fredag 26 januari 2018

Strindberg och Karl XII








Historia är inte bara berättelsen om det förgångna utan också berättelsen om hur man genom tiderna sett på det förflutna. För den som, i likhet med undertecknad, är fokuserad på olika furstedynastier intar Karl XII en speciell plats i detta avseende. Få svenska kungar, möjligen med undantag av Gustav III, har fått så skiftande omdömen som Karl XII och han torde vara den ende av dem som gett upphov till vad som närmast kan kallas en egen genre inom historieforskningen. Det har till och med uppstått epokgörande begrepp: Man talar om en ”ny skola”, som skapades i början av förra seklet för att ge kungen en mer rättvis bedömning än vad man ansåg att tidigare forskare och skribenter gjort. I sin bok Katastrofen vid Poltava(2007), ägnar historikern Peter From ett helt inledningskapitel enbart åt att analysera och diskutera hur olika forskare, statsmän och kulturskribenter sett på Karl XII, från Voltaire till Brunner. Jag har själv upplevt hur het tonen lätt blir när krigarkungen i vår datoriserade tid diskuteras på nätet. Vilken åsikt man än har om Stora nordiska kriget och dess svenske överbefälhavare, kan man med visshet säga att han 300 år efter sin död är lika omdebatterad och legendarisk som då han levde. I jordisk mening är väl detta så nära odödlighet man kan komma.

I mitt liv har Karl alltid varit en högst påtaglig faktor, även om min personliga inställning till honom skiftat över tid. Min far härstammade från en familj där kungen alltid spelat en stor roll och som aktivt bidragit till forskningen om honom.[1] Min första närmare kontakt med Karl XII uppstod dock genom författaren Olov Svedelids ungdomsböcker med tema från slutet av 16- och början av 1700-talet.[2] En kort tid senare lyssnade jag på radiodramatiseringen av Strindbergs Karl XII, med Philip Zandén i huvudrollen och blev ytterligare fascinerad av det öde som skildrades Detta inlägg skall handla om Karl XII, sådan Strindberg framställer honom i sitt drama. 

Författaren skrev dramat kring sekelskiftet 1900. Pjäsen kom i tryck 1901 och hade premiär i början av följande år.[3]  Strindberg skulle senare hävda att hans avsikt varit att visa den förmente hjälten i så negativ dager som möjligt: ”Sveriges fördärvare, den store brottslingen, slagkämpen, busarnas avgud, falskmyntaren, denne skulle jag framställa på scenen för mina landsmän”, skrev Strindberg 1903, året efter att pjäsen haft premiär. Både tidigare och senare har Strindberg i olika sammanhang gjort uttalanden och skriftliga omdömen som i samtiden tydde på stark kritik av Karl XII, i synnerhet som den allmänna attityden då snarast pekade mot ett återupprättande av kungens tidigare ganska skamfilade rykte. Är det då en brottsling, en ödeläggare vi möter i Strindbergs drama, kanske rent av, som Ernst Brunner i vår tid hävdat att Karl XII var, en föregångare till 1900-talets fascistiska despoter?      

Pjäsen utspelar sig under vad som kan kallas Karl XII:s sista period, från återkomsten till Sverige 1715, efter många år av krig utomlands, till slutet vid Fredriksten 30 november 1718. Vad som genast poängteras är landets förfall under kungens frånvaro och folkets kritik, ja närmast hat, mot honom. Det första publiken ser är en husruin vid skånska kusten. Förfallet markeras tydligt i scenanvisningarna: ”Fönsterrutorna utslagna, takpannorna nedrivna, dörren avlyftad”. Ruinen omges av flera förbrända hustomter: Vi står mitt i en förstörd by. När ridån går upp har ägaren till ruinen, en gammal karolinveteran, just återvänt från rysk fångenskap och står och betraktar resterna av sitt forna hem. En kustbevakare slår sig i slang med soldaten. De börjar prata om vad som hänt på platsen under krigsåren, pesten som rasat och fiendens strandhugg. Efter att i lågmäld ton ha begrundat förlusten av hus, hem och familj kommer karolinen in på var skulden till allt detta elände egentligen ligger. Tonen höjs omedelbart. Soldaten utbrister plötsligt: ”Såhär ser väl hela riket ut. En ruin, en skräphög och ett ruttet äpple i toppen”. De båda männen är helt ense om att ”äpplet borde skakas ner”. Vem som åsyftas är uppenbart. Strax därefter får de också tillfälle att förverkliga sin önskan. De tänder en falsk fyr för att få kungens båt, som syns ute på havet, att gå på grund. Men planen misslyckas och kungen landstiger. Resten av första akten utgörs i stort sett av möten med personer som på olika sätt fått lida av Karl XII:s politik: Ständernas representanter, som kommit för att påtala rikets elände för kungen, nekas tillträde, en skeppare som på grund av isläget inte hunnit undsätta kungen vid den flyktartade avresan från Stralsund några dagar tidigare arkebuseras. Slutligen avskedas(åtminstone som det verkar), kungens dvärg Luxembourg helt omotiverat och döms att leva som tiggare. Under allt detta är kungen inte närvarande mer än några korta ögonblick. Han framstår sannerligen som både otillgänglig och cynisk. Också den tredje akten, som kan sägas utgöra ett sorts mellanspel, fokuserar på de lidanden kriget orsakat svenska folket. Scenen är ett torg i Lund, den stad där Karl XII de sista åren hade sitt svenska högkvarter. Handlingen ger, bortsett från några mystiska inslag, ett intryck av autenticitet. Lösryckta röster diskuterar kungens nya finanspolitik under ledning av den äventyrlige, misstänkte baronen Görtz. Rykten går om Karls vidare planer och hela tiden söker människor i olika ärenden förtvivlat få kontakt med kungen, som sitter dold och otillgänglig i sitt hus. Här fokuseras särskilt på kvinnornas lott i krigstid. Flera kvinnor vilkas män antingen blivit krigsfångar eller är i i onåd hos Karl XII kommer svartklädda för att, fruktlöst, be om audiens. Bland dessa märks dottern till den olycklige skepparen från första akten. Kungen omtalas upprepade gånger helt enkelt som ”Boven”, ett epitet som också används om honom i första akten. Även om några avvikande röster ibland hörs, också från människor som har alla skäl att kritisera kungen, framstår Karl XII sedd med sitt folks ögon förvisso i mycket negativ dager hos Strindberg. Men hur är det med kungen själv, vilken bild får vi av hans personlighet?   

Första gången Karl XII framträder i pjäsen är i samband med landstigningen i Skåne. Han beskrivs då som ”blek och frusen” och flera gånger under handlingens lopp poängteras att han är sjuk. Ändå finns redan från början en särskild utstrålning hos kungen som oemotståndligt påverkar omgivningen. Vid det första framträdandet väntar ständernas representanter kungen för att förklara rikets svårigheter. Som markering av sitt missnöje har de lovat varandra att inte göra knäfall för Karl men vid hans blotta åsyn faller de likafullt på knä utan att få något sagt. Då kungen gått utbrister adelns representant; ”Varför föllo vi på knä”?

Borgaren: Jag vet inte Kunde icke annat”.                 

I nästa akt väntar två av rikets främsta män på audiens hos kungen, som kallat dem till sig i sitt högkvarter i Lund. En av dem är Arvid Horn, Karls gamle stridskamrat som nu återvänt hem och blivit något av den politiska oppositionens ledare. Medan de båda männen väntar på kungen diskuterar de honom. Horn beskriver honom först som ”En död man vars hydda(vålnad), går omkring och spökar”, för att en stund senare poängtera hur obeskrivbar kungen i själva verket är: ”Jag har sett honom stor som Theuseus och liten som en page”. Och i nästa ögonblick heter det: ”Han är icke en människa, ty han är legio”.(en tydlig antydan att vi har att göra med en minst sagt svårbestämd karaktär). Så dyker kungen upp, åtföljd av sin trogne sekreterare och ”portvakt” Feif. Det är svårt att säga vilket intryck Karl XII egentligen gör vid denna sin entré. Det sägs att han har en halssjukdom och därför talar lågt. Ansiktet beskrivs som ”sjukligt askgrått”. Kungen talar verkligen lågt men frågan är om detta enbart beror på sjuklighet och inte minst lika mycket på den sanne envåldshärskarens pondus: Den som har makten i sin hand behöver inte tala särskilt högt, alla lyssnar till vad han säger. Kungen ställer frågor om olika personer i sin omgivning: Är de pålitliga? När han frågar om Feif, som tillfälligt lämnat rummet, svarar Horns följeslagare att han bara hört andras åsikter om sekreteraren. Karls svar kommer blixtsnabbt: ”Och…”? När Horn, under sken av att karaktärisera den misstänkte, mystiske baronen Görtz, serverar kungen en mycket negativ beskrivning av honom själv, blir Karl först något tagen men ett lätt buller med sporrarna är nog för att få den förmätne att besinna sig och göra honom ”stum av fasa”. När kungen strax efteråt förhör Görtz ställer han kloka, intelligenta frågor, även om han inte undgår att imponeras av baronens visioner om en ny storhetstid för Sverige. Karl ger med andra ord ett både majestätiskt och begåvat intryck i dramats andra akt. Å andra sidan framgår det otvetydigt att kungen verkligen är sjuk. Han lägger sig regelbundet till sängs under hela pjäsens handling. Faktum är att uttryck för stor handlingskraft gärna åtföljs av trötthet och svaghet. Som vi snart skall se gäller dock även det omvända förhållandet.[4] När vi i akt IV åter möter kungen är han orolig och spänd. Görtz är bortrest i affärer och Karl är osäker om han går att lita på och om hans beräkningar stämmer. Han märker också att ett tomrum uppstått kring honom. Även de han ser som vänner tycks dra sig undan honom och både kungen och publiken kan ana att slutet närmar sig. Frågan tycks närmast vara om Karl kommer att störtas eller om han skall dö. I detta läge får kungen i rask följd besök av tre kvinnor. Den första är den unga Emirentia Polhem, förlovad med vetenskapsmannen och mystikern Swedenborg. Huruvida hennes huvudsyfte är att utverka uppskov för fästmannens krigstjänst eller att förföra Karl XII blir aldrig riktigt utrett. Hursomhelst misslyckas flickans planer. Efter att en stund ha låtit sig bländas samlar sig kungen och det hela slutar med att Emirentia faller för konungens fot, istället för tvärtom som hon tänkt sig. Karl XII kastar därefter helt sonika ut den unga damen, förklarande att hon icke förtjänar en man som Swedenborg. Nästa besökare är HKH prinsessan Ulrika Eleonora, Karls syster. Hon har i första hand kommit för att diskutera tronföljden, som hon eftersträvar åt sin man Fredrik av Hessen. Ordväxlingen mellan syskonen blir ganska häftig och det är svårt att säga vem som i praktiken vinner duellen. Vid ett tillfälle skriker kungen ”Kvinna”! I frustrerad ton.[5] Systern ger snabbt igen: ”Ja, sådan är du! Du är mycket stor, men du är dum...Men varför du är stor, det vet jag inte”.[6]  Diskussionen fortsätter ytterligare en stund. Kungen blir allt svagare och lägger sig småningom på sängen. I takt med detta blir systern också allt mjukare i tonen. Slutligen lägger hon sin hand på Karls panna, varvid denne utbrister: ”Nu är du lik min mor! Den enda kvinnan jag älskat, därför att hon var min mor…” Han börjar sedan tala osammanhängande och säger bland annat: ”ensam vårdande mitt förnuft bland rusiga ansågs jag dåre” och ”Det finns inte en handling jag inte kan försvara, men jag vårdar mig icke”! Efter en stund somnar Karl. Ulrika Eleonora låter nu hustrun till Stanislaus, Sveriges samarbetsregent i Polen som avsatts från sin tron efter de många motgångarna, komma in. Syftet kan knappast vara annat än att förödmjuka Karl XII genom att visa upp honom i hans svaghet men planen slår helt fel. När Karl vaknar, varvid systern lämnar rummet, är han åter herre över sig själv och, för att använda ett uttryck från tiden: ”Envålds bjudande och rådande suverän konung”, Den avsatta drottningen lyckas aldrig få övertaget. Karl XII förklarar kort att hennes man varit oduglig att regera och att han inte har något ansvar vare sig för honom eller hans familj, även om han av nåd givit dem ekonomiskt stöd. Slutligen konstaterar han att Polens avsatte kung inte kunde härska: ”lika litet som konung August, vilken lätt behärska sig av kvinnor… Audiensen är slut”.[7] Den bild av kungen vi här får är skiftande och intressant. Den som läst andra verk av Strindberg undgår knappast att känna igen sig. I inledningen till En dåres försvarstal ligger berättelsens ”Jag”, vanligen identifierad som Strindberg själv, sjuk, med hustrun vid sängkanten. Hon lägger ”sin svala hand på min panna ” och leker ”lilla mamma”. Berättaren somnar, efter att, i motsats till Karl XII, ha bekänt sin brottslighet. Följande morgon stiger han upp frisk och samlad, övertygad om att det i själva verket är han som blivit bedragen.(Det är i sammanhanget anmärkningsvärt att Karl XII under sin svaghetsattack säger att systern är lik min, inte vår mor).    I nationalupplagan av ”Karl XII” återges också några anteckningar författaren gjort om sitt dramas huvudperson. Karl XII beskrivs som ”blyg grubblare, som kände dunkelt en stor ”Kallelse… Då Strindberg, som tidigare nämndes år 1903 beskrev kungen som ”Sveriges fördärvare”, ansåg han att Karl helt enkelt varit efter sin tid, att han velat hindra historiens naturliga gång. Därför ”faller han i kampen mot makterna”.[8]   Utgivarna poängterar att Strindberg under åren kring sekelskiftet 1900 vistades i Lund efter många år utomlands, precis som Karl XII nästan tvåhundra år tidigare. Bilden kungen ger av sig själv i scenen med systern, en ensam klok man som hålls för dåre av sina motståndare, återfinns också hos Strindberg sjävl, inte minst i ”En dåres försvarstal).. Med detta synsätt blir Karl XII, den man som skulle framställas som en ”Sveriges fördärvare”, plötsligt något av författarens alter ego, Är det för övrigt en tillfällighet att kungen får besök av tre kvinnor i dramats fjärde akt, lika många som Strindberg var gift med?

I dramats sista akt, scenen framför Fredriksten, finns inte mycket nytt att säga om kungen. Han är orolig och tycks vänta på slutet men synes inte ångra något av sin gärning .Då skottet väl fallit tycks emellertid de som under dramats gång ivrigast kritiserat Karl XII erinra sig att de egentligen alltid älskat honom:

     Mannen[9]     

     Är boven död?

     Missnöjd[10]                 

      Han är död! Och nu förlåter jag honom!

       Mannen

      Tänk att jag kunde inte bli riktigt ond på den där karln! En helvetes karl var det i alla fall.[11]

Vilket slutomdöme skall man då ge om Karl XII i Strindbergs drama? I realiteten är figuren lika svårfångad som sin historiska förlaga. Kanske det mest korrekta är att se honom som en ”brottslig idealist”, någon som kämpat för sina ideal så länge att han inte förstår att tiden sprungit ifrån honom.



                             



[1] Bennedich.
[2] Trots att författaren uppenbart inte är överdrivet positiv till Karl XII och hans gärning, har han skrivit inte mindre än tre ungdomsböcker där kungen förekommer. Enbart detta indikerar Karls oerhörda betydelse och sprängkraft i Sveriges historia.
[3] Alla uppgifter och citat kring pjäsen är hämtade ur August Strindbergs samlade verk, nationalupplaga: No 47 ”Karl XII, Engelbrekt ”, ”Tillkomst och mottagande”. De repliker ur dramat som återges är hämtade ur pjäsutgåvan i samma volym(1993).
[4] Lustigt nog återfinns samma fenomen i Heidenstams novellsamling Karolinerna. Om Karl XII i en berättelse gör ett svagt och patetiskt intryck, visar han sig handlingskraftig och stark i följande novell och tvärtom.
[5] Repliken framförs så i radion uppsättning från 1986.
[6] En antydan att författaren själv har svårt att definiera sin huvudperson?
[7] August II, ”den starke”, av ”Polen, som ingick i koalitionen mot Sverige var känd för sina kvinnohistorier.
[8] Att slåss mot ”makterna” var som bekant en vanlig situation för Strindberg.
[9] Den hemkomne krigsfången från första akten.
[10] Beteckning på en av dramats karaktärer.
[11] Man kan här ana ett inflytande från Anders Fryxell, som trots sin i stort kritiska inställning i Karl XII i band IV av Berättelser ur svenska historien skriver: ”Det vart efter honom ett tomrum, ett stort tomrum, vilket man tydligt kände skulle sent, kanske aldrig, fyllas”.

söndag 14 januari 2018

Konsten att överlista ett högadligt råd.


Årtiondena efter Peter den stores död var ett oroligt skede i Rysslands politiska historia. Det fanns ingen självklar regent och de härskare som utsågs dog eller avsattes inom kort. I själva verket gällde detta under en stor del av 1700-talet.[1] I januari 1730 stod man åter utan ledare sedan Peter II avlidit vid endast 14 års ålder.[2] Det fanns flera tänkbara kandidater. Av en lustig tillfällighet var de alla kvinnor.[3] Med vår tids sätt att se hade väl det naturligaste varit att Peter den stores yngre dotter Elisabet bestigit föräldrarnas tron. Hennes namn tycks dock tidigt ha sållats bort och det råd av adelsmän som samlats för att diskutera tronföljarfrågan vände istället sin uppmärksamhet mot Ivan V:s ättlingar. Denne halvbror till Peter den store hade på sin tid varit både sjuklig och lätt utvecklingsstörd men ändå broderns ”medregent” fram till sin död 1699. Han hade också begåvats med tre döttrar inom äktenskapet. Mellandottern Anna var sedan flera år änka efter hertigen av Kurland och residerade i sitt slott i närheten av staden Mittau.[4] Adelsförsamlingen, eller ”det högsta rådet”, som de kallade sig, kom nu överens om att utkora denna snart 40åriga dam till rysk regent. Man uppställde dock vissa villkor för sitt erbjudande. Den nya drottningen måste i praktiken lova att inte fatta några viktiga politiska beslut, exempelvis angående skatter, krig, tronföljd och ingående av äktenskap, utan rådets samtycke. Det är möjligt att man här hade Sverige som förebild. Enligt den regeringsform som trätt i kraft efter Karl XII:s död måste Sveriges kung numera styra med ”råds råde”. Bortsett från den omständigheten att Rysslands bönder som regel var livegna vid denna tid och att ett sådant fenomen som de svenska ständerna överhuvudtaget inte var påtänkt i Ryssland, vilket hursomhelst innebar att högadeln med visshet skulle komma att dra högsta vinsten om tsarens makt minskade, innebar ändå det tilltänkta systemet att Rysslands statschef ställdes under kontroll av en högre instans. På sikt kunde kanske ett sådant system ha öppnat för en utveckling någorlunda lik den svenska, där ”frihetstiden” trots sina många brister ledde till införandet av några av de viktigaste grundstenarna i modern demokrati, tryckfrihet och offentlighetsprincip. De högadelsmän som i januari 1730 ställde upp villkoren för Anna Ivanovnas tronbestigning var med till visshet gränsande sannolikhet inte så politiskt framsynta. För dem var det stärkandet av den egna maktbasen som betydde något. Att de föredrog Anna Ivanovna framför Peter den stores ättlingar berodde troligen på att de räknade med att kunna styra henne i högre grad. Anna var visserligen född i Ryssland men hade som sagt bort utomlands i många år. Med en härskare utan direkt kunskap om och koppling till det land hon regerade skulle deras egna ambitioner tillfredsställas på ett helt annat sätt än om en dotter till den legendariske Peter besteg tronen.[5]  Så trodde de åtminstone. Även om Anna inte varit i Ryssland på 20 år hade hon inte tappat intresset för sitt hemland. Enligt Troyat hade hon agenter vid hovet som höll henne underrättad om vad som hände. Om detta stämmer bör Anna ha skaffat sig dessa spioner på senare år, Kanske i samband med farbroderns död fem år tidigare då den ryska tronen första gången stod utan självklar arvinge. Hur det än förhöll sig visste hon vilka planer högadeln hade och var fullt beredd att ta emot den delegation som nu reste till Mitau för att erbjuda henne tronen. Rysslands tron hade hon inget emot men någon marionett i adelns händer tänkte hon inte bli. Hon låtsades emellertid fullt införstådd med delegationens villkor och undertecknade det dokument som förelades henne. Därefter gjorde hon sig redo att resa till Moskva, dit hon anlände med stort följe i februari 1730. Ganska snart anade de som förespråkat hennes kandidatur att de begått ett misstag. När man kom för att överlämna en ordern som ryska härskare brukade bära utbrast hon med låtsad överraskning: ”Oj då, den hade jag ju glömt”, varpå hon befallde en medlem i sitt eget följe fästa ordensbandet på hennes klädnad. Å andra sidan visade hon sig på alla sätt generös mot de kejserliga gardesregementena, som alltsedan Peters dagar var kända för lojalitet mot tsaren och misstro mot högadeln. Rådet, som tydligen anade att de satt i motvind, visade sig beredda till vissa eftergifter angående de restriktioner man pålagt den nya kejsarinnan men Anna tänkte inte nöja sig med någon halvmesyr. Utåt lät hon dock inget märka förrän 25 februari 1730, då hennes anhängare i gardet slog till. Vid ett sammanträde med rådet trängde plötsligt en grupp officerare och soldater in i salen. Man förklarade att de begränsningar i kejsarmakten som rådet sökt införa stod helt i strid med sedvanan för ryska härskare. I rikets namn bad man Anna att själv ta makten i sin hand. Drottningen spelade nu oskyldig: ”Vad vill detta säga”, undrade hon. ”Uppfyllde jag inte folkets önskan då jag i Mitau undertecknade dokumentet om begränsningarna i min styrelse”? ”Ingen får befalla över vår furstinna”, ropade gardisterna. ”Befall oss och vi kastar förrädarnas huvuden för era fötter”. Anna läste nu paragraf för paragraf upp det dokument hon undertecknat före avresan till Ryssland. För varje punkt frågade hon: ”Godkänner nationen detta”? ”Leve kejsarinnan”, svarade officerarna. När genomgången var avslutad frågade Anna retoriskt: ”Detta papper är alltså överflödigt”, varpå hon rev sönder det till officerarnas jubel.

Därmed var Anna Ivanovna Rysslands enväldige härskare.[6]

        






[1] Av de åtta ryska regenterna 1725-1801 regerade endast Elisabet och Katarina den stora över tio år (genomsnitt var fem). Tre regenter avsattes och två mördades. Om man räknar Ivan VI som tsar blir det hela tre mord.
[2] Peter II var sonson till Peter den store.
[3] Bortsett från Peter den stores dotterson Karl Peter Ulrik, vars far i sin tur var systerson till Karl XII av Sverige. Pojken var vid tillfället endast två år. 30 år senare besteg han den ryska tronen som Peter III
[4] Jelgava i dagens Lettland.
[5] Man kan här dra paralleller till händelserna i England i samband med och strax efter Edvard VI:s:s död 1553. John Dudley, earl av Northumberland, satte då sin svärdotter Jane Gray på tronen i tanke att kunna styra genom henne. Jane var visserligen av obestridligt kunglig släkt men utan några självklara anspråk på tronen. Liksom tsar Peter efterlämnade Henrik VIII två döttrar vilka dynastiskt sätt stod närmare tronen, om man inte ansåg dem vara bastarder. Att Northumberlands planer gick i stöpet lika grundligt som den ryska högadelns ambitioner 1730 berodde dock på helt andra omständigheter. 
[6] Hennes regering varade i tio år. I praktiken kom makten dock att ligga hos hennes förtrogne från tiden i Kurland, Ernst Johan von Búhren. Denna text bygger på Henri Troyards bok Fantastiska furstinnor(svensk översättning 1999), kapitel IV.

söndag 7 januari 2018

Parkeringsförbud och regeringskris


Igår var jag i Slottskyrkan i Stockholm och lyssnade till musik, sång och predikan om Jesu födelse. Det är inte alldeles lätt för en rullstolsbunden att ta sig in i kyrkan: trappan är lång och något svängig. Man får beställa trappklättrare av färdtjänsten. Apparaten är mycket praktisk men proceduren tar sin tid och har färdtjänstkillen otur så kommer en lapplisa och sätter sin lilla lapp på rutan medan kunden baxas upp för trappan.[1] ”Ställ bilen så nära slottsväggen du kan” ,sade min ledsagare för dagen, en kille med bestämda åsikter om det mesta här i världen. ”Då ger sig inte lapplisorna på dig”. Chauffören gjorde så och vi tågade in i Södra valvet, som ligger i backen från Skeppsbron upp mot Storkyrkan, och kom så småningom in i slottskyrkan. Själv tänkte jag på att frågan var man får ställa eller inte ställa fordon vid Stockholms slott ingalunda är en modern företeelse. En gång var det nära att parkeringsfrågan utlöste regeringskris i Sverige.

En kväll strax före jul år 1754 kom hustrun till kanslipresident Von Höpken åkande till det nya kungaslottet. Kung Adolf Fredrik och hans familj hade just flyttat in från Riddarholmen, där kungafamiljen haft sin bostad sedan Tre kronor brann i slutet av förra seklet. Eftersom fru Von Höpken kort tidigare haft tjänst hos drottning Lovisa Ulrika, var hon nyfiken på hur hennes gamla vänner vid hovet hade det på sin nya arbetsplats. Denna kväll hade hon bestämt sig för att hälsa på. Vagnen åkte över Skeppsbron, upp i backen mot Storkyrkan och beredde sig att fortsätta genom Södra valvet in på inre borggården. Men plötsligt var det stopp. En vaktpost visade sig: ”Förbud för vagnar att åka in i valvet”! ”Vad är det för dumheter”, tyckte kusken indignerat. ”Inga vagnar på inre borggården”, sade soldaten. ”Försöker ni åka in i valvet sticker jag ihjäl hästarna”. Hans närmaste överordnade vid livgardet sade samma sak. Nu ingrep fru von Höpken i handlingen och påpekade att hon var hustru till ett riksråd, det mäktigaste av dem alla.[2]  Nu fick vagnen åka in på inre borggården men den fick inte stå kvar medan friherrinnan gjorde sin visit i slottet. Alltså fick hon gå hela vägen ut på yttre borggården när det var tid att åka hem.[3]   Riksråd som denna kväll försökte lämna eller köra in på slottet behandlades lika avmätt av vaktmanskapet. Förmodligen bottnade allt samammans i ett rent missförstånd. Enligt de bestämmelser som upprättats i samband med inflyttningen i det nya slottet fick just rikrådens vagnar åka in på inre borggården men inga andra. Lovisa Ulrika hade emellertid varit sjuk en tid och bett att få slippa ljudet av vagnshjul utanför sina rum. Antagligen uppfattade vaktkåren det som att ”parkeringsförbudet” på inre borggården var permanent, vilket alltså inte var fallet. Drottningen var visserligen nu helt återställd men det är förklarligt om de nya reglerna och tillfälliga bestämmelserna gjort knektarna förvirrade. Misstaget kunde nu anses uppklarat men de styrande ”hattarna”, som inte tyckte bättre om Lovisa Ulrika än hon gjorde om dem, var fast beslutna att göra politik av saken. Vakterna som haft tjänst den aktuella kvällen arresterades på rådets befallning, vilket i sin tur gjorde kung Adolf Fredrik irriterad: Hur hade rådet kunnat ge order att gripa knektar som stod i hans personliga tjänst? Det måste väl ändå vara något han bestämde själv, även om kungamakten i Sverige var starkt beskuren sedan drygt trettio år tillbaka. Adolf Fredrik gav order om att de gripna skulle släppas och passade på att meddela livgardets högste chef att denne inte ägde att lyda någon annan än kungen, såframt han var på plats i Stockholm. Den stackars översten, som nu inte visste vems order han skulle lyda, berättade för rådet vad kungen hade sagt, varpå rådet frågade Adolf Fredrik om det var sant att han hade hävdat att livgardet endast ägde att lyda konungen och inte rådet. ”Det är min åsikt”, svarade han. Kungen fick nu motta en både skriftlig och muntlig utskällning av kanslipresident Höpken. Hans agerande var oacceptabelt. Att påstå att gardet enbart stod under kunglig överhöghet var detsamma som att försvaga rådets ställning. Om kungen inte genast ändrade sig måste ståndsriksdagen inkallas tidigare än planerat för att lösa tvisten. Adolf Fredrik svarade att det enda han begärde var att rådet inte kallade till sig hanns anställda eller fattade beslut om dem helt över hans huvud. ”Vi brukar kalla folk utan att fråga kungen”, svarade kanslipresidenten.[4] Slutet på det hela blev att Adolf Fredrik  tog tillbaka sitt förbud för gardet att lyda rådet oberoende av honom, även om han senare i en egen skrivelse tillbakavisade rådets beskyllningar mot honom att vilja inskränka deras makt. Allt detta på grund av frågan hur långt in på slottsområdet olika vagnar fick köra. Tur att det inte blir regeringskris om färdtjänsten felparkerar vid slottet.[5]                    



[1] I dessa jämställda tider är det säkrast att poängtera att ”kille” här betecknar såväl mön som kvinnor, och naturligtvis alla tänkbara kategorier av människor.
[2]Kanslipresidenten var ungefär likställd med våra dagars statsminister. Replikerna i texten  är återgivna som jag tänkt mig att de yttrades och med viss modernisering
[3] Vagnen kan mycket väl ha stått där min bil stannade Trettondagen 2018.
[4] Adolf Fredrik hade 1754 varit kung i tre år. Fredrik I hade av såväl konstitutionella som fysiska  och andliga skäl varken tillåtits eller mäktat utöva verklig politisk makt
[5] Det visade sig snart att maktfördelningen mellan kung och råd/ständer inte alls var löst i och med ”vagnsaken” Se Gardar Sahlbergs bok Mera makt åt kungen, revolutionsförsöket 1756(1976). Uppgifterna i denna text är hämtade ur bokens första kapitel.