torsdag 27 april 2017

"Alla åsåg med förundran hans frimodighet och glädje", Anckarströms avrättning.


Fången vaknade vid femtiden på morgonen, då solen så sakta började stiga över huvudstadens hustak. Han hade sovit gott på natten, trots att den kommande dagen skulle bli hans sista. I själva verket tycktes han lättad.  De senaste fyra månaderna hade varit påfrestande: Först de många misslyckade försöken och den spänning som följde med dem. Så kvällen på Operan, då företaget äntligen genomförts men offret överlevt och slutligen den senaste dryga månadens fängelsetid, med ändlösa förhör, fotbojor, den hemska spöslitningen för drygt en vecka sedan, oron för de anhörigas framtid och(kanske det hemskaste av allt), insikten att folket hatade HONOM, inte mannen han dödat. Han hade varit så säker på att de tänkte som han och att ogärningen han utfört hade skett för deras skull, för folkets och rikets bästa. Kanske insåg han denna morgon att han i första hand varit ett redskap för andras ambitioner; människor som inte skulle mista livet för vad de gjort, trots att de moraliskt sett var mer skyldiga än han. Det var fredagen 27 april 1792 och mannen som denna dag skulle avrättas var Jacob Johan Anckarström, Gustav III:s mördare.  Han åt en god sista måltid, bestående av två kåtletter, bröd och mjölk. Pastor Roos, som skulle följa honom till galgbacken, klippte upp skjorttyget i halsen för att underlätta för bödeln.[1]  Man tog nu äntligen av fotbojorna och det märktes att han kände det som en befrielse. Vid niotiden gick han ut till bödelskärran för att göra den sista resan, från Smedjegården på Normalm där han suttit en knapp vecka till galgbacken utanför Skanstullen.[2] Han bar hatt, vargskinnspäls, blå rock, röd väst, skor och vita strumpor. Anckarström hade fått lov att färdas utan ögonbindel och eftersom handklovarna var löst påsatta kunde han ledigt röra händerna. Under färden hände det att han hälsade på bekanta som han såg i mängden men för det mesta satt han fördjupad i en bönbok. Den svåra tiden i fängelset och inte minst prästernas ivriga ansträngningar hade stärkt hans kristna tro, som kanske förut ej varit särskilt brinnande. – Se på mig, hade han sagt till hustrun vid deras sista möte. Nu ser du i mig ett Guds barn. Om Anckarström i denna stund kände verklig ånger över vad han gjort, var det kanske mer som kristen medmänniska än över själva gärningen. Kung Gustav hade, liksom varje annan, syndat under jordelivet. Han, Anckarström, var den som straffat honom för hans försyndelser men därvid hade han själv begått synd. Liksom kungen fått plikta med livet ålåg det nu Anckarström att svara för sina handlingar. Inför Gud var de lika och endast Han kunde döma dem.

Så ankom kärran till avrättningsplatsen.[3]  Där väntade de båda prästerna och en spetsgård på 400 soldater ur blåa livgardet, där den dömde en gång tjänstgjort.[4] Därtill kom en stor mängd åskådare. Anckarström sprang ur kärran som om han hade varit en ung pojke. Man hade nu tagit av hans handklovar. Publicisten och bibliotekarien Gjörwell, som en gång varit Anckarströms mentor och som kommit för att bevittna hans sorgliga slut, bad då han såg sin forne skyddsling att Frälsaren verkligen måtte stå hans hjärta nära i denna svåra stund. Massan omkring honom utslungade å sin sida in i det sista hatfulla ord mot den förtappade man som burit hand på konungen. Anckarström tycktes helt oberörd av larmet. Han och de båda prästerna gick innanför spetsgården, föll på knä på en granrishög och bad gemensamt. Ackarström anförtrodde sin själ i Herrens händer och prästerna välsignade honom. Därefter steg den dömde upp och omfamnade sina själasörjare. Han tog av sig den blå rocken men behöll västen på. På huvudet satte han själv en vit mössa och strök upp håret ur nacken. Pastor Roos band nu för hans ögon och försäkrade att detta mörker snart skulle förvandlas i det eviga ljuset. Då han sade detta, sträckte prästen sina båda händer mot himlen. Så leddes den dömde upp på schavotten. Han låg med huvudet mot ett block och den högra handen mot ett annat. Pastor Roos strök med handen över hans hals och sade: ”Dig är förvarad härlighetens krona”. ”Pris och ära vare dig, Herre Jesu innerlig”, svarade den dömde. I nästa ögonblick skilde mästermannen huvudet och höger hand från kroppen. Gjörwell konstaterade senare: ”Alla åsåg med största förundran hans frimodighet och synbara glädje”. Den präst som en gång följt Hästesko till schavotten, sade på hemvägen till kollegan Roos: ”Jag trodde Hästesko vara en hjälte, men han var ett barn mot Anckarström.                         



[1] Hans Villius och Olle Häger ger i sin bok Sammanvärjningen intrycket att man direkt nekat Ankarström den präst han själv begärt till ledsagare, samme präst som en gång följt Johan Henrik Hästesko till döden efter dennes förräderi under kriget mot Ryssland. Gardar Sahlberg gör bilden mer komplicerad i Den aristokratiska ligan. Pastor Roos var visserligen, mot Anckarströms önskan, hans ledsagare till schavotten, men också den präst han själv begärt var med. Denne tycks dock närmast ha fungerat som ”biträde till Roos.
[2] Idag i Hamarbyhöjden.  
[3] Varken Villius-Häger eller Sahlberg nämner lustigt nog att Anckarström under vägen fått den obligatoriska sista supen på källaren Hamburg vid Götgatan. Så måste dock rimligen vara fallet. Ingen nämner heller  vid vilken tidpunkt Anckarström anlände till avrättningsplatsen.    
[4] Då Anckarström eskorterats av 200 man fanns alltså 600 soldater närvarande.

söndag 23 april 2017

Två starka kvinnor





Det finns historiska gestalter som framstår som varandras motpoler och fiender men som lika gärna kunde varit vänner. Kristian Tyrann och Gustav Vasa står som motpoler i historien men om ödet velat så kunde de lika gärna ha varit lierade. Bägge två var maktfullkomliga furstar som strävade att göra sina riken stora eller åtminstone starka. Båda var hänsynslösa vid minsta tecken till opposition och ingen av dem tvekade att döda adelsmän, likaväl som bönder som reste sig mot dem. Blodbadet i Stockholm 1520 kunde ha utförts av Gustav Vasa 20 år senare, om denne av någon anledning funnit det önskvärt. Vad skulle inte dessa två män kunnat uträtta, på gott och ont, om de varit kungar i var sitt rike och tillsammans värjt sin makt mot sina motståndare, bönder eller adelsmän. Men som bekant blev de dödsfiender och i svensk historieskrivning blev Kristian skurk och Gustav hjälte, trots att de egentligen var samma andas barn. Göran Magnus Sprengtporten och Gustav Mauritz Armfelt utgör ett annat, tydligare exempel på samma sorts motståndarpar. Deras diametralt motsatta inställning till Gustav III gjorde dem till fiender: ändå kom de i slutänden båda att verka för Finlands oberoende ställning inom det ryska kejsardömet.[1] Ett sorgligare exempel på två gestalter som i livet stått mot varandra men som lika gärna kunde, eller kanske borde, ha samverkat utgörs av Katarina av Aragonien och Anne Boleyn. Båda kvinnorna var starka och självmedvetna, även om de kom från helt olika miljöer. Anne var visserligen av adlig börd och på sin mors sida av kunglig härkomst men jämförd med den spanska prinsessan Katarina, dotter till Ferdinand och Isabella, var hon inget annat än en simpel flicka från engelska landsbygden. Ändå kom dessa båda kvinnor att i tur och ordning bestiga Englands tron som hustru till kung Henrik VIII. Eftersom den ena trängde ut den andra var det oundvikligt att de blev fiender. Deras ovänskap sträckte sig tyvärr in i nästa generation och ledde stundtals till inbördeskrig mellan deras döttrar och dessas respektive anhängare.[2] Tillspetsat kan man hävda att den legendariska striden mellan drottning Elisabet och Maria Stuart, som upphörde med Marias död över 50 år efter att både Anne och Katarina avlidit, ytterst bottnade i tvekampen mellan kung Henriks två första gemåler.[3]  
De båda kvinnorna var ytligt sett helt olika, inte bara ifråga om härkomst utan också i sättet att föra sig och reagera. Katarina av Aragonien var lugn och värdig . Sedan barndomen visste hon att hon härstammade från ett förnämt furstehus och att hennes ställning som drottning var given av Gud. Det faktum att hennes mor inte bara varit drottning vid en makes sida utan också regent över ett eget rike gjorde att hon inte kunde dela den skeptiska inställning till kvinnor med makt som var allmän bland tidens auktoriteter, både statsmän och tänkare. Även om mannen stod över kvinnan i hierarkin fanns det inget som sade att en kvinna var oförmögen att regera. Avsaknad av söner var absolut inte något skäl för en monark att bryta med sin hustru. Å andra sidan var det för Katarina lika självklart att en drottning måste vara sin make och konung underdånig, under förutsättning att kungen ifråga i sin tur erkände sin makas drottningvärdighet. Om kungen tog sig en älskarinna var detta naturligtvis beklagligt, men sådant måste hans hustru räkna med. Ställningen som drottning var något helt annat; den kunde endast tillfalla den kvinna vid vilken fursten en gång för alla  blivit vigd inför Gud. När Henrik VIII mot slutet av 1520-talet med allt större iver hävdade att äktenskapet med Katarina var olagligt, eftersom hon tidigare varit gift med hans äldre bror, hävdade Katarina med samma iver att så inte var fallet. Då hon inte haft samlag med sin förste man var äktenskapet med Henrik att se som giltigt. Katarina drog sig inte för att offentligt säga kungen detta och mana honom att rådfråga sitt samvete om hennes påstående verkligen var lögn. Denna strid pågick i nära tio år, utan att någondera parten visade minsta benägenhet att ge med sig. Samtidigt fortsatte Katarina att skriva vänliga, vördnadsfulla brev till sin make. Det sista brevet, författat på dödsbädden och närmast i fångenskap, avslutades med orden: ”Slutligen bedyrar jag att mina ögon traktar efter er mer än allt annat”.
Om Katarina av Aragonien var konventionell och lugn var Anne Boleyn häftig och impulsiv. Idag skulle hon förmodligen kallas feminist. Förutom egen begåvning och nyfikenhet hade ödet givit henne en far vars gåvor förde honom på diplomatiska uppdrag i Europa. Detta gav så småningom flickan möjlighet att komma ut i världen, först till hovet i Bryssel där den blivande kejsar Karl V:s faster Margareta regerade och senare, när kung Henriks syster gifte sig med Frankrikes kung, till hovet i Paris i den nya drottningens följe. När Anne kom hem i början av 1520-talet var hon både beläst och hemmastadd i konsten att föra sig vid ett hov. Vilka planer hon hade för egen räkning kan vi inte säkert veta men hon visade snart att hon hade egen vilja. Hon förälskade sig i en adelsman från norra England och endast släktens och lordkansler Wolseys ingripande hindrade de ungas förening. Det är dock sannolikt att de hunnit trolova sig. Anne såg inte heller ut som en kvinna borde göra enligt tidens ideal. Hon var mörkhårig där konventionen föreskrev ljust hår och vit hy. Det var denna självständiga, manhaftiga unga dam kung Henrik mötte mot slutet av 1520-talet. Från den stunden fanns ingen annan kvinna för honom.  Anne höll dock på sin värdighet och vägrade att ”ge sig åt kungen” innan hon var säker på att bli hans drottning.[4] . Den efterföljande processen var minst lika påfrestande för Anne som för Katarina. Ju tydligare det blev att Henrik ämnade göra sin hustrus hovdam till ny drottning, dess mer hängdes Anne ut som ”kungens hora”. Som hon saknade rivalens medfödda värdighet och trygghet i sin ställning, svarade Anne på förtalet med häftiga uppträden vid minsta tecken på kritik eller motgång. Detta gick också ut över kungen, ty ”uppkomlingen” Anne saknade helt den vördnad för en furste som en spansk prinsessa alltifrån barndomen fick inpräntad. Det hände att Henrik lämnade Katarinas rum efter en diskussion huruvida de var gifta eller inte, bara för att få lyssna till Annes klagan över att bli försummad. Kungen konstaterade också att Anne talade till honom på ett sätt som Katarina aldrig skulle göra. Så länge Henrik räknade med att få en arvinge genom Anne försonades de dock alltid. Sedan hon bestigit tronen blev det emellertid allt tydligare att Anne Boleyn inte hade större framgång i att föda söner än Katarina av Aragonien och därmed försvagades hennes ställning . Då en ny hovdam, Jane Seymour, tycktes intressera kungen alltmer blev Anne, vis av egna erfarenheter, mycket upprörd.  Det sades att hon handgripligt läxat upp sin tjänarinna. I januari 1536 dog Katarina av Aragonien på ett förfallet slott, föga bättre än en fånge och endast omgiven av några få trogna vänner och tjänare. Knappt ett halvår senare följde Anne Boleyn henne, avrättad för äktenskapsbrott, förräderi, trolldom och blodskam.[5] Det kunde se ut som en seger för Katarina. Hon var visserligen inte återupprättad i sin ställning som drottning men hennes kungliga status erkändes alltjämt och som kung Henriks svägerska, efter giftermålet med den döde brodern, tillhörde hon otvivelaktigt den kungliga familjen. Anne var brännmärkt som häxa och inkräkterska. I grunden hade de dock båda fallit offer för en despotisk man. Hur olika de än var på ytan hävdade både Katarina och Anne sin självständighet och integritet gentemot en manlig härskare som behandlade kvinnor som om de varit schackpjäser i ett spel där han var den obestridde mästaren. Ingen av Henrik VIII:s senare gemåler vågade någonsin hävda sitt egenvärde så som Katarina av Aragonien och Anne Boleyn gjorde. Deras oförenliga ställningar vid hovet och i kungens liv gjorde det dock omöjligt för dem att samverka. Ingen av dem kunde se den andra som något annat än rival och inkräkterska. Därför dömdes de båda att gå under i en värd där en mäktig mans ord gällde som lag.[6]                
           


[1] I sin biografi över Sprengtporten från 2003 reflekterar Stig Rammel på s.244 helt kort över de båda männens ställning som historiska motpoler, trots att de på sikt verkat i samma riktning
[2] Elisabet gjorde visserligen aldrig officiellt uppror mot drottning Maria men hon tjänade som symbolisk samlingspunkt för motståndarna mot drottningens katolskvänliga politik- Det är också sannolikt att Elisabet hade någon form av kontakt med oppositionen, även om hon var försiktig nog att inte lämna påtagliga bevis.
[3] Under en period av 60 år(1527-1587), utkämpade 5 kvinnor med kortare avbrott tvekamp om Englands tron, antingen om rangen som hustru till den regerande kungen eller som regerande drottning av England, Katarina av Aragonien och Anne Boleyn, Katarinas och Annes  båda döttrar och Elisabet och Maria stuart..
[4] Fraser håller i sin bok för troligt att paret haft någon form av avbrutna samlag, vilket var en av tidens metoder att undvika oönskade graviditeter.
[5] Det påstods att Anne haft ett förhållande med sin bror George.
[6] Texten bygger på Antonia Frasers bok Henrik VIII:s sex hustrur, i svensk översättning från 1995.

lördag 15 april 2017

Gustav III och Henrik IV




På Lorens Pasch den yngres paradmålning ovan står Gustav III framför ett bord iförd gul uniform, blått ordensband och svart kappa. Framför honom ligger en kunglig mantel och 1772-års regeringsform som just antagits. Kring ena armen sitter den vita bindeln virad. Alla som läst sin gustavianska historia vet att Gustav III knöt en vit armbindel om vänster arm under revolutionen 1772 och att den sedan blev ett tecken på lojalitet mot kungahuset. Alla som önskade markera sin trohet mot konungen, åtminstone inom officerskåren, bar vit armbindel under den gustavianska epoken. Men varför en vit armbindel? Vitt förknippas ju vanligen med konservatism, och kungavälde (de vita mot de röda), men var det en allmänt kunglig symbol Gustav III använde eller fanns det en mera personlig anledning till valet av färg? En sannolik förklaring, som för mig nästan övergår i visshet, är att tecknet har historiskt motiv. När Henrik IV år 1594 red in i Paris, som slutligen överlämnades till honom, knöt hans anhängare vita dukar om armen som tecken på sin lojalitet. Henrik själv tycks också ha haft en vit plym i hatten.[1]  Det vore fullt naturligt om Gustav III haft denna förebild i tankarna. Även om Sverige år 1772 inte var lika sönderslitet som Frankrike 1594, så nog rådde det politisk oenighet. Det var närmast kutym att en avsatt regering, om den nu letts av hattar eller mössor, anklagades för korruption och annan brottslighet, varpå nästa regering lika självklart anklagades för samma brott av sina efterträdare. Det var också slut med det stabila läge som rått i början av frihetstiden: Numera byttes riksrådets medlemmar ut varje gång ständerna sammankallades. Att få de olika grupperingarna att komma överens var omöjligt. Det vimlade av pamfletter och smädeskrifter och i bakgrunden stod ambassadörerna från olika europeiska länder, redo att muta de svenska politikerna att föra den politik respektive makt önskade. Det är dessutom fel att tala om ”frihet” i modern mening. När dåtida svenska statsmän använde detta begrepp menade de ”frihet från kungligt envälde”. Att medborgarna skulle ha frihet att säga vad de tyckte var inte självklart.[2] På 1750-talet kunde minsta antydan om att det rådande styrelseskicket hade sina brister leda till fängelse, landsförvisning eller stupstocken. När Gustav III, som av förklarliga skäl gärna överbetonade de negativa aspekterna på rådande system, genomförde sin statskupp 19 augusti 1772, var det angeläget för honom att framstå som en enande, samlande kraft i riket. Liksom Henrik IV hade gjort slut på 1500-talets franska religionskrig, skulle Gustav III nu hejda den tilltagande politiska splittringen i Sverige. Att i ett sådant läge ”låna” kung Henriks symbol var fullt naturligt. Den franske kungen hade dock större värde för Gustav III än på det rent symboliska planet. År 1781 utfärdades det s.k. ”toleransediktet”, som innebar att utländska medborgare av annan religion än den lutherska ägde rätt att bosätta sig i Sverige och öppet utöva sin religion. Tidigare hade endast diplomatiska sändebud haft denna rättighet.  Invandrarna fick visserligen inte inneha statliga ämbeten eller släppa in svenskfödda till sina gudstjänster men ediktet innebar ändå att lutherdomen inte längre var den absoluta statsreligionen i landet.[3] Ediktet i Nantes, som Henrik IV låtit utförda 1598, hade varit annorlunda i sin utformning. Det var specifikt inriktat på att få till stånd en lösning på konflikten mellan katoliker och protestanter och det gav hugenotterna vissa städer och områden att disponera som ”sina egna”. Hugenotterna hade också rätt att bekläda statliga ämbeten, vilket inte var fallet med 1781-års svenska ”toleransedikt”. Även om Nantesediktet betonade att katolicismen var statsreligion i Frankrike, gav det ändå hugenotterna inflytande på ett sätt som var helt uteslutet för ”främmande" religioner i Gustav III:s Sverige[4]. Reformen innebar trots detta ett underförstått erkännande av att Luthers lära inte per automatik kunde anses vara ”den sanna” och det var ett första steg mot att införa svensk religionsfrihet.[5]  Ett än mer påtagligt och otvetydigt tecken på Henrik IV:s betydelse för Gustav III utgörs av den tavla som än idag hänger på väggen i kungens sovrum på Hagapaviljongen utanför Stockholm. Man ser där Henrik IV förlåta en minister som uppträtt oegentligt mot honom.[6]  Om ”toleransediktet” från 1781 utgör en möjlig indikation på Henrik IV:s betydelse för Gustav III(liknande reformer genomfördes i anda europeiska länder vid samma tid och det direkta sambandet med Nantesediktet är därför långtifrån säkert).lämnar denna tavla, placerad i kungens mest privata sfär, Inget utrymme för tvivel. För Gustav III framstod säkerligen Henrik IV som en eftersträvansvärd förebild. På samma sätt som den franske 1600-talskungen enat sitt splittrade rike, drömde Gustav att ena det politiskt splittrade Sverige kring sin person. Frågan om hans politik var den rätta för att uppnå målet har diskuterats sedan dess men beträffande själva ambitionen finns ingen tvekan. De båda kungarna skulle slutligen dela samma öde, att mördas av sina egna undersåtar.                   



[1] Leonie Frieda, Katarina av Medici, en biografi svensk översättning 2005, s.400. Egendomligt nog finns detta inte omnämnt i Sven Wikbergs biografi över Henrik IV från 1942.
[2] Detta hindrar inte att stora framsteg gjordes underfrihetstiden”, inte minst tryckfrihetsförordningen från 1766.
[3] https://sv.wikipedia.org/wiki/Toleransediktet
[4] https://sv.wikipedia.org/wiki/Ediktet_i_Nantes
[5] Gustav III:s morbror, fredrik den store av Preussen, fällde den kända repliken ”I mitt rike får var och en bli salig på sin fason”. Modern Lovisa Ulrika är inte heller känd för överdriven religiositet. Det är också bekant at Gustav III mot slutet av sitt liv uttryckte visst ogillande över sin egen sons goda kunskaper i luthersk dogmatism, vilket omnämns i Mats Wikmans biografi över Gustav IV Adolf från 2009. Det är alltså fullt tänkbart att kungen gärna gått längre i sitt reformarbete och endast begränsat sig för att inte riskera att alltförmycket reta upp det konservativa prästerskapet.   
[6] Imiterade personer har upplyst mig att tavlan, som målats av Roslin, föreställer en scen ur en pjäs där kung Henrik benådar sin finansmister Sully. 




 

lördag 8 april 2017

"Ekman är död..."


1 april 2017 nådde oss budskapet att Gösta Ekman avlidit. Han är förvisso inte den ende kände svensk som gått bort hittills 2017; vi har Lennart Nilson, Stig Grybe, Sven Erik Magnusson m.fl. Gösta är dock den ende av dessa som faktiskt kan sägas tillhöra en dynasti, nästan som en furste. Alla som intresserar sig för det senaste seklets svenska populärkultur har stött på namnet Ekman i något sammanhang; vare sig det gäller Danilo i operetten Glada änkan, teaterföreställningar som Mästerkatten i stövlar, Filmer som Fram för lilla Märta och Sjunde himlen, en kärlekskrank expedit i sportaffären eller kanske en charmig ligaledare i basker, ständigt redo med en ny plan. Familjen Ekman har kort sagt roat oss på olika sätt i ett sekel och de här anförda exemplen utgör ändå bara en liten bråkdel. På gott och ont finns faktiskt påtagliga likheter mellan nöjesdynastin Ekman och en kunglig dynasti. Familjens ”grundare”, Gösta Ekman den äldre, ansåg sig ha fått sitt tilltalsnamn efter ”kung Gösta”, Gustav Vasa, som modern ska ha varit förtjust i. Pojken hade dessutom segerhuva vid födelsen, dvs. en del av fosterhinnan satt kvar runt huvudet, vilket också lär ha varit fallet med den förste vasakungen. Under sitt korta liv(47 år), fick Gösta den äldre en ställning inom kulturvärlden som närmast kan jämföras med en konungs. Han gjorde karriär inom teatern och det nya mediet film, inte bara i Sverige utan också utomlands. Den oerhörda press detta innebar drev honom tillslut att missbruka narkotika, vilket bidrog till att förkorta hans liv. När han dog i januari 1938 följde etthundratusen människor honom till graven, precis som om han varit en älskad landsfader[1]. Sonen Hasse, som hade Gösta till andranamn, gifte sig strax efter faderns död med adelsdamen Agneta Wrangel, som avlägset härstammade från vasaätten. På sommaren 1939 föddes sonen Gösta. Längre fram skojade han och sa: ”Jag var känd redan som spermie”. Vid tre månaders ålder var han med i ett hemmahosreportage hos Hasse och Agneta och betecknades då uttryckligen som ”kronprinsen”. Det var minsann inte lätt att vara kronprins i familjen, varken som liten kille eller under de första åren inom filmen och teatern. Som beträffande de flesta barn i kungliga familjer fram till vår tid var det inte föräldrarna som tog hand om pojkarna Ekman, det fick sköterskor och andra anställdata på sin lott och Gösta fick tidigt vara storebror åt sina tre yngre bröder. I likhet med de flesta regenter var Hasse Ekman inte heller obrottsligt trogen mot sin hustru och så småningom försvann han till en annan kvinna. ”Jag hade ingen riktig farsa”, sa Gösta senare om sin barndom. Far och son skulle dock komma att förenas senare. När det blev dags att ta de första stegen inom nöjesfacket var det en börda att ständigt bli påmind om farfaderns minne, även om det också var kul att samarbeta med hans gamla vänner, som filmlegenden Victor Sjöström. Med tiden skapade sig Gösta som bekant ett eget namn i branschen.

En riktig furste av gamla stammen gifter sig förstås bara med en furstedotter och den unge Gösta följde detta mönster, trots att det rörde sig om ett rent kärleksäktenskap. Hans första hustru var ingen annan än dottern till farfaderns gamle vän och medarbetare, revykungen Carl Gerhard. En kungadynasti, åtminstone i Sverige, ska helst ha en änkedrottning, någon som står rak när det blåser och alltid är redo till stöd och hjälp när ”pojkarna” trasslar till det. Inte heller här gör Ekmans oss besvikna. Gösta den äldres hustru Greta dog 1978 vid 91-års ålder och hann agera klippa åt minst tre, kanske fyra, generationer i släkten, inberäknat hennes egen make. Hon tog hand om tonårskillen Gösta när han kom till Stockholm, ensam, osäker och olycklig. Hon älskade sonsonen men som alla goda matriarker kunde hon vara sträng. Ibland grälades det ordentligt men, som en vän sa om Gösta och farmor: ”De bråkade bra ihop”.[2]

För att ett ögonblick släppa tanken på familjen Ekman som en dynasti av kungligt format och säga några ord om Gösta själv, måste jag till min blygsel erkänna hur dåligt insatt jag är beträffande hans produktivitet och gärning. Man inser det när man lyssnar till Erik Johanssons uppläsning av Klas Gustafsons biografi över Gösta Ekman från 2010.[3] För mig var han främst en framträdande gestalt vid Hasse och Tages sida och, förstås, barndomens älskade Sickan(förlåt, Charles Ingvar), ligachefen som alltid hade så storstilade planer och som alltid kom igen efter ett tillfälligt nederlag. På senare år såg jag Gösta gestalta kommissarie Martin Beck och undrade om det var ett sätt för honom att komma ifrån stämpeln som skurk. Som den historiker jag är kom jag så småningom också att uppskatta Gösta i rollen som min favoritkonung Gustav III.[4] Jag har nu äntligen kommit till insikt om att denne man var så oändligt mycket mer än det fåtal roller jag kände till. Enbart med den kunskap jag haft om hans gärning kan jag dock konstatera att en stor skådespelare och människa lämnat oss. Låt oss emellertid i vår saknad minnas att familjen Ekman finns kvar och att flera av dem fortfarande sysslar med kultur. Låt oss därför, likt seden vid forna dagars kungabegravningar, utropa ett unisont: ”Ekman är död”, med förhoppningen att i en inte alltför avlägsen framtid kunna fullfölja ritualen med ett lika unisont: ”Leve Ekman”!     

               











  



[1] Angående Gösta Ekman den äldres liv och karriär, se Carina Burmans biografi Djävulspakten, Gösta Ekmans liv och konstnärskap från 2010.
[2] Ett historiskt exempel på den här sortens klippa i ett upprört hav är Katarina Stenbock, Gustav Vasas tredje gemål. Det kan tilläggas att Greta Ekman tangerade hennes åldersrekord(Katarina 86 år, Greta 91). Ett i sammanhanget mer närliggande exempel utgörs av Anton Tjechovs änka, som överlevde både världskrig och Stalins terror och som under ett långt liv ständigt var redo att stötta sina och den döde makens släktingar.  
[3] Gösta Ekman, Farbrorn som inte vill va´ stor. Uppgifterna om Ekmans uppväxt och förhållande till farmodern har hämtats från denna uppläsning..
[4] Med tanke på att både farfar och far hade namnet Gösta, fast Hasse hade det som andranamn, är det verkligen berättigat att betteckna ”vår” Gösta som ”Gustav III".