måndag 20 juli 2015

Drottningen som talade skånska


Frankrike är ett land som Sverige haft många förbindelser med genom historien, inte minst på kunglig nivå. Gustav III kallade en gång Frankrike för Sveriges ”äldste bundsförvant”. Genom att på sin tid ge pengar till det svenska deltagandet i trettioåriga kriget bidrog Frankrike aktivt till skapandet av den svenska stormakten. 1772 hölls franske kungen underrättad om Gustav III:s planer på en statskupp. Vår nuvarande kungafamilj kommer som bekant från Frankrike och en del av familjenamnen påminner om det; Prins Eugene fick sitt namn efter Napoleons styvson, som för övrigt var morfar till Carl XV och Oscar II. (Eugene fick dessutom tillnamnet Napoleon, vilket jag till min överraskning upptäckte då jag för några år sedan läste en gammal Sveakalender där namnen på familjens dåvarande medlemmar stod uppräknade). För den som läst sin 1700-talshistoria är det förmodligen vänskapen mellan Marie Antoinette och Axel von Fersen som är mest bekant när det gäller kontakter mellan Sverige och det franska kungahuset. De båda länderna har dock aldrig gått så långt att de förenat sina dynastier genom äktenskap, även om Gustav III lär ha varit inne på tanken. Sverige har troligen ansetts för obetydligt från fransk sida.
En fransk drottning utöver Marie Antoinette har dock haft ett särskilt förhållande till Sverige och till och med behärskat konsten att tala skånska, vilket torde vara unikt bland kungligheter på den europeiska kontinenten och kanske även ställer sig svårt för högheter som vuxit upp i Stockholm. Kvinnan i fråga var Ludvig XV:s gemål Maria Leszczynska, dotter till kung Stanislaw av Polen. Under påtaglig press från svensk sida hade denne adelsman satts på Polens tron 1704, då dottern bara var något år gammal. Till följd av de svenska motgångarna mot Ryssland avsattes han dock snart och efter diverse irrfärder hamnade han och familjen i Kristianstad.  Några särskilt spännande upplevelser, ur svenskt historiskt perspektiv, tycks man inte haft under denna tid men familjen besökte skånska adelsmän och gjorde sig populär i sällskapslivet i trakten. Vid ett tillfälle avlades visit hos Karl X Gustavs änka i Stockholm. Så småningom bosatte sig de kungliga flyktingarna inom den svenska kungafamiljens tyska domäner. Här stannade man till efter Karl XII:s död, då man fortsatte till Frankrike. Intrycket är att familjen levde någorlunda ståndsmässigt men inte överdådigt. Även om den avsatte kungen hade kontakter vid hovet bodde familjen inte i Versallies utan i Alsace.

I början av 1720-talet rådde ett allvarligt läge vid det franska hovet. Den unge Ludvig XV saknade arvingar och om han plötsligt avled skulle dynastin Bourbon dö ut, med alla de komplikationer en sådan situation brukade medföra. Att valet av drottning föll på den politiskt obetydliga Maria tycks dels ha berott på att hon vid 22 års ålder snabbt kunde förväntas avla en tronföljare, dels just på hennes obetydlighet; hon ansågs inte utgöra ett hot mot någon fraktion, vare sig i Versallies eller utrikespolitiskt.  Ändå ojade sig många över att dottern till en avsatt marionettkung skulle tillåtas bestiga den ädla franska tronen. Vad man än tyckte visade sig Maria vara ett gott val. Hon födde 10 barn, av vilka sju blev vuxna. Hon uppfyllde också den traditionella kungliga plikten att utöva välgörenhet och hennes anspråkslösa levnadssätt ställdes snart i kontrast till den nöjeslystne och otrogne Ludvig XV:s. Man bör dock hålla i minnet att det var drottningen som alltmer drog sig undan det fysiska samlivet med kungen, så att han i viss mån kan anses haft rätt att söka sällskap på annat håll.  Man får samtidigt intrycket att hon inte var alldeles obetydlig. Hon brevväxlade med tidens tänkare och agerade sponsor för artister. Dessutom skrev hon anonyma pamfletter som ironiserade över hovlivet. Det är således fullt möjligt att hon kunnat spela en betydelsefull politisk roll om kungen sett henne som något mer än sexualpartner och producent av arvingar. En kategori gäster var särskilt angelägna att träffa drottningen; de svenska sändebuden som alltid fick ett glatt: ”Var hälsad kära hjärta”, på bredaste Kristianstadmål. 

Maria Leszczynska dog vid 65 års ålder 1768. Hon hade då varit fransk drottning i 43 år, längre än någon annan.                    

söndag 12 juli 2015

dynastigrundaren från Wales


Vissa människor är förutbestämda att spela en roll i historien. Hur denna roll gestaltar sig och hur pass betydelsefull den blir beror av många faktorer; den egna personligheten, tidens krav och förutsättningar osv men någon slags betydelse kommer de att få. I en monarki är statschefen ett exempel på denna typ av människa.
Andra skapar sin historiska roll med tiden. I en svår, omvälvande epok kan en person med blygsam bakgrund nå upp till de högsta ämbetena i sitt land och ibland rentav få en maktposition i flera länder. Franska revolutionen och första världskriget är exempel på epoker med god jordmån för den sortens människoöden. Sådana personer vet att de kommer att gå till historien därför att de själva påverkat dess förlopp.
Det finns också de som egentligen inte haft stor betydelse under sin levnad men vilkas handlingar långt senare fått oanade följder. En sådan person är walesaren Owen Tudor. Han föddes kring sekelskiftet 1400 och avrättades 1461. Man vet inte mycket om hans bakgrund men familjen tycks ha varit framstående i sin hemtrakt. Släktingar till Owen har varit inblandade i upprorsförsök mot den engelska överhögheten under Henrik IV. Den omständigheten att han under sitt liv stått i nära kontakt med engelska hovet visar både att han själv ansetts fin nog att hålla till där och att släktens förflutna inte legat honom i fatet hos huset Lancaster.
Någon gång under 1420-talet kom Owen in i kretsen närmast den engelske kungen. Det rådde en viss förvirring vid hovet eftersom den segerrike Henrik V nyligen avlidit och lämnat efter sig en omyndig kung, i själva verket ett spädbarn och en änka på tjugo år, drottning Katarina av släkten Valois. Det finns flera versioner av vad som nu hände och vilken roll Owen Tudor spelat i kungafamiljen.

Enligt en berättelse,, vilken bland annat återges i Marget Georges roman Henrik VIIII:s självbiografi, var Owen anställd hos änkedrottning Katarina som kammarherre och ansvarig för hennes klädkammare då tycke uppstod mellan dem.  Enligt en annan variant skall Owen istället haft tjänst hos en adelsman som i sin tur haft anställning i det kungliga hushållet och på detta sätt fått kontakt med Katarina. En tredje teori går ut på att änkedrottningen i själva verket haft ett förhållande med en kusin till hennes döde make och att hon för att undgå följderna av detta gift sig med Owen Tudor. Att de båda verkligen ingått en vigsel tycks man tämligen säker på. (engelska Wikipedia). Eftersom de var jämnåriga och Owen dessutom beskrivs som mycket vacker är det enligt min uppfattning åtminstone inte otänkbart att en verklig vänskap, som senare utvecklats till ett fysiskt kärleksförhållande, uppstått mellan adelsmannen från Wales och Henrik V:s änka. Hur det än förhåller sig med relationen till Owen födde änkedrottning Katarina i början av 1430-talet en son, Edmund, som fick efternamnet Tudor. Flera barn följde, bland annat sonen Jasper.                  
Efter änkedrottningens död 1437 arresterades Owen av kung Henriks förmyndare men lyckades fly, bara för att på nytt gripas. En kort tid senare frigavs han av Henrik VI, som förutom att återlämna de egendomar Owen haft erkände pojkarna Tudor som sina halvbröder. Kungen bör således ha uppfattat Owen som moderns make, eller åtminstone hennes erkände ”livskamrat”. Familjen Tudor fortsatte att tjäna kungahuset men efter Yorkisternas seger vid Mortimers cross 1461 greps Owen och avrättades. Han lär in i det sista ha trott att han skulle få leva och på stupstocken sägs han ha utropat, som den svenska översättningen av Georges roman återger orden: ”Det huvud ska nu ligga på stupstocken som var vant att ligga i drottning Katarinas knä”.

Här kunde episoden med en framfusig, ganska obetydlig adelsman ha slutat utan att historien tagit större notis om den men de kommande årens strider förde Owens ättlingar allt närmare maktens centrum. Drygt 20 år efter hans död besteg sonsonen Henrik tronen som Henrik VII. Under Tudorernas tid grundlades vad som skulle bli det brittiska imperiet.