänder mig till er som rättvisans källa i detta rike.

Hon bedyrade att hon alltid varit sin man trogen på alla sätt; älskat dem han älskade, även om dessa kanske inte varit hennes vänner. Om det hon sade var lögn var hon beredd att mista livet. Att de flesta av deras barn avlidit var Herrens verk och underförstått ingenting som hade med giltigheten av deras äktenskap att göra. Så kom hon in på kärnfrågan, äktenskapet med kungens äldre bror:

-         När ni hade mig(hade samlag med), första gången tar jag Gud till vittne på att jag i sanning var jungfru, aldrig rörd av en man. Om detta är sant eller ej får ert samvete besvara.[4] Ned dessa ord neg drottningen djupt för sin make och avlägsnade sig ur salen. En härold ropade att hon skulle återvända och hennes kammarherre påpekade:

-         Madame, ni kallas tillbaka.

-         Det är mig likgiltigt. Denna domstol är inte opartisk. Jag stannar inte.                                

Kvinnor som bevittnade scenen visade öppet sin sympati med drottningen. De kände solidaritet med denna syster på tronen som svikits av en otrogen make. Den franske ambassadören konstaterade att om kvinnorna fick bestämma skulle kung Henrik definitivt förlora processen.[5] Även om det inte var kvinnorna som avgjorde ”vann” inte heller kungen processen i egentlig mening. Förhandlingarna fortsatte ytterligare en månad. Hovmän, som förmodligen visste vad deras kung önskade, lade fram detaljer som skulle tyda på att Katarina och prins Arthur haft samlag med varandra, medan andra, främst präster av hög rang, menade att kung Henrik var hennes laglige man. Under hela denna vägrade drottningen envist att åter visa sig i domstolen. I slutet av juli 1529 förklarade påvens utsände, en italiensk kardinal, att påven själv ämnade överta målet, så snart kurians sommaruppehåll var avslutat. Sålunda var processen slutförd utan något avgörande.

Som vi vet skulle kung Henrik efter många om och men få sin skilsmässa, bland annat till priset av de första stegen mot en kyrkoreformation i England. Det bestående minnet av domstolsprocessen var det tal som drottning Katarina hållit och som tveklöst gett henne en stor moralisk seger.[6] Ingen av de hustrur kungen senare lät avrätta skulle få tillfälle att på samma sätt utmana honom inför rätta och samtidigt vädja till den kärlek de båda hyst för varandra. Det är inte den mest dramatiska scenen i berättelsen om Henrik VIII:s gemåler. Men visst är den gripande?                                



[1] At Richmond fick titeln hertig innebar dessutom en upphöjelse, då det tidigare endast varit ett eerldöme.
[2] Det var visserligen på pappret omöjligt att få skilsmässa enbart med motiveringen att man ”behövde” en nu hustru för att få fler barn, vilket skulle ha gjort det möjligt för Katarina att gälla som kungens före detta hustru i samma stil som när en skilsmässa ingås i våra dagar.. Ett sådant tillvägagångsätt skulle med facit i hand ändå ha varit mindre chockerande för samtiden än det mesta av vad Henrik VIII kom att uppleva under sin äktenskapliga karriär  Det bör kanske förtydligas att detta är min personliga uppfattning.   
[3] Anne Boleyn hade visserligen kungligt blod i ådrorna men jämförd med en dotter till Ferdinand och Isabella av Spanien var hon inget annat än en engelsk lantbo.
[4] Talet återges på s. 176-77 i Antonia Frasers bok Henrik VIII:s sex hustrur(svensk översättning 1995). Jag har föe enkelhets skull bytt ut några ord ur citatet.
[5] Man kan jämföra med de sympatiyttringar som mötte Marie Antoinette då hon i domstol anklagades för incest med sin son och vädjade till alla mödrar i salen.
[6] Shakespeare återger det nästan ordagrant i andra akten  av ”Henrik VIII”(1613).

onsdag 16 maj 2018

Spektakulärt uträde ur ärevördig församling


Denna vår har vi upplevt hur fem personer med dunder och brak lämnat Svenska akademien. Med de tre medlemmar som sedan tidigare inte deltar i församlingens verksamhet är ”de aderton” numera således endast ”de tio”. För en trogen anhängare av konung Gustav III:s politiska och kulturella gärning kan en sådan utveckling inte ses som annat en djupt sorglig, alldeles bortsett från den skada Sverige lidit utomlands när Nobelprisets anseende på detta sätt sjunkit. Det är å andra sidan inte första gången framstående svenskar lämnat ”ärevördiga församlingar” under spektakulära former. Den händelse som skall beskrivs här skapade väl inte särskilt stora rubriker nere på kontinenten, i en tid då Europa skakades av krig och omvälvningar men i Sverige bör de politiskt medvetna ha sett det inträffade som ett tidens tecken, oberoende av vilken politisk åskådning man hade.

Tiden kring sekelskiftet 1800 var brytsam både i Sverige och i Europa i allmänhet. Franska revolutionen med dess positiva såväl som negativa efterdyningar hade skakat kontinenten i dess grundvalar. Frankrike var i krig med Storbritannien, Österrike, Preussen och skakades samtidigt av inbördes oroligheter. I november 1799 hade generalen Napoleon Bonaparte, som under de senaste åren skaffat sig en allt starkare ställning i landet, definitivt övertagit makten och givit sig själv den romerskt klingande titeln ”Förste konsul”. Ingen visste nu i vilken riktning korsikanen och därmed Frankrike, skulle gå; despoti eller folkstyre? I Sverige hade Gustav IV Adolf blivit myndig några år tidigare. Ännu skakad av faderns hemska öde var han fast besluten att skydda sitt rike från allt vad svärmisk revolutionsdyrkan hette men också att, i motsats till sin far, vara sparsam med utgifterna och inte förlita sig på en mindre grupp favoriter. Kungens goda avsikter motarbetades av såväl krigen i Europa som av naturen själv. 1700-talet avslutades med en fruktansvärt sträng vinter, vilket ledde till dåliga skördar och dålig fiskelycka. Den svenska handeln med andra länder stördes av kriget på kontinenten. Allt detta ledde till hungersnöd med efterföljande kravaller, samtidigt som de nya idéerna om människans frihet och förnuftets seger gjorde missnöjet radikalare än vad det skulle varit förr i världen. Statens finanser var dessutom i oordning, med två olika myntsorter och en statsskuld som tycktes svår att hantera. Å andra sidan var det direkta missnöjet med kungen inte särskilt utbrett vid denna tid. Tvärtom sympatiserade många med den unge mannen som bestigit tronen under så tragiska omständigheter. Gustav IV Adolf hade också nyligen fått en son, vilket innebar att tronföljden tycktes säkrad inom hans ätt. I denna situation kallade kungen till riksdag i början av år 1800. Med dynastin befäst var kanske rätta ögonblicket kommet att skapa enighet kring kungen som symbol. Dessutom behövde finanserna otvivelaktigt saneras. I ett försök att undvika den politiskt laddade stämningen i Stockholm, där man svårligen kunde stänga ute alla tidens politiska influenser, förlades evenemanget till Norrköping. Riksdagen skulle också kombineras med kungens kröning, som på tre år ännu inte kunnat genomföras.[1] Som så ofta var det inom adeln den starkaste oppositionen mot kungen fanns. Det tycks visserligen inte ha funnits några planer på att störta Gustav IV Adolf vid denna tid, än mindre mörda honom. Men inom adelsståndet fanns en grupp yngre män, fyllda av upplysningens och revolutionens tankar och fast beslutna att göra sig hörda när riddarhuset samlades på riksdagen. En av de främsta radikalerna var protokollsekreteraren, publicisten och satirikern Hans Hierta, knappt fyllda tjugo år men redan med en äventyrlig bana bakom sig. Som ingift systerson till den store politikerräven Pechlin från frihetstidens och salig kung Gustavs dagar hade han deltagit i den beryktade maskeradbalen 1792. Andra radikaler som några år senare skulle låta tala om sig var Hiertas publicistkamrat, dåvarande ryttmästaren, senare generalen Georg Adlersparre och översten, senare generalen, Anders Fredrik Skjöldebrand. Nu, på vintern år 1800, reste de tillsammans till riksdagen i Norrköping.[2]  Enligt Petri ägnade man färden åt att lägga upp en lämplig strategi inför det kommande riksmötet. Man var överens om att kräva större öppenhet ifråga om den finansplan som med nödvändighet måste genomföras för att få ordning på rikets ekonomi. Denna fråga borde diskuteras fritt inom alla stånden och inte, såsom var brukligt, i ett särskilt utskott med endast några få utvalda medlemmar och under sekretess. Vidare borde de skatter ständerna skulle komma att godkänna endast få tas ut under begränsad tid.På så sätt skulle kungen inom några år vara tvungen att på nytt kalla ständerna,, vid en tidpunkt då oppositionen vore bättre istånd att hävda sin röst. Å andra sidan tycks man ha varit benägen för dialog och kompromisser, under förutsättning att regeringen i sin tur visade sig benägen härtill. Man var således redo till både förhandlingar och strid.

Riksdagen invigdes 10 mars 1800. Lantmarskalk, dvs. adelns talman, blev Magnus Fredrik Brahe, riddarhusets främste greve. Denne hade tillhört den ledande oppositionen inom sitt stånd vid den dramatiska riksdagen 1789 och i denna egenskap häftigt angripit den dåvarande lantmarskalken, som han och de andra ”patrioterna” ansåg vara alltför eftergiven mot Gustav III. För detta hade greven först blivit utkastad av kungen själv under pågående sammanträde och sedan arresterad, i likhet med 18 andra adelsmän.[3] Kungen hade visserligen försonats med sin antagonist på dödsbädden men det vore förstårligt om greven ännu hyste agg mot gustavianerna. En adelsman som redan vid riksdagens början med säkerhet kunde sägas tillhöra hovpartiet var däremot Johan Christopher Toll, Gustav III:s trogne medhjälpare från statsvävningen 1772. En annan kungens man var Anders Af Håkanson. Om de unga radikalerna, som snart fick sig påhängda epitetet ”jakobiner” vilket de dock själva inte ansåg sig vara, hoppades på hjälp av greve Brahe blev de grymt besvikna.[4] Kanske det senaste decenniets omvälvningar på kontinenten och hemma i Sverige gjort honom försiktigare i sitt politiska agerande. Kanske hans för tiden relativt höga ålder, han gick mot de femtio, förlänat honom den konservatism i tänkesätt och sinnelag som ofta förknippas med de äldre. Hur det än förhöll sig: De som kände till greve Brahes förflutna kunde snart konstatera att Saulus i sanning förvandlats till Paulus. När Hierta och andra adelsmän yrkade att frågan om rikets finanser skulle diskuteras öppet, bland annat med motiveringen att folket hade rätt att veta hur de pengar man givit statskassan i skatt användes, vägrade lantmarskalken helt sonika att föra fram detta som ett krav från adelsståndet: Det var kungens sak att avgöra vilka frågor som skulle debatteras öppet eller sekretessbeläggas, menade Brahe. Försök från opponenternas sida att påverka kungens inställning i frågan misslyckades, med följd att sekretessen kring finansfrågorna bestod. Frågan om de två myntsorterna löstes småningom under någotsånär lugna former. Det låg dock oro i luften. Adliga officerare av för regeringen acceptabel åskådning kallades plötsligt till Norrköping, under förevändning att ”delta i riksdagen”, Listor med namn på adelsmän som förekommit i utredningen av skottet på maskeraden distribuerades av regeringens anhängare, med öppet hot att man lätt kunde ta upp saken på nytt om dessa personer satte sig på tvären i riksdagsarbetet. Enligt vad Hierta en tid senare uppgav stördes också debatterna inom adelsståndet, dels av de adelsmän, med Toll i ledningen, som stod på kungens sida, dels av representanter för andra stånd som sökte påverka adeln.  Så kom fågan om bevillningens längd upp, dvs. under hur lång tid de skatter som riksdagen godkänt skulle tas ut, eller i klartext: När skulle kungen nästa gång vara tvungen att kalla in ständerna? De tre ofrälse stånden förklarade att skattebeslutet borde gälla ”till nästa riksdag”. Med andra ord, kungen kunde själv välja när han ville kalla ständerna. En majoritet av adeln var emellertid av annan mening och förklarade att man ville få sin reservation införd i ståndets riksdagsbeslut, samtidigt som beslutet om finansplanen godkändes. Därigenom skulle frågan om skatteperioden lämnas öppen för fortsatt debatt och möjligheter finnas att få något av de tre andra stånden att ompröva sitt beslut att låta skatterna tas ut ”till nästa riksdag”. När lantmarskalken 26 maj 1800 avfordrades garanti för detta tillvägagångssätt, svarade han att det ”förstods av sig själv” att frågan om finansplanen och bevillningen inte var samma sak. När man tre dagar senare läste upp adelsståndets beslut, varefter en deputation i vanlig ordning skulle avtåga till kungen med ståndets betänkande, var protokollet likafullt utformat så att det verkade som om adeln godkänt både finansplanen och skatteuttag på obestämd tid. De senaste dagarnas debatt hade varit nog så infekterad. Nu blev det närmast kaos.    Brahe anklagades för löftesbrott, men försökte svänga sig med att han inte uttryckligen lovat att de två punkterna skulle behandlas var för sig: Han hade bara personligen utgått från att så skulle bli fallet. Ursäkten godtogs inte och stämningen blev allt hätskare. När det dessutom upptäcktes att delegationen till kungen, alltså de som skulle överlämna adelns betänkande, försökte smyga sig iväg trots att man uppenbarligen fortfarande var i hög grad oense i viktiga frågor, var det nära att handgripligheter utbröt. Hierta utropade att om debatten skulle föras med så regelvidriga metoder, ville han för sin del inte längre vara adelsman. Flera av hans meningsfränder instämde och avsade sig sina adelskap, medan sju andra nöjde sig med att ”avgå” från pågående riksdag. En av de missnöjda tog hastigt tillbaka sin avsägelse sedan hans far påpekat att han genom sitt handlande även avsade sig arvsrätten till familjegodset. Medräknat Hans Hierta(från och med nu Järta), blev det slutligen minst fem adelsmän som avstod från sin rang och värdighet. De övriga var: Johan Fredrik Adelheim(Borgström), Claes Cederström(Claesson), David Schulzenheim den yngre(Schultz), och Per Tham(Taam).[5] Det enda man egentligen uppnått, bortsett från den kraftiga markeringen mot regeringens politik, var dock att de styrande nu kunde agera i stort sett som de ville. Gustav IV Adolf blev djupt upprörd över vad som hänt och förklarade att en adelsman som i framtiden avstod sin värdighet skulle landsförvisas. Överhuvudtaget såg han adelns agerande som osolidariskt: De uppförde sig som franska revolutionärer, inte som goda svenska ädlingar. I och med riksdagens avslutning hade kungamakten stärkts men det visade sig vara en Pyhrusseger. Det första allvarliga missnöjet med Gustav IV Adolf hade skapats. Nio år senare ledde det till uppror och avsättning.                                        

          



[1] Att förlägga riksdagen utanför Stockholm var inte helt ovanligt och för tiden tvärtom ganska normalt. Så hade Gustav III gjort med sin sista riksdag 1792 och mot slutet av frihetstiden förlades en riksdag till just Norrköping. Vår förste Bernadotte valdes till tronföljare i Örebro 1810. Fördelen med att förlägga riksmötena utanför huvudstaden var att man lättare kunde kontrollera vilka som reste dit, inte minst av den anledningen att svenska landsortstäder helt enkelt saknade utrymme för mer än ett  begränsat antal riksdagsmän.Riskenn för inblandning från utländskt håll minskade också om ständerna möttes utanför Stockholm-
[2] Den mest utförliga skildring av händelserna vid 1800-års riksdag jag kunnat hitta finns i Gunnar Petris bok Hans Järta, en biografi(2017)s. 133-149).. Boken är av naturliga skäl främst skriven ur Järtas synvinkel och återger händelserna i Norrköping så som han och hans meningsfränder uppfattat dem.  
[3] I det tal Gustav III höll 17/2 1789 och där adeln hårt kritiserades för sitt uppförande mot dåvarande lantmarskalken, görs uttryckliga hänsyftningar på Brahe jämte flera andra medlemmar av ståndet https://sv.wikipedia.org/wiki/Riksdagen_1789.
4 Jakobinerna var som bekant den radikala grupp av franska revolutionärer som kom att förknippas med skräckväldet. 

[5] Petri nämner även en adelsman vid namn Netherwoood bland avhopparna. Denne finns dock inte med på den lista Herman Lindqvist återger i När riket sprängdes och Bernadotte blev kung(1998) s.117. För enkelhetens skull har jag valt att i texten endast återge de namn som författarna är ense om.


måndag 30 april 2018

Shakespeare och Rickard III


10/7 2016 skrev jag ett inlägg om kung Rickard III av England, antagligen den mest kände medeltida engelske kungen i vår tid. Han utpekas i regel som skyldig till sina brorsöners förmodade död i Towern någon gång under sommaren 1483, sedan de förklarats illegitima och farbrodern utropats till kung. I mitt inlägg från 2016 tar jag upp frågan huruvida det förmodade mordet innebär att den klassiska bilden av den onde kung Rickard, huvudsakligen förmedlad av diktarfursten Shakespeare, är historiskt riktig. Min slutsatts är att så ej är fallet eftersom kungen levde i en annan tid än vår med en helt annan syn på liv och död, även om de unga prinsarnas öde redan i samtiden användes som vapen i propagandan mot Rickard III.[1] Det är som sagt Shakespeares drama som gjort både kungen och brorsönerna i Towern odödliga.[2] I dramat utgör pojkarnas död å andra sidan endast kulmen på huvudpersonens genom hela handlingen klart manifesterade ondska. Åskådaren/läsaren, lyssnaren, förvånas knappast över deras öde: Det framstår som helt naturligt i ljuset av tidigare händelser. Vad som gör Shakespeares kung Rickard så ond är inte gärningarna i sig utan snarare planmässigheten i dem. Hertigen av Glouchester, yngste bror till kung Edvard IV, är redan i dramats början helt införstådd med sin plan, att överta broderns tron vad det än månde kosta. Regelbundet genomgår han också de fullbordade stegen i sitt projekt, redo att ta itu med nästa och ofta öppet reflekterande över sin egen ondska. Det är först med de små prinsarnas död dramat vänder: Rickard kan inte komma längre och vägen bär nu snabbt utför mot undergången. Vid en jämförelse med den historiska verkligheten märker man hur författaren med några små enkla grepp, utan att egentligen avvika från sanningen, lyckas göra sin huvudperson långt grymmare än han troligen var. Det är fascinerande att se hur Shakespeare gått tillväga och det är om detta denna text handlar. Till min hjälp har jag haft tre uppsättningar av dramat, två svenska radiodramatiseringar och en engelsk filmversion. Filmen är Laurence Oliviers klassiska uppsättning från 1955 med regissören själv i huvudrollen. I den svenska radioteaterversionen från 1960 spelas huvudkaraktären av Georg Ryderberg. Drygt 20 år senare, i mitten på 80-talet då ”Rickard III” ingick i en radioserie med Shakespeares samlade medeltidsdramer under samlingsnamnet ”Rosornas krig”, spelades huvudrollen av Ingvar Hirdvall.  Bortsett från vissa smärre detaljer överensstämmer de tre versionerna nära med varandra och återger alltså sannolikt i allt väsentligt originalversionen. Bilden av dramats ”svarte hjälte” är tveklöst densamma i de tre uppsättningarna; en kallhamrad, samvetslös, lismande karaktär med ett enda mål: att härska och med en närmast sjuklig förtjusning i själva planerandet av sina djävulska intriger. Hur sann är då denna karaktäristik av Rickard III eller snarare, hur sannolik blir den vid en jämförelse med historiska fakta?

Det anges inte vid vilken tidpunkt handlingen tar sin början, men av vissa detaljer förstår man att det måste vara 1471. Det var på våren detta år som Edvard IV, ”Vita rosens” kung i inbördeskriget mellan de två släkterna York och Lancaster, återkom till England efter att en kort tid ha tvingats i exil till förmån för sin konkurrent, den psykiskt instabile Henrik VI av Lancaster, som tidigare varit engelsk regent i 40 år innan han störtats 1461.[3] Henriks son, prins Edvard av Westminster, hade stupat i slaget vid Tewkesbury och kort därefter dödades Henrik VI i Towern. Därmed tycktes alla hot mot huset Yorks tronanspråk vara undanröjda. Det är här Shakespeares drama tar sin början: Allt tycks väl ur ätten Yorks synpunkt Freden är sluten och en glädjens tid kan äntligen begynna. Kung Edvards yngste bror Richard är dock inte tillfreds.  Han ämnar själv ta makten i sin hand till vad pris som helst. Handlingen beskriver sedan den intrigante hertigens väg till makten, den korta föga lyckliga tiden på tronen och slutet i slaget vid Bortsworth Field i augusti 1485, där den tyranniske Rickard stupar och den gode Henrik Tudor bestiger tronen. Historiskt sträcker sig dramat således över en period på hela 14 år. I pjäsen tycks det dock bara gå ett år, kanske inte ens det. Tidsförskjutningar är naturligtvis långt ifrån ovanliga i historiska dramer och oftast nödvändiga. I ”Rickard III” är det dock påtagligt hur just tidsförskjutningar spelat en viktig roll för att förvanska den historiska bilden. En av de mer berömda scenerna i dramat är den där hertig Richard friar till en kvinna som han förolämpat och sårat så djupt man kan tänka sig. Kvinnan ifråga betecknas som ”Lady Anne” i rollistan utan att det egentligen framgår vem denna ”Lady Anne” är. Det visar sig att hon är änka efter Edvard av Westminster, Henrik VI:s son och alltså Lancasters kronprins. Richard nämner öppet att han själv dödat såväl prinsen som dennes far kung Henrik. Nu friar han helt skamlöst till den i sorg upplösta änkan. Inte nog med det: Han friar mitt under begravningståget med hennes mans lik![4] Efter en stunds övertalning lyckas hertigen få Anne att tro, eller i alla fall låtsas tro, att han dödat hennes man av kärlek till henne. Han ger henne också en ring, vilket med tidens synsätt innebär att de nu är trolovade. Ytligt sett är denna bild överraskande korrekt. Anne Neville var verkligen en kort tid gift eller trolovad med Henrik VI:s arvinge för att 1472, året efter prinsens död, gifta om sig med dåvarande hertig Richard av Gloucester. Det tycks råda viss tvekan om huruvida prinsen stupade vid Tewkesbury eller dödades kort efter slaget. Men det är inte uteslutet att det var Richard som dödade honom. Det är än mer sannolikt att han låg bakom eller var delaktig i kung Henriks död i Towern en kort tid senare.[5] Anne Neville var emellertid endast 14 år då hon lovades bort till Edvard av Westminster 1470.[6] Anne var yngre dotter till Richard Neville, Earl av Warwick, ”kungamakaren”. Denne hade länge varit Edvard IV:s närmaste man men visat sig allt opålitligare sedan Edvard, enligt Nevilles åsikt, inte varit tillräckligt tacksam för de tjänster han gjort honom. Slutligen ingick earlen allians med Lancasterpartiet och trolovade på den vägen sin dotter med dess kronprins. Några månader senare var såväl fadern som festmannen/maken avlidna, stupade i strid eller avrättade. Anne Neville stod ensam i livet. Det är knappast troligt att hon sörjde prins Edvard särskilt djupt. Anne kände Richard av Glouchester sedan barndomen. Han var bara några år äldre än hon och det finns uppgifter om att de faktiskt älskat varandra.[7] Att Anne tog steget att gifta sig med en man som eventuellt var hennes förre makes baneman är alltså långt ifrån chockerande. I en tid då unga kvinnor i förnäma familjer regelmässigt behandlades som pjäser på ett schackbräde, kunde man säga att hon var lyckligt lottad. Hon kan rentav ha sett Richard som sin befriare. Året efter giftermålet(1473), fick paret sonen Edvard, en detalj som betecknande nog inte omnämns av Shakespeare. Bortsett från barnets födelse kort efter giftermålet, något som kan tyda på att äktenskapet var lyckligt, innebar förekomsten av en son också att en möjlig tronarvinge sett dagens ljus, om Edvard IV:s båda söner skulle avlida. Från och med detta ögonblick kunde det ligga inte bara i hertigens utan också i hans hustrus intresse att den äldre genen av huset York inte gavs tillfälle att knoppas.

Det andra ”brott” som i pjäsen tillskrivs hertig Richard före tronbestigningen är att han drivit kung Edvard att fängsla deras bror George, hertig av Clarence, under förevändning av en profetia Det är också Richard som sedan sänder två män till Towern för att mörda Clarence. Då kungen, som innerst inne fortfarande älskar sin andre bror, får veta vad som hänt dör han av sorg och sjukdom. Ännu ett steg på Richards väg till tronen har fullbordats. Här har Shakespeare i stort sett skapat en fiktiv berättelse. Hertigen av Clarence verkar närmast ha spelat rollen av vindflöjel under sin bror Edvards regering. Till en början stödde han broderns tronanspråk, för att sedan sluta sig till Warwicks opposition. Då han insett att detta i längden inte gynnade hans egna intressen återvände han till brodern, för att strax börja konspirera på nytt. Slutligen fängslades han och avrättades under dunkla omständigheter. En finess i saken är att detta skedde 1478, fem år före Edvard IV:s död. Alltså kan det knappast ha varit sorg över broderns öde som bragt kungen i döden. Om Gloucester till äventyrs haft något med saken att göra, har det med största sannolikhet skett på kung Edvards önskan.[8]  När det gäller händelserna efter Edvard IV:s död 9 april 1483, då Richard i sin egenskap av förmyndare för sin äldste brorson först låter fängsla sin svägerska änkedrottningens släktingar och sedan utropa sig till kung med motiveringen att de båda brorsönerna är illegitima, tycks författaren å andra sidan i stort ha hållit sig till fakta.[9]  Frågan vad som sedan hände med ”Prinsarna i Towern” debatteras än idag.

Som jag konstaterar i mitt inlägg från 2016 bär Rickard III, oavsett vad som hände, det moraliska ansvaret för gossarnas öde. Genom att beröva dem arvsrätten till tronen utsatte han dem för stor fara. Ändå visar jämförelsen mellan Shakespeares drama, som i hög grad präglat eftervärldens bild av kungen, och historiska fakta att Rickard i stort bör återupprättas. De ”onda gärningar” han skall ha begått före 1483 har antingen utförts mot medlemmar av ”motståndarpartiet” Lancaster, vilket ned tidens synsätt inte kan betraktas som mord i egentlig mening. Eller, i fråga om giftermålet med ”Lady Anne”, tycks ha utförts med de bästa avsikter. Brodern Clarences död har Richard av allt att döma inte haft någon del i. Vad som återstår av kung Rickards digra syndaregister tycks alltså vara mordet på brorsönerna. Detta kastar otvivelaktigt en mörk skugga över kungens liv och gärning. Men även om vårt antagande om Rickards skuld är korrekt, kan man inte utgå från att han därför varit utpräglat ”ond”. Vid tiden för Edvard IV:s död hade hertig Richard en hustru han av allt att döma älskade och en son på tio år. Hertigen hade som många andra ogillat broderns giftermål med adelsdamen Elisabet Woodville och kan mycket väl ha sett sig själv som mer berättigad att ärva tronen än sina båda brorsöner. Som de flesta ädlingar vid denna tid tänkte han främst på vad som var bäst för hans familj och närmaste. Det är också möjligt att hustrun Anne Neville övertalat honom att handla som han gjorde. Som dotter till ”kungamakaren” Warwick hyste hon knappast några varmare känslor för Edvard IV:s släktgren. Efter maktövertagandet var det otänkbart att låta brorsönerna leva. Risken för framtida komplikationer var för stor Vi kan naturligtvis inte veta hur hertigen av Glouchester resonerade och när tanken att överta tronen först kom upp i hans huvud. Men någon utpräglad tyrann i Shakespearestil var han knappast. Han var helt enkelt ett barn av sin tid.   

                                                  

                           



[1] En generation senare användes massavrättningen i Stockholm 1520 på samma sätt i propagandan mot Kristian II(Kristian Tyrann). Detta trots att Gustav Vasa med visshet varit i stånd till liknande blodbad. Jag utgår förövrigt från att Rickard III verkligen beordrade brorsönernas död och att gärningen utfördes som följd av denna order.
[2]  Författaren Conn Iguulden hävdar i kommentarerna till sin roman ”Ravenspur””(2016), att Rickard III i stort sett vore bortglömd i vår tid utan det dramatiska mästerverket.   
[3] De första åren styrdes riket av en förmyndarregering, då Henrik vid faderns död 1422 endast var några månader gammal.
[4] I de svenska dramatiseringarna är det av någon anledning Annes svärfar Henrik VI som förs till den sista vilan då hertig Richard gör sitt frieri.
[5]  https://sv.wikipedia.org/wiki/Henrik_VI_av_England  Ihuulden  låter i ”Ravenspur” dåvarande hertig Gloucester underrätta brodern Edvard om att Henrik ”fått ett krampanfall” och avlidit. I sin kommentar skriver författaren att ”det inte skulle förvåna mig” om hertigen utförde mordet.  
[6] Under medeltiden och tidigmodern tid var det vanligt att flickor i finare familjer gifte bort i de tidigaste tonåren. 14 år tycks ha varit den vedertagna åldern för en giftasvuxen adelsdam eller prinsessa. Margaret Beaufourt, mor till den förste kungen av ätten Tudor, ingick sitt första äktenskap vid 13-års ålder och fick sin son då hon var 14. Marie Antoinette gifte sig med den franske tronföljaren då hon var 14 år gammal.
[7] Angående Anne Nevilles liv, se https://sv.wikipedia.org/wiki/Anne_Neville.
[9] Jag äger dessvärre ingen ren facklitteratur angående Rikard III:s maktövertagande men hänvisar till kapitlet ”Kungamakaren” i Karen Lindseys bok Drottning för ett tag, Henrik VIII:s sex hustrur(svensk översättning 1996). Kapitlet är mycket utförligt och beskriver både Edvard IV:s äventyrliga kärleksliv och den yngre broderns väg till makten. Se också https://en.wikipedia.org/wiki/Edward_V_of_England och där gjorda hänvisningar.   

söndag 15 april 2018

ambassadören


Ett bärande argument mot monarkin brukar vara att monarken i regel ärver sin tron, oberoende av kompetens och begåvning. Landets högsta ämbete innehas av någon, oftast en man, som fått sin ställning helt enkelt därför att han/hon är avkomma till sin företrädare. Huruvida vederbörande är kvalificerad för sin uppgift har ingen betydelse. Ur rent demokratisk synpunkt är ett sådant system naturligtvis olämpligt ur flera synpunkter. Å andra sidan brukar som bekant de flesta folkvalda politiker inom relativt kort tid få sin kompetens höggradigt ifrågasatt av väljarna. Demokrati förutsätter kritik av makthavarna och med tanke på att vår tids monarker saknar politisk makt är det knappast något allvarligt fel att de erhållit sitt ämbete genom arv.[1] Dessutom är det historiskt sett inte helt korrekt att en monark ärver sitt ämbete utan hänsyn till meriter, även om så ofta är fallet. Minst två svenska kungar har fått sin tron genom val som ytterst baserats på meriter. Valen har antingen gjorts av ståndsriksdagen(Karl XIV Johan) eller av den nye kungens företrädare(Karl X Gustav). Fredrik I utgör ett gränsfall. Han gifte sig med Karl XII:s syster i förhoppning att i sinom tid ärva tronen. Att giftermålet accepterades berodde dock i stor utsträckning på den hessiske furstens meriter som militär. En framgångsrik militär karriär kan alltså vara ett viktigt steg på vägen mot att bli kung, särskilt i tider av oro. Både Karl X och vår förste Bernadotte var militärer innan de blev kungar. Militäryrket var förövrigt länge enda tänkbara sysselsättning för en småfurste eller prins av blodet. Ryska tronföljare förväntades i regel åtminstone en tid ha vistats vid ett gardesregemente. Ett yrke som däremot knappast förknippas med kungligheter, särskilt inte med kungen själv, är diplomatyrket. Det finns bara en svensk(såvitt jag vet en enda europeisk) kung som faktiskt varit utövande diplomat. Tjänstgöringstiden var emellertid kort och det var knappast den perioden i hans liv som nominerade honom till hans blivande värdighet som kung. Diplomaten ifråga var själv inte särskilt förtjust i sin uppgift och om han senare såg tillbaka på denna tid med stolthet, var det nog snarare i egenskap av general och förkämpe för sitt land och sin personliga heder i en kritisk situation, än som smidig ambassadör med fingertoppskänsla. Diplomaten var general Jean Baptiste Bernadotte och scenen för dramat var Wien i april 1798.[2]

1798 var ett oroligt år i Europa i allmänhet och i Frankrike i synnerhet. Det var nio år sedan franska revolutionen brutit ut och under de senaste sex åren hade Frankrike varit i krig med flera europeiska stater, bland annat Österrike och Preussen. På hösten 1797 slöt Frankrike en för sig fördelaktig fred med Österrike och framstod därmed som en stark stat, en stat med nya idéer och ideal. Medan de intellektuella och andra radikalt sinnade beundrade och lockades av det nya franska styrelseskicket, fruktade de gamla monarkierna det som man fruktar en dödlig sjukdom. De styrande i Frankrike misstrodde och fruktade i sin tur i regel varandra och den ene politikern och generalen bevakade svartsjukt den andres ambitioner och framgångar. För tillfället framstod den korsikanskfödde generalen Napoleon Bonaparte som Frankrikes dominerande man. Det var han som genom sina segrar i Italien banat väg för fredslutet med Österrike.[3] En värdig konkurrent om förstaplatsen i tävlingen som landets bäste general var béarnesaren Jean Baptiste Bernadotte, känd för sina framgångsrika kampanjer i dagens Belgien men även vid Napoleons sida i Italien. Även om de båda herrarna i sansade ögonblick erkände varandras militära begåvning hade det från första början uppstått stark aversion mellan dem. För Napoleon var det mycket viktigt att hålla Bernadotte borta från allt vad militär glans och ära hette. På den vägen föreslog han att rivalen skulle utnämnas till ny fransk ambassadör i Wien.[4] Senare hävdade han att utnämningen varit ett misstag men erkände samtidigt helt korrekt bristen på kvalificerade diplomater i revolutionens Frankrike vid denna tid. Bernadotte accepterade sin tjänst med bävan. Han misstänkte att den skulle bjuda på större svårigheter än livet i fält men han var inte den som trotsade sina överordnades order eller tvekade att åta sig ett kall för republikens bästa. I slutet av januari avreste generalen och på kvällen 8 februari ankom han till Wien. Problemen radade genast upp sig. Utnämningen och avfärden hade skett med sådan brådska att den nye ambassadören varken hade kreditiv hemifrån eller passande residens i Wien. Den första tiden bodde han och hans sällskap av sekreterare och adjutanter på ett värdshus, vilket fick avogt inställda wienare att ironiskt konstatera att franska ambassadörer tydligen följde sitt hemlands nya principer om jämlikhet. Så småningom erhöll man ett hus i stadens centrum, nära de centrala regeringsbyggnaderna. Det hade tidigare tillhört fursten av Liechtenstein. Det var ingen lätt situation som uppstått, vare sig man såg den ur Wiens eller ambassadörens synvinkel. Österrikes och Frankrikes relationer hade aldrig varit goda och var det definitivt inte nu. Att låta general Bernadotte representera Frankrike i Wien 1798 var ungefär som att göra marskalk Foch till fransk ambassadör i Berlin efter vapenstilleståndet 1918. De flesta betraktade nykomlingen som potentiell säkerhetsrisk. Bernadotte kände av detta och upplevde dessutom att han hamnat i ett yrke han inte alls passade för. ”Jag är soldat och ingenting annat än detta”, suckade han inför sin svenske kollega Silverstolpe och i ett brev till en vän skrev han: ”Jag skulle hellre vara befälhavare i Italien än ambassadör här. Vad skall jag ta mig till med en regering som inte döljer sitt hat mot oss”. Själv var Bernadotte temperamentsfull och snarstucken. Minsta småsak tolkades som förolämpning av ambassadören och det land han representerade: Varför ville inte den österrikiske ärkehertig Karl träffa honom den dag han önskade? Han fick dessutom kritik hemifrån; antingen var han för kategorisk eller för eftergiven mot österrikarna. Ändå gjorde han långt ifrån något dåligt intryck på dem han mötte i tjänsten. Visst var han häftigare, livligare i sina rörelser än en yrkesdiplomat förväntades vara men ambassadör Silverstolpe hade svårt att förknippa denne förfinade man med blod och krig. Vid en mottagning inför hovet uppförde sig diplomaten som om han vore född i en salong. Också den österrikiska kejsarinnan fick ett gott intryck av honom då de möttes i audiens.[5] Följande dag, 11 april 1798, skrev Bernadotte till UD i Paris. Han menade att nu när ambassaden i Wien var etablerad var det tid för honom att resa hem. Han ansåg att efterträdaren borde vara en person ”med fast karaktär”. Bernadotte vidtog också förberedelser för avresan: Han tog exempelvis ut de pengar han satt in på bank i Wien. Därtill underrättades den österrikiske utrikesministern 12 april om att en skylt beställts för att visa var den franske ambassadören residerade. I väntan på detta skulle en flagga i trikolorens färger hängas ut från ambassadens balkong.[6]  I detta sammanhang lämnar Fant och Lindqvist något olikartade uppgifter. Enligt Fant skulle idén med fanan helt ha varit ambassadörens egen, medan Lindqvist skriver att även om fanan hängdes upp på Bernadottes personliga initiativ skedde det i väntan på att den nya skylten, som var allmänt påbjuden för franska republikens ambassader, skulle bli klar. Att hänga ut en fana tycks alltså under alla förhållanden ha varit Bernadottes eget initiativ och följderna blev dramatiska.[7] Kvällen 13 april 1798, en fredag precis som 2018, hade trikoloren hängts ut och ambassadör Bernadotte satt vid middagsbordet med några gäster. Plötsligt hördes upphetsade röster och skrik utanför. En stor skara människor, flera av dem gäster från en krog i närheten, hade sett fanan och protesterade högljutt mot denna provokation i deras huvudstad. Det är tänkbart att någon redan kastade sten mot huset. Hur som helst var stämningen tillräckligt hotfull för att general Bernadotte skulle agera.[8] Enligt polisens rapport sprang han ut i full mundering, uniform, koppel, sabel, ropande att detta var en skymf mot den franska republiken. Om massan inte genast skingrades skulle han hugga ned minst sex av demonstranterna och om myndigheterna inte understödde honom skulle han ”komma med 180 kanoner av brons och tämja folket”.(Man kan fråga sig var ambassadören skulle ha funnit dessa kanoner i Wien). Bernadotte skrev själv att han ”med republikansk energi” uppmanat folkmassan att ge sig av. Österrikarna trodde inte sina öron, i synnerhet inte polisen. Så obehärskat uppförde sig bara inte en diplomat. Bernadotte måste vara berusad eller, som de sade efteråt i den officiella rapporten: Han ”befann sig i en situation som tycks ha haft sitt ursprung i ett festande som verkligen inte passar sig för en man med uppfostran och minst av allt för en man av hans rang”.[9] Som jag ser det finns inga hållbara bevis att Bernadotte verkligen var onykter denna dag. Han var snarast känd för att ogilla spritmissbruk. Han kan däremot mycket väl ha varit rädd för vad som skulle hända och med säkerhet rasande på denna pöbel som angrep honom och det land han representerade. I hastigheten glömde han att han för tillfället inte var i fält. Han gick emot demonstranterna så som han skulle ha gått emot en här av fiendesoldater. Vare sig Bernadotte var nykter eller inte, blev massan inte lugnare av hans vrålande. Förmodligen förstod de inte vad han sade även om andemeningen måste ha framgått ganska tydligt. Det blev knappast bättre av att ambassadörens gäster steg ut på balkongen och instämde i värdens synpunkter på de församlades beteende, dessutom på tyska. Stenkastningen tilltog, trikoloren rycktes ned och brändes. Folkhopen slog sönder ambassadens vagnar och trängde in i husets nedervåning, där de förstörde vad de kom åt. Bernadotte och hans anställda lyckades spärra trappan till övervåningen och trots att massan försökte forcera spärren tre gånger lyckades de, med några få undantag, inte ta sig vidare. Skottlossning uppstod. Under allt detta skrev Bernadotte flera brev till de österrikiska myndigheterna där han fordrade; att någon gjorde slut på detta bråk och straffade de skyldiga, att han och den franska republiken fick upprättelse för de förolämpningar de utstått, samt, med allt större iver, att få pass för att lämna Österrike. Det var svårt att överhuvudtaget få fram dessa budskap, för massan gav sig på alla som försökte lämna huset. Efter mer än fem timmar kom kejsarens kavallerister ridande. De trupper som funnits i närheten tidigare hade inte rört ett finger för att ingripa. På småtimmarna natten till 14 april var dramat över. Bråket hade då pågått i sju timmar. Den österrikiske utrikesministern, finansministern och kejsaren själv sände flera både muntliga och skriftliga beklaganden över vad som hänt och bad Bernadotte att stanna i Wien för fredens skull eller att åtminstone resa diskret, utan att det väckte alltför mycket uppmärksamhet. Ambassadören vägrade acceptera deras ursäkter och för övrigt riskerade de som gick med hans bud till kejsaren fortfarande att attackeras av upprörda wienare. Mitt på dagen 15 april 1798 lämnade Bernadotte och hans följe den österrikiska huvudstaden högst offentligt, i fem vagnar med ett 30-tal gardister till eskort. 60 000 människor lär ha beskådat avfärden.

Som vanligt när något omvälvande hänt försökte man hitta ”syndabockar”. De styrande i Frankrike, med undantag för Napoleon och Frankrikes utrikesminister Talleyrand, ansåg att Bernadotte fört sig väl: Han hade försvarat franska republiken och dess fana. Bernadotte själv trodde att det hela var en provokation från Österrikes sida, iscensatt för att provocera fram ett nytt krig. I vår tid brukar man skylla på Bernadotte: Han provocerade wienarna genom att hänga ut flaggan och genom sitt onyanserade beteende i början av oroligheterna, eller som Fant skriver: ”Bevarade dokument vittnar inte till Bernadottes förmån”. Lindqvist menar att ambassadören visserligen betett sig dumt men att han handlat som en person av hans läggning och erfarenheter kunde förväntas handla. Myndigheterna visste att Bernadotte tänkte lämna Wien och att en fana skulle hängas ut: ”En yrkesambassadör hade inte gjort så men väl en general”. Frågan är om det är meningsfullt att beskylla en enskild individ för vad som hände. Detta var som sagt en orolig tid där gamla och nya ideal möttes. I en sådan situation är det närmast oundvikligt att någon form av komplikationer uppstår. Man kan jämföra händelserna i Wien i april 1798 med en episod några månader tidigare, i november 1797. Under den fredskonferens som då pågick i Raastadt i Baden och som fortfarande pågick när Bernadotte var i Wien, möttes Napoleon Bonaparte och den svenske greven Axel von Fersen. Fersen var på plats som svenskt sändebud, en man av den gamla tiden, Marie Antoinettes legendariske älskare. Napoleon var den nya tidens man, en segerrik revolutionsgeneral, Det blev visserligen inte upplopp då de båda männen möttes men stämningen var långt ifrån hjärtlig. Napoleon kallade Fersen ”Monsieur”, varken greve eller ambassadör och gjorde helt klart att det var mycket olämpligt av Sveriges kung att sända en man som han till kongressen: En emigrant som närmast deserterat från sitt franska regemente och som dessutom ”bolat med änkan Capet”. Det var lika stötande för Frankrike som det skulle vara för Sverige om en fiende till dess kung sändes att representera Frankrike.[10] Ändå var Fersen en fulländad diplomat och det är svårt att se vem Gustav IV Adolf skulle kunnat sända i hans ställe. Ingen i dåtida Sverige kände Europas hov och politik som greve Fersen. I Wien några månader senare var rollerna ombytta: Ambassadören var revolutionär och omgivningen han kom till konservativ, för att inte säga reaktionär. Bernadotte var visserligen inte diplomatiskt lagd men vi har sett att han förde sig väl i officiella sammanhang. Vem bland de dåtida revolutionära politikerna i Frankrike skulle ha skött sig bättre, möjligen med undantag av Talleyrand? Kanske var det som hände i Wien 13 april 1798 helt enkelt en kulturkollision av det slag som ofta uppstår I vilket fall som helst var det knappast denna händelse som drygt tio år senare meriterade marskalk Bernadotte till svensk tronföljare.                

              



















                                       



[1] Här åsyftas förstås europeiska monarker.
[2] Denna text bygger på Kenne Fant, Stamfadern(1994), kapitel 11-12  och på Herman Lindqvist Jean Bernadotte, mannen vi valde(2009, författarinläsning cd 4-5). Se också https://www.oppetarkiv.se/video/1366840/hermans-historia-sasong-1-avsnitt-4-av-4   Vissa uppgifter skiljer sig mellan Lindqvists program och boken. Texten följer boken. 
[3] Beteckningen ”Österrike” används här för enkelhetens skull även om detta inte var den korrekta benämningen för det tyskromerska riket. Å andra sidan användes beteckningen ”av Österrike” om flera prinsessor under tidigmodern tid, trots att de kanske aldrig varit där utan bara tillhörde huset Habsburg. Marie Antoinette betecknades av sina fiender ofta som ”Österrikiskan”.
[4] Åtminstone påstod politikern Paul Barras i sina memoarer att det var Napoleon som lagt fram Bernadottes kandidatur.
[5] Samma positiva glatt överraskade reaktion mötte Bernadotte vid ankomsten till Stockholm drygt tio år senare. Det förfinade gustavianska hovet, i synnerhet kungaparet, hade väntat sig en oborstad revolutionär eller åtminstone en grovkornig soldat. De fann en fulländad furste. ”Han är i varje tum en prins”, utbrast drottning Hedvig Elisabet Charlotta i sin dagbok.
[6] Detta brev omnämns av Lindqvist, som poängterar att det inte uppmärksammats tidigare. Detta skulle innebära att  österrikarna visste vad som skulle ske och alltså varit i tillfälle att antingen mana allmänheten till lugn eller avråda ambassadören från att hänga ut flaggan av säkerhetsskäl.
[7] Det var vid denna tid ännu inte sed att hänga ut fanor vid ambassader. Sådana förknippades vanligen med krig eller fungerade som samlande symbol i en kritisk situation.
[8] Året innan hade en liknande situation vid den franska ambassaden i Rom slutat med att en fransk general dödats. Ambassadören var Napoleons äldre bror Joseph, som tvingades fly tillsammans med hustrun Julie och hennes syster Desirée. Den mördade generalen hade nyligen förlovat sig med Desirée, som på detta sätt för andra gången på kort tid förlorade en fästman. Den första var Napoleon som övergivit henne sedan han förälskat sig i Josephine de Beauharnais. En tredje fästman skulle snart göra entré i hennes liv.
[9] Citatet återges enbart av Lindqvist.
[10] Se Herman Lindqvists bok om Napoleon från 2004, s. 137-39. Den grova anspelningen på Fersens förhållande till Marie Antoinette tycks, vilket ändå visar viss taktkänsla hos Napoleon, inte ha yttrats rätt i ansiktet på greven utan sagts i efterhand, inför andra svenska representanter, Den förekommer förövrigt inte i Lindqvists biografi över Napoleon men däremot  i samme författare bok om Fersen(1991). Det råder också viss oenighet om hur Bonaparte verkligen uttryckt sig i sammanhanget. Enligt Zweig, som kanske försökt vara finkänslig mot sitt älskade kärlekspar, skal Napoleon ha nöjt sig med att säga att Fersen "sovit med drottningen". (Stefan Zweigs biografi över Marie Antoinette i översättning från 1989 s. 199).